En teosofisk föredragsserie från
Malmölogen U.L.T.
© 2003 Online-versionen • Teosofiska Kompaniet Malmö
• Malmölogens transaktioner
www.teosofiskakompaniet.net
Den Heliga Graalen
Föredrag hållet i Teosofisalen, Kärleksgatan 1, 2 vån, Malmö den 22
februari 1995
Nr 7 • Serie 1 • Oktober 1995 • ISSN 1401-3835
Supplement till Onlineversionen:
THE GNOSTIC SOCIETY LIBRARY
The Corpus Hermeticum
[I denna utskrift har en del redigering gjorts från kassettinspelning nr 252 för att göra föredraget så lättläsligt och begripligt som möjligt.]
INLEDNING
E.M. Vi hälsar alla varmt välkomna till ett föredrag som ska handla om Den
Heliga Graalen. Det är en del av en serie Ockulta Samtal som vi har
den sista träffen i varje månad. När det gäller kvällens föredrag har vi tagit
fram några tidskrifter som anknyter till det. Vi har tagit fram nr 13 av
Teosofiska Rörelsen, som är ett specifikt temanummer kring den heliga
Graalen. Vi har också tagit fram nr 52, som handlar om Den Hemliga Läran,
och nr 53, som handlar om det tvåfaldiga minnet eller vårt själsliga och
fysiska minne. Anledningen till att vi har tagit fram de två senare numren är
att de anknyter till den heliga Graalen, som vi får se i kväll. De finns
tillgängliga på bokbordet efteråt.
Vad som också är klart i dag och som jag hoppas de flesta har hunnit ta, är
vårt nya Programblad för nästa månad, där vi kommer att ha en del
intressanta föredrag. I det första föredraget ska vi prata om det Andliga
perspektivet angående det manliga och det kvinnliga. Och därefter, den 8
mars. pratar vi om Individuell och global karma, och den 15:e fokuserar
vi på William Quan Judge, som var en av Teosofiska Samfundets ursprungliga
grundare tillsammans med Helena Blavatsky. Den 22 mars tar vi upp ett annat
intressant ämne; Hypnos, Sömn och Regressioner. Det anknyter till
framsidestexten på Programbladets tema, som handlar om olika hypnotiska
regressionsexperiment. Och den sista onsdagen i nästa månad talar vi om
Medvetandets olika sfärer. Så tag gärna ett program om ni inte
redan har gjort det.
För er som inte har varit här på ett tag kan nämnas att vi har en del olika
informationsblad som det går bra att ta. Vi har en ny prislista, vi har
ett Index i alfabetisk ordning över artiklarna i vår tidskrift, om man
är intresserad av något speciellt tema, och vi har också en ny
föredragslista över band som är inspelade här Det går bra att låna hem ett
band i veckan. Dessutom har vi tre små grundtexter, skrivna av
Blavatsky, som egentligen hela den teosofiska undervisningen bygger på. Det är
Den Hemliga Lärans Tre Grundsatser och det är
Den Uråldriga Källan – den hemliga lärans uråldriga källa – samt den
Ockulta Psykologins
Grundsatser. Så det är fritt fram att ta, de är gratis.
I kväll ska vi alltså prata om den heliga Graalen. Vi har tagit upp
Livselixiret tidigare i månaden och vi ska se att det finns en del
paralleller i detta. Vad gäller ULT är det som vanligt så att vi tar tacksamt
emot alla former av bidrag när det gäller ekonomin, eller om man vill bidra
med att hjälpa till i verksamheten på olika sätt. Och för dem som vill
fördjupa sig i vår verksamhet har vi också mellan klockan sex och sju en
studiegrupp, Dharmagruppen, där vi för tillfället går in på ett väldigt
spännande ämne, vi pratar om Sjutalets mystik. Och nästa gång tar vi
upp en artikel från vår tidskrift som belyser just människans sjufaldiga
indelning.
Människans sjufaldiga indelning är en av grundtankarna inom teosofins
filosofi. För vi vet att det finns sju dagar i veckan, det finns sju toner i
skalan, det finns sju färgnyanser. Man kan se sjutalet lite överallt. Men om
vi börjar studera sjutalet i människan så upptäcker vi ganska snabbt att
förstår vi det riktigt ingående, så får vi också en förståelse för den här
symboliken som finns på andra ställen inom vår ockulta litteratur.
Och kan vi förstå detta i förhållande till oss själva så är det en enorm
kunskap vi bär med oss. En visdom vi kan applicera på olika håll. Inte minst i
vårt vardagsliv, där vi ser att mycket också går i sjutal. Det kan vara
sjuårscykler, det kan vara sjudagarscykler som i måncykeln och så vidare. För
dem som känner för att fördjupa sig i sjutalet, så går vi in på detta mera
direkt i Dharmagruppen nästa vecka. Det är fritt fram att vara med även
om man inte har varit med tidigare. Vi ska nu få höra Deklarationen
uppläst, och sedan kommer vi in på själva föredraget.
U.L.T.s DEKLARATION [För separat utskrift tryck här: Deklarationen ]
Inriktningen för denna Loge är att
självständigt och hängivet tjäna teosofins sak utan att vara bunden vid någon
teosofisk organisation. Den är lojal mot den Teosofiska Rörelsens stora grundare men
befattar sig inte med tvistefrågor eller olikheter i personliga åsikter.
Det arbete den har att utföra och det mål den har i sikte är alltför upphöjda och krävande för att den skall hinna med eller önska engagera sig i underordnade frågor. Detta arbete och detta mål är att sprida de grundläggande principerna i teosofins filosofi och att praktiskt tillämpa dem genom ett fullkomligare förverkligande av SJÄLVET; en djupare övertygelse om universellt broderskap.
