En teosofisk föredragsserie från
Malmölogen U.L.T.
© 2010 Online-versionen • Teosofiska Kompaniet Malmö
• Malmölogens transaktioner
www.teosofiskakompaniet.net
Den Tibetanska
Dödsboken
Föredrag hållet i
Teosofisalen,
Gråbrödersgatan 10, Malmö, den 1 mars 1989.
Nr 15 • Serie 2 • Online versionen den 8 oktober 2010 • ISSN 1401-3835
[I denna utskrift har en del redigering gjorts från kassettinspelning nr 8 för att göra föredraget så lättläsligt och begripligt som möjligt.]
INLEDNING
E.M. Vi hälsar er alla hjärtligt välkomna till kvällens sammankomst, som sponsras av United Lodge of Theosophists eller ULT som vi brukar förkorta det. ULT är den grupp av teosofer eller den teosofiska skola som står bakom de sammankomster vi har regelbundet här i Malmö varje onsdag, och även varje torsdag i Lund på Stadsbiblioteket.
Man kan säga att det allra främsta syftet inom teosofin, det är att vi människor ska lära känna oss själva så att vi bättre kan fungera tillsammans med andra och hela vår omgivning. Ni liksom jag har väl ofta funderat kring vad som egentligen utspelar sig under nattens timmar när vi ligger och sover. Kanske har det också dykt upp tankegångar om vad vi egentligen har för oss mellan två inkarnationer, om vi nu anser att vi lever mer än en gång.
Därför har vi i kväll tänkt ta upp temat Den Tibetanska Dödsboken för just i den här boken, som är väldigt spännande på många sätt och vis, finns det indikationer på vad det egentligen är som sker mellan två inkarnationer. Och genom parallellernas lag eller läran om analogier kan vi se att det finns mycket att jämföra med, inte bara mellan två inkarnationer utan även mellan våra tillstånd mellan två dagar, det vill säga vad som sker med oss på natten. Och det är ju därför vi alla är här, för att lära känna oss själva bättre, så det ska bli spännande att gå in på det ämnet.
I samband med just kvällens tema har vi tagit fram två stycken tidskrifter vi har som temanummer. Det första är nr 9 av Teosofiska Rörelsen som handlar om Livet efter döden vad det är som försiggår när vi lämnar vår kropp efter döden, och det andra är nr 34 med en speciell artikel som handlar om Den Tibetanska Dödsboken och tar upp de 49 olika stadierna där. De ligger speciellt framlagda på bokbordet så det är lätt att hitta dem.
Eftersom Tibet är på tapeten i kväll har vi även tagit fram ett litet häfte på engelska. Det innehåller artiklar av Helena Blavatsky som alla berör den tibetanska filosofin, de tibetanska lärorna. Häftet heter kort och gott Tibetan Teachings och finns också framlagt på bokbordet.
En annan av HPBs skrifter är Tystnadens Röst, som de flesta eller i varje fall några av oss känner till, och den är egentligen en instruktionsbok i meditation. Vid en första genomläsning tycker man kanske att den verkar lite abstrakt. Men ju mer man dyker in i den, ju mer kommer man underfund med att den berör praktiska dagliga råd hela tiden. Det är en underbar liten bok som av många kallas för ”teosofins pärla”. Den är baserad på tibetanska skrifter som H P Blavatsky en gång under sin vistelse i Tibet fick lära sig utantill och sedan tecknade ner. Det är en bok som enligt dedikationen på försättsbladet är tillägnad de få, eller dem som verkligen vill lära känna sig själva.
Är det någon av oss här i kväll som vill räknas till den skaran, så är det väl värt att ta del av boken.
Sedan vill vi också påminna om att vi har ett nytt föredrag på gång i Lotusgruppen. Det handlar om Benares, Indiens heliga stad, där vi får höra om och titta på bilder från Varanasi, som staden också heter på sanskrit. Vi kommer att ta upp lite om Veda-skrifterna, om vad ett heligt reningsbad innebär och om den heliga stavelsen Aum, enligt programbladet. Men detta gäller är inte förrän söndagen den 26 mars, det är alltså den sista söndagen i varje månad vi har Lotusgruppen i år.
För dem som inte redan har tagit ett exemplar så finns vårt Programblad för mars månad vid utgången, det handlar om den ständiga pånyttfödelsen. Det är denna månad när vi närmar oss vårdagjämningen vi har ägget som symbol, eftersom allting vaknar till liv på nytt. Våren har kommit tidigt här hemma i Norden, så vi har börjat vakna på nytt redan i februari månad. Men just vårdagjämningen är ett alldeles speciellt tillfälle och utgör en av de fyra kosmiska tidpunkterna i Det heliga korset. Därför har vi valt pånyttfödelsen som tema, det står mer om detta i vårt Programblad.
Som ni säkert känner till så sker allt arbete och all aktivitet inom ULT på helt frivillig basis. Man kan komma hit och lyssna på ett föredrag och bidra med sin energi, som vi alla gör här i kväll. Eller om man vill hjälpa till med arbetet och utgivningen av vår tidskrift och kan tänka sig att översätta eller hjälpa till på annat sätt, så går det bra att kontakta någon av oss efter föredraget. Det går också bra att komma fram och läsa ULTs Deklaration, som vi gör en gång i månaden. Vi välkomnar alltid en ”frivillig” att komma fram och läsa den. Likaså är vi tacksamma för alla former av donationer, eftersom salen och all verksamhet bedrivs helt och hållet på volontär basis.
Jag ska strax lämna över ordet till U.C. som ska läsa Deklarationen den här gången. Efter vi har hört den kan vi ställa frågor och komma med funderingar som gäller just ULT och själva Deklarationen. Och det jag håller i min hand är vårt Associeringskort som man kan underteckna om man vill bli Associerad medlem inom ULT, om man känner att man sympatiserar med det som står i Deklarationen. Det är ingenting som kostar någonting, precis som all annan aktivitet inom ULT är det gratis. Vi kommer in i en alldeles speciell form av gemenskap och det innebär ett särskilt ställningstagande. Så man bör läsa igenom Deklarationen och fundera lite grand på den, sedan kan man avgöra om man vill engagera sig djupare i ULT. Nu ska jag inte säga mera utan lämnar ordet över till U.C.
