En teosofisk föredragsserie från Malmölogen U.L.T. 
© 1998  Online-versionen  •  Teosofiska Kompaniet Malmö •  Malmölogens transaktioner 

Meditation – Paramitas stigen
Föredrag hållet på Hven, Tunagården, den 4 augusti 1993

Nr 1 • Serie 1 • September 1995  •  ISSN 1401-3835

[I denna utskrift har en del redigering gjorts från kassettinspelning nr 185 för att göra föredraget så lättläsligt och begripligt som möjligt.]

INLEDNING

P.B. I kväll har vi på programmet Meditation – Paramitas-Stigen. Vad det innebär kommer vi att få höra om en liten stund. Innan dess ska vi säga några ord om den här lilla teosofiska gruppen, för dokumentationens skull. Först kommer vi att ha en kort inledning, sedan får vi höra Deklarationen – som är det band som binder oss teosofer samman som är knutna till den här teosofiska grupperingen – samt en kort frågestund. Och sedan kommer själva föredraget med frågor efteråt.

I kväll har vi tagit upp ett ämne som de flesta oftast vill höra om; meditation. Det är någonting inom teosofin som alltid efterfrågas när vi pratar om annat. På framsidan av Program-blad nr 52, som vi kallat Meditation och karma, kan jag konstatera att det finns olika typer av meditation. Den ena typen av meditation kan man säga är den som man väljer vid en viss tidpunkt, och den andra är den som sträcker sig över ett helt liv. Och vad det innebär kommer vi att gå igenom. Jag lämnar nu över ordet till deklarationsläsningen.

 ULTs DEKLARATION

Inriktningen för denna Loge är att självständigt och hängivet tjäna teosofins sak utan att vara bunden vid någon teosofisk organisation. Den är lojal mot den Teosofiska Rörelsens stora grundare men befattar sig inte med tvistefrågor eller olikheter i personliga åsikter.

Det arbete den har att utföra och det arbete den har i sikte är alltför upphöjda och krävande för att den skall hinna med eller önska engagera sig i underordnade frågor. Detta arbete och detta mål är att sprida de grundläggande principerna i teosofins filosofi och att praktiskt tillämpa dem genom ett fullkomligare förverkligande av SJÄLVET; en djupare övertygelse om universellt broderskap.

Den anser att den orubbliga grundvalen för att ena teosofer, varhelst de befinner sig och hur deras villkor än ser ut, är likhet i mål, syfte och lära och har därför varken konstitution, stadgar eller styrelse, och denna grundval utgör det enda bandet mellan dess associerade medlemmar.

Den strävar att sprida denna idé bland teosofer för att befrämja enigheten.

Den betraktar som teosofer alla dem som ägnar sig åt att verkligen tjäna mänskligheten utan hänsyn till ras, tro, kön, ställning eller organisationstillhörighet, och

den välkomnar till sin sammanslutning alla dem som bekänner sig till dess angivna syften och som genom studier och på annat sätt önskar bereda sig för att bättre kunna hjälpa och lära andra.

Den sanne teosofen tillhör ingen kult eller sekt men tillhör likväl dem alla.

 

[Härefter följer en kort diskussion kring Deklarationen]

 

E.M. Det står i Deklarationen likhet i mål, syfte och lära, och då vill jag fråga så här: Hur mycket likhet eller snarare hur mycket olikhet tolereras för att vi ändå skall kunna vara inom organisationen?

U.C. Det var en bra fråga. Jag förmodar att tanken är, att har man en så lös bindning så får man väl acceptera rätt stor olikhet i fokusering osv, men att det någorlunda ligger inom det budskap som är förmedlat mellan de människor som är associerade.

E.M. Finns det någon form av lära eller filosofi som man måste acceptera för att kunna ansluta sig som ULT-associerad?

U.C. De grundläggande principerna. Men hur man sedan tolkar saker och ting, det får väl ges rätt så fritt utrymme för individuella tolkningar vad det innebär.

P.B. Jag skulle vilja komma in där för att bemöta det du säger om individuella tolkningar. Det är just det som är den svåra biten, där det finns texter som inte går att tyda på ett sätt utan på flera olika sätt. Men för att komma runt den problematiken krävs det faktiskt bara ett djupare studium av Helena Blavatskys skrifter. Det finns inga lärare som inte skulle göra precis som HPB gjort i sina ganska omfattande skrifter och böcker, dvs ta upp samma fråga från flera olika håll. Så motargumentet för att inte hamna i individuella tolkningar är att man har så djup och så stor kännedom som möjligt om vad de har skrivit som vi kallar Lärarna i den teosofiska rörelsen. Dessa är i huvudsak Helena Blavatsky, William Quan Judge och i viss mån Robert Crosbie, som har grundat United Lodge of Theosophists.

Det finns alltså, om man vill bemöda sig, möjligheter att lära sig vad vi kallar de grundläggande principerna. Sedan talas det om, inte att vi ska ha identisk "mål, syfte och lära" utan likhet i "mål, syfte och lära". Skillnaden är att det ger en privat utrymme. Det är alltså inte så att vi lämnas vind för våg, att tolka det som är skrivet hur som helst. Det gör vi ju ändå, men... [Kommentar U.C. Det finns ibland subtila skillnader]... det finns frågor som kan vara svåra att besvara. Det finns också, om man går lite djupare, många tunga argument som kan besvara frågan från många olika håll, om man bemödar sig att finna svaren. Och det är därför man inom teosofin förespråkar ganska omfattande studier där man lär känna rottexterna och kan förmedla teosofi, och inte sin egen åsikt eller privatteori. Att det vi förmedlar verkligen är förankrat någonstans i de grundtexter som finns nedtecknade.

Det som skiljer ULT från andra teosofiska grupperingar, är att vi är väldigt strikta med att ha uppbackat bakom oss vad Blavatsky har sagt. Vi ska ju inte identiskt säga hur Blavatsky uttryckte sig 1875 eller 1888, men det ska vara likhet i läran, det får inte vara en egen privatteori som vi gömmer under namnet teosofi, som så många har gjort. Det får man se upp med, det är därför Deklarationen är formulerad på det sättet. Är det någon annan som vill säga någonting om det här?

