FEM BUDSKAP
från
H. P. BLAVATSKY
till de amerikanska teosoferna

församlade vid konventen
1888, 1889, 1890 och 1891



© 1998 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

FÖRORD

GENOM ATT ÅTERGE dessa fem Brev av H. P. Blavatsky, riktade till amerikanska teosofer åren 1888, 1889, 1890 och 1891, hoppas utgivarna kunna fästa läsarens uppmärksamhet på författarinnans mycket upplysande framställning av teosofiska sanningar tillämpade under den amerikanska civilisationens särpräglade förhållanden. H. P. Blavatsky förstod Amerika eftersom hon älskade Amerika. I ett av Breven skriver hon: "Ert storslagna land vilket jag älskat för dess ädla frihet . . . , och vilket land jag själv är stolt över att vara medborgare i."

Med denna kärleksfulla förståelse för den amerikanska kulturen och läggningen hos det amerikanska folket i ljuset av den förunderliga kunskap hon besatt, försåg hon teosofistuderande överallt i världen, och då i synnerhet i Amerika, med antydningar, varningar, förslag och framför allt inspiration i deras arbete för den Heliga Sakens skull.

Teosofi bjuder oss att tjäna och arbeta för mänskligheten. Detta tjänande är av ett särskilt slag, dess natur är andlig och metoden tvåfaldig: (1) att vaka över mänsklighetens felsteg och upprätta vägvisare till skydd mot vissa fallgropar; (2) att hålla ljuset högt från undervisningens ledstjärna, vilket uppmuntrar den modlöse pilgrimen och inspirerar honom eller henne att förvärva den kraft som heter Frid och det tjänande som heter Glädje. Breven uppmanar oss till andligt tjänande; varnar oss för farorna av religiös trångsynthet, grov materialism och krass själviskhet, men framför allt för farorna med ett alltjämt tilltagande psykiskt förtryck som manifesterar sig på denna kontinent enligt den obevekliga karmiska och cykliska lagen; de visar dessutom den sanna stigen och framhåller om och om igen att "teosofins etik är långt mera betydelsefull än spridandet av psykiska lagar och fakta"; och sist men inte minst, tänder de i hjärtat den Heliga Eld som är i stånd att bränna de världsliga begärens materialism till aska och slagg. De brinner med en väldoftande lågas ljus och värme till välsignelse för alla som förmår höra och uppmärksamma.

I dessa dagar med ständigt pågående kamp av många och skilda slag, då mängder av läkemedel mot våra sjukdomar, såväl fysiska som psykiska, moraliska som mentala föreslås och förespråkas, men där misslyckande följer på misslyckande och där missnöje blir människans lott; i dessa dagar av armod och elände då alla lider av svält, fysisk för vissa och andlig för andra; när många filosofier försöker intressera, lära ut och upplyfta människan med misströstan som slutligt resultat; i dessa dagar då män och kvinnor är förbryllade över Moder Naturs underliga sätt att verka, överger henne och jagar efter kvacksalvare, lärda som olärda, vilka orsakar besvikelse och sjukligt påverkar förnuft och själ – i dessa dagar borde verkligen dessa underbara Budskap, förmedlade av en person vars visdom och medkänsla fick henne att höja ett varnande finger, men samtidigt räcka ut en hand av broderskap och trygg vägledning, läsas och studeras; ja även mediteras över.

För de teosofistuderande i Amerika är dessa Brev av speciellt värde och särskild betydelse för närvarande. Både när det gäller deras egna liv och uppgifter såväl som när det gäller att hjälpa deras medmänniskor på alla aktivitetsområden, får de genom dessa tankeväckande och upptändande ord själva verklig hjälp, och denna av en unik karaktär.