Den anser att den orubbliga grundvalen för att ena teosofer, varhelst de befinner sig och hur deras villkor än ser ut, är likhet i mål, syfte och lära och har därför varken konstitution, stadgar eller styrelse, och denna grundval utgör det enda bandet mellan dess associerade medlemmar.
Den strävar efter att sprida denna idé bland teosofer för att befrämja enigheten.
Den betraktar som teosofer alla dem som ägnar sig åt att verkligen tjäna mänskligheten utan hänsyn till ras, tro, kön, ställning eller organisationstillhörighet, och
den välkomnar till sin sammanslutning alla dem som bekänner sig till dess angivna syften och som genom studier eller på annat sätt önskar bereda sig för att bättre kunna hjälpa och lära andra.
Den sanne teosofen tillhör ingen kult
eller sekt men tillhör likväl dem alla.
_______________________________________________________
[Vi går nu över till själva föredraget. I kväll går
det bra att ställa frågor under föredragets gång, eftersom temat är Ockulta Samtal.]
Den Heliga Graalen från Xenophontos Klostret (byggt 1010) på Athos berget.
DEN HELIGA GRAALEN
E.M. Det är väl så, att när vi har studerat teosofin ett tag och börjar
tillämpa de här tankegångarna i vardagen, så förstår vi att tanken inom teosofin
är att vi ska lära känna oss själva bättre. Upptäcka och självreflektera:
Vem är vi egentligen? Och vad är det för vanor just jag har, vad är det för
riktning som just jag vill ha i mitt liv? Och då är det naturligt att vi genom
generationer har längtat efter att hitta någonting som på något vis kan göra det
lite enklare för oss. Vi har letat efter ett livselixir som skulle kunna
förlänga livet och göra det möjligt att bara leva vidare i all oändlighet. Vi
har letat efter den helig Graalen som ska innehålla det heliga blodet,
och genom att ta del av detta skulle man också få ett evigt liv och uppnå
upplysning och insikt.
Det är väl så, det kan var och en av oss känna, att vi kan bli lite trötta på
oss själva ibland. Vi ser att det är vissa saker vi vill, vi tycker att vi
sätter upp ett mål, vi har en inriktning på saker och ting vi vill förbättra i
oss, positiva saker som vi vill förstärka. Och så har vi vårt försök på
morgonen, vi kanske sitter och mediterar och har en viss föresats för dagen,
sedan går vi ut i vardagen. Och så går det inte så lång tid förrän det kör ihop
sig ganska bra. Just det vi inte vill göra är så klart precis det vi gör, och så
vidare.
Och till slut börjar vi sökandet. Det är kanske först i det yttre, vi söker
efter någonting, en lösning. Och till slut kanske vi tvingas inåt mot Självet
för att upptäcka detta Något, där vi ständigt kan komma tillbaka inom
oss själva och hämta ny kraft, som en sorts evighetskälla inom oss. För hur ska
vi annars orka med att förstå allt det motstånd vi har skapat genom våra olika
sätt att leva genom inkarnation efter inkarnation? Vi upptäcker att vi har lagt
grunden till så många mönster och vanor som vi längtar och önskar att bryta.
Någonstans måste vi hitta en styrka inom oss själva för att kunna orka med och
ta itu med varje dag på nytt, varje morgon när vi går till jobbet, när vi möter
våra beteenden, våra begränsningar.
Och detta Något har då fått olika namn under olika kulturer. Det finns alltså
någonting inom oss vi ständigt kan söka oss tillbaka till och få ny inspiration,
för att få ny näring att gå vidare, för att hela tiden vidga våra perspektiv.
För är det inte det som gäller om jag vill vara teosof, att försöka få ett
vidgat perspektiv på tillvaron, en mera vidsynt inställning.
Det sägs att ett av de starkaste gifterna, och det mest katastrofala hindret
under vår strävan att bli teosof, det är vanan att prata strunt om andra, att
fokusera på det negativa, att inte försvara en människa när man hör hon blir
baktalad, att inte stå upp för det som är rättvist och humant och medmänskligt.
Hur ofta faller vi inte själva offer för just det här. Vi hör någon prata om
någon, vi slinker med och fokuserar lite grand på det negativa. För en del av
oss är det kanske så, att fokusera på en annan människas negativa aspekter gör
att vi själva känner oss lite bättre.
Allt det här hör till personligheten, och allt detta måste vi lämna bakom oss.
För att vi ska kunna nå fram till den heliga Källan, eller den heliga Graalen
som vi strax ska höra om, så måste vi komma bort ifrån Jag- och Du-tänkandet,
att vi skiljer oss åt från alla andra. Vi måste komma tillbaka till det heliga
Graal-tänkandet, att vi i grund och botten har samma urkälla. Det inre
symboliseras kanske bäst av det som den Heliga Kalken bär i sitt kärl. Det är
detta vi måste identifiera oss med, vilket är ett och samma för alla. Endast på
det sättet tror jag vi finner styrka och kraft att gå vidare och bryta alla våra
mönster och vanor. Då närmar vi oss varandra och får ta del av den livgivande
kraften. Man kan hela tiden dricka ur den heliga Graalen inom oss.
Graalen visar sig för kung Arthur och hans
riddare.
P.B. Jag vet inte om ni har sett vårt special nummer 13 av Teosofiska
Rörelsen som publicerades 1982. Det handlar enbart om Graalen, och här är
dessutom en mycket lång artikel om Richard Wagner. Varför är han med i det här
specialnumret egentligen? Vi pratade förra veckan om William Shakespeare, som
också var en mycket klok och vis man och en förmedlare av teosofi genom teaterns
värld. Och man skulle kunna säga att Wagners sjunde och sista drama, Parsifal,
på något vis symboliserar Wagners hela undervisning, hans ockulta resumé så att
säga. För all hans samlade visdom finns i denna Graal-mystik som är så väl
dokumenterad just i Parsifal.