A.A. Nej, inte om just det, men om någonting annat inom Deklarationen. Jag funderar över vad det innebär "att tjäna mänskligheten"?

E.M. "Att tjäna mänskligheten" som jag förstår det är någonting som man kan göra på många olika sätt. Där varje individ lämnas friheten att göra det på sitt eget sätt. Det kan ju vara att man tjänar mänskligheten genom att hålla sådana här [teosofiska] tankar levande och tillgängliga. Det kan vara att man bedriver någon form av hjälpverksamhet. Det kan vara att man engagerar sig på olika ställen där man befinner sig och använder de redskap som finns.

Så jag skulle kunna säga att allting som på något sätt hjälper till att lindra lidande, att främja att människor blir inspirerade till att leva på ett mer osjälviskt sätt, eller att själv försöka leva – som är det bästa sättet – på ett sådant sätt att man kan fungerar som en inspiration för andra, kanske inte så mycket av allting man säger, men genom sättet man lever. Det finns olika sätt att tjäna mänskligheten. Det var en av Mästarnas främsta åsikter. Det var många som ville bli lärjungar till Mästarna. Och då sade de "att om ni vill tjäna oss så börja med att tjäna mänskligheten, på det sättet tjänar ni oss".

P.B. Det finns en samling brev som Blavatsky har skrivit och som i sin helhet heter - och som vi snart kommer ut med på svenska – Fem Budskap till de Amerikanska Teosoferna. Och i de sista Budskapen nummer Fyra och Fem, speciellt i nummer Fyra, säger Blavatsky att teosofin, i stort sett, är vän med alla rörelser – från soppkök till att sprida stora metafysiska sanningar eller stoppandet av plågsamma djurförsök. Det ställer teosofin upp på med detsamma.

Man kan "tjäna mänskligheten" på många sätt. Det ges inte så många möjligheter som individ, men kollektivt kan man göra sig stark. Några teosofer tillsammans bestämmer sig t ex för att göra någonting, köpa en gård någonstans, aktivera sig och försöka samla sina energier tillsammans och göra något gemensamt. Då kan de antingen bli oerhört starka eller gå åt vart sitt håll. Eller om man i en stad skaffar sig någon affär, om man säljer mat där eller man säljer böcker. Eller om man har en loge, så kan man kan göra den till ett centra och det kan bli ett litet bidrag i den lilla sfären.

Man kan aldrig gå ut och tjäna mänskligheten, för mänskligheten är en abstraktion. Men man kan tjäna människan som är nära en, alltså våra vänner, våra föräldrar, våra barn och våra djur - allt vad det nu är som finns i vår närhet. Dem kan man ju tjäna på olika sätt. Men framför allt gäller det Paramitas; den första Paramitan är kärleken och barmhärtighetens nyckel. Så det första steget över allt annat är att utveckla kärlek, barmhärtighet och medkänsla - utan dessa kvaliteter så händer ingenting.

A.A. Jag skulle vilja ha en följdfråga på det sista du säger. Vad menar teosofin med barmhärtighet?

P.B. Barmhärtighet finns på många olika nivåer.

E.M. Man kan tänka sig som tumregel att vardagen innehåller många beslut hela tiden och barmhärtighet, som jag tolkar det, är att kunna se på en sak när man tar ett beslut. Att det inte bara gagnar en själv utan att det är gagnbart i ett större perspektiv. Jag tror att varje försök att minska ens egen själviskhet är någonting som leder mot barmhärtighet. Kanske det yttersta kännetecknet på barmhärtighet är att totalt ge upp stora delar av sig själv, så att någon annan ska komma i förgrunden mer.

Barmhärtighet innebär också att försöka avhjälpa lidande. Barmhärtighet är ett tvetydigt uttryck; det gäller ju inte bara att se saker och ting på ytan, utan det handlar många gånger om att kunna gå litet längre på djupet. Det kan t ex vara om man har ett barn som ska lära sig vissa saker. Det är ju tufft för dem att lära sig matte. Det vet ju vi som vuxna när vi ger dem stöd, så att de bättre kan klara av det själv, istället för att göra mattetalet åt dem.

A.A. Så barmhärtighet kan egentligen se tuff ut, genom att man hjälper på ett sätt som kan vara tufft för individen? Som t ex exemplet med mattetalet.

E.M. Ja, det exemplet med mattetalet är tufft. Ibland är det kanske bättre att en människa som är i en svår nödsituation får stöd, än att man bara automatiskt går in och löser problemet.

Det kan lätt bli en falsk typ av barmhärtighet, där man gör saker för att man själv är den som vill vara god och få bekräftelse för det.

C.B. Då tänker jag tvärtom, att man lika gärna vill hjälpa någon på ett sätt som ser tufft ut eller känns tufft, men å andra sidan vet man att det gör gott.

E.M. Man kan väl säga att det är bara den som är insatt i situationen som vet om det gör gott i andra änden, dvs, det är svårt för någon utomstående att utifrån se vad som egentligen är gott eller ont. Men jag tror nog att varje individ i sitt hjärta känner om en annan person är barmhärtig eller inte. Det har att göra med Samvetets Röst och med Paramitas-stigen som vi kommer att gå in på strax.

P.B. Det handlar om vår motivation i våra handlingar och om den utgår från ett större perspektiv.

U.C. Ja, det är ett vanskligt ämne det där, att tjäna mänskligheten och osjälviskheten. Det första steget är ju egentligen självreflektion och att verkligen se på sin motivation, och det kan vara väldigt, väldigt subtilt.

P.B. Man ska ju helst inte be någon annan att göra det man inte själv kan göra. Man bör själv veta vad för slags medicin man delar ut. Man borde egentligen själv ha prövat det eller vara väl medveten om dess konsekvenser, innan man delar ut den.