Vi kan inte avsluta detta Förord utan att skänka en tacksam hyllning till honom vars lojalitet och arbete förde fram dessa Budskap till oss alla – William Q. Judge. När H. P. Blavatsky lämnade New York för Indien, stannade han kvar i det amerikanska mörkret; från 1878 till 1886 arbetade han i ensamhet och obemärkthet. Sedan slog klockan för hans livsuppgift, och inom ytterligare två år var det hundratals och åter hundratals som kunde dela Budskapen och lyssna till den stridssignal som genljöd från Östern med majestätiska och kraftfulla ord. De gångna årens flykt har prövat och godkänt William Q. Judges arbete, då de har bekräftat värdet av dessa Budskap – budskap som proklamerar adertonhundratalets teosofiske Mästare.

Utgivarna.

TILL WILLIAM Q. JUDGE,
Generalsekreterare för Teosofiska
Samfundets amerikanska sektion.

MIN KÄRASTE BRODER OCH MEDSTIFTARE
AV DET TEOSOFISKA SAMFUNDET:

Då jag adresserar detta brev till dig och ber dig läsa upp det vid konventet, sammankallat till den 22 april, vill jag först sända mina hjärtliga gratulationer och bästa välgångsönskningar till de församlade delegaterna och medlemmarna av vårt Samfund, samt till dig själv – hjärtat och själen inom detta Samfund i Amerika. Vi var många som kallade det till liv 1875. Sedan dess har du ensam uppehållit detta liv i goda och onda dagar. Det Teosofiska Samfundet har i huvudsak, om inte helt och hållet, dig att tacka för att det fortfarande existerar år 1888. Låt mig därför för första och kanske sista gången offentligen tacka dig – och tacka dig ur djupet av mitt hjärta, som endast klappar för den sak du så väl representerar och så troget tjänar. Vid detta betydelsefulla tillfälle ber jag dig också komma ihåg, att min röst endast är det svaga ekot av andra, heligare röster, att den vidarebefordrar godkännandet av Dem, vilkas närvaro är levande i mer än ett troget teosofiskt hjärta och, som jag vet, i allra högsta grad i ditt. Må de församlade medlemmarna känna min varma hälsning lika uppriktigt som den är given, och må varje närvarande medlem, som inser att han har förtjänat den, få gagn av de sända Välsignelserna.

Teosofin har på sista tiden fått en ny start i Amerika, som markerar en ny cykel i Samfundets historia i västerlandet. Och den policy ni nu följer verkar beundransvärt väl lämpad att framkalla en högst betydande utvidgning av rörelsen och att etablera en organisation på en stabil bas, vilken samtidigt som den främjar känslor av broderlig sympati, social gemenskap och solidaritet, lämnar ett stort utrymme för individuell frihet och personliga insatser för den gemensamma saken – nämligen att hjälpa mänskligheten.

Först och främst bör ni inrikta er på att öka antalet lokala centra, och varje medlem bör sträva efter att själv bli ett centrum för arbetet. När dennes inre utveckling har nått en viss punkt, dras helt naturligt dem han står i beröring med under samma inflytande; en kärna kommer att bildas, runt vilken andra människor kommer att samlas. Denna kärna utgör då ett centrum, från vilket information och andligt inflytande utstrålar och mot vilket i sin tur högre inflytande riktas.

Men låt ingen människa sätta upp ett påvedöme i stället för teosofi, ty detta skulle innebära självmord och får nästan alltid dödlig utgång. Vi är alla medlärjungar, mer eller mindre långt komna; men ingen som tillhör det Teosofiska Samfundet bör anse sig som mer än på sin höjd en elev-lärare – en som inte har någon rätt att dogmatisera.

