Vilken betydelse har valet av ett namn?
Om varför tidskriften heter Lucifer

HELENA BLAVATSKY

© 2002 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

 

Vad betyder ett namn? Oftast har det en djupare innebörd än den profane är beredd att förstå eller den lärde mystikern beredd att förklara. Varje namn är bärare av ett osynligt, hemligt men väldigt potentiellt inflytande som ”påverkar omgivningen” när namnet uttalas. Carlyle ansåg att ”det finns mycket, nej, nästan allt, i namn”. Om jag kunde uppenbara hur stor betydelsen är i ett namn, vilket är vårt allra viktigaste yttre attribut, skulle jag vara en andra Trismegistos” skriver han.

Namnet eller titeln på en tidskrift som har startas med ett uttalat syfte är därför av oerhörd vikt. Ty det är sannerligen det osynliga fröet som antingen kommer att växa upp och bli ”ett över-allt-skuggande träd” vars frukter kommer att påverka resultaten av sagda syfte, eller så kommer trädet att vissna och dö. Utifrån dessa tankar kan vi då dra slutsatsen att namnet på denna tidskrift – ganska tvetydigt för ortodoxa kristna öron –  inte är  en slump, utan valdes efter mycket  eftertanke beträffande dess lämplighet, och valdes till slut som det namn som symboliskt bäst uttrycker syftet och de resultat vi eftersträvar.

Tidskriftens första och viktigaste, om inte dess enda syfte, beskrivs bäst på första sidan av första Korintierbrevet. Det är att ”låta ljus falla över det som ligger dolt i mörker” (kap.4, v.5); att visa tingens och namnens, människornas seder och bruks ursprungliga och verkliga innebörd och betydelse; och slutligen  för att motverka fördomsfullhet, hyckleri och humbug i varje land, i varje samhällsklass och i varje område av livet. Det är en svår uppgift men den är varken ogenomförbar eller meningslös, inte ens som experiment.

Så med tanke på avsikten och syftet kunde vi inte ha funnit ett bättre namn för vår tidskrift. Lucifer är den bleka morgonstjärnan, föregångaren till middagstidens heta och strålande sol – grekernas Eosforos [Fosforos]. Den lyser svagt och samlar kraft för att blända ögat vid solnedgången i skepnad av sin egen bror Hesperos – den lysande aftonstjärnan, eller planeten Venus. Det finns ingen annan symbol som bättre representerar det vi strävar efter, d.v.s. att låta en stråle sanning belysa allt det som är gömt under fördomarnas samt de sociala eller religiösa missförståndens mörker; speciellt den idiotiska vanan som folk har att när en handling, sak, ett namn, väl har fått en negativ stämpel, hur orättvis den än kan vara, och får s.k. hederliga människor att sky dem, samt vägrar att se det från något annat håll än det som den allmänna opinionen har stipulerat. Vår strävan att få de svaga att försöka se sanningen rätt i ögat främjas mycket effektivt genom att vi väljer ett namn som har fått en negativ stämpel.

Gudfruktiga människor kanske hävdar att Lucifer är det namn som alla kristna samfund är överens om som ett av de många namnen på djävulen. Enligt Miltons enastående fantasiförmåga är Lucifer Satan, den ”rebelliske” ängeln, Guds och människans fiende. Om man emellertid analyserar hans upproriskhet kommer man att finna att den inte är värre än det hävdande av den fria viljan och självständiga tänkande som råder under 1800-talet, och som antyder att Lucifer lika gärna kunde varit född i detta århundrade. Stämpeln ”rebellisk” är ett teologisk förtal, jämförbart med den falska anklagelsen av Gud iscensatt av predestinationsanhängarna, som gör gudomen till en ”allsmäktig” djävul som är värre än den ”rebelliske” anden själv; ”en allsmäktig djävul som kräver att bli ’betraktad’ som barmhärtig i det att han utför de värsta grymheterna” som J. Cotter Morison sa. Både den föreskrivna och predestinerade onde Guden och hans sändebud är människans uppfinning. De är två av de mest moraliskt motbjudande och vidriga teologiska dogmerna som de ljusskygga munkarnas mardrömmar har utvecklat ur sina orena fantasier.

