ARCANA

En teosofisk föredragsserie från Malmölogen U.L.T. 
© 2000  Online-versionen  •  Teosofiska Kompaniet Malmö •  Malmölogens transaktioner
www.teosofiskakompaniet.net 

---

Kan vi kommunicera med djuren?
Föredrag hållet i Teosofisalen, Kungsgatan 16 A, 2 vån  Malmö den 28 oktober 1998

---

Nr 47 • Serie 4 • November 1999  •  ISSN 1401-3835

---

[I denna utskrift har en del redigering gjorts från kassettinspelning nr 404 för att göra föredraget så lättläsligt och begripligt som möjligt.]

INLEDNING

E.M. Jag hälsar er hjärtligt välkomna till kvällens föredrag, som behandlar ämnet Kan vi kommunicera med djuren? Vi som sponsrar föredragen på onsdagskvällar är U.L.T. som står för United Lodge of Theosophists. Vi är en teosofisk skola som vill förmedla den ursprungliga undervisning som initierades av Mästarna år 1875.

Denna ursprungliga undervisning eller kunskap har funnits sedan urminnes tider och har bevarats av Mästarna, de Initierade, under hela denna tid. Man kan säga att Västerlandet inte har känt till denna ursprungliga undervisning. Teosofi betyder gudomlig visdom. Den finns i alla religioner som en kärna, men efterhand som religionerna har utvecklats så har den ursprungliga kärnan försvunnit, eller kommit i skymundan.

På tröskeln till Vattumannens tidsålder gjorde Mästarna en ansträngning att förmedla andlighet, och de använde Helena Blavatsky till att förmedla den ursprungliga visdomen. 1875 bildades Teosofiska Sällskapet i New York, och Blavatsky och William Quan Judge var några av dem som startade Teosofiska Samfundet.

Helena Blavatsky dog 1891 och W. Q. Judge några år senare (1896). Teosofiska Samfundet delades sedermera upp i två avdelningar, och med tiden kom dessa två grenar av det teosofiska trädet väldigt långt ifrån den ursprungliga förmedlingen av läran. Man gjorde tolkningar på tolkningar av denna förmedling. De ursprungliga böcker vi har till försäljning här, Den Hemliga Läran, Isis Unveiled, Tystnadens Röst och Nyckeln till teosofin fanns inte att få tag på i originalskick utan förändringar. Därför startade Robert Crosbie 1909 U.L.T., som nu har en Loge i Sverige.

I vår Deklaration sägs det att vi vill förmedla den ursprungliga kunskapen. Så vår skola här i Malmö arbetar med att förmedla teosofi genom bokförlag, där vi säljer de ursprungliga böckerna på engelska och även svenska översättningar. Några medlemmar översätter skrifterna från Helena Blavatsky, Robert Crosbie och William Q Judge, ett arbete som sker löpande.

Våra föredrag bandas och en del av dem kommer ut i Arcana-serien. Vi har hittills utgivit 46 stycken, och ett av de senaste föredragen är Maria – den feminina principen.

Före föredragen har vi också en studiegrupp i teosofi där vi nu studerar Nyckeln till teosofin. Är någon intresserad av att delta i studiegruppen så börjar den kl 18 och slutar kl 19.

U.L.T.-Loger finns över hela världen, och vilka de är kan ni se på baksidan av Programbladet. Man kan säga att det som sammanbinder de olika U.L.T.-Logerna är Deklarationen. Den filosofi man vill föra fram härstammar direkt från Mästarna.

Är man intresserad av att bli associerad medlem så kan man fylla i ett associeringskort. Man förbinder sig då enbart till vad man själv vill ge av sig själv. Att förmedla den andliga visdomen kostar inte någonting, så föredragen är gratis. Är någon intresserad av att sprida den teosofiska filosofin genom att bl a arbeta med översättningar och skriva ner föredrag så är ni hjärtligt välkomna. Vill ni ge en liten pengagåva så går det också bra.

Då är vi strax framme vid föredraget men innan dess brukar vi läsa Deklarationen, och K.W. har lovat att framföra den.

 

U.L.T.s DEKLARATION

 Inriktningen för denna Loge är att självständigt och hängivet tjäna teosofins sak utan att vara bunden vid någon teosofisk organisation. Den är lojal mot den Teosofiska Rörelsens stora grundare men befattar sig inte med tvistefrågor eller olikheter i personliga åsikter.

Det arbete den har att utföra och det mål den har i sikte är alltför upphöjda och krävande för att den skall hinna med eller önska engagera sig i underordnade frågor. Detta arbete och detta mål är att sprida de grundläggande principerna i teosofins filosofi och att praktiskt tillämpa dem genom ett fullkomligare förverkligande av SJÄLVET; en djupare övertygelse om universellt broderskap.

Den anser att den orubbliga grundvalen för att ena teosofer, varhelst de befinner sig och hur deras villkor än ser ut, är likhet i mål, syfte och lära och har därför varken konstitution, stadgar eller styrelse, och denna grundval utgör det enda bandet mellan dess associerade medlemmar.

Den strävar efter att sprida denna idé bland teosofer för att befrämja enigheten.

Den betraktar som teosofer alla dem som ägnar sig åt att verkligen tjäna mänskligheten utan hänsyn till ras, tro, kön, ställning eller organisationstillhörighet, och

den välkomnar till sin sammanslutning alla dem som bekänner sig till dess angivna syften och som genom studier eller på annat sätt önskar bereda sig för att bättre kunna hjälpa och lära andra.

Den sanne teosofen tillhör ingen kult
eller sekt men tillhör likväl dem alla.

 

 

KAN VI KOMMUNICERA MED DJUREN? 

E.M. Då ska vi tala om djuren. Kan vi kommunicera med djuren? Ja, det är en fråga som vi ska försöka belysa här i kväll. Vi ska se vad teosofin säger om detta. Det är så att jag ger en del kurser i örtmedicin, och på varje kurs är det omkring en tredjedel som har titeln djurtolkare.

I början var jag nyfiken att höra vad detta med djurtolkning var för någonting. Och djurtolkning innebär att man menar att man kan kommunicera med djur. Man kan till exempel fråga djuret: "Vad är det för fel på dig, vad är det som du inte trivs med, vad har du ont av, vad är det som inte stämmer? Om du svarar mig så kan jag i min tur sedan förmedla det vidare så att din ägare kan göra det bättre för dig."