Sedan Samfundet grundades har tidsandan genomgått en påtaglig förändring. De som gav oss i uppdrag att grunda Samfundet förutsåg denna nu hastigt växande våg av transcendentalt inflytande som skulle följa på den föregående enbart fenomenalistiska vågen. Till och med de spiritualistiska tidskrifterna håller undan för undan på att eliminera fenomen och underverk, för att ersätta dem med filosofi. Det Teosofiska Samfundet gick i spetsen för denna riktning; men även om teosofiska idéer har ingått i varje utveckling eller form som den uppvaknande andligheten antagit, har dock den rena och enkla teosofin alltjämt en hård strid att utkämpa för att vinna erkännande. De gamla tiderna är förgångna för att aldrig mera återvända, och många är de teosofer som efter bittra erfarenheter har lovat sig själva att ej längre göra Samfundet till en "mirakelklubb". I alla tider har de klenmodiga begärt tecken och under, och då dessa uteblev vägrade de att tro. Sådana är inte de som någon gång kommer att kunna uppfatta teosofin ren och enkel. Men det finns andra ibland oss, som intuitivt inser att uppfattandet av ren teosofi – filosofin som erbjuder en förnuftsenlig förklaring av tingen, ej lärosatser – är av den mest vitala betydelse för Samfundet, ty endast den kan bli den ledstjärna som är nödvändig för att leda in mänskligheten på den sanna stigen.

Detta får aldrig glömmas, inte heller bör följande faktum förbises. Den dag teosofin har fullgjort sin heligaste och mest betydelsefulla mission – nämligen att fast förena en samling människor av alla nationer i broderlig kärlek och inriktat dem på ett rent altruistiskt arbete, inte ett arbete för själviska syften – den dagen, men inte förr, skall teosofin bli något högre än ett broderskap som blott är ett sådant till namnet. Detta kommer i sanning att bli ett under och mirakel, på vars förverkligande mänskligheten förgäves väntat under de senaste aderton seklerna, och som varje sällskap hitintills har misslyckats med att åstadkomma.

Ortodoxi inom teosofin är någonting som varken är möjligt eller önskvärt. Det är meningsskiljaktigheter inom vissa gränser som håller det Teosofiska Samfundet sunt och vid liv, trots dess många besvärliga brister. Vore det inte också för att det finns en hög grad av osäkerhet i deras uppfattningsförmåga som studerar teosofi, skulle sådana hälsosamma skiljaktigheter vara omöjliga, och Samfundet skulle förfalla till en sekt, i vilken en trång och stereotyp trosform skulle intaga platsen för sanningens levande anda och en ständigt växande kunskap.

I den mån som människorna är redo att mottaga dem, kommer nya teosofiska läror att meddelas. Men mer kommer inte att ges ut än vad världen på sin nuvarande andliga ståndpunkt kan ha gagn av. Det beror på teosofins spridning – på assimileringen av det som redan givits – hur mycket mera som kommer att uppenbaras och hur snart.

Det måste ihågkommas att Samfundet inte grundades som en plantskola för att forcera fram en samling ockultister – som en fabrik för att tillverka adepter. Det kom till för att hämma materialismens flodvåg, liksom även spiritualisternas fenomen och dyrkandet av de döda. Dess uppgift var att leda det andliga uppvaknande som nu börjat, inte att främja psykiska begär som endast är en annan form av materialism. Ty med "materialism" avses inte endast ett anti-filosofiskt förnekande av ren ande samt, vad värre är, att vara materialist i uppträdande och handling – d.v.s. brutalitet, hyckleri och framför allt själviskhet – därmed menas också att tvivla på allt utom materiella ting, ett tvivel som har tilltagit oerhört under det senaste århundradet och har lett många som förnekat tillvaron av allt utom det materiella, till en blind tro på Andens materialisering.

Den moderna civilisationen går i riktning mot det animala, mot en utveckling av de kvaliteter som bidrar till framgång i livet för människan som ett djur i kampen för tillvaron. Teosofin söker utveckla den mänskliga naturen hos människan utöver den animala, på bekostnad av den överflödiga animala natur som nutidens liv och materialistiska undervisning utvecklat till en grad som är abnorm för människan på hennes nuvarande stadium av framåtskridande.

