En teosofisk föredragsserie från
Malmölogen U.L.T.
© 2010 Online-versionen • Teosofiska Kompaniet Malmö
• Malmölogens transaktioner
www.teosofiskakompaniet.net
Omar Khayyam och Sufismen
Föredrag hållet i
Teosofisalen,
Gråbrödersgatan 10, Malmö, den
4 april 1991.
Nr 27 • Serie 3 • Online versionen den 2 december 2010 • ISSN 1401-3835
[I denna utskrift har en del redigering gjorts från kassettinspelning nr 90 för att göra föredraget så lättläsligt och begripligt som möjligt.]
INLEDNING
A.A. Välkomna till United Lodge of Theosophists - U.L.T. Kvällens föredrag handlar om Omar Khayyam och Sufismen. Det går att läsa om våra olika föredrag i Programbladet som finns vid ingången. Ta gärna ett om ni inte redan har gjort det. U.L.T. är en ideell organisation och den drivs på ideell basis, så alla insatser är varmt välkomna vare sig det handlar om hjälp med arbetet här, ekonomiskt stöd eller vad som helst.
Jag vill också tillägga att vi nu
har fått några av de senaste föredragen kopierade till kassetter, så det går
bra att köpa eller låna dem för en vecka i taget. Kvällens temanummer är nr
7 av Teosofiska Rörelsen och det behandlar sufismen. Det går
bra att sitta här på Logen och läsa det eller så kan man köpa ett exemplar
med sig hem. Jag lämnar nu över till läsningen av Deklarationen, som
vi hör uppläst varje vecka. Varsågod A.P.
U.L.T: s DEKLARATION
Inriktningen för denna Loge är att självständigt och hängivet tjäna teosofins sak utan att vara bunden vid någon teosofisk organisation. Den är lojal mot den Teosofiska Rörelsens stora grundare men befattar sig inte med tvistefrågor eller olikheter i personliga åsikter.
Det arbete den har att utföra och det mål den har i sikte är alltför upphöjda och krävande för att den ska hinna med eller önska engagera sig i underordnade frågor. Detta arbete och detta mål är att sprida de grundläggande principerna i teosofins filosofi och att praktiskt tillämpa dem genom ett fullkomligare förverkligande av SJÄLVET; en djupare övertygelse om universellt broderskap.
Den anser att den
orubbliga grundvalen för att ena teosofer, varhelst de befinner sig
och hur deras villkor än ser ut, är
likhet i mål, syfte och lära och har därför varken konstitution,
stadgar eller styrelse, och denna grundval utgör det enda bandet
mellan dess associerade medlemmar.
Den strävar efter att sprida denna idé bland teosofer för att befrämja enigheten.
Den betraktar som teosofer alla dem som ägnar sig åt att verkligen tjäna mänskligheten utan hänsyn till ras, tro, kön, ställning eller organisationstillhörighet, och
den välkomnar till sin sammanslutning alla dem som bekänner sig till dess angivna syften och som genom studier och på annat sätt önskar bereda sig för att bättre kunna hjälpa och lära andra.
Den sanne teosofen tillhör ingen kult eller sekt men tillhör likväl dem alla.
[Vi går nu direkt över till själva föredraget.]
1. Fyra dansande dervischer
OMAR KHAYYAM OCH
SUFISMEN
A.A. Vi
ska börja kvällens föredrag med att läsa ett litet citat om kärlek, ett
suficitat av en man som heter Inayat Khan. Han säger:
”Är kärlek nöje, är kärlek förlustelse? Nej, kärlek är oavlåtlig längtan, kärlek är oförtröttat framhärdande, kärlek är tålmodigt hopp, kärlek är villig underkastelse. Det är kärleken som lär människan Du, inte jag. Kärlek som upphör är kärlekens skugga; sann kärlek är utan början och utan slut. Kärleken vet inte av några gränser. Kärleken undanhåller inget. Kärleken har sin egen lag. Kärleken i sin fullhet är en outsäglig makt. Kärleken är som Ganges vatten, den är i sig själv en rening. Kärleken förde människan från enhetens värld till mångfaldens. Samma kraft kan föra henne tillbaka till Enheten från mångfaldens värld.”
P.B.
Ja som sagt, i kväll ska vi lyssna till vad sufism är för någonting, och jag
kan tänka mig att det finns en och annan som redan vet vad sufism är och det
finns en och annan som inte vet vad sufism är. Sufism är enligt vår åsikt
en syntes av den inre islamska läran. Man kan säga att det finns några
olika sufiordnar, det vill säga det finns fyra stycken. Den mest kända är
de dansande dervischerna som ni kanske har sett på bild, män som dansar
omkring i sina kjolar och i höga hattar och använder dansen för att uppnå
extas och inre insikt.
2. Omar Khayyam.
Den sufier som vi främst kommer att citera – dessutom kommer vi att höra en del andra historier från olika sufier runtom i världen, men företrädesvis dem från Persien (Iran) och Indien – är Omar Khayyam. Vi har en väldigt fin översättning av hans verk, Rubaiyat. Boken finns här på Logen, den är väldigt vacker och den finns i svensk översättning av Sten Selander. Omar Khayyam är en av Persiens främsta skalder. Han framför på ett mycket poetiskt sätt den undervisning som vi teosofer framför på ett annat sätt, men de olika systemen ligger väldigt nära varandra.
Man kan säga att sufismen inte bara är knuten till muslimska bröder utan vi har också till exempel druserna som ni kanske har hört talas om under Mellanöstern-krisen. De lever uppe i Libanons berg och de utgör också en gren av sufismen. Det finns även sufier i Syrien, och de finns överallt från Egypten till Indien, där alla mer eller mindre är knutna till islam. De har islam som en yttre ram, men man kan samtidigt säga att sufismen är islams inre ryggrad och det är där all esoterisk kunskap finns.
Man kan också säga att sufierna är väldigt okonventionella. Det finns många sufier som har blivit avrättade under årens lopp. Man började höra talas om sufismen mer eller mindre under 1000-talet, och man kan säga att även om Omar Khayyam inte är den störste representanten för sufismen så är han en av de vackrare poeterna och skalderna som har kommit till vår jord.
En annan poet och mystiker som är väldigt känd inom sufismen är Jalal ud-Din Rumi, som ni kanske känner till. Baron Eric Hermelin – som mestadels bodde på S:t Lars i Lund när han inte var berusad och for omkring i Köpenhamn och levde bus – har bland annat fört fram sufismen.
Det finns en del svenska
översättningar av just Jalal ud-Din Rumi som Eric Hermelin har
gjort, och jag tänker då speciellt på Mesnavi, vilken vi också kommer
att få höra lite grand ifrån. Inte just nu, för nu kommer vi att få höra
någonting annat.
