ARCANA

En teosofisk föredragsserie från Malmölogen U.L.T. 
© 2001  Online-versionen  •  Teosofiska Kompaniet Malmö
www.teosofiskakompaniet.com/archive/ 

---

Korsfästelsens esoterik
Föredrag hållet i Teosofisalen, Kärleksgatan 1, 2 vån  
Malmö den 12 april 1995

---

Nr 19 • Serie 2 • April 1999  •  ISSN 1401-3835

---

P.B. Ja, då får jag hälsa samtliga hjärtligt välkomna till kvällens sammankomst, som kommer att handla om Påsken, närmare bestämt Korsfästelsens Esoterik. Föredraget kommer att handla om Påskens olika hemligheter sett ur ett teosofiskt perspektiv. I vårt Programblad för april månad finns listade ytterligare två föredrag för denna månad. Det ena handlar om Cornelius Agrippa, som var en medeltida mystiker, en av de största någonsin i Europa. Sedan har vi ett föredrag som heter Osynliga Hjälpare, i serien Ockulta Samtal, därefter är det slut för april månad. Vi har alltså två sammankomster med två olika föredrag kvar.

Som ni vet så bandar vi alla föredrag. Dessa kan man lyssna på sedan många år tillbaka, och ta del av vad som har sagts här på olika nivåer. Vi har också plockat fram två exemplar av vår tidskrift Teosofiska Rörelsen. Dels nummer 44 med en äggsymbol omslingrad av en orm, och det handlar om Påsken. Dels nummer 71 som har Janussymbolen på framsidan, två ansikten vridna åt två olika håll. De symboliserar Människans dubbla natur, vilket har en viss betydelse den här tiden på året då vi låter våren och vårdagjämningen stråla fram. Allt det där hänger samman på ett magiskt sätt som vi får höra i kväll.

Framsidan av Programbladet har rubriken Visdomsreligionen, esoterisk i alla tider. Det är ett utdrag ur kapitel 1 av Helena Blavatskys teosofiska lärobok, som heter Nyckeln till teosofin. Där beskriver hon vad teosofi är och påvisar dess urgamla rötter. Så det är rätt tidpunkt att sätta sig in i det ämnet just nu. På baksidan av Programbladet finns vår speciella Deklaration, som på ett kort och koncist sätt sammanfattar ULTs inriktning, hållning och ställning, inte bara i Malmö utan även i Paris, New York, London och överallt där dessa Loger finns. Adresser till alla ULT-Loger finns listade längst bak. Är man ute och reser går det bra att besöka ett och annat teosofiskt centra på vägen, det är alltid trevligt att träffa nya vänner.

När det gäller ULTs verksamhet kan man också bli associerad medlem genom att signera ett associeringskort. Det kostar ingenting, det står mer för en inre hållning, ett ställningstagande. Man tar aktiv del i det teosofiska arbetet och den Teosofiska Rörelsen, och sedan händer lite olika saker när man väl engagerar sig. Det märker man, det är så klart lite individuellt. Beroende på de insatser man själv gör, så får man tillbaka ungefär i samma mått. Innan vi får höra själva Deklarationen uppläst vill jag bara säga att därefter kommer föredraget och sedan kan man som vanligt ställa frågor på de ämnen som kommer upp.

U.L.T.s DEKLARATION

[Vi går nu direkt över till själva föredraget.]

KORSFÄSTELSENS ESOTERIK

E.M. En av de allra viktigaste tankegångarna inom teosofin är idén om att det finns levande Mästare. Mästare som samverkar i ett nätverk spritt över hela vårt jordklot. En Mästare är någon som har utvecklat alla de förmågor som vi alla utan undantag har slumrande potentiellt inom oss. När vi lever i samklang med naturen och med allt levande, som Mästarna gör, och när vi genomgår ett särskilt träningssätt, så leder det till vissa effekter. Som till exempel de ockulta förmågor som några tycker är så spännande, sådana som klärvoajans, kläraudiens, förmågan att materialisera föremål, förmågan att hela med sina händers kraft.

Alla de här förmågorna – det finns ju många fler – är förmågor som man "får på köpet" när man lever på ett visst sätt i samklang med naturen. Utan Mästarna så vore teosofin inte så mycket, för det är Mästarnas uppgift att bevara, förvalta samt att förmedla de esoteriska sanningarna till mänskligheten när de cykliska förhållandena tillåter det. I detta nätverk arbetar alla för samma sak, oavsett om det har fått olika yttre former.

Ett ockult sätt att förmedla kunskap och esoteriska sanningar är att göra det periodiskt. Det träder fram en Mästare på den historiska scenen och för fram ett visst budskap. De uträttar flera funktioner när de träder fram med ett visst budskap som innehåller arketypiska idéer. Och i kväll ska vi ta upp idéer och tankar kring invigningsprocessen. Hur vi går från att vara "en vanlig människa" till att bli en lärjunge. Att ställa sig till en Mästares förfogande och sedan gå vidare och själv så småningom bli en Mästare.

Dessa arketypiska idéer har bevarats på ett särskilt sätt genom historien i form av myter och legender. Och en sådan legend, myt eller historia är den om Kristus liv – hans invigning. När vi betraktar denna berättelse så märker vi att det faktiskt är någonting vi kan känna igen; samma historia finns också i andra religioner.