E.M. Vi kan också lägga till här, som Dalai Lama var inne på, att den första typen av osjälviskhet är kanske ganska självisk. Om man får höra att karmalagen ger en tillbaka precis vad man själv sänder ut. Då är det kanske många som tycker att "ja men även om jag nu gör osjälviska saker så gör jag det i själva verket därför att jag vill ha bra karma tillbaka". Dalai Lama menar att det är ändå något positivt i det här.

U.C. En slags sund själviskhet är kanske också behagligare för de omgivande människorna, än en osund osjälviskhet.

P.B. Säkerligen. Det måste ju varje människa själv bedöma. Sedan finns det en annan aspekt man kan ta hänsyn till i det här sammanhanget, och det är ens dharma, ens öde, ens plikt i livet. Ska man göra saker bara för att det ska ge positiv energi i andra änden, eller ska jag göra en sak för att jag är precis där just då, i det sammanhanget, utan tanke på vinning eller förlust? Jag gör min sak i nuet, rakt av, och sedan får konsekvenserna bli som de blir. Jag lägger inga värderingar i mitt handlande, jag handlar. Det är karmalöst.

U.C. Den verkliga barmhärtigheten eller osjälviska handlingen är ju den som är fullständigt spontan, och då är den egentligen inte någon uppoffring eller osjälvisk, utan då är den helt naturlig. Så varje försök att göra något osjälviskt är egentligen en ansträngning, och därmed blir det då naturligtvis mer eller mindre "fel".

Men det kan ju vara en väg att komma till insikt, och man blir då samtidigt medveten om den friktion som skapas, om man försöker göra någonting mot sitt inre. Det kan vara en medvetenhetsprocess, att komma till en viss insikt, om man gör det med medvetenhet.

E.M. Det är kanske så att man måste skapa ett instrument för osjälviskhet och att man i den processen måste uppodla osjälviskhet. Går man bara omkring och säger, jag ska bara vara osjälvisk om det kommer helt spontant, så kommer det kanske aldrig spontant.

P.B. Sedan måste man också ta hänsyn till att vi är olika i vår natur. Vi är olika typer av människor där några är styrda av ett väldigt temperament och är mera spontana, mera eldartade i sin natur. Andra individer är mera jordbundna, mera lugna i sitt sätt. Det gäller att finna ut var vi är med oss själv, så att vi inte försöker leva ett liv som rekommenderas av andra men inte passar oss. Vi måste vara lyhörda och känna efter var någonstans vi är i vår utveckling, vad vi känner stämmer för oss själva.

Det är oerhört viktigt att vi intuitivt använder vår urskiljningsförmåga, så att vi inte bara mekaniskt följer något som är sagt eller skrivet av någon annan. Det är bra att få en massa goda råd och hjälp från all världens vise män och kvinnor. Men om de inte stämmer i den livssituation jag befinner mig i, då är de ju bara i vägen. De har ingen relevans om jag inte kan tillgodogöra och omsätta dem i rätt sammanhang. Även rent vatten i för stora doser kan vara skadligt.

[Vi lämnar nu diskussionerna kring Deklarationen och går över till själva föredraget.]

 

MEDITATION - PARAMITAS-STIGEN

 E.M. Vi tänkte prata om meditation. Meditation är ett ämne som florerar mer och mer, nästan var och varannan människa pratar om detta och är väldigt intresserad av någon form av meditationsteknik. Och jag tycker att vad man ofta möter, är att människor sätter meditation synonymt med avspänning och avslappning. Ofta hör man att "jag mediterade och kände mej så bra och avslappad efteråt."

Och därför tycker vi det är viktigt att prata lite om teosofins syn på meditation, som vi inte på något vis menar är en avslappningsmetod, utan snarare en form att uppöva koncentrationsförmågan och vakenhet i nuet. Alltså inte en meditativ teknik som på något sätt lägger grunden eller inspirerar till någon typ av passivitet, utan snarare ett alert aktivt sinne som är helt vaket.

Det finns en väldigt bra artikel av William Quan Judge, [Meditation, Koncentration och Vilja] som handlar just om meditation. Han beskriver där bl a olika typer av meditation. Den ena typen av meditation är att man avsätter en viss tid på dygnet som stämmer överens med ens egen rytm, en tid som man kan hålla konsekvent, dag ut och dag in. Uthållighet blir då ett av de första stegen som krävs för att man ska kunna utöva meditation. Att hitta denna tidpunkt och att kunna förankra den i sitt väsen och göra den till en vana, det är första steget.

Den andra typen av meditation är den som William Q Judge kallar för livsmeditation. Det är då tänkt att den stunden man har avsatt under dagen, en speciell tidpunkt, ska fungera som en förstärkning, en hjälp att kunna bibehålla en större vakenhet under vardagens alla timmar. Denna vakenhet innebär helt enkelt att man har inriktat sitt hjärta på en viss sak, en viss strävan, ett visst syfte, ett visst mål. Och vad detta än är, så utgör det ens livsmeditation. Om man skulle summera upp all energi som har gått åt i ett liv i olika tankar, känslor och handlingar blir kontentan den röda livstråden som då utgör ens livsmeditation.

Det kan vara olika för olika människor. Människor kan till exempel sätta in all sin energi på att tjäna pengar och bli en oerhört bra affärsman av något slag. Och då kan man säga att summan av den människans livsmeditation eller den röda tråden kanske var att uppodla en förmåga att tjäna pengar, att göra affärer. Det kan också vara så att man utvecklar en typ av strävan, inriktad på en viss konstart eller någonting annat, och då blir detta den röda tråden i ens livsmeditation.

Här menar man inom teosofin att man kan gå många olika vägar, men att det som kallas för Hjärtats väg, Kärlekens väg eller Paramitas vägen, är att försöka leva så barmhärtigt och gagnbart som möjligt, inte bara för en själv utan såklart för helheten. Och idealt är att kunna ha det som sin livsmeditation. Vad man sedan än väljer att göra som sin dharma-uppgift i livet, så blir den färgad av den här inställningen; strävan att det ska gagna bildandet av ett universellt broderskap.