3. Mulla Nasrudin
E.M. Jag vill poängtera att när man talar om sufism så ska man inte glömma att det finns väldigt mycket humor inbegripet i tankegångarna. Jag vet inte hur många av er som är bekanta med den ojämförlige Mulla Nasrudins bedrifter. Mulla Nasrudin är en mytologisk figur som existerar genom hela sufismens tradition. Av vissa betraktades han som byns heligaste man och av andra betraktades han som byns stora fåne.
Och det är ju så att mycket av den undervisning som sker inom sufism sker just genom sådana här korta historier, som dels har en liten underfundig humoristisk sida men också en historia som belyser metafysiska problem. Nasrudin är en av mina absoluta favoriter och jag tänkte att vi skulle läsa en liten historia som heter Nasrudins predikan:
En dag tänkte byborna att de skulle skoja med Nasrudin. Eftersom han anses vara en helig man av något odefinierbart slag gick de till honom och bad honom hålla en predikan i deras moske, och han samtyckte. När dagen var inne så stegade Nasrudin upp i predikstolen och talade: ”O folk, vet ni vad jag tänker säga till er?” ”Nej, det vet vi inte”, skrek de. ”Tills ni vet kan jag inte säga någonting, ni är för okunniga för att man ens skall kunna börja göra något med er”, sade mullan som plötsligt överväldigades av harm över att så okunniga människor skulle ta upp hans dyrbara tid. Han klev ner från predikstolen och gick hem. Lätt förtretad begav sig en delegation på nytt till hans hus och bad honom predika följande fredag, bönedagen. Nasrudin började sin predikan med samma fråga som förra gången, och denna gång svarade församlingen som en enda man: ”Ja, vi vet.” ”I så fall”, sade mullan, ”finns det ingen anledning för mig att uppehålla er längre. Ni kan gå och jag kan återvända hem.” Efter att ha låtit förmå sig att predika för tredje fredagen i följd började han sitt anförande precis som förut: ”Vet ni eller vet ni inte?” Församlingen var beredd. ”Några av oss vet, och andra vet inte.” ”Det var utmärkt”, sade Nasrudin. ”Låt då de som vet förmedla sin kunskap till dem som inte vet.” Och så gick han hem igen.
P.B. Och så där håller sufierna på torsdag ut och torsdag in. De träffas nämligen på torsdagar i sina cirklar som de kallar för halkas. Vad har då vi teosofer eller teosufier som vi kan kalla oss för i kväll med sufierna att göra?
Vi har väldigt mycket med dem att göra och särskilt vi här i Malmö känner väldigt starkt för dem. Speciellt den här ordleken som oftast kommer fram, att en sufier är en väldigt ödmjuk person som inte alltid menar att bara han har kunskapen i sina händer. Jag tänkte citera någonting från Omar Khayyams Rubaiyat där han säger följande:
Ni vise män som trott er likt profeten ha funnit ut den stora hemligheten – vad är ni? Er mun är full av stoft, ert tal är vind, er visdom är förgäten. (vers xxxiii.)
Och det är samma sak som vi menar; var finns den människa som egentligen kan utlägga visdomen för oss? Kan någon över huvud taget göra detta? Måste vi inte själva vända oss inåt? Måste vi inte själva söka finna meningen med tillvaron? Är det ändå inte så att visst kan vi få en viss vägledning, visst kan vi få en viss hjälp i en viss riktning, men det stora teurgiska arbetet måste vi göra själva.
Var kommer då ordet sufism ifrån, vad har det egentligen för rötter? Var har det sitt ursprung, om vi så vill. Då får jag ta till hjälp en teosofisk skrift, TR nr 7 om sufism. Där kan vi bland annat läsa följande:
”Även om vissa bildade män påpekar att detta ord härstammar från ett persiskt ord som betyder ull, för att antyda att sufier bär klädesplagg av ylle, anses det inom sufirörelsen att medan det möjligtvis finns ett samband med arabiskans 'saf', som betyder 'ren' (det vill säga ren från skillnader och åtskillnader), är ordet mera troligt besläktat med grekiskans 'sofia' (visdom), så att ordet sufism kan ge uttryck åt idén om 'det tillstånd i vilket det sker en strävan efter gudomlig visdom'.”
Vi ser alltså att det finns en mycket stor koppling med ordet sufism och teosofi, som också betyder gudomlig visdom. Alltså gudar som besitter visdom, upplysta män och kvinnor på den här jorden som har nått en viss mognad i sin utveckling. Läser vi i Helena Blavatskys Teosofiska Ordbok så säger hon bland annat att ordet kommer från roten sophia, visdom. Hon säger vidare att det är ”en mystisk sekt i Persien, liknande vedantinerna; fastän ganska många till antalet, ansluter sig endast mycket intelligenta människor till den”. Det är alltså bara de människor som har någon form av djupare intelligens som har förmågan att förstå de underfundigheter som vilar i sufismen.
Vi kan då också säga att sufismen har fyra grader, som vi på ett sätt också kan säga att teosofin har när vi börjar förstå den. Den första perioden kallas för prövotiden, där man iakttar en strikt yttre iakttagelse av muslimska riter eller de riter som vi råkar bekanta oss med i det land vi lever i. Den dolda innebörden av varje ceremoni och dogm blir förklarad för kandidaten. Vi får alltså lära oss den esoteriska betydelsen av den religion vi befinner oss i.
Sedan följer vad vi kallar metafysisk träning, det är mycket vad vi sysslar med här på Logen. För det tredje finns någonting som heter visdomsgraden, där kandidaten slutligen initieras i tingens innersta natur. Sedan har vi slutligen Sanningen, när Adepten uppnår gudomliga krafter och fullständig förening med det enda Universella, alltså Gudomen, och det gör man i extas eller i samadhi.
A.A.
Vi kommer nu att få höra en liten intressant strof från Kabir, en
indisk sufipoet.
4. Kabir
Pärlan
föll i gyttjan.
Alla söker pärlan.
Några söker i öster, andra i väster.
Några söker i vattnet,
andra bland stenarna.
Men
tjänaren Kabir har sett
dess sanna värde.
Omsorgsfullt har han svept in den
i en flik av sitt hjärtas mantel.
P.B. När vi försöker närma oss dessa sufier så finner vi att Kabir var en av de största mystikerna i Indien, han försökte göra en syntes mellan hinduism och islam. Han hade lika många anhängare inom den hinduiska religionen som han hade bland islams anhängare. Han var en väldigt aktad man, han var gift och hade många barn. Så man behöver alls inte vara en visman och dra sig tillbaka i skogen eller sitta vid Ganges med fötterna dinglande i vattnet och recitera mantran, eller dra sig upp i Himalayas berg och försvinna helt och hållet från yttervärlden, absolut inte. Utan man kan uppnå vishet i sitt hjärta och förhoppningsvis har man hjärtat med sig hela tiden.