Detta förringar inte Jesus eller någon annan av de stora Mästarnas existens. För det är så fantastiskt beskaffat att när Mästarna kommer hit och inkarnerar här, så levandegör de Invigningsmysteriet och ger det nytt liv. Genom sitt sätt att leva personifierar de än en gång samma gamla myt så att den får nytt liv. Sålunda kan legenderna, historierna och evangelierna leva vidare sekler efter sekler, under perioder då det kanske inte finns så stor möjlighet att verka annat än i det fördolda, i form av hemliga sällskap. Och då kan myterna hållas levande under tiden.

När vi ser på den kristna traditionen och talar om korsfästelsen, kan vi faktiskt säga att hela evangeliet är en berättelse om en invigningsprocess. Vissa belägg för detta är att från början, när kyrkan skulle fastställa vilka datum Jesu födelse och Jesu uppståndelse inträffade, var kyrkofäderna oeniga under mycket lång tid. Det var först efter flera hundra år som de kunde fastställa var datumen skulle ligga.

Och det finns en ockult anledning varför Jesu födelse har förlagts till tiden för vintersolståndet, precis den tid då man i alla traditioner dyrkade solgudens återkomst. Ett förlopp när Solguden stiger ner i dödsriket under tre dygn och sedan kommer fram igen; solen börjar komma tillbaka i sin fulla kraft och ljuset återvänder.

Det är heller ingen slump – och slumpen finns inte som vi ser det – att man har valt att förlägga påsken där den nu infaller. För när man räknade fram var Påsken skulle ligga så utgick man från vårdagjämningen, som är en annan av de tidpunkter i det ockulta korset som vi har under ett år.

Och sedan ville man ha med fullmånen, för man visste att den hade en ockult betydelse. Därför tog man fasta på den första fullmånen efter vårdagjämningen. Sedan ville man också ha det på solens egen dag, på en söndag, och därför valdes den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. Detta blev alltså dagen för Jesu Kristi uppståndelse.

Så vi ser att två av de viktigaste tidpunkterna och händelserna i den kristna traditionen, Jesu födelse och Jesu uppståndelse, är helt och hållet synkroniserade med vintersolståndet och vårdagjämningen. Och bara detta visar att det finns en esoterisk innebörd bakom evangelierna [se Evangeliernas Esoteriska Karaktär av Helena Blavatsky] som ger en beskrivning av någonting helt annat; den första ockulta lagen – reinkarnation, pånyttfödelse.

"Korsfästelsen" var inte någonting nytt som bara Jesus gick igenom, utan korsfästelsen var en gammal invigningsrit i Egypten, den symboliserade en mycket speciell invigningsprocess. Under tre dygn var neofyten, lärjungen eller den som skulle initieras, uppställd och fastsatt på ett träkors i en krypta. Neofyten skulle under denna period lämna sin kropp, frigöra sig från sin kropp, gå in i olika medvetandetillstånd och komma tillbaka exakt på den tredje dagen, då solens strålar skulle träffa neofyten i ansiktet.

Detta var också symboliskt, för vem är egentligen Jesus och vem är egentligen Kristus? Där har teosofin en alldeles specifik inställning. Vi menar att Jesus Chrestos symboliserar personlighetens eller det lägre Jagets högsta aspekt – en chela – på väg mot den högsta invigningen, medan Kristus (Christos) står för det Högre Jaget, vårt högre väsen. Och då förstår vi helt plötsligt hur hela evangeliet får en helt ny betydelse.

Vad innebär egentligen Kristi korsfästelse? Det sägs inom teosofin att det Högre Jaget tar på sig alla synder för en vanlig personlighet under varje inkarnation. Därför kan vi säga att Kristus-principen är någonting som finns inom oss alla, det är den inre gnistan, medan vår yttre personlighet som strävar mot insikt kan symboliseras med Jesus. Då förstår vi också bättre hur denna process så småningom, med hjälp av dogmer, maktmissbruk och genom den katolska kyrkan, har förvanskats till att Jesus Kristus dog på korset för våra synders skull.

Om vi tror att Jesus har tagit på sig våra synder och om vi bara tror på Honom så "blir alla synder förlåtna". Det hänger inte ihop med den andra ockulta lagen, karmalagen, där vi uppmanas att ta absolut ansvar för allt det vi tänker, känner och gör. Det finns ingen annan som kan ta på sig "vårt kors", utan vi måste göra det själva. Men när vi börjar se på evangelierna utifrån ett teosofiskt perspektiv så faller efterhand vissa pusselbitar på plats, som gör att de får en helt annan innebörd, de blir mycket mer tillgängliga för oss.

Vi kan också se hur lätt det sedan har förvanskats av kyrkan genom olika prästers behov av kontroll och rädsla. Kanske också en slags ambitiös nit att bevara det rena budskapet – utan att ha en djupare insikt – gjorde att man höll fast vid formen. Vi vet också att Jesus på sin tid sade att han talade till sina invigda, sin "närmsta krets" direkt och rakt på sak, medan han talade i liknelser för den övriga massan.