Förmågan att tala med djuren har populariserats av en kvinna som heter Samantha Khury. Hon kommer från USA om jag inte minns fel, och det har visats en film om henne på TV. Är det någon som har sett filmen?

Det är en ganska fascinerande film där hon beskriver att hon har haft den här förmågan ända sedan hon var liten – att kunna kommunicera med djuren. Hon växte upp under väldigt tuffa förhållanden, och under den tiden hade hon en hund. Den hunden var den enda hon kunde ty sig till, den enda som kunde förstå det lidande hon gick igenom med sina styvföräldrar.

Hon trodde från början inte att det var någonting ovanligt att kunna kommunicera med djuren. Men när hon sedan växte upp och fick möjlighet att tala med andra människor om detta, så förstod hon att det inte var så vanligt att ha den här förmågan. När hon sedan blev vuxen började hon ge kurser i ämnet. Man kan nu alltså gå kurser och då blir man så småningom vad som kallas för djurtolk.

Det är spännande och vad är det egentligen som sker? Kan vi verkligen föra en dialog med djuren? Kyrkan har länge ansett att djuren inte ens har någon själ. Det var en av anledningarna till att man tyckte det var helt naturligt att äta upp djuren, att man kunde offra djuren och göra alla möjliga saker med dem. Det är faktiskt också en av anledningarna till att man än i vår tid an-vänder djuren på ett så grymt sätt som genom plågsamma djurförsök.

Blavatsky, som var före sin tid eller kanske kom på precis rätt tid, var mycket engagerad i att försöka stoppa plågsamma djurförsök. De fanns redan på hennes tid, speciellt i London där hon levde under sina sista år. HPB var också engagerad i att föra fram och visa att även djuren faktiskt har själar. Blavatsky har skrivit många fina artiklar om detta. En heter "Har djuren själar", i tre delar. Hon visar på citat i Bibeln som har blivit feltolkade, vilket medfört att man har betraktat djuren som själslösa varelser.

Jag tror att en del av er vet att den allra främsta tankegången inom teosofin är hjärtats lära. Tankegången att vi alla är förenade i en andlig gemenskap, i ett Universellt Broderskap, har vi hört uppläst i Deklarationen. Det gäller inte bara oss människor utan i högsta grad djuren, växterna, ja allt levande i naturen.

Vi människor innehar en särskild ställning i naturen. Det är ju så att vi har en fri vilja att välja vad vi vill göra, i vilken riktning vi vill gå. Om vi vill agera i riktning mot något som gagnar helheten, eller om vi vill gagna bara vårt eget lilla personliga liv. Vi brukar säga att i djuren är inte denna förnuftets låga tänd, men den finns där potentiellt.

Därför kan man säga att det är direkt rysligt att vi, som ska vara djurens äldre brödrar och systrar och vägledare, behandlar djuren så dåligt som vi många gånger gör. Vi ska inte heller förvånas över att det kanske är mycket svårare i dag att "kommunicera" med djuren än förr, i och med att vi behandlar djuren på det sätt vi gör.

Blavatsky skriver bland annat i Isis Unveiled (Den Avslöjade Isis) om hur människor har olika sätt att kommunicera med djur. Allt ifrån att människor kan utveckla förmågan att mesmerisera djur, så att fåglar bara faller ner och blir rent stilla och tysta, till ormtjusare i Indien.

Det finns byar i Indien där man enbart föder upp ormar och tränar upp ormtjusare. Det sägs i Isis Unveiled att dessa har förmågan att bara genom att tala med ormar få dem att komma fram och göra så som kvinnorna säger. Så förmågan att kommunicera med djuren har alltid funnits. Det handlar kanske bara om hur pass samstämmiga vi är med alltet eller helheten för att kunna kommunicera.

Det finns också andra berättelser om människan och djuren som de flesta av oss känner till. Vi har t ex den Helige Franciscus med vargen han hade med sig ständigt och som blev hans följeslagare. Det var ett rovdjur som han omvände, och det beskrivs lite mytologiskt i berättelsen att Franciscus till och med fick vargen till att tala och bekänna sig till den sanna läran eller den kristna traditionen. Man kan väl förmoda att det är ett kyrkans tillägg efteråt. Men helt klart var att Franciscus hade en relation till djuren, de kände att han hyste en välvilja mot dem på ett sådant sätt att de inte behövde vara rädda för honom.

Några av oss som har spenderat en del tid i Indien och ibland haft förmånen att lyssna till teosofiska föredragshållare i Bombay, kan bland annat intyga att en gång när fönstret stod öppet och en av föredragshållarna läste ur boken Tystnadens Röst så kom fåglarna inflygande och satte sig på bordet och på föredragshållaren. Kanske är det så att djuren känner på sig när vi är välvilligt inställda till dem och till livet.

Vi kan alltså göra oss samstämmiga med djuren på något sätt, och hur gör vi det? Och finns det djur som är mera utvecklade än andra? Det finns ju en skala också inom djurvärlden – varför? Jag tänker på delfinerna, som alla i historien har betraktat som räddare. När till exempel fiskare har kommit i nöd liksom skeppsbrutna och andra, så har delfinerna kunnat rädda dem. Vad är det som gör det? Vad är det för olika relationer vi har till djuren och kan vi utveckla dessa? Hur många har till exempel kattycke?

Det är kanske så att man känner för ett speciellt djur, och utifrån detta djur kan utveckla en viss relation till dem. Det är kanske inte precis vad vi förespråkar här i kväll, men det är intressant att vi är olika. Teosofin säger att det vi fokuserar på, det blir en verklighet, det blir någonting som vi föresätter oss och som förr eller senare kommer att ske.

Om vi nu fokuserar på att utveckla en lyhördhet inför djurens behov så är det inte så konstigt om vi framhärdar i att vara nära dem. Så småningom får vi kontakt med djuren på ett annat sätt och blir väldigt lyhörda för dem. Vi blir deras väktare på ett helt annat och medvetet sätt än vad andra är, därför att vi har fokuserat på just den delen. Andra människor fokuserar på andra förmå- gor, som klärvoajans, healing eller någonting annat, och då utvecklar man den delen av de ockulta förmågorna.

