En teosofisk föredragsserie från
Malmölogen U.L.T.
© 2010 Online-versionen • Teosofiska Kompaniet Malmö
• Malmölogens transaktioner
www.teosofiskakompaniet.net
HPB och Tystnadens Röst
Föredrag hållet i
Teosofisalen,
Gråbrödersgatan 10, Malmö, den 9 maj 1990.
Nr 33 • Serie 3 • Online versionen den 23 december 2010 • ISSN 1401-3835
[I denna utskrift har en del redigering gjorts från kassettinspelning nr 55 för att göra föredraget så lättläsligt och begripligt som möjligt.]
INLEDNING
E.M. Vi börjar med att hälsa alla varmt välkomna till United Lodge of Theosophists och till kvällens föredrag som vi har valt att kalla HPB och Tystnadens Röst, där HPB som ni kanske förstår står för Helena P Blavatsky. Anledningen att vi knyter an till Helena Blavatsky just i kväll är att i går, den 8 maj, var det Den Vita Lotusdagen, en dag som firas över hela världen bland olika teosofiska grupper för att hedra minnet av Helena Blavatskys bortgång och för att skänka henne den tanke och den respekt som en lärare är värd. Att vi har valt att ta upp Tystnadens Röst speciellt i kväll beror på att den räknas som Helena Blavatskys pärla. En bok ”tillägnad de få” och en bok som ligger oss varmt om hjärtat. Vi vet att den har varit en inspirationskälla för många.
För er som inte har varit på Logen på ett tag eller som rentav är nya här i kväll kan vi säga att det finns ett Programblad ni kan ta. Där är våra olika aktiviteter för resten av månaden listade. När det gäller vår Lotusgrupp den sista söndagen i varje månad där vi har lite mera allmänna föredrag, så kommer särskild information om den aktiviteten ut senare. Är man här tidigare än själva föredraget så finns från klockan 16.30 alltid någon av oss här som gärna ställer upp och svara på frågor eller sitter och diskuterar. Vi har också ett litet bibliotek som man kan ta del av. För tillfället kan man inte låna hem böcker, för vi har inte mer än ett exemplar av de flesta, men det går bra att komma hit och sitta och läsa här.
För er som inte kan komma varje gång men ändå är intresserade av att ta del av våra föredrag vill vi också nämna att vi har infört en nyhet: det går bra att låna inspelade föredrag. Varje föredrag under hela 1989 och nu 1990 har alltså spelats in på kassetter. Det kostar ingenting att låna dem. Man kan låna ett kassettband en vecka i taget och skulle man fastna för något speciellt band så kan man även köpa det till ett självkostnadspris av 40:-. Det finns ett blad där alla våra föredrag fram till förra veckan är listade. Tag gärna ett sådant med er och titta på vad som finns.
Den som vill kan också ansluta sig till U.L.T. Det är inte en organisation i vanlig bemärkelse utan snarare en grupp av teosofer som finns spridda världen över, med olika aktiviteter så som vi har här i Malmö i mindre skala. U.L.T. har som sin främsta uppgift att hålla tillgängliga de tankegångar som Helena Blavatsky och William Quan Judge förmedlat som språkrör för Mästarna. Vi säljer också till självkostnadspriser de böcker som utgavs av de ursprungliga grundarna av den Teosofiska Rörelsen i modern tid. Vi har även ett väldukat bokbord som det går bra att titta på efteråt.
Vi har också tidskriften Teosofiska Rörelsen som de flesta av er känner till. Den utkommer med sex nummer om året, och vi har plockat fram några olika nr som på ett eller annat sätt knyter an till just kvällens tema. Vi kan framför allt rekommendera nr 50, som handlar om andlig utveckling. Där finns även ett litet utdrag från Tystnadens Röst som handlar om De sju gyllene nycklarna, ett av de viktigare avsnitten i boken. Nr 8 handlar om Universellt Broderskap, vilket var den främsta tankegången och idén som Helena Blavatsky ville föra fram. Nr 28 handlar om Teosofiska symboler, och nr 31 handlar om En evig rörelse, den teosofiska rörelsen betraktad ur olika synvinklar.
Innan vi börjar kvällens föredrag
ska jag läsa U.L.T: s Deklaration, vars mål, syfte och strävan kort
beskrivs i denna text och som binder samman de olika associerade i U.L.T.
Man kan alltså ansluta sig som Associerad medlem, men lyder då inte
under någon president eller betalar någon medlemsavgift, utan följer det
budskap som har presenterats av Helena Blavatsky och William Q Judge.
U.L.T.s DEKLARATION
Inriktningen för denna Loge är att självständigt och hängivet tjäna teosofis sak utan att vara bunden vid någon teosofisk organisation. Den är lojal mot den Teosofiska Rörelsens stora grundare men befattar sig inte med tvistefrågor eller olikheter i personliga åsikter.
Det arbete den har att utföra och det mål den har i sikte är alltför upphöjda och krävande för att den skall hinna med eller önska engagera sig i underordnade frågor. Detta arbete och detta mål är att sprida de grundläggande principerna i teosofis filosofi och att praktiskt tillämpa dem genom ett fullkomligare förverkligande av SJÄLVET; en djupare övertygelse om universellt broderskap.
Den anser att den orubbliga grundvalen för att ena teosofer, varhelst de befinner sig och hur deras villkor än ser ut, är likhet i mål, syfte och lära och har därför varken konstitution, stadgar eller styrelse, och denna grundval utgör det enda bandet mellan dess associerade medlemmar.
Den strävar efter att sprida denna idé bland teosofer för att befrämja enigheten.
Den betraktar som teosofer alla dem som ägnar sig åt att verkligen tjäna mänskligheten utan hänsyn till ras, tro, kön, ställning eller organisationstillhörighet, och
den välkomnar till sin sammanslutning alla dem som bekänner sig till dess angivna syften och som genom studier eller på annat sätt önskar bereda sig för att bättre kunna hjälpa och lära andra.
Den sanne
teosofen tillhör ingen kult eller sekt men tillhör likväl dem alla.
1. Det
Teosofiska Sigillet
HPB OCH TYSTNADENS RÖST
P.B. Vi kommer att få höra några avsnitt ur Tystnadens Röst eller Stillhetens Stämma, som är mycket poetiska. Jag förmodar att samtliga här förstår vad boken har betytt för den Teosofiska Rörelsen. Om inte så blir ni det efter det här föredraget. Boken är enligt teosofin hämtad ur världens äldsta bok, Dzyans Bok. Det finns inte många i modern tid som har sett boken, för Dzyans Bok är inte en bok skriven på vanligt sätt.