Det gäller för oss att bena upp liknelserna så vi kan se vad som ligger bakom dem. För då kommer vi att se att händelserna ända från julen och Jesu födelse till allt Han gick igenom i sitt liv faktiskt har en ockult innebörd för var och en av oss. För vi människor kommer ner här på jorden och blir korsfästa i materien, blir korsfästa i personligheten. Vi vet alla vilken friktion det innebär.

Det är intressant att denna friktion måste till för att det ska slå en gnista i oss som tänder den lilla elden, den lilla lågan vi har inom oss. Precis som man i gamla tider hade två pinnar och gned dem mot varandra för att få gnistor och eld, så måste en friktion också till i våra liv. Det andliga skapar friktion med det materiella så att upplysning och självkännedom till slut uppstår inom oss.

Vi kan också se hur nödvändigt det var att förlägga uppståndelsen till den tidpunkt där hela naturen återuppstår. När allting i naturen börjar laddas med nytt liv, när hela livsenergin i hela naturen stegras. Det är en period som är väldigt viktig för oss just nu. För just i den här perioden börjar vi nästan automatiskt bli mer utåtvända, eller hur?

Under tiden från höstdagjämningen till vintersolståndet har vi gått in i oss själva, det har varit naturligt att meditera och reflektera, vi har suttit inne och tänt ljus och så vidare. Men nu när ljuset vänder tillbaka så blir vi fulla av energi. Vi riktar oss utåt, ni vet det här med vårförälskelse, allt det som kommer naturligt med våren. Och i den strävan är det lätt att tappa förankringen, lätt att tappa bort vad livet egentligen rör sig om.

Uppståndelsen är den största och mest värdefulla delen av det kristna evangeliet, för vad de kristna förmedlar och som gör Jesus så speciell är att Han har besegrat döden. Han har kommit tillbaka och återuppstått och besegrat det som skrämmer oss mest av allt. Och detsamma har vi, var och en, möjlighet att göra. Denna uppståndelseperiod som infaller nu kan vi utnyttja, för uppståndelsen är inte bara någonting som sker vid en invigningsprocess eller under stora ritualer, utan det är någonting som sker konstant varje dag.

Varje dag när vi vågar släppa på kontrollen och vågar bejaka varje situation i livet som en utmaning och någonting att lära oss av, varje gång vi gör detta så släpper vi lite av vår gamla personlighet, lämnar den lite grand bakom oss, och i stället får vi möjlighet att födas på nytt. Att födas på nytt eller en andra födelse är en del av mysteriet att bli en invigd, att bli en lärjunge. Det är ett definitivt steg, det är en definitiv markering när man går in i något nytt. Det är någonting som kommer att ske förr eller senare, och vi kan börja förbereda oss nu genom att i varje ögonblick våga möta livet som det är.

Vi ska inte blanda ihop kontroll och disciplin. Kontroll är någonting som tillhör den lägre aspekten av personligheten, när vi vill att saker ska vara på ett visst sätt för att hålla vår ångest i schack eller för att inte störas för mycket i vår egen lilla trygghet. Medan andlig disciplin tillhör den högre aspekten av personligheten, vår förmåga att vara koncentrerade här och nu och möta vad som än kommer, förhoppningsvis utan alltför många förutfattade meningar.

P.B. Med anledning av Påskens undervisning som är vårt tema i kväll, så tar vi upp den ständiga pånyttfödelsen. Och vad jag tycker är intressant att ta upp är vår uppfattning och framför allt kristendomens absolut unika position. Vet ni vad det är? Vad säger kristendomen som ingen annan religion över huvud taget säger, och som har en koppling med påsken? Kommer ni inte på denna underliga variant som kristendomen har slagit så mycket mynt av?

L.S. Det har väl redan sagts, det är väl att Kristus uppstod?

E.M. Att han tog på sig korset för våra synders skull?

P.B. Att han återuppstod. Han är den ende i historien som har kommit tillbaka och levt vidare. Han dog inte utan han levde vidare, och det var flera stycken som såg honom. Det finns ingen annan i historien som kunde ha gjort något sådant fysiskt sett. Det är här det märkliga ligger, att man inom de kristna teologiska samfunden accepterar denna uppfattning bokstavligt.

Teosofin menar att självfallet var det inte hans fysiska kropp som hans lärjungar såg, utan det var hans andliga gestalt, hans bodhisattvakropp, hans nirmanakayakropp, hans permanenta astralkropp. Hans "andliga gestalt" skulle man säga inom kristna grupper bland dem som sysslar med esoterisk kristendom, såsom esséer och gnostiker. De skulle inte uppfatta det bokstavligt, och detta gör att vi inte på något sätt kan påstå att Jesus var unik. Han var en i ett långt led av Invigda.

Dels ansågs Han vara Guds enfödde Son, den Ende. Sedan var han den Ende som återuppstod, det finns ingen annan som har gjort det. Dessutom försvann han, man hittade ju inte hans fysiska kropp. Bara några bindor och svepningar låg kvar, men han fanns inte kvar. Det känner ni till, åtminstone är det berättat så för oss. Och griften som hade stängts var öppnad, där var det tomt, det fanns ingen där. Någon hade flyttat honom eller så hade han flyttat stenen själv och gått ut.