Men allmänt kan man väl säga att ju mer vi människor lever på ett osjälviskt sätt, värnar om det som finns omkring oss, desto mer strålar vi ut en välvillig energi mot allt. Och speciellt djur fångar upp väldigt tydligt vad vi utstrålar i våra känslor och tankar.

Vi vet alla att hunden känner om vi blir rädda. Hunden reagerar då ofta med att själv bli rädd, den blir stursk och kaxig och börjar säga ifrån. Det är precis som att vi överför vår rädsla till hunden, och så svarar hunden med att skicka rädslan tillbaka till oss.

Vi människor bör försöka leva på ett sådant sätt att vi inte skadar någonting i tillvaron, det vill säga vi lever och tar ansvar och tänker på att vår uppgift här på jorden inte bara är att utveckla oss själva. Vår uppgift är framför allt att försöka höja allt medvetande ett litet steg högre på vägen.

P.B. Vi har nu hört lite om Samantha Khury och vi har hört lite om hur man kommunicerar med djuren. Vi har också märkt att en och annan här i kväll är djurvän, och det är ju bra. Vi är alla däggdjur, dessutom förespråkar ju teosofin Universellt Broderskap.

Förra veckan studerade vi en bok om yoga som är ganska speciell, Patanjalis Yoga-Aforismer [se Arcana nr 38]. De flesta som är här kanske känner till den, men om ni inte gör det så är den väl värd att sätta sig in i. Här talar man om olika förmågor som en yogi kan uppnå och hur vi människor kan utveckla oss genom meditation till högre nivåer, till självinsikt, till självkännedom. Här finns också en del intressanta strofer som tar upp vad som händer vid kommunikationen med djur.

Det är faktiskt så att en människa som kommer i harmoni med sig själv och med naturens kosmiska krafter har också på en viss nivå fullständig kontroll över alla djur. Kommer hon i närheten av vilda djur så bits de inte. Om man sitter i Indien och mediterar till exempel i en jordhåla, så kan man möta det mesta. Sitter man i Lomma och mediterar så möter man nog inte så många farliga djur. Men i Indiens djungel på vissa platser var det ganska farligt, speciellt förr i tiden. Där finns fortfarande kvar en mängd ormar och många mindre trevliga småkryp, mygg och annat.

Så sätter man sig ner och mediterar så kan man se hur långt utvecklad man är, om myggen bits eller inte. Om man reser upp till Norrland och försöker att meditera och dra sig tillbaka så kommer man med all säkerhet hem efter två dagar och ser ut som en röd tomat. Det är ju tyvärr så att man blir attackerad. Vi är faktiskt genomsyrade av energier på ett särskilt sätt, och när vi människor börjar utveckla våra energier så bygger vi upp en ny aura, ett kraftfält, och det är just detta kraftfält som djuren ser.

Det handlar också om att bygga upp en tillit sinsemellan. Om jag är djurvän, om jag har en hund eller katt eller något annat djur, så bygger jag faktiskt steg för steg, genom att ha det djuret omkring mig, upp en tillit, ett förtroende. För ju mer tilliten och förtroendet växer, desto mer kan vi börja kommunicera med varandra. Djuret släpper mer in mig till sig själv och jag kommer närmare och närmare djurets hjärta.

Vad är det då som sker, vad är det för någonting vi har gemensamt? I teosofin har vi filosofin att människan inte är en trefaldig varelse, som kyrkan lär ut, utan en sjufaldig varelse. Vi har alltså sju principer som vi är uppbyggda av, precis som allt annat i naturen: sju dagar i veckan, sju färger i regnbågen och så vidare. Vi har således sju principer inom oss, och när dessa principer är mer eller mindre utvecklade så kommer vi också att kunna beröra just de strängar i djuren vi kommunicerar med. Vi bygger upp en länk med djuren, en astral länk.

I och med att vi bygger upp en länk med djuren så kan vi också börja kommunicera med dem, inte bara ge vatten och mat, för det är ju elementärt. Det är klart att om man ger en råtta två sockerbitar om den gör en viss övning på rätt sätt så fortsätter den ju så hela tiden. Man har fått chimpanser till att kunna räkna. Chimpanser kan i dag faktiskt göra avancerade matematiska uträkningar, och det är intressant. Man trodde förr inte det var möjligt att de skulle kunna räkna.

Att de kunde göra vissa övningar och sedan få belöning för det är en sak, men för att självständigt räkna och läsa så krävs en viss form av intelligens. Och här börjar vi närma oss det som är spännande. För det handlar om en intelligens som möter en annan intelligens. Vi är på en viss nivå. Intelligens är inte detsamma som intellektuell kunskap, utan intelligens kan vara känslig, alltså en känslig form av intelligens som berör. Vi kan beröra varandra på många olika vis, och djuren är också en del av den kosmiska skapelsen. Djuren har också en själslig dimension.

I och med att djuren är i närheten av oss är det lättare att påverka dem. Det är värre om jag sitter i skogen och mediterar och en björn plötsligt dyker upp, det kan vara rätt jobbigt. Sitter jag då kvar och har tillit till de kosmiska lagarna? Eller lägger jag benen på ryggen och springer eller blir jag en munsbit? Det återstår att se, den dagen vi tar den utmaningen.

Vi rekommenderar varken att man rusar iväg eller utstrålar vrede, för djur har ju oftast en tendens att attackera när de är trängda. Djur attackerar inte om de mår bra. Just detta är den stora hemligheten med en yogi eller en upplyst individ; han eller hon har skapat ett förtroende, utger bara kärleksfulla tankar, utger bara positiv energi, balanserade kraftfält.

Vi vet att djur är klärvoajanta, de ser spöken och de avläser naturen mycket fortare än vad vi människor gör. De känner av orkaner i förväg. Man har till exempel i Kina vissa arter av apor som kan studeras eftersom de känner på sig när det blir storm, vulkanutbrott och speciellt jordskalv. De har sinnen utvecklade som inte vi har, hittills. Vi har samma sinnen men vi har dem inte fullt utvecklade. Och genom att titta på hur djuren har utvecklat sig kan vi också utveckla oss, genom att lära från dem.