U.L.T.s DEKLARATION
Inriktningen för denna Loge är att självständigt och hängivet tjäna teosofins sak utan att vara bunden vid någon teosofisk organisation. Den är lojal mot den Teosofiska Rörelsens stora grundare men befattar sig inte med tvistefrågor eller olikheter i personliga åsikter.
Det arbete den har att utföra och det mål den har i sikte är alltför upphöjda och krävande för att den skall hinna med eller önska engagera sig i underordnade frågor. Detta arbete och detta mål är att sprida de grundläggande principerna i teosofins filosofi och att praktiskt tillämpa dem genom ett fullkomligare förverkligande av SJÄLVET; en djupare övertygelse om universellt broderskap.
Den anser att den orubbliga grundvalen för att ena teosofer, varhelst de befinner sig och hur deras villkor än ser ut, är likhet i mål, syfte och lära och har därför varken konstitution, stadgar eller styrelse, och denna grundval utgör det enda bandet mellan dess associerade medlemmar.
Den strävar efter att sprida denna idé bland teosofer för att befrämja enigheten.
Den betraktar som teosofer alla dem som ägnar sig åt att verkligen tjäna mänskligheten utan hänsyn till ras, tro, kön, ställning eller organisationstillhörighet, och
den välkomnar till sin sammanslutning alla dem som bekänner sig till dess angivna syften och som genom studier eller på annat sätt önskar bereda sig för att bättre kunna hjälpa och lära andra.
Den
sanne teosofen tillhör ingen kult eller sekt men tillhör likväl dem alla.
U.C. Är det några frågor på innehållet så får vi försöka reda ut det.
E.M. Jag vill ställa en fråga här. Det gäller en av de sista meningarna. Det står att ”den välkomnar till sin sammanslutning alla dem som bekänner sig till dess angivna syften och som genom studier och på annat sätt önskar bereda sig för att bättre kunna hjälpa och lära andra”. Kan du ge något exempel på andra sätt man kan förbereda sig, för att bättre kunna hjälpa och lära andra?
U.C. Jag känner inte till andra sätt att förbereda sig på, förutom ”att hjälpa och lära andra”. Kan du beskriva några?
E.M. Ja, dels är det genom studier och sedan kan man också bereda sig på annat sätt, hur ska vi tolka det?
U.C. Ja, studier behöver ju inte vara studier i vanlig bemärkelse. Allt som leder en till att närma sig meditation och självreflektion är kanske på ett vis ett slags studium. Allting som ger en större klarhet och förståelse kommer förmodligen att reflekteras i den människans liv, som gör att hon blir mer behjälplig för helheten utan att kanske direkt ha studerat i ordets snävare betydelse. Känns det rätt eller har du något annat att komma med?
E.M. Nej, inte direkt.
U.C. Jag kan tänka mig att all aktivitet, all tankeverksamhet eller allting som leder till ökad klarhet och förståelse kommer att vara till gagn förr eller senare. Har ni några andra frågor? Då övergår vi till själva föredraget.
Sandmandalan skapas av miljontals färgade sandkorn som läggs närapå ett efter ett tills den är färdig och förstörs. Förstörelsen är ofta det som chockerar mest när en mandala tillverkas utanför klostret. För munkarna är det inget känslomässigt – i alla fall inte negativt.
Förstörelsen är ett tecken på den för buddhismen så centrala tesen om alltings förgänglighet. Vi bör inte fästa oss för mycket vid världsliga saker, för allt förstörs och inget varar för evigt, säger den.
Varje Buddha eller Bodhisattva man helgar i Mandalan tar plats och lånar en del av sitt medvetande till mandalan.
DEN TIBETANSKA DÖDSBOKEN
P.B. Ja, då ska vi försöka komma in lite grand på Den Tibetanska Dödsboken, som är kvällens tema. Ni har säkert sett boken, om inte så ser den ut så här. En ganska tjock bok på många sidor. Denna är en av de första böckerna som översattes från tibetanska till engelska, och det gjordes av den engelske författaren Evans-Wentz i samarbete med en tibetan. Nu finns den i svensk översättning också, och den är intressant just när det gäller att förstå de olika skikten, de olika mellantillstånden och den forskning som österlänningen har utfört sedan många, många år tillbaka. Den sägs vara nedskriven 700 år efter Kristus, men självfallet är detta en undervisning som muntligen har förts fram under mycket lång tid.
Den Tibetanska Dödsboken heter på tibetanska Bardo Thödol. Som det står i boken betyder det bland annat att höra och förstå på andra sidan. När man börjar titta i boken – som jag har gjort lite grand inför kvällen – står det bland annat i förordet till andra upplagan, att ”dess budskap är att konsten att dö är precis lika viktig som konsten att leva eller att bli född”. Och det är just vad det handlar om. Alltså konsten att dö, om man nu kan tänka sig att vi dör över huvud taget, för det tänker vi ju inte. Utan det handlar om konsten att bli återfödd eller konsten att vara medveten om denna förändring – att övergå till ett annat medvetandetillstånd – som vi kommer att uppleva när vi går över medvetet på andra sidan.
Vi går ju över på ”den andra sidan” hela tiden, varje kväll när vi går och lägger oss. Men förmodligen har vi inget större minne av vad som händer på andra sidan mer än när vi vaknar upp. Och då minns vi antingen fantastiska drömmar som beskriver något vi har varit med om, eller kaotiska minnesbilder av något som är väldigt lösryckt och på sitt sätt väldigt osammanhängande. Och vi menar att så kan faktiskt ett tillstånd mellan två inkarnationer också vara för oss. När vi återföds, om vi nu återföds efter 1 500 år här på jorden eller om vi återföds efter 60 år eller efter 10 000 år – alla dessa tidsintervaller är möjliga enligt teosofin – så kan den tiden användas på olika sätt av oss på den andra sidan.
Vi har hela tiden sagt att vi är eviga väsen, vi lever jämt och ständigt, det finns en medvetenhet, en klarhet, en inre själ, detta namnlösa som taoismen också talar om och som är bestående. Detta namnlösa bestående NÅGOT, som vi oftast kallar för Monaden inom teosofin, är vi och det är detta som går över i de olika tillstånden. Och konsten att lära sig dö, som det talas om i Den Tibetanska Dödsboken, och konsten att lära sig återfödas eller reinkarnera medvetet, det är en konstform, en konstart som man inom tibetansk buddhism har drivit till dess fulländning i vissa led.