Detta visar att man inom kristendomen har byggt in en mängd olika tankegångar i själva denna process som det är synnerligen svårt att bortförklara. Om man nu inte accepterar uppståndelsen bokstavligt, vilket de flesta kristna gör, att Han verkligen återuppstod och visade sig. Sen for Han iväg till himlen, men det är en senare historia. Men just att Han på tredje dagen återuppstod och visade sig är vad Påsken handlar om, den stora uppståndelsen. Men uppståndelsen enligt kristen teologi innebär att Jesus återuppstod som en fysisk person. Dessutom var Han född av en jungfru.

Inom teosofin har vi en annan uppfattning. Det finns inte något som är normalt med gudamänniskan Jesus inom den katolska teologin. Man har byggt in en mängd för naturvetenskapen fullständigt obegripliga tankegångar om denna stackars människa – Jesus Kristus.

Dessutom skulle han på korset ha tagit på sig alla våra synder. Så det räcker att jag bekänner mig till kristendomen så blir jag förlöst. Vilken behändig religion - och ändå är den inte störst längre, den ligger troligtvis som klar tvåa. Den har avancerat något, den låg på tredje plats tidigare. Det intressanta är hur vi ska acceptera alla dessa mirakel som finns förklarade i Bibeln. Hur han bespisade flera tusen människor med två fiskar och fem bröd, liksom en mängd andra märkliga fenomen kring Kristus-myten.

Hur ska vi förstå denne unike Kristus, denne upplyste, invigde Mästare? För teosofin förnekar inte på något sätt att Jesus Kristus har levt, absolut inte. Många kanske tror att teosofin menar att han över huvud taget inte har levt, att han är en fiktiv person. Att det bara är en allegori, att han aldrig har existerat. Så menar inte teosofin, utan vi säger att Jesus Kristus verkligen har existerat. Enligt vår uppfattning är han på sitt sätt verksam än i dag i detta nätverk av Mästare som finns på jorden.

Han i sin tur, liksom många andra Mästare, har tagit på sig en andlig funktion som en nirmanakaya, alltså en Osynlig Hjälpare som på sitt sätt hjälper alla människor i nöd. Vi ska inte glömma att denne kärlekens och visdomens Mästare är fullt levande. Han är ingen död relik som vi måste tillskriva en mängd märkliga händelser – att han var född på ett speciellt sätt och återuppstod – bara för att han ska leva vidare i våra hjärtan. Tvärtom, det är mycket intressantare att acceptera honom som en levande Mästare som rör sig i sin andliga gestalt och undervisar, som det så vackert står i det gamla gnostiska verket Pistis Sophia.

Elva år efter uppståndelsen undervisar Han och förmedlar till några lärjungar hela den underbara gnostiska texten Pistis Sophia, som Helena Blavatsky skrev kommentarer till redan år 1890 i sin tidskrift Lucifer. En synnerligen intressant esoterisk kunskap, där HPB kopplar ihop esséernas visdom, de 49 eldarna med Den Hemliga Läran (Dzyans Bok), kunskapen om de 49 flammorna och så vidare. Våra 49 steg, sju gånger sju. Hur vi genom våra olika principer, vår sjufaldiga människa, lär oss att gå igenom olika faser i vår initiering.

Och som E.M. var inne på så liknar berättelsen om Jesus både Krishnas och Buddhas liv. Buddha var också född på samma sätt, han levde på samma sätt som Krishna och Jesus. Och man ska ha klart för sig att både Krishna och Buddha levde många hundra år innan Jesus kom till jorden.

I Isis Unveiled [se TR nr 36] gör HPB en jämförelse med Buddhas liv, Krishnas liv och Jesu liv. Det är slående likt, både namn, platser och händelser. Det är nästan som om de var kopierade efter varandra. Och på ett plan kan man säga att de är det, för det är den inre hemliga kunskapen, initieringsprocessen förmedlad allegoriskt, i myt och legend. Bibliska historier som vi i dag accepterar som fakta, fast de egentligen är berättelser som har förts vidare från olika traditioner till kristendomen.

Läser vi gamla gnostiska texter, till exempel dem som har påträffats i Nag Hammadi, i Qumran och så vidare, ska vi veta att den uppfattning man på den tiden hade om Kristus var inte den uppfattning man har i den katolska eller den protestantiska kyrkan i dag, utan det var en helt annan. Man hade en mycket mer gnostisk- teosofisk uppfattning på den tiden, man talade om den inre Mästaren, att vi alla har ett Kristus-medvetande – att vi alla kan möta den inre Kristus, vi kan möta vår tvilling.

Det finns en mängd olika intressanta beskrivningar som tar upp den esoteriska kristendomen. Och de sista fyra åren i London ägnade sig Blavatsky nästan uteslutande åt att förklara alla de olika kristna begreppen, så att det inte ska råda något som helst tvivel om att teosofin är universell och inte ska betraktas som österländsk. Det finns inget "österländskt" i teosofin egentligen. Att det finns likheter med den österländska filosofin i form av karmaläran och reinkarnationsprincipen, de stora kretsloppen, är förståeligt. Och eftersom dessa läror är grundtankar samt vägledande och inspirerande i dessa länder så refererar teosofin till dem.