Det är så de yogier i Indien har gjort, som gräver ner sig några veckor under jorden eller sitter på havets botten. Man har också studerat hur djuren gör när de går i ide. Djuren sänker nämligen sitt vibrationstal, de sänker sitt energiflöde, och på samma sätt kan vi människor också förändra våra energier och medvetandet inom oss.

Vi kan också titta på hur djuren kommunicerar sinsemellan. Varje djur tillhör en viss hierarki. Precis som vi människor tillhör sju olika hierarkier eller sju olika strålar, så kan man också dela in djuren i ett antal olika grupper, olika klasser och olika artbestämmelser. Genom att ha en esoterisk kännedom om detta kan man efterhand också förstå djuren och uppnå en viss utveckling, göra vissa framsteg i att kommunicera med dem.

Men till slut kommer man tillbaka till en punkt: Varför ska jag kommunicera med djuren? Vad är det egentligen jag vill åstadkomma? Min motivation börjar bli intressant i sammanhanget. Vad är det jag vill? Önskar jag kontrollera djuren, vill jag ha någon slags cirkus hemma eller vad är det jag vill? Vill jag enbart lära känna djurets innersta tankar, eller vill jag något mer?

Jag har själv en bekant med ett antal hästar som nyligen mådde väldigt dåligt. I ett sådant läge, när alla hästarna blivit mer eller mindre smittade, önskade man ha haft kunskap så att man hade kunnat kommunicera med djuren för att hjälpa dem. Och det har dykt upp flera personer – vi har haft flera här på mötena men tyvärr ingen i kväll – som har förmågan att kommunicera med djuren och som använder det som sitt yrke. Det är oerhört spännande att höra berättas hur dessa människor kan känna in vad djuren säger.

Det är ju så att när vi kommunicerar själsligen så kommunicerar vi i bilder. Det är inte så att själen har ett särskilt språk, utan själen kommunicerar i bilder och symboler. Hur kommunicerar djuren tro?

A.C. På samma sätt.

P.B. Är det på samma sätt?

A.C. Det bör det nästan vara.

P.B. Har vi fler uppfattningar?

E.M. De djurtolkar som jag har träffat säger ofta att de får bilder från djuret.

P.B. Så tydligen är det någon slags universell utvecklingsfas som även vi människor genomgår när vi kommer till en viss utvecklingsnivå. Då får vi bilder till oss; hur saker och ting kommer att gestalta sig, hur framtiden kommer att se ut, vad som är bra för mig att göra. Hela tiden när jag kommunicerar inåt på den själsliga frekvensen så kommer det till mig i bilder. Så är det även när man kommunicerar med djuren. Hur är det då när man kommunicerar med växterna? Har någon läst The Secret Life of Plants eller Växternas hemliga liv? Boken kom ut för tio år sedan ungefär.

T.B. Är det Baxter som har skrivit den?

P.B. Nej, han heter Peter Tompkin. Det var egentligen två författare som sammanställde en mängd forskning i ämnet. Jag vill bara kort nämna att man hade bedrivit forskning om växter reagerade på olika sätt, och där fanns lite om djur också. Vad de kom fram till var att allt levande har någon form av kommunikation. Både växter och djur kan vi lära oss kommunicera med och dessutom kommunicerar de med oss. Det är bara det att vi förstår inte språket. Men om vi blir mer lyhörda så kan vi lära oss att lyssna in hur växter och djur talar till oss.

Kan det finnas ett bättre sätt att förverkliga universellt broderskap än att kunna kommunicera med människor, djur och växter? Vilken samklang, vilket samhälle, vilken global förändring som skulle ha skett om vi verkligen lyssnade till alla dessa impulser. Vi skulle för det första sluta äta upp våra bröder och systrar i naturen. Kanske inte genast, om vi nu äter kött. Men vi kan ständigt ha det inför våra andliga ögon; att vilja förändra oss. Om vi inte kan det i dag så kan vi ändå börja tänka i de här banorna. För det börjar oftast med en idé, och så småningom förverkligas den någon gång i framtiden.

Det ser ut som att våra kostvanor går mot en mer eller mindre vegetarisk utveckling, åtminstone tenderar det åt det hållet just nu. Vi lär oss att utveckla nya födoämnen, och det gör att vi skonar djuren. Vi till och med slipper använda djuren som transportmedel, vi har istället bilar som gör det, och till slut är det bara datorer som sköter det mesta. Så vi behöver snart inte göra så mycket, utan nu kan vi gå tillbaka och ta hand om våra djur igen.

Vad jag framför allt vill komma fram till är detta, att om vi vill lära oss att kommunicera med djuren så tror jag det är väldigt viktigt att vi lär oss att kommunicera med oss själva. För om vi vet hur vi själva fungerar så kommer vi också att kunna tala med djuren. Det är egentligen ingen skillnad, vi är också "djur".

Fast vi har en stor skillnad som E.M. var inne på; vi har den fria viljan. Djuren kan inte välja, de har en instinkt som driver dem, men vi har vårt förnuft, vi har en fri vilja som gör oss till skapelsens krona. Ja, tyvärr är många av oss missbrukare av denna kraft, men vi har ändå förmågan, som inte djuren har på samma sätt.

Det är klart att djuren väljer, självfallet väljer ett djur på många sätt, men det har inte samma förmåga att välja utan är fångad i någon sorts gruppsjäl. Djur är inte självmedvetna eller medvetna om sig själva, avskilda från andra djur. Det är någon form av arketypisk stråle som de tillhör, en viss hierarki, och där är vissa val redan förutbestämda eller åtminstone utformade karmatiskt på ett sådant sätt att det bara finns ett antal möjligheter i utvecklingskedjan. En fisk kan ju inte börja flyga, även fast flygfiskar lyckas glida iväg en bit.

Det finns alltså vissa förutsättningar som gör att olika varelser tar sig fram på olika sätt. Vi har djur som lever under vattnet, vi har alla kräldjur och så har vi fåglarna. Det är de olika slags djur som finns, och det handlar hela tiden om en utvecklingsfas. Djuren är intelligenta, de är monader och de är själar som uttrycker sig igenom dessa kroppsformer, det får vi aldrig glömma.