Alla människor kan inte bli ockultister, men alla kan vara teosofer. Många som aldrig hört talas om Samfundet är teosofer utan att själva veta om det; ty själva teosofins väsen är att stämma det gudomliga och det mänskliga till samklang hos människan, att mana fram hennes gudalika kvaliteter och strävanden och låta dem få herravälde över hennes jordiska eller animala passioner. Vänlighet, frånvaro av all avoghet eller själviskhet, barmhärtighet, god vilja mot alla varelser och fullkomlig rättvisa mot andra såväl som mot sig själv, är dess förnämsta kännetecken. Den som förkunnar teosofi predikar den goda viljans evangelium; och det omvända är också sant – han som predikar den goda viljans evangelium, förkunnar teosofi.

Denna sida av teosofin har aldrig undgått att få vederbörligt och fullt erkännande i the Path, en tidskrift som den amerikanska sektionen har alla skäl att vara stolt över. Den är en lärare och en kraft, och det faktum att en sådan tidskrift kan givas ut och uppehållas i Förenta Staterna talar för framgång och ära vad beträffar både dess utgivare och dess läsekrets.

Amerika är också att lyckönska till den ökning av antalet grenar eller Loger som nu äger rum. Den är ett tecken på att den stora amerikanska republiken i andliga såväl som i världsliga ting är mogen för självständighet och självstyre. Samfundets grundare önskar att varje Sektion, så snart den blir stark nog att styra sig själv, skall vara så oberoende som är förenligt med dess anslutning till Samfundet i sin helhet och till det Stora Ideella Brödraskapet, vars lägsta formella grad representeras av det Teosofiska Samfundet.

Här i England håller teosofin på att vakna till liv på nytt. Förtalet och de absurda påhitten från the Society for Psychical Research har nästan lamslagit den, om än endast för en kort tid, och Amerikas exempel har sporrat de engelska teosoferna till förnyade ansträngningar. Lucifer gav signalen till återuppvaknandet och den första frukten har blivit bildandet av the Theosophical Publication Society. Denna verksamhetsgren är av stor betydelse. Det har påtagit sig det synnerligen nödvändiga arbetet att bryta ner fördomens och okunnighetens barriär, som utgjort ett så stort hinder för teosofins spridande. Genom att vitt och brett sprida elementär teosofisk litteratur bland dem som på något sätt är redo att lyssna, kommer det också att verka som en rekryteringsbyrå för Samfundet. Att döma av den korrespondens som vi redan mottagit, finns mycket intresse för saken, och tydligen även tillräckligt många enstaka teosofer i de flesta stora städer i England för att man ska kunna bilda grupper eller Loger enligt Samfundets författning. Men dessa studerande vet för närvarande inte ens om varandras existens, och många av dem har aldrig hört talas om det Teosofiska Samfundet förrän nu. Jag är fullt tillfredsställd med denna nya verksamhetsgrens stora nytta och gagn, sammansatt som den är till stor del av medlemmar av det Teosofiska Samfundet, och genom att vara under överinseende av framstående teosofer, sådana som du, min käre broder W. Q. Judge, Mabel Collins och grevinnan Wachtmeister.

Jag är förvissad om att när teosofins verkliga natur blir förstådd, kommer de nu så olyckligt rådande fördomarna mot densamma att försvinna. Teosofer är självfallet vänner till alla rörelser i världen, vare sig de är av intellektuell karaktär eller helt enkelt praktiska och som verkar för att förbättra mänsklighetens villkor. Vi är vänner till alla som bekämpar onykterhet, grymhet mot djur, kvinnoförtryck, korruption i samhället eller i regeringen, men befattar oss dock inte med politik. Vi är vänner till alla som utövar praktisk välgörenhet och som försöker lyfta lite av det tunga eländets börda som trycker ner de fattiga. Men i vår egenskap av teosofer kan vi inte i detalj engagera oss i dessa omfattande arbeten. Som enskilda individer kan vi göra det, men som teosofer har vi en större, mer betydelsefull och vida svårare uppgift att utföra.