Men det finns lika mycket kunskap inom de gnostiskt-kristna leden, det finns en västerländsk ockultism i kristendomen, förstått teosofiskt och inte teologiskt. Den teologiska versionen är skalet, det yttre skalet. Vad vi är inne på är den inre betydelsen. Och Påsken är just den vårdagsjämningstid – som E.M. också var inne på – när allting börjar spira. Det som är sått från vintersolståndet till vårdagjämningen motsvarar den cykel på tre månader där allting från vårt inre nu är på väg att slå ut. Så resultatet av de tre månadernas arbete i naturen och i vårt inre kommer att ge frukt i form av "ägget som kläcks", "knopparna som spirar", "naturen som blomstrar".

Den gamla gudinnan Ostara, vars ägg kläcktes vid vissa tidpunkter, är en oerhört intressant myt som kommer från Easter, alltså Påsk på engelska. Den ligger närmare vår uppfattning av denna process – pånyttfödelsen – hur naturen i sitt eviga kretslopp från vintersolstånd till vårdagjämning föder nya förutsättningar. Om vi går från vårdagjämning till sommarsolstånd och från höstdagjämning till vintersolstånd, så är dessa fyra återkommande heliga årstider, desamma som vi människor har inom oss, det är samma process.

Vi kan förändra vårt liv i enlighet med dessa principer om vi vill. Om vi tar till oss dessa processer och arbetar med meditation, med visualisering och med studier, så kan vi dra oerhörd nytta av Påsken som en symbol för pånyttfödelsen, som en symbol i verkligheten för någonting nytt som ska komma fram. För i och med att vi har passerat vårdagjämningen den 21 mars så är vi på väg in i en ny process, från vårdagjämning fram till sommarsolstånd som är de följande tre "esoteriska månaderna".

Det arbete som utförs under denna tid får sin fulla blomstring under sommaren. Då står solen som högst och då är det meningen att de aktiviteter vi har initierat, de löften vi har givit, de förändringar vi har valt att göra, ska ge fullt utslag när vi närmar oss sommarsolståndet. Så teosofin arbetar hela tiden med naturen, och Påsken är en mycket, mycket viktig tidpunkt. Det var därför man inom de kristna leden lade högtiden för Kristi Uppståndelse vid Påsken.

I Grekland dyrkade man Apollo precis vid samma tidpunkt. Apollos uppstigande ur havet är en mycket intressant tanke, för inom grekisk filosofi accepterades oftast vattnet som det urämne i vilket allt utvecklades. Och i ett nummer av TR har vi tagit med en del kinesiska tankegångar från Tao-Te-Ching, där det finns mycket fina kopplingar till vissa greker. Herakleitos talade om panta rei, "allting flyter", den ständiga rörelsen. Det är någonting som inom teosofin är mycket viktigt att förstå.

E.M. Vi ska uppehålla oss lite till vid själva korsfästelsen. Det är ju så att när vi har studerat teosofi en viss tid och försökt omsätta vissa av tankegångarna i vår vardag, som kan vara nog så svårt, så vill vi kanske just ställa frågan: Har jag någon möjlighet att närma mig Mästarna? Har jag möjlighet att framöver beträda vägen som lärjunge? Finns möjligheten nu, eller var det bara möjligt för 100 år sedan, när Mästarna verkade mer öppet?

Teosofin menar att det finns en möjlighet i varje stund att bli en lärjunge, att ställa sig som en aspirant för chelaskap eller lärjungeskap. Och för den som fattar ett sådant beslut sker också en slags korsfästelse. För det är oftast så, att så länge man som människa flyter med strömmen, lever, fungerar och gör ungefär som alla andra gör, så drar man inte till sig speciellt stor uppmärksamhet. Men från den dagen vi vill ändra på våra vanor – bryta mönster som vi tycker är negativa, när vi vill leva mer i samklang med naturen och med en inre harmoni – så kommer vi att fokusera vår uppmärksamhet på ett annat sätt, styra vårt liv på ett helt annat sätt än vi har gjort tidigare.

Det är ungefär som om vi tar viljan i våra egna händer och bestämmer oss för att nu ska jag medvetet försöka förändra saker, med all den förmåga jag har. När vi gör detta så väcker vi upp en massa slumrande frön som har legat latenta, som inte har haft någon anledning att spira förrän den dagen vi fokuserar på dem. Vi kan bara ta ett väldigt vanligt exempel. Om man bestämmer sig för att sluta röka så kan det ofta vara så –  i alla fall inledningsvis – att aldrig har en cigarrett smakat godare än då. Eller om vi ska bryta en annan vana så upptäcker vi plötsligt hur många tillfällen under dagen vi faktiskt lätt glider in just i de gamla dåliga vanorna.

Det blir alltså mer fokuserat, ungefär som när man köper sig ett par Nike-joggingskor. Då ser man att det finns massor av andra människor som också har samma skor, man fokuserar sin uppmärksamhet på ett annat sätt. Och när vi gör detta kan vi säga att vi blir en brännpunkt för slumrande energier som inte har varit aktiva tidigare. Det kan då hända både det ena och det andra i ens liv, det kan bli väldigt intensifierat.