Det finns ett citat av Omar Khay-yam som jag tycker är väldigt fint, för vi vill ju belysa de tankar de trodde på liksom de tankar vi teosofer tror på. Hade de egentligen en uppfattning om reinkarnation? Trodde de på utvecklingsförloppet? Trodde de på pånyttfödelsen? Ja, det gjorde de. Och läser vi till exempel återigen en strof ur Rubaiyat så står det bland annat så här, på tal om reinkarnation, förändring och pånyttfödelse:
Kanhända är ett
vilotält vår kropp, som rests för någon flyktig natts förlopp
åt en sultan, och som tas ned igen, då han på vägen hemåt bryter upp.
(vers lviii.)
Det finns många citat om reinkarnation som vi kan spåra inom sufikretsar i den muslimska världen, som annars är väldigt strikt när det gäller regler, till exempel hur man ska närma sig det sanna gudsväsendet och Allah och så vidare. Och där finns väldigt lite utrymme, precis som i Bibeln, för just de så kallade kätterska idéerna om reinkarnation. Men i sufismen finns det mängder av dem och Omar Khayyam har en variant.
E.M. Jag ska nu läsa om reinkarnationstanken som P.B. var inne på. Vi vill också visa att man faktiskt har en uppfattning om karmabegreppet inom sufismen. Det är återigen en Nasrudin-historia, och denna gång heter den Tidsmomentet:
”Vad är ödet?” tillfrågades Nasrudin av en boklärd man. ”En ändlös följd av sammanflätade händelser som alla påverkar varandra? Det är knappast ett tillfredsställande svar, jag tror på orsak och verkan.”
”Gott”, sade mullan, ”titta då på det där”. Han pekade på en procession som drog förbi på gatan.
”Den där mannen förs bort för att hängas. Är det därför att någon gav honom ett silvermynt som gjorde det möjligt för honom att köpa kniven som han begick mordet med, eller därför att någon såg honom göra det, eller därför att ingen hindrade honom?”
P.B. Så kan det gå när en sufier talar om karma. Det är ju så att de olika religiösa riktningarna ofta gäckar varandra. Det är faktiskt så att vi åter och åter igen får lära oss att leva med hur de olika grupperingarna driver med varandra. Ni kanske minns när vi talade om taoismen, konfucianismen och buddhismen, hur de hade olika uppfattningar och hur Lao-tse och taoismen gäckade de andra.
En annan intressant parallell som finns mellan teosofi och sufism är den gudslängtan som vi hörde uppläsas om kärleken, liksom hur vi alla kommer från den Yttersta Verkligheten eller det Absoluta, och hur vi sedan i olika kretslopp och spiraler genom olika inkarnationer och utvecklingsfaser återigen strävar mot Ljuset eller det Gudomliga eller Kärleken. Det står bland annat så här:
En törnros tal förstår du blott i ruset. Ett nyktert hjärta trångt och hårt och fruset, det fattar inte vår stora hemlighet: blott rusig skådar du det högsta ljuset. (vers lxvii.)
Är druvan ett Guds verk
– så svara, vem vågar kalla rankan för en snara?
Är den ett gott,– vem törs fördöma den? Är den ett ont – vem skulle skaparen
vara? (vers lxxviii.)
Vad vi vill säga med detta är att man inom sufismen hela tiden talar om att berusa sig med livets vin. Inte så att vi ska gå ner på krogen och hälla i oss fyra flaskor vin och sedan ser vi ljuset, för det är klart att något ljus ser vi alltid på vägen när vi blir fulla. Utan vad de talar om är den inre extasen, och var och en som har rest i muslimska länder vet hur tabu alkohol över huvud taget är. Så ni kan bara tänka er hur dessa sufier öppet talade om att man skulle berusa sig, att man skulle längta efter Gud, att man skulle finna sin Älskade genom att supa sig full med Guds Väsen eller Guds Vin.
Då kan vi
också förstå att många av dem som var ute och arbetade för att sprida den
inre meditationens lära, extasen eller kärlekens hänryckning, hade stora
problem. Vännernas Minne av Attar, som finns i svensk
översättning av Eric Hermelin, handlar om 97 olika sufier.
5. Attar
I dessa Minnesskrifter finner vi förutom sufiernas insikter att nästan mer än hälften blir avrättade eller stenade av det allmänna etablissemanget. Så vi kan vara glada i dag att vår situation är annorlunda, men faktum är att de sufier som verkar i Iran i dag till exempel har samma problem. De som verkar i Irak har samma problem, där har ingen förändring skett.
Men likväl växer det fram ur det islamska trädet en mängd olika sufier som var och en på sitt sätt försöker förmedla den Esoteriska Visdomen som vi har något lättare att tillgodogöra oss, för vi behöver inte gömma oss bakom något yttre ramverk som man har gjort från medeltiden till renässansen i väst, där frimurare, rosenkreutzare, alkemister, Hermetister, teosofer alla mer eller mindre har använt ett beslöjat språk. Den tiden är mer eller mindre förbi.
E.M. Ja det är sant som P.B. säger. Det är också sant att inom den etablerade religionen kan det vara så att man är så fastlåst i sina dogmer att när en vishetens budbärare kommer så kanske man inte har sitt hjärta öppet för att ta emot vad som sägs. Jag tycker att den Nasrudin-historia som jag ska läsa nu kan illustrera det på ett fint sätt. Den heter Nasrudin och de vise männen:
Filosoferna, logikerna och de lagkunniga satt uppradade i domstolen för att förhöra Nasrudin. Detta var ett allvarligt fall, för han hade erkänt att han hade gått från by till by och sagt: ”De så kallade visa männen är okunniga, obeslutsamma och förvirrade.” Han anklagades för att undergräva statens säkerhet.
”Du må tala först”, sade kungen. ”Ja hämta då hit papper och pennor”, sade mullan, och papper och pennor hämtades. ”Ge papper och penna till var och en av de första sju lärda männen här i landet”, och det delades ut. ”Låt dem var och en för sig skriva ett svar på denna fråga: Vad är bröd?”, och så skedde.
Papperen lämnades till kungen, som läste upp dem. På det första stod det: ”Bröd är mat.” På det andra: ”Det är mjöl och vatten.” På det tredje: ”En gåva från Gud.” På det fjärde: ”Bakad deg.” På det femte: ”Variabelt, beroende på vad man menar med bröd.” På det sjätte: ”En närande substans” och på det sjunde: ”Ja, ingen vet det egentligen.”