Vi har säkert alla hört talas om Dalai Lama. Kanske en och annan också har hört talas om Panchen Lama. Han leder en inre esoterisk grupp av lamor som återföds och förmedlar den hemliga visheten, medan Dalai Lama mera förmedlar den världsliga visheten och sköter den allmänna undervisningen.
Men dessa olika titlar, Panchen Lama och Dalai Lama, är i sin förlängning – som vi uppfattar det – själar som har behärskat övergången mellan två inkarnationer, övergången mellan två medvetandetillstånd eller två medvetandeskikt. Man skulle kunna säga att reinkarnera medvetet återspeglar tulku i en av sina aspekter.
Teosofin talar om sju olika medvetandetillstånd på sju olika ”klot”, som ligger spridda på fyra olika kosmiska plan, som motsvaras av 49 olika steg. Och här kommer vi in på talet 49. Om man läser Den Tibetanska Dödsboken så talas det om 49 olika dagar som är väldigt viktiga. Inom teosofin är det 49 olika stadier, 49 olika tillstånd. Man skulle kunna säga att det är dessa tillstånd som en yogi genomgår snabbare under sin initieringsprocess än vad vi gör, som måste gå igenom hela denna process under mycket, mycket lång tid. När det gäller Den Tibetanska Dödsboken och dess forskning kan man konstatera, genom att slå lite här och var i boken, att det är synnerligen viktigt att skola sig i konsten att dö, eller konsten att förflytta sig medvetet, mellan olika tillstånd.
Varför är det så väsentligt? Vi tycker ju att konsten att leva måste vara det mest väsentliga. Ja, och det är just vad det handlar om. Hur vi lever nu och hur vi har vårt förhållande till döden är alltså direkt avgörande och sätter också sin prägel på vår själsliga aktivitet. Genom att ha den insikt som tibetanerna lär ut och som även teosofin förmedlar – som då inte nödvändigtvis är knuten till den tibetanska grenen utan är en universell lära – så anser vi att vad vissa tibetanska skolor lär ut i mångt och mycket överensstämmer med vad teosofin också håller för sant.
Ni som har studerat till exempel Bhagavad-Gita, och ni som har studerat en del av de indiska Vishetslärorna vet ju att det lärs ut om och om igen liksom i Dhammapada, att allt det vi tänker, allt det som sker på mentalplanet är viktigt, för det sätter sin prägel på våra tillstånd efter döden. Den sista, den allra sista tanken vi har i dödsögonblicket är alltså den allra, allra viktigaste. Den kan förändra mycket av vår utgång mellan två inkarnationer. Det kan man tycka är väldigt märkligt, att ett litet, litet ögonblick skulle förändra så mycket av mellantillstånden, men teosofin instämmer att så är fallet. Och artikeln Minnet hos döende, som Blavatsky har skrivit, tar också upp just denna idé. Den är så pass viktig att man måste ha den klart för sig.
Om man då förstår att det är viktigt mellan två inkarnationer hur man tänker i dödsögonblicket, kan man också analogt förstå att precis den sista sekunden innan man går över till den ”nattliga sfären”, till ”den andra sidan”, också är lika viktig. Då kanske man vill lära sig att hantera sitt medvetande just sekunderna innan man går över i drömmens värld. Det krävs lång, lång träning och det kallas också för den fördolda visdomen, teosofian. Den arbetar med sitt mentala paket, sitt minne, sitt sinne, sitt medvetande vid dessa skärningspunkter, och detsamma gäller när vi kommer tillbaka. Det finns synnerligen intressanta riktlinjer, både i Den Tibetanska Dödsboken eller Bardo Thödol liksom i Tystnadens Röst.
När vi talar om vad som är mest väsentligt, finner vi att det verkligt viktiga är det ursprungliga klara ljus som alla kan uppleva.
Det finns alltså ett oerhört starkt klart ljus på andra sidan som är det första vi möter. Jag är säker på att de flesta av oss här i kväll har studerat Raymond Moodys, Richters eller Seeboms böcker, de har alla skrivit om nära döden-upplevelser. Många människor har blivit dokumenterade av just dessa läkare. De har följt dessa individer som har gått över och berättat, och alla talar om detta gudomliga ljus.
Så förmodligen ligger det någonting i detta, att det finns något där inom oss, där bortom, som vi alla upplever och som vi alla kommer att uppleva.
Genom kännedom om att detta klara ljus är någonting som vi bör varsebli och förstå, kan vi samarbeta med detta gudomliga ljusväsen. Det är en mycket stor del av oss själva, men för tillfället upplever vi det som avskiljt från oss själva. Genom att ta till oss dessa esoteriska tankegångar och genom att ha denna idé klart för oss, kan vi alltså redan under vårt vakna liv lära oss utforska vårt inre, eftersom vi ges enorma möjligheter.
Varje natt har vi ett enormt forskningsområde. Hur många använder sig av detta? Hur många använder sig verkligen av hela det fält som finns mitt framför oss? Vem använder hela livet som en förberedelse för Den Stora Övergången till andra sidan? Tibetanerna rekommenderar det på det varmaste, liksom teosoferna. Läs Den Hemliga Läran så förstår ni vad Helena Blavatsky menar, speciellt när hon talar om de 49 olika stadierna. Vi ska inte gå in på vad hon pratar om där, men för de som är intresserade kan jag ge några referenser efter föredraget om var det finns i Dzyans Bok.
Men hur närmar vi oss en förståelse av vad Den Tibetanska Dödsboken menar är så väsentligt? Vi kan ju inte närma oss någonting genom att bara konstatera ”ja det finns ett gudomligt ljus”. Ja, än sen då? Hur ska vi hantera detta, vad kan vi göra med detta? Vad rekommenderar Den Tibetanska Dödsboken, vad rekommenderar Den Hemliga Läran och Tystnadens Röst egentligen att vi ska använda oss av? Vi måste ha ett mantra, vi måste ha ett kraftuttryck, vi måste ha någonting som är en farkost för oss, någonting att färdas med, ett redskap. Och detta redskap – vilket man givetvis lär ut i de flesta ockulta skolor – är ett mantra som tilldelas lärjungen speciellt.