Är det någon här som har sett Parsifal? Ingen? Då vet ni vad ni ska göra
när ni har en chans.
Sökandet efter Graalen och hela den mystik som är kopplad med den går långt
tillbaka i tiden. Vi har även en annan intressant artikel i det här numret som
spårar Graal-mystiken ända tillbaka till kelternas tid. Och att den sedan, långt
senare på 1100-talet, har blivit förkristnad eller förändrad och fått en
Kristi klädnad så att säga. En förändringsprocess har skett under en lång tid,
men i grund och botten är Graalen en mycket gammal symbol. Men den Graal-mystik
vi ska hålla oss till i kväll är den klassiska förståelsen av den Heliga Kalken,
den Heliga Bägaren, Kristi blod, Longinus spjut, hur Kristi blod har förts hit
av Josef av Arimatea och så vidare. Det är dessa frågor vi ska försöka hålla oss
till i kväll.
Kung Arthur’s runda bord vid Winchester.
Det är intressant att försöka förstå: Vad handlar Graal-mystiken om? Det finns
en mängd olika Graal-berättelser, det finns en mängd olika infallsvinklar. Det
är ofta kopplat till Köln-domen, det är kopplat till Arthur och riddarna kring
runda bordet. Det finns kopplingar på många olika håll. Till tempelherrarna som
tog över från riddarna, eller kung Arthur och hans riddare som också försökte
finna sanningen, att komma till Graal-borgen, att finna den försvunna Kalken som
innehöll Kristi blod. I tidskriften nämner man att på 1100-talet finns det fyra,
fem stycken ganska kända Graal-historier, som även i dag är klassiskt
accepterade.
A.A. Vad betyder Graal, vad är det för någonting?
P.B. Det kan faktiskt betyda lite olika saker. Om man vill förstå den här
legenden så måste vi känna till att det finns en mängd olika teorier. En del
tror till exempel att det kommer från det latinska ordet crater, som
betyder kopp, och det är en intressant tolkning. Dessutom betyder det
latinska ordet gradale en gradvis avsmalnande kopp.
Man vet alltså inte 100% säkert om man ska härleda ordet från latin, från
keltiskan eller om man ska härleda det från annat håll. På tyska och holländska
heter det ju Graal och på engelska Grail. På svenska heter det Graal eller Gral,
på provensalska Grael, på katalanska Graelsa och så vidare. Det finns en hel
mängd förklaringar i tidskriften, på själva betydelsen av ordet.
A.A. Men när du pratar om Graal så menar du väl inte en vas? När du säger
Graal, vad står det för då?
P.B. Jag menar bland annat att i förståelsen av den här myten måste vi ta
till oss själva berättelsen om den Heliga Kalken, Graalen, Bägaren. Vi vet att
bägaren betydde väldigt mycket för riddarekulturen, där alla riddarna kring
runda bordet satt och skålade med sina bägare. Men ur ett kristet perspektiv
handlar det om den Heliga Kalken, Kristi kalk, den sista bägaren, den sista
måltiden, nattvarden.
Utvecklingen av själva myten har stegvis byggts på, så att Kristi sista måltid
har fått en stor betydelse. Det står i tidskriften bland annat att nattvarden
och hela den ritualen var någonting man utvecklade på 1100-talet. Så den hänger
mycket samman med Graal-mystiken av i dag. Det var inte så utbrett förr i tiden
att man hade nattvard, utan det är en senare del av den kristna traditionen.
Men det blir intressant när man börjar koppla ihop berättelserna. Det finns i en
version en man som heter Josef av Arimatea. Han sitter fängslad i
Palestina i 40 år. Men när han blir frisläppt kommer han till slut i kontakt med
den här Graalen, som är bärare av Kristi blod. Och Kristi blod kan
ju ha många
betydelser. Vi vet att inom kristendomen är blodet av största vikt. Nattvarden
innebär ju inte bara att dricka vinet, det betyder att intaga Kristi blod, att
bli ett med Kristus, att bli ett med sitt Högre Jag, att bli ett med sitt inre
andliga väsen. Och att söka den Heliga Graalen kan då bli detsamma som
att söka finna sig själv, att söka finna Ljuset.
The Holy Grail av Dante Gabriel Rossetti (1828-1882).
Det finns åtminstone trettio dokumenterade historier kring Graalen samlade i
olika verk. I vår tidskrift finns nedskrivna några av dessa berättelser.
Rosencreutzarna hade alltså en vas, och i vasen hade man en ros. Man pratar om
bordets vas. Det finns många versioner av Graalen, det finns alltså ingen
bestämd myt där man kan säga att "den här är riktig och de andra är fel". Det är
snarare så att vissa av myterna har blivit accepterade av allmänheten, och det
är dessa som bland andra Wagner har spunnit vidare på.
Det finns till exempel en intressant idé på tal om ordet, där man kan kasta om
stavelserna i Parsifal till exempel, och genom att vända ordstavelserna kan man
få fram ett helt annat ord. I stället för att kalla honom för Parsifal så
kan man kalla honom för Falsipar, och då skulle det avslöja en helt annan
betydelse. Fal skulle till exempel betyda dåre och par fattig och
si om. Detta skulle då stå för den fattige, naturbarnet som så småningom
skaffar sig kunskap och blir en invigd.
Hela den här myten om riddarnas graal-sökande är fascinerande. Jag vet inte hur
insatta ni är i tempelherrarna, i riddarmytologin och i graalsökandet. Såg någon
av er ett TV-program som gick för kanske ett år sedan, där man beskrev hur olika
kyrkor i södra Frankrike, Palestina, Jerusalem och på Bornholm bildade ett
pentagram. Det gick bland annat ut på att det fanns en hemlig placering med
energetiska strömningar som bildade ett stort symboliskt pentagram, och att
kyrkorna låg på bestämda platser i förhållande till vissa linjer inom
pentagrammet.