Livsmeditationen är i sin förlängning tänkt att även sträcka sig in i nattens timmar. Att uppöva vakenhet och medvetenhet, en konstant självreflektion, att i stället för att se på varför man blir behandlad illa kanske se på varför man reagerar som man gör. Det är tänkt att denna vakenhet så småningom ska underlätta övergångsstadiet från vaket tillstånd till sovande tillstånd. Så småningom finns ingen skillnad mellan vaket och sovande tillstånd, utan det blir ett själsligt tillstånd med en konstant vakenhet. Det är en av förutsättningarna för att man i sin förlängning kan ta till vara en medvetenhet som sträcker sig genom flera liv.

Vi har exempel på olika lamor och tulkus, som de kallas på tibetanska, som är medvetna inkarnationer. Detta är ett sätt inom de olika meditativa systemen där man lär sig att meditera så att man kan behålla sitt medvetande. Detta att försöka behålla sin medvetenhet när man går och lägger sig på kvällen, att inte somna bort utan bibehålla medvetenheten in i nattens timmar.

Allt detta är då också en slags förberedelse inför dödsögonblicket, där det i högsta grad gäller att bibehålla medvetenhet, så att inte mycket dyrbar tid går förlorad när man kommer tillbaka i inkarnation igen. Det kanske tar de flesta av oss 35-40 år innan vi hunnit ikapp oss där vi var tidigare i förra livet. Medan en medveten inkarnation redan i två-treårsåldern vet och känner igen vem han/hon varit, och helt klart går vidare aktivt därifrån.

Vi ska tala lite om Paramitas-Stigen utifrån Tystnadens Röst och kanske även komma in på hur koncentration, kontemplation och meditation hänger ihop.

P.B. Den som har studerat teosofi kan knappast ha missat den lilla boken Tystnadens Röst. I denna framläggs olika riktlinjer hur man kan ta sig fram, när det gäller meditation. Redan på första sidan i boken i det första Fragmentet pratar man om Nada, Tystnadens Röst. Den som vill höra Tystnadens Röst eller Nada måste lära sig att förstå det Ljudlösa Ljudet. Och den som vill göra det måste lära sig Dharana, dvs koncentration.

Den som har studerat Patanjalis Raja-Yoga system, kommer fram till samma sak, dvs utan koncentration kan vi över huvud taget inte uppnå några inre dimensioner. För då blir alla våra tillstånd överlappade utan att vara klara och distinkta, då blir det som en tavla där alla färger går ihop med varandra.

Teosofin menar att den första vägen är att tjäna mänskligheten. Det är det högsta målet. Det andra målet är att utöva de sju Paramiterna, eller de tio om man så vill. När man har utövat dessa följer fas tre, att försaka Nirvana, dvs att inte ingå i Nirvana utan att behålla sitt medvetande som en Bodhisattva, stanna kvar på jorden och dela med sig av sin kunskap. Dessa tre bitar finns mycket klart uttryckta i Tystnadens Röst.

Den som vill närma sig livet utifrån de sju olika Paramiterna (Dygderna), kommer snart att upptäcka att dessa Paramiter är ganska svåra att leva upp till. De är mycket svåra att uppnå. [se s 68 i svensk översättning 1912, och i engelska originalversionen 1889, på s 52] Den första nyckeln handlar om barmhärtighet och odödlig kärlek. Att ha en nyckel till Dana, Barmhärtighetens Port, dvs att vara barmhärtig och fullständigt hänge sig åt kärlek, vet ju alla hur oerhört svårt det är.

Den andra Paramitan, Shila, handlar om fullständig harmoni i ord och handling, även detta vet ju var och en hur svårt det är. Men kan man uppnå harmoni mellan ord och handling så uppstår ingen karma. För då är det man säger och det man gör i harmoni. Om det finns harmoni så skapas ingen ytterligare karma, för det utgör diskrepansen eller spänningen mellan det man säger och det man gör. Är den för stor så alstras, enligt teosofin, oerhört mycket karma, som vi sedan får möta och gå igenom för att komma vidare.

 Paramita nummer tre, som är Shanti, handlar om tålamodet. Utan tålamod inga resultat, inga prestationer. Utan att ha tålamod i övningarna, så kommer vi över huvud taget ingen vart.

Sedan kommer vi till någonting som heter Viraga, där målet är att uppnå jämlikhet inför det vi kallar glädje och smärta. Om vi kan ta glädje och smärta med jämnmod, då har vi övervunnit det vi kallar illusionen och sanningen blir då fullständigt klar för en. Var och en som lever i den här livstillvaron vet ju hur irrriterande det är när det inte går som vi vill. Det kan nog alla skriva under på. Därför menar teosofin, efter att ha belyst de andra tre, att det faktiskt är från Viraga som vi ska utgå.

Den femte är Virya, som handlar om oändlig energi. Denna oändliga energi alstras av det sätt vi lever. Ju mer vi är i harmoni, ju mer energi får vi.

Detta leder till den sjätte Paramitan, eller sjätte Nyckeln eller Porten, som handlar om att uppnå det högsta, Dhyana. Det är det högsta tillståndet, den högsta koncentrationsförmågan, alltså en ständig kontemplation, där vi hela tiden är medvetna om vad vi gör. Vårt medvetande, i sina högre aspekter, är alltid ett med det högsta medvetandet, det kosmiska medvetandet, Alaya, som Blavatsky kallar det för.

Sedan talar hon [HPB] om den sjunde Nyckeln som är Prajna, den kunskap som Bodhisattver besitter, alltså den insikt som egentligen är tillägnad alla och som är allas arvegods. Det har vi egentligen, enligt teosofin, redan inom oss. Vi är alltså fallna änglar, vi är alla små Lucifer som har fallit ner här på jorden från en mycket hög andlig position, på grund av tidigare karma.

Det är således det förlorade riket vi måste återta, det vi vinner i alla stora berättelser, från Kristus-berättelserna till Mahabharata i Indien. Det handlar hela tiden om ett kungarike som är förlorat och som måste återvinnas och vägen dit. Det förlorade kungariket är naturligtvis den förlorade insikten och medvetenheten och kunskapen, som vi blir av med när vi inkarnerar i jordisk materia.