Men det finns också kollektiva mantra som används, sådant mantra som till exempel rekommenderas här och är det klassiska: Om Mani Padme Hum. Det är det stora mantra som alltid används och som finns nedskrivet över hela Tibet. I alla tibetanska läger betyder mantrat bland annat Juvelen i Lotusblomman, vilket i sin tur betyder Själen i den fysiska organismen. Lotusblomman står för människan, det kosmiska, allting, det jordiska. Juvelen är den själsliga andliga kvaliteten som finns inom oss, den diamantfasta juvelen, och Om är då självfallet essensen, energin i juvelen. Vi bör förstå att vi måste använda oss av dessa hjälpmedel för att komma över dessa passager – vi kan kalla dem för passager, dessa olika övergångar till alla medvetandetillstånd som finns, det vakna, det drömmande, det drömlösa etc.
För att vi ska kunna ta oss medvetet över från en värld till en annan, från en dimension till en annan, måste vi ha hjälpmedel. Färg och ljud är två viktiga hjälpmedel, det tredje är rytm. Varför tror ni att alla dessa forntida ursprungliga stammar som fanns, från Afrika till Centralamerika och på andra håll, jämt och ständigt använde sig av rytmisk musik, väldigt speciella vibrationer? Jo, den förde dem över till ”andevärlden”.
I teosofin omnämns två viktiga tillstånd som själen går igenom innan hon återföds här på jorden. Vi talar dels om Kama-loka, som är begärens värld, där själen så att säga renas. I teosofin kallar vi människan för ett sjufaldigt väsen. Geometriskt brukar vi symbolisera själen med en triangel, och den lägre människan eller det lägre Jaget med en kvadrat. Vi menar att den lägre delen av människan, det lägre Jaget, måste uppgå i det Högre Jaget genom en ockult process.
Det blir en separation så småningom och den separationen kan göras mer eller mindre effektiv, mer eller mindre smärtsam. Det kommer an på oss hur vi lever här och nu, och i vilket tillstånd vi är precis när vi går över, alltså i dödsögonblicket. Och på den kunskap vi har samlat på oss under livet, hur mycket vi har förberett oss för denna stora övergång, hur medvetet vi kommer att genomgå dessa processer.
Vi kan alltså förbereda oss mycket mer än vi tror. Ofta är det så att döden är någonting vi börjar bekymra oss om när vi blir väldigt gamla, för det är först då vi tycker det är aktuellt. Men vi menar att hela livet, från födelsen till återfödelsen är en process där man så fort man kan måste lära sig förstå att jag är ett evigt väsen. Jag måste lära mig att hantera vaket och drömmande tillstånd, liv och död och återfödelse. Innan dess är jag en individ som är fast i kretsloppet. Jag är en mycket, mycket bunden individ. Jag kommer aldrig att bli frigjord om jag inte lär mig förstå detta kretslopp, dessa cykler. Därför är läran om cykler enligt teosofin en av de absolut viktigaste lärosatserna, som egentligen har fått alldeles för litet utrymme. Det finns säkert en och annan som håller med om detta. Det kanske blir ett temanummer om det igen, vi hade ett för sex år sedan i Teosofiska Rörelsen.
När man
då förstår lite grand om Den Tibetanska Dödsboken, vilket jag
absolut inte gör något anspråk på att göra, men om man har läst den några
gånger så förstår man vilken vetenskaplig forskning som ligger bakom alla
dessa olika stadier, där vi varje dag går igenom olika skeden i de olika
mellanskikten. Själen frigör sig alltså stegvis. Efter tolv timmar har
energin helt och hållet gått ut kroppen. Vi fortsätter och går igenom alla
olika nivåer, och vi möter en mängd olika gamla intryck som vi har samlat på
oss. Allt vi har genomgått finns inom oss och passerar revy inför själens
öga.
Vi har säkert hört talas om hypnos, att personer som är försatta i hypnos kan berätta en mängd saker som de över huvud taget inte har en aning om i vaket tillstånd eller i medvetet tillstånd. Men allt finns registrerat, och allt detta spelas upp baklänges för oss i dödsögonblicket. Vi kommer att se allt, och det präntar sig in i vårt själsliga minne, varenda detalj som är av vikt att ta med sig i nästa inkarnation. Det frigörs från personligheten och går in i nästa tillstånd som vi kallar för Devachan, ett andligt sällhetstillstånd för själen mellan två inkarnationer.
Vi har således först Kama-loka som är det första stadiet vi går in i, sedan kommer vi in i Devachan. Och när vi kommer in i Devachan har vi lämnat dräggen och slaggen, restprodukterna och begären av vår forna personlighet kan man säga. Vi har då kvar dess motsats, den högre aspekten av vårt lägre Jag. Vi kan säga att det finns en polaritet i den andliga världen. Vi upplever en enorm lycka och glädje, vi får en balans mellan reningsprocessen som inom kristendomen kallas för skärselden. När vi har kommit igenom dem och tagit med oss det bästa kommer vi som sagt in i Devachan, och sedan är vi i detta tillstånd mer eller mindre lång tid, beroende på hur vi är utvecklade.
Som jag sade 10 000 år, 1 500 år eller några få år. Det är helt beroende på vem jag är och hur jag levt mitt liv.
Alla individer kan tränas upp, och den teosofiska undervisningen lär ut att vi inte ska sträva efter att komma i något slags andligt nirvanskt tillstånd där vi helt lämnar livet eller helt försöker komma bort härifrån. Det är en illusion av allra högsta grad, för det finns inget tillstånd vi kan uppgå i för evigt.
Vi kan alltså inte uppgå i ett ”evigt Nirvana”, som man lär inom buddhismen, det är enligt teosofin helt felaktigt.