De som har läst förordet till Tystnadens Röst kan snabbt konstatera att det på sidan åtta i den utgåva som jag har i min hand står att den ursprungligen var skriven med bildskrift. Senzarspråket som denna bok är skriven på är alltså en bildskrift. Vi har att göra med Dzyans Bok, som betyder Meditationens Bok. Den är skriven på ett språk som vi inte heller känner till, vi har alltså två saker som är helt okända för den moderna västerländska människan. En bok som ingen har hört talas om, och ett språk som ingen har hört talas om.
Men vi har en del information av Blavatsky själv. Ett annat esoteriskt språk omnämnt av HPB är lug. Detta är för det första uppbyggt på zodiakens 12 tecken, vi har alltså att göra med symbolerna för zodiaken. Sedan är det uppbyggt på 21 olika färger, de sju grundfärgerna som sedan i sin tur finns i den vanliga nyansen och i sin ljusa och i sin mörka aspekt. Vi har alltså 21 olika färger samt zodiakens 12 olika tecken som bildar ett alfabet på 33 olika bokstäver eller tecken.
Detta är alltså inte sanskritspråket eller senzarspråket. Sanskritspråket är gammalindiska, senzarspråket är ett av ockultisternas många hemliga språk i Himalaya. Den Hemliga Lärans Sånger, det vill säga Dzyans Sånger eller stanzor är alla skrivna på senzar, som sedan har överförts till olika tibetanska, indiska och kinesiska versioner. Ni som har läst Den Hemliga Läran förstår säkert varför man har gjort så. Om vi hade haft en bok innehållande enbart färger, siffror och symboler så hade vi inte blivit mycket klokare. Alltså har HPB använt sig av dess motsvarigheter på de gamla språken kinesiska, tibetanska och framför allt sanskrit eller gammalindiska. Dessa språk, speciellt devanagari eller sanskrit är ett av världens äldsta språk, gudarnas språk – devanagari.
Vad som gör det här så intressant är innehållet, inte på vilket språk det finns nedtecknat. Det står i förordet vidare att dessa skrifter som är nedskrivna på senzar finns i vissa tibetanska kloster på avlånga plattor, ibland av guld som är målade. Så kanske har någon haft tur och sett en och annan sådan i de tibetanska klostren uppe i Ladakh eller i Tibet.
Vad vi är intresserade av att föra ut i dag är framför allt en hyllning till Helena Blavatsky, eftersom hon var och är den moderna Teosofiska Rörelsens ambassadör. I kroppen eller ur kroppen så förblir HPB för vår grupp – U.L.T. – dess självklara ledare. I dag vet vi inte exakt var hon håller till, men vi vet att hon existerar på jorden. Var och när får förbli en hemlighet än så länge för oss alla.
Ni kanske vet att det i dag är fullmåne. Ni vet då också att fullmånen i Oxens tecken under maj månad är väldigt speciell. De som känner till någonting om buddhismen vet att man inom hela den buddhistiska världen firar någonting som kallas för Wesak-högtiden. Wesak är en åminnelse av Buddha och hans uppgående i paranirvana. Detta firar man över hela den buddhistiska världen, speciellt inom Teravada- eller Hinayana- skolan, 'den lilla farkosten”, till skillnad från Mahayana-skolan, ”den stora farkosten”, som teosofin går hand i hand med.
Här har vi att göra med ett typiskt exempel vad gäller skillnaden mellan teosofi och buddhism, och mellan sydbuddhismen i förhållande till nordbuddhismen. Teosoferna har ju skrivit i sina böcker att Buddha inte alls har ingått i Nirvana utan finns i sin Nirmnanakayakropp, i sin ockulta meditationskropp, levande i en dimension nära jorden. Så Buddha övervakar och leder den andliga undervisningen. Man skulle kunna säga att han är Mästarnas Mästare.
2. Helena Blavatsky, troligtvis
omkring 1877.
Mycket av vad jag har sagt finns alltså nedtecknat i denna lilla bok som vi hörde E.M. kalla för teosofins pärla. Den är dedicerad eller ”tillägnad de få”, och det tar ett tag innan man förstår värdet av denna lilla bok. Men blev vi av med alla teosofiska böcker så skulle vi förmodligen sakna Tystnadens Röst allra mest. Detta gäller såklart för de människor som har förstått att teosofi är inte någonting man läser sig till, utan det är någonting man omsätter praktiskt i sitt dagliga liv. Och för alla dem som har problem i sitt liv – och det har vi alla i stort sett – vi som har motgångar, vi som har situationer och relationer vi måste lösa, för oss finns det i denna bok många goda råd.
De första stroferna som vi hörde på meditationsprogrammet i Lotus-gruppen förra söndagen talar om att lära sig koncentrationsförmågan, att lära känna Nada – tystnadens röst eller stillhetens stämma. Utan kontakt med vårt Högre Själv så förblir all kunskap vi möter andrahandskunskap. Det blir då någonting vi har hört av någon annan. Vi menar att vårt liv måste bli en självstyrd utveckling där vi successivt närmar oss vårt eget hjärta, stillhetens väg. Det är därför det är så väsentligt att förstå de allra första raderna. Jag läser dem igen:
”Dessa anvisningar är avsedda för dem som är okunniga om farorna av de lägre siddhi-förmågorna.”
Alla människor i dag som sysslar med någon form av psykoterapi, som sysslar med andlig utveckling, löper denna fara, och det är bland annat för dem HPB har skrivit dessa rader. Om vi ger oss in i den psykiska eller känslomässiga världen och lyfter ut bilder ur olika människor – om vi nu arbetar som healer eller terapeut – som är förknippade med vårt liv eller rentav många liv tillbaka och ger en behandling, så kan det bli helt galet. Att ge en behandling som i stort sett är baserad på vår bild av en bild, är som om en blind människa skulle leda en annan blind människa. Det är som att flyga utan att ha ett certifikat. Det är som att köra bil med en bindel för ögonen.
Därför menar vi återigen; det gäller för oss att förstå att teosofi är någonting mycket större än att bara rota i vårt känsloliv eller att rota i det intellektuella. Den behandlar känslolivet, den behandlar vårt tankeliv, men vad som är ännu viktigare är att vi måste lära oss att utveckla vår urskillningsförmåga, vår intuition, vårt samvete, vår omdömesförmåga. För utan den förmågan så följer vi den mest karismatiske talaren, den som har bäst marknadsföring eller den guru som har flest anhängare. Vi glömmer att lyssna till oss själva.