Det visade sig att hela den här tempelriddarekulten med en mängd bekanta
medlemmar, bland andra Robert Fludd och en del andra stora teosofer, medeltida
alkemister och rosencreutzare – hade ett syfte, det vill säga att föra fram de
esoteriska och hermetiska kunskaperna. Många var knutna till de här
tempelherrarna, till tempelriddarordnarna, och det gällde då inte bara att rida
med lans och slå ner varandra i strid, utan man var medveten om en inre, djupare
esoterisk sida. Där symboliserade Bägaren att alla i Brödraskapet drack vin
tillsammans, men det hade flera mycket djupsinnigare innebörder.
Om vi går till sufismen, där kunde man dricka vin och berusa sig och bli ett med
Gud. Jag menar tänk er islam där all spritförtäring är fullständigt
förbjuden.
Att ”berusa sig i Guds närvaro” innebar alltså att gå upp i det högsta. Och på
samma vis kan man i detta resonemang förstå, att vad det går ut på är att
försöka bli ett med Kristus och få en upplevelse. Alla som har druckit sprit
någon gång, eller smakat på ett gott glas vin vet ju att det kan försätta en i
en viss sinnesstämning.
Kopplingen med vin till Kristi blod, förfiningen av de eteriska höljena som det
egentligen handlar om, är ju en mycket ockult process. Det handlar inte bara om
att dricka vin eller bara om Kristi blod, utan det handlar också om vårt blod,
mitt blod, ert blod. Blod står ju för någonting. Är det någon som kan upplysa
mig om vad blodet står för? Vad har vi för infallsvinklar på blodet? Kan jag få
några exempel av er? Har vi någon uppfattning om det här i kväll?
A.A. Livskraft.
P.B. Livskraft. Ja, det är ju inte helt tokigt. Har vi fler idéer om vad
vi kan tänka oss blodet skulle stå för? Eller ställer vi alla upp på att det
står för livskraft? Kan vi vidareutveckla det kanske? Kan ni hjälpa mig lite med
det här?
B.B. Blodet transporterar ju syre till olika delar av kroppen.
P.B. Alltså transport av syre, förmedlare av livskraft. Har vi fler idéer
om blodet?
E.M. Men har man inte förknippat blodet med karma på något sätt?
P.B. Jo. Nu börjar det brännas här. Det finns vissa grupper som blir helt
tokiga om de skulle byta blod, om de skulle få in annat blod i sitt system. Kan
det ha någon esoterisk betydelse tro? Har det någon verklig betydelse eller är
det bara en livlig fantasi? Ja i dag med HIV och andra sjukdomar är det ju lätt
för oss att se att det kan hända väldigt mycket om vi byter blod.
Men teosofin har en annan intressant koppling, och det är att blodet är
bärare av vår karma. Hur hänger det samman? Om livskraften, som vi hörde
någon säga här, är mycket djupt kopplad med blodet, precis som livskraften rör
sig i astralkroppen, så kan man säga att blodet rör sig i den fysiska kroppen.
Och båda två har en mycket djup koppling till varandra. Prana står för
livskraften, syret i blodet står också för en viss slags kommunikation och för en
viss slags förmedling av energi. Och om det går upp för oss att detta med att ta
till sig blod, att förfina blodet, är detsamma som att förfina en del av sin
karmiska process, då blir det hela något tydligare.
Det finns mycket inom ceremoniell magi som är kopplat till blodet. Och
hela den negativa sidan av att offra har samma betydelse. Man brukade alltså
offra djur för att bli av med dålig karma, genom att överföra karman från människan till djuret.
Genom att avrätta djuret förflyttade man bort karman långt, långt ut i öknen eller var
det nu skedde.
Det finns alltså avigsidor i detta som bygger på en mycket djup ockult
betydelse, att blodet är bärare av vår karma. Och genom att blanda blodsband så
blandar vi också vår karma – genom våra olika sätt att hantera eller missbruka
kunskapen om blodets funktioner. Blodet står symboliskt sett också för en
mängd andra saker, så det är ett intressant ämne att studera. När man då kopplar
Kristi blod, som Josef av Arimatea fick med sig tillbaka tillsammans med
Longinus spjut och mycket annat, då får vi en del nya aspekter på graalmystikens
filosofi.
Jag vet inte om ni är familjära med Hitlers öden och äventyr. Det har skrivits
en del fascinerande böcker om detta ämne. Och där finns bland annat en
intressant iakttagelse som sammankopplas just med det här. Så snart Hitler hade
annekterat Österike, där bland annat Longinus-spjutet förvarades i ett museum,
så var det första han gjorde att ta detta så kallade Longinus spjut ner till
borgen där SS-gänget samlades. De sysslade alltså med mycket mörka saker. Det
var det första han gjorde. Och han påstod själv, sägs det, att många av hans
framgångar berodde just på att han fick tag i Longinus spjut.
Om det nu är sant eller riktigt överlåter vi till var och en att fundera ut
själv, men det finns alltså stora saker i görningen som är kopplade till de här
gamla relikerna. Man vill gärna koppla dem till Kristi levnad och öden, till
Graal-mystiken, till tempelherrarna, tempelriddarna, och de har så förts in i
västerländsk ockultism. Att försöka förstå detta utifrån Graal-mystiken är
mycket spännande för oss. Wagner skrev ju två mycket intressanta dramer som båda
handlar om graalen. I Lohengrin till exempel ställs den invigde riddaren
inför olika prov, han möter både vit och svart magi och ställs inför olika
prövningar.
Grail Maiden av Arthur Rackham
(1867-1939).