Här skiljer sig teosofer från buddhister i allmänhet, fastän många tycker att ”ja teosofi och buddhism, det är precis samma sak”. Ja, det är det ur många aspekter, men när det gäller att gå upp i Nirvana eller ha ett evigt himmelrike så har vi olika uppfattningar. Det finns en lång period när vi som själar kan uppgå i Nirvana, det är som när droppen går upp i oceanen. Men det kommer också en tid då regnet faller igen, då vi åter måste komma tillbaka till jorden eller i ett annat system och fortsätta med nya utvecklingsfaser. I detta solsystem eller ett annat solsystem, i denna galax eller någon annan galax. Vi kommer alltid att existera, vi kommer alltid att genomgå processer inom den del av utvecklingen som vi tillhör för dess berikande.
Den teosofiska undervisningen går ut på att frigöra oss, komma ifrån dessa två mellantillstånd. Vi ska inte gå igenom och hänga kvar i dessa två mellantillstånd någon längre tid. Utan det allra viktigaste är att komma tillbaka till jorden igen, att fortsätta vår utveckling, för det är endast här på jorden vi verkligen kan utvecklas. Det som sker mellan två inkarnationer är av stor vikt för vår utveckling enligt teosofin. Det är en reflektion av vad som har hänt under detta liv, det är också en kompensation för vad vi har lidit under detta liv. Men det sker ingen sann utveckling för oss på någon annan plats än jorden.
Därför är det allra viktigaste att ha en så kort mellanperiod som möjligt för att komma tillbaka hit igen och fortsätta vår utveckling. Det är ju därför den tibetanska tankegången om Bodhisattvor är så väsentlig – att återfödas så fort som möjligt och inte ingå i Nirvana förrän alla varelser har uppnått det högsta tillståndet. Teosofin talar om detta på många olika sätt.
De 49 dagarna som också symboliserar de 49 krafterna, finner vi som sagt i Den Tibetanska Dödsboken, och då speciellt de Sju Vokalernas Mysterium. Och dessa sju vokaler är synnerligen viktiga i detta själsliga mysteriespråk. Om vi inte blivit initierade i dessa olika system så vet vi förmodligen inte vad det innebär. Men om vi har någorlunda intuitiv kunskap eller kännedom om detta så vet vi att de olika vokaler som används till olika mantror också är en slags vägledning. Dess mantror hjälper till, inte bara i övergången utan också under meditationen. Vad är alla Mantror uppbyggda på? kan man fråga sig. Ni som mediterar vet ju vad de är uppbyggda av.
Vad som är viktigt i sammanhanget – och som också poängteras i boken – det är när man ställs ansikte mot ansikte med det Klara Ljuset, eller mot sig själv. Man kan då välja att gå den raka vägen mot ljuset, mer eller mindre göra som en del tantriker som talar om att frigöra sig, att förbränna karma omedelbart. Karman är ju den samlade energin som ligger till grund för alla våra framtida inkarnationer. Karma är alltså de gärningar vi utfört sedan tidernas begynnelse, från det vi föddes här på jorden tills nu.
Och det är någonting vi samlar på oss tills vi har lärt oss att leva i jämvikt. Då alstrar vi ingen ny karma.
Innan
vi har kommit dithän så gör vi det, men genom kännedom om hur man ska
frigöra sig från denna energi som påverkar våra mellantillstånd – det är
inte så att vi kan förbränna karman – men vi kan förbränna karmans inflytande
genom att spela ut dessa motsatta energier mot varandra. Och för
tillfället har det Högre Jaget fri passage, vilket innebär att vi ser detta
Klara Ljusväsen.
4. Den dubbla tibetanska Dorjen
Det går då upp för oss att vårt sanna väsen är ett Evigt Manvantariskt Ljusväsen, en evig ljuspelare – en levande pelare som är vi själva. När det medvetet går upp för oss att vi är detta och att vi kan färdas i universum i detta kraftljus, då börjar vi förstå lite grand av vad de Esoteriska Vetenskaperna egentligen handlar om, vad som är väsentligt när det gäller att uppnå sin frigörelse.
Det står här till exempel att ”tron är det första steget på den hemliga stigen. Sedan följer upplysningen och med den vissheten, och när målet är uppnått frigörelse”. Det står vidare: ”Men också här kräver framgången en osedvanlig duglighet i yoga, och massor av ansamlande förtjänster eller god karma hos den troende.” Vidare står det: ”Om lärjungen kan fås att se och fatta sanningen så snart gurun uppenbarar den, om han med andra ord har förmågan att dö medvetet och i det högsta ögonblicket då han lämnar kroppen kan känna igen det klara ljuset som då gryr för honom och bli ett med detta, då bryts också alla de Samsariska Illusionernas Band genast sönder.” Alltså de banden som binder oss till kretsloppet.
”Drömmaren vaknar till verkligheten samtidigt med den väldiga prestation som ligger i denna insikt!” Var och en som försöker behålla sitt medvetande en kväll när man ska somna in vet hur länge vi kan behålla det. Om vi kan hålla det några minuter så ska vi vara väldigt glada. Vi förstår alltså omfånget av att behålla medvetandet, det är mer eller mindre ofattbart. Men det finns som sagt möjligheter. De som hörde på föredraget om Bachs Blomsterterapi vi hade här i söndags i Lotusgruppen, förstår det kanske lättare. Där beskrev Bach det hölje som finns runt om oss och hur de olika blomessenserna kan påverka omhöljet och förmågan att penetrera, så att det högre ljuset eller det Högre Jaget kan komma fram till personligheten.
Om vi omsätter detta på samma vis så kan vi förstå hur detta klara ljus kan komma igenom, genom att man använder sig av den färgsymbolik som finns, genom att visualisera olika energier, samtidigt som man använder sig av olika vibrationer genom Mantra. Det är ett annat sätt att öppna sitt medvetande, sin aura, så att dessa klara energier kan komma fram. Det är precis samma teknik omsatt i tibetanska formler. Idén är exakt densamma – att vi är avskärmade från denna Kosmiska Energi. Vi måste väcka de slumrande Energierna inom oss.
Det finns en mängd olika riktlinjer, men framför allt måste vi ha klart för oss att de huvudsakliga kraftfält som finns runt omkring oss är den lilla, lilla vardagen. Det är inte de stora mystiska orden utan det är de små, små vardagliga tingen som mer eller mindre hindrar oss att uppnå medvetenhet och klarhet. När vi lyckas behärska dessa små vardagliga ting, då är vi förmodligen också redo att ta de större stegen, att förstå övergången och slippa gå igenom mellantillstånden, Kama-loka och Devachan. För det är fullständigt slöseri med tiden. Och det är många tusentals år som spenderas där, innan vi når insikt.
