Framåtskridandets väg

TEOSOFISKA RÖRELSEN 1875-1950 Online
Kapitel I

översatt från
THE THEOSOPHICAL MOVEMENT 1875-1950

[Chapter I, pages 1-11]
 

© 2003 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Förord   kapitel 1   kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10

kapitel 11   kapitel 12   kapitel 13   kapitel 14   kapitel 15   kapitel 16

_______________________________________________
 

Steg för att nå tankefrihet – artonhundratalets tid – darwinismens inflytande – spiritualismens funktion – avtagandet av religös tillit – de teosofiska grundarnas perspektiv – den högre evolutionen – framstegens cykliska lag – stora reformatorer – upptäckten av österländsk filosofi – det österländska arvet.

 

VARHELST TANKEN har kämpat för att bli fri, varhelst andliga idéer i motsats till former och dogmer har förkunnats, så finns en stor ström av moralisk evolution att skönja, och som H P Blavatsky beskrev och kallade den teosofiska rörelsen. I enkelhet kan den därför anses vara vägen för andligt framåtskridande för mänskliga varelser, individuellt och kollektivt. Fortlöpande ansträngningar av människor, att handla efter sina strävanden mot ett högre och ädlare liv, går alltid emot de sociala etablerade systemens gränser och tränger igenom dem. Organiserade religioner, som ständigt utgör en bastion för status quo, ger formella strukturer för kompromisser mellan idealism och mänskliga försagdheters krafter – människors längtan efter yttre säkerhet. I detta hänseende utgör kyrkor, regeringar, partier och sekter ”politiska” tillämpningar – ändamålsenliga anpassningar för det praktiska, snarare än det idealiska. De blir alla med tiden hopplöst korrupta och måste förändras, när tiden förändras, när mänskliga defekter kommer fram och nödvändigheter för intellektuell och moralisk utveckling framtvingar sådana förändringar.

Den protestantiska reformationen som slutade med en mångfald kristna sekter började som en revolutionär förändring mot prästerliga auktoriteter och var på det sättet en del av den teosofiska rörelsen. Frimureri, med dess konstruktiva ideal och hängivenhet för religiös frihet, tjänade rörelsens syften på 17- och 1800-talen och gör så fortfarande i viss mån genom sina höjande symboliska framställningar och dess fortsatta försvar för tankefrihet. Den amerikanska republikens bildande, med dess ädla självständighetsförklaring, sin jämlikhet mellan alla människor inför lagen och dess ideal om broderskap och icke-sekterism måste räknas som ett stort framsteg i den teosofiska rörelsen. Och med det mänskliga slaveriets upphävande hos alla stora västerländska nationer under 1800-talet kan en annan våg mot mänsklighetens frigörelse lovordas.

Märkbara framsteg i människans befrielse visar sig i allmänhet genom att en eller annan form av religiöst förtryck besegrats med framgång. En ortodox Guds ”gudomliga rätt”, som talade genom ett uppklätt prästerskap, förkastades av varje röst som reste sig mot den katolska hierarkins antaganden och förmätenheter. Med de amerikanska och franska revolutionerna blev kungars ”gudomliga rätt” en tom vidskepelse. Den ”gudomliga rättigheten” för en människa eller ett kast av människor att förslava andra, det var själva ämnet för det amerikanska inbördeskriget. Det är ett faktum som styrks av oräkneliga sociala historiker, att en tung hand av religiös auktoritet alltid lägger sig ovanpå bördorna för enkla och fattiga. Medan religioner innehåller nycklar till de högsta mysterierna, så har de i sina organiserade former sällan misslyckats med att befästa det intellektuellas och det själviskas grepp över den stora massan av mänskligheten – vare sig direkt, genom att ställa sig vid sidan av enväldiga regeringar, eller mer subtilt, genom dogmer, fruktan och ett ”andligt” undflyende, som ser bort ifrån onda förhållanden och mänskliga orättvisor. Sedan renässansen har människor som är hängivna den mänskliga frihetens sak nästan av instinkt varit anti-klerikala (stått emot prästerskap), då de genom långa erfarenheter upptäckt, att mångfaldiga gemensamma intressen ansluter sig till etablerade religioner med hjälp av sociala förtryck. Sålunda har de profana rörelserna under senare århundraden – demokrati och socialism, kampen för allmän rösträtt, klasskamper och oändliga kontroverser mellan kapital och arbete – alltid i något stadium av sin historia karaktäriserats av en längtan efter tankefrihet för moraliska frigörelser, såväl som för ett slut på ekonomiska och politiska slaverier. I detta representerar de den teosofiska rörelsens stigande ström, oberoende av om det på grund av misstag blev misslett, eller förvrängt till snäva eller destruktiva ändamål och slut.