”När de bestämmer sig för vad bröd är”, sade Nasrudin, ”blir det möjligt för dem att bestämma andra saker, till exempel om jag har rätt eller fel. Kan man anförtro värderings- och omdömesfrågor till människor som dessa? Är det inte konstigt att de inte kan komma överens om något som de äter varje dag, men ändå är de eniga om att jag är en kättare.”
P.B. Och som kättare får vi väl betrakta oss i många sammanhang, men likväl så måste vi ju på något sätt försöka närma oss visdomen utifrån antingen kärleken, ljuset eller den inre vägen. Vi skulle kanske nu roa oss lite kort med att göra samma intressanta frågeställning. Om jag skulle säga så här: Vad är kärlek för någonting? Får vi då ett antal olika svar? Vad får vi för svar? Vad tycker ni att kärlek är för någonting? Har vi några definitioner på vad kärlek är?
C.C. Min definition är visdom.
P.B. Vi har nu en version. Här har vi en ny.
D.D. Givande.
P.B. Givande. En del nickar till på den varianten. Vad har vi mer, nu har vi två versioner på kärlek? Får jag ett bud till?
E.P. Märkliga förnimmelser i kroppen, i hjärtat.
P.B. Definitionen blir hjärtat. Vad kan vi mer få fram på kärlek?
I.P. Krossade hjärtan.
P.B. Krossade hjärtan. Nu har vi några varianter. Kom igen nu. Mer kan vi väl säga om kärlek. Alla har väl någon form av uppfattning?
A.F. Gudomlig nektar.
P.B. Gudomlig nektar hade vi. Inget mer på kärlek?
A.B. Livet.
B.D. Ödmjukhet.
P.B. Livet och ödmjukhet. Nu växer det, hur ska vi kunna hålla reda på allt detta?
N.N. En form utav inspiration.
P.B. Vi ser att vi får ungefär samma erfarenheter som Nasrudin, parallellen är slående. Det är ju klart att när vi hela tiden försöker förmedla olika former av kunskap och insikt måste ni förstå att det som sägs utifrån plattformen förblir en mycket begränsad beskrivning. Även om vi alla kan ha mer eller mindre stor insikt så förblir allt som ändå sägs väldigt begränsat – utifrån en liten bägare.
E.M. Jag vill komma in med en historia här som heter Dolda djup:
En dag var mullan på marknaden och såg fåglar till salu för 500 rialer styck. ”Min fågel”, tänkte han, ”som är större än någon av dessa är värd mycket mer”. Så nästa dag tog han sin älsklingshöna till marknaden, men ingen ville ge honom mer än 50 rialer för den. Mullan började skrika: ”O folk, detta är en skam! I går sålde ni fåglar bara hälften så stora för tio gånger det här priset!” Någon avbröt honom: ”Nasrudin, det var papegojor, talande fåglar.
De är värda mera för att de kan tala.” ”Dåre”, sade Nasrudin, ”de där fåglarna sätter ni värde på bara för att de kan tala, men den här som har underbara tankar och ändå inte förargar folk med en massa prat, den försmår ni.”
P.B. Jag tror vi åter ska läsa en sufi-historia vid varje möte i framtiden, som vi tidigare gjorde under många år. Dessa underbara historier är citerade i vår tidskrift T.R. Det är ju så att lite humor inte skadar i sådana här sammanhang, men för att bli något seriösa mellan varven så är det ju åter så att om vi vill utveckla oss, om vi nu vill förstå den gudslängtan som finns insprängd i sufismen, där man söker någonting med hela sitt hjärta, är det då inte på samma gång väldigt viktigt vad vi gör med våra liv? Kan vi då fortsätta leva på det sätt som vi lever i dag? Det kan var och en bara besvara i sitt eget hjärta.
Men vi kan se oss runt omkring, hur ser vår värld ut i dag egentligen? Hur är det möjligt att en, kanske två miljoner kurder till exempel kan över huvud taget få existera på sådana villkor att barn vandrar i snön och fryser ihjäl? Där finns ingen mat för dessa människor. Världens starkaste supermakter ligger runt hörnet med hela sitt maskineri.
Den turkiska regeringen vägrar att släppa in mer än 200 000 utav två miljoner människor, resten har slagit läger någonstans strax utanför. Och råkar man av misstag eller av desperation försöka ta sig in i Turkiet, vad möts man då av, jo k-pisteld.
När man ser sådant på TV
och när man läser sådant i tidningen så frågar man sig: Vad har de
människorna där nere över huvud taget lärt sig om vad som var känt redan på
1000-talet? Man
kan fråga sig om vår tid egentligen går baklänges. En gång i tiden låg
jordens paradis i Irak, då fanns i Babylon en underbar kultur som hade nått
väldigt långt. Vad är det som gör att denna kultur inte kan bevaras, inte
kan upprätthållas utan försvinner? Vad är det som gör att dessa människor
inte kan behålla sin visdom och sin insikt och föra den vidare till
generation efter generation? Kan man över huvud taget överföra kunskap till
någon annan? Kan jag dela med mig av mina erfarenheter? Det är där frågan
ligger.
E.M. Kanske går det inte alltid att söka i gamla kulturer, utan precis som P.B. sade så måste vi söka svaren på de stora frågorna inom oss, för annars kan vi råka ut för vad Nas-rudin råkade ut för när han skulle undersöka de olika österländska mystikernas läror. Ännu en historia som heter Värdet av det förgångna:
Kungen sände ut Nasrudin för att undersöka olika österländska mystikers läror, och alla berättade de för honom om underverk och uttalanden som de för länge sedan döda grundarna av deras sekter hade gjort. När Nasrudin kom tillbaka hem lade han fram sin rapport framför kungen som innehöll det enda ordet: Morötter. Han uppmanades att förklara sig. Och Nasrudin sade till kungen: ”Den bästa delen är begravd, inte många utom bonden förstår av det gröna att det finns något brandgult under marken. Om man inte arbetar för det så fördärvas det, och en del åsnor har osannolikt mycket mer med det att göra.”
P.B. Så sträva efter att bli som åsnor, det är ett uttryck inom sufismen. Det är inte som här hemma, man är dum som en åsna för att man har en egen åsikt. Det står också följande intressanta sak i Rubaiyat på tal om kretslopp:
Var stjärna tänds och
släcks
som lagen bjöd.
Ur mörkret född, i mörkret
kvävs dess glöd.
Ty där som här förnyas
samma kretsgång
i evighet: uppståndelse och död.
(vers xcviii.)