Allt det där är någonting som egentligen varje lärjunge, varje person som
försöker finna sig själv kommer att möta. Att möta sig själv innebär att ta
ställning till vad som är rätt och vad som är fel. Och hela Graal-mystiken var
ju en jakt på någonting, där man för att föra samman sökande människor bildade
ett Brödraskap. Att vara med hos riddarna kring runda bordet var en stor sak,
att vara med i olika tempelherreordnar var en stor sak. Det var de modigaste och
de starkaste själarna, de som var ivrigast att finna ut sanningen om livet,
det var dessa som gick med i Brödraskapet på den tiden, på 1100- och 1200-talet.
De var med i alla dessa tempelherreordnar som alla uppvisade dels den yttre
kampsidan, den yttre striden, att vara stark och kunna använda svärdet och
lansen och skölden och allt detta. Men det gällde också den inre kampen, att
finna Graalen, att finna sig själv, att finna den heliga Vasen eller den heliga
Kalken eller den förlorade Stenen.
Det finns också berättelser om att Graalen är kopplad till Lucifer. När Lucifer
blev kastad ut ur himmelen och ramlade ner på jorden så tappade han sin krona,
och i kronan satt det några stenar, och i en av de stenarna fanns en grön
smaragd. Den här gröna smaragden skulle då innehålla Visheten, och de som har
inhämtat något om hermetisk filosofi känner nog till Hermes Trismegistos’
Smaragdtavla, som också var grön och som också innehåller hela
Hermes-mystiken.
Så man vill gärna koppla ihop de här olika legenderna eller sagorna eller
myterna med varandra, så att de får legitimitet. Men en sak har de alla
gemensamt, hur de än har flyttats runt från det keltiska arvet in i det kristna
och sedan vidare från England ner i Frankrike, ner i Tyskland där rörelserna mer
eller mindre hela tiden var aktiva: Oavsett detta så hade alla människor på den
tiden (förutom att gå i kyrkans ledband) i sina slutna grupper en djupare
förståelse för riddarna av korset, kämparna av Kristi sanna ord. De hade
egentligen alla en sak gemensamt, och jag hoppas och tror att det i framtiden
kommer fram mycket mer om detta.
Det finns alltså många fakta vi kan ta till oss, som finns just i de här olika
berättelserna. Man ser också Graalen som ett slags orakel, så det finns olika
tolkningar. Det talas också om hur tempelherrarna på olika sätt mer eller mindre
har förlorat Graalen. För historien bygger till en del på att den har blivit
förlorad, hur den har förts vidare med Kristi blod eller Kristi vishet eller
Kristi insikt. Hur den har gått förlorad, och hur man är ute och letar efter den
och den ene riddaren efter den andre misslyckas att finna den Heliga Graalen.
A.R. Angående de här kelterna, som ju ordet då möjligtvis härstammar
från, hade de en religion som var kristlig? Det kunde de väl inte ha, utan de
tillhörde väl ett broderskap med ockult vishet?
P.B. Ja, i högsta grad. Om man samlar ihop allt om kelter som har
skrivits i teosofisk litteratur, så visar det sig att det är ett ganska
intressant folkslag. De byggde en mängd stora monument och man var inne på
kosmiska energier. Jag tänker då på Stonehenge liksom på Bretagne, där finns
otaliga stora monoliter som man har rest upp. Man ägde en stor kännedom om
stjärnor och deras inflytande, man hade en djup insikt i naturen. Och om Kalken,
den här Bägaren eller Vasen eller hur vi nu vill förstå denna symboliska
framställning av Visheten, som fanns med i deras religion.
Det finns till exempel beskrivet i en av tidskriftsartiklarna, i den citerade
gamla irländska legenden, att det fanns en bägare som alltid var fylld med mat.
Man kunde gå dit och hämta mat och den fylldes på hela tiden, alltså med mat i
fysisk mening. Detta förändrades så småningom till en magisk mening, så Bägaren
eller Kalken blev mer och mer en symbol för andlig näring. Man förflyttade
resonemanget från att från början ha varit vanlig föda till andlig näring. Men
det är lätt att se hur man gör historierna mera lättillgängliga, så att de kan
föras vidare som berättelser.
A.R. Men kelterna, hade de också Graalen som symbol för blodet?
P.B. Nej. Det finns ingenting som styrker detta.
A.R. Ingenting? Utan det var först under den kristna eran?
P.B. Ja. Det är ju den här myten om Josef av Arimatea som satt fängslad i
Palestina.
A.R. Så det var först då det kom blod med i bilden?
P.B. Ja, det finns tre fyra berättelser om olika personer som mer eller
mindre har skapat den här myten. Det skrevs på 1100-talet tre fyra olika romaner
kring Graal-mystiken, och det är dessa som mer eller mindre har färgat alla
andra berättelser.
A.R. Det här med mat som hela tiden fylls på och som finns kvar hela
tiden, även om de tar av den. Det finns ju också i nordisk mytologi med galten
Särimner, som alltid är piggelin dagen efteråt fastän han blivit uppäten kvällen
innan.
A.A. Och så finns det en saga som heter Bord duka dig.
P.B. Vi har en berättelse av Chrétien de Troye, skriven mellan
åren 1179-1191. Han var anställd av greven av Flandern, Philip av Alsace, och är
väl den som har skrivit den mera kända och populära historien om Parsifal och
Graalen. Sedan har det växt fram en hel mängd andra historier kring Josef av
Arimatea, och då har man haft till exempel två stycken bägare, med Kristi blod
och Kristi svett. Så man korsade två bägare som då blev vissa tempelriddares
signum, men så småningom övergick de till att bli en.