Artonhundratalet var framförallt en period av konflikter mellan det gamla och det nya under en tid av jäsning i den intellektuella och moraliska världen och ett växande självmedvetande på den sociala filosofins område. 1800-talets vetenskap var som en fruktsam förälder för nya doktriner och teorier om tingens natur. Århundradets första hälft var ett slags indiansommar, där både Europa och Amerika samlades i en rik skörd av revolutionära friheter, vilka hade säkrats genom kämpanden under sjuttonhundratalet. Transcendentalistiska ideal upplyste den västerländska världen, dolde för en tid mognande materialistiska krafter i vetenskapen och skylde, att revolutionära ideal föll ner, till att vara särdrag för en konservatism, som omorganiserade sig. Under mitten av århundradet uppkom emellertid två nya och störande faktorer – darwinism och spiritualism.

De långtgående effekterna av Darwins utgivning 1859 av The Origin of Species [i sv. övers. Om arternas uppkomst] har ännu inte kunnat mätas. Det mest viktiga resultatet av denna teori var den slutgiltiga förvandlingen av idén om framåtskridande från den begränsande teologiska läran om frälsning, till det moderna begreppet om evolution. Medan 1700-talet hade öppnat möjligheter för politiska reformer som inte hade kunnat drömmas om, och medan de gamla förhållandena av kaster och status, fasta institutioner under medeltiden, upplöste sig till andra sociala mönster, så fanns det fram till Darwin ingen allmän idé om evolution. Darwin gav en helhetlig princip för löst rationalistiska föreställningar om utveckling, framåtskridande. Genom att bara befrämja tillväxtprocesser som råder under naturlagarna skulle enligt hans teori en önskvärd framtid för mänskligheten erhållas, och han stödde denna idé genom grundliga forskningar i naturhistorien. Det var en princip som var lätt att fatta och den sågs snart som ett attraktivt alternativ till beroenden av ”Guds nåd” – det senare något genomgående irrationellt eller oberäkneligt.

Fritänkande människors gensvar på denna lära var entusiastiska och omedelbara. Evolutionsteorin skulle tjäna som en grundval för avsiktliga mänskliga strävanden på alla mänskliga förbättringars områden och sociala och filosofiska följder av detta blev oändliga. Teorins materialism var knappast någon invändning. För de vetenskapligt sinnade, ivriga efter vapen i sina krig mot teologin, var vilken som helst trolig materialistisk teori välkommen, och evolution hade fördelen av en massa vetenskapliga indicier som stöd. Även om den darwinska teorin blev bittert angripen av prästerskapet och dess författare utsattes för varje slag av löje, förtal och baktaleri som religiösa trångsyntheter kunde hitta på, så vann den framsteg med åren. Darwin själv levde till att se sina fakta erkända och slutledningar helt eller delvis tillämpade, till och med av många av hans belackare.
    
Allt medan dess syn på ”evolution” utifrån den ockulta filosofins ståndpunkt var begränsad, så var den darwinska teorin icke desto mindre det största framsteget i grundläggande vetenskapliga forskningar sedan Newtons dagar, och den var absolut nödvändig som en förberedande grundval, för att föreställningar om andlig evolution, som framställdes i Den Hemliga Läran, skulle kunna tas emot. Vilka brister som än kan finnas i den darwinska teorin, så beror de inte på några brister i ärlighet, entusiasm eller strävsamhet hos dess store författare, utan snarare på hans forskningssätt, hans tids antaganden och förutsättningar, och på inneboende begränsningar i alla induktiva resonemang. Så storartat har den darwinska läran om evolution varit i sitt inflytande på rådande idéer hos senare generationer, att det är svårt för det genomsnittliga sinnet idag att förstå, hur denna teori om fysisk evolution någonsin skulle ha kunnat vara ifrågasatt, förnekad eller bestridd.
    