Folk säger att teosofer borde visa vad som finns inom dem, att "av frukten känner man trädet". Låt dem bygga bostäder åt fattiga, säger man, låt dem öppna "soppkök" etc, och världen skall tro att det ligger någonting i teosofin. Dessa goda människor glömmer bort att teosoferna som sådana är fattiga, och att grundarna själva är fattigare än någon, och att en av dem i alla händelser, den anspråkslösa författarinnan av dessa rader, inte äger någon egendom som hon kan kalla sin, utan måste arbeta hårt för sitt dagliga bröd, så ofta hon kan få tid därtill för sina teosofiska plikter. En teosofs uppgift är att öppna människornas hjärtan och att väcka deras förståelse för barmhärtighet, rättvisa och generositet, egenskaper som speciellt tillhör människoriket och som är naturliga för människan, så snart hon utvecklat en mänsklig varelses kvaliteter. Teosofin lär den animala människan att bli en mänsklig människa, och då människorna lärt sig tänka och känna på det sätt som sant mänskliga varelser bör känna och tänka, kommer de att handla på ett medmänskligt sätt och välgörenhet, rättvisa och generositet kommer att utövas spontant av alla.

Vad beträffar Den Hemliga Läran, detta arbete vars publicering flera bland er för en tid sedan så enträget och i så varma ordalag bett mig om, är jag mycket tacksam för det uppriktiga stöd som utlovades, och för det sätt på vilket det framlades. Manuskripten till de tre första delarna är nu färdiga för tryckning; och utgivandet har fördröjts endast p.g.a. svårigheten att finna de nödvändiga medlen. Fastän jag inte skrivit den med tanke på pengar, måste jag dock, sedan jag lämnat Adyar, leva och göra rätt för mig i världen så länge jag är kvar i den. Dessutom är det Teosofiska Samfundet i trängande behov av pengar för många ändamål, och jag känner att jag ej bör gå till väga med Den Hemliga Läran på samma sätt som skett ifråga om Isis Unveiled. För mitt tidigare verk har jag personligen mottagit sammanlagt några hundra dollar, trots att nio upplagor givits ut. Under dessa omständigheter strävar jag efter att denna gång finna medel för att säkerställa utgivandet av Den Hemliga Läran på bättre villkor, och här är jag erbjuden så gott som ingenting. Så, mina käraste bröder och medarbetare i de transatlantiska länderna, ni måste förlåta dröjsmålet och inte klandra mig därför, utan snarare de beklagliga förhållanden i vilka jag befinner mig.

Jag skulle gärna åter besöka Amerika, och kanske gör jag det en dag, om min hälsa tillåter. Jag har mottagit enträgna inbjudningar att slå mig ner i ert stora land, vilket jag älskar för dess ädla frihet. Överste Olcott uppmanar mig också på det bestämdaste att återvända till Indien, där han kämpar nästan ensam i den stora och hårda striden för Sanningens sak, men jag känner att för närvarande är mitt pliktområde England och bland västerlandets teosofer, där just nu den hårdaste striden mot fördom och okunnighet måste utkämpas. Men vare sig jag är i England eller i Indien är en stor del av mitt hjärta och mycket av vad jag hoppas på för teosofin hos er i Förenta Staterna, där det Teosofiska Samfundet grundades, och i vilket land jag känner mig stolt över att vara medborgare. Men ni måste komma ihåg, att även om det måste finnas lokala grenar av det Teosofiska Samfundet, så kan det inte finnas några lokala teosofer; och på samma sätt som ni alla tillhör Samfundet, så tillhör jag er alla.

Jag skall överlämna till min käre vän och kollega, överste Olcott, att berätta för er allt om Rörelsens ställning i Indien, där allting efter vad jag hört ser lovande ut, ty jag betvivlar inte att även han har sänt sina välgångs- och lyckönskningar till ert konvent.

Och nu, min käre broder i fjärran land, mottag mina varmaste och uppriktigaste välgångsönskningar för era Samfund och för dig själv personligen. Då du framför mina broderliga hälsningar till alla dina kollegor, så kan du även försäkra dem att jag – om jag då lever – medan du läser upp dessa rader, är mitt ibland er i Ande, Själ och Tanke.