De har alltså växt fram ur olika sådana där varianter, och den ene personen
efter den andre söker efter Graalen på olika sätt. Så är man framme vid år 1205,
då har hela processen blivit förkristligad och allting har fått en viss
genuinitet. Man har skalat bort allt det som kanske en gång cirkulerade bland
olika folkslag, bland kelterna, bland olika engelska folkgrupper och kanske även
bland germanerna. Det blir mer och mer stramt hållet, man försöker få det att gå
ihop med kristendomen, och då finns det en del geniala textförfattare som
vidareutvecklar myten så att den ska stämma med kyrkans intressen.
Läser man berättelsen i vår tidskrift om Wagner – en lång artikel skriven av en
känd teosof – ser man att Wagner från början, innan han skrev Parsifal,
egentligen hade tänkt behandla Buddhas liv. Men det blev ett sådant tryck på
honom att han till slut skrev om Jesu liv, och härifrån växte också
Graal-mystiken fram. Det gäller den fina tanken om broderskap och kärlek,
att hålla samman och söka och finna, som är så oerhört viktig i all sann
kristendom och likaså i allt annat andligt arbete.
A.C. Vad var det för tryck på honom?
P.B. Ja, det sägs att när det blev allmänt känt bland hans vänner att han
skulle skriva ett drama om Buddha, så frågade man honom varför han inte kunde
göra det om Jesus i stället. Och slutligen blev det så att han gjorde det. Jag
vet egentligen inte vem som direkt påverkade honom, men jag kan kan tänka mig
att kyrkan var den som tryckte på lite grand. Det var ju liksom i det kristna
folkets eget intresse, så att säga, att bygga ut hela den här Graal-mystiken.
A.R. Han hade ju samma mystik i Rhenguldet.
A.A. Ja, i hela Nibelungens ring.
P.B. O ja.
A.R. Där är det ju liksom fördolt under den gyllene sanningen.
P.B. Wagner tillsammans med Shakespeare skulle man kunna säga är de två
personer som båda genom drama har gestaltat stora sanningar. Wagner har använt
musiken väldigt mycket. Han har två sidor, musiken är ena vingen och dramat är
den andra. Skaldens sida och musikens sida, de två konstformerna menar han
kommer att bli det som ska utveckla människan i framtiden. De största
konstformerna, där vi visuellt ska kunna ta till oss kunskap, det är genom musik
och drama.
Här finns en del ganska intressanta kopplingar till Blavatskys bok From the
Caves and Jungles of Hindostan, som är en bok på över 800 sidor där
Blavatsky beskriver sina öden och äventyr under sina resor i Indien. Och här
citeras bland annat en Mästare som kallar sig för Gulab Singh. Och Blavatsky
återger ett långt intressant samtal angående musik, i vilket den hemlighetsfulle
Gulab Singh bland annat säger:
”Alla våra legender tillskriver musiken magiska krafter. Denna är en gåva och kunskap som kommer direkt från gudarna. Vanligen härleder vi alla våra konstarter från gudomliga uppenbarelser, men musiken står härvidlag främst.”
Var och en som studerat den vediska litteraturen förstår ju hur mantran, hur musiken
har ett enormt inflytande och påverkar oss människor. För musik kan sätta oss i
vilket tillstånd som helst, den kan höja oss, den kan sänka oss, den kan få oss
i rörelse, den kan få oss passiva. Den kan över huvud taget forma oss, och den
kunskapen kan man väl säga Wagner snubblade på. Men han arbetade inte enbart med
musiken utan han arbetade med drama som helhet.
A.A. Har han skrivit texten också?
P.B. Jag vet inte om han har skrivit texten, men jag utgår ifrån att han har
gjort det. Shakespeare hade ju inte alls samma utgångspunkt, han jobbade inte
med musiken på det sättet. Så man kan säga att både Shakespeare och Wagner
framträder oerhört starkt som stora personer med ockult insikt, där de verkligen
använder sina dramer till att förmedla invigningsprocesser. De skildrar de möten
vi människor ställs inför, de svårigheter vi möter under vår väg att söka
sanningen, att söka oss själva, att få självkännedom, att uppnå en förändring
där både ljud, färg och form spelar stor roll.
E.M. Kan man tänka sig att den heliga Graalen också hade sin synonym i
ett mantra, att det var det man sökte?
P.B. Ja, jag tror du kan tänka dig det mesta. Ja visst kan man göra det.
Jag har aldrig hört det förut men kan tänka mig det. Då får man ju läsa in andra
saker i den heliga Graalen. Den klassiska förståelsen bygger på att det är en
vas, en kalk eller en bägare. Om det sedan är riddarnas bägare eller en skål som
står på ett bord och är full av mat, eller det är en vas med en ros, det finns
olika resonemang kring det. Men alltihop bygger på att försöka förstå sanningen,
att finna sig själv, och dessa symboler rörde man sig med under hela medeltiden.
Vi ska veta att kyrkan hade en enorm makt.
B.C. De utövade ett enormt tryck på människorna.
P.B. Ja, just det. Det vi pratar om öppet här i dag, hade vi sagt det för
200 år sedan eller ännu tidigare, då hade vi troligen inte levt länge till.
A.A. Vi hade alltså hamnat på bålet.
P.B. Det fanns häxprocesser av sällan skådat slag, till och med här i
Sverige. Vi kan inte föreställa oss vad kyrkans män, dessa rädda herrar i svart
mundering, hur de över huvud taget kunde bete sig så mot sina medmänniskor, när
deras ende frälsare, Guds ende Son, har ett budskap: vänd andra sidan
till.
A.A. Det är väl därför det blir så många hemliga sällskap, eftersom man
inte vågade vara öppen.
P.B. Ja, det gick ju inte att vara öppen, för när någon var öppen blev
han en ”öppen brasa”. Det har alltid varit maktmissbruk som har legat till grund
för förföljelser. Men det fanns också en fruktansvärd rädsla för de individer
som hade kunskap, som hade insikt. Vi kan bara gå tillbaka till de gnostiska
förföljelserna, alla dessa lärda män och kvinnor, märk väl kvinnor, det fanns
många kvinnor som var förmedlare av kunskap.