På ett högre plan är vi alla själsliga individer, även djuren, växterna och mineralen. Allt levande är på en kosmisk nivå själar, intelligens på olika nivåer som för tillfället bebor eller besjälar en viss form, ett visst uttryckssätt i kedjan på den jord där vi befinner oss i dag. Och genom att vara i samklang med hela naturen så kommer vi självfallet också i samklang med växter och djur och naturen i större skala.

För den som vill värna om att komma allt närmare naturen, att lära känna sig själv, är detta detsamma som att lära känna djuren eller detsamma som att lära känna naturen. För utan samklang mellan natur och människa, mellan kosmos och människan får vi ingen värdig värld att leva i, utan det blir en ständig kamp för överlevnad som inte alltid är så positiv.

Men vi vill ju vända livet till någonting positivt, vi vill helst att alla djur, alla växter och alla människor mår bra. Kruxet är bara att vi själva har inte riktigt klart för oss hur man gör. Vi kan inte ens kommunicera med oss själva, däggdjur gentemot däggdjur Vi har väldigt svårt för det, så vi skiljer på olika människor och är splittrade i olika religiösa grupperingar. De olika genetiska koder som vi kommer hit med är egentligen bara en yttre form. Det handlar inte om vår själsliga dimension, för den är indelad i sina strålar.

Vi är hela tiden inne på att få fram den bästa människan, det bästa djuret, den smakligaste biten på skinkan eller på fågeln. Vad är det vi håller på med egentligen? Kan vi tala om kommunikation där? Knappast. Det är fruktansvärt vad vi sysslar med, med den insikt som vi har i dag, när vi vet hur ofantligt djuren lider.

All den kunskap som vi har när det gäller plågsamma djurförsök, vad gör vi egentligen med den? Varenda levande människa som har någon form av självinsikt borde engagera sig på något personligt plan för att hjälpa djuren. Gör vi det, kan vi fråga oss. Om vi inte gör det så är det faktiskt hög tid för oss att hjälpa dem. Det ingår i vår utveckling.

Naturen har också ett sätt att slå tillbaka mot oss människor, vi blir allergiska mot olika ämnen. Har ni tänkt på det? Vad är allergier egentligen? Varför är det så att var tredje människa är allergisk mot någonting? Det finns en lag som heter karmalagen, lagen om orsak och verkan. Om det inte finns balans i naturen så blir det en kretsgång som hela tiden likt en bumerangeffekt kommer tillbaka till oss.

Så vi kan inte hela tiden missbruka det förtroende vi har när vi föds hit som människor gentemot hela skapelsen runt omkring oss. Utan tvärtom, vi måste skaffa oss insikt, vi måste lära oss förstå att vi inte är de enda varelser som kan uppleva och känna. Allt som finns runt omkring oss vibrerar av liv. Äter vi upp våra djur så hindrar vi deras utveckling. Skadar vi djur så hindrar vi också deras utveckling.

Det där borde vi fundera på, för vi har ett ansvar som människor. Ett djupt ansvar som vi kommer in på nästa vecka. Då ska vi tala om teurgi, alltså det gudomliga arbetet. Hur vi i vardagen bör transformera om oss i våra handlingar för att skapa någon sorts framtida religion. Eller skapa ett framtida sätt att bygga upp idéer kring, som vi kan arbeta med för att bygga upp ett bättre samhälle eller en bättre värld.

Det är viktigt för oss att vi hela tiden arbetar med de esoteriska eller teosofiska begreppen, att vi har förståelse för reinkarnations- och karmaprocessen. Vi kan inte hoppa över dessa urgamla visdomstankar, dessa lagar som reglerar hela den kosmiska processen. Men vi kan hjälpa till så att djuren får det bättre.

Hur gör vi för att bäst kommunicera med djuren? Vad är det absolut bästa vi kan göra för att kommunicera med djuren?

A.C. Att vara i harmoni och balans själv, så att man har en positiv utstrålning. Det är väl så man ofta ser relationer människor emellan, man kanske är omedveten, väldigt många är det. Och eftersom djur har lättare för att känna våglängder förstår de oss.

P.B. Har ni tänkt på att när vissa människor bara går ut på gatan så strömmar djuren till dem. Eller när de kommer hem till någon så hoppar ett djur bara upp och sätter sig i knät hos dem. Och andra människor skrämmer djuren bara genom att visa sig. Varför är det så? Vad beror det på?

Det är som vi säger, det beror på utstrålningen, det beror på auran och på energin. Vi är bärare av någonting som djuren ser och känner. Vi människor gör det ibland. Om vi till exempel kommer in i ett rum och det känns otrevligt så går vi ut igen. Vi utstrålar energier, djuren och växterna känner av det.

Jag var inne på levande växter innan, men jag fick aldrig sagt vad jag skulle säga då. Det som var så spännande i boken Växternas hemliga liv handlade om att växterna kunde känna och uppleva känslor. En berättelse handlade om en kvinna som samlade på örter. Säkert i gott syfte, men alla växter blev upprörda när hon kom i i rummet, för de kände att "nu är det snart min tur att åka in i ugnen". De svimmade helt enkelt. Man hade genom experiment mätt upp att de reagerade på olika sätt.

Boken omfattar 200 sidor och är mycket spännande, den måste ni läsa. Den skildrar en enormt intressant forskning om hur olika växter reagerar. Tyvärr finns det ingen bok om djurens hemliga liv, hur de upplever smärta etc, men den kanske kommer.

A.C. Då är det ju ingen speciell mening med att människor i dag som äter kött går över till att bli vegetarianer. När de utvecklar sitt sinne att kunna känna och läsa av när salladsbladet skriker då vi ska äta det.

P.B. Det är riktigt. Men därför är vi alla fruktianer och äter nötter och äpplen, det vet du väl? Det är ju vad som gäller, enligt Bibeln.

Det är ju så att allting är liv. Och det är inte frågan om att vi inte kan konsumera, för det kan vi. Vi kan konsumera djuren, vi kan konsumera växterna. Men frågan är hur vi gör detta. Ni har väl hört talas om de hälsosamma grisarna som är uppfödda på rätt sätt, och hönorna som är ute och springer. De är fria men de blir ändå uppätna. Man får fundera lite grand på hur det här fungerar.