Er för evigt, i sanningen av den STORA SAK vi alla arbetar för,

H. P. BLAVATSKY.

London, den 3 april 1888.

DET ANDRA BUDSKAPET – 1889
7 april 1889

VÄNNER OCH BRODER -TEOSOFER:

Under överste Olcotts överinseende bildas alltjämt nya grenar i Indien, och varhelst presidenten föreläser eller gör ett besök, kan man vara förvissad om att ett nytt intressecentra skapas. Med den anda som besjälar honom är hans besök liksom regnskurar för en törstig, soluttorkad jord; blommor och örter spirar upp i överflöd och frön till ny växtlighet utsås. Han är nu på besök i Japan, dit han inbjudits av en manstark och inflytelserik deputation. Han skall föreläsa om teosofi och buddhism för människor som helhjärtat inriktat sig på att tillägna sig västerländsk civilisation och som tror att denna endast kan ernås genom att de antar kristendomen som statsreligion. Detta skulle vara liktydigt med självmord. Ja! att åsidosätta deras egen naturliga nationella religion till förmån för en parasitisk utväxt – och för västerländsk civilisation med dess välsignelser, som dessa nu är!

Här i England har vi arbetat hårt; vi har mött en del svårigheter och vi har övervunnit dem. Men likt Hydrans huvuden i Herkules stordåd, tycks andra svårigheter växa fram för varje steg som tas. En fast vilja och en orubblig hängivenhet för teosofins Sak, skall och måste emellertid bryta ner varje hinder ända tills sanningens flodvåg spränger sina fördämningar och spolar med sig varje svårighet i sitt brusande flöde. Måtte karma påskynda den dagen.

Men ni som är i Amerika. Er nationella karma har tillfört er teosofin. Själens liv, naturens psykiska sida, ligger öppen för många av er. Ett altruistiskt liv skall icke endast stå som ett högt ideal, utan det skall också omsättas i praktiken. Teosofin finner därför helt naturligt ett hem i många hjärtan och förnuft, och väcker genklang av harmoni så snart den når deras öron som är redo att lyssna. Här har ni således en del av ert arbete: att lyfta högt den Sanna Själens Frihetsfackla, så att alla må se den och få gagn av dess ljus.

Detta är ett mycket viktigt sakförhållande när det gäller en människas tillväxt, och vi måste vara väl på vår vakt så att inte det "Större barnet" – det Teosofiska Samfundet – skall bli lidande av samma orsak. En gång tidigare har dess tillväxt hämmats, detta hängde samman med psykiska fenomen, och det kan ännu komma en tid då Samfundets moraliska och etiska grundvalar kan ödeläggas på ett liknande sätt. Vad som kan göras för att förebygga något sådant är att varje medlem av Samfundet gör teosofin till en levande kraft i sitt liv – förverkligar teosofin och orubbligt etsar in dess principer i sitt liv – kort sagt måste alla medlemmar göra teosofin till sin egen och behandla Teosofiska Samfundet som om det vore dem själva. Härav följer självklart nödvändigheten av solidaritet mellan Samfundets medlemmar; att framskapa en sådan känsla av samhörighet mellan alla och envar av våra bröder, att ett angrepp på en är liktydigt med ett angrepp på alla. Är vi förenade och håller samman i en sådan anda av broderskap och kärlek skall vi, tvärtemot Archimedes, varken behöva stödjepunkt eller hävstång för att sätta världen i rörelse.