Det irriterade prästerskapet oerhört mycket, det bestod ju bara av män. Att
kvinnor kunde dela ut nattvarden, att kvinnor kunde undervisa i Kristi budskap,
att kvinnor kunde vara healers och att de kunde utföra en mängd olika ceremonier
precis lika bra som män, det fick inte förekomma.
A.C. Det irriterar ju fortfarande.
P.B. Det är fortfarande ett känsligt ämne, kvinnor blir inte uppbrända,
de blir bara utstötta.
I.M. Det ingick i katolsk fromhet att se på avrättningar.
P.B. Ja, det är ju helt klart att det hade ett avskräckande syfte.
L.T.H. Jag tänker på när jag var på Gotland för ett år sedan, när de
intervjuade en kvinnlig präst som skulle bli vigd, då kom det en gammal man
fram, och så sade han: "Om kvinnliga präster tycker jag inte, det är illa nog
att det finns manliga."
I.M. Får jag fråga om Wagner, var det hans ockulta inslag som gjorde att
han var så populär hos nazisterna? Eller var det hans musik?
P.B. Det var en bra fråga. Det har också att göra med hela den här
idealbilden av en människa; att vara en stark människa, att vara en god
människa, att kämpa för en stor sak, det tog man till sig. De personer som drev
nazismen vidare, de infiltrerade många andliga och esoteriska organisationer i
Tyskland, där de tog till sig det som var användbart för att kunna påverka det
tyskarna. Och Wagner var en symbol för det tyska
folket, han påverkade många människor just därför att han hade stor självkännedom
om livets inre processer
och kunde spela på dessa strängar. Så han blev ett lämpligt redskap att använda i
nazistisk propaganda.
Och när man pratar om den rena ariska rasen så kommer det ju, som vi vet, från Wagners djupa
intresse för det orientaliska, det indiska och för Buddha. Och ”Den Aryanska Rasen” är inte
alls samma sak som den ariska rasen som senare lyftes in i nazismen, utan den aryanska (nobla)
rasen i Indien var liksom ett begrepp för hela den folkstam eller folkgrupp som invaderade
från norra Centralasien till
Indiens lågslätter långt tillbaka i tiden. Så begreppet ”Den Aryanska Rasen” förde man in
i nazismen
och förvandlade det till någonting helt annat än vad det var från början, liksom man också förde in den
buddhistiska symbolen, hakkorset. Denna symbol placeras på varje Buddhas
hjärta vid hans död, och sitter på många Buddhastatyer på bröstet, och kan ses
var du än far runt i Indien,
Kina, Japan eller Tibet. Dessa båda föreställningar lyfte man således in i nazismen
utan vidare, de bara stal tankar och idéer överallt som kunde vara till nytta
för dem. Alla antog dessa symboler och begrepp som gick med i partiet utan
undantag, och den som inte gick
med på detta brände de upp eller eliminerade på annat sätt. Så vad kunde man göra?
A.A. Hitler var vegetarian också.
P.B. Ja, det har man diskuterat lite fram och tillbaka, om han var det eller inte, men däremot var
det aryanska folket vegetarianer. Från början stod ”Den Aryanska Rasen” eller det
aryanska folket för den centralasiatiske indiern. Och deras andliga
levnadssättet har lyfts in i
Wagners operastycken, och genom hans insikt i österländsk visdom så har det
även förts in i Graal-mystiken, som sedan förts in i nazismen på ett mycket
dunkelt sätt. Det är en soppa på en
soppa på en soppa i fjärde led, som har fått en enormt besk eftersmak. Där
symboler som hakkorset och där idéer om övermänniskan, som Nietzsche och andra
har lanserat, är så fel förstådda. Det är inget nazistiskt i att tänka att
människan har en högre del inom sitt väsen. Det är ju egentligen vad
teosofin bygger på, att människor har en psykisk och en noetisk
(andlig) sida – ett personligt jag och ett överjag, vilket i sin tur har
sina rötter i den store Platon. Det är klart att steget var inte
så långt att förvränga detta och prata om en övermänniska som nazisterna gjorde. [se i artikeln
Psykisk och Noetisk verksamhet
av Helena Blavatsky]
Men vad det handlar om egentligen är att vissa människor har utvecklat en hög andlig
sida. Visst kan det vara svårt att ta till sig dessa idéer, det är alltid svårt
att ta till sig andliga eller teosofiska begrepp. Om vi skulle resonera öppet om
att vissa människor har ett högt utvecklat högre Jag, medan andra har ett
outvecklat lägre jag, hamnar vi i ett rasistiskt tänkande, som lätt kan användas
i ett felaktigt syfte, när det bara handlar om att bejaka ett Högre inre Jag,
som ligger fördolt inom alla människor oavsett vilken ras man tillhör. Det
handlar om vårt Medvetande inte om vilken kropp eller ras eller människosläkte
vi tillhör. Vi är alla lika värda, vi har alla sju principer inom oss som vi kan
utveckla, en del har arbetet med att förändra sig mer än andra. Alla föds vi
dessutom med olika talanger, det är normalt att vi utvecklas olika. Vi är på ett
plan lika, men på ett annat plan olika, eftersom vi bär på olika karma, som vi
själva skapat under tidigare liv, som nu till en viss grad styr våra liv. Så det
är många faktorer som måste vägas in, om man vill ha en fullständig bild hur det
förhåller sig. Att ytligt fördöma är lättare än att noga studera hela bilden,
utifrån alla aspekter och möjligheter.