De har sitt ursprung i medeltiden, den tid av mental förmörkelse, under vars tid de flesta av vår tids fördomar och vidskepligheter inympades i det mänskliga sinnet för att bli i det närmaste outrotliga i vissa fall varav en av dem är den fördomen som just nu diskuteras i denna artikel.

Så djupt rotad är faktiskt denna fördom och aversion mot namnet Lucifer – som inte betyder något värre än ”ljusbärare” (från ordet lux, lucis, ”ljus” och ferre ”att bringa fram, bära”) 1) – även bland de bildade och genom att välja det som titel till sin tidskrift kommer utgivarna att få en lång kamp mot allmänna fördomar framför sig. Så absurd och löjlig är faktiskt denna fördom att ingen verkar ha frågat sig hur det kom sig att Satan fick namnet ljusbärare såvida det inte är så att de silverskimrande strålarna av morgonstjärnan på något sätt kan vittna om de helvetiska eldarnas bländande sken. Det är helt enkelt så som Henderson påpekade ”en av dessa grova förvrängningar av heliga texter som i så stor utsträckning råder, och alltid har benägenhet att försöka få ut mer, av en given text än vad den egentligen innehåller – en benägenhet som snarare grundar sig på hur det låter än på förnuft, och en obetingad tro på den tolkningen som ges” – vilket egentligen inte riktigt är en av vår tidsålders svagheter. Icke desto mindre är denna fördom vår tids stora skam.
_______________
1) "Det var Gregorius den Store som var den förste som tillämpade detta avsnitt i Jesaja på Satan  'Ack, fallit har du från himlen, lysande stjärna [Lucifer] gryningens son', osv. [Jesaja XIV:12] , och ända sedan dess har denna djärva metafor om profeten – vilken när allt kommer omkring bara hänvisar till en assyrisk kung som var fientligt sinnad mot israelerna – blivit använd om Djävulen.

Detta kan inte hjälpas. Tidskriftens två utgivare skulle betrakta sig själva som fega, som förrädare mot själva anden i det föreslagna arbetet, om de skulle ge med sig och låta sig skrämmas av faran. Om man ska bekämpa fördomar och sopa bort både vidskeplighetens och materialismens otäcka spindelnät från våra förfäders mest upphöjda ideal får man göra sig beredd på motstånd. ”Reformatorns och innovatörens krona är i sanning en törnekrona”. Om man vill rädda Sanningen, i hela sin kyska nakenhet ur den i det närmaste bottenlösa brunnen dit hon blivit slängd i av skenheliga och hycklande ägare, ska man inte tveka att stiga ned i denna brunns mörka, gapande djup. Oavsett hur illa de blinda fladdermössen – mörkrets innevånare och ljusskygga – i sin dystra boning bemöter inkräktaren, om man inte är först att visa sin kampanda och sitt mod som han predikar för andra, måste han anses som en hycklare och svikare av sina egna principer.

Vi hade knappt kommit överens om namnet till tidskriften förrän vi började skönja de första föraningarna om vad som väntade oss vad gäller motståndet vi skulle få möta i fråga om namnvalet. En av utgivarna mottog och tecknade ner ett antal pikanta invändningar. Det som nu följer är skildringar från människans natur.

I

En välkänd författare: Berätta om er nya tidskrift. Vilken samhällsklass vänder ni er till?

Redaktören: Vi vänder oss inte till någon specifik samhällsklass utan till alla.

Författaren: Det gläder mig. För första gången kommer jag nu vara en i mängden för jag förstår inte ert budskap alls men vill gärna. Men ni måste komma ihåg att det förmodligen inte blir så många som förstår er. Idag talar folk om ockultism precis som de pratar om allt annat utan minsta aning om vad det egentligen betyder. Vi är så okunniga och så fördomsfulla.