Enligt teosofins sjufaldiga indelning kan man lägga upp de här olika Paramiterna i enlighet med hur de sju globerna är förmedlade. Om vi föreställer oss att vi har ett klot, och så har vi ett klot mitt emot, ett par, två par, tre par. Vi har tre par, och så har vi ett sista klot längst ner. Så det blir två, fyra, sex, sju olika cirklar. Sju olika Portar eller sju olika Ingångar, sju olika Öppningar. Sju olika Chakror, sju olika Centra, hur vi vill se det.

Om man sedan tar och lägger de olika centran i ordning med det vi kallar de sju olika Paramiterna, så finner man att den mest jordiska Paramitan är den som hamnar längst ner, och det är Viraga. Om man då fördjupar sig igen och ser vad Viraga står för, så finner man att Viraga står för en allmän "likgiltighet" eller en allmän öppenhet gentemot smärta och lidande. Det är detta vi människor – och det har med den kama-manasiska principen att göra – måste lägga ner all energi på. En sökare kommer definitivt ingen vart utan att denna egenskap utvecklas.

Så befinner vi oss i ett kaos av olika känslor, där vi hela tiden pendlar mellan det vi gillar och det vi inte gillar. Och möter vi detta hela tiden, så kan vi vara övertygade om att det är ett ypperligt tillfälle att lära sig "jämlikhet". Att komma i balans med det som är positivt och med det som är negativt för oss. Att inte undvika det som är negativt och inte sträva mot det som är positivt, utan ta varje dag som den är när vi möter den. Se den för vad den verkligen står för, vad de olika beteenden vi möter under en dag innebär.

Om man kan praktisera detta, så lär det enligt teosofin, öppna centra inom oss och ge oss en känsla av harmoni av sällan skådat slag. Det kommer också att uppväcka centra inom oss som motsvarar ungefär samma resultat som om man skulle koncentrera sig på ett chakra. Eller om man skulle recitera ett mantra, eller visualisera en färg, eller allt samtidigt. Detta är ett Raja-yoga system som vida överträffar de andra systemen.

Men det kräver en mycket stor mental kapacitet. Det kräver också ett moraliskt ställningstagande. Den kama-manasiska förmågan, den lägre mentala sidan - inte den högre sidan [Högre Manas] utan dagsmedvetadet – måste vara riktat mot ett moraliskt beteende. Om det inte är så, kan vi inte heller spegla de motsättningar vi möter, som vi egentligen måste möta för att kunna utveckla oss.

Man kan använda meditation på många olika sätt, och Blavatsky har ett esoteriskt system som hon förmedlar, speciellt i Tystnadens Röst. Och koncentrerar man sig på HPBs text [s 65-71 i sv öv, s 50-55 i eng orig utg], och tar till sig de bitarna, så kommer man att få ett enormt resultat. Detta innebär inte att livet plötsligt skulle bli en dans på rosor. Karmans mognande, vilket det här handlar om, dvs att låta energier frigöras, är något av det absolut svåraste en människa över huvud taget kan ge sig in i, och de flesta, 9 av 10 människor, går under på vägen. Så vi ska ingalunda tro att vi själva är ett undantag.

Men likväl finns det ingen annan väg att gå. Om man väljer den teosofiska vägen är detta nyckeln till att uppnå harmoni. Nyckeln är dessa sju olika steg, som sedan Blavatsky i de andra två Fragmenten diskuterar utifrån olika åsikter. Man kan säga att det här systemet ligger mycket nära den kinesiska buddhismen, eller chan-buddhismen såsom den förmedlas i modern tid. "Att komma till den andra sidan stranden", Tau-pi-an som det heter i Tystnadens Röst, [s 68 sv öv, s 52 eng org] är vad det handlar om.

Det recept som Blavatsky ger är det som finns i all mahayana undervisning. Det finns i zen, det finns i shingon-lärans esoteriska buddhism, i tibetansk buddhism, det finns till och med i hinayana eller theravada-filosofin på Sri Lanka och i Thailand. Det ligger till grund för Paramita-Stigen, och alla dessa olika vägar eller system leder till frigörelse. Denna metod bygger mycket mera på en attityd än på att energetiskt få runt sitt kroppssystem.

Man kan också välja att aktivera prana-kundalini, genom ett esoteriskt system där man aktiverar den fysiska kroppen genom sex olika chakror, som går upp i det sjunde, som ligger utanför den fysiska kroppen och är i astralkroppen. Detta är det system som är det mest vanliga i både öst och väst för tillfället.

 

[Vi kommer nu att gå över till den allmänna frågestunden]

C.B. I början talade E.M. om vakenhet. Känner man vakenheten när man har den?

E.M. Man kan nog säga så här, att vi kanske alla någon gång har varit med om när vi har drömt att vi är medvetna om att vi drömmer. Vi har ett medvetande djupt inom oss som kan iaktta den här drömmen och som vet – att jag är mitt i en dröm och är medveten om att jag drömmer. Jag tror att den medvetenheten, när den är uppövad är någonting bestående - man är medveten om övergångarna mellan vaket och drömmande tillstånd.

Och när man har kommit riktigt långt på vägen så är det alltså bara en bestående vakenhet. Och tänk också på de uttalanden som gjorts om Mahatmorna, de Invigda, de Upplysta Själarna som har kommit långt på vägen. Det sägs att de inte behöver genomgå devachan och kamaloka. De har inget behov av att smälta saker. Ju mer vi uppodlar en vakenhet i vardagen, desto mindre behov av att smälta intryck och erfarenheter. Det blir snarare någonting som görs kontinuerligt. Och när det görs kontinuerligt så tror jag att det sker parallellt med att det blir en form av sam-klang i ord, tanke och handling

C.B. Om man i sin vardag försöker vara i samklang mellan ord, tanke och handling, kommer man då inte närmare en medvetenhet mellan dag och natt?

E.M. Du jobbar ju på med vakenheten, en medvetenhet, en medveten närvaro i varje ögonblick.

C.B. Man ligger ju inte vaken innan man ska sova och tänker nu skall jag vara vaken och så håller man sig vaken.