Jag skulle kunna säga ganska mycket om detta, men vi ska komma in på en del saker som är praktiskt knutna till Tystnadens Röst. Vi återkommer alltid till dessa, och vi har dessutom citerat ur boken i nästan vartenda nr av Teosofiska Rörelsen sedan den kom till för elva år sedan. Men vad som är intressant är att vi just i dag befinner oss på Wesakdagen, Den Vita Lotusdagen i maj månad. Den är en av de mest ockulta månaderna av alla tolv, och maj står för kraften, energin, djursymbolen Oxen. Det är där kraften finns och det är också nu som vi har kraft att förändra.
E.M. Jag vill ytterligare uppehålla mig vid den första punkten som P.B. inledde med. De allra första stroferna säger att om vi vill höra Tystnadens Röst så måste vi lära oss vad koncentration är. Det är en metod som vi har talat om tidigare, att vi genom meditation går in i en meditativ process som leder oss att vid vissa bestämda punkter på dagen meditera och fokusera vårt medvetande på Det Högsta för att nå kontakt med den 'inre rösten”.
Detta har en väldigt praktisk betydelse. För att kunna höra denna röst, som är detsamma som nuet eller den totala närvaron i varje ögonblick, så måste vi också föra ner den meditativa inställningen eller positionen till det vardagliga livet. För all meditation är fullständigt meningslös om vi inte uppövar en total vakenhet i det dagliga livet. Det är där vi behöver hjälpen som mest, det är verkligen i det vardagliga livet vi behöver vägledning av Tystnadens Röst. Och när vi börjar bli lite modigare, håller oss vakna i nuet och möter varje ny situation, då kan vi också vara säkra på att Nadas röst kommer att göra sig hörd inom oss.
Som P.B. också sade är det en meditativ process som går igenom olika stadier, och det talas lite längre fram i Tystnadens Röst om tre olika salar som vi måste hämta lärdom från. Den första salen eller jordelivet är Okunnighetens Sal. Den känner vi alla till, här är det väldigt lätt att trassla in sig i motsatsparen; glädje och olycka, rädsla och trygghet etc. vi pendlar mellan dem hela tiden. När vi börjar vår meditativa process så kommer vi först och främst in på astralplanet. Där möter vi en helt ny värld som vi först tar för andlighet. Det sägs i Tystnadens Röst att i denna Lärosal ska vi inte söka efter vår Mästare.
Den gamle vise Paracelsus sade att människan består av tre andar; den materiella som tillhör de jordiska elementen, den astrala eller psykiska som tillhör det astrala, och den andliga människan, anden i människan. Han menade att dessa attraheras på olika sätt av den universella magneten. Ni vet att solen står för den sanna magneten i kosmos, den andliga magneten. Han menade att om vi går in på de astrala nivåerna så öppnar vi olika portar in till de astrala nivåer som vi så populärt kallar chakror, och när vi väl har öppnat dessa portar så kommer vår astralkropp – som egentligen är fången i vår fysiska kroppshydda – att känna en enormt stor attraktion till den universella magneten.
Faran är då att vi så gärna låter oss snärjas på de astrala nivåerna där det inträffar massor av underbara saker, ljusfenomen, luktfenomen, fenomen som har med de fem olika sinnena att göra. De upplevs då tio gånger starkare eftersom de verkliga sinnesorganen egentligen befinner sig i astralkroppen. Vad som sker är att det är så otroligt lätt att stanna kvar i denna Lärosal och låta sig berusas, populärt kallat astral berusning.
Det är därför det står som en varning i Tystnadens Röst att vi måste söka oss vidare in i den andra Salen, Visdomens eller Vishetens Sal där Mästarna befinner sig, eftersom de lever i det eviga nuet. Det är dithän vi måste sträva, och detta kan vi helt praktiskt öva i det vardagliga livet bara genom att försöka vara vakna, uppmärksamma och lyssna vid varje ögonblick. Och som P.B. nämnde, att utveckla vår urskillningsförmåga. Den blir till fullo verksam endast om vi kan vara närvarande i nuet. Inte hela tiden tänka på vad som ska ske i morgon eller vad som har hänt i det förflutna, utan att verkligen möta varje situation med nya ögon.
3. De sju olika Chakrornas stadier.
Det talas också i boken om sju olika ljud som hörs när man går igenom sin meditationsprocess representerande olika nivåer. Det sjunde ljudet är en sammanfattning av dem alla och utgör det vi kallar för Tystnadens Röst. Det sägs också att för att kunna höra detta sjunde och sista allomfattande ljud så måste vi återvinna barnatillståndet. Det är en rekommendation som vi har fått från många skrifter. Många heliga skrifter talar om att vi måste bli som barn på nytt.
Vad innebär det helt praktiskt för oss i vardagen? Det som för barnet är viktigt är dels att leva i nuet, att vara där med alla sina sinnen och iakttaga saker. Men det är också att ha tillit. Ett barn har fullständig tillit. Ibland har det en sådan tillit att det gör ont i en när man ser det. Denna tillit är någonting som innebär en fullständig tillit till karmalagen. Inte en tillit som många vuxna har till yttre saker, till en yttre religion eller ett samhällssystem eller någon som ska lösa problemen för oss, utan en tillit till våra egna inre potentialer, att vi människor är skapare av vårt eget öde, att vi möter ett absolut självskapat öde, där vi kan se alla våra personliga mönster.
Vi kan gärna låta oss överväldigas av dem och tycka det är horribelt att jag som individ har skapat alla dessa begränsningar. Men samtidigt innehåller de motsatsen, förmågan att kunna ta sig ur dessa mönster, förmågan att kunna ta fram det gudomliga inom oss, förmågan att starta ett helt nytt liv. Oavsett vilken tillvaro vi har levt i fram till detta ögonblick så kan vi skapa en helt ny framtid för oss själva nu. Vi väver tråd för tråd, där varje tanke, känsla och handling utgör olika trådar, vårt livs framtida väv. Detta är vi i färd med just nu, och det är därför vi behöver uppöva vakenheten för att veta, för att kunna urskilja, för att i mesta möjliga mån kunna agera i balans med resten av vår omgivning och naturen.
Det talas mycket om att vi studerar så mycket. Vi håller föredrag om olika ämnen, vi lyssnar på bandade föredrag och vi läser mängder av böcker. Men det står i denna lilla skrift att till och med okunnighet är bättre än huvudets vetande utan själens visdom till att upplysa och leda den. Dessa idéer kommer att vara helt meningslösa, de kommer inte att ha någon som helst bärkraft i sig om vi inte går in för att omsätta dem i verkligheten, om vi inte verkligen går in för att leva i enlighet med tankegången att vi är skapare av våra egna öden och att vi uppodlar en fullständig tillit till universums yttersta lag – karma.
