Lucifer och Den Hemliga Läran

TEOSOFISKA RÖRELSEN 1875-1950 Online
Kapitel X

översatt från
THE THEOSOPHICAL MOVEMENT 1875-1950
[Chapter X, pages 127-142]

© 2005 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Förord   kapitel 1   kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9    kapitel 10

kapitel 11   kapitel 12   kapitel 13   kapitel 14   kapitel 15   kapitel 16

_______________________________________________

H.P.B. i London – Blavatskylogen – H.P.B. och Lucifer – Lucifers funktion – Incidents in the Life of madame Blavatsky [ i sv. övers. En Sierskas Öden] publiceras av Sinnett – The Secret Doctrine [i sv. övers. Den Hemliga Läran] kommer – H.P.B., förmedlaren – H.P.B. och den Hemliga Läran – tre TS–sektioner – chelaskapets svåra prövningar – bildandet av esoterisk sektion – Judge's artiklar om ockultism – ockult status för H.P.B. och Judge  – Olcotts motstånd till ES.

 

Helena Blavatsky hade kommit till England i maj 1887 och bodde under flera månader i stugan ”Maycot” som innehades av Mable Collins i Norwood. Miss Collins var psykisk, så som många författare är, och hade 1885 givit ut Ljus på vägen [Ljus på Vägen Online] [1], en andaktsbok med inre belägg för hög andlig inspiration. Hon var angelägen att medverka när HPB anlände och hennes lilla stuga förändrades snart till ett praktiskt centrum för teosofi. Tre projekt var i görningen: granskning och färdigställande av Den Hemliga Läran för tryckning, utgivning av en annan teosofisk tidskrift, Lucifer, som skulle bli HPBs eget uttrycksorgan, och bildande av en aktiv loge för förkunnelse av teosofi i England. Miss Collins hem befanns vara för litet för de omfattande åtagandena och i oktober flyttade HPB till London och etablerade huvudkvarteret i ett rymligare hus vid Lansdown Road 17, Nottinghill Gate. Grevinnan Wachtmeister anlände från Sverige och förde två tjänare med sig för att sköta hushållet. De två bröderna Keightleys, Bertram och Archibald, som hade medverkat till att föra HPB till England, var till hands för att fortsätta arbetet med att organisera manuskripten till Den Hemliga Läran. [Den Hemliga Läran Online]

Bertram Keightley berättar om Blavatskylogens bildande i sin biografi, Reminiscences of H. P. Blavatsky [Minnen av HP Blavatsky]:

Från sin ankomsts dag till ”Maycot” ville HPB få ”någonting gjort” – något aktivt och mer eller mindre öppet. Så vi beslöt – då Londonlogen tycktes helt och hopplöst sovande, om inte död – att vi skulle bilda en ny och egen Teosofiska Samfundets loge, och för att slå fast vår ställning och spika fast våra färger vid masten beslöt vi att antaga namnet ”The Blavatsky Lodge” [Blavatskylogen]. [2]

Efter en tid tilldrog sig de veckovisa mötena i Blavatskylogen en stor närvaro av dem som önskade höra HPB tala över de svårfattliga förhållanden som behandlas i Den Hemliga Läran. Hennes svar på frågor som framställdes vid dessa möten blev senare publicerade som The Transactions of the Blavatsky Lodge [Transaction of The Blavatsky Lodge Online] [3] och innefattar diskussioner i dunkla vetenskapliga problem, såväl som hennes kommentarer i metafysiska djupsinnigheter. Ett unikt värde i Transactions är ett långt tillägg i ämnet om drömmar [Drömmar av HPB Online] och där drömmars psykologi förklaras i enlighet med den teosofiska filosofin.

Skyddad, vårdad och bistådd i sina arbeten av hennes engelska vänner återvann HPB i viss mån styrkan, med vilken hon sände ut ny energi i den teosofiska rörelsen. Från maj 1887 hade hon endast fyra år kvar att leva, men dessa blev år av särskild flit och idoghet, och fruktbärande för den teosofiska saken. Under denna period färdigställdes och publicerades Den Hemliga Läran och hon skrev Nyckeln till teosofin, [Nyckeln till teosofin Online]  Tystnadens röst  [Tystnadesn Röst Online] och Teosofisk Ordbok. [Teosofisk Ordbok Online]  [4] Det första numret av Lucifer kom ut den 15 september 1887. Denna ”teosofiska månadstidskrift” redigerades av Helena Blavatsky med assistans av Mabel Collins och däri trycktes ett antal viktiga ledare som behandlade samtida händelser och sociala förhållanden. För Lucifer skrev HPB sina mest utmanande uttalanden om den moderna och civiliserade världen. Hennes insatser för The Theosophist hade till stor del ägnats åt filosofin i sig själv och rörelsens arbete. I Lucifer fördes nu en kamp i hennes ledande artiklar för den teosofiska rörelsen, och detta in i ”fiende”-land, ty de reste sig till direkta utmaningar av etablerade religioners trångsyntheter och beräknades uppröra de välmående klassernas självbelåtenhet till att medvetet uppmärksamma sina moraliska motsägelser.

Titeln för tidskriften vara bara den tillräcklig för att egga till fientliga kommentarer, till och med innan första numret framträdde, vilket gav HPB möjlighet att påvisa att identifieringen av ”Lucifer” med ”Den Onde” var ett teologiskt felslut. Den öppnande ledaren [HPB Vilken betydelse har ett namn Online? ] tillhandahöll följande förklaring:

Det första och högst viktiga syftet, om icke tidskriftens enda, är på dess framsida, från en rad i 1:a epistelbrevet till Korintierna. Det är att föra ljus till ”mörkrets dolda ting” (iv:5), att påvisa ting, namn, människor och deras göranden och låtanden i deras sanna aspekter och verkliga betydelser, och slutligen att bekämpa fördomar, skenhelighet och hyckleri, bluff och humbug, i deras variationer i varje samhällsklass, såväl som i varje område av livet. Uppgiften är mödosam och tung, men den är varken ogenomförbar eller lönlös, om än bara som ett experiment.