Som det står i Tystnadens Röst, om det tar kanske sju inkarnationer tills vi når fullständig insikt från den dag vi träder in i den andliga strömmen – då vill vi inte hålla på att spendera mesta delen av tiden hängande omkring i ett sorts andligt paradis, ett semesterläger som hindrar oss i vår utveckling, det tror jag inte vi vill. Eller vill vi det? Jag vet inte. Jag tror inte det. I vilket fall som helst; om vi gör det så hindrar vi ju vår utveckling fullständigt, och då är vi tillbaka igen till där vi började, tillbaka till jorden, tillbaka till den här dalen av sorg och glädje.
Så här kan man vrida och vända på det hela tiden, men vad som är väsentligt att förstå är att man pendlar mellan de här olika tillstånden. Om vi tänker oss att det här är en inkarnation [ritar på tavlan], att vi pendlar mellan olika tillstånd tills vi föds tillbaka, att vi går igenom olika skeden om och om igen. Vi föds och dör, vi upplever mellantillstånd och kommer tillbaka igen. Tills vi har lärt oss att bryta detta mönster, tills vi har lärt oss förstå allt detta som är så pass viktigt, att kunna styra sina tankar, att styra sin målmedvetenhet så att vi uppnår den insikt vi talar om – tills dess är de Stora Invigda Mästarnas undervisning förmodligen mycket gåtfull för oss. Vi kanske dras till dessa idéer för att det tycks finnas något viktigt där, men vi förstår det inte riktigt förrän vi börjar experimentera, förrän vi själva börjar närma oss detta medvetet.
Vi ska väl också ha lite utrymme för vår frågestund, så vi lämnar plats för den nu.
U.C. Dina små spiraler ser spännande ut.
P.B. Mina små spiraler? Jag ritade dem för att illustrera att varje steg, varje glob också har sju mindre spiraler inom sitt fält. För att visuellt sett få fram detta på tavlan så gjorde jag en liten spiral ute i kanten för att visa just de olika stadierna vi går igenom inom ett område. De kan också motsvara rotraser och så vidare i den teosofiska undervisningen, olika mellantillstånd, olika oktaver.
M. Det är nog inte alldeles så lätt att förstå det sista du sade.
P.B. Nej, det var det inte alls. Det kräver en del studier i den teosofiska filosofin.
M. Jag tänkte på att vi talar om sju olika stadier. Och i varje stadium kanske man inkarnerar många gånger för att lära. Det är det du menar med spiralerna?
P.B. Ja, bland annat. Det ligger mycket i ”spiralerna”, det är helt riktigt.
M. Finns det då väsen som ”bara” inkarnerar sju gånger?
P.B. Nej, det tror jag inte. Att genomgå den processen och nå den fullständiga insikten kräver längre tid. Om du har uppnått den fullständiga insikten så väljer du förmodligen att komma tillbaka hit igen. Att uppnå den högsta medvetenheten innebär försakelse och medkänsla. Vad jag menar med sju i det här sammanhanget är att det tar minst sju inkarnationer för att uppnå den högsta Invigningen.
M. Det kanske går på färre? inkarnationer också?
P.B. Det gäller i de flesta fall förmodligen mer än sju gånger. Det är alltså verkligen speciellt önsketänkande skulle jag vilja säga, att klara det på mindre. Det finns möjligheten att uppnå det inom sju inkarnationer, men det är få som når det ens med det.
Vad man vill ha sagt med dessa uttalanden är att vi inte ska inbilla oss att vi kommer underfund med det här på en veckoslutskurs eller någonting annat. Det är en mycket, mycket lång process där många sidor av vårt väsen måste trimmas, slipas till att bli diamantfast, stark och reflekterande. Jag kan inte nämna någon, för jag känner ingen som har uppnått det där stadiet, så det är en svår fråga. Det är kanske inte så bra att säga ja eller nej på den frågan. Men det tar minst sju inkarnationer, skriver Blavatsky på ett antal ställen just i Tystnadens Röst.
M. Du kanske bara kan ta några rotraser och nämna något om dem?
P.B. För varje klot – vi är ju på ett jordklot nu – så finns det sju olika rotraser, och vi befinner oss nu i den femte rotrasen, det femte stadiet. Vi har utvecklat fem sinnen. Det finns alltså en utveckling som går parallellt med våra sinnen. Atlantis är den fjärde rotrasen, det är den förra epoken. Och dessförinnan hade vi Lemurien, och så går vi bakåt. Varje sådant stadium representerar en rotras, en mycket lång tidsperiod av människosläkten som utvecklas.
Vi befinner oss nu i femte rotrasen, det femte stora stadiet, och det finns 49 sådana stadier i sin helhet. Nu befinner vi oss enligt teosofin dessutom i ett större kretslopp, vi befinner oss i någonting vi kallar den Fjärde Runden i den femte rotrasen. Vilket innebär att det finns fyra stora element som är utvecklade. Jord, vatten, luft och eld är de fyra stora elementen, och teosofin säger att vi är i fjärde runden. Och i den fjärde runden är vi i den femte fasen, som står för rotrasen eller medvetandeutvecklingen.
M. Vi står lågt då, om man tänker på de 49 stadierna?
P.B. Det kan man säga ja, vi är i ”kindergarten”. Därför ser vi ju upp till eller lyssnar till dessa Mästare som har genomgått dessa stadier och egentligen kommit mycket, mycket längre än vad vi har gjort. De besitter en kunskap som vi borde, om vi vore något så när begåvade, lyssna till och försöka förstå, även om vi inte kan förstå den till hundra procent.
E.M. Jag tänkte på det du sade om tantrikerna, som menar att man ska smälta samman med det här ”ljusväsendet”. Menar du att det innebär att jag inte har någon möjlighet sedan att komma tillbaka till jorden igen? Jag skär av alla band och kan inte komma tillbaka och hjälpa andra?