Om vi inte själva kan finna våra egna cykliska mönster, så att vi därigenom kan bryta negativa och förstärka de positiva, så kommer vi inte heller långt. Om vi inte tar med oss den viktigaste och mest centrala punkten, hjärtat – för hjärtat och visheten är en och samma sak – så har vi missat något väsentligt.
Det sanna heliga hjärtat är den kraft vi kallar för Buddhi. Den är passiv till en viss grad hos de flesta av oss men kan väckas till liv genom koncentration, genom omsättandet av dessa tankegångar i praktiken. Då uppväcker vi den intuitiva universella kraften i oss själva, den kraft som vi kan kalla för kundalini, den kraft som gör att vi kan åstadkomma mycket mer än vad vi någonsin kan föreställa oss. Så hjärtat och huvudet i förbund är en av teosofins viktigaste tankegångar.
Den allra viktigaste tankegången som Helena Blavatsky förde fram var att försöka forma kärnan – märk väl bara kärnan – till ett universellt broderskap. Detta är vår allra viktigaste uppgift. Som en följd av detta kan vi läsa i De Två Vägarna att om vi vill vinna vishet så måste vi vara ödmjuka. Men var ännu mera ödmjuk när du en gång tillkämpat dig vishet, för det finns ingenting som är så bedrägligt som den andliga fåfängan.
Den andliga fåfängan är suverän, den får oss bland annat att känna att: ”Andra vet säkert mycket om livet, men jag vet ändå lite mera. Alla andra grupper vet säkert en hel del, men vi vet lite mera.” Det är den farligaste fällan i den andliga utvecklingen, för den skapar separation. Den skapar extremt förakt för annat. Den skapar en andlig stolthet, och det beskrivs i denna bok att andlig stolthet är ungefär som en människa som klättrar upp i ett väldigt högt torn och isolerar sig. Hon tittar ner på världen och tycker sig vara bäst av alla men är inte med, är inte nere bland ”de andra”. Hon deltar inte utan sitter bara och känner förakt och stolthet, hon befinner sig i en slags självisolering.
Som vi vet så sade Buddha, som vi hörde refereras till som Mästarnas Mästare, att all orsak till lidande egentligen grundar sig på den felaktiga tanken att vi är avskilda väsen, att vi är avskilda från varandra. Och den yttersta separationen är just den andliga stoltheten eller fåfängan. Det är också därför som vi naturligt i denna bok kommer in på vad som kallas för Bodhisattva-idealet. Det talas i hela det andra kapitlet – De Två Vägarna – om hur det finns två vägar att välja. Visst kan vi uppnå en lycka och en sällhet för vår egen del, visst kan vi ingå i ett nirvanskt tillstånd som sägs vara i en evighet men som i verkligheten bara varar en viss period, även om det är en ofantligt lång period i våra mått räknat.
Det kan vi göra, men om vi ser helt krasst på det, om vi ser att vi alla är sammanlänkade och vi alla är ett och samma i anden, hur kan vissa av oss resa på semester medan andra får fortsätta arbeta? Naturligtvis ter sig då tanken naturlig om Bodhisattvaidealet att stanna kvar och dela med sig av sin kunskap som det mest väsentliga i tillvaron. Lika självklart som trädet skänker vandraren skugga, lika självklart borde det vara för oss att skänka tröst och medkänsla och dela med oss av den lilla visdom vi har till andra.
Det finns alltid de
som vet mindre än oss, precis som det alltid finns de som vet mera. Detta är
det underbara, att det aldrig finns ett slut på någondera hållet. Därför
ska vi inte heller underskatta oss själva och vara blyga, utan träda fram
och förmedla det vi har. För det är endast i den mån vi börjar göra det som
vår egen bägare återigen kan fyllas på. Nu ska P.B. säga något om de mycket
speciella Sju Nycklar som citeras i nr 50 av Teosofiska Rörelsen.
4.
Bodhisattva Avalikiteshvara utövande Prajna Paramita.
P.B. Jag väljer att citera direkt ur Tystnadens Röst, Fragment III, De Sju Portarna. De är nedskrivna på sidan 70, och där talas det om de sju nycklarna som är livsviktiga enligt den ockulta traditionen. Den menar att en andlig lärjunge i den skola vi företräder måste lära sig att förstå dessa nycklar. Jag ska kort komma in på dem.
Den första nyckeln är Dana, den odödliga barmhärtighetens och kärlekens nyckel. Utan kärlek, menar vi, utan medkänsla för andra människor och förståelse för situationen som den utspelar sig omkring oss, utan att vi är barmhärtiga mot andra så kommer vi aldrig att förstå teosofin, vi kommer aldrig att förstå oss själva.
Går vi sedan vidare så är den andra nyckeln Shila, den nyckel som handlar om harmoni. Det står så här: ”Den nyckel som är i harmoni i ord och handling, som skapar jämvikt emellan orsak och verkan och inte mer lämnar rum för karmisk verksamhet.”
Det är alltså viktigt för oss att det vi säger och det vi gör är synkroniserat, att vi inte säger något som vi inte menar till någon annan, att vi inte gör något som vi inte kan stå för, utan att vi tar vårt ansvar. För om vi inte tar vårt ansvar – vilket ofta sker, det vet vi – så uppstår konsekvenser som vi oftast inte är så glada för.
Den tredje nyckeln är Kshanti, det milda tålamodet som av intet kan rubbas. Vi kan i vår utveckling lära oss tålamod, vi kan vänta ut en situation, vi kan pröva oss fram. Vi drar inte snabba slutsatser utan vi avvaktar, vi använder vårt tålamod där det verkligen behövs. Om vi har dessa tre nycklar, Dana, Shila och Kshanti så har vi kommit en bit på den teosofiska chelavägen, den som är lärjungens väg.
Går vi sedan vidare så talas det om Vairagya, likgiltighet för njutning som för smärta, sinnesvillan övervunnen, sanningen endast förnummen. Om vi kan ta smärtan liksom glädjen på samma sätt, vilket inte är så lätt, vilket innebär att om vi låter bli att ryckas med i medgång och inte blir fullständigt nedslagna i motgång utan också använder Kshanti, tålamodet, då har vi lättare att ta oss fram enligt den väg, den mystiska väg som är ägnad ”de få” i Stillhetens Stämma, i Tystnadens Röst.