För ett åtagande av sådan natur kan således ingen bättre titel någonsin bli funnen än den valda. ”Lucifer” är den matta och svaga morgonstjärnan, förelöparen till middagssolens starka ljus – grekernas ”Eosphoros”. Skyggt och försagt skiner den vid gryningen för att samla kraft och blända ögat efter solnedgången som sin egen broder ”Hesperos” – den strålande kvällsstjärnan, eller planeten Venus. Ingen lämpligare symbol existerar för det framlagda arbetet – det att kasta en sanningens stråle på allting som är dolt i fördomars mörker, av sociala och religiösa missuppfattningar, särskilt av det idiotiska livets rutiner som, så snart en viss handling, en sak, eller ett namn blivit brännmärkt, av något ärekränkande påfund, om än orättvist, så får det (så kallade) respekterade människor att skälvande vända sig bort, i vägran att ens titta på det, ur någon annan aspekt, än vad som bifallits av allmänna synsätt. Ett sådant bemödande, att få de svaghjärtade att se sanningen rakt i ansiktet, är då högst effektivt behjälpt av en titel, som tillhör de brännmärkta och stämplade namnens kategori. [5]

Den enda Lucifers eller satans ”synd”, påpekade HPB, var hans ”hävdande av fri vilja och självständigt tänkande”. Namnet Lucifer betyder ”ljus-bäraren” och genom att använda det för sin tidskrift kastade HPB ”den första ljusets och sanningens stråle över en fånig förhandsinställning som det inte borde gjorts rum för i denna vår ’tid av fakta och upptäckter’.” Lucifers läsare lärde sig snart, att tidskriftens meddelade hållning inte var retoriskt skryt. Dess andra nummer började med en inträngande analys av hypnotism, som det praktiserades i namn av ”forskning”. De fall som beskrevs påvisade obegränsade kriminella möjligheter, som hypnotiska experiment medförde. HPB skrev:

Ur moralisk ståndpunkt lämnar sådana processer och suggestioner en outplånlig fläck på renheten i den underlydandes natur. Till och med ett tioårigt barns oskyldiga sinne kan på det sättet bli inympat med olater, och giftgroddar därav kommer att utveckla sig i dennes följande liv… Det är tillräckligt att säga att det är detta karaktäristiska drag av det hypnotiska tillståndet – det absoluta överlämnandet av vilja och självmedvetande till hypnotisören – som besitter sådan vikt, i sitt samband med kriminalitet i de legala myndigheternas ögon.

Ifråga om att försöka kontrollera hypnotism i Frankrike fann hon:

Men grundtonen har blivit slagen och många är vägarna där denna svartkonst kan bli använd – oaktat lagar. Att det kommer att användas så är de simpla lidelserna som ingår i den mänskliga naturen tillräckliga garantier för.

Många och underliga kommer de rövarhistorier att vara som ännu skall spelas, ty sanning är ofta konstigare än påhitt och dikt, och vad som tänks som saga är ännu oftare sanning.

Det är därmed inget under att ockult litteratur tillväxer för var dag. Ockultism och trolldom ligger i luften, men med ingen sann filosofisk kunskap till ledning för experimenten och således till att hejda onda resultat. ”Dikt-verk” kallas skilda romaner och noveller… de är inga påhitt utan sanna föraningar av vad som ligger i framtidens sköte och om mycket som redan är fött – ja, bestyrkta genom vetenskapliga experiment. Tidens tecken! Avslutning på en psykisk cykel! Tiden för fenomen med eller genom medier, huruvida professionella eller annat, har gått… ockultismens träd förbereder sig nu till att ”bära frukt”, och det ockultas anda vaknar i de nya generationernas blod. Om de gamla endast ”drömmer drömmar” har de yngre redan visioner och upptecknar dem i romaner och annan skönlitteratur. Ve de okunniga och oförberedda och de som lyssnar till den materialistiska vetenskapens sirener! [6]

Dessa ledare i Lucifer var i sig själva ”visioner” in i framtiden, lade grunden för mänsklighetens egna skydd mot psykiska brott och missförhållanden som skulle framträda i och med att västerlandets ras-evolutions nästa kretslopp kom till mognad. Den påföljande månaden efter denna analys av hypnotism diskuterade HPB svårigheter som uppstår i samband med praktisk filantropi och socialt välfärdsarbete och fick ljus av karma och reinkarnation att komma fram i samband med de frågorna. Hon skrev att teosoferna inte kan få posera som en kår filantroper, även om de i hemlighet kan våga sig på en väg av goda arbeten. De ger sig ut för att vara en sammanslutning av rätt och slätt elever, förbundna att hjälpa varandra och resten av mänskligheten, så långt det ligger på dem, samt för en bättre förståelse av livets mysterium och för en bättre kunskap av den frid som ligger bortom detta.” Hon fortsatte:

Planer för universellt broderskap och om mänsklighetens försoning må ymnigt givas ut av livets stora adepter, och skulle vara blott döda bokstavsyttranden, medan individer förblir okunniga och ur stånd att fatta sina lärares stora meningar och betydelser. Till teosofer säger vi, låt oss utföra de rättesnören som givits oss för vårt samfund, innan vi ber om några vidare planer eller lagar. Till allmänheten och våra kritiker säger vi, försök att förstå goda arbetens värden, innan ni kräver dem av andra, eller själva överilat ger er in i dem. Ändå är det ett absolut faktum, att utan goda arbeten skulle broderskapets anda dö i världen, och så må aldrig ske. Därför är lärandets och görandets dubbla aktivitet högst nödvändig. Vi måste göra gott, och vi måste göra det riktigt och med kunskap.