Darwinismens inflytande på det moderna tänkandet är välkänt. Men effekterna av spiritualism har nutidens historiker på ett allvarligt sätt bortsett ifrån. Det är mycket möjligt att spiritualism hade större betydelse för att påtagligt framkalla det övergångsstadium i medvetandet hos miljoner människor, där rigida idéer från tidigare århundraden redan hade börjat vittra sönder, än någon annan enskild faktor. Spiritualism slog ett dödligt slag mot alla prästerliga anspråk på särskilda kunskaper om liv efter döden, ty präster hade inte bättre förklaringar av psykiska fenomen än någon annan. För efterlevande och sörjande, som ofta är likgiltiga för ortodoxa oklarheter om ett kommande liv, erbjöd spiritualismen en möjlighet till omedelbar förvissning och tröst. För de icke-religiösa men nyfikna medförde den ett fascinerande område för experiment, vilket med åren ledde till den ej helt orespektabla vetenskapen psykisk forskning. Spiritualistiska fenomen fungerade också som samtida ”mirakler” som det kunde bildas en starkt emotionell religion på, en som inte hade några moraliska fordringar och som var kraftfull till ”omvändelser”. Man kunde bli spiritualist utan uppoffra för mycket av omhuldade religiösa idéer. De spiritualistiska lärorna medgav en orättmätig eller inkonsekvent förening av religiös värme med den nya vetenskapliga idén om evolution, ty bortgångna ”andars” sommarland antog snart karaktär av en evolutionär serie av tillstånd och grader av framåtskridande efter döden. Men mångfalden av ”uppenbarelser” som lämnades av medier, vilka dök upp i hundratal, var och en bjudande ännu en version av processerna och levnadssätten efter döden, gjorde att någon läroenhet eller konsistent filosofi inte kom ifråga. Spiritualismen fungerade som att vara ”bildstormande” mot dogmer och personlig för sina troende. Det störde snarare än ersatte konventionella religiösa idéer.
    
Den senare hälften av 1800-talet bildade därför en tid när gamla ortodoxier blev gamla och misstrodda medan möjligheterna för nya troenden tycktes gränslösa även om dessa nya tendensers kaotiska uttryck inte kopplades till någon central tro. Numera kan nästan varje rop på intellektuell och moralisk enhet under dessa besvärliga år ses som partiska appeller, som förnekade eller bortsåg ifrån en del viktiga aspekter av mänskliga angelägenheter. Det var i allra högsta grad en tid av entusiastisk och specialiserad forskning, som ledde till åtminstone ett dussin nya vetenskapsområden, och som hetsade upp mänskliga fantasier och föreställningar till att slå ut i riktningar som tidigare generationer förbisett. Vid dess avslutning summerade den kosmopolitiske tänkaren William James de filosofiska sidor som följde av tidens rika produktiviteter med termen ”pluralism” och gav på det sättet namn åt den gnostiska tron, att verkligheten inte är en, utan många, och att någon gemensam uppfattning av mänskliga erfarenheter inte är möjlig för den moderna världen. James´ skepticism, tydligen berättigad, genom en överväldigande flod av obesläktade ”råa fakta” som strömmade från alla slag av undersökningar, var ett sofistikerat erkännande av 1900-talets medvetna materialism.
    
Samma breda krafter som underminerade filosofers spekulativa idealism svepte undan den vanliga människans säkerhet i traditionell religion. Medan de utomordentliga framstegen för tillämpade vetenskaper för en tid fyllde ett etiskt vakuum som religiösa troendens nedgång hade lämnat, så förblindade så kallade ”praktiska” intressen och ansträngningar för den stora majoriteten av människor för den tilltagande moraliska motsättningar i den västerländska civilisationen. Pseudo-filosofier, grundade på biologiska begrepp om evolution, freudska känslotolkningar och Rotary-paroller i handel och affärer, höll för en tid tillbaka 1900-talets desillusionering, som kom när moraliska tumregler saknade vigör för att stå emot moderna krigs fysiska och moraliska förstörelser. Dagens värld är en värld utan tro. Det är därför en värld i dyster förberedelse för förtvivlan – de sinnestillstånd och känslor som människor kommer till, när de inte har någon grundval för sina strävanden och ingen viloplats för sina förhoppningar.
    