Den femte nyckeln är Virya, den okuvliga handlingskraft som kämpar sig fram till den himmelska Sanningen, upp ur de jordiska lögnernas dy. Det handlar om energin, att lära sig kanalisera andlig energi. Energi finns överallt, och finner vi en energi som bygger på samspel mellan oss själva och naturen, en energi som är till för allas bästa, då har vi förstått den femte nyckeln.
Detta menar vi i sin tur leder våra liv till insikt – gnosis – för det här är inte någonting som vi åstadkommer med en gång. Vi kommer nu till den sjätte nyckeln, Dhyana. Har vi fått den så öppnar vi den gyllene port som leder till Sats eviga rike, alltså den Yttersta Verkligheten. Vad är då den Yttersta Verkligheten? Kan vi över huvud taget lära känna verkligheten, eller är verkligheten något vi upplever runt omkring oss, som skiftar hela tiden? Det får vi veta när vi kommer så långt, förmodar jag.
Detta leder till det sjunde och allomfattande stadiet, Prajna, den nyckel som gör en människa till en gud, en Bodhisattva, en son av Dhyanierna. Dhyani-Buddhorna är de sju hierarkiledare som står över varje hierarki eller varje stråle, varje färg i regnbågen. Enligt teosofin finns det nu sju hierarkier. Det fanns tolv, men de fem har redan lämnat jordens utveckling. Så vi har sju kvar, alltså har vi sju färger också. Vi kan tänka oss att vi hade tolv färger tidigare, det är inte så svårt att dra den slutsatsen. Men det vi dag kan se visuellt med våra två ögon utan klärvoajans är sju färger, där vissa färger givetvis är grundfärger.
5. Det tibetanska mantrat Om Mani Padme Hum målat på ”mani” stenar som finns längs stigen.
Det står bland annat att om vi vill utveckla oss så måste vi följa det Blavatsky kallar för en Lanoos väg. Det är alltså inte en vanlig lärjunges väg utan det handlar om de själar som har avlagt vissa löften nu eller i det förflutna, de som väljer att följa en alldeles speciell väg. Man kallar dem inom den Österländska Skolan för Lanoos, och de finns beskrivna i denna bok. För dem är dessa sju nycklar livsväsentliga. För varje individ eller för en vanlig individ är de intressanta, man kan tycka att de är självklara. Men att försöka styra sitt liv enligt detta är någonting man får göra om man närmar sig det Ockulta Brödraskap som Blavatsky i modern tid representerar utåt.
I dag är det som vi vet Wesak, Buddhas paranirvanska uppgående, där man inom den ockulta traditionen menar att Buddha fortfarande vandrar på denna jord i sin andliga Nirmanakayakropp. Vi kan ju bara föreställa oss vad som sker en sådan här dag någonstans uppe i Centralasien, denna fullmåne i Oxens tecken som är den absolut mest speciella dagen under hela året. Det sker även i det elfte året av solcykeln, det är något mycket speciellt som händer just nu.
Vi vet eller känner kanske själva att det händer mycket med våra liv. Det har mycket att göra med vad som sker kosmiskt. Vi kan välja om vi vill ta del av denna process, vi kan välja själva hur vi vill närma oss dessa energier som Oxen står för. Hur tjuren med sin starka energi manifesterar sig. Vi kan välja att tämja denna tjur, styra vår egen energi, styra oss själva eller låta oss bli styrda av andra. Vi har den friheten som människor, som fria tänkare, som fria aktörer, att göra precis som vi vill. Vi ska väl ha lite utrymme för frågor kring Blavatsky, hennes mission och givetvis Tystnadens Röst och dess innehåll. Om vi har några frågor på det så är ni hjärtligt välkomna att ställa dem.
E.M. Jag vill nämna någonting som P.B. inte tog upp, som jag finner av intresse i det avsnitt som kallas De Sju Portarna. Där står det om en gyllene regel. När vi söker närma oss det Ockulta Brödraskapet och kanske blir antagna som lekmannachelor eller lekmannalärjungar, så står det i början av detta avsnitt: ”Var vid gott mod, lärjunge; kom ihåg den gyllene regeln. Har du väl en gång trätt in genom Srotapatti-porten; har en gång din fot trampat den nirvanska strömmens bädd, vare sig i detta eller något kommande liv, då har du endast sju andra liv framför dig du med den diamnantfasta viljan.”
Det är intressant att vi som föräldrar vet att barnets period de första åren är uppdelad i speciella psykologiska faser. Så det finns förmodligen en sorts parallell mellan att bli accepterad på chelans väg och barnets sju faser. Mästarna vet alltså ungefär vad de har att förvänta sig av en lärjunge. Och det är Mästaren som vakar över en lärjunge precis som föräldrar vakar över barnet. Båda vet vad som kan komma att ske i de olika faserna.
Läraren är inte till för att dra fram eller knuffa lärjungen framåt, utan bara för att finnas där så lärjungen ska kunna stämma av och veta när han eller hon är på rätt väg. Det står också i boken att det finns många Mästare, men den viktigaste Mästaren är Mästarsjälen, den sanna Universella Själen inom oss alla. Det är den vi måste finna inom oss. Den måste bli vår sanna vägledare, så att vi inte bara blir beroende av en Mästare i det yttre utan kan finna den inre Mästaren inom oss själva och göra denne levande inom oss.
När vi tänker på alla de mödor med förrädiska gungflyn och tvivel som ibland beskrivs i boken, så tycker jag också det är viktigt att läsa dessa rader. Det står:
Var beredd och varnad i tid! Har du försökt och misslyckats, du djärve stridsman, så förlora ändock ej modet, kämpa vidare och vänd åter till striden, ständigt åter. Minns, du som kämpar för mänsklighetens frigörelse, varje gång du misslyckas tar du ett steg framåt, och varje ärligt bemödande vinner med tiden sin belöning. De heliga frön, som osedda gror och växer i lärjungens själ skjuter stänglar, vilka för varje ny prövning blir allt kraftigare; de kan böja sig som rön men aldrig brytas, och kan ej heller någonsin gå förlorade. Och när stunden är inne, slår de ut i blomning.
Så vi får inte vara rädda för att göra misstag, för det är dem vi lär oss av. Vi måste våga, för modet är en stor andlig dygd. Förutan modet hade vi inte mycket vi skulle kunna göra.
6. Dorje Sempa ( sk.Vajrasattva) är enhetens bodhisattva, vilket personifierar den yttersta verklighetens medvetna renhet. Diamant Sinnet.