U.C. Finns det någon som har lyckats med det som du talar om? Det tycks oerhört svårt.

C.B. För mig tycks det mer som en koncentration på att vara i nuet, och om man är det på dagen så är man kanske det – antingen man vill eller ej – på natten också.

E.M. Jag tror det är oftast så att man måste börja lägga grunden här i vardagen, på jorden så att säga, och det är där vi måste grundlägga allt, för att kunna gå vidare.

U.C. Är det någon som har haft den förnimmelsen av att somna in medvetet?

E.M. Det finns säkert många som har den medvetna övergången, men kanske inte skulle säga att de somnade. När man har sitt medvetande koncentrerat på den dimensionen är det ju inte fråga om att sova, för inombords finns det någonting hela tiden som är vaket. Vi är egentligen vakna hela tiden under nattens timmar. Det är bara så att det är svårt för oss föra tillbaka den här vakenheten, vara medveten om övergången. Det är därför som de flesta människor i dödsögonblicket går in i någon form av vilotillstånd eller drömtillstånd.

C.B. Liknar dödsögonblicket mellan liv och död, övergången mellan vakenhet och dröm?

P.B. De tibetanska munkarna tränar sig i att byta kropp, att behålla sitt medvetande – och vi har varje dag möjlighet att göra denna träning i livet. Naturen är ju så uppbyggd, att vi hela tiden har oerhörda möjligheter att träna oss, tills den stunden kommer då den stora övergången till andra sidan inträffar, vilket är det absolut enda säkra i hela vårt liv; att vi ska lämna våra fysiska kläder en dag och ta på oss ett par andra kläder.

Och all meditation, all ockult meditation, bygger på en medveten övergång från den fysiska kroppen in i astralkroppen. Utan den övergången så förlorar vi oss i samsara, livets ocean, och åker in i det vi kallar för kamaloka och sedan in i devachan, in i den oändliga virveln och kommer tillbaka ut igen när energin har ebbat ut 1500 år senare, och vi fortsätter då med att plocka upp de karmiska frön som vi har sått, som ligger och blir aktiverade i vårt väsen när vi föds tillbaka igen.

Den processen har vi gått igenom tusentals gånger och vi kommer att göra det tills vi har lärt oss. Och lär vi oss inte det så kommer vi att få hålla på så här tills vi gör det. Detta är vår bestämmelse, det ligger i den gudomliga planen enligt teosofin. På nuvarande tidspunkt är det kanske inte det normala att uppnå denna kunskap eller denna förmåga. Men det kommer framöver att bli människans naturliga sätt.

Men innan det har blivit det naturliga sättet, att övergå från ett tillstånd till ett annat, så måste vi lära oss detta, och det kommer att ta mycket lång tid. Mästarna har ju lärt sig detta under mycket, mycket lång tid, liksom de guruer och ledare som finns i olika länder, i Kina och Japan osv, där sådana kunskapsgrenar och skolor är mycket starka och där det finns en oerhörd träning och disciplin. Det är ingenting man gör på en eftermiddag.

Det handlar om mycket strikt disciplin, mycket strikt yoga och en mycket strikt attityd. Den är utarbetad på olika håll av olika mästare, och är olika sätt att nå denna punkt – av medveten övergång till en annan kropp eller ett annat tillstånd. Detta har de själva utvecklat eller lärt sig av någon annan mästare och förmedlar sedan själva vidare.

Men vem man än vänder sig till, eller vem man än råkar ha som sin lärare, så kvarstår det faktum att vi måste lära oss att gå genom det vissa brukar kalla för "en svängdörr". Att döden är en svängdörr, att kunna gå igenom den medvetet, intakt, det är den första graden av Initiering. Innan du över huvud taget har uppnått den graden så kan du inte kalla dig mycket mer än en lama, och det är inte mycket mer än en vanlig dödlig människa. Att ha teoretisk kunskap är en sak, det kan nästan vem som helst lära sig. Men att ha praktiska kunskaper om hur naturen fungerar, det kan man inte läsa sig till, det måste man träna sig till.

C.B. Är det träningen av medvetandet som kallas meditation?

P.B. Det teosofin menar med meditation, är slutprodukten av uppmärksamhet, kontemplation och meditation. Hela detta "paket" som Patanjali kallar Sanyama leder tillsammans till en fullständig kunskap om att gå in och ut ur olika tillstånd.

Man kan t ex öva detta i en diskussion, där man inte går in i andra människors diskussioner, inte fastnar i andra människors resonemang.

C.B. Det är alltså en typ av meditation?

P.B. Det är en typ av meditation fast i mycket, mycket snäv skala, men det är samma sak; att inte gå in i saker, att inte fastna i saker. För det finns krokar överallt som tar fast i oss, vi sugs in i både det ena och det andra. Att kunna vara i något men inte påverkas av det är vad det handlar om. Att finnas till men inte vara beroende. Att bli en frigjord männsika, en medveten människa, en upplyst människa.

C.B. Är det då samma sak om man lär sig att inte känna smärta när smärtan kommer och inte känna glädje när glädjen kommer?

P.B. Det innebär att du antingen ska känna glädje eller smärta. Du kan höja dig över glädjen och smärtan om du vill, men du kan också förbli i glädjen eller smärtan.

C.B. Smärtan finns ju där, men det är själva inställningen till hur jag tar mig igenom den eller tar emot den.

P.B. Det finns människor som i koncentrationsläger har varit utsatta för oerhörda tortyrer. De har höjt sig över detta, de har lärt sig att gå utan för sig själva, eller rättare sagt koppla bort känslorna. Precis det vi pratade om tidigare - Viraga. Smärta och glädje, det kan man höja sig över. Det är en känsla precis som lukten och hörseln. Det är ett högre sinne.

C.B. För mig är det koncentration.

P.B. Det är koncentration.

C.B. Men vad är då meditation? Jag kan inte förstå skillnaden mellan koncentration och meditation?

P.B. Teosofin menar att koncentration i sin förlängning leder till meditation liksom kontemplation gör. Att inte bara koncentrera sig vid en viss tidpunkt, vilket är jättebra. Utan det gäller att kunna bibehålla koncentrationen så länge man vill.

