ARCANA Tidskrift |
En teosofisk föredragsserie från
Malmölogen U.L.T.
© 2003 Online-versionen • Teosofiska Kompaniet Malmö
• Malmölogens transaktioner
www.teosofiskakompaniet.net
Pico della Mirandola
Föredrag hållet i Teosofisalen, Kärleksgatan 1, 2 vån, Malmö den
14 september 1994
Nr 4 • Serie 1 • Oktober 1995 • ISSN 1401-3835
Supplement till Onlineversionen:
Christina of Sweden (1626-1689), the Porta Magica and
the Italian poets of the Golden and Rosy Cross.
[I denna utskrift har en del redigering gjorts från kassettinspelning nr 232 för att göra föredraget så lättläsligt och begripligt som möjligt.]
INLEDNING
E.M. Vi vill hälsa alla varmt välkomna till
kvällens ULT-sammankomst, där vi inleder en alldeles ny föredragsserie. Vi
kommer under hösten att behandla "stora teosofer genom tiderna", och vi börjar i
dag med renässansfilosofen Pico della Mirandola.
Vi har tagit fram tre olika tidskrifter som anknyter till Den Hemliga Läran
eller den hemliga traditionen, som Pico della Mirandola var en del av.
Och vi kommer att tala om den teosofiska rörelsen, som inte är begränsad till
någon speciell organisation utan innebär den gudomliga visdomens rörelse genom
tidsåldrarna. Vi har dessutom tagit fram ett tidskriftsnummer som handlar om
teosofiska symboler men det tar också upp arketypiska symboler. De finns i dag
till ett specialpris, eftersom de har anknytning till föredraget.
Sedan kan vi nämna att vi idag började med Dharmagruppen – alltså den
studiegrupp vi har innan föredraget mellan klockan sex och sju här på Logen –
att komma in på ämnet meditation, och vi studerade en artikel av William Q Judge
kallad Aum, hämtad från
Teosofiska Rörelsen nr 22. Vi kommer nästa gång att börja på en artikel som
heter Odlandet av koncentrationsförmågan, som är det första steget in i
sann meditation. Då studerar vi denna artikel som finns i nr 51 av Teosofiska
Rörelsen. I trilogin om meditation tar vi gången därpå upp fortsättningen,
alltså andra delen av Odlandet av koncentrationsförmågan. Det är
egentligen två separata artiklar, men de kompletterar varandra.
Det är också möjligt för var och en som vill, att hoppa in i Dharmagruppen,
i och med att gruppen under hösten kommer att centrera sig kring olika artiklar.
Vi kommer att belysa samma tema tre eller kanske fyra gånger. Ibland tänker vi
också ge utrymme för olika frågor som väckts genom ett studium av de här
artiklarna. Meditation är ju ett speciellt betydelsefullt ämne inom teosofin, så
därför vill vi gärna närma oss det på det här sättet, gå lite mer på djupet. Så
ni är varmt välkomna. Även dessa tidskrifter säljer vi till specialpris för den
som vill vara med i Dharmagruppen.
Vi kan också säga att ULT kan betraktas som en teosofisk skola där alla
är studerande. Det finns inte någon direkt ledare, utan det vägledande för oss
alla som studerar inom ULT är det budskap som Helena Blavatsky och Willian Quan
Judge har förmedlat. Var och en kan utifrån sin förmåga och sina möjligheter ta
till sig det teosofiska budskapet. Därför har man inte givit några speciellt
strikta, fasta linjer som man måste följa. Utan det åligger varje individ att
känna efter hur mycket man vill sätta in som sin insats och hur verksam man vill
vara, på vilket sätt man vill fördjupa sig.
Vi har en Deklaration som strax ska läsas upp, och den uttrycker en del
av den vidsynthet som jag tycker ULT står för. Och denna Deklaration kan man
ställa frågor på den första onsdagen i månaden, så det blir inte i kväll.
Vi vill också gärna påminna om att vi tar varmt emot alla slags ekonomiska
bidrag, som gör det möjligt för oss att kunna behålla den här lokalen och
fortsätta vår verksamhet. Eller om man till exempel vill bidra med kraft och
energi, komma hit och hjälpa till med några av de arbetsuppgifter som behöver
utföras, översätta teosofiska skrifter eller arbeta på datorn, städa eller
organisera bibliotekets böcker. Det finns alltid någon uppgift som vi behöver
hjälp med. Jag ska inte säga så mycket mer utan lämnar ordet över till
deklarationsläsningen.
U.L.T.s DEKLARATION
[För separat utskrift tryck här:
Deklarationen ]
Inriktningen för denna Loge är att
självständigt och hängivet tjäna teosofins sak utan att vara bunden vid någon
teosofisk organisation. Den är lojal mot den Teosofiska Rörelsens stora grundare men
befattar sig inte med tvistefrågor eller olikheter i personliga åsikter.
Det arbete den har att utföra och det mål den har i sikte är alltför upphöjda och krävande för att den skall hinna med eller önska engagera sig i underordnade frågor. Detta arbete och detta mål är att sprida de grundläggande principerna i teosofins filosofi och att praktiskt tillämpa dem genom ett fullkomligare förverkligande av SJÄLVET; en djupare övertygelse om universellt broderskap.
Den anser att den orubbliga grundvalen för att ena teosofer, varhelst de befinner sig och hur deras villkor än ser ut, är likhet i mål, syfte och lära och har därför varken konstitution, stadgar eller styrelse, och denna grundval utgör det enda bandet mellan dess associerade medlemmar.
Den strävar efter att sprida denna idé bland teosofer för att befrämja enigheten.
Den betraktar som teosofer alla dem som ägnar sig åt att verkligen tjäna mänskligheten utan hänsyn till ras, tro, kön, ställning eller organisationstillhörighet, och
den välkomnar till sin sammanslutning alla dem som bekänner sig till dess angivna syften och som genom studier eller på annat sätt önskar bereda sig för att bättre kunna hjälpa och lära andra.
Den sanne teosofen tillhör ingen kult
eller sekt men tillhör likväl dem alla.
[Vi går nu direkt över till föredraget]
PICO DELLA MIRANDOLA
P.B. I kväll ska vi försöka presentera en stor teosof, sedd med
teosofiska ögon. Men innan dess vill jag måla upp ett litet scenario varför vi
tar in Pico della Mirandola just nu, och vilken roll han spelade.
Det sägs nämligen i den teosofiska traditionen, att på 1300-talets slut i Tibet
- närmare bestämt med Tsong-kha-pa i spetsen som var ledaren för
gelugpa-sekten, dvs gulmössorna - initierades en hel del verksamheter. Teosofin
säger att han initierade en kraftimpuls riktad mot Västerlandet. Han öppnade en
dörr mot Västerlandet, där Uråldrig Visdom – som vi kallar för teosofi –
skulle ingjutas och stimuleras i större skala än tidigare.
Man kan säga att en mängd olika mästare på olika nivåer arbetade för att
vidareföra den Ockulta Esoteriska Tradition som alltid har funnits
tillgänglig på många olika platser vid olika tidpunkter här på jorden. Den har
alltid funnits levande i Orienten, men på olika ställen i Europa, Mellanöstern,
Afrika, USA och på annat håll har den tid efter annan fördunklats och fått
återuppväckas igen. Så var det också i det mörka medeltida Europa. Det bestämdes
då, på högre nivå inom ett visst Brödraskap, att ett stort initiativ skulle
tagas i sju led. Under sju århundraden skulle man ge mycket stort utrymme att
påvisa den Esoteriska Ockulta Tradition som alltid funnits, fastän den
har varit mer eller mindre förborgad. Detta är själva grundtanken.
In på scenen träder då Pico della
Mirandola [1463-1494]. Redan vid 23 års ålder skrev han sin stora avhandling på
900 teser, där han i mångt och mycket förgudade Rom. Han höjde Rom och Europa
till skyarna, men ville samtidigt påvisa att det fanns drag inom kristendomen
som man kunde hitta även i Zohar eller i kabbalismen - den esoteriska
judendomen. Han gör alltså den första ansatsen till att försöka förmedla en så
kallad esoterisk kabbalistisk kristendom. Han blev inte så gammal som ni kan se,
endast 31 år.