Det är väl känt att samfundets första regel är att utföra Syftet, att bilda en kärna för universellt broderskap. Den praktiska funktionen av denna regel förklarades av dem, som lade fram, den i avseenden som följer:

”Den som inte tillämpar altruism, den som inte är beredd att dela sin sista smula med en svagare och fattigare än han själv, den som underlåter att hjälpa sin broder och medmänniska, av vilken ras, nation eller trosbekännelse som helst, närhelst och varhelst han möter lidande, och som vänder ett dövt öra till det mänskliga eländets skri, den som hör en oskyldig människas förtal, antingen en broder-teosof eller ej, och inte företar sig dennes försvar, som han skulle undertaga sig sitt eget – är ingen teosof.” [7]

I december tryckte HPB i fjärde numret av Lucifer ett öppet brev (skrivet av en medarbetare) till ärkebiskopen av Canterbury. Hon undersökte den organiserade kristendomens anspråk, och inbjöd ärkebiskopen i England att svara. Detta redaktionella brev framlade bevis för att visa, att ”på nästan alla punkter är kyrkans doktriner och de kristnas bruk i direkt motsättning till Jesu läror” [8] Ärkebiskopen förblev tyst, men den korrespondens som framkallades av det öppna brevet tydde på utbrett gillande och allmän beundran för det djärva förehavande, som Lucifer hade antagit. 15.000 omtryckanden av artikeln gavs ut i allmänt omlopp för denna utmaning mot organiserad religion i England. Som ett resultat av redaktörens energiska hållning vann Lucifer snart spridning bland teosofer och andra, både i England och Förenta Staterna. Dess ekonomiska ställning förblev emellertid osäker tills ett särskilt vädjande om hjälp gjordes. 1891, och mindre än en månad före hennes död, skrev HPB till de amerikanska teosoferna och tackade dem för deras stöd:

”Omnämnandet av Lucifer påminner mig om att den tidskriftens nu tillförsäkrade ställning till stor del beror på amerikanska vänners överlämnade hjälp vid en kritisk stund. Som mitt absolut befriade kommunikationsmedium med den teosofiska rörelsen över hela världen är dess fortbestånd av allvarlig vikt för hela samfundet. I dess sidor ger jag månad för månad sådan allmän undervisning som är möjlig i teosofiska doktriner och fortsätter på så sätt det mest viktiga i vårt teosofiska arbete. [HPB Fem Budskap Online] [9]

Den livskraft som förts till rörelsen genom Lucifer blev den utvecklingens höjdpunkt i Europa som hade varit på gång sedan HPB lämnade Indien. Hennes närvaro på kontinenten medförde en återupplivning av mod, förtröstan och handling hos dem som hade förblivit stadiga och orubbliga under Coulombs anklagelser, SPRs undersökning och rapport, och attackerna på HPB och samfundet i massmedia. Arbeten började i Frankrike och Tyskland med nya intressen och nya loger bildades utöver dem som redan fanns. Många nya medlemmar kom in i samfundet, en del av dem personer av avsevärda anseenden. Två nya teosofiska tidskrifter upprättades, The Sphinx i Tyskland och Le Lotus i Frankrike. Efter HPBs flyttning till England bildades ytterligare loger på Irland, i Skottland och flera engelska städer.

Återupplivningen av rörelsen under dessa år hjälptes avsevärt till med genom Mr Sinnett’s arbeten, han som tidigt 1886 publicerade ett starkt svar på SPR-rapporten. Både detta och andra av hans skrifter till försvar av HPB gick långt för att hejda strömmen av ogynnsamma presskommentarer vilka utifrån SPR-rapporten tilltog. På sommaren 1886 utgavs hans Incidents in the Life of Madame Blavatsky [Händelser i Madame Blavatskys liv] och detta hade vidare ett uppbyggande inflytande. Den bokens sunda förnuft och genomgående allvar hjälpte den läsande allmänheten att se HPB som en märkvärdig person, men synnerligen mänsklig och varmt sympatisk, lugnt och stadigt givande sig själv, sin själ, sitt sinne och hjärta, till saken som var helig för henne. Hon visar sig på dess blad som en godsint kämpe, utan hämndlystnad, oförfärad av berg av hat, oviljor, avskyenden och smädelser som överröstes henne, och en vars personliga liv var uppfyllt av förvånansvärda fenomen, och ständigt närvarande element av det mysteriösa. Boken ”Incidents” skapade ett djupt intryck vida omkring, och vände nyfikenheten, som hade väckts genom fientliga rapporter av SPR, till en fördel, och förde många till samfundets led.

Den Hemliga Läran, som Helena Blavatsky hade arbetat för under åratal, kom ut i december 1888. Den första upplagan om 500 exemplar tog omedelbart slut och påföljande upplagor trycktes för att möta behov av detta epokgörande arbete. Dess två volymer om totalt 1.500 sidor satte in den teosofiska filosofin i en systematisk form. Den första volymen handlar om kosmogenesis, den andra om antropogenesis. För första gången i västerlandets historia behandlas här uttömmande problemen med fysiskt och mänskligt ursprung ur en synpunkt som innefattar religion och vetenskap. Till sin form utgjorde Den Hemliga Läran en utsträckt kommentar till Stanzorna [Sångerna] i en utomordentlig forntida avhandling – ”Dzyans Bok”. Stanzorna presenteras som att utveckla jordens ockulta historia och åtföljs av HPBs förklaringar beträffande deras betydelser. De stora världsreligionernas symboliska framställningar visas ha sitt ursprung i Dzyans Boks arkaiska [uråldriga] läror och den moderna vetenskapens upptäckter blir tolkade i ljuset av samma andliga doktriner.