E.M Inom alla områden?

P.B. Inom alla områden, inte bara under meditation, utan i det yttre universum, allt som är i det yttre.

C.B. Det innebär att man kan meditera när som helst, hur som helst och hur mycket som helst?

P.B. Jag skulle vilja säga att alla människor mediterar, på ett eller annat sätt.

U.C. Men är det inte det man generellt talar om i vår tid, när vi egentligen försöker försätta oss i det som vi kallar för meditation. Det vi verkligen menar med meditation tycks vara väldigt svårt. Är det inte samma ord som Dhyana?

P.B. Jo, det är en form av koncentration. Dhyana är detsamma som kontemplation.

U.C. Det är ett tillstånd av total närvaro i nuet.

P.B. Ja, det leder ju till det.

U.C. Om vi trots allt mediterar, så kan vi ju utgå ifrån att det förmodligen är ett försök till att uppnå detta tillstånd.

P.B. Ja, det vet jag inte om jag vill hålla med om. Om vi tar transcendental meditation som ett exempel, där man går ut i sin marknadsföring – Maharishi går personligen ut – och säger i sina böcker, att det går ut på att uppnå ett välbefinnande. så det är ett sätt att frigöra spänningar, det är vad det handlar om.

U.C. Jo, det är en sak...

 P.B. Ja men det är det största meditationssystemet som har spritts i vårt land.

 U.C. Men när vi talar om meditation så menar vi det som är förankrat i honom själv, och som han genom upprepande har lärt sig förankra så väl att han förmodligen inte behöver meditera längre. Därför att han är i det tillståndet ständigt.

P.B. Nu säger ju Maharishi, för att använda honom en gång till, att du använder en viss typ av meditation för att nå ett visst tillstånd, och för att du också ska kunna fungera under resten av dagen. Men du måste alltid gå tillbaka till den här meditationen för att ladda upp.

U.C. Det finns olika bud på detta.

P.B. Jag går inte in och säger att det är riktigt, men hans version säger så. Och han kallas för en upplyst Maharishi. Och det är det mest spridda meditationssystemet i Sverige och i Västerlandet. En annan historia är ju hur nära detta ligger vad teosofin och andra menar med meditation, och syftet med meditation. Det teosofiska syftet med meditation är inte att få ett välbefinnande; det är någonting man får på köpet. Men det är inte vad vi strävar efter, utan vi strävar efter att bli vakna, medvetna och fria. Det är svårt att ge det ett namn, för det blir en begränsning.

U.C. De flesta metoder vi kallar för meditation är egentligen en slags förberedelse, att förbereda jordmånen för att göra det möjligt att uppnå meditation.

P.B. Ja men det är egentligen vad teosofin och så många andra pratar om, det är bara första steget, som man kallar Dharana. Dhyana är resultatet, det är medvetandet försatt i Sat eller det Oändliga, eller vad vi nu vill kalla det för. Den Yttersta Verkligheten är en annan teosofisk term.

U.C. Så det intressanta är, att när det infaller som vi kallar den yttersta meditationen, så att säga, då är egentligen behovet också borta.

P.B. Ja, då finns inte den som upplever och det upplevda, utan de är ett. Men det är ett tillstånd som inte är bestående. Det fanns till exempel greker som gick upp i det tillstånd som vi kallar för kontemplation-meditation (samadhi). Plotinos gjorde det tre gånger i sitt liv säger HPB. Han var en av de största filosoferna i Västerlandet. Det finns inte enbart ett tillstånd att ingå i. Du kan t ex uppnå en viss grad av ett nirvanskt medvetandetillstånd. Det finns skillnader, dvs olika typer av nirvana och paranirvana.

När du dyker ner i vattnet så kommer du med huvudet först, sen kommer resten steg för steg. Du kommer inte i vattnet på en gång. Och det är samma sak i den kosmiska rymden, du kommer inte dit med detsamma utan steg för steg. Men när du väl en gång har gjort det så kommer du snabbt dit. Processen dit är koncentration, kontemplation och meditation som tillsammans kallas för Sanyama. Detta leder till ytterligare djupa medvetandeskikt och högre dimensioner.

U.B. Men det finns ju även där olika vägar dit.

P.B. Men den gyllene medelvägen...

U.C. Och till och med till synes olika vägar leder dit.

P.B. Säkert. Det finns många sätt – men det grundläggande är att använda koncentrationsförmågan. Det roliga är ju att TM:s system är precis tvärtom; man ska över huvud taget inte koncentrera sig, man skall bara slappna av. Det bygger på dess motsats, vilket är mycket intressant.

U.C. Men fortfarande att vara medveten?

P.B. Fortfarande att vara medveten, som man i det här sammanhanget framställer det – men då är det ju frågan om: Hur mycket är det av ens energi som frigörs?

Teosofin pratar om olika steg, den pratar om kama-, kama-manasiskt-, buddhi-manasiskt- och atma-buddhi-manasiskt medvetande. – det är olika grader av insikt. Om det nu finns någon verklighet i detta, så bör det finnas samma språk i buddhismen, hinduismen, taoismen och zen. De har samma resonemang, fast de har olika namn på japanska, kinesiska och indiska osv. Det är olika termer, men de står för samma sak.

Antingen man har fem höljen eller fyra höljen, fem principer eller tre principer - är alla överens om att kroppen har olika redskap för att ta sig fram, och att man uppnår olika medvetandeskikt. Hur man sedan gör detta, det har man olika tekniker för, men alla är på det klara med att koncentration är en ingrediens som är viktig. Sedan kan ju denna koncentrationsförmåga användas på olika sätt.

Det är ingen som säger att koncentration bara innebär en sak. I ett zenkloster ska du till exempel sitta stilla tills du hör gong-gongen. Eller så ska du "sitta" så länge tills Mästaren kommer och han kanske till och med dänger till dig i huvudet med en pinne för att du ska vakna. Ett annat system har en helt annan väg att gå fram. Det kvittar, man får ju ta det system som lärs ut av läraren.