P.B. Känner ni att ni spontant vill säga någonting så bara vifta till lite så får ni ordet. En annan intressant sak som man kanske ska ha klart för sig när man studerar Tystnadens Röst, är att den talar om De Två Vägarna. Det finns alltså två vägar att gå. Den ena är den öppna vägen och den andra är den hemliga vägen. Den öppna vägen, som HPB skisserar på sidan 57, handlar om att söka kunskap för att komma till Nirvana. Nirvana är synonymt med den högsta medvetandenivån, att frigöra sig från alla band, att uppgå i det högsta, droppen försänkt i havet eller i oceanen. Det är den öppna vägen, men det är också den buddhistiska vägen, den officiella Mahayana- och Hinayanavägen. Det är alltså en befrielseväg.
Den andra vägen är den hemliga vägen säger Blavatsky på sidan 58. Det är försakelsens väg. Den har också kallats för smärtans väg. Vi ska inte tro att det är lätt när vi en gång ska välja. Vi ska inte tro att det är lätt när vi börjar ge oss in i det vi kallar för ockultism. Vi ska inte tro att livet plötsligt blir en dans på rosor eller dans på stranden med Shiva. Utan tvärtom, då börjar det hända väldigt mycket inom oss. Vi kommer att möta händelser som vi aldrig skulle ha mött annars.
Den karma som vi accelererar när vi ger oss inpå en sådan här smal stig, är sådan karma som annars hade kommit i portioner över en mängd olika liv. Men eftersom vi väljer att träda inpå denna smala enpunktsinriktade väg så har all vår förflutna karma en möjlighet att komma fram och riktas till en enda punkt i detta livet. Alltså kan vi åstadkomma sju gånger mer i ett liv genom att välja smärtans väg. Men då får vi också vara beredda på att det är smärtsamt, att det bränns. Vi får också vara beredda på att vi kommer att möta många saker som vi kanske ångrar i dag att vi gjort tidigare. Vi får också vara beredda på att mycket lidande väntar oss.
Men låt oss inte avskräckas för den sakens skull, för någon gång måste vi komma dithän i alla fall. Och en dag som i dag, Wesak-dagen som är fullmånedagen, är det viktigt att förstå Buddhas undervisning, förstå vad lidandet är, upphörandet av lidandet. Hela Buddhas väg, hela hans undervisning bygger på förståelsen av vad lidandet är för någonting och hur man kan använda sitt lidande för att utveckla sig andligt sett. Det framkommer väldigt fint i nr 50 av T.R. som handlar om andlig utveckling. Det är även detta nr som handlar om Tystnadens Röst.
Jag ska inte citera något nu, men vi finner intressanta texter både i Dhammapada, som är sydbuddhismens speciella bok, och i de tibetanska skrifter som finns tillgängliga för oss. Jag tänker då inte bara på Bardo Thödol eller Den Tibetanska Dödsboken utan jag tänker på Kanjur och Tanjur, sammanlagt 333 volymer. Jag tänker på Yogachaiya-skolan som finns omnämnd här. Jag tänker på Arayasangha som har lämnat enormt mycket material efter sig. Jag tänker på Nagarjuna, som är den störste logikern sett ur ett buddhistiskt perspektiv. Han har lagt fram mycket betydande teser och det har även växt fram stora universitet, inte bara i Tibet och Indien utan i Kina och Japan kring dessa metafysiska och moraliska läror.
7. Gelugka skolans Guru Tsong-kha-pa.
Jag tänker på Tsong-kha-pa som har speciell anknytning till oss teosofer, eftersom teosofin ingår i en impulskedja under sju olika århundraden. I dag befinner vi oss i det sjunde århundradet; ett klimax, en sista kraftansträngning kommer att ske innan år 2 000 från detta Ockulta Brödraskap som teosofin sympatiserar med. När det gäller Tsong-kha-pa och hans skrifter, och speciellt Lam-rim, så börjar de komma ut i allmänt tillgängliga översättningar bland en del olika tibetanska skolor. De kan också fås i engelska översättningar i dag.
Nyligen var jag i Köpenhamn ett antal dagar. Där kan man finna ett kloster på Svanemölle Vej utanför Köpenhamn, och där finns till och med en del tibetanska skrifter som härrör just från Lam-rim. Klostret i sig tillhör inte gulmössorna eller Gelupka-sekten, utan rödmössorna, Kargyupa-sekten och dess bundsförvanter svartmössorna med Karmarpa i toppen. Men hur som helst så finns där mycket intressanta saker att studera och ett mycket intressant bibliotek.
Det är ju så inom de tibetanska skolorna att där har man inte samma problematik som i Västerlandet, där man inom kristendomen har katolikerna som bråkar med protestanterna och så vidare. Inom buddhismen och speciellt inom tibetansk buddhism kan de olika skolorna mötas, men det kan man inte ens i den teosofiska världen.
8. Den Vita Lotusdagen firas den 8 maj till minne av Helena Blavatsky av alla teosofer världen över.
I går på Den Vita Lotusdagen samlades många teosofer världen över för att hylla Helena Blavatsky och hennes mission och föra den vidare. Och en sådan här dag tycker jag att alla de människor som är intresserade av den Teosofiska Rörelsen ska fråga sig själva: Vad har jag gjort för att befrämja Rörelsen? Har jag gjort någonting för att föra ut teosofin? För om jag har gjort det, då kan jag också förstå att en sådan stor själ som Helena Blavatsky naturligtvis uppskattar allt det arbete som är gjort på denna sida av jordklotet, i den fysiska världen.
Hon lade 17 år av sitt liv till att föra ut det som går under arbetsnamnet teosofi. Det är en och en halv hyllmeter skrifter som skrevs ner under mycket svåra förhållanden av en kvinna som inte hade engelska som sitt modersmål. Blavatsky själv dog när hon var 60 år gammal. Men redan som 20-åring mötte hon Mästaren Morya i London i fysisk gestalt. Våra Mästare är levande Mästare i fysiska kroppar, inga andevarelser, utan de ger sig tillkänna när det behövs.
Hon mötte Mästaren Morya i Hyde Park, då han var över i England tillsammans med Nepals regering som rådgivare eller något liknande. Då erbjöds hon redan som 20-åring, alltså 40 år innan hon dog, en möjlighet att göra något för världen. Hon valde att arbeta med Mästaren Morya aktivt och var givetvis i kontakt med honom telepatiskt och på annat sätt dygnet runt. Så det finns inget hon gjorde som inte mer eller mindre är sanktionerat från högsta ockulta håll, menar vi inom U.L.T.