Pico är alltså en mycket spännande person, och hans mest kända verk heter
Oratio Hominis Dignitate. Det är latin och betyder Tal om människans
värdighet. Vad det innebär och mycket annat ska vi försöka reda ut så
småningom. Det är inte alldeles lätt att ta till sig en 1400-tals
renässansfilosof. Men i alla fall så skrev han detta verk 1488, vilket är
väldigt intressant. Och 400 år efteråt skriver Helena Blavatsky The Secret
Doctrine.
Detta betyder inte att Blavatsky och Pico della Mirandola var samma person bara
för att det finns ett samband här. Man har inom teosofin sagt att det görs en
kraftansträngning de sista 25 åren i varje sekel. Och det har man gjort i Europa
sedan 1300-talets slut. Man kan lätt spåra det här, och vi kommer under hösten
att lyfta fram en del olika författare och filosofer som varit verksamma vid
dessa tidpunkter
När vi nu kommer till Pico så är det intressanta med honom att han tar inte det
steget man sedermera har tagit, det vill säga att försöka fjärma sig från Rom
och den kyrkliga institutionen. Utan han försöker i sin nit påvisa ett samband
och framför allt att det finns gudomliga kristna inslag i den gamla judiska
skriften Zohar. Nu råkar han väldigt illa ut, för man gillar absolut inte detta
från påvens håll. Tvärtom, han blir dömd. Men redan vid 24 års ålder har han
alltså satt igång att skriva dessa teser.
Tänk er att han redan på ett så tidigt stadium som vid 24 års ålder har kommit i
en situation där han är en av de ledande i Italien under renässansen. Vi har
hans vän Michelangelo, den store mannen på bildkonstens område. Man menar i dag
att lika stor som Michelangelo är på konstens område är Pico på filosofins
område. Många människor är förmodligen helt obekanta med Pico. Men den som lite
grand har studerat gnosticism och kabbalism och annan tidig europeisk mystik,
har säkerligen mött detta namn i något sammanhang, för han lyser som en stor
ljuspelare inom detta område. Han har alltså gjort ett mycket stort intryck, den
korta tid han var verksam.
När Blavatsky skriver sina böcker blir man ju lite intresserad: har hon sagt
någonting om Pico? Det har hon faktiskt knappt gjort, vilket förvånar en väldigt
mycket. Men hon har bland annat sagt att han var en mycket omtalad kabbalist,
att han var alkemist, han var författare till en avhandling om guld och en del
andra kabbalistiska verk. Så det är ganska kort och stramt hållet. Han förgudade
Rom och Europa i sitt försök att visa att det fanns gudomlig kristen sanning i
Zohar. Det är ungefär vad man hittar över en så stor man. [Se
Teosofisk Ordbok av Helena
Blavatsky, ULT-utgåvan Online.]
Pico della Mirandola (i mitten) med
Marsilio Ficino och Angelo Poliziano (enligt
traditionen)
Men mellan raderna i mycket av den teosofiska filosofin, så hittar man oerhört
mycket om honom. Och det märkliga i det här försöket att lära känna honom är,
att det visar sig finnas två stycken svenska manuskript som tar upp hans verk på
olika sätt. Det finns en professor Rolf Lindborg, som är eller har varit verksam
i Lund och vars böcker finns kvar. Han har gjort en mycket djup analys över
Picos liv, vilket är fantastiskt att finna, för det finns oerhört lite om Pico
på svenska. Det absolut mest intressanta är att hela ”Talet om människans
värdighet” finns översatt till svenska.
Det har tagit mig 25 år att hitta det här materialet. Inte för att jag har letat
direkt, men jag har ändå haft ögonen öppna på de individer vi kallar för ”stora
teosofer” i Europa i det fördolda. Dessa ”stora teosofer” har inte gjort något
större väsen av sig, utan de har arbetat ”underjordiskt” på så vis att man hela
tiden genom sina skrifter och filosofi försökt påvisa den esoteriska
traditionen. Och det har man gjort genom att hela tiden hänvisa till samma
”undervisning” som Pico förmedlade. Han var verksam i Florens.
Han påvisar alltså djupheten och sanningshalten som finns till exempel hos
Platon och i Pythagoras satser. Han går tillbaka till Hermes Trismegistos och
förmedlar den hermetiska litteraturen. Han går till Orfeus, han går hela vägen
till Zarathustra, han anknyter till kaldéerna. Han beskriver allt det man hittar
i teosofin, men han gjorde det 400 år tidigare, vilket är väldigt intressant.
Det finns alltså ett oerhört textmaterial, som också beskrivs i den svenska
sammanställningen. Materialet består av 15 tjocka volymer på latin men finns
tyvärr inte på svenska. Fast det finns tillräckligt mycket som är väl värt att
studera.
Pico hade många säregna uppfattningar i flera filosofiska frågor. Bland annat
kom Kepler, ett och ett kvarts sekel efter utgivandet av Picos postumt utgivna
verk Disputationer mot astrologerna år 1495 i stor disputation över
astrologins betydelse. Men det ska vi inte uppehålla oss vid just nu, utan det
intressanta är mera Picos förståelse för alla de grundläggande dragen som finns
hos alla dessa författare, som har satt så stora spår i historien. Typ
Zarathustra, som i den persiska filosofin fortfarande i dag spelar så stor roll
och där judendomen givetvis har hämtat en mycket stor del av sin information.
Från persiska, kaldeiska och egyptiska insikter kan man säga att judendomen har
växt fram, och därmed också den judiska kabbalan. Det här verket kom alltså ut
postumt, efter hans död.
Man kan också säga att när han väl hade fullbordat sitt stora verk med 900 teser
genom att erbjuda sig att ”offentligt försvara 900 dialektiska, moraliska,
fysiska, matematiska, metafysiska, teologiska, magiska, kabbalistiska teser,
både enligt sina egna åsikter och enligt de visa kaldéernas, arabernas,
hebréernas, grekernas, egyptiernas, latinarnas” så var det ingenting att göra åt
dem. De hade ju spritts på många ställen. Så även om han skrev sitt försvarstal
till påven och tog tillbaka sina teser så fanns ändå allt material tillgängligt
och cirkulerade över hela Europa. Detta finns fortfarande, och har nyligen väckt
ett ganska stort intresse i Amerika. En tidskrift som jag prenumererar på hade
just i förra månaden en lång artikel om Pico della Mirandola, vilket var
intressant. Så man kan än idag ta del av ett oerhört spännande material.
Rolf Lindborg skriver bland annat så här i en av sina böcker, som heter
Mänskligt och naturligt – ni får gärna titta i dem senare. Han säger: ”Pico
är överväldigad av den florentiska nyplatonismens grundläggande föreställning,
den om en ursprunglig uppenbarelse långt före Kristi tid. Fragment av den
ursprungliga sanning, som i tidernas morgon upplyste jorden, kan vi finna hos
Pythagoras, Moses, Hermes Trismegistos och hos Zara-thustra. Även till exempel
Orfeus och Homeros omnämner Pico stundom bland dem som satt inne med forntidens
gudomliga visdom.”
Att på den tiden finna en person i Rom eller i Italien över huvud taget, som
offentligt gick ut och gjorde sådana märkliga påståenden, och spikade upp sina
teser på väggen var väldigt ovanligt. Så gjorde man på den tiden, när man ville
disputera sina teorier, så att alla kunde ta del av dem. Och sedan var det
förmodligen kört. Sedan gällde det att springa så fort man kunde, innan kyrkans
män anklagade vederbörande för att vara kättersk.
Men han var en man som på många sätt hade förmånen att kunna utnyttja gunsten
från rika personer i Florens, som såg till att han hade det bra och kunde forska
och plocka fram dessa hermetiska skrifter, kunde förmedla idén om kabbalismen.
För den var helt ny i Italien och Frankrike där han gjorde sig känd. Man kan
säga att Pico på många vis är den person som har fört in – och kanske också i
viss mån vilselett – vår uppfattning om sann kabbalism. För han har delvis
flyttat om i de gamla hebreiska texterna och gjort en övergång från dem till det
som vi nu kallar för den kristna kabbalan.