Redaktören: Just det. Det är detta som har gjort att tidskriften har kommit till. Vi tänker utbilda er och avslöja varje fördom.

Författaren: Det var verkligen roligt att höra för jag vill gärna bli undervisad. Vad kommer er tidskrift att heta?

Redaktören: Lucifer.

Författaren: Va! Ska ni lära oss att synda? Det vet vi tillräckligt mycket om. Det finns fallna änglar så det räcker. Ni kanske blir populära eftersom det dekadenta är på modet just nu och det präktiga anses tråkigt eftersom det inte är lika underhållande. Men jag tvivlar på att ni kommer att lyckas lära oss särskilt mycket.

II 

En världsvan man (lågmält, eftersom samtalet utspelar sig på en middagsbjudning): Jag har hört att ni ska börja ge ut en tidskrift som handlar om ockultism. Jag tycker verkligen att det är bra. I regel brukar jag inte prata om dessa saker, men jag har varit med om en del konstiga saker som inte kan förklaras på naturlig väg. Jag hoppas ni ska komma med en del förklaringar.

Redaktören: Vi kommer givetvis att försöka. Min uppfattning är att när man börjar förstå det ockulta accepteras också dess lagar som den enda begripliga förklaringen till livet.

E.V.M.: Precis, jag vill veta allt om det, för sanna mina ord, livet är ett mysterium. Det finns många andra som är lika nyfikna som jag. Detta är en tid som har drabbats av jänkarnas obotliga behov av  att ”veta”. Jag ska skaffa er massor med prenumeranter. Vad ska tidskriften heta?

Redaktören: Lucifer – och (klokare av tidigare erfarenheter) missförstå inte namnet. Det står för den gudomliga anden som offrade sig för mänskligheten – det är Miltons fel att det någonsin började förknippas med djävulen. Vi är svurna fiender till populära fördomar och det passar riktigt bra att vi skulle angripa en fördom som denna – Lucifer är, som ni vet, morgonstjärnan, ljusbäraren…

E.V.M. (avbrytande): Ja, jag vet allt det där – ja, det vill säga, kanske inte vet, men jag utgår ifrån att det finns en vettig orsak till att ni väljer det namnet. Men ert första mål är att få läsare. Ni vill väl att folk ska köpa er tidskrift? Det är väl vad det hela går ut på, eller hur?

Redaktören: Definitivt.

E.V.M.: Nå, lyssna då på en livserfaren mans synpunkter. Ge inte er tidskrift fel framtoning redan från början.. Det är ganska givet, om man tar sig en stund att fundera över dess ursprung och innebörd att ordet Lucifer är utmärkt. Men folk i gemen bryr sig inte om att fundera över ett ords ursprung och betydelse, och första intrycket är det allra viktigaste. Ingen kommer att köpa tidskriften om ni kallar den för Lucifer.

 
III

En förnäm dam som är intresserad av ockultism: Jag skulle vilja veta lite mer om den nya tidskriften eftersom jag har fått många att bli intresserad utifrån det lilla ni har berättat. Men jag har svårt att berätta om själva syftet med den. Vad vill ni med den?

Redaktören: Att försöka förmedla lite ljus till dem som vill ha det.

E.F.D.: Ja, det var ju enkelt uttryckt och kommer verkligen att underlätta det för mig. Vad ska tidskriften heta?

Redaktören: Lucifer.

E.F.D.: (Efter en paus). Ni menar väl inte allvar?

Redaktören: Varför inte?

E.F.D.: Det ger sådan hemska associationer! Varför vill ni kalla den för det? Det låter som ett dåligt skämt yttrat av någon av dess fiender.

Redaktören: Men, ni vet, Lucifer betyder ljusbärare, och står för den gudomliga anden.

E.F.D.: Strunt i det – jag vill er tidskrift väl och göra den känd, och ni kan inte förvänta er att jag ska hela tiden tvingas förklara namnet? Det går inte! Livet är för kort och för hektiskt. Dessutom skulle det få negativa följder; folk skulle anse mig självgod och då skulle jag inte kunna prata alls för jag skulle inte stå ut med att de ansåg det om mig. Kalla den inte för Lucifer, snälla ni. Ingen känner till ursprungsbetydelsen av namnet; idag betyder det rätt och slätt Djävulen.