En avsikt med den här boken är att visa att den teosofiska rörelsen enligt dess grundares uppfattning sattes igång med ett klart perspektiv över de historiska krafter som omskapade den västerländska världens sinnen och samhällen under 1800-talet och med förutseenden över de sociala och moraliska dilemman som mänskligheten skulle ställas inför under den nuvarande epoken. 1875 års teosofiska samfund öppnade en stor kanal för nya slag av arbeten för det mänskliga släktets allmänna välstånd och upplysning. Det stiftades inte som en kult eller sekt för att åstadkomma personlig räddning eller särskilda kunskaper för några få lyckosamma som skulle kunna godtaga dess läror. Den teosofiska rörelsens grundare hade inget större intresse att starta samfund som sådana eller grupper för ”ockulta studier”. Deras angelägenhet gällde mänsklig evolution på lång sikt, med människosläktets andliga och moraliska behov under generationer och århundraden framöver.
    
Om teosofi verkligen erbjuder kunskap om lagarna för mänsklig evolution, då kan den teosofiska rörelsens förlopp, dess framsteg, såväl som karaktären för de hinder som förhindrar dess framsteg, ge medel för att testa den lärans giltighet i praktiska erfarenheter. Här kan därför vissa grundläggande teosofiska uppfattningar om evolutionär lag anges.
    
Så långt det gäller mänskligheten lär teosofin om en trefaldig evolutionär plan, i vilken, under innevarande tid, det fysiska är underordnat processer för intellektuella och andliga, eller moraliska, utvecklingar. Evolution är i korthet utveckling av själ, och det fortskrider under moralisk lag, som är en väsentlig del av en naturlig ordning. Det ideala målet som mänskligheten sakta rör sig mot är ett stort broderskap av alla mänskliga varelser, i vilket, slutligen, varje evolutionär potentialitet kommer att blomma. Men att nå detta mål är beroende av  medvetna mänskliga strävanden emot det, på vad kunskaper om människans natur och öde kan prestera, och på faktorer som gäller moraliska beslut, som gör varje mänsklig varelse fri i sina handlingar, och istånd att välja mellan att bli antingen en Kristus eller en Judas, antingen en altruist eller en egocentriker som söker sig själv. För människosläktet, såväl som för individen, predikar teosofin läran om ”frälsning genom gärningar”. Sådana ”gärningar” måste emellertid informeras genom kunskap om mänskliga behov och att bemästra teosofin betyder studier av teosofiska läror som den undervisar om lika väl som deras praktiska tillämpning i individuellt liv och mot vidare sociala ändamål.
    
Om det finns en underliggande andlig och intellektuell utveckling med synliga verkningar i historien, så borde ett studium av det förgångna avslöja, att bildandet av Teosofiska Samfundet, och genomträngning av teosofiska idéer i människosläktets sinnen, föregicks och uppnåddes genom otaliga gemensamma och samlade ansträngningar. I sin History of Civilization in England, ett arbete som främst gäller sådana inflytanden, summeras så att säga läxor av det förflutna av den store engelske historikern H T Buckle i ett uttalande, som lika väl kan vara en profetia för teosofins och den teosofiska rörelsens framtid. I verkets första upplaga skrev Buckle:

På grund av omständigheter som ännu är okända framträder från tid till annan stora tänkare, som genom att ge sina liv för ett enskilt syfte är i stånd att förutse mänsklighetens framsteg och producera en religion eller filosofi, genom vilka viktiga verkningar så småningom åstadkoms. Men om vi ser i historien kommer vi klart att upptäcka, att även om ursprunget för ett nytt synsätt kan bero på en enskild människa, kommer resultaten av den nya uppfattningen att bero på förhållanden som råder för de människor som den läggs fram för. Om vare sig en religion eller filosofi är alltför avancerad för en nation kan den inte göra någon tjänst i tiden, utan måste avvakta sin tid tills människors sinnen är mogna för dess mottagande. … Varje vetenskap och varje tro har haft sina martyrer … I enlighet med tingens vanliga gång kan några få generationer gå och så kommer en tid när dessa verkliga sanningar beskådas som ordinära fakta, och litet senare kommer en annan period, i vilken de bestämt sägs vara nödvändiga och till och med de dummaste sinnena undrar, hur de någonsin har kunnat förnekas. [1]

________________

[1] History of Civilization in England, av H. T. Buckle (New York: D. Appleton & Co., 1867), I, 186.