Det är klart att växter har ett liv. Men det är liv på olika nivåer, och vem ska bedöma detta? Det här är hur knepigt som helst. I alla fall så får man dra en gräns någonstans. Vad kan jag ställa upp på, hur kan jag låta bli att döda? Bara jag andas, bara jag står och pratar så dör det femtusen mikrober bara när jag öppnar munnen. Det är alltså ett svårt problem, jag kan ju inte sluta leva och andas.

Det finns en sekt i Indien som är helt otrolig. De är jainister och de går med borste framför sig så att man inte ska trampa på myrorna. De har munskydd för att de inte ska andas så att någonting levande dör. Det är fruktansvärt hur långt man kan gå för att på ett fanatiskt sätt lösa detta.

Det är självklart att vi måste äta. Vill jag äta en köttbit så får jag göra det. Men jag ska vara medveten när jag äter och tänka på ett särskilt sätt. Det är en av hemligheterna, att jag äter med tanken. Att när jag får min mat så tackar jag Gud för att jag fått maten – det kan vi göra ändå – men att jag även förstår att det jag får är en viss form av energi som transformeras om, och att jag inte vill djuret jag äter upp något illa.

Bara att jag bär på denna tanke är viktigt. Det är ingen ursäkt för att äta upp djuren, givetvis inte. Men vi kommer att skapa ett helt annat förhållande mellan djuret och oss själva än om jag bara tar djur efter djur och äter upp dem. Nu gör vi inte så i dag, men steget har inte varit så långt borta tidigare, när vi jagade våra byten. Och kanske var det bättre än att föda upp dem, som vi gör nu.

Det där är hela tiden en avvägningsfråga, men jag tror ändå utvecklingen kommer att glida mer och mer mot att det inte finns utrymme på jorden att föda upp så mycket djur som vi kommer att konsumera. Många är inne på att arealerna istället måste gå till odling av sojabönor och mycket annat, nya födoämnen kommer att utvecklas. Och djuren kommer att få leva sina liv ifred.

Sedan finns en annan intressant infallsvinkel. Det är ju ändå så att djurriket, precis som alla andra riken, är tillfälliga boningar där vi människosjälar eller djursjälar uttrycker sig. Vart tar själarna vägen när djuren dör ut? Det är faktiskt så att varje år som passerar så dör flera djur- eller insektsarter bort. Hela tiden försvinner ett antal livsformer på jorden. Det tillkommer inte fler djurarter, inte så många kända i varje fall. Virusen ökar i antal, men det sker på en annan nivå.

Så hela tiden måste det skapas förutsättningar för dessa själsliga individer – monader – som också rör sig i kretsloppet. De kan inte återfödas i de djurarter som fanns förr, eller som har funnits fram till ganska nyligen men nu dött ut.

Vi vet att gorillor är på väg att försvinna, vi vet att orangutanger utrotas. Det kommer knappast att finnas orangutanger om hundra år. Och man undrar vilka andra djur som är på väg bort ur vår natur. Men det finns åtminstone sextiotusen nya alligatorer i Nya Zeeland hörde jag häromdagen. Så på olika ställen finns det djurarter som försvinner, på andra ställen värnar man om att vissa djurarter får utvecklas.

Och här kan man fråga sig: Vad har djursjälarna för inkarnationscykel? Har de en särskild cykel? Ja, allt det där lär vi inte få veta mycket mer om i kväll, för vi hinner inte gå in på det. Istället ska E.M. och jag försöka svara på frågor. Vi brukar ha en frågestund i anslutning till föredraget, så ordet är fritt. Om ni vill ta upp någonting i anknytning till vad som har sagts i kväll, så ska vi tillsammans föra en dialog.

A.B. Jag tänkte på att du kände till några djurtolkar. Kunde du inte bjudit in någon sådan?

E.M. De flesta jag känner bor i Jämtland, så det är lite svårt. Jag känner ingen på nära håll. Men ämnet är väldigt intressant. Man får sig många tankeställare när man hör dessa människor kommunicera med djuren. Det är väl tur att det finns en hel grupp av människor som går in och lär sig just detta. Var och en får hjälp på sitt sätt, var och en har sina små väktare som ställer upp och hjälper till. Och det är bra att det finns så pass många människor som intresserar sig för att värna om djuren på olika sätt, de behöver inte vara djurtolkare så klart. Fast de behövs ju också.

Som P.B. nämnde så kan vi äta kött, men då ska vi välja att äta kött som inte har medfört så mycket lidande för djuren. För vi vet att djuren känner oerhört mycket lidande inom djuruppfödning och medicinska experiment. Att höns ska få lov att gå ute fritt borde vara en självklarhet.

A.O. Här kan väl alla människor vara med och påverka. Jag ser på mig själv när jag köper ägg, de är ju rätt så dyra. Men det är självklart för min del att ta den utgiften. Vi kan också gå vidare och ställa krav där vi går och handlar. Det räcker att man själv ställer krav. Man behöver inte engagera en massa andra människor, men det blir ofta så. Vi kan börja med att ställa små krav och fråga personalen i den butik man brukar handla: "Varför har ni inte det?" eller "kan ni tänka er att ta in detta?" Det är ofta så att folk går i låsta mönster. Det finns många som tänker men inte säger någonting, då blir det ingen förändring.

C.T. Jag ska säga en sak om just ägg. När det heter sprättägg så är de flesta sprättäggen från höns som gått inomhus. Men Konsum säljer äkta sprättägg där hönsen har gått ute i friheten, påstås det. Det var ett litet tips.

A.C. Det är sådana höns som har gått ute. Hos dem är äggens gula mycket mörkgulare än hos de höns som står i burar, för deras äggula är ljusare och den är smaklös. Det är rätt stor skillnad. Sen har vi detta med totemdjur, som visar att några människor har ett mycket mer avancerat förhållande till djuren

E.M. Det är en viktig tankegång du tar upp. Det har förekommit inom många olika naturfolk, att man har haft totemdjur som till exempel hos indianerna. Man har haft en annan relation till djuren. Indianerna hade på sin tid ett särskilt förhållande till djuren, även om vi inte behöver glorifiera dem alltför mycket. Det har säkert funnits svårigheter för dem också.