   Helena Blavatsky bedrog sig inte beträffande det mottagande som hennes arbete skulle få av den lärda världen. I avdelningen betitlad ”Introductory” [HPB Företal DHL Online] hänvisade hon till vissa hemliga urkunder hos österländska adepter som hennes lärors källa. Hon sade att alla stora religioners grundare ”var vidarebefordrare, inte ursprungliga lärare.” [10] Alla drack ur samma andliga inspirations källsprång:

De var författarna till nya former och tolkningar medan sanningarna som tolkningarna grundade sig på var så gamla som mänskligheten. Väljer man en eller flera av dessa stora sanningar – faktiska förhållanden, synliga endast för de verkligt visa och profetiska männens ögon – och ur de många muntligt uppenbarade för medmänniskan i begynnelsen, bevarade och förevigade i tempens adyta genom invigning, under mysterierna och genom personliga överlämnanden – uppenbarade de dessa sanningar för massorna. På så sätt mottog varje nation i sin följd några av de sagda sanningarna under slöjan av sin lokala och speciella symbolism; …

Beträffande sig själv som författare uttalar Helena Blavatsky:

Hon överför nu det som hon har mottagit och själv lärt sig till alla dem som vill mottaga det. Vad gäller dem som må förkasta hennes vittnesbörd och utsagor – alltså den stora majoriteten – kommer hon inte att hysa agg, ty de kommer att ha samma rätt i sitt sätt att bestrida, som hon har rätt i sin försäkran, då de ser på sanning från två helt olika ståndpunkter. I enlighet med kritiska lärdomars regler måste orientalisten a priori förkasta vilka som helst bevis, som han inte själv kan fullt bekräfta. Och hur kan en västerländsk forskare acceptera på hörsägen det, som han inte vet någonting om? Det som ges i dessa volymer är faktiskt valt ur muntliga såväl som från skrivna läror. Detta det första avsnittet av de esoteriska doktrinerna grundar sig på Stanzas, som är uppteckningar av ett folk, okänt för etnologin; det hävdas att de skrevs i ett tungomål som inte finns med i terminologin för språk och dialekter och som filologin inte känner till; de sägs utgå från en källa (ockultism) som är tillbakavisad av vetenskapen; och slutligen är de erbjudna genom en förmedling, som oavbrutet vanhedras för världen, av alla de som hatar ovälkomna sanningar eller har någon egen hobby att för sig själva försvara. Därför kan dessa lärors förkastande förväntas, och måste på förhand accepteras. Ingen som själv betecknar sig som ”lärd person” i vilken som helst avdelning av exakt vetenskap kommer att tillåtas att med allvar betrakta dessa läror. De kommer att förlöjligas och förkastas, a priori under detta århundrade; men endast under detta. Ty under 1900-talet kommer lärda personer att börja erkänna att Den hemliga läran varken har hittats på eller förstorats, utan tvärtom enkelt lagts ut; och slutligen att dess läror föregår Vedaböckerna.

   Detta är inget påstående om profetia, utan helt enkelt ett uttalande som grundar sig på kunskap om fakta. Under varje århundrade görs ett försök att visa världen att ockultism inte är någon fåfäng vidskepelse. När en gång dörren tillåts hållas lite på glänt kommer den att öppnas alltmer med varje nytt århundrade. Tiden är mogen för en mer allvarlig kunskap än som hittills tillåtits, om än mycket begränsad, än så länge. [11]

När Helena Blavatsky vädjade om världens åhörande slingrade hon sig aldrig, med försåtligheter eller på annat sätt, om sin egen grundposition. Hon uppgav öppet att hon var lärjunge till – och representant för – visa män, dolda för resten av världen, vilka hon kallade Adepter. Med sin vilja att använda västerländska lärdomsmetoder närhelst möjligt grundade hon aldrig sin sak på akademiska bruk. Hon erkände basen för lärda och bevandrade skeptikers förhållande till de teosofiska lärorna, i enlighet med mått och normer för forskning, men hon förkastade själv akademiska begränsningar i sökandet efter sanning om uppmanade sina läsare att göra detsamma. Vetenskap, religion och filosofi ingår i hennes skrivanden, men i huvudsak var hon varken vetenskapare, religionsvetare eller filosof. Hon var en som gav fundamentala moraliska läror åt världen, att bli bedömda efter sina förtjänster av varje människa själv. Hennes Förord [HPB Förord DHL Online] avslutas med:

Det är onödigt att förklara, att denna bok inte är Den Hemliga Läran i sin helhet, utan ett valt antal fragment av dess fundamentala grundsatser, där särskild uppmärksamhet har lagts åt några fakta, som har gripits tag i av olika författare och förvrängts ur all likhet med sanningen. Men det är kanske önskvärt att otvetydigt ange att lärorna, om än fragmentariska och inkompletta, som finns i dessa volymer, varken tillhör hinduerna, zoroastrerna, kaldéerna och inte heller den egyptiska religionen, icke heller buddhism, islam, judendom eller kristendom – exklusivt. Den Hemliga Läran är essensen av alla dessa. Uppkomna därur i sina ursprung fås nu de olika religiösa ordningarna att slås samman och tillbaka in i deras ursprungliga element, varifrån varje mysterium och dogm har växt och utvecklats och blivit materialiserad.

Det är mer än sannolikt, att en stor del av mänskligheten kommer att uppfatta boken som en äventyrsroman eller romantisk berättelse av vildaste slag, ty vem har ens någonsin hört om Dzyans Bok?   Skribenten är därför fullt beredd att påtaga sig allt ansvar för vad detta arbete innehåller, och till och med att modigt möta anklagelsen för att ha hittat på alltihop. Att det har många tillkortakommanden är hon fullt medveten om; allt hon begär är, svärmiskt som det må tyckas av många, att dess logiska sammanhållning och solida konsekvenser berättigar denna nya tillblivelse att få ha en plats, åtminstone på en nivå med de ”arbetshypoteser”, som fritt godtas av modern vetenskap. Vidare begär den övervägande, inte på grund av någon vädjan om dogmatisk auktoritet, utan för att det noga håller sig till naturen, och följer lagarna för likformighet, enhetlighet och analogi.