Det föreligger alltså en skillnad mellan kristen kabbalism, gnosis, judisk
kabbalism och medeltida magi. Det finns nyanser som inte alltid framkommer, men
ju mera man sätter sig in i det kabbalistiska Livsträdet så förstår man att
”stigarna” man arbetar med väldigt mycket korresponderar med det forntida
indiska chakra systemet. Inom den indiska ockultismen talar man om
meditationens betydelse, om ryggradens ockulta funktioner, om de inre pelarna
genom vilken energin rör sig.
Detta system har man också inom kabbalismen. Så vi kan lära oss att förstå
kabbalismen genom Livsträdet och att vi själva symboliseras av trädet. För att
förstå denne unge Picos betydelse inom kabbalismen, som i mycket tidig ålder
satte väldigt stor prägel på hela den kabbalistiska rörelsen, kommer man inte
ifrån att man måste studera en annan stor man, nämligen Eliphas Lévi, som har
gjort den största insatsen i modern tid för att sprida kabbalismen och för att
få en helhetsbild av ”kristen” kabbalism.
Det står bland annat så här i Mänskligt och naturligt: ”Världsalltet har
enligt Pico naturligtvis, liksom enligt Platon i Timaios, skapats av en oändlig,
god hantverkare. Och som förebild för tingen och varelserna i den synliga
världen har denne demiurg haft en evig, oföränderlig idévärld, fylld av
fulländade prototyper för alla ting och varelser, utom en.”
Giovanni Francesco Pico della Mirandola
Och här kommer vi in på det absolut mest spännande. Hela idévärlden som Pico
arbetar med spinner på att det finns en idévärld – som är den platonska
uppfattningen – där allting finns. Och det är utifrån denna idévärld allting
emanerar och får gestalt i den här världen. Djuren, växterna, allting menar
Pico, har en arketyp, en urform, en prototyp.
Man kan överföra det i teosofiska termer
och säga att allting finns i Akasha. Det är grundtanken man arbetar med
inom teosofin. Alla förebilder till det fysiskt skapade finns i Akasha
eller i de högre världarna, och utifrån dessa högre världar manifesterar sig
allting på olika sätt. Eller som gnostikerna säger, i sysygis, i parförhållanden
hela vägen ner i 49 stadier, eller vilket sätt man nu indelar det på, det spelar
mindre roll.
Det står vidare i samma bok så här: ”Pico i ’Tal om människans värdighet’:
Giovano Pico della Mirandola, 1463-1494, är mest bekant för sitt tal om
människans värdighet, som inleder renässansens revolt mot vad vi kallar den
medeltida människouppfattningen. I flera skrifter har Pico inspirerat senare
renässansfilosofer att i antiken, den grekiska antikens läror, söka den sedan
länge fördolda sanningen om Gud, om världen och människan. I samma anda verkade
Pico när han i den kristna världen införde den judiska så kallade kabbalan, det
vill säga metoden att genom omflyttning av bokstäver, tolkning av bokstavstecken
som tal och så vidare, få fram den sanna undervisningen i Gamla testamentet. Den
sanna undermeningen om Gud, som Gud inte ansågs ha kunnat ge till det enkla
folket.”
Här har vi alltså ett liknande förmedlingssätt som är så typiskt teosofiskt. Man
har en undervisning för allmänheten, man har ett språk för allmänheten, en
theosophia som i bästa fall alla kan ta till sig. Men man har också ett
hemligt språk bakom orden, en sorts inre betydelse, i det här fallet
med kabbalan kallat talmystik. Var och en har nog studerat kabbalan i någon mån,
det är förmodligen ingen här i kväll som inte har gjort det. Lite känner vi
säkert till hur kabbalan fungerar.
När man närmar sig detta enorma system, där olika talvärden finns inbakade i
bokstäverna som i sig har vissa givna värden, så kan man komma fram till en, om
inte helt annan så i varje fall en delvis annorlunda betydelse, genom att lägga
till och dra ifrån, vilket vi inte skall göra ikväll.
Man kunde då genom detta kabbalistiska sätt under hela denna svåra tid, då det
var oerhört besvärligt att uttrycka sig rent ut, uttrycka precis det man ville,
fast i beslöjade former, utan att någon egentligen förstod vad man menade. Annat
var det för dem som var initierade i denna talmystik, eller för dem som hade
djup förståelse för kabbalismens rötter. Och Pico utgav sig för att vara just en
sådan person, som kunde uttolka detta. Han startade alltså en stor revolt mot
hela den medeltida uppfattning som rådde under hans tid.
Michelangelo har gjort en mycket känd tavla som heter Adams skapelse; den
finns i Sixtinska kapellet. Den är direkt inspirerad av vissa tankegångar som är
hämtade ur Picos Tal om människans värdighet. Renässansen handlar alltså
inte bara om Pico, utan det finns en mängd andra kända personer, som till
exempel filosofen Marsilio Ficino som översatte Platons skrifter till
italienska, skalderna Angelo Poliziano och Luigi Pulci, den politiske cynikern
Niccoló Machiavelli, konstnären Buonarrotti Michelangelo. De gjorde ett mycket
stort arbete med att lyfta fram humanism, naturfilosofi, mystik. Inom
neoplatonismen i Italien talades om Porfyrios, Jamblikos och en mängd kända
filosofer som på många olika sätt har satt mycket stor prägel i modern tid och i
modern filosofi.
När man försöker närma sig Pico - det är inte så alldeles lätt att försöka ge
honom någon sorts rättvisa på en så här kort stund - blir man ändå fascinerad av
hans lätthet att uttrycka sig och, som jag ser det i många fall, av hans
teosofiska uttalanden. Det kunde lika gärna ha varit någon modern teosof som
hade skrivit det han säger.
Det står bland annat så här i Mänskligt och naturligt, Pico säger: ”Med
sin förborgade visdoms lagar färdigställde den högre byggmästaren detta världens
hus vi ser. Hans gudomlighets allra heligaste tempel. Regionen ovan himlarna
smyckade han med andar. Det eteriska klot som han livade med eviga själar. De
lägre delar som utgör världens exkremistiska bottensats fyllde han till trängsel
med levande varelser av alla slag.”
Och här kommer man till den springande punkten som gör Pico så speciell, varför
Talet om människans värdighet är så exceptionellt, även i vår tid. Det
står vidare i Mänskligt och naturligt. Pico säger: ”Herren beslöt till
sist i sin gudomliga givmildhet, att skapa en varelse på ett helt annat sätt än
han skapat de övriga. Det fanns ingen människans idé. Han skapade därför
människan utan någon sådan förebild eller mönster, och gav människan vad ingen
annan varelse äger, frihet att själv skapa sitt väsen. Människan är alltså inte
länkad i kedjan, intar ingen bestämd plats på naturens skala.”
Oerhört intressant. Därmed menar han ju inte att vi inte är en del i det eviga
kretsloppet, utan han menar att människan intar en mycket unik position. Och så
kommer han tillbaka till resonemanget om prototyper, ett genomgående tema där
man i dag, om man är Jung-studerande, förmodligen skulle prata om arketyper.
Blavatsky använder också ordet arketyper eller urformer.
Det anses, och Pico i sitt resonemang och i den världsbild han målade upp, menar
att allting i idévärlden hade en prototyp. Det var inga som helst problem
med allting som skapades, men Gud eller Demiurgen hade ett stort problem när han
skulle göra människan. För det fanns ingen avbild, det fanns ingenting att göra
människan till en avbild efter här på jorden. Det är ett ganska intressant
förhållande som han går in i.
Rolf Lindborg säger så här om Pico i Mänskligt och naturligt: ”Vad vi kan
kalla människans värdighet, ehuru Pico alltså inte gör det, är vår förmåga att
själva forma vårt liv och vårt väsen. Den förmågan skall vi inte missbruka.”
Därför menar Pico att vi kan alltså som människor tränga långt ner i djurens
värld, eller ta ett steg långt upp i änglarnas rike. Och det är precis det som
teosofin säger, fast på ett helt annat sätt, det vill säga det är vi själva som
avgör var vi ska stå på skalan. Vi har förmågan att höja vårt medvetande till
änglars rike, men vi har också förmågan att träda ner i underjorden, ner i
demonernas värld och fastna där.