Men alla är på det klara med – om det sen är teosofiska mahatmor eller det är rishier eller maharishier eller vem det nu är - i modern tid förstår de flesta, till 90%, att en koncentrationsprincip måste aktiveras. Och gör man det, då är man inne på det här med att "stilla" medvetandet, känslorna som överlappas av dagsmedvetandet eller vad det nu är. Dessa ska stillas helt och hållet.

Man jämför det med hav och böljor; med havet som återspeglar solens och månens energier; med en spegel som ska poleras. Man har ett dussintal liknelser; man kan ta till vilken man vill. Det är bara ord för ett beteende inom oss.

E.M. Man hör av TM-meditatörer att de ofta får den upplevelsen att jag försvann. Jag kände att jag försvann. Jag visste inte riktigt var jag var under en viss meditationsperiod. Det var häftigt, det var liksom helt blankt.

Och det här är någonting som teosofin faktiskt ser en fara i, uppbyggandet av en passivitet som i sin förlängning kan leda till mediumskap, som vi vet står i direkt opposition till adeptskap, där man är helt närvarande, helt vaken, har full kontroll. Inte kontroll på ett negativt sätt, utan kontroll i dess positiva bemärkelse.

P.B. Det står i Tystnadens Röst [på s 75 sv öv, s 60 eng orig] något intressant. Att det i den fjärde Porten – Viraga – sker någonting med den inre människan. Alltså människan full av känslor och medvetande, blir snärjd. Det är den inre människan - inte den allra innersta människan, men den delen av väsendet som står för känslorna som reagerar på smärta och glädje. Det är inte vi som rent medvetande som reagerar, utan det rena medvetandet upplever genom känslor, dagsmedvetande och fem sinnen.

Detta måste vi transcendera. Innan denna transcendens når vi bara färgade, grumliga tillstånd. Vi har inga rena, klara uppfattningar om vad som sker, menar teosofin, menar taoistiska lärare, menar zenbuddhismen. En del har inte den långa diskussionen om metafysik, för man anser att i de flesta fall blir den ändå inte förstådd. Och det ligger väl någonting i det. Men de teosofiska Mästarna har i alla fall lanserat ett ganska omfattande metafysiskt system, för den som kan ta åt sig det.

E.M. Därmed så vill vi avrunda för i kväll och den här intensiva diskussionen, genom att hälsa alla välkomna igen nästa onsdag. Då kommer vi att prata om det Heliga Kretsloppet som knyter an till en av de viktigaste tankegångarna inom teosofin; dvs tankegången om Cykler. Det sägs ju också inom all ockult träning, att om vi ska kunna medvetet, vaket och på ett meditativt sätt styra vår tillvaro i livet, så måste vi lära oss hur vi själva fungerar i våra olika cykler. Till exempel när vi ska börja anlägga en god vana, när vi ska bryta dåliga vanor och så vidare. Så läran om Cykler och det Heliga Kretsloppet är någonting som vi kommer att prata om nästa gång.

Vi tackar för er närvaro här i kväll och önskar er välkomna tillbaka.

 

[Sammanställt den 23 september, Höstdagjämningen, 1995]

Källor:
Tystnadens Röst  av H P Blavatsky
Patanjalis Yoga-Aforismer, av William Q Judge
Fem budskap till de amerikanska teosoferna, av H P Blavatsky
ULTs Mission och framtid
Meditation, Koncentration och Vilja, av William Q Judge

 

DE SJU PORTARNA

Var vid gott mod, lärjunge; kom ihåg den gyllene regeln. Har du väl en gång trätt in genom Srotapattiporten; har en gång din fot trampat den nirvanska strömmens bädd, vare sig i detta eller något kommande liv, då har du endast sju andra liv framför dig, du med den diamantfasta viljan.

Skåda framåt. Vad ser du för dina ögon, du, som traktar efter gudalik visdom?

"Mörkrets mantel vilar över materiens djup; inom dess veck kämpar jag. Under min blick, Herre, tilltager mörkret; det skingras för en vink av din hand. En skugga rör sig, krälande liksom den slingrande ormen...Den växer, sväller ut och försvinner i mörker."

Det är skuggan av dig själv utanför VÄGEN, avtecknande sig mot den mörka bakgrunden av dina synder.

"I sanning, Herre; jag ser VÄGEN; dess fot i dyn, dess höjder förlorande sig i härligt nirvaniskt ljus. Och nu ser jag även de allt trängre och trängre portarna på den svåra och törnbeväxta stig, som leder till Jnana."

Rätt ser du, lärjunge. Dessa portar leder den sökande över vattnen fram till "den andra stranden". Till varje port finns den gyllene nyckel, som öppnar dess ingångsdörr och dessa nycklar är:

1. DANA, den odödliga barmhärtighetens och kärlekens nyckel.

2. SHILA, den nyckel, som innebär harmoni i ord och handling, som skapar jämvikt emellan orsak och verkan och icke mer lämnar rum för karmisk verksamhet.

3. KSHANTI, det milda tålamodet, som av intet kan rubbas.

4. VIRAGA, likgiltighet inför njutning som inför smärta, sinnesvillan övervunnen, sanningen allena varsebliven.

5. VIRYA, den okuvliga handlingskraft, som kämpar sig fram till den himmelska SANNINGEN, upp ur de jordiska lögnernas dy.

6. DHYANA, som, sedan dess gyllene port en gång blivit öppnad, leder Narjolen fram till det eviga SATS rike och den oupphörliga kontemplationen.

7. PRAJNA, vars nyckel gör en man till en gud, danande honom till en Bodhisattva, en son av Dhyanierna.

Dessa är de gyllene nycklarna till de sju portarna.

Innan du kan nalkas den sista, o du som väver på din frihetsklädnad, skall du tillägna dig dessa fullkomlighetens Paramiter – de höga Dygderna, sex och tio till antalet – längs den tröttsamma Vägen.

TYSTNADENS RÖST
De Sju Portarna  s 69 - 71, sjunde upplagan 1975
H P Blavatsky