Vi behöver alla vår kraft för att möta de svårigheter och faror som omger oss. Vi har inre fiender att bekämpa i form av sedvänjor och religiösa former; yttre fiender i form av materialism, fördomar och egensinnighet; fiender alltför talrika att nämna, nästan lika täta som sandmolnen vilka virvlas upp av öknens förhärjande sirocco. Behöver vi inte vår styrka mot dessa hätska motståndare? Det finns dock mera försåtliga motståndare som "missbrukar vårt namn", och som gör teosofin till ett skymford i människors mun och Teosofiska Samfundet till en måltavla för smutskastning. De förtalar teosoferna och teosofin och gör moraletiken till en täckmantel för att dölja sina egna själviska syften. Och som om detta inte vore nog, finns där de värsta fienderna av alla – de som tillhör vår egen krets – teosofer som är trolösa både mot Samfundet och mot sig själva. Sålunda befinner vi oss sannerligen mitt ibland fiender. Framför och omkring oss ligger "Dödens dal", och om vi vill hemföra segern måste vi storma fram mot våra fiender – rakt på deras kanoner. Kavalleri – män och hästar – kan tränas att rida nästan som en enda man vid ett anfall på det jordiska planet; skall inte vi strida och vinna slaget om Själen som kämpar i det Högre Självets anda för att vinna vårt gudomliga arv?

Låt oss för ett ögonblick se tillbaka på den väg vi tillryggalagt. Som förut sagts, har vi varit nödsakade att i Sanningens och den andliga vetenskapens namn hävda vår inställning gentemot spiritisterna. Inte mot dem som studerar den sanna psykiska kunskapen, ej heller mot de upplysta spiritualisterna; utan mot den lägre ordningen av fenomen-jägare – de blinda dyrkarna av de dödas illusoriska skenbilder. Dessa har vi bekämpat för Sanningens skull och även för världens, vilken de vilseledde. Återigen upprepar jag: ingen "strid" börjades någonsin mot de som verkligen studerade de psykiska vetenskaperna. I sitt anförande förra året inför the Western Society for Psychic Research ansträngde sig professor Coues mycket för att åskådliggöra vår verkliga inställning. I klartext framlade han den verkliga innebörden av psykiska studier, och han gjorde även en utmärkt insats genom att betona de svårigheter, faror och framför allt, det ansvar som åtföljer utövandet därav. Som han påpekade finns det inte endast en likhet mellan sådant utövande och tillverkandet av sprängämnen – särskilt i oerfarna händer – utan dessa experiment utförs på, med och av en mänsklig själ. Om den som gör experimentet inte omsorgsfullt förberett sig genom långa och speci ella studier, riskerar han inte endast mediets själ utan även sin egen. De experiment som nu görs under namn av hypnotism och mesmerism är omedvetet eller medvetet utslag av svart magi. Den väg är bred som leder till fördärv och blott alltför lätt att slå in på, varför många i okunnighet vandrar den mot sin egen undergång. Men det praktiska botemedlet ligger i en enda sak. Det är de studier jag förut nämnde. Det låter mycket enkelt men är synnerligen svårt; ty botemedlet är "ALTRUISM". Detta är teosofins grundton och botemedlet för allt ont; det är vad Teosofiska Samfundets verkliga grundare i första hand upphöjer till dess främsta syfte – UNIVERSELLT BRODERSKAP.

* The Hermetic Brotherhood of Luxor var ett så kallat esoteriskt sällskap, grundat omkring 1884 i England och vidareutvecklat i Amerika. Se H.P. Blavatskys artikel Lodges of Magic i HPBs Theosophical Articles, vol I, s 287. [Övers. anm.]
** Genii of Nations, Knowledge and Religion. En organisation som av den amerikanska pressen 1889 står angiven som bedräglig. [Övers. anm.]

* 1 Kor. 1:12; 3:4-6. [Övers. anm.

På grund av personlig ovilja mot överste Olcott har Le Lotus – den franska tidskriften – också skilt sig från teosofin; men vi har just grundat La Revue Théosophique i Paris för att ersätta den. Tidskriften utges av mig själv och sköts eller leds av grevinnan d’Adhemar, en amerikansk dam som är älskad och respekterad av alla som känner henne; hon är även vän till vår broder, dr Buck.

* "I detta tecken skall vi segra." [Övers. anm.]