Så det hänger alltså återigen, även i hans filosofi som är ganska omfattande i
sina nyanseringar, på att förstå att vi på något vis är de som styr
utvecklingen. Och där ger han, till skillnad från den tidens uppfattning, en
helt annan bild av varför vi är här. Vi ska inte glömma att detta är skrivit år
1488.
Vidare står det i Mänskligt och naturligt: ”Vår värdighet ligger i vår
frihet, vår frihet att forma oss till något gudomligt om vi vill, den skildrar
Pico med gnistrande färger i sin oration om människans värdighet.” Och för att
förstå lite av vad Pico egentligen säger, så tycker jag det kunde vara
intressant att inte bara ha tillgång till någonting som närmar sig Pico utifrån,
utan även få fram någonting som han själv säger. Och jag vill väldigt gärna att
ni som är intresserade tittar i den här boken Om människans värdighet som
förmodligen är en antikvarisk bok, där även Talet om människans värdighet
finns i sin helhet.
Hela tiden kan man säga att Pico för fram två saker som är väsentliga, dels
människans frihet att välja, och dels att vi inte är styrda av
stjärnorna. I dag har han blivit mycket aktuell i USA, just därför att vi
pratar så mycket om astrologi. Astrologi har ju blivit mycket populärt även på
andra sidan Atlanten. Och därför har man gjort väldigt mycket för att finna
någon som på något vis har något vettigt att invända mot astrologin, men ändå
har något positivt att säga om filosofi och magi och om den esoteriska
traditionen.
Och Pico är just den personen. Han menar att det är inte de fysiska planeterna
som styr oss. Vi kan inte styras av planeter. Det vi styrs av är våra
handlingar.
Det finns i dag i teosofin en tankegång som jag tycker är synnerligen
intressant, och det är läran om Nirmanakayor. Jag förmodar att en och
annan är bekant med läran om denna hemliga teosofiska lära. Men för att
friska upp minnet så har vi nyligen i Dharmagruppen tagit upp den här
teosofiska läran i
Eko från
Orienten av Judge. I kapitel XI tar han specifikt upp dessa
Nirmanakayor. Inom buddhismen kallar man dem för Bodhisattvor. Alltså
högt utvecklade själar, som i sin tur besjälar, inspirerar och vägleder högt
utvecklade individer här på jorden.
Jag skulle vilja påstå att Pico är en sådan vägledd individ, som vid 24
års ålder formulerar de här 900 teserna, skriver de här inspirerade böckerna och
dessutom går ut så hårt och har gjort allt detta innan han är 31 år. Det finns
ingen liknande personlighet i Italiens utveckling och bland filosofer i modern
tid som har gjort ett sådant arbete och som fortfarande, 400 år senare, blir
större och vars verk idag får en djupare innebörd för oss människor. Det är
viktigt att vi människor formar vårt eget liv, att vi inte hänger fast vid
traditioner. Samtidigt är det viktigt att det finns traditioner som vi kan luta
oss mot.
Jag ska se om jag kan hitta något spännande som kan illustrera något av det Pico
är inne på. Det är så mycket här i boken, så det är svårt att plocka ut
någonting. Han säger bland annat någonting om magi, som jag tycker är
intressant. Man kan säga att han i "Talet om människans värdighet" uttalar sig
om väldigt många företeelser och åsikter som var gällande under medeltiden. Det
är också dessa idéer som ligger till grund för renässansen och till
renässansfilosofin, som han går i bräschen för. Pico citeras i Om människans
värdighet s 120 och säger bland annat så här i sitt Tal om människans
värdighet:
”Jag har också framställt teorem som gäller magi, och i dem har jag gjort gällande att det finns två slags magi. Den ena beror helt av demoners verk och demonens auktoritet, en sak som, så sant mig Gud hjälpe, är förhatlig och fruktansvärd. Den andra magin är, när den utövas rätt, inget annat än naturfilosofins absoluta höjdpunkt. Grekerna har omnämnt båda slagen, och den förstnämnda kallar de för trollkonst, och ansåg den på intet vis för magi. Och de gav det andra det karakteristiska och passande namnet magi.”
Så vi har alltså det vi kallar för
trollkonst och vi har det vi kallar för magi. Och vidare står det på samma sida:
"som om det [magi] vore den högsta och mest perfekta visdomen. Ty som Porfios
säger så betyder det persiska ordet magus, det gudomligas uttolkare och
vårdare." Och det är ett ord som används i många kabbalistiska kretsar i dag, en
högt utvecklad initierad kallas ofta för Magus.
När det gäller Pico så kan man säga att han knyter an till stora traditioner.
Zarathustra i Persien, Hermes Trismegistos i Egypten, Pythagoras och Platon i
Grekland. Dessa fyra kan man säga är hörnpelarna i hans undervisning. Det finns
en mängd andra stora filosofer som givetvis också får ett mycket stort utrymme.
Han nämner till och med Ammonios Sakkas, grundaren av den Eklektiska teo-
sofiska skolan i Alexandria på 200-talet
Det är oerhört intressant att konstatera hans försök att göra oss, eller den typ
av människa som levde då, uppmärksamma på att det är inte kyrkan eller den
apostoliska successionsordningen som är det viktiga. Det är vad du gör, det är
inte vad andra säger du ska tro på, även om man kan studera detta. För det var
han också väldigt mycket för. Han hade både ett drag av Pythagoras och ett drag
av Aristoteles, skulle man kunna säga.
Så Pico var både vetenskapligt orienterad och mystiskt orienterad. Och han
använde sig av Platons idéer i många sammanhang. Det finns enorma beskrivningar
där han till och med menar på att teologin är det absolut inget fel på, utan
teologin i dess sanna bemärkelse är läran om Gud.
Och här tycker jag att man kan spåra olika slag av inflytanden från Mästarna.
Redan på 1400-talet har det givits en möjlighet att från kyrkans korridorer
gjuta in den esoteriska visdomen. Det fanns alltså en möjlighet vid denna tid då
det gjordes stora ansatser från Orienten, att föra samman denna forntida
gudomliga visdom med den form av kristendom som hade skapats till dags dato. Så
det fanns personer som till exempel Pico som var villiga att knyta samman den
urgamla visdomen; den grekiska, den egyptiska, den persiska, den indiska med den
katolska läran. Men jag skulle vilja säga att man tog inte den chansen.
Det fanns till exempel en möjlighet att man kunde föra samman dessa idéer till
en syntes. Picos 900 teser är en del av ett stort manifest som han har skapat,
och som har kretsat underjordiskt. Ja inte nu längre, men det gjorde det
tidigare. Det lägger en sådan filosofisk grund, att vi alla i dag borde ta och
läsa de här skrifterna och speciellt de svenska översättningarna.
Jag vill lämna lite utrymme, ifall det är någonting vi särskilt vill diskutera
kring Pico. Jag ser att tiden rinner iväg här, och som vanligt har jag inte sagt
hälften. Så ordet är fritt, när det gäller Pico della Mirandola.
[Vi går nu över till den allmänna frågestunden]
F.A. Skulle han inte ha blivit bannlyst?
P.B. Det är en intressant frågeställning. Jag har också ställt mig den
frågan. Och svaret hittar jag till viss del i den första delen av Rolf Lindborgs
bok Om människans värdighet. Pico åtnjöt faktiskt den rika
översocietetens gunst. Han arbetade med en stor släkt som hette Medici, en
härskarklan i Florens, och de vakade över honom ganska mycket. Dessutom skrev
han ju en ursäkt, eller Apologia som det kallades, för sina 900 teser
samt Tal om människans värdighet. Dessutom kom de inte ut till
allmänheten förrän postumt, när han var död. Men det fanns tillräckligt många
människor som hade tagit del av teserna innan kyrkan drog in dem.