Det finns en fin artikel av HPB i Teosofiska Rörelsen nummer 40 som heter Chelor och lekmannachelor, lärjungar och lekmannalärjungar, där hon skriver just om hur varsamt man ska gå tillväga och inte rusa fram för att bli en lärjunge, utan man ska ta det lugnt och sansat. Så länge vi flyter med strömmen så möter vi karma på ett ganska normalt sätt, men när vi börjar fokusera våra ansträngningar på ett visst sätt så utgör vi en helt annan brännpunkt för att bryta karman, om vi ser karma som en stor ljusvåg. Då har vi helt plötsligt ett annat förhållningssätt och då möter vi andra saker.

Och det är nödvändigt, för om det finns något som vi måste kultivera jämsides med medmänsklighet och medkärlek så är det vår vilja. För viljan är ett av de viktigaste instrumenten inom all ockultism. Ska vi gå igenom den ena invigningsprocessen efter den andra så måste vi uppodla en järnhård vilja, en vilja som håller precis i alla väder. Och när vi börjar hysa en önskan att gå i en viss riktning – att beträda stigen – då erbjuder livet precis det vi behöver i form av olika prövningar.

I de små, små ögonblicken ligger de stora initieringsprocesserna. Så när vi börjar möta svårare och svårare saker kan vi ta det som ett tecken på att vi är på rätt stig. Nu menar inte teosofin att vi ska bli masochister allesammans, men det ligger någonting i det faktum att när vi verkligen strävar så möter vi ett särskilt slags motstånd. Vi möter motstånd i förhållande till vår strävan, och där kan vi också kolla upp hur pass stark vår strävan är genom det motstånd vi möter. Och detta motstånd måste till, som friktionen för att elden, lågan i oss ska börja ta riktig fyr och kunna ge ljus inte bara åt oss själva utan även åt andra runt omkring oss. Jag ser att klockan är mycket, så det är fritt fram för frågor och funderingar.

[Vi går nu över till den allmänna frågestunden.]

K.W. Jag tänkte på det sista du sade. Menar du då att människor som har varit med om jobbiga upplevelser omedvetet redan från barnsben, att bara för att de inte har varit medvetna så har det ingen karmisk verkan?

E.M. Jodå, det har det så klart. Och sedan sägs det på vissa ställen i teosofisk litteratur, bland annat när vi talar om drömmar, att många av oss har kanske genomgått både en och två initieringsprocesser i tidigare inkarnationer, som vi inte kommer ihåg i dag. Så vi kan se det ur lite olika perspektiv.

K.W. Vad menar du, när du säger att man medvetet börjar förändra?

E.M. Jag tror det kommer en punkt i varje liv där vi känner att vi medvetet vill börja förändra saker. Först går vi i våra gamla vanliga banor, vi är så invanda i mekaniska mönster. Sedan en dag kanske det händer någonting, vi råkar ut för en sjukdom eller någonting annat. Ofta är det något som är lite smärtsamt, som skakar om och som får oss att stanna upp och ifrågasätta det vi håller på med. Och från den stund då vi medvetet försöker applicera de filosofiska idéer vi läser om i vardagen, kan vi säga att vi medvetet har tagit ett steg som definitivt skiljer sig från när vi bara "flyter med strömmen" hela tiden.

A.A. Känner du till någon esoterisk tolkning av Via Dolorosa och att bära sitt kors. Är det bara att bära sin karma?

E.M. Ja, det är väl jättefint uttryckt eller hur? Det här att det Högre Jaget tar på sig alla effekter, alla verkningar av det vi gör via personligheten. Det är på ett sätt ett Via Dolorosa, det kan vi väl säga.

L.S. Men teosofin säger att Kristus inte blev korsfäst fysiskt. Det måste ju betyda att den delen av myten förverkligar inte Kristus roll.

P.B. Teosofin har aldrig sagt att Kristus inte blev korsfäst. Teosofin har sagt att han aldrig dog på korset, det är en stor skillnad. Han dog inte på korset för våra synders skull.

L.S. Men han kan ha blivit uppspikad på korset.

P.B. Han kan ha blivit uppspikad på korset, det är alldeles riktigt. Teosofin lämnar den biten totalt, för det är inte intressant. Det som är intressant enligt teosofin är den esoteriska förklaringen, att det är det Högre Jaget som går ner. Människan är alltså korsfäst, vi är korset, människan är ett kors. Så redan genom att befinna sig i fysisk materia är vi i korset. Och att vara i korset är detsamma som att vara inkarnerad, och vi är alla inkarnerade.

Och att ta på sig andra människors lidanden och synder – som han lär ha gjort enligt den teologiska förklaringen – kan vi säga är det stora sveket mot Kristus, för att vara riktigt drastisk. För det har han inte gjort, han har bara fullföljt en initieringsprocess. Han har fullföljt någonting som andra Invigda före honom har gjort. Han har förmedlat en kunskap, Han har tagit på sig uppgiften att gå ner som ett andligt väsen i en fysisk kropp och förmedla kärlekens budskap.