Målet för detta arbete kan sålunda anges: att visa att naturen inte är en ”slumpartad samverkan av atomer” och att tilldela människan hennes rättmätiga plats i universums ordning, att från förfall rädda de arkaiska sanningar som är grunden för all religion och att i någon mån avtäcka och blottlägga en fundamental enhet ur vilken de alla uppkommer, slutligen att visa att naturens ockulta sida aldrig närmats av den moderna civilisationens vetenskap. Om detta i någon grad har åstadkommits är skribenten nöjd. Det är skrivet i tjänst åt mänskligheten, och av mänskligheten och dess kommande generationer måste det dömas. Dess författare erkänner ingen lägre appellationsdomstol. Missbruk och oegentligheter är hon van vid, smädelser och förtal är hon dagligen bekant med och åt baktalanden ler hon i tystlåten ringaktning.

Detta arbetes titel ”Den Hemliga Läran” gav noga övervägt en framskjuten plats åt en idé, som har genomsyrat varje uttryck av den teosofiska rörelsen genom människans historia. Det var HPBs tillkännagivande av esoteriska lärors verklighet. När Jesus frågades av sina lärjungar varför han talade till de många i liknelser svarade han: ”Ty det ges åt eder att känna mysterierna i himmelens rike, men åt dem ges det inte.” På liknande sätt var de vise bland de gamla grekerna ”invigda” i mysterierna – berättigade till att från översteprästerna mottaga de hemliga lärorna, vilka givits ner från generation till generation av adepter. Varje stor religion är bevis på ockult och dold kännedom, förklarad endast för de få. För att påkalla uppmärksamhet åt idén ockultism, och få hennes verks innehåll att identifieras som i stort ett hittills dolda lärors uttryck, använde Helena Blavatsky en titel som precis beskrev boken hon hade skrivit.

Under året 1888 var föreställningen om hemliga eller esoteriska läror på intet sätt ny för Teosofiska Samfundets medlemmar. I de reviderade stadgarna och förordningarna som publicerades i The Theosophist i april 1880 tillkännagavs det att ”samfundet består av tre sektioner” —

Den högsta eller första sektionen är endast sammansatt av experter eller invigda i esoterisk vetenskap eller filosofi, som tar ett djupt intresse i samfundets angelägenheter…

Den andra sektionen omfattar sådana teosofer som genom sitt nit och mod, sin trofasthet och tillgivenhet mot samfundet har styrkt att de har blivit istånd att uppfatta alla människor som lika mycket sina bröder oavsett kast, hudfärg, ras eller trosuppfattning, och som är redo att försvara en broderteosofs liv eller ära, till och med med risk för sina egna liv.

Administration av de övre sektionerna behöver inte ske under en samling regler framlagda för allmänheten. Inga ansvarigheter, i samband med dessa övre grader, åsamkas av personer, som blott önskar vanliga medlemskap i den tredje klassen.

    Den tredje är en sektion av aspiranter. Alla nya medlemmar är aspiranter, tills deras lämplighet att kvarstå i samfundet har befästs, deras lämplighet visad, och deras förmåga att besegra onda vanor och oönskade fördomar kommit fram. [12]

Under åren som följde från 1880 tryckte HPB i The Theosophist flera artiklar som beskrev förutsättningarna för lärjungaskap och förde fram lagarna för påskyndad andlig evolution vilka alla lärjungar måste anpassa sig efter. Sedan länge var termen ”Chela” känd i Indien och så blev den nu gradvis välbekant för europeiska och amerikanska teosofer, såsom för att ge antydning om de speciella förhållanden som existerar för aspiranten till ockult kunskap och med dennes adept-lärare. En tidig diskussion i detta ämne, ”Chelor och Lekmannachelor” [HPB Chelor och Lekmannachelor Online], gav studerande definitioner och utförligare framställningar:

En ”Chela”… är en som har erbjudit sig själv till lärjunge, för att i praktiken lära ”naturens dolda mysterier och de psykiska krafter som är latenta i människan”. Den andlige lärare, till vilken han lägger fram sin kandidatur, kallas i Indien en Guru, och den verklige gurun är alltid en Adept i den ockulta vetenskapen. En människa av djup kunskap, exoterisk och esoterisk, särskilt det senare, och en som har fört sin sinnliga natur till underkastelse av Viljan, som i sig har utvecklat både kraften (Siddhi) att kontrollera naturens krafter, och förmågan att tränga in i hennes hemligheter, med hjälp av de tidigare latenta men nu aktiva krafterna i hennes varelse: detta är den verklige gurun. Att erbjuda sig själv som kandidat för Chela-skap är tillräckligt lätt, att utvecklas till adept den mest svåra uppgift, som någon människa någonsin kan företa sig. Det finns massor med ”naturfödda” poeter, matematiker, mekaniker, statsmän, etc., men en naturfödd adept är något praktiskt taget omöjligt. Ty, även om vi hör någon enstaka gång om någon, som har särskilt medfödda förmågor till förvärvande av ockult kunskap och kraft, måste även han ändå gå igenom precis samma tester och prövningar, och gå igenom samma självträning, som någon mindre begåvad vän och aspirant. I detta är det högst sant, att det inte finns någon kungsväg, som gunstlingar kan färdas på.

Under århundraden har val av Chelor – utanför den infödda gruppen i gon-pa (templet) – gjorts av de himalayanska Mahatmorna själva, ur en klass – i Tibet en avsevärd, vad gäller antal – av naturliga mystiker. Enda undantag har skett i västerländska fall beträffande människor som Fludd, Thomas Vaughn, Paracelsus, Pico de Mirandola, Greve St. Germain, etc., vars naturligt medfödda samhörighet med denna överjordiska vetenskap mer eller mindre tvingade de avlägsna adepterna, att komma i personlig relation med dem och satte dem i stånd att få sådan liten (eller stor) proportion av hela sanningen, som var möjlig under deras sociala omständigheter.