Enligt teosofisk syn på historien beror Buckle´s ”omständigheter som ännu är okända” i själva verket på vad som kan kallas karmiska förberedelser och villkor för andlig och intellektuell evolution. Under den stora lag som kallas ”karma” av buddhister, och under övergångsperioder i mänsklighetens cykliska process, återställer Visa Män för mänskligheten, genom både direkta och indirekta kanaler, en del av en kunskap, som varit känd i det förflutna, men som med tidens gång, genom psykiska och personliga evolutioners komplexiteter, gått förlorad eller blivit fördunklad. Dessa lärare, ibland kallade ”Äldre Bröder” i den teosofiska litteraturen, befinner sig i den främsta delen av den evolutionsström som vi tillhör. Som sådana har de en naturlig verksamhet att utföra: att ta aktiv, om än ofta icke uppenbar, del i mänsklighetens historia. Och då denna aspekt av den cykliska lagens verksamheter ofta blir fördröjd, till och med förhindrad av mänskliga varelsers okunnighet, så följs varje civilisations uppgång och fall av en nydaning och vidare framåtskridande.

Skådeplatsen för den teosofiska rörelsens cykel under 1800-talet inkluderade Förenta Staterna, Europa och Indien. I Amerika gav en ny nations ökande energier löfte om stora framgångar för en själv-reformerings-rörelse som grundade sig på en själv-kännedomens psykologi. Indien, en uråldrig källa för visdomsreligion, reste sig sakta upp från en århundradens håglöshet och blev redo för en kulturell renässans, som skulle återuppliva landet i sin tidigare glans och ge en samtida vigör åt det österländska arvet av andlig filosofi. England, där Helena Blavatsky hade sitt huvudkvarter under hennes livsuppgifts avslutande år, var en naturlig länk mellan det forntida österlandet och det ungdomliga västerlandet, både politiskt och geografiskt och fungerade också som en utkiksplats med en fördelaktig ställning för att påverka Europas huvudkontinent.
  
Flödet av teosofiska idéer från dessa centra kom under 1800-talet in bland ”jäsningsämnen för tänkandet”, luckrade upp dess anda och utmanade både nedärvd religions intolerans och trångsynthet och den vetenskapliga materialismens arroganta självsäkerhet. Rörelsens etablering i västerlandet följde nära inpå en cykel av plötsliga framsteg i västerländska nationers materiella bedrifter. Förändring låg i luften. De praktiska konsekvenserna av uppfinningars stora utvecklingar, vetenskapliga upptäckter, transporter, tillverkningar och kommunikationer, förde den mänskliga familjens medlemmar närmare varandra. Gamla livsmönster förändrades snabbt. Traditioner dog. Vanor förändrades. Naturliga såväl som kulturella barriärer för mänsklig broderlighet föll alla samman.
    
Dessa stora övergångar utmärkte sig på det politiska området genom sådana ledares och reformers levnadslopp som Lincoln, Mazzini, Garibaldi, John Bright, och andra som tjänade människans rättigheter. Kyrkornas moraliska apati avslöjades av fritänkare av bestående storhet — Robert G Ingersoll i Amerika, Charles Bradlaugh i England och i kyrkan själv genom sådana män som Charles Kingsley och W E Channing. Dessa och många andra slog med stångjärnshammare mot självbelåten ortodoxi. Om de synbarligen gick agnosticismens väg, med en rent socialistisk eller materialistisk altruism, eller med en liberaliserad version av konventionell tro, så förde dessa reformvänners ansträngningar befäl över en vid och bred supporterskara och bröt i stor utsträckning ner vanemässiga accepteranden av provinsiella och intoleranta åsikter.
    
Filosofiska spekulationer såsom dem av Herbert Spencer, den estetiska revolten av människor som Ruskin, Carlyle´s genomträngande stridslystnad och en rad skrivares förkastande av konventionella attityder – sådana som Dickens, Eliot, Balzac, Tolstoy, Whitman och Dostojevsky – bidrog alla i den teosofiska rörelsens pionjärarbeten. Alla kämpade för individuella samvetens oinskränkta domäner, en vidare syn på mänskligt liv och mänskliga plikter, såsom i motsats till vems som helst  ipse dixit eller ”Så sade Herren”.
    
Ett annat högvatten för förändringar började med forskares och resandens upptäckter av orientens filosofiska rikedom. Fram till 1800-talet existerade västerlandets människomassor nästan i fullständig isolering från den levande östern med dess ofantliga men främmande förråd av psykologiska och metafysiska läror. Den västerländska kulturens källor hade varit avgränsade genom naturliga barriärer till antika Grekland och Rom, och det misstänktes inte mycket att Europas första civiliserade folk inte mindre än sina moderna efterföljare i själva verket hade fått både sin inspiration och sina lärdomar från de outtömliga rikedomar av österländsk tankevärld.
    