Redaktören: Men då är det ett stort misstag och en av de primära fördomarna vi tänker ge oss i kast med. Lucifer är gryningens bleka, rena budbärare.

Damen (avbryter):  Jag trodde att ni skulle göra något mer intressant och mycket viktigare än att rentvå mytologiska figurer. Vi får väl alla börja skolan igen eller läsa dr. Smiths Klassiska Ordbok. Och vad skulle det tjäna till? Jag trodde ni skulle berätta saker för oss om våra egna liv och om hur vi kan förbättra dem. Milton skrev om Lucifer, gjorde han inte det? – men ingen läser ju Milton nuförtiden. Kalla tidskriften någonting aktuellt som har lite mänsklig innebörd. 

IV

En journalist (eftertänksamt, samtidigt som han rullar sin cigarett): Ja, det var en bra idé det här med er tidskrift. Vi kommer självklart att förlöjliga den och naturligtvis sabla ner den i tidningarna. Men vi kommer att läsa den eftersom alla i all hemlighet törstar efter det mystiska. Vad ska ni kalla den?

Redaktören: Lucifer.

Journalisten (när att han tänder en tändsticka): Varför inte The Fusee? [Stubintråden] Ett ganska bra namn och inte lika pretentiöst.

 ”Författaren”, ”den världsvane mannen”, ”den förnäma damen” och ”journalisten” blir de första att få lite upplysande information. En inblick i Lucifers sanna och ursprungliga identitet kan knappast skada dem, utan kan kanske bota dem från en något löjlig fördomsfullhet. De borde studera sin Homeros och Hesiodos teogoni om de ska göra rättvisa åt Lucifer – ”Eosphoros och Hesperos”, morgonens och kvällens underbara stjärna. Om det finns viktigare saker att göra i livet än att ”rentvå mytologiska figurer”, skulle man kunna svara, att förtala och svärta ner dem är minst lika meningslöst och visar dessutom på en inskränkthet som inte är särskilt hedervärd.

Att invända mot namnet LUCIFER, bara därför att det leder tanken till ”hemska saker” är förlåtligt – om det nu kan vara förlåtligt överhuvudtaget – hos en okunnig amerikansk missionär av en frikyrklig sekt, där naturlig lättja och bristande utbildning fick honom att föredra att plöja hedningarnas medvetanden som är lika okunniga som han själv till den mer förtjänstfulla men svårare uppgiften att plöja fälten på sin egen fars lantbruk. Hos det engelska prästerskapet däremot, som alla får en mer eller mindre klassisk utbildning, och ska därför känna till alla vändningarna i teologisk sofisteri och kasuistik är denna typ av invändningar fulltständigt oförlåtliga. Det är inte bara skenheligt och falskt så det bra skriker om det, utan försätter dem på en ännu lägre moralisk nivå än honom som de påstår vara den avfällde ängeln. Genom att försöka visa den teologiska Lucifer, en avfälling genom föreställningen om

Att härska är värt ambitionen, även i helvetet;
Det är bättre att härska i helvetet än att tjäna i himlen.

utför de i praktiken det förmodade brott  som de känner sig tvingade att beskylla honom för. De föredrar hellre att härska över massans själar med hjälp av en elak LÖGN som har lett till mycket ondska, än att tjäna himlen genom att tjäna SANNINGEN. Sådana handlingar är bara värdiga jesuiterna.