Vi "ska vara lika". Det är svårt att få fram till den moderna
människan av idag att vi har en dold sida inom oss, och att vissa människor
faktiskt har utvecklat denna dolda sida inom sig, och att vi alla kan utveckla denna andliga
sida oavsett ras, kön eller samhällsklass. Vi är inte förmer för att vi har utvecklat det Högre Jaget.
De flesta som lever i dag har inte full tillgång till eller kan kanalisera Ljuset
som strömmar ner i den heliga Graalen eller Bägaren, som i en aspekt är vårt
medvetande. Men vi kan alltid försöka om vi vill.
I.M. Men vi kan ju inte göra hur vi vill.
P.B. Vi kan ta det till oss som vi vill, men vi kan inte göra och leva
som vi vill. Vi är ju stadda i en process, i utveckling. Eller hur tänker du?
I.M. Jag tänker att man kan inte förvränga och förvrida det som en del
gjorde, att en del är övermänniskor och andra hamnar i gas-kammaren.
E.M. Men är det inte egentligen en fortsättning på vad kyrkan har gjort
under hela medeltiden?
I.M. Jo visst, men det ena är ju inte bättre än det andra.
E.M. Och det kanske också är någonting som var och en av oss kämpar med
inombords hela tiden. Hittar man teosofin så tycker man teosofin är det rätta,
hittar man någonting annat så tycker man det är det rätta. "Jovisst är allting
bra, men det jag har - det är ändå det som gäller."
I.M. Men jag behöver ju inte slå ihjäl alla andra som tycker olika.
E.M. Nej, precis.
P.B. Den stora skillnaden är att jag ska inte använda kunskapen för att
förtrycka andra.
E.M. Nej, precis.
P.B. Det är ju väldigt farligt om man får ett sådant redskap i sin hand,
när det blir legitimt att radera bort sju, åtta miljoner människor för att de
har en viss ras eller hudfärg. Det kan man ju inte tillåta.
A.R. Jo, jag har något som jag kommer att tänka på angående Graal.
Någonstans har jag också sett en bild av det här altaret i Shamballah under
Wesak-högtiden, och där talas det också om någon stor skål.
P.B. Ja, det finns säkert kopplingar.
A.R. Ja. Det är också en typ utav Graal.
P.B. Ja, Graal står för Visheten.
A.R. Men vad symboliserar den där skålen? Det är ju också ett kärl, en
vas, vad du vill. Jag bara associerar det till Graalen, för det är någonting i
samma stil.
E.M. Och det kommer ju igen i många sammanhang. Titta på Tolkiens
Sagan om Ringen och titta på Galadriels spegel, som ju också var ett slags
kärl som fångade upp Ljuset.
A.R. Skålen som stod på det här Shamballah-altaret, vad fanns det i den?
P.B. Himla bra fråga.
B.C. Det kommer jag inte alls ihåg.
E.M. Det gäller ju att göra oss till så bra kärl att vi kan återspegla
flödet kontinuerligt.
A.R. Jo, men i och med att det fanns där också, så är det ju någonting
väldigt djupt symboliskt med det här, med en bägare eller ett kärl eller
någonting.
A.A. Jo men det är väl meningen att de ska ha något att fånga upp kraften
i innan de tar in det i kroppen. Då får man ju ta det i en bägare eller en skål
eller en vas eller någonting annat.
P.B. Ja, det är ju lättare att göra det begripligt för en själv som en
sinnebild, att se livskraften uppfångad i en Bägare.
C.P. Det är väl symboliskt också?
P.B. Ja visst är det det. Bägaren är symbolen för ett uppsamlande av
kraft, och bägaren häller vi vin i, och vin är en symbol för Kristi blod, och
Kristi blod är symbol för energi, kraft, kunskap och vishet som förmedlas och
transporteras, som du var inne på, genom ljusets förmedling, genom energiernas (pranas)
förmedling, ner i vår fysiska kropp.
U.J. Huvudskål?
P.B. Ja. Det är bra. Genom huvudskålen, hela vägen. Och vi som är inne på
teosofins ockulta yoga, vi är ju alla inne på att hämta Kundalini-kraften
ovanifrån. Liksom kabbalister så tillhör teosofer de få som arbetar med ett
yogasystem där energierna kommer uppifrån. Vi väcker ju inte Kundalinikraften (Buddhiförmågan
gjord aktiv) nerifrån,
om det nu är någon som har fått det för sig. Så har vi den skillnaden, som är
radikal. Jag skulle vilja avsluta med Gustaf Fröding, som har skrivit det här:
Allting som är,
inom sitt skal
en gnista bär,
som stänkt från Gral.
Det har Gustaf Fröding skrivit, och allt vi har sagt och lite till finns i det
här intressanta Graal-numret av Teosofiska Rörelsen nr 13. Nästa vecka
tar vi upp en liten fortsättning på det här, hur vi ska förstå Det manliga
och det kvinnliga i ett andligt perspektiv. Vad för slags betydelse det har
för oss. Var Gud man eller kvinna? Allt detta och mycket mer försöker vi
bearbeta nästa vecka. Tack ska ni ha för i kväll.
[Sammanställt den 22 november 1995.]
Supplement till Onlineversionen
_______________________________________________________
Collection Index:Library Main PageNag Hammadi LibraryGnostic ScripturesPolemical WorksChristian ApocryphaCorpus HermeticumManichaean WritingsMandaean WritingsCathar WritingsAlchemical WritingsModern Gnostic Texts
|
. The Corpus HermeticumArchive | Library | Bookstore | Index | Web Lectures | Ecclesia Gnostica | Gnostic Society
|
_____________________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________________
ARCANAs
föredragsserie började utges höstdagjämningen 1995 och kan beställas från:
TEOSOFISKA
KOMPANIET Roslins väg 6, 217 55 Malmö. Mobil: 070 376 47 47