Helena Blavatsky angav sedan sju villkor för Chelaskap – behov så stränga att de tycktes göra det helt omöjligt för en vanlig västerlänning att hoppas på att bli antagen. Hon tillade emellertid att ”sedan Teosofiska Samfundets ankomst har en av dess mödosamma uppgifter varit, att i det aryanska sinnet återuppväcka det slumrande minnet av denna vetenskaps existens och av översinnliga mänskliga förmågor, och reglerna för urval av Chelor har blivit något minskade i ett avseende”. Några av Teosofiska Samfundets medlemmar tilläts att löftesmässigt förbinda sig själva som Chelor. Resultaten, långt från uppmuntrande, fick HPB att publicera denna artikel, för klargörande och till varning. Hon skrev för att förklara de åtskilliga misslyckandena bland Chelor och lay-Chelor (lekmanna-lärjungar, gifta individer) av europeisk härkomst:

Nu finns en fruktansvärd lag som verkar i naturen, en som inte kan ändras, och vars verksamhet förklarar det synbara mysteriet i att välja vissa ”Chelor”, vilka sedan visade sorgliga prov på moral under dessa få senaste år. Påminner sig läsaren det gamla ordspråket ”Låt sovande hundar ligga”? Det finns en värld av ockult mening däri. Ingen man eller kvinna känner sin egen moraliska styrka, förrän den beprövats. Tusentals har gått genom livet mycket respektabelt, ty de sattes aldrig i knipa. Detta är en otvetydigt en truism, men den är högst relevant i föreliggande fall. En som företar sig att försöka med Chelaskap väcker med detta upp varje sovande passion i sin animaliska natur och piskar den till desperation. Ty detta är begynnelsen i en kamp för mästerskap, och i vilken ingen pardon blir vare sig given eller tagen. Det är en gång ett helt och hållet ”att vara eller inte att vara”. Att övervinna betyder Adeptskap, att misslyckas ett vanhedrande martyrskap, ty att falla offer för lust, stolthet, girighet, fåfänga, själviskhet, feghet eller någon annan av de lägre benägenheterna är verkligen ovärdigt, om det mäts mot den sanna människonaturens mått. Chelan kallas inte bara till att ställa sig inför alla de latent onda benägenheterna i sin natur, utan därtill hela mängden av fördärvliga krafter, som blivit ackumulerade i samhället och nationen som han tillhör. Ty han är en integrerad del i dessa kollektiv, och vad som påverkar vare sig den individuella människan eller gruppen (staden eller nationen) påverkar det andra. Och i detta fall skär sig hans kamp för godhet med hela kroppen av dåligheter i hans miljö, och drar dess raseri över honom. Om han är nöjd med att vara med sina grannar och nästan vara som dem, kanske lite bättre eller värre än genomsnittet – behöver inte någon ge honom en tanke. Men må det bli känt, att han varit istånd till att spåra upp det sociala livets ihåliga gyckel, dess skenhelighet, själviskhet, sensualitet, lusta och andra dåliga kännetecken, och bestämt sig för att lyfta sig själv till en högre nivå, så är han genast hatad och varje dålig, trångsynt eller illvillig natur sänder honom en ström av motsatt viljekraft. Om han är medfött stark skakar han det av sig, så som den kraftfulle simmaren tar sig upp genom en ström som skulle föra bort den svagare. Men om i detta moraliska slag chelan har en enda dold fläck, så må han göra vad han vill, men så skall detta, och kommer det, att föras till ljus. De vedertagna brukens fernissa som ”civilisationen” betäcker oss alla med måste komma av, till sitt sista skikt, och det inre självet, naket och utan minsta slöja att skymma sin verklighet med, blir blottat och synligt. [13]

Detta var ett eldprov, som över-ivriga teosofer inbjöd sig själva till genom att insistera på att bli godtagna som ”Chelor” till de teosofiska adepterna. Då misslyckandena ökade blev det tydligt, att den genomsnittlige västerlänningen inte hade något begrepp om allvaret i detta första steg på vägen i praktisk ockultism. Varningar sådana som ”Chelor och Lay-Chelor” framträdde regelbundet i de teosofiska tidskrifterna, tills med tiden några skymtande insikter i discipelskapets sanna mening vanns av de mer intuitiva samfundsmedlemmarna. 1888 framträdde då i oktobernumret av Lucifer [14] följande tillkännagivande.

Till följd av faktum, att ett stort antal samfundsmedlemmar känt nödvändighet i att det bildas en kår av esoteriska studerande, att organiseras längs de ursprungliga linjer som planerades av TS´ verkliga grundare, har följande föreskrift utgivits av president-grundaren:

  I  För att befrämja Teosofiska Samfundets esoteriska intresse genom djupare studium av esoterisk filosofi organiseras härmed en kår att bli känd som ”Teosofiska Samfundets Esoteriska Sektion”.  

 II  Dess konstitution och hela ledning utövas av Helena Blavatsky som dess huvud, hon är ensam ansvarig mot medlemmar för resultat och sektionen har ingen officiell eller samfälld förbindelse med det exoteriska samfundet, förutom beträffande president-grundarens person.

III  Personer som önskar gå med i sektionen och är villiga att hålla sig till dess regler skall kommunicera direkt med: Mme. H. P. Blavatsky, 17 Landsdowne Road, Holland Park, London, W.