Det finns i dag omkring 200 biografier över Helena Blavatsky, och det mesta är rent ut sagt skräp. För alla vill koppla ihop sig med henne och hennes arbete, eller också påstår de att de har mött henne. Eller så vill de på något vis lägga in sina värderingar i teosofin och nedvärdera den eller HPB personligen. Det finns ett mycket bättre sätt att lära känna Helena. Det är att studera det hon stod för, hennes kunskap, hennes visdom. Det var det hon arbetade för. Att hon reste runt i Italien under namnet mrs Laura och spelade piano i två år är helt oväsentligt. Det är rolig kuriosa. Att hon var gift två gånger är också kuriosa.
Att hon gifte sig med en överste som var 75 år när hon själv var mycket yngre, det är ett faktum. Det var så hon fick sitt namn av överste Blavatsky. Och hur det gick till kan också vara roligt att veta en sådan här dag. Det var nämligen så att hon och en del vänner satt någonstans i Ukraina, och någon tyckte Helena var så ful att hon aldrig skulle bli gift. Men hon sade att ”jag kan gifta mig rätt så snabbt”, så hon slog vad. Hon gifte sig också ganska snabbt därefter och vann vadet. Men hon lämnade sin man efter tre månader, när han ville sådant som inte hon ville.
Hon kom annars från en mycket stor och känd adlig släkt, men fick efternamnet Blavatsky på detta vis. Det är inte Blavatsky personligen vi egentligen ser när vi tittar på henne, när vi ser på de bilder som finns. Vi bryr oss över huvud taget inte om ifall hon är man eller kvinna. Vi vet vem hon är.
Vad som är viktigt är inte hur hon levde som privatperson, att hon till exempel försökte bilda ett spiritualistiskt sällskap i Kairo som rasade ihop efter 14 dagar eftersom alla söp. Det är också kuriosa. Det hände alltså mycket i hennes privatliv och vi har boken En Sierskas Öden som skrevs under hennes livstid, en biografi som skrevs av A P Sinnett. Hon gillade inte den så klart.
[Vi övergår nu till själva frågestunden. Varsegoda!]
A.A. Vad hade hon för flicknamn då?
P.B. Helena von Hahn, ett tyskt namn efter fadern Peter Hahn, som var av tysk börd.
A.A. Två frågor. Vad är det som vi inte ska göra och kommer att ångra om vi skulle ta den svåra vägen? Vad finns det för saker som vi kommer in på om vi accelererar vår karma? Du sa det många gånger, får man fråga?
P.B. Det uppstår många olika situationer i våra privatliv. Jag kan inte göra mer än ge ett exempel, eftersom vi alla kommer att möta olika saker. Men ett exempel kan vara att man träffar någon man tycker väldigt mycket om. Det kan då hända att man i ett sådant läge hamnar i en situation där en sådan relation inte fungerar och du tvingas att välja. Och du väljer kanske smärtans väg, som inte är den enklaste. Du väljer å ena sidan ett sätt att leva som är väldigt speciellt, du är kanske väldigt inriktad i en viss riktning. Eller så väljer du å andra sidan en situation där du går in i en relation som inte är riktigt i linje med det du är på väg emot. Det var ett exempel.
Jag vet inte vad vi kan komma in i för situationer, jag kan bara utgå ifrån mig själv. Men vi kan vara på det klara med att den gamla karman inom oss som finns upplagrad sedan många inkarnationer, plötsligt kan få fritt flöde att strömma i en kanal som är formad likt en spets; vi vet ju att det finns många karmiska knutar och hinder som måste lösas. Och har man en gång gett sig inpå den smala stigen som det här talas om, så kan man räkna med att man kanske i ett visst läge undrar om man är på rätt väg. Och det är i ett sådant läge som tvivlet kommer in i bilden.
9. Helena Blavatsky, troligtvis
omkring 1877.
Det finns med i alla prövningar. Gör jag rätt, gör jag fel? Jag kanske inte kan avgöra det för tillfället, men framtiden får utvisa vilket som är ett rätt val och vilket som är ett fel val. Jag har möjligheten och friheten att utöva min omdömesförmåga, min intuition, min urskillningsförmåga och mitt samvete. För det är vad allting handlar om, att lära sig utveckla den kraften, Buddhi-förmågan, alltså praktiskt tillämpad tillit där jag måste ha fullständig tillit till den karma jag möter. Den karma jag får känna av är jag förtjänt av, den har jag själv skapat och den kan jag själv också lösa.
E.M. Jag vill lägga till något, för det kan ju uppfattas som någonting väldigt negativt, att vi som teosofer är några slags masochister som slänger oss in i smärta och vadar i smärta. Men det är precis som P.B. sade, att vi möter de olika koncentrerade karmiska verkningarna i form av just negativa energier; alla de svårigheter som vi själva har lyckats skapa i tidigare liv och i detta livet.
Sedan ska vi inte heller glömma en oerhört viktig sak som jag tycker har betonats oerhört lite inom teosofin. Det är att samtidigt som vi försöker sträva mot en andlig utveckling så börjar vi tona in oss på naturens eget hjärta och vibration. Vi börjar samarbeta med naturen. Det innebär också att varje sak vi lyckas genomföra i rätt riktning kommer att ha en enorm kraft bakom sig, just därför att vi arbetar i enlighet med naturlagarna. Det kommer att ge oss en enorm skjuts i rätt riktning.
Så vi ska inte bara låta oss nedslås av all den samlade negativa karman, för vi är också människor som har lagrad positiv karma. Dessa kommer också att – liksom de olika stänglarna som blommar upp i själen för lärjungen – blomma upp och ge oss kraft att möta invigningarnas prövningar. Och om vi här tänker på vad William Judge skrev i sina tolkningar av Bhagavad Gita, att vi måste försöka se livet varken som smärta eller glädje utan som tillfällen till andlig utveckling, då kommer vi att nå det som vi skulle kunna kalla för förnöjsamhet.
Att vila i en slags harmoni därför att vi blir i balans med naturen. Att vi kommer in i det ”flyt” som taoisterna kanske skulle kalla för Vägen eller Tao. Att de positiva potentialerna finns där precis lika tillgängliga som de negativa energierna, det får vi aldrig glömma. Vi får aldrig glömma vilka själsliga och gudomliga varelser vi är och vilka potentialer vi har. Och att leva i harmoni med naturen är inte smärta utan det är glädje, det är den högsta typen av förnöjsamhet, det är att vila i balans.