P.B. Det gällde bara vid detta specifika tillfälle, även om det finns andra varianter, som det också står i Tystnadens Röst. Det finns tre olika kroppar, Kayor, Buddhi-väsen, alltså tre olika tillstånd där man kan bli en Dharmakaya, Sambhogakaya eller Nirmanakaya. Och våra Mästare säger att Buddha liksom många andra stora religiösa ledare lever i sina Nirmanakayakroppar, en andlig ljusgestalt som är synlig bara för andra andligt orienterade individer. Och den kan vi också sammansmälta med. Vi kan också sammansmälta med en liknande andlig ljusgestalt, som inte har någon kontakt med jorden men dock verkar inom solsystemet – Sambhogakaya.
Men
det var inte det vi skulle prata om utan det var i relation till övergången
mellan två inkarnationer på denna jord, att övergå i sitt ljusväsen. Det
finns teosofer som menar att detta ljusväsen är vårt Högre Jag, vårt
verkliga väsen. Att vårt inre är en mycket, mycket stark ljuskägla, en
magnetisk kärna. Och när det går upp för oss att vi kan transcendera vårt
mentala ”paket”, vår mentala bild av oss själva och gå upp i detta ljus, då
har vi gjort ett enormt arbete. Då har vi förmodligen knäckt livets gåta.
U.J. Jag vet inte om du möjligen uttryckte det eller jag bara har missat det. Jag undrar, det måste ju finnas många som aldrig kommer upp i devachan utan måste återvända redan efter att man bara har kommit in i det första stadiet, eller hur? Eller du menar att det är generellt, att alla kan gå igenom hela den här processen?
P.B. Det är inte generellt. De flesta människor hamnar i devachan, men det finns de som är i devachan en mycket kort tid. Där finns inget negativt som i ett kama-lokiskt tillstånd, men det sker heller ingenting där som skulle kunna liknas vid något positivt. Ungefär som en natt som är fullständigt blank, det finns inget minne av någonting. Men de har en väldigt kort period i detta mellantillstånd innan de återföds igen. Det är ändå svårt att tänka sig en individ som skulle vara så pass mörk att det inte finns någon ljusglimt som motsvarar tillståndet i devachan, då de högre kvaliteterna från den förra personligheten sammansmälter med det Högre Jaget. Det är alltså en andlig smältdegel.
U.J. Jag tänkte mera på att det kunde gå så fort som, säg ett förslag på sextio år, om det kan räcka till som mellanperiod.
P.B. Det är inte tidsmässigt baserat, det vill säga att det tar sextio år innan vi kommer tillbaka till jorden, utan vi kan komma tillbaka ganska fort. Men vanligtvis tar det ganska lång tid.
U.J. Men då är det fråga om högt utvecklade individer som kommer tillbaka fort?
P.B. Vi behöver inte vara högt utvecklade utan vi frigör oss mer eller mindre fort från de andra kropparna, begärskroppen och tankekroppen, tills vi kommer till kama-loka och devachan. Och det tar ofta lite tid för oss, det är helt klart. Men det finns ju de också som kan frigöra sig snabbare.
U.C. Du menar kanske det här begreppet med Sankte Per som kommer och visar på Porten?
P.B. Det kan man ju se det som. Det är inte säkert vi kommer in, vi
kanske får vänta lite. Eller så kommer vi bara snabbt in och så går vi ut
igen.
6. Kali Yuga – vår tidsålder
I Kali-yuga – den mörka perioden vi är på väg in i – sägs det att vi hitintills inte har utvecklat sådana mörka krafter att det inte finns något gott inom varje människa, som då också ges en möjlighet att uppleva Devachan, alltså det andliga sällhetstillståndet mellan två inkarnationer.
Men ju mer vi kliver in i Kali-yuga, som ska vara 432 000 år enligt teosofin, hinduismen och buddhismen – och vi har bara varit inne 5 000 år i denna tidsålder – så förstår vi att det finns gott om tid att göra bort sig. Då även alstra mycket mörka krafter, och givetvis också ljusa krafter.
M. Jag skulle fråga, när någon har dött så känner jag ofta att jag står i en stark relation till den människan. Vi har just en släkting som dog för några dagar sedan och ska begravas på måndag. Jag tänker väldigt mycket på henne och jag känner stark kontakt med henne och undrar om man kan göra någonting?
P.B. För att nå kontakt eller få henne att må bättre, eller?
M. Ja. Nu får jag en massa kunskaper här som kanske inte hon hade. Kan jag på något bra sätt förmedla det till henne?
P.B. Skicka det vidare?
M. Ja, skicka det vidare.
P.B. Ja, man får använda sig av en ”andlig brevbärare” så går det fint. Nu är det ju så att varje individ måste lära att utveckla sig utifrån sina egna förutsättningar. Så den kommunikation som bryts successivt i och med att man lämnar det här jordelivet gör att det är inte världens enklaste sak att föra kunskap vidare. Däremot kan man föra vidare en välbefinnande känsla, vilket är en helt annan sak. Att tänka gott och tänka positivt ger denna människa möjlighet att frigöra sig fortare och ingå i dessa mellantillstånd, vilket oftast är ganska svårt. Men att direkt vilja föra vidare vissa saker, vilket är en trevlig och väldigt fin tanke, det är nog inte det allra lättaste enligt vår uppfattning.
M. Men vad vi vill är kanske inte heller vad den människan önskar. Hon får kanske insikter som vi inte känner till.
P.B. Den människan kanske vet allt detta när hon väl en gång har frigjort sig från sitt lägre hölje. Vi har ju all kunskap inom oss, vi lyckas bara inte förankra kunskapen i vårt dagsmedvetande. Så egentligen skulle man kunna säga som sufierna, de mystiska anhängarna inom islam. De talar om att vi har 72 000 slöjor som ska plockas bort, så det är rätt mycket som ska röjas undan. Man kan närma sig den här problematiken på många olika sätt, men sanningen är dold för oss. Vi kan säga att vi ”höjer” och ”sänker” oss när vi skiftar medvetande.
M. Men jag kan tänka mig att de tibetanska munkarna läser mantror och reciterar Buddha.
P.B. Ja, i högsta grad.
M. Det kanske inte vi gör.
P.B. Vi gör inte det, eftersom vi inte har den tibetanska Bardo Thödol-ritualen verksam.