När bisonoxbeståndet inte var så stort ett år så anpassade man jagandet därefter. Man jagade mindre och sköt färre djur med sina pilar, för man tänkte på att "lever inte de så lever inte vi". Så där fanns en större medvetenhet, och det kanske blir så när man lever väldigt nära naturen på ett djupare sätt.

A.S. Har vi haft något liknande i vår fornnordiska kultur?

E.M. Menar du om vi har haft något liknande inom vår fornnordiska kultur, som påminner om indianernas förhållande till djur? Eller var det totemdjur och liknande du tänkte på?

P.B. Vad menar du med totemdjur?

A.C. Ja, en beskyddare och något som man har en nära relation till. Någonting man dyrkar som en överhet.

P.B. I den västerländska ockultismen, som teosofin förespråkar, säger man att varje människa har ett djur, vi har alla ett djurväsen inom oss. Vi har alltså något som senare har blivit kallat ett totemdjur. Och det är detta som indianerna och vissa afrikanska stammar har lärt sig att bli ett med. Att färdas som falken eller springa som jaguaren. Detta finns även i den nordiska Eddan och hos samernas kultur.

Begreppet att kommunicera med andevärlden är en gammal företeelse. Hela den schamanistiska rörelsen, som hade sitt ursprung i Indien en gång i tiden, har att göra med detta kommunicerande med andevärlden eller de andliga världarna på olika nivåer. Teosofin har ett begrepp som kallas för de elementala rikena, vilka är tre stycken. Och ett av dem har alla som sitter här i kväll, för vi är djur allesammans.

Så vi äger alla varsitt specifikt djurväsen, och den som är klärvoajant kan se vem jag är. För djuren har en kvalitet, eller alla djur har olika kvaliteter, och det är kvaliteterna som avgör vilket djur jag symboliserar. Hela mitt väsen som människa kan också sammanfattas med en siffra i talmystiken – jag är alltså en kombination. Och den kombinationen i sig, som är en ockult kombination av siffror, gör mig till ett djurväsen också.

På astralplanet är jag både en geometrisk figur, jag är en siffra, men också en djursymbol. Och det är mycket spännande varför man är som man är. Dessa samband kan också ge svar på varför man kan ha mycket djupa relationer till vissa djur.

U.C. Ja, vi behöver ju inte gå till det fornnordiska, för det finns i Västerlandet, vi har en modern företeelse.

A.C. Men vi har också inom det fornnordiska kulturen Mjölner, den åttafotade hästen, som avgudades i vissa kretsar.

P.B. Hästen hette Sleipner. Mjölner var Tors hammare.

A.C. Den åttafotade hästen representerade en viss gudadyrkan.

A.O. Jag vill bara fråga, behåller man det här djuret genom de olika inkarnationerna?

P.B. Nej det gör man inte, för man förändras ju.

A.O. Man byter?

P.B. Ja, men man skiftar inte varje gång. Teosofin brukar säga att vi fortsätter som man och kvinna ett par tre inkarnationer i följd. Vi skiftar alltså inte kön hela tiden.

A.O. Men så småningom?

P.B. Ja, det har att göra med kvaliteterna som utvecklas inom oss. Vissa sidor av oss är mer feminina, vissa är mer maskulina, och det formar då även maskulina och feminina djur.

A.O. Och vad tror du om djurens inkarnationer?

P.B. I förhållande till vem?

A.O. Ja, om de inkarnerar.

P.B. Om djuren inkarnerar? Ja, självfallet. De har en mycket snabb återfödelseprocess.

A.O. Skiftar de också från djur till djur?

P.B. Ja, det gör de också.

A.O. Stannar de inom samma ras?

P.B. Nej, det gör de inte. Först är man inne i ett led, det är vad teosofin säger. Man är alltså inne i sin art. Men när de erfarenheterna är slut eller arten dör ut, som jag sade innan, då är frågan: vart ska djursjälen ta vägen då? Det själsliga livet är inte slut, det är odödligt. För djurmonaderna eller djursjälarna måste ju finnas till inom vår jordkedja, de är knutna till den.

För att förklara detta bättre så har teosofin ett annat begrepp: vi har sju olika klot som är förenade, sju olika sfärer. Så det kan också vara så att vi fortsätter till det vi kallar för glob E, alltså till en högre nivå. Men för det mesta byter djuren kroppar här, tills de har gått igenom hela kretsloppet av djurväsen. Från vattendjur och kräldjur till gående djur och så flygande djur. Det finns en hel skala. De flygande djuren är längre komna än fiskarna till exempel. Vi återföds inom hela djurriket på vår jord; den är glob D i systemet (jordkedjan), sedan fortsätter vi på glob E med den astrala utvecklingen.

Vi människor och vårt djurväsen, vårt astrala djurväsen, skiftar alltid eftersom vi utvecklar oss. Men man kan ha samma djurväsen om man är samma själsliga människa under långa serier av inkarnationer. Jag kanske inte gör så mycket åt min situation utan fortsätter som den jag är, jag jobbar inte med mig själv. Och då förändras ju inte mitt själsliga tillstånd, och inte heller mina inre symboler och tecken.

Jag jobbar säkert med mig själv, men kanske inte så medvetet som jag borde göra, och då förändrar jag mig mindre. Och sitt djurväsen kan man möta i sin meditation, det ska vi veta. Så möter man ett djur hela tiden när man mediterar på ett särskilt sätt, då vet vi nu vad det är. Vi ska inte bli rädda, det är ju bara en sida av en själv som vi möter.

A.H. Men finns det olika nivåer bland dessa djurväsen, finns det något som är det högsta?

P.B. Vi ska inte dela in djuren från ett till sju och säga att fåglarna är de högsta och ormarna är de näst högsta, det är inte fruktbart. Men det är ändå klart att det finns en rangordning. Kan man säga att röd färg har en lägre vibration än violett? Ja, visst har den det, men alla är behövliga för regnbågens skala. Så allt behövs i utvecklingsspiralen. Även om några djur är lägre utvecklade så spelar det ingen större roll.

B.A. Ett kvalster är lika mycket värd som en delfin?

P.B. Jag tror ju att alla skulle rösta på delfinen, det är jag helt övertygad om.