Den första [engelska] översättningen av Bhagavad Gita, av Charles Wilkins, framkom mot slutet av 1700-talet. 1807 gav William Jones den hinduiska klassikern The Institutes of Manu på engelska, och berättade för läsarna, att förståelse för hinduiska vanor och trosföreställningar skulle medverka i administrationen av kolonin som sågs som ämnad att ”rikligen utöka Storbritanniens rikedom”. Litet senare läste Arthur Schopenhauer en översättning på latin av Upanishaderna, gjord från en persisk version av Anquetil-Duperron, pionjär i Avesta humanistiska vetenskap, och som genom sitt inspirerande kom till uttryck genom den store tyske pessimistens skrivanden. Emersons tidskrifter vimlar av referenser till orientalisk litteratur. Manu, Gitan, Upanishaderna, Vedaskrifterna och åtskilliga andra verk fick plats i hans bibliotek vid sidan av platonismens rikedomar. Även Thoreau, och Edward Bellamy – de sociala reformernas profet, var genomdränkta av den urgamla Österns mysticism och filosofi.
    
Sir Edwin Arnold´s The Light of Asia [i sv. övers. Asiens ljus] kom till Amerika 1879 och väckte utomordentlig beundran bland transcendentalisterna. Oliver Wendell Holmes skrev 26 sidor om den i en samtida anmälan. Lafcadio Hearn, förutsåg då han hade läst denna poetiska berättelse om Buddas liv och läror att ”buddismen kan i någon esoterisk form visa sig vara framtidens religion”. Han drömde om en revolution genom denna orientaliska tro i ”hela den västerländska religiösa världen”. Många tusentals i västerlandet leddes genom den boken till att för första gången i sina liv inse, att de stora etiska idéerna hos Jesus hade alla använts på förhand av Buddha, och de var i dennes lära förenade med en rationell filosofi, som var helt obefintlig i den kristna traditionen.
    
Mångfaldiga inflytanden av den här sorten började tära på välbekanta västerländska förakt för ”hedniska” läror, och genom att verk i många band av orientalisk religion, såsom Max Müllers Sacred Books of the East, kom ut tvingades lärdomens värld att erkänna, att i många avseenden var österlandets visa män om inte våra överordnade så dock våra jämlikar i frågor om filosofi och etiska insikter.
    
Dessa var då några faktorer som hade öppnat västerländska sinnen för nya möjligheter, fått människor att ifrågasätta gamla troenden, och fick dem att se sig omkring efter någon bejakande doktrin, som skulle kunna sammanställa de allt vidare olikheterna bland mänskliga erfarenheter och kunskaper. 1800-talets senare år erbjöd stora möjligheter för den som skulle kunna presentera fakta snarare än teorier, principer snarare än trossatser. När Teosofiska Samfundet bildades och Helena Blavatsky gjorde sin första offentliga framställning av teosofisk filosofi, så hävdade H P Blavatsky således, att stunden hade kommit för att åstadkomma några enhetliga förklaringar över de problem som den moderna världen anfäktades av. Religionen hävdade, att människan var en skapelse som var befläckad genom sitt ursprung och besjälad av en utomstående Gud, på vars ynnest all mänsklig lycka berodde, både i denna världen och den efterkommande. Och medan vetenskapen utmanade alla religiösa troendens auktoriteter erbjöd den ett alternativ av bestialiska förfäder till det mänskliga släktet, vilka kunde spåras från jäsningsämnen i en urgammal gyttja, och medgav inga idéer om moralisk verklighet eller andlig existens att få sätta färg på dess materialisms konsistens. Spiritualismen, den tredje stridande i kampen för mänsklig tro, var en inkräktare, som inte hade några allierade utom sin egen fanatiska övertygelse – en kuslig och övernaturlig apostel från en annan värld, som för en del bringade löften om befrielse från stora personliga sorger, och för andra ett vämjeligt återupplivande av medeltida häxkonster och nekromantik.
    
Det var bland spiritualisterna, utstötta varelser från både vetenskap och religion och som saknade vänner, som H P Blavatsky började sin mission, ty de hade något trängt in i naturens dolda riken och fört krafters verklighet till ljuset, krafter som hade misstrotts och skrattats åt under generationer i västerlandet. Förstådda och kontrollerade skulle dessa krafter kunna användas för att återupprätta en levande tro på den odödliga själen – på hela det mänskliga släktets gudalika potentialiteter.