Så det finns förmodligen två förklaringar, dels att han hade det här beskyddet
från släkten Medici. Och dels, om det nu är så som vissa teosofiska
kretsar menar – att han var ett redskap för den stora Logen, att han var
en utsänd som hade en specifik uppgift att ingjuta i Europa, en renässans får
man väl kalla det, att återuppväcka de urgamla sanningarna igen. Jag tror att en
sådan själ har mycket större beskydd än vad man kan tänka sig och får en oerhörd
hjälp i ett sådant arbete.
För det var hans öde och bestämmelse, och även vår, att idéerna i denna impuls
som jag talade om i början skulle förmedlas och de sträcker sig över sju
århundraden. Enligt teosofin är vi nu inne i den sjunde fasen.
S.A. Jobbade Pico framför allt på egen hand? Som jag förstod det var
Michelangelo och många andra också verksamma. Fanns det något nätverk av
personer som gav ut den här kunskapen?
P.B. Ja, man arbetade inom vissa kretsar. Det fanns en man som hette
Marsilio Ficino som var mycket känd och hade startat en skola. Man hade startat
någon sorts akademi i Florens, som hade den platonska akademin i Aten som
förebild. I den ”platonska akademin” i Italien hade man en filosofisk skola som
fick verka ganska fritt. På den tiden var det så att de som var rika i Italien –
det fanns små, små kungadömen – hyrde in filosofer och andra som hade ett
mystiskt vetande vilket man tyckte var intressant, och lät dem experimentera på
olika sätt.
Det handlade väldigt mycket om att söka guld. Alkemins tankegångar att förädla
grova metaller till guld var ett sätt för många att syssla med något helt annat.
Förespeglingen var ju att man skulle utvinna guld, det var den ena sidan, det
var den mera fysiska alkemin. Men den andliga alkemin bygger på att förädla de
inre kvalitéerna, vår grova natur till rent guld eller till andligt ljus. Så man
sysslade rätt mycket med dubbla budskap, och på så vis tror jag man kunde verka
rätt fritt. Så länge man inte trampade på Roms tår eller på påvens skrud så satt
man nog rätt säkert i sitt lilla slott.
Men de jagade även Pico. Han hade ju den förmånen att innan han satte igång med
sin verksamhet så reste han runt både i Italien och Frankrike, i de finaste
skolorna och skaffade sig den bästa utbildningen. Så redan från allra första
början fick han en fin utbildning, han kom ju från en rik familj. Och sedan
åtnjöt han beskydd från många andra som såg vilket geni eller vilken fantastisk
person han var. Det fanns väl ingen som var intresserad av att ha ett välde som
styrdes av okunnighet.
Hela den arkitektoniska utvecklingen som man kan se i Italien, med konsten hos
Michelangelo och många andra har satt mycket stor prägel på renässansen. Den
vittnar om hur mycket kraft som finns inom människan när man når de högre
nivåerna, när några personer lyckas höja sig i sitt medvetande och i sin
kreativitet. Det är inte en slump att Michelangelo och Pico och ett par andra av
de här mer eller mindre kända personligheterna levde samtidigt. De återspeglade
ju alla var och en på sitt vis samma kvalitet, fast de hade olika uttrycksmedel.
En använde ordet, den andre konsten och den tredje uttryckte sig med musiken och
så vidare.
Så det är oerhört viktigt att förstå att det vid vissa tidpunkter görs en
ansats, som till exempel under de sista 25 åren av varje sekel. Detta har gjorts
sedan 1300-talets slut fram till vår tid, i en sorts Ockult Cykel i sju
led, i sju kretslopp, där mycket ockult kunskap skulle förmedlas och spridas.
Inte så att den skulle tvingas på någon, men göras tillgänglig för den som ville
ha den.
E.M. Det var också intressant att många av de här starka mystikerna
utgick just från Italien, eftersom kyrkan hade sitt högsäte där. Detta skapade
en slags balans.
P.B. Ljus och mörker hänger ofta ihop. En annan märklig händelse var att
Johan Kepler mer än hundra år senare inledde en mycket stor dispyt med Pico, som
ju inte kunde försvara sig då.
E.M. Vet du vad Pico dog av?
P.B. Han dog av hög feber, 31 år gammal 1494. Som verksam terapeut är man
ju så klart väldigt nyfiken på hur han dog. Han hade ett mycket kort och
intensivt liv. Man tycker kanske att en sådan person skulle leva mycket längre,
om man är så bevandrad i alkemi och kabbalism och mer eller mindre är ett
Sändebud för Logen.
Det finns delar av Picos undervisning som är tveksam, det är helt klart. Det
finns avsnitt där han tar till sig det kristna arvet på ett ganska ljusblått
sätt. Men i huvudsak kan man nog säga att hans försök att lyfta in den judiska
mystiken in i kristendomen är mycket intressant.
Det var 1492 som 200.000 judar blev landsförvisade från Spanien, på grund av den
stora bullan då alla fick 36 timmar på sig, eller vad det nu var, att bara packa
ihop sina väskor och försvinna ut ur Spanien. Många av dem lär ha tagit sig till
Italien, och med dem kom också en hel del mystiker och filosofer som förmedlade
den judiska mystiken och kabbalan.
Men redan innan kan vi säga att det fanns en elit, några utvalda med en inre
krets som var väl förberedda för denna övergång. De ville påvisa att det
finns ingen skillnad mellan den persiska urgamla filosofin hos de olika
Zarathustras eller Zoroasters och Hermes Trismegistos och den hermetiska
filosofin – det finns ingen skillnad mellan dessa i sak. Det finns
uttrycksmedel, det finns ord, det finns symboler som används på olika vis.
Det är heller ingen skillnad mellan hela den undervisning som pytagoréerna
förde fram och som Platon sedermera utvecklade, om idévärlden och hela den
filosofiska grund som vi i dag tar till oss. Och sedan hela neoplatonismen eller
nyplatonismen. Allt det här satte man på pränt igen, och man trodde väl från
Roms sida att dessa tankegångar var borta för gott. Men det var de inte.
Pico återupptäckte någonting som legat slumrande under lång tid, och som sedan
har satt mycket stora spår, speciellt inom konsten. Det finns ett förtäckt språk
hos många kända konstnärer, jag kan inte nämna alla nu som var involverade i
renässansen. Men sedan jag börjat forska i det här i somras så har jag sprungit
på ett antal böcker om Italien, om renässansfilosofin och om de upptäckter som
rör sig i dess farvatten. Hela den tiden i Italien var faktiskt en mycket
intressant tidsepok. Man kan spåra hur hermetisk kunskap successivt har
sammanställts och förts vidare. Och i dag har vi mycket att lära av just dessa
filosofiska resonemang om vi tar till oss denna gnosis, en theosofia
som ligger där mitt framför oss och kan berika oss oerhört mycket.
Se på Michelangelos konstnärliga produktion som till exempel Adams skapelse
i Sixtinska kapellet. Här i boken Mänskligt och naturligt finns också en
hel del bilder och matematiska formler och andra spännande saker som Pico
arbetade med, och även ett försättsblad om hur texten till de 900 teserna såg ut
som han lät meddela världen.
Kan ni tänka er, 24 år gammal ställer han sig upp som en liten spjuver mot hela
denna gigantiska apparat som katolska kyrkan är. Helt ofattbart, en
person. Givetvis var han uppbackad på sitt sätt, men det var i alla fall ganska
modigt gjort att träda fram. I dag finns det kanske en och annan katolsk präst
som vågar säga emot vissa saker som kommer från Rom, till exempel mot abort och
så vidare, men de åker ju ut ur kyrkan direkt.
A.A. Ingår Rolf Lindborg i något teosofiskt sammanhang?
P.B. Absolut inte. Men jag ska försöka träffa honom. Jag har bara haft
hans böcker och studerat dem en kort tid, de är lånade på Stadsbiblioteket.
A.A. Han levde för ett par år sedan, jag har faktiskt träffat honom på
filosoficirkeln.
P.B. Jaha. Var det intressant? Jo, honom får man närma sig, han har
kanske annat material som ligger och aldrig har blivit publicerat. Allt detta
med akademin och filosofiskolan är ju fantastiskt. Atens akademi återuppväckt är
ju i sig en renässans, man kommer så att säga tillbaka till de gamla värdena.