Vi ser alltså hur ljus och mörker hela tiden om vart annat i ett kretslopp förändrar vår tillvaro. Och som vi har varit inne på här i kväll så är tankarna om reinkarnation, tankarna om karma, tankarna om kretsloppet och själens eviga tillvaro, förutbestämmelse och dess vidare fortgång på ett helt annat sätt, men dock väl sammanvävt och inbegripet i sufismen. Dessutom erbjuder teosofin mera hemligheter eller fler insikter allt eftersom vi fördjupar oss i den. Teosofin är till för dem som vill ha teosofin. Teosofin finns ju där, den har alltid funnits, men hur många vill ha den? Hur många är villiga att arbeta för den? Vad kan den ge om vi studerar den med kärlek på rätt sätt?
Det är precis som med moroten, det finns alltid någonting djupare, det handlar inte bara om blasten som syns, det handlar inte bara om den teosofiska litteraturen, det teosofiska ordet, utan teosofi innebär – som jag sade i Ronneby stadsbibliotek på ett föredrag i lördags – att vi måste lära oss förstå att mycket inom den teosofiska litteraturen är symboliskt, det är ett bildrikt språk, det är allegoriskt.
Vi kan också se det som ett fönster. Vi kan titta ut genom fönstret, i bästa fall är fönstret putsat. Det kanske hänger dekorationer framför, det kanske hänger gardiner och annat. Men det förblir ändå en vy genom ett fönster. Det är först när vi har gått ut ur huset och gjort direkta upplevelser som det inte blir beskrivande insikter utan egna personliga erfarenheter. Dessa uppnår vi i det inre genom meditation och andlig insikt, när vi blir på det klara med att den kunskap vi har inte förblir andrahandskunskap. Visst kan jag citera väldigt fina filosofer, visst kan jag citera teosofer och andra, men om jag inte själv har förstått vad det innebär, till vad nytta är det? Då blir det som papegojan och mulla Nasrudin, den säljs, men till vilket pris?
E.M. Det gäller att hitta Visdomens Nycklar, men ofta letar vi på fel ställe. En historia lyder som följer: En man fick se Nasrudin leta efter något på marken. ”Vad har du tappat mulla?” frågade han. ”Min nyckel”, sade Nasrudin. Så de ställde sig båda på alla fyra och letade efter den. Efter ett tag så frågade den andre: ”Ja men exakt var tappade du den, mulla?” ”I mitt hus.” ”Varför letar du då här?” ”Jo det är ju mycket ljusare här än i mitt hus.”
P.B. Det är kanske så vi ska sammanfatta vad vi är inne på – vi väljer alltid att söka där det är enklast. Vi har egentligen väldigt svårt för att arbeta med det som ligger väldigt nära. Vi strävar alltid långt bort, långt utanför oss, i stället för att rikta vårt sökande eller vår riktning inåt. Vi har säkert hört det många gånger, att vi ska rikta vårt sökande efter kunskap inåt. Men vad betyder det praktiskt? Vad kan jag göra i min meditation som gör att jag riktar mig inåt? Vad kan jag göra så att jag kommer igenom eller förbi den yttre utsikten som fönstret speglar? Hur når jag min inre kammare, hur kan jag närma mig den inre insikten? Finns det en vägledning för detta? En bra fråga.
E.M. En sista historia. Den heter Fångad:
Kungen sände ut en privat delegation i landet för att leta reda på en anspråkslös man som kunde utnämnas till domare. Nasrudin fick nys om saken. När delegationens medlemmar som uppträdde som resande besökte honom fann de att han bar ett fiskenät draperat över axlarna. ”Får vi fråga”, sade en av dem, ”varför bär du det där nätet?” ”Enbart för att påminna mig om mitt enkla ursprung, för att jag en gång var fiskare.”
Nasrudin utnämndes till domare på grund av denna ädla inställning. En av ämbetsmännen som varit med i delegationen kom en dag på besök i hans domstol och frågade honom: ”Vart tog ditt nät vägen, mulla?” ”Inte behövs det något nät”, sade domare Nasrudin, ”när fisken väl är fångad.”
P.B. Och vi anser väl att vi i kväll har fångat fisken rätt så bra genom att sammanfatta något av vad sufismen innebär. Så det är fritt fram att ställa frågor kring det här ämnet om man så vill.
[Vi
övergår nu till den allmänna frågestunden.]
A.A. Jag har inte hört talas så mycket om det här förut, men var det inte så att Muhammed föddes 500 år efter Kristus? Vad är ursprunget till islam? Härstammar sufismen ifrån Muhammed eller uppstod den senare?
P.B. Intressant fråga, och där kan vi också belysa dess ursprung ännu djupare, eftersom Muhammed verkade på 700-talet. Muhammed blev undervisad av ängeln Gabriel och det är utifrån de tankegångarna som islam har utvecklat sig. Men sufismen har ju mycket, mycket äldre rötter. Vår uppfattning är att när en mängd oliktänkare i Grekland och Egypten på sin tid mer och mer blev offer för den kristna förföljelsen så flydde nästan alla mystiker till Mellanöstern. De drog sig undan och bildade små sällskap.
Många av de
insikter som tidigare fanns i Europa och i Grekland gick upp i det vi i dag
kallar sufismen, och så småningom utvecklades stegvis en organiserad form av
sufism, där olika ordnar bildades. Andra fritänkare inkarnerade självfallet
också inom sufileden, och många fann en fristad i Mellanöstern. Det var
fullständigt omöjligt som Invigd att existera till exempel i Alexandria
efter 300-talet när alla neoplatoniker blev förföljda. Efter Ammonius Sakkas
tid till exempel, fick Plotinos och Porfyrios och alla de grekiska
mystikerna det mer eller mindre problematiskt. Det som hände därefter gjorde
att det blev en mycket stor ström av sökare, vilka liksom många gnostiker
bildade egna hemliga sällskap eller anslöt sig till den sufistiska
läran.
6. Zoroaster
Det finns också en hel del persisk undervisning från Zoroaster som har gått in i sufismen. Så vi kan inte alls säga att sufismen har någonting med Muhammed att göra, även om det finns några som säger att Muhammed själv blev undervisad av invigda sufier. Men då får man koppla bort den allmänna uppfattningen att det var ängeln Gabriel som undervisade.
Det finns alltså en hel del äldre rötter inom sufismen som har en ovanligt stor spridning. Det finns grenar som de dansande dervischerna, vilka har väldigt specifika övningar för sig. Det finns också den musikaliska grenen som mer eller mindre har gått till Indien, och det finns en egyptisk gren med flera olika ordenssällskap. Alla bildade olika sufikretsar utifrån sina förutsättningar, beroende på vilka grupper det var som anslöt sig och bildade ordnarna. Mystiker fick fly hals över huvud om de inte ville sätta sina liv till. En del var så starka att de valde att stanna kvar, om det nu var i Egypten eller i Storgrekland på sin tid.