Till skillnad från sitt eget folk, som endast hade en sak i huvudet, som de alltid har haft och fortfarande har - hämnd. Mose lära är öga för öga, tand för tand. Jesu lära är någonting annat, den lär; att visa andra kinden till, att vända andra sidan till. Och det var därför han inkarnerade, just för att visa skillnaden. Många var avundsjuka på Jesus, överstepräster och alla rabbiner blev helt tokiga eftersom Han drog till sig folkmassorna.

Han behövde inget tempel för att undervisa. Hans ord klingade lika starkt om han stod på ett berg eller han stod någon annanstans. Han drog till sig människorna genom det han sade, inte för att han var någon präst utan för det han stod för, den närvaron han representerade. Som en andlig ledare, som en Invigd, som en Mästare, som en Avatar rörde han sig på jorden fritt bland spetälska, bland lama och lytta, bland alla. Han var den kommande Messias, men det begrep de inte. Han framförde en lära som dessutom var inspirerad av esséerna.

Läran om Messias, den ständigt återkommande Gudsavataren, hade man inom judendomen nästan helt tappat bort. Och när Han väl dök upp så "var det inte Messias". Nej, han var en farlig person, han vände sig till folket. Folket vände sig inte till prästerna, de vände sig till honom, de lyssnade på honom. Han helade folk, han botade alla möjliga sjukdomar. Han var en enormt populär person, han blev en farlig person för rabbinerna.

Till och med romaren Pontius Pilatus som dömde Jesus till korsfästelse hade möjlighet att frisläppa honom, men han vågade inte. Han hade förmåga, möjlighet och makt att göra detta, men folkmassorna stressade upp läget på ett sådant sätt att han valde att låta korsfästa Jesus. Men Jesus hade förutspått alltihop – veckan han skulle gå igenom allt lidande. Det som hände hade han helt klart för sig. Han berättade många saker för sina närmaste om vad som skulle hända, som till exempel att "du skall förråda mig" och "ni kommer att förneka mig".

Sedan blev han korsfäst. Det blev alla förbrytare på den tiden. Det var inget nytt, de hängde tusentals längs vägarna, det var ett populärt sätt att bli av med folk. Det var i avskräckande syfte, att spika upp förbrytare på ett kors. Fruktansvärt, barbariskt, men det var romarnas sätt. Det blev också Jesus öde, men Han dog inte på korset för våra synders skull, utan den esoteriska legenden är helt annorlunda. Det finns muslimska sekter som hävdar att han till och med vandrade långt bort till Indien i sina äldre dagar och levde ett fromt liv uppe i Kashmir återstoden av sitt liv.

Så vad som egentligen hände med honom är det inte många som vet, och det är inte heller meningen att vi ska veta. Det finns många som hävdar både det ena och det andra, och teosofin förmedlar vissa saker. Men Jesu liv kommer att bli fullständigt känt så småningom, när vi börjar förstå invigningsriterna, när vi börjar förstå Jesu liv och lära – de speglar varandra på något sätt. Där finns en fördold mening i hela Jesu liv, från hans jungfrufödsel till Betlehem, till de vise männen som kom från Persien, astrologerna och magerna som skulle se så att allt gick rätt till.

Hans verksamma tid att hela och bota sjuka var ganska kort. Det var inte många år han höll på. Var det tre år? Och honom kommer vi fortfarande ihåg fast han bara verkade i tre år. Man talar fortfarande om hans tre år, det är fantastiskt. I dag har man byggt upp en enorm apparat kring Jesus, det är en jätteinstitution. Res till Vatikanen och titta, man kan inte tro att det är sant. Vilken skillnad mellan en påve som går omkring med en guldstav i kyrkan, och så Jesus som var fattig och gick till de spetälska. Dessa katolska påvar och präster påstår sig vara hans direkta arvtagare. Vilken spegelbild, det är inte samma spegel, det är inte ens samma ram.

Men trots allt detta så förnekar inte teosofin Jesus existens och att han hade en esoterisk undervisning. Det hade han och den är inte skild från den teosofiska, den är inte skild från den buddhistiska, den taoistiska, den hinduistiska eller någon annan undervisning. Liksom alla andra stora andliga ledare tillhör han enligt teosofin samma ockulta Brödraskap, där Jesus hade till uppgift att reformera en viss folkgrupp, vilket han också försökte göra. Han reformerade en del judar och han lade grunden till det vi i dag känner som den kristna religionen. Det var inte Jesus som skapade den, men han försökte lära ut medkänslan, att vända andra sidan till.

Om vi studerar esoterisk kristendom så finner vi en mängd tankegångar som inte finns i teologin i dag. Vi kan läsa de gnostiska evangelierna och sådana manuskript som är funna i dag. Liksom Thomas-evangeliet - sammanställt av Thomas som vandrade till Indien – och andra, som är uttalanden av Jesus Kristus. Så vi ser att de uppslag som förmedlas i dessa kristna apokryfiska texter är de mest intressanta. Och Nag Hammadi-texterna ska vi inte glömma. Texter som är skrivna 200 år eller kanske 300 år efter Jesus levnadstid.