Och med det, om ingen annan har någonting att tillägga, så tror jag vi rundar av där. P.B. har ytterligare någonting att tillägga.
P.B. Jag vill bara läsa de sista stroferna för kvällen, de kommer från sidan 84 ur Tystnadens Röst. Det står så här:
”Minns, du som kämpar för mänsklighetens frigörelse, varje gång du misslyckas tar du ett steg framåt, och varje ärligt bemödande vinner med tiden sin belöning.”
Vi glömde i början att nämna något om Programbladet. Det handlar om Akasha, Astralljuset och dagsljuset, de tre olika ljusen vi möter utan att knappt känna till att de finns. Hela maj månad kretsar kring de energier som maj står för, symboliserat genom Oxen. Så glöm inte att läsa Programbladets framsida. Tack ska ni ha för i kväll.
(Sammanställt den 23 december 2010)
Källor:
Bhagavad Gita av
William Q Judge
Den Hemliga Läran av Helena Blavatsky
Genom de Gyllene Portarna av Mabel Collins
Ljus på Vägen av Mabel Collins
Tystnadens Röst av HP Blavatsky
Isis Unveiled av HP Blavatsky
The Friendly Philosopher av Robert
Crosbie
Andlig utveckling, T.R. nr 50
En evig rörelse, T.R. nr 31
Teosofiska symboler, T.R. nr 28
Universellt Broderskap, T.R. nr 8
TYSTNADENS RÖST
Innan du sätter din fot på stegens övre spole, de mystiska ljudens stege, måste du på sju olika sätt kunna höra rösten av din inre Gud.
Det första ljudet är likt näktergalens ljuva stämma när han sjunger en avskedssång till sin maka.
Det andra låter som klangen från en av Dhyaniernas silvercymbaler, och väcker de tindrande stjärnorna.
Det följande är som den melodiskt klagande sången från en havsande fången i sin snäcka.
Och på detta följer Vinas melodi. Det femte, likt bambuflöjtens röst, ljuder gällt i ditt öra.
Därnäst förändrar det sig till en trumpetstöt.
Det sista vibrerar som ett åskmolns dova mullrande.
Det sjunde uppslukar alla de andra ljuden. De dör bort för att aldrig mer höras.
När de sex har dräpts och lagts vid Mästarens fötter, då har eleven uppgått i det ENA, blivit det ENA och lever i det ENA.
Innan denna stig beträds måste du förgöra din månkropp, rena din förnuftskropp och rena ditt hjärta.
Det eviga livets rena, kristallklara vatten kan inte blanda sig med monsunstormens grumliga störtfloder.
Himlens daggdroppe, glittrande i morgonens första solstråle i lotusblommans kalk, förvandlas till en lerbit när den faller ner på marken; se, pärlan är nu ett stänk i gyttjan.
Kämpa emot dina orena tankar innan de blir dig övermäktiga. Gör mot dem vad de skulle göra mot dig. För om du skonar dem och de rotfäster sig och gror, vet då att dessa tankar kommer att övervinna och döda dig. Akta dig, Lärjunge – låt inte ens deras skugga komma dig nära. Ty denna kommer att växa, tillta i storlek och styrka, och då kommer detta mörkrets tingest att uppsluka hela din varelse innan du ens har märkt det svarta, otäcka vidundrets närvaro.
Innan den mystiska Kraften” förmår göra en Gud' av dig, Lanoo, måste du ha lärt dig att, när du vill, kunna dräpa din månkropp.
Det materiella Självet och det andliga SJÄLVET kan aldrig mötas. Ett av de två måste försvinna; det finns inte rum för båda.
Innan din Själs förnuft kan förstå måste personlighetens knopp krossas; sinnlighetens mask förstöras för att aldrig mer återuppstå.
Du kan inte färdas på Vägen förrän du har blivit själva Vägen.
Låt din Själ lyssna på varje rop av smärta liksom lotusblomman blottar sitt hjärta för att dricka morgonsolens ljus.
Låt inte solens heta glöd torka en enda tår av smärta innan du själv har hunnit torka bort den ur den lidandes öga.
Utan låt varje brännande mänsklig tår falla på ditt hjärta och ligga kvar där, stryk inte heller bort den förrän lidandet som orsakade den har undanröjts.
Dessa tårar, du med det nådigaste av hjärtan, är de flöden som bevattnar den odödliga barmhärtighetens ängar. Det är på sådan mark som Buddhas midnattsblomma växer, mer svår att finna, mer sällsynt att skåda än Vogyaträdets blomma. Det är fröet till befrielse från återfödelse.
Det håller Arhaten isolerad från såväl strid som lusta; det leder honom genom Varandets ängar fram till den frid och sällhet, som endast finns i Tystnadens och Icke-Varandets land.
Döda begäret; men om du dödar det, se då till att det aldrig mer återuppstår.
Döda kärleken till livet; men om du dräper Tanha, se då till att du inte gör det av törst efter evigt liv utan för att byta ut det obeständiga mot det eviga.
Begär ingenting. Klaga inte på Karma, inte heller på Naturens oföränderliga lagar. Kämpa endast med det personliga, det föränderliga, det flyktiga och det förgängliga.
Hjälp Naturen och samarbeta med henne; och Naturen kommer att se dig som en av sina skapare och vörda dig.
HELENA BLAVATSKY
Tystnadens Röst, Första Fragmentet. Ny utgåva 1996, utgiven av
Teosofiska Kompaniet.
|
ARCANAs
föredragsserie |
|
|
|
SERIE 1: |
|
12. Helena Blavatsky |
SERIE 2:
20. Pistis Sophia
21. Paracelsus
23. Astral berusning
SERIE 3:
31. Jakob Böhme
35. Cornelius Agrippa
36. Avatarer och Kristusväsen
SERIE 4:
37. Den Hemliga Läran och konsten
38. Patanjalis Yoga-system
39. Atlantis - myt eller verklighet?
40. Den avslöjade Isis
41. Karmalärans Mysterium
42. Miljö och hälsa
43. De invigda Mästarna
46. Thomasevangeliet
ARCANAs föredragsserie började utges höstdagjämningen 1995 och kan beställas från:
TEOSOFISKA KOMPANIET Roslins väg 6, 217 55 Malmö. Tel 040 26 22 11 eller 070 376 47 47
_____________________________________________________________________________________
| Helena Blavatsky Online | William Q Judge Online | Robert Crosbie Online | B P Wadia Online | ULTs hemsida | ARCANAs föredragslista
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad
2014-03-23