Sufismen är alltså mycket äldre än från 1000-talet eller 700-talet. Det finns uppteckningar mycket långt tillbaka, men det är först mellan 1000-och 1200-talet som sufismen gör sig allmänt känd. Jalal ud-Din Rumi kommer och skriver sitt stora verk, den kände astrologen, matematikern och poeten Omar Khayyam sätter sin fot på jorden i Persien och undervisar de stora sultanerna. Det är inte en lätt fråga att besvara, för det finns så mycket som i dag tillsammans bildar sufism men som under århundraden och årtusenden har successivt bildats utifrån olika system.
Jag skulle vilja säga att sufier på ett sätt är Mellanösterns teosofer. Man behöver inom sufismen i grund och botten inte nödvändigtvis bekänna sig till islam. Men man respekterar utåt islams lära, man respekterar utåt alla de religiösa hållningarna och man går kanske i moskén på fredagarna. Det är lite som man känner för det, man respekterar allt detta, men man är för den sakens skull inte nödvändigtvis en bokstavstroende muslim.
A.B. Jag undrar om deras halka som de har varje torsdag, hur är de riterna utformade och hur tar de sig uttryck?
P.B. Tyvärr så måste man vara initierad i detta för att kunna ha någon uppfattning om detta.
A.B. De är slutna då?
P.B. De är slutna, man samlas alltså vid vissa platser med en sufiledare, en Melavna eller lärare som på torsdagar på sitt sätt undervisar med musik, med dans, med uppläsning som vi gör lite grand här i kväll, och sedan förmedlar man olika tekniker och metoder som man kan ta med sig och praktisera under veckan som går.
A.B. Det behöver inte tvunget vara slutna kretsar, det finns också tillfällen när det ges möjlighet för allmänheten att komma in och bli välkomnad och ta del av undervisningen på en viss nivå.
B.A. Har de någonting som liknar våra kyrkor eller moskéer, eller vad kallas deras platser?
E.M. Jag kan faktiskt inte säga vad de kallas för.
B.A. Är det fasta platser?
E.M. Jag vet att det finns sufirörelser här i Europa och Amerika som har så kallade andaktsrum. Det är fasta platser som man kan komma till. Det är som P.B. försöker säga inte en enda rörelse, utan det finns många olika nyanser, några västerländska sufiskolor och många österländska ordnar.
P.B. Man kan väl kort sammanfatta sufismen på följande sätt. Det finns en ny sufirörelse som Inayat Khan leder, vilken är den moderna sufirörelsen som är mest spridd i väst. Det är något annat än vad som försiggår i själva Mellanöstern. Det finns ingenting som säger att den västerländska – om vi nu kan kalla det för den västerländska varianten – inte är sufism på något vis, utan de arbetar alla på olika sätt. Men man ska ha klart för sig att det finns olika uppfattningar också bland sufierna om vad sufism är.
A.P. Får man anta att de grundar sin uppfattning på Koranen som de andra muslimerna gör, eller har de den som dellitteratur så att de också studerar andra saker?
7. Rumi
P.B. Det är riktigt. Man kan jämföra dem med många kristna grupperingar som bland annat utgår från Bibeln även om de inte är kristna. Men sufierna har en mängd sidolitteratur som man erkänner lika högt som Koranen. Och vad de flesta sufier erkänner allra mest är vad de kallar för den persiska Koranen, Mesnavi, ett verk på sex band i den svenska översättningen. Den finns översatt av Eric Hermelin. Dessa bygger på helt andra insikter som inte nödvändigtvis står i konflikt med Koranen men är Jalal ud-Din Rumis egna insikter. Många sufier studerar Rubaiyat mycket noggrant, och många andra sufier studerar annan litteratur från Kärlekens folk – sufierna. Det finns många kända sufipoeter som har utvecklat sig och som alla har efterlämnat väldigt många skrifter och dikter. Så vi kan säga både ja och nej. Man följer dels Koranen men man går vidare, man stannar alltså inte vid Koranen och man har inte Koranen som sanningens evangelium, den är inte för dem den yttersta sanningen.
E.M. Sufismen har ju också ett inre budskap, en mer esoterisk aspekt av läran som man förmedlar bortsett den yttre religiösa inriktningen.
B.B. Jag vill bara fråga när du säger den moderna sufismen, hur lägger du Inayat Khan tidsmässigt?
P.B. Inayat Khan började ungefär kring 1920-talet och skapade i London och på andra håll en sufirörelse där mångt och mycket av det man går in på i den rörelsen är citat från Inayat Khan och hans bröder. Man arbetar alltså inte bara med det klassiska sufimaterialet. Man känner ju till det men har lagt till sina egna insikter som då har fått en västerländsk, om inte anpassning så i varje fall en västerländsk ton. Den är inte så hårt knuten till Koranen, utan det handlar mera om den inre upplevelsen. Det är extasen, poesin, kärleken till livet som vi också hörde uppläst i början av föredraget, längtan tillbaka till enheten från mångfalden, där man försöker omfatta alla mera än ”vi och du”.
C.D. Jag skulle vilja tillägga någonting, ett par ord som man kan ta med sig, speciellt för dem som är lite osäkra på vilka filosofier eller intellektuella system som man tycker är rätt och fel. Jag citerar en stor mästare som sade följande när en lärjunge kom fram och frågade: ”Hur kan man vara säker på att detta är rätt eller fel?” Han svarade så här: ”Det går inte att säga, för det får du känna efter själv. Men man kan säga att när du började i skolan så sade din lärare att A var första bokstaven i alfabetet.” Så ställde han frågan tillbaka: ”Kan du vara säker på att A är första bokstaven i alfabetet?” ”Nej, det kan du inte vara, men du måste börja någonstans.”
E.M. Det var en fin liknelse.
P.B. Och det kan man spinna vidare på i alla sammanhang, någonstans måste vi börja. Det är som Lao-tse säger: det första steget på resan är det allra viktigaste. Utan det är det ingen resa på gång. Hade du något spännande att säga?
E.M. Ja jag har en rolig historia till, men om det finns några frågor så tycker jag vi ska prioritera dem först.
P.B. Jag tycker vi spränger in en till, tycker ni inte det?
