Teosofisk Ordbok - A - (Förord) av Helena Blavatsky

Astrologi* (Grek) Den Vetenskap som försöker förklara himlakropparnas påverkan på det dagliga livets skeenden och som påstår sig kunna förutsäga framtida händelser genom stjärnornas positioner. Dess uråldrighet är av sådant slag att den klassas som en av mänsklighetens tidigaste urkunder av kunskap. Under långa tidsepoker förblev den hemlig i Österlandet och dess fullkomliga uttryck förblir hemlig även i våra dagar. Dess exoteriska tillämpning har endast nått en viss grad av fulländning i Västerlandet för cirka 1400 år sedan då Varaha Muhira skrev sin bok om astrologi. Klaudius Ptolemaios, den berömde geografen och matematikern skrev sin avhandling Tetrabiblos runt 135 e Kr. och denna utgör fortfarande grunden för den moderna astrologin. Vetenskapen om horoskop studeras huvudsakligen under fyra grupper: det vill säga, (1) Naturlig i sin tillämpning på meteorologi, seismologi, jordbruk osv, (2) Statlig eller samhällsorienterad vad beträffar nationers, kungars och ledares öden, (3) Horarisk (timme för timme), med hänvisning till lösandet av de tvivel som kan uppstå i sinnet hos en person. (4) Genetisk i sin tillämpning på att finna ut individers olika öden från födelseögonblicket till döden. Egyptierna och Kaldéerna var några av astrologins mest hängivna utövare, även om deras sätt att läsa av stjärnorna skiljer sig högst väsentligt från det moderna sättet. De förra påstod att kaldéernas Belus, Bel eller Elu, en ättling av den gudomliga Dynastin, eller kunga-gudarnas Dynasti, hade tillhört landet Chemi och lämnat det för att grunda en egyptisk koloni längs Eufrats stränder. Här byggdes ett tempel som leddes av präster som stod i tjänst till ”Stjärnornas Herrar” och dessa präster antog namnet Kaldéer. Två saker är kända: (a) Att Thebe (i Egypten) gjorde anspråk på äran att ha upptäckt astrologin; och (b) att det var Kaldéerna som lärde ut denna vetenskap till andra nationer. Nu är det så att Thebe föregick inte bara det ”Kaldéeiska Ur” utan även Nipur där Bel först dyrkades, med en avsevärd tidsmarginal. Sin, Bels son (månen) var den ledande gudomligheten i Ur, födelselandet för Terah, sabean och Astrolatern [stjärndyrkaren]) såväl som för hans son Abraham, den bibliska traditionens mäktige Astrolog. Allt detta verkar därför bekräfta det egyptiska påståendet. Att senare namnet astrolog kom att vanhedras i Rom och på andra ställen, berodde på alla dem som försökte utöva den heliga vetenskapen på tveksamt sätt för att tjäna pengar. Dessa var okunniga om Mysteriernas heliga Vetenskap och utvecklade i stället ett system som helt och hållet var baserat på matematik, istället för transcendental metafysisk och som använde sig av de fysiska himlakropparna som dess upadhi eller materiella utgångspunkt. Trots all förföljelse så har antalet Astrologianhängare alltid varit mycket stort bland de mest intellektuellt och vetenskapligt sinnade. Om både Cardan och Kepler tillhörde dess mest ivriga anhängare så har dess senare trogna anhängare inget att skämmas för, inte ens under dess nuvarande ofullständiga och förvrängda form. Som vi har sagt i Isis Unveiled (I:259): ”Astrologi står i samma förhållande till den exakta astronomin som psykologin står till fysiologin. I astrologin och psykologin måste man ta ett steg bortom den synliga materiens värld och träda in i den transcendenta andens domäner”. (Se vidare ”Astronomos.”)

Astronomos (Grek) Den titel som gavs till den Initierade under mottagandet av den Sjunde Graden av Mysterierna. I äldre tid var Astronomi synonymt med Astrologi; och den storslagna Astrologi Initiationen skedde i Egypten vid Thebe där prästerskapet fullkomnade, om än inte uppfann vetenskapen. Efter att ha gått igenom graderna Pastophoros, Neocoros, Melanophoros, Kistophoros och Balahala (den grad som undervisar i stjärnornas kemiska sammansättning) fick eleven lära sig Zodiakens mystiska tecken genom en cirkeldans som representerade planeternas rörelser, ( liksom Krishnas dans med Gopierna gör som än idag firas i Rajputana); och efter detta mottog han ett kors, det vill säga, Tau (eller Tat) och blev därmed en Astronomos och en Helare. (se Isis Unveiled, vol. II, sid. 365) Astronomi och kemi var oskiljbara under dessa studier. ”Hippocrates hade en sådan livlig tro på stjärnornas influenser på besjälade varelser, och på deras sjukdomar att han uttryckligen rekommenderade att inte tro på läkare som var okunniga om astronomin”. (Arago.) Och olyckligtvis är nyckeln till astrologins och astronomins yttersta port förborgad för den moderna astrologin; och utan den, hur kan man då någonsin vara i stånd att svara på frågan som författaren till Mazzaroth ställer, han skriver: ”Människor sägs vara födda under ett visst stjärntecken, medan de egentligen föds under ett annat, för solen visar sig väl nu under andra stjärnor vid dagjämningspunkten?” Hursomhelst så har de få sanningar som han kände till fört till hans vetenskap sådana eminenta och troende personer såsom Sir Isac Newton, biskoparna Jeromy och Hall, ärkebiskop Usher, Dryden, Flamstead, Ashmole, John Milton, Steele och en mängd andra rosenkreutzare.