Det geometriska mönstret, det gyllene snittet, en mängd viktiga formler och
proportioner tillika med all filosofisk konst. Jag vet inte hur många av er här
i kväll som har varit i Italien, i Florens och Venedig, men renässansens magi är
väldigt intressant.
Och att då förstå att det finns en gudomlig filosofi bakom mycket av det här
tycker jag gör det ännu mer intressant, att det finns en del, eller ganska
mycket substans bakom alla dessa företeelser. Att de kanske i grund och botten
är inspirerade från ett helt annat håll än man egentligen tror. Att så få
människor med så riktiga idéer kan göra ett sådant stort intryck, det är
synnerligen spännande.
Det står vidare i Mänskligt och naturligt: ”Michelangelos ’Adams
skapelse’. En större frändskap mellan en målning och ett litterärt verk lär
svårligen kunna påträffas, än mellan denna bild och inledningen till Pico della
Mirandolas Om människans värdighet.” Här finner vi det magnifika
konstverk som Michelangelo har målat. Vi kan titta på den efter föredraget. Här
finns också en hel del referenser till andra kända personer som har rört sig i
historien kring den här tiden, vilka också har gjort ett mycket stort intryck
under renässansen. Så denna bok rekommenderar jag som läsning under hösten.
Det mest intressanta tycker jag är deras försök att inte radera ut
kristendomen, utan man har en djup förståelse för vad kristendomen egentligen
står för. Det kan vara intressant för er som är intresserade av det kristna
”språket” och det kristna ”sättet” att leva. Här finner man en person som
åtminstone försöker knyta samman den kristendom som har utvecklats fram till
1400-talets slut med den urgamla pythagoreiska skolan, som har sina rötter både
i Asien och i Egypten.
N.N. Vad hette boken där Talet om människans värdighet finns med?
P.B. Den heter faktiskt Om människans värdighet. Giovanni Pico della
Mirandola. Här finns några kapitel om humanism och mystik och naturfilosofi
under renässansen. Den ingår i skrifter utgivna av Vetenskapliga Societeten i
Lund.
Här finns också en hel del kopplingar till Johan Kepler och Giordano Bruno som
vi ska komma in på litet längre fram under hösten. Men mer om det senare. Jag
förmodar att ingen annan vill säga någonting just nu.
Nästa vecka har vi prickat in ganska bra, för då är det höstdagjämning som är en
av de fyra heliga tidpunkterna på året. Och då kommer vi i vanlig ordning att ta
upp lite om just vikten av att förmedla vissa idéer vid särskilda ockulta
tidpunkter. Precis som Pico gjorde sin kraftansträngning vid en viss tidpunkt
liksom de själar, de mystiker och de högre andliga väsen också gjorde som var
kopplade till hans verksamhet, som vi naturligtvis bara intuitivt kan känna. Han
gjorde alltså en förmedling vid en viss ockult tidpunkt. Under de sista 25 åren
av 1400-talet, 1500-talet, 1600-talet, 1700-talet, 1800-talet och så vidare har
liknande förmedlingar av ockult kunskap gjorts.
Vi menar också att det finns ett magisk tillfälle för oss människor att varje år
utnyttja de fyra heliga årstidernas skärningspunkter, som man gjorde förr i
tiden. Som de gamla shamanerna i Indien gjorde, som de gamla mongolerna gjorde,
som egyptierna gjorde. Och som vi gör, fast vi anknyter gärna till kristna
religiösa högtider. Men i grund och botten är det företeelser i naturen.
Detta och mycket annat tänker vi föreläsa om i nästa vecka. De som är
intresserade kan vara med i vår studiegrupp där vi behandlar
Odlandet av
koncentrationsförmågan, av W Q Judge, som nästa gång bland annat tar upp hur
vissa delar av den cykliska processen påverkar våra inre astralkroppar. Tack ska
ni ha och välkomna åter.
[Sammanställt den 24 oktober 1995.]
Källor:
Om människans värdighet av Rolf Lindborg
Mänskligt och naturligt av Rolf Lindborg
Blavatskys Teosofiska Ordbok av Helena Blavatsky
Den Hemliga Läran av Helena Blavatsky
Eko från Orienten av William Q Judge
Nyckeln till Teosofin av Helena Blavatsky
Den Hemliga Läran, Teosofiska Rörelsen nr 39
HP Blavatsky och den Hemliga Läran, TR nr 67
Teosofiska Symboler, TR nr 28
Supplement till Onlineversionen
_______________________________________________________
Christina of Sweden
(1626-1689),
the Porta Magica and the Italian poets
of the Golden and Rosy Cross.
Susanna Åkerman.
Queen Christina’s practise in alchemy preoccupied her for most of her adult life. Her interest in alchemy also has some intriguing Rosicrucian connections. The original Rosicrucians pamphlets of 1614 spread high expectations for a new age and a universal reformation of the arts and were circulated among radical Paracelsians in Northern Europe. The Rosicrucian elements that were to surface in Italy, however, appear to have grown out of a purely alchemical interest where the transmutational operations promised a future restoration of the "golden age" and was best expressed in poetry.
While the royal antiquarian in Stockholm, Johannes Bureus, dedicated Christina a manuscript copy of his speculations on the mystical origin of the Runes, his Adulruna Rediviva, in 1643 and a copy of his apocalyptic work, the Roar of the Northern Lion, in 1644, it is not known whether he showed her his reply to the Rosicrucian Fama, his Fama e Scanzia Redux of 1616. Perhaps influenced by spiritual readings, Christina wanted to institute an Order of Immanuel in 1646, but her advisor Johann Adler Salvius said it would be regarded as child’s play and the idea never materialized. Instead she instituted the Order of the Amaranthe in 1653 with its emblem of an ever green garland signifying immortal life. The amaranth leaves were known by the Greeks to grow in Colchis beyond the Black Sea. She conferred the Order on her Spanish aids who helped her prepare her conversion to Catholicism after her abdication in 1654. She left Sweden and settled in Rome as the convert of the age.
Prior to that that, however, Christina had been approached by the alchemist Johannes Franck, who described her future reign as the fulfillment of Paracelsus’ prophecy of a return of Helias Artista and of Sendivogius’ vision of the the rise of a metallic monarchy of the North. With these visions in store Franck urged on the Queen to start searching for the ruby red powder of the philosophers. He expressed these hopes in the tract that he offered her: Colloquium philosophcum cum diis montanis (Upsala 1651). A year later, in 1652, Christina was offered a text described as "magia cabalistica", by the Hermetic engraver Michel Le Blon, thus mediating the offer of Rabbi Menasseh ben Israel. Le Blon culled a copy of Jacob Boehme’s "little prayer book" from the Behmenist and mystic Abraham van Franckenberg and proceeded to translate it into French while in Stockholm in 1653. Christina was now turning towards Catholicism, but it is possible that she heard of the translation project from Le Blon, who acted as her art curator. At about this time she induced the Greek specialist Johannes Schefferus to write a history of the Pythagoreans, which was published in Sweden a decade later as De natura et constitutione philosophiae Italicae seu pythagoricae (Upsala, 1664). Christina’s preference for Greek manuscripts was critizised by Descartes when he visited Stockholm in 1650. Christina said in reply that she thought his ideas were already formulated by the sceptic Sextus Empiricus and by St. Augustine. She also read a copy of Iamblichus’ De mysteriis aegyptiaca, a text that uses Platonic and Hermetic sources in its descriptions of theurgy and divination, methods of coming into contact with gods and demons.