E.M. Få se om ni upplever den som rolig. Det är en historia som heter Det finns en annan tidsskala. Den lyder: Nasrudin gick till ett turkiskt bad. Eftersom han var fattigt klädd behandlade vaktmästarna honom nonchalant och gav honom bara en flisa tvål och en gammal smutsig handduk. När han gick så gav Nasrudin de två männen ett guldmynt var. Han hade inte klagat och de kunde inte förstå det. Kunde det vara så, undrade de rent av, att om han hade blivit bättre behandlad så skulle han ha givit dem ännu mera dricks? Följande vecka uppenbarade sig mullan igen och denna gång blev han förstås uppassad som en kung. Efter att ha blivit masserad, parfymerad och behandlad med yttersta underdånighet lämnade han badet och överräckte åt varje vaktmästare det minsta möjliga kopparmynt. ”Detta”, sade Nasrudin, ”är för förra gången. Guldmyntet var för denna gången.”
P.B. Det är så man alternativt löser konflikter i tillvaron om man vill vandra på sufi-stigen. Det finns ingen anledning att skälla, utan genom gott exempel, genom ett lite djupsinnigt sätt att hantera tillvaron kan man få fram det man vill få fram på ett mycket speciellt sätt. När vi sammanfattningsvis ska förstå sufismen – vilket vi givetvis inte på något vis kan göra i kväll – menar vi bara att vi av det sagda kan få en liten, liten inkörsport till vad sufismenegentligen står för.
Man kan säga att vi i ett led försöker närma oss olika riktningar. Det finns som vi har varit inne på tidigare tre olika syften inom den Teosofiska Rörelsen. Andra syftet talar om: att studera forntida och moderna religioner, filosofier och vetenskaper, samt att klargöra vikten av sådant studium. Vi menar för den sakens skull inte att vi nu ska kasta all teosofisk litteratur och kasta oss in i sufismens underbara läror, absolut inte. Men vi kan se att teosofin finns förmedlad på olika sätt och har alltid funnits på jorden. Vi menar att teosofian, denna gudomliga visdom, alltid har funnits tillgänglig i alla tider i alla kulturer i mer eller mindre öppen eller beslöjad form. Det finns inget nytt under solen, det finns inget nytt som egentligen kan sägas, mer än att kunskapen givetvis kan framställas i nya skepnader eller i ny klädnad. Men de grundläggande tankegångarna som en gång initierades på den här jorden genom Sannat Kumars eller den gudomliga Planetanden – som för 18 miljoner år sedan inkarnerade på jorden – har förts vidare och denna tradition har nått ut till olika grupperingar, den muslimska, den grekiska och så vidare fram till vår tid.
Vi ska vara mycket försiktiga så snart någon kommer
och säger: ”Det jag kommer med är väldigt unikt. Det finns ingen som har känt
till den här kunskapen tidigare, utan det här är så pass nytt, det här är
väldigt speciellt. Skynda dig att ta del av det här nu för världen går under
ganska snart, du måste rappa på för annars hinner du inte med och då blir du
kvar när resten av tåget går.” Det är rätt så vanligt inom New Age att höra
dessa ord.
E.M. Och det för oss väl till tanken att
så länge vi säger att ”det är mitt och det är ditt” så når vi inte fram till
Enheten eller helheten som man både inom teosofin och sufitraditionen försöker
föra fram. Jag vill avrunda med ett par rader från en av de främsta sufimästarna,
Jalal ud-Din Rumi, han säger så här:
Någon gick till den Älskades dörr och knackade.
En röst frågade: ”Vem är det som är där?”
Han svarade: ”Det är Jag.”
Rösten sade: ”Det finns inte plats för Mig och Dig.”
Dörren var stängd.
Efter ett år av ensamhet och försakelse återvände
han och knackade.
En röst inifrån frågade: ”Vem är det som är där?”
Mannen sade: ”Det är Du.”
Och dörren öppnades för honom.
P.B. Vi vill påminna om att nästa vecka har vi temat Ljusets och mörkrets eviga dans. Hjärtligt välkomna, tack ska ni ha.
[Sammanställt den 2 december 2010.]
Källor:
Den ojämförlige Mulla Nasrudins
bedrifter, av
Idres Shah
Mesnavi,
av Jalal ud-Din Rumi
Rubaiyat,
av Omar Khayyam
Teosofisk Ordbok,
av Helena Blavatsky
Vännernas Minne, av Attar
Sufism – islams esoteriska lära, TR nr 7
Utdrag ur Sufins väg av
Idries Shah
Utdrag ur Sufins Väg av Idries
Shah
FYRA STÖRRE ORDNAR
1. CHISHTI-ORDEN
Khwaja (”Mästare”)
Abu-Ishak Chishti, ”syriern”, levde och verkade under 900-talet. De
kringvandrande dervischer som tillhörde Chishtis orden specialiserade sig i att
bruka musik till sina andliga övningar. När de anlände till en stad, spelade de
en medryckande melodi på flöjt och trummor för att samla folk kring sig, innan
de reciterade en berättelse eller legend av esoterisk betydelse. Följande
instruktionsmaterial är representativt för Chishti-ordens traditioner.
KAMELENS SYNPUNKT
En kamel tillfrågades om han föredrog att gå uppför en backe eller nerför. ”Vad som är av vikt för mig”, svarade kamelen, ”är inte uppförsbacke eller nerförsbacke, utan lasten!”
2. QUADIRI-ORDEN
Abdul-Quadir
av Gilan föddes i Nif, i Gilan-distriktet, söder om Kaspiska Havet. Han dog år
1166. Hans terminologi påminde i mycket om den som senare användes av
Rosenkreutzarna i Europa. Abdul-Quadir specialiserade sig på frambringandet av
andliga tillstånd; Vetenskapen om Tillstånden. Nitiskt och överdrivet bruk av
extatogenisk teknik är den troligaste orsaken till Quadiri-ordens sönderfall.
Tekniken följer ett gemensamt mönster hos entusiaster, när frambringandet av ett
förändrat medvetenhetstillstånd blir ett mål och inte ett medel, vederbörligen
kontrollerat av en specialist.
BAGDADS ROS
Det är brukligt bland dervischerna att använda rosen (ward) som ett emblem och en symbol för det rimmande ordet ”wird” (koncentration-övning).
Abdul-Quadir figurerar i en episod som gav honom titeln ”Bagdads Ros”. Det har sagts att Bagdad var så fullt av mystiska lärare, att när Abdul-Quadir anlände till staden, beslöt man att sända honom ett budskap. Mystikerna sände honom i stadens utkanter ett kärl till brädden fyllt med vatten. Innebörden var otvetydig: ”Bagdads bägare är fylld till brädden. ”Fastän det var vinter frambringade Abdul-Quadir en ros i full blom, vilken han placerade på vattnet i kärlet, för att indikera både hans utomordentliga krafter och att det även fanns plats för honom.
När detta tecken bringades till dem, utbrast de församlade mystikerna: ”Abdul-Quadir är vår ros”, och de skyndade sig att ledsaga honom in i staden.