B.A. Eller kommunikation med växter. Hur är det att komma ut på en fotbollsplan och börja prata med gräset?

A.C. Jag tänker på boken om Växters hemliga liv. Om man läser den, vågar man då äta sedan?

P.B. Nej, det gör man inte.

A.C. Vad lever man då på?

P.B. Luft och kärlek.

A.C. Men det kan vara svårt.

P.B. I boken berättas det att forskarna utförde många olika experiment, man spelade till exempel musik. Man spelade klassisk musik för vissa växter och andra utsattes för hårdrock och liknande. Och de som växte snabbast var de som fick lyssna till klassisk musik. Och då kommer vi tillbaka till det här med att så frön och recitera heliga sånger, som man gör i Indien och i Tibet. Ja, överallt i den gamla världen sjunger man samtidigt som man utsår frön på fälten för att få en bättre skörd.

Det är likadant när man äter, att man tänker positivt och att man kopplar upp sig till de högre energierna när man äter. Då kan man tillgodogöra sig mer energi. Mindre mängd, men man får ut mer av det än om man bara glufsar i sig massor av mat. Det finns många aspekter på detta och det är en mycket spännande frågeställning.

U.C. Sedan kan man också säga, om man äter med rätta inställningen och så att säga har hjärtat på rätt ställe: att de växtceller som finns i grönsaker är en del av samma Livsenhet [Jiva] som finns i djurens celler.

P.B. Det kan man säga med djuret också, så där är man inne på en svår fråga. Därför ska vi inte döma de som äter djur.

U.C. Vi är ju där vi är, och att börja springa före sig själv ställer till ännu större oreda än att äta och vara nöjd och glad precis där man är.

B.C. Man kan ju ha en fin attityd vad man än äter.

I.M. Men det är inte det viktigaste, det är ofta värre med tron att nu måste jag göra någonting. Då är det bättre att låta det komma successivt och ta ett steg i taget.

A.C. Så skulle det stå på servetterna på hamburgerbarerna: Ät den (burgaren) med kärlek.

C.N. Jag tänkte också på om man ska äta djur eller inte äta djur. Ska man äta växter eller ska man inte äta växter?

P.B. Ska man äta eller inte äta?

C.N. Ja. För mig är det en ganska enkel fråga, därför att allt är tillverkat av en energiform som är totalt omöjlig att utplåna, den är av evigt liv. Det är min sanning, så ni behöver inte tro på det, men jag uppfattar det så. Vad det egentligen handlar om är hur vi ska kunna lära oss att öppna oss för mer kärlek till oss själva och till vår omgivning. Så även om man äter kött eller äter ett salladsblad som skriker, är det egentligen inte något speciellt farligt som inträffar, därför att de går vidare i sin cykel hela tiden, precis som vi går vidare i vår cykel.

P.B. Det är bara en skillnad, eller det är en viktig punkt man bör ha med, att skapa så litet lidande som möjligt för alla runt omkring. Om man har det som måttstock så äter man mindre kött.

C.N. Sedan kan man också ställa sig frågan: Vad är lidande? Oftast uppfattar vi det på ett särskilt sätt, om vi nu talar om oss människor. Så de flesta som tittar på en person säger: Oj vad den personen lider. Men om personen inte själv upplever att den lider, då dömer man ju, vilket man inte ska göra.

P.B. Men vi kan ju inte bedöma heller.

C.N. Nej, därför ska vi inte döma.

P.B. Men därför ska vi inte låta bli att vara försiktiga heller och tänka: Ah det gör ingenting, det ser ut som om den lider men egentligen har den jätteroligt. AJ!, det är bara som det ser ut, det är en dekor. Vilken teater du spelar, skärp dig! Och sedan tuggar man upp hamburgaren.

I.M. Det är ingen konst att se om ett djur lider eller inte.

P.B. Nej, jag tycker att man kan se det rätt tydligt, men på växter är det svårare att se. Om salladsbladet viker sig, var det för att det vissnade eller för att det gjorde ont? Det är en svårbedömd fråga.

C.N. Jag tänker mest på ens egen skull, att man inte går helt paralyserad och tänker: Kan jag inte äta någonting? Kan jag dricka vatten, finns där mikroorganismer som jag tar död på då? Det är lätt att det går för långt.

P.B. Det kallas för fanatism.

C.N. Ja precis. Och jag tycker att den biten kan man släppa, för gör man det med kärlek så skadar man ju inte.

P.B. Det är viktigare vad som kommer ur munnen än vad som går i den, var det någon som sade.

B.S. Att lära sig djurens språk, vad betyder det? Det betyder inte att lära sig något språk? Jag har försökt att samtala med de svarta svanarna i parken, lära mig deras små pip, men jag lyckas inte inbilla dem att jag var en svart svan. Det ska ske på ett mänskligt sätt.

P.B. Det kanske ska ske på ett mer intuitivt sätt. Man kanske inte ska lyssna så mycket till ljuden men lyssna till vad som följer med ljudet. Den känsla som finns direkt i anslutning till ljudet.

B.S. Om man kan komma närmare dem så kanske man kan låta som dem.

P.B. Det står att läsa i Patanjalis Yoga-Aforismer, både i bok två och bok tre. Där ser vi i vers 25 och 35 att om man vill lära känna djurens egenskaper så ska man koncentrera sig på det djuret. Gå du in i parken och koncentrera dig på svanarna, eller sitt hemma och koncentrera dig, det spelar ingen roll.

B.S. Jag har försökt i närmare åtta år.

P.B. Ja, det tar väl några år innan man kommer i kontakt med dem ordentligt. Men kontakten kommer säkert, om det är din verkliga längtan.

[Sammanställt den 30 nov 1999.]

Källor:
Den Hemliga Läran, av Helena Blavatsky
Har djuren själar?, av Helena Blavatsky
Livsatomernas kretslopp – Transmigration, av Helena Blavatsky
Patanjalis Yoga-Aforismer, tolkade av William Q Judge
Praktisk ockultism, av Helena Blavatsky
Varför lider djuren?, av Helena Blavatsky
Isis Unveiled, av Helena Blavatsky
The Secret Life of Plants, av Peter Tompkin
[Samtal med djur (Samantha Khury) från tidskriften SÖKAREN ]