In 1656 in Pesaro Christina wrote to the Greek scholar Lucas Holstenius in Rome, who edited Porphyri’s Life of Pythagoras, and revealing her interests said "Platonic works are as rare here as the unicorn." Also, in Pesaro she was greeted in verse by Francesco Maria Santinelli, a fertile poet who was brought into her service. A year later, Santinelli’s brother, Ludovico, was present at Christina’s murder of Monaldescho at Fontainebleau. Francesco Maria was on business in Rome during this infamous event, but was still employed in Christina’s very active scheming. Monaldescho had betrayed the Queen’s French supported plan to again rise to power by a surprise attack on the Spanish rule in Naples. After the scandal of the murder, both brothers had to leave Christina’s court. In 1659, Santinelli wrote a poem, Carlo V, dedicated to emperor Leopold in Vienna . In it, one notes, there is the line "la mia Rosa Croce Aurea fortuna" (V:89). Later in 1666, Santinelli wrote an alchemical poem with commentary, Lux obnubilata suapte natura refulgens, (Light shining forth by it own nature out of darkness) while using the pseudonym Fra Marc’Antonio Crasselame Chinese. In another set of verse, written in 1656 in Rome, by the Marquise Massimiliano Palombara, La Bugia - the second version which now resides in Christina’s collection in the Vatican as Ms. Reginensis Latini 1521 - there is the line "un compagnia intitolata della rosea croce o come altro dicono dell’ aurea croce". These scattered remarks add to the evidence that a Rosicrucian identity had developed among alchemists in Italy – an identity that may even be seen as prefiguring the eighteenth century alchemical Gold- und Rosencreutz Orden, made public by Sincerus Renatus (Salomon Richter) in 1710.
In 1656, as Mino Gabriele points out, one S. Francesco Melosio performed some verse on la Bugia (the candlelight) in Christina’s Academy with phrases like "la Bugia su l’argento e vera alchimia" (Ms. Barb. Lat. 3885 ff. 85r-88r). Christina thus almost certainly came into contact with poets and alchemists who had taken part of the Rosicrucian expectations. She also came to know some aspects of alchemy and were to collect and practise it. There is a drawing with comments in her own hand that shows some alchemical destillation equipment. Yet, we must remember that the lines on the Rosicrucians in Palombara’s document do not occur in Christina’s version of La Bugia. There is, however, another contemporary French manuscript in her collection called Veritas Hermetica (Ms. Reg. Lat. 1218). This text has a few lines on the gathering of dew and its processing and refers to some Fratres Rores Cocti – brothers of cooked dew. Christina also owned some forty alchemical manuscripts by the foremost medieval authors, as well as practical handbooks. They included works by Geber, Johan Scotus, Arnold de Villa Nova, Raimund Lull, Albertus Magnus, Thomas Aquinas, Benard Trevisano, George Ripley, George Anrach d’Argentine, Johan Grasshof and a Rosarium Philosophorum – with its alchemical imagery of merging the solar-King and the lunar-Queen into a hermaphroditic union.
There is also the Porta Magica raised in 1680 in the Roman garden of Palombara which carries a portal stone with an emblem from Henricus Madathanus’ alchemical allegory Aureum Seculum Redivivum of 1621. It consists of a cross above a circle in which is inscribed a hexagram with the text "centrum in trigono centri". Mino Gabriele draws attention to the geometrical construction and shows that it is similar to that of the 21st emblem of Michael Maier’s Atalanta Fugiens (Frankfurt 1617) where a man with a pair of compasses is in the process of constructing a hexagram by drawing a triangle within a larger circle while at its base a square is placed within a smaller circle. Palombara’s door is flanked by alchemical insignia and various Latin device describe the alchemical process. The seven signs are taken from Johannes de Monte-Snyder, Commentatio de Pharmaco Catholico (Amsterdam 1666 ) and are in sequence: Saturn-lead, Jupiter-tin, Mars-iron, Venus-bronze, Mercury, Antinomy and Vitriol. The door still stands to be seen on Piazza Vittorio Emanuele in Rome.
A legend circulates saying that the door was raised as a commemoration of a successfull transmutation that took place in Christina’s chambers. This version of events was first told in 1804 in an Italian description of Rome in which it is said that northern youth, a "giovane ultramontane," came to Christina’s court and produced some scraps of gold, but that he then disappeared. As we have seen Christina actually owns Palombara’s alchemical manuscript La Bugia and other verse by him. She also accorded him functions in her court and supported his family after his death. Christina was thus Palombara’s patron and this extended to his alchemical poetry. Her "inspiring proximity" and resources were valued also by other literary men. After her death she was elected symbolical head, "Basilissa," of the poets forming the Academia Arcadia, thus continuing her own series of academies held in her palace.
The Porta Magica is topped with the Hebrew inscription Ruach Elohim or the Spirit of the Lord and around the emblem is the text: TRIA SUNT MIRABILIA DEUS ET HOMO MATER ET VIRGO TRINUS ET UNUS. In another plate, now lost, was the device VILLAE IANUAM TRANANDO RECLUDENS IASON OBTINET LOCUPLES VELLUS MEDEAE 1680 (Passing by opening the door of the villa, Iason obtained the rich fleece of Medea 1680).
Also on the Porta there is an inscription alluding to the travels of the Argonauts: HORTI MAGICI INGRESSUM HESPERIUS CUSTODIT DRACO ET/ SINE ALCIDE COLCHIAS DELICIAS NON GUSTASSET IASON (The hesperian dragon guards the opening of the the magical garden and without Hercules Iason would not have tasted the delicasies of Colchis).
From left to right the inscriptions state QUANDO IN TUA DOMO NIGRI CORVI PARTURIENT ALBAS COLUMBAS TUNC VOCABERIS SAPIENS (When in your house black ravens will give birth to white doves, then you are going to be called wise). DIAMETER SPHAERAE THAU CIRCULI CRUX ORBIS NON ORBIS PROSUNT (The diameter of the sphere, the tau of the circle, the cross of the globe, are of no use to the world). QUI SCIT COMBURERE AQUA ET LAVARE IGNE FACIT DE TERRA CAELUM ET DE CAELO TERRAM PRETIOSAM (He who knows how to burn with water and wash with fire makes out of the earth heaven and out of the heaven precious earth). SI FECERIS VOLARE TERRAM SUPER CAPUT TUUM EIUS PENNIS AQUAS TORRENTUM CONVERTES IN PETRAM (If you will throw the earth over your head with its hair you will convert into stone the torrents of water).
AZOTH ET IGNIS DEALBANDO LATONAM VENIET SINE VESTE DIANA (When azoth and fire whitens Latona, Diana will come without clothes). FILIUS NOSTER MORTUS VIVIT REX AB IGNE REDIT ET CONIUGO GAUDET OCCULTO (Our dead son lives, the king turns from the fire and takes pleasure in the occult conjunction). EST OPUS OCCULTUM VERI SOPHI APERIRE TERRAM UT GERMINET SALUTEM PRO POPULO (It is the occult work of the true sapients to open the earth in order to generate salvation for the people). On the threshold there is the short line which can be read both ways: SI SEDES NON IS (If you sit you cannot go, if you don’t sit go).
In the same year, 1680, a tract was published at Ulm
by Johannes de Monte Hermetis with the title: Explicatio Centri in Trigono
Centri per Somnium – Das ist: Erläuterung dess Hermetischen Güldenen Fluss.
The text contains five parts, first an Aenigma Cabalisticum, then the
explicatio centri in trigono centri and then two alchemical commentaries on
the operations in the Opus Philosophicum written by "dem Löwen dess Rothen
Creutzes". Last was a text on astronomical medicine, on how to cure illness
through the mediation of the stars. The explicatio describes the merging of
the upward and downward triangles representing philosophical fire and
philosophical water and is contemporary with the raising of the Porta Magica
but, disappointingly, it does not shed further light on Palombara’s initiative.
Henricus Madathanus’ Aureum Seculum Redivivum is suggestive in Christina's case because it describes various women sages such as Rachel and Leah, and a queenly figure that performs various roles in the text. (See the accompaning text The Golden Age Restored). Significantly, Madhatanus ends the text by saying that he is a "frater aurae crucis". In 1625 it was reprinted both in a separate edition and in the Musaeum Hermeticum by Lucas Jennis, who also printed Michael Maier’s Rosicrucian works. The emblem was taken over by Wienner von Sonnenfels in 1747 in his Splendor lucis, oder Glanz des Lichts published at Vienna. Madathanus’ lower part of the emblem, "centrum in trigono centri", was reproduced in the well known work that circulated in the Gold- und Rosencreutz Orden, the Geheime Figuren der Rosencreutzer (Altona 1785-88).