3. SUHRAWARDI-ORDEN
Schejk Ziaudin Jahib Suhrawardi grundade denna orden på 1100-talet. Indien, Persien och Afrika är de länder som främst påverkats av ordens metoder och personligheter.
Ordens övningar omfattar framkallandet av mystisk extas såväl som fullständigt kontemplativa övningar för ”varseblivandet av Verkligheten”.
Instruktionsmaterialet är till synes ofta endast legender och uppdiktade verk.
Men för de hängivna innehåller de material som är väsentligt för att bereda
grunden för de erfarenheter som discipeln så småningom måste genomgå. Utan dem
löper den studerande risken att endast utveckla förändrade sinnestillstånd,
vilka ofta gör honom oduglig i vardagslivet.
ASTROLOGI
En sufi
hade genom förutvetande fått vetskap om att en stad inom kort skulle attackeras
av en fiende. Han berättade detta för sin granne, vilken insåg att sufin var en
sanningsenlig men enkel man. Han gav honom därför följande råd: ”Jag är säker på
att du har rätt, och du bör gå och tala med monarken. Men om du önskar bli
trodd, säg då att du förutsåg det, inte genom en vision utan genom astrologi. Då
kommer han att handla och staden kan räddas.” Sufin gjorde som grannen rått
honom och staden befriades genom att lämpliga åtgärder vidtogs.
4. NAQSHBANDI-ORDEN
En dervish-skola kallad ”Khajagan” (Mästarna) uppstod i Centralasien och hade
stort inflytande i Indien och Turkiet. Många auktoriteter anser den vara den
tidigaste av alla de mystiska ”förmedlingslänkarna”.
Khaja Bahaudin Naqshband (död omkring 1389) är en av skolans största personligheter. Han tillbringade sju år som hovman, sju år att se efter boskap och sju år som vägbyggare. Han studerade under den vördade Baba el-Samasi, och är känd för att ha återvänt till sufi-lärans ursprungliga principer och övningar. Naqshbandi-schejkerna är de enda som har auktoritet att inviga disciplar i alla övriga dervish-ordnar.
STUDIER OCH KARAVANER
Schejk Rewgari besöktes av en man som pläderade länge och enträget om att antagas som discipel. Schejken samtalade med honom om hans liv och problem och sände sedan iväg honom med orden: ”Svaret kommer att tillsändas dig i vederbörlig tid.” Därpå kallade schejken till sig en av sina äldsta disciplar och sade till honom:
”Gå till ett hus tillhörande en viss man (den blivande discipeln) och erbjud honom, utan att nämna mitt namn, ett säkert och lönande arbete i din karavanrörelse.” Snart anlände ett budskap från den blivande discipeln till schejken: ”Jag ber om ursäkt för att inte ha väntat på ert svar, men lyckan har nyligen kungjort att jag blivit erbjuden en utmärkt befattning hos en av de största köpmännen i staden, och jag måste ge all min tid åt denna i min familjs intresse.”
Schejk Rewgari förutsade vid ett flertal tillfällen korrekt att besökare kom för att träffa honom endast för att de hade lidit besvikelser i sina liv. Detta är inte ett sällsynt exempel på hans handlande i dylika situationer.
TEOSOFISK ORDBOK av Helena Blavatsky
DERVISH: En asket – turkisk eller persisk muslim. En nomadisk eller vandrande munk. Dervischer lever emellertid ibland i samhällen. De kallas ofta för ”de dansande dervischerna”. Förutom sin stränga återhållsamhet i livsföringen, sin bön och kontemplation uppvisar den turkiske, egyptiske eller arabiske hängivne mycket liten likhet med den hinduiske fakiren, som också är en muslim. Den senare kan bli ett helgon och helig tiggare; den förre kommer aldrig att nå bortom sin andra grad av ockulta manifestationer. Dervischen kan också vara en stark mesmerist, men han kommer aldrig frivilligt att underkasta sig de avskyvärda och nästan otroliga självplågerier som fakiren uppfinner för sig själv, med en aldrig upphörande stor iver, tills naturen dukar under och han dör i långsam, olidlig tortyr. De mest hemska handlingar, som att flås levande; hugga av tårna, fötterna och benen; slita ut ögonen; bli begraven under jorden upp till hakan och tillbringa flera månader i denna ställning, verkar som rena barnleken för dem. Dervischen får inte förväxlas med den hinduiske sannyasin eller yogin.
SUFISM (gr): Från roten sofia; ”visdom”. En mystisk sekt i Persien, liknande vedantinerna; fastän ganska många till antalet, ansluter sig endast mycket intelligenta människor till dem. De gör anspråk, och mycket rättvist, på innehavandet av den esoteriska filosofin och läran om den sanna muhammedanismen. Sufi(eller sofi-) läran har en hel del gemensamt med teosofin, eftersom den förkunnar en universell troslära och yttre respekt och tolerans för varje allmän exoterisk tro. Den har också samband med frimurarna. Sufierna har fyra grader och fyra initieringsstadier:
1. Prövotiden, med en strikt yttre iakttagelse av muslimska riter – den dolda innebörden av varje ceremoni och dogm blir förklarad för kandidaten.
2. Metafysisk träning;
3. ”Visdoms”-graden, när kandidaten initieras i tingens innersta natur;
4. Slutgiltig Sanning, när Adepten uppnår gudomliga krafter och fullständig förening med den Enda Universella Guden i extas eller samadhi.
|
ARCANAs
föredragsserie |
|
|
|
SERIE 1: |
|
12. Helena Blavatsky |
SERIE 2:
20. Pistis Sophia
21. Paracelsus
23. Astral berusning
SERIE 3:
29. Mystiker eller medium
30. Den Vita Logen - ett Heligt Brödraskap
31. Jakob Böhme
32. Vit eller svart Magi
33. HPB och Tystnadens Röst
34. Meditation, drömmar och visioner
35. Cornelius Agrippa
36. Avatarer och Kristusväsen
SERIE 4:
37. Den Hemliga Läran och konsten
38. Patanjalis Yoga-system
39. Atlantis - myt eller verklighet?
40. Den avslöjade Isis
41. Karmalärans Mysterium
42. Miljö och hälsa
43. De invigda Mästarna
46. Thomasevangeliet
ARCANAs föredragsserie började utges höstdagjämningen 1995 och kan beställas från:
TEOSOFISKA KOMPANIET Roslins väg 6, 217 55 Malmö. Tel 040 26 22 11 eller 070 376 47 47
_____________________________________________________________________________________
| Helena Blavatsky Online | William Q Judge Online | Robert Crosbie Online | B P Wadia Online | ULTs hemsida | ARCANAs föredragslista
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad
2014-03-23