Dessa texter måste väl ligga mer nära, vara mer äkta och bättre spegla den tidens anda, än den teologiska version som emanerar från Rom i dag. Där finns inte en likhet. De som har studerat Jung till exempel vet vilket arbete Jung har lagt ner för att köpa upp den så kallade Jung Codex, som är en av de texter som kyrkans män och andra arbetade väldigt mycket på att tysta ned. De skulle inte nå ut till allmänheten, vi skulle inte få en vid och bred spridning av den kunskap som finns förmedlad i dessa gnostiska evangelier. De speglar en helt annan insikt, de visar att de kristna var en helt annan grupp av människor än dem vi har blivit mer eller mindre påtryckta att uppfatta, att det fanns en gemensam samlad kristen församling.

Så var det inte alls. Det fanns många olika esoteriska kristna grupper som alla hade sina egna olika ledare, sådana som Valentinus, Markion, Basilides, Simon Magus och andra. En mängd stora andliga ledare som alla hade tagit till sig det kristna arvet på olika sätt. Tack vare dessa fynd kan vi i dag studera gnosticism. Pistis Sophia var ett av de få verk som existerade på Blavatskys tid. Men sedan dess har det gjorts ännu fler fantastiska fynd. Blavatsky säger att det kommer att upptäckas åtskilliga revolutionerande arkeologiska fynd innan år 2.000, och de kommer att kullkasta alla våra koncept när det gäller olika religiösa föreställningar om kristendomen och många andra tankegångar.

Fynden i Qumran och Nag Hammadi har definitivt förändrat synen på kristendomen för den som är seriös, och det finns många forskare på det området i dag. Senaste numret av Time Magazine diskuterar Jesu Kristi mirakel, det är en tolv sidor lång artikel om Jesus verkligen utförde mirakel, som han påstås ha gjort. Om han verkligen framkallade allt det han påstås ha gjort, eller om det finns någon annan mer bakomliggande förklaring som vi borde förstå. Så även i USA har många präster börjat forska och seröst ifrågasätta Bibelns existens eller rättare sagt dess innehåll, dess verkliga bokstavliga uppfattande. Och korsfästelsen och uppståndelsen är ju faktiskt två av de mest svårförstådda begreppen. Hur kan man återuppstå och leva igen? Hur är det möjligt?

B.H. Men det var väl inte bara Kristus som gjorde det? Han uppväckte ju Lazarus och Jairos dotter från de döda, så han var inte ensam om det.

P.B. Nej, men det får vi väl mer se som nära-döden-upplevelser. De var nog inte "döda" så väldigt länge. Och sedan är frågan: hur bokstavligt ska vi tolka dessa händelser? Men det är en intressant frågeställning.

E.M. Det var ju ofta en jargong att de som inte var invigda, de betraktades som döda. Att de som uppväcktes, de som initierades blev levande, därför att de levde det inre andliga livet.

L.S. Neofyten var väl begravd i en kista i tre dagar när han invigdes i pyramiderna?

P.B. Den som skulle invigas var inte begravd, men han var lagd i en sarkofag i Cheopspyramiden under tre dagar.

L.S. Och så var man försjunken i en slags sömn och hade upplevelser på den andra sidan i tre dagar.

P.B. Ja, man blev invigd "på annan ort" helt enkelt och kom tillbaka med ljusets strålar till Cheopspyramiden. Där finns en speciell ljuspassage där solens strålar vid en viss tidpunkt precis träffar huvudet. Då har man kommit tillbaka igen till sin fysiska kropp, då har man gått hela invigningsprocessen och gjort den inre resan. Och kommer man då tillbaka, då har man gått igenom invignings-processen, man har hittat "hem" och sedan åter kommit tillbaka hit. Nu fortsätter kandidaten som en Invigd, så var tanken och så gjorde man.

Det finns ett långt kapitel i Den Hemliga Läran, II:508, om just invigningsprocessen i Cheopspyramiden. Slå upp på Cheopspyramiden i Den Hemliga Lärans index så får ni roligt. Det finns väldigt mycket som är kopplat till vårdagjämningen och Påsken, det är vad det egentligen handlar om. Den första söndagen efter fullmåne efter vårdagjämningen.

Nästa vecka, kära vänner, tar vi upp den store magikern och mystikern Henry Cornelius Agrippa. Han skrev den tidens mest esoteriska verk, De Occulta Philosophia [Den Ockulta Filosofin], som är det mest omtalade mystiska verket i Europa på 1500-talet. Hjärtligt välkomna då.

[Sammanställt den 3 april 1996.]

Adam, Eva och Ormen, av Elaine Pagels
De gnostiska evangelierna, av Elaine Pagels
Den Hemliga Läran, av Helena Blavatsky
Isis Unveiled, av Helena Blavatsky
Evangeliernas Esoteriska Karaktär av Helena Blavatsky
Pistis Sophia, översatt av G R S Mead.
Commentaries on the Pistis Sophia, av Helena Blavatsky
Chelor och lekmannachelor, Teosofiska Rörelsen  nr 40
Legenderna om de tre Frälsarna, Teosofiska Rörelsen nr 36
Påsken, Teosofiska Rörelsen nr 44
Människans dubbla natur, Teosofiska Rörelsen nr 71