There is no evidence to determine exactly when Christina started with alchemy, but her involvement tended to increase toward the end of her life. In the summer of 1667 in Hamburg, Christina experimented with the messianic prophet and alchemist Giuseppe Francesco Borri, but Cardinal Azzolino wrote her that she had to distance herself from Borri because he was searched by the inquisition. Christina at this time also corresponded with another alchemist, Johan Rudolf Glauber. She also took interest in the phosphorus discovered by Hennig Brandt. In her collecion of spiritual medieval manuscripts, counting to over 2000 items, are included texts by Joachim di Fiore and Campanella. Also on the list is a copy of the Hermetic Asclepius. Her collection includes Trithemius’ Steganographia (Ms. Reg. Lat. 1344) and John Dee’s Monas Hieroglyphica (Ms. Reg. Lat. 1266). She also owned parts of a Picatrix and a Latin version of the Sefer-ha-Raziel (Ms. Reg. Lat. 1300), a book of angelic magic. Her collection of printed books counted to several thousand items and included Paracelsus’ works, alchemical works of Johannes Theurneisser and Andreas Libavius . In 1655, she gave a large collection of alchemical manuscripts from Prague to her librarian Isaac Vossius. These were once owned by Rudolph II and are written in the German, Czech and Latin languages, a collection which now resides as the Codices Vossiani Chymici at the University of Leiden. Christina’s books are listed in a document now in the Bodleian library, Oxford. It is prefaced by a drawing of a rose in full bloom with the text "Erst einen Knop danach einen Rosen." The corresponding list in the Vatican (Ms. Vat. Lat. 8171) carries a Bible, drawn by the same hand, with a bee and a spider with the text "Mel ibit tibi fel", i. e. the honey will go to your bitterness – emblems that combined remind us of Robert Fludd’s bee-adorned rose and cob-web of the Summum Bonum, but that perhaps may indicate a more mainstream mysticism.
Christina was very eager to know more of alchemy and brought in a younger woman called Sibylla into the experiments. She also employed a working alchemist, Pietro Antonio Bandiera, to run her laboratory and finally testamented him the equipment. An alchemical tract was dedicated to her by Giovanni Batista Comastri, the Specchio della Verita (Venice, 1683). There is a document in her own hand, entitled "Il laboratorio filosofico – paradossi chimici," but it appears to be notes from a text with the same title. The last text that Christina read, found by her deathbed in 1689, was a letter on the universal medicine, the alkahest, by Samuel Forberger.
Was Christina perhaps an adept involved in Palombara’s closest circle, or was she merely a patron full of curiosity? She clearly was a very forceful woman. She claimed that her mind was entirely masculine and that she lacked what she saw as the normal faults of womanhood. This belief was to materialize in her ardent hope for a real transmutation. In her collection of papers that she testamented to Cardinal Azzolino, now in Riksarkivet, Stockholm, there is an Italian text on which Chrisina has written that it was given to her in April 1682. In it, Christina’s abdication and travel to Rome is first described. Suddenly, in one sentence, it is said "la natura perfettera l’opera" and instead a strong youth by name Alexander appears. The text goes on to tell of Alexander’s future travel to Constantinople to convert the Turks. Since she as ex-Queen took the name Christina Alexandra in Rome, it appears that the prophecy with its wonderful metamorphosis spoke to Christina’s inner dreams of perfecting herself. In this the Aristotelian view of women as undeveloped men had a role to play, but also the alchemical vision of polarities and ultimate perfection.
Yet, we may have some doubts of her expertise. In a letter to Azzolino in Hamburg in March 1667 she writes of the report of a successful transmutation performed by a Dutch peasant. The learned doctor Helvetius, who formerly had been sceptical towards alchemy was present and now guaranteed its fulfillment. Christina adds that with one grain of the projection powder one is able to convert "500 livres" of lead, that is 250 kg, into 24 carats of gold. This is far out of proportion as the tradition teaches us that the real weights is perhaps one grain to 15 g of gold. She does not say that the result was obtained through a multiplication process. Maybe she grew to learn more, especially after meeting Borri and after setting up her own laboratory in Rome. Christina knew something of alchemy, we may infer, and we may rest with one of her maxims where she says: "la Chimie est une belle science. Elle est l’anatomie de la nature et la veritable clef qui ouvre tous les tresors. Elle donne la richesse, la santé, la gloire et la veritable sagesse a son posseseur." She added that while alchemy had recently been degraded by charlatans, it remained as the royal science. True to her Platonic ideals she had medals made as a gift to her visitors. It carried a shining sun on one side and with the text on the other: "Nec falso, nec alieno – with neither false nor borrowed /light/." This was how she liked to present herself : i. e. as a philsopher-Queen.
The philosophy involved was not the modern rationalism of Descartes but the age-old philosophia perennis and the theory of alchemical transmutation.
Literature:
Susanna Åkerman, Queen Christina of Sweden and her Circle: The
Transformation of a Philosophical Libertine. Brill, Leiden 1991.
Susanna Åkerman, Rose Cross Over the Baltic: The Spread of Rosicrucianism
in Northern Europe. Brill, Leiden 1998.
Jeanne Bignami Odier and Anna Maria Partini, "Cristina di Svezia e le scienze
occulte" Physis 1983, pp. 251-278.
P. C. Van Boeren, Codices Vossiani Chymici. Leiden 1975.
Eugène Canseliet, Deux Logis Alchimique: En marge de la science et de
l’histoire. Pauvert, Paris 1979 (1945).
Giovanni Batista Comastri, Specchio della Verita – dedicata alla Regina
Cristina di Svezia, Venezia 1683. A cura di Anna Maria Partini.
Edizione Mediterranee, Rome 1989.
Johannes Franck, Alkemiska skrifter: Hermetiska teser om den filosofiska
stenens grundläggande principer. Utg. Carl-Michael Edenborg. Philosophiska
förlaget, Stockholm 1992.
Mino Gabriele, Il giardino di Hermes: Massimiliano Palombara alchimista e
rosacroce nella Roma del Seicento. (Con la prima edizione del
codice autografo della Bugia – 1656). Editrice Ianua, Rome 1986.
Kjell Lekeby, "Drottning Kristinas gudomliga metamorfos. Från intersexualitet
till mansblivande" Fenix 1997:2.
Marchese Massimiliano Palombara, La Bugia: Rime ermetiche e altri scritti.
Da un Codice Reginense del sec. XVII. A cura di Anna Maria Partini.
Edizione Mediterranee, Rome 1983.
La Porta Magica: Luoghi e memorie nel giardino di piazza Vittorio. A
cura di Nicoletta Cardano. Fratelli Palombi Editori, Rome 1990.
Francesco Maria Santinelli, Sonetti Alchimici e altri scritti inediti.
A cura di Anna Maria Partini. Edizione Mediterranee, Rome 1985.
Arne Wettermark "Christine de Suède et la science des roys: Quelques maximes a
la lumiere de la tradition hemetique." Nouvelles de la Republique des
lettres 1990:2 pp. 61-82.
Källa: The Alchemy Website
http://www.levity.com/alchemy/index.html
Kristina, ca. 1660
Teckning av en alkemisk apparat (förstorad till höger), med anteckningar på italienska av drottning Kristina. Manuskript, 2 ark. - Från Riksarkivet: Azzolinosaml. K 427.
ristinas
intresse för naturvetenskap och det ockulta hade sin början i Sverige omkring
1650-1655, men det var först i Italien som intresset blev starkare. Med
avseende på alkemi, lät hon i Rom uppföra ett laboratorium, där studier
företogs i bland annat hur man skulle framställa guld från andra metaller och
hur man skulle finna den vises sten. Hon sökte och erhöll samarbete med
aktningsvärda italienska alkemister såsom Massimilioano Palombara
och Guiseppe Francesco Borri. Det är uppenbart att de
italienska vetensksmännen och texterna påverkat Kristina eftersom hennes
arbeten är skrivna uteslutande på det italienska språket.
källa: Naturhistoriska Riksmuseet
http://www.nrm.se/virtexhi/sidereus/christin.html.se
_____________________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________________
ARCANAs
föredragsserie började utges höstdagjämningen 1995 och kan beställas från:
TEOSOFISKA
KOMPANIET Roslins väg 6, 217 55 Malmö. Mobil: 070 376 47 47