Men deras egen heliga skrift är den första som motsätter sig deras tolkningar och idéassociationerna till Lucifer, morgonstjärnan, med Satan. I Uppenbarelseboken, kapitel 22, vers 16 säger Jesus: ”Jag Jesus…är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.”  ” tidigt uppstigande”): därav Eosforos, eller det latinska Lucifer. Detta skymf som har lagts till namnet är av ett väldigt sent datum, den romerska kyrkan fann det nödvändigt att skyla det teologiska förtalet bakom den tvåsidiga tolkningen – som vanligt. Det är Kristus, får vi veta, som är ”Morgonstjärnan”, den gudomlige Lucifer, och Satan är ordets tillskansare, den ”djävulske Lucifer”(2). Den store ärkeängeln Mikael, Satans besegrare, är exakt den samme som hedendomens (3) Merkurius-Mithra, till vem, efter att  ha försvarat Solen (symbolen för Gud) från Venus-Lucifers angrepp gavs den här planeten, et datus est ei locus Luciferi. Och eftersom ärkeängeln Mikael är ”ansiktets ängel” och ”ordets ställföreträdare” anse han numera i den romerska kyrkan att vara planeten Venus härskare som den ”besegrade fienden hade tillskansat sig”. Angelus faciei Dei sedem superbi humilis obtinuit, säger Cornelius à Lapide (Vol. VI, s.229).

_______________
2) Mirville´s Memoirs till den franska Akademien, vol. IV, där han citerar kardinal Ventura.

3) Emedan hedendomen har funnits till under flera årtusenden, verkar det precis som om man långt i förväg, skulle ha kopierat de kommande kristna dogmerna.

Detta är anledningen till varför en av de tidiga påvarna kallades för Lucifer vilket Yonge och andra kyrkliga texter har bevisat. Därför  anknyter namnet vi har valt lika mycket till gudomliga och fromma tankar som till  den förmodade rebelliske hjälten i Miltons ”Det förlorade paradiset”. Genom att välja detta namn, kastar vi den första strålen av ljus och sanning på en löjlig fördom som inte borde finnas i denna vår ”tid av fakta och forskning.” Vi arbetar för en sann religiös vetenskap, för fakta i motsats till fantasi och fördomar. Det är, precis som för naturvetenskapen i sin påstådda mission, vår plikt att kasta ljus eller fakta på sådant i naturen som än så länge är omgivet av okunnighetens mörker. Och eftersom okunnighet helt korrekt betraktas som vidskepelsens huvudsakliga drivkraft, är denna uppgift därför ett ädelt och välgörande arbete. Men naturvetenskapen är bara en aspekt av VETENSKAPEN och SANNINGEN.

De psykologiska och moraliska vetenskaperna, eller teosofin, kunskapen om gudomlig sanning, varhelst den befinner sig, är ännu viktigare i människans angelägenheter, och verklig vetenskap borde inte begränsas till att bara omfatta livets och naturens fysiska aspekter. Vetenskapen är den abstrakta sidan av varje fakta, förståelsen av varje sanning inom den mänskliga forskningens och intelligensens verksamhetsområde. "Shakesspear´s djupa och noggranna vetenskap i mental filosofi" (Coleridge), har visat sig mer välgörande för den sanne filosofen i dennes studier av människohjärtat – alltså, i betydelsen sanningens förmedlare – än den mera noggranna, men självfallet mindre djupa vetenskap, som varje medlem av den Kungliga Instutionen besitter.

De läsare, emellertid, som inte övertygats om att kyrkan handlade fel – då den svärtade ner en vacker stjärna, och att den bara gjorde det av nödvändighet, återigen genom en av sina otaliga lån från hedendomen som genomsyras av poetiska begrepp om naturens sanningar – ber vi att läsa vår artikel En planets historia. De kommer kanske då efter denna genomläsning, se hur långt Dupuis är rättfärdigad i sitt påstående att "alla teologier har sin upprinnelse i astronomin". Hos den moderna orientalisten är varje myt solär. Detta är ännu en fördom och en förut författad mening som gynnar materialismen och naturvetenskapen. Detta kommer att bli en av våra skyldigheter att bekämpa tillsammans med mycket annat.

Lucifer, September, 1887
HELENA BLAVATSKY

 

Översatt från H P Blavatskys Theosophical Articles, vol III, sid 368-375, "What´s in a Name? Why the magazine is called Lucifer". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.

 

|  till toppen av sidan  | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23