(undertecknat) H. S. Olcott
President i rådsförsamling

Attest: — H. P. Blavatsky

Med bildandet av den Esoteriska Sektionen började ett nytt inflytande göra sig känt i den teosofiska historien. Medan litet trycktes i de teosofiska tidskrifterna angående sektionen – alla dess aktiviteter utfördes under stränga löften om hemlighet – blev denna nya organisations effekt, att befästa och stärka samfundets mest brinnande medlemmars energier och hängivenhet, med uppenbara fördelar för rörelsens arbete. Som sektionens överhuvud blev HPB befriad från organisatoriska procedurer i sina relationer med esoteriska studerande, vilka hon betraktade som sina elever, och hon gav sådana privata läror till dem som skulle tjäna pågående kretslopp i deras utveckling. I december 1888 skrev Helena Blavatsky till en av sina korrespondenter:

”Esoteriska Sektionen skall vara en skola för allvarliga teosofer som vill lära mer (än de kan från publicerade arbeten) beträffande de sanna esoteriska grundlärorna … det finns inget rum för despotism eller regerande däri; inga pengar att betala eller göra; ingen ära för mig, men en rads missuppfattningar, förtal, misstänksamheter och otacksamheter i en nästan omedelbar framtid: men om bland de … teosofer, som redan har förbundit sig, jag kan sätta ett halvt dussin eller så på den rätta och sanna vägen, skall jag dö lycklig. Många är kallade, få är valda. Såvida de inte rättar sig efter de linjer du talar om, ursprungligen uppspårade och påvisade av Mästarna, kan de inte lyckas. [Personen hon skrev till hade citerat Simla-brevet i The Occult World, varav utdrag finns i kapitel V här.] Jag kan bara visa vägen för dem vars ögon är öppna för sanningen, vars själar är fulla av altruism, medmänsklighet, och kärlek för hela skapelsen, och som tänker på sig själva sist. … Den Esoteriska Sektionen är inte av jorden, jordisk, den skall inte inkräkta på logernas exoteriska administration, intresserar sig inte för extern Teosofi, har inga ämbets- eller tjänstemän, behöver inga salar eller mötesrum … slutligen behöver den varken anmälningsavgifter eller pengar ty ’så som jag inte har så mottagit, så skall jag inte så vidarebefordra det’, och hellre skulle jag svälta i rännstenen än ta en penny för mitt utlärande av de heliga sanningarna. …” [15]

Medan Olcott gav ut det allmänna tillkännagivandet av den Esoteriska Sektionen var det William Q. Judge i Amerika som hade manat HPB att bringa detta till stånd. Omedelbart efter bildandet av Teosofiska Samfundets amerikanska sektion i april 1887 skrev Judge till HPB: ”Så många människor börjar fråga mig om att bli chelas att jag måste göra någonting... Jag vet om ett stort antal goda som vill göra väl och som skulle bilda en klippa, mot vilken fienden skulle stranda.”

Ett eller annat år senare reste Mr Judge till London och där drog han på begäran av HPB upp planer för och skrev stadgar till ledning för den kommande Esoteriska Sektionen. Under tiden hade i både Lucifer och The Path sedan 1887, och dessförinnan, artiklar tryckts angående Chelaskap. ”Praktisk Ockultism” [HPB Praktisk Ockultism Online] som kom i Lucifer i april 1888 återgav den österländska skolans regler i ockultism och i den påföljande månaden framhöll ”Occultism i motsats till de Ockulta Konsterna” [HPB Ockultism i motsats till de Ockulta Konsterna Online] faror i orena Chelaskap, och de förfärande konsekvenser, som följer av att med själviska syften använda krafter som vinns genom ockult träning. ”Murdhana Joti” [pseudonym för Bowaji, en hinduisk TS medlem, tidigare ansedd vara en av W Q Judge´s pseudonymer, se Theosophical Articles And Notes sid. 224] medverkade i sin tur med ”Living the Higher Life” [Leva det högre livet] i The Path i juli och augusti 1886. I mars 1887 tryckte han [Mr Judge] ”Considerations on Magic” [Beaktanden av magi], en artikel bland de mest kraftfulla av alla hans skrivanden, och som behandlade allvarligheter i att företa sig studium i praktisk ockultism. ”The Aspirants for Chelaship” i The Path i juli 1888 innehåller råd för den som önskar komma i en mera direkt kontakt med de teosofiska adepterna. Kvaliteten i hans skrivande i detta ämne kan ses i ett stycke av ”Occultism: What is it?” som kom i The Path i maj 1890:

Icke bara i Teosofiska Samfundet utan utanför samfundet finns nybörjare i ockultism. De är amatörer eller fuskare i en skön konst, en mäktig vetenskap och nästan ogenomträngligt mysteriös. Motiven som får dem att studera är så olikartade som antalet individer som engagerar sig däri och är så dolda från till och med dem själva, som jordens centrum är för vetenskapens ögon. Ändå är motivet viktigare än någon annan faktor.

Dessa dilettanter i denna vetenskap har alltid funnits vida omkring. Ingen tid eller intet land har saknat dem, och de har lämnat många böcker efter sig – av inget särskilt värde. De av idag framställer dem nu, ty den oemotståndliga impulsen av fåfänga driver dem till att kollationera sina företrädares mer eller mindre osunda hypoteser, som, kryddade med ett passande stänk av mysteri, förs fram till folkmassan, där vi finner dem som gärna skulle vilja förvärva visdom till en boks inköpspris. Under tiden ler tyst de verkliga ockultisternas värld och den går vidare med arbetsamma processer i att sovra ut levande embryon ur människors massor. Ty ockultister måste bli funna, tagas an och förberedas för kommande tider när kraft skall behövas och anspråk eller lösa påståenden gäller för ingenting. [16]