E.M. Men har inte tibetansk buddhism ett sådant tankesätt att när någon har dött så bränner man deras kläder. Man nämner inte deras namn i familjen och sådant, för man ska markera att han eller hon har dött. Man ska inte hänga kvar utan nu är vederbörande död och ska vidare. Ett markerande för att hjälpa den döde att släppa taget.
P.B. Vi menar inom teosofin liksom andra kretsar, att man inte ska försöka klänga fast för mycket vid individer som är döda, som har dött eller håller på att dö och går igenom ”dödsprocessen”. Utan vi ska släppa bandet med dessa individer, på så sätt att vi inte ska sörja dem, vi ska istället tänka positivt på dem. Men inte sörja dem på så sätt att vi liksom håller kvar dem här, för då kan inte dessa själar gå vidare – de liksom dras till alla som sörjer.
Man kommer att tänka på alla som hyrde gråterskor. De som skulle iväg kom aldrig iväg och så vidare. Det ligger något mycket ockult i detta.
M. Ja. Jag tänker så här, att just när den människan dog så är det så laddat, och det går ju över sedan. Men det är ingen i vår familj som är ledsen, för det var en trevlig person, så vi är ju egentligen bara glada. Men jag kan tänka mig att det finns åsikter om det också. Och att en kort tid efter är kontakten stark, men det går över sedan, kanske vid begravningen. Jag tycker i alla fall att jag upplevt detta tidigare. Och då är det inget fel.
P.B. Det finns ingenting som är rätt eller fel, allting har sin orsak.
M. Nej, man behöver ju inte ens tänka så, utan man ska släppa tanken på rätt eller fel. Det är så onaturligt att göra det. Men jag undrar om det finns någon kunskap om tillståndet efter döden. Om det finns något slags minne hos den döende av det förflutna, någon slags kontaktkänsla. Det är ju vanligt att många känner att man är på långt avstånd, och ändå känner man nästan någon slags kontakt.
P.B. Vi kan ju tänka kortfattat så här, att om vi rycks bort från jorden och om vi inte har gjort något som helst förberedande tankearbete om att vi kommer att lämna det här, och så plötsligt är vi i ett annat tillstånd men är medvetna ändå. Man är alltså medveten men utanför sin fysiska kropp, och man har alla andra sinnen verksamma. Det är klart att man som individ då känner sig vilsen. Man vet inte riktigt var man är någonstans och söker kontakt.
Det finns enligt Den Tibetanska Dödsboken många så kallade andliga hjälpare, själar som har särskilda uppgifter vid dödsprocessen. Det finns själar som hjälper till i övergången i dessa tillstånd, och beroende då lite grand på hur vi har levt blir vi också bemötta. Det är sidor av vårt eget väsen som hjälper till. Men mer om detta vid ett annat tillfälle, jag ser att vi närmar oss tiden för avslut. Klockan är halv nio och mer blir det inte i dag.
Jag vill bara passa på och säga att nästa vecka har vi ett föredrag som heter Teosofins yoga, som knyter an till det vi har pratat om i kväll. Hur vi ska styra den inre jämvikten, hur vi ska använda yogan som ett hjälpmedel att hantera inte bara tillståndet mellan två inkarnationer eller mellan två dagar, utan också mellan oss själva och vår omgivning.
Att finna den inre jämvikten, och det föredraget kallar vi som sagt Teosofins yoga. Till det är ni självfallet också hjärtligt välkomna, och de som vill fördjupa sig i Den Tibetanska Dödsboken och vad den innehåller kan låna boken på biblioteket.
Det finns också två synnerligen intressanta kapitel – 12 och 13 – i
Teosofins Ocean av W Q Judge. De behandlar just mellantillstånden Kama-loka och
Devachan, som vi talat om i kväll. Det finns alltså
intressanta beröringspunkter mellan teosofin och tibetansk buddhism, om man
verkligen vill ta del av den tekniska, filosofiska och metafysiska teosofin.
Tack ska ni ha för i kväll.
[Onlineversionen sammanställd den 8 oktober 2010.]
Källor:
Bhagavad-Gita, med kommentar av William Q Judge
Den Hemliga Läran, av Helena Blavatsky
Den Tibetanska Dödsboken, sammanställd och översatt avEvans-Wentz
Minnet hos döende, av Helena Blavatsky
Nyckeln till teosofin, av Helena Blavatsky
Tystnadens Röst, av Helena Blavatsky
Answers to Questions on the Ocean, av Robert Crosbie
Reincarnation: The Phoenix Fire Mystery, av Sylvia Cranston och
Joseph Head
The Friendly Philosopher, av Robert Crosbie
The Mahatma Letters, av Trevor Barker
Tibetan Teachings, av Helena Blavatsky
Universal Theosophy, av Robert Crosbie
Den Tibetanska Dödsboken, TR nr 34
Livet efter döden, TR nr 9
ARCANAs
föredragsserie |
|
SERIE 1: |
2. Gnostikernas syn på kvinna och man |
5. Medvetandets olika proceser |
6. Den Sjunde impulsen |
12. Helena Blavatsky |
SERIE 2:
18. Människans yttre och inre cykler
20. Pistis Sophia
21. Paracelsus
22. Karmas tre stora vägar
23. Astral berusning
24. Rosenkreutzarnas mystik
SERIE 3:
25. Teosofin och den nionde insikten
26. Spiritualism och channeling
27. Omar Khayyam och sufismen
28. Reinkarnationsminnen och hypnos
29. Mystiker eller medium
30. Den Vita Logen - ett Heligt Brödraskap
31. Jakob Böhme
32. Vit eller svart Magi
33. HPB och Tystnadens Röst
34. Meditation, drömmar och visioner
35. Cornelius Agrippa
36. Avatarer och Kristusväsen
SERIE 4:
37. Den Hemliga Läran och konsten
38. Patanjalis Yoga-system
39. Atlantis - myt eller verklighet?
40. Den avslöjade Isis
41. Karmalärans Mysterium
42. Miljö och hälsa
43. De invigda Mästarna
46. Thomasevangeliet
ARCANAs föredragsserie började utges höstdagjämningen 1995 och kan beställas från:
TEOSOFISKA KOMPANIET Roslins väg 6, 217 55 Malmö. Tel 040 26 22 11 eller 070 376 47 47