En bedömning av William Q. Judge’s ockulta position i den teosofiska rörelsen – eller av någon annans – måste grunda sig på deras livs och verks vittnesbörd. Från 1875 och till idag har det funnits många anspråk och motanspråk på ockult eller andlig ”auktoritet”, vilket lett till stor förvirring i allmänhetens sinnen beträffande teosofi, och en ännu större förvirring bland teosofiskt studerande själva. Om de som själva kallar sig teosofer hade följt Helena Blavatskys exempel och inte gjort några anspråk alls utan endast litat på inneboende förtjänster i den filosofi de lärde ut, dess vädjan till förnuft, analogi och naturlig lag – hade frågan om ”ockult status” och ”apostolisk succession” i den teosofiska rörelsen aldrig uppstått. Synpunkten som antogs i den nuvarande volymen är att en jämförelse av Mr Judge’s skrifter och aktiviteter med dem som Helena Blavatsky representerade är helt tillräckligt för att visa. att han i verkligheten var hennes sanne kollega i en ockult mening, så som hon även själv flera gånger förklarade honom vara. [17]

Det är viktigt för läsaren att klargöra sin egen syn i denna fråga, och detta på grund av att efter Helena Blavatsky’s död uppstod det allvarliga motsättningar mellan Olcott och Judge vilket till sist medförde en klyvning i samfundet. Grunden för förståelse av denna besvärliga period i teosofisk historia ligger i utsträckta undersökningar av både Olcott’s och Judge’s medverkanden och inflytanden i den teosofiska rörelsen. Judge var till exempel den som HPB kallade till att assistera henne i bildande av den Esoteriska Sektionen. Hon hade skrivit till Olcott i juli 1886 från Ostende och rekommenderade att ett sådant steg skulle tas i Indien. ”Du borde” sade hon till honom ”bilda en inre ockult grupp bland er själva. Jag säger dig Olcott, utan Mahatman och ockulta element kommer du inte att ha så hängivna vänner som … Damodar och några få andra.” [18] Olcott bortsåg emellertid från detta råd.

Men ett år efter bildandet av Esoteriska Sektionen utsåg HPB Olcott till hennes ”förtrolige ombud och ende officiella representant för Esoteriska Sektionen i asiatiska länder” [19] Han förblev i andan fristående från rörelsens esoterisk aspekt. I Old Diary Leaves, fjärde serien, förklarade Olcott högdraget sina skäl, för att med det, att HPB är ”ensam ansvarig mot medlemmarna för resultat” utföra det officiella tillkännagivandet om E. S. ”Skälet” sade han ”för att jag kastade hela ansvaret för resultatet på HPB, var att hon redan gjort ett misslyckande i den riktningen i Adyar 1884, då hon med T. Subba Row, Oakley, Damodar och andra försökte organisera en hemlig klass eller grupp vars medlemmar skulle föras i närmare relation med Mästarna, men vilket misslyckades, och jag brydde mig inte om att vara ansvarig till fullgörande av några speciella engagemang, som hon skulle kunna göra med den nya uppsättning av studerande, som hon nu samlade omkring sig i hennes störda sinnestillstånd. [20] Han gick vidare med att säga, att han hade hjälpt HPB att förbereda en del av hennes ockulta läror, och när han fann att de som gick in i E. S. ”var tillfreds med vad de fick”, så ”tog han en mer bestämd ståndpunkt i saken …” Hans personliga attityd blev emellertid genomgående den av en motvillig deltagare, som huvudsakligen hade att göra med att skydda det exoteriska samfundet mot ”opassande inflytanden” från den Esoteriska Sektionens medlemmar.

*  *  *

Fotnoter

KAPITEL X

1. Light on The Path, Nerskriven av M.C. (Återutgiven av The Theosophy Company, Ltd., of India, 1936.)

2. Reminiscences of H. P. Blavatsky, Bertram Keightley (Adyar: Theosophical Publishing House, 1931), p. 9.

3. Transactions of the Blavatsky Lodge, 1890 and 1891 (London: Theosophical Publishing Society). (Återutgiven av The Theosophy Company of Los Angeles.)

4. Dessa verk är alla tillgängliga i återutgivningar av The Theosophy Company of  Los Angeles.

5. ”What's In a Name?” Lucifer (September, 1887), I, I-2. (Omtryckt i Theosophy {August, 1949}, XXXVII, 437.)

6. ”The Signs of the Times,” Lucifer (October, 1887), I, 87-89. (Omtryckt i Theosophy {November, 1950], XXXIX, 5.)

7. ”Let Every Man Prove His Own Work,” Lucifer (November, 1887), I, 169. (Omtryckt i Theosophy {May, 1944}, XXXII, 304.)

8. ”Lucifer' to the Archbishop of Canterbury,” Lucifer (December, 1887), I, 242. (Omtryckt i Theosophy [February, 1913}, 131.)

9. Letter to American Section, fifth annual convention, Boston, April, 1891. (Återutgiven i småskriften, Five Messages from H. P. Blavatsky to the American Theosophists {Los Angeles: The Theosophy Company, 1922}, p. 27.)

10. The Secret Doctrine, 1888, I, XXXVI.

11. Ibid., I, xxxvii.

12. ”The Theosophical Society or Universal Brotherhood, Principles, Rules, and Bye-laws, etc.,” The Theosophist (April, 1880), I, 180. (Omtryckt i Theosophy {November, 1949}, XXXVIII, 27.)

13. ”Chelas and Lay Chelas,” The Theosophist (July, 1883), IV, Supp., 10. (Återutgiven i Theosophy {March, 1943}, XXXl, 198.)

14. Lucifer (October, 1888), III, 176.

15. ”She Being Dead, Yet Speaketh,” Path (July, 1892), VII, 121. (Omtryckt i Theosophy {May, 1943}, XXXI, 291.)

16. ”Occultism: What Is It?” Path (May, 1890), V, 55. (Återutgivet i Theosophy {March, 1947}, XXXV, 196.)

17. Se Letters That Have Helped Me. (Los Angeles: 1946), pp. 276-283.

18. The Theosophist (May, 1908), XXIX, 756.

19. The Theosophist (March, 1890), XI, Supp., cv.

20. Old Diary Leaves, Fourth Series, p. 61.

 

* * * * * * *