"Universum suckar under bördan av sådan handling (karma) och ingenting annat än självuppoffrande karma lättar den. Hur många av er har hjälpt mänskligheten att bära ens dess minsta börda, så att ni alla skulle kunna betrakta er som teosofer. Åh, ni västerlandets människor som vill låtsas vara människosläktets frälsare, innan ni ens skonar en myggas liv, vars sting hotar er! Vill ni bli delaktiga av den gudomliga visdomen eller bli sanna teosofer? Gör då liksom gudarna gör då de är inkarnerade. Känn er själva som förmedlare för hela mänskligheten, människosläktet som en del av er själva, och handla därefter."

Broderligen, eder

H. P. Blavatsky.

DET TREDJE BUDSKAPET – 1890

[Detta budskap lästes upp inför det amerikanska aprilkonventet 1890, av Bertram Keightley, från anteckningar han gjort på Madame Blavatskys diktamen. Hon var vid tillfället alltför sjuk för att själv kunna skriva. Alla hennes övriga Budskap som här publiceras är baserade på brevväxling. Texten i alla Budskapen är hämtad från ett flertal officiella rapporter från den amerikanska T.S.-Sektionens konvent. Utgivarna.]

Om vi blickar tillbaka på det gångna året, ser vi hur mycket som har uträttats tack vare kraften i enighet och ett osjälviskt, hängivet arbete. Under 1888-89 bildades endast sex nya grenar i Amerika; medan det däremot under det senaste året har tillkommit femton nya grenar, och antalet medlemmar i Samfundet har ökat proportionellt ännu hastigare. Men ännu mera betydelsefull är den iögonfallande förändring i andligt avseende som ägt rum bland medlemmarna med hänsyn till Samfundet och dess arbete, och på vilket tecken inte saknas. De gångna tolv månaderna har varit vittnesbörd om ännu större verksamhet i sant teosofiskt arbete, i strävan att hjälpa andra, än något föregående år i Samfundets historia i västerlandet. Tecken tyder på, fastän de bara gradvis kommer till synes, att Samfundets medlemmar till sist håller på att vakna upp ur sin apati och på allvar börjar arbeta på att i praktiken omsätta UNIVERSELLT BRODERSKAP – den sanna teosofins första princip. Gradvis vaknar de upp för plikten att, liksom de själva blivit hjälpta, hjälpa andra genom att föra kunskapen om teosofins livgivande sanningar inom räckhåll för alla. "The Tract Mailing Scheme" [Projektet för distribution av ströskrifter] erhåller ökat stöd, flera arbetare erbjuder frivillig hjälp och kapital är vid behov tillgängligt, så att vårt arbete kan föras framåt med ökad fart och effektivitet. Samfundets grenar längs Stillahavskusten har följt exemplet och inom varje gren upptagit detta arbete på ett systematiskt och välordnat sätt. Det intresse och det allvar som medlemmarna där lägger i dagen, förtjänar allt beröm. Stor tacksamhet är man också skyldig de trogna och seriösa medlemmarna i Amerika, vilka så storsint och frikostigt hörsammat min vädjan om hjälp för att kunna fortsätta utgivandet av Lucifer. Mitt hjärtligaste tack till dem alla och envar personligen. Frukten av deras ansträngningar kommer att visa sig i tidskriftens vidare utveckling.

Alla dessa skolors motsägande teorier är grundade på missförstånd och en missriktad metafysik, samt ofta på groteska logiska felresonemang. Det enda drag som de flesta av dem har gemensamt är följande. I nästan varje fall är lärornas andemening i dessa skolor sådan, att den leder folk att betrakta den helande processen som inriktad på patientens själ. Häri ligger faran, ty varje sådan process – hur skickligt den än kläds i ord och döljs – är helt enkelt att psykologisera patienten. Med andra ord, närhelst helaren medvetet eller omedvetet hindrar den fria själsverksamheten hos den person han behandlar, så är detta – Svart Magi. Dessa s.k. "helande" vetenskapsgrenar brukas redan som en födkrok. Snart skall någon förslagen person komma underfund med, att genom samma procedur kan andras förnuft påverkas i många riktningar, och när en gång det själviska personliga förvärvs- och penningbegäret tillåtits smyga sig in, kan den forne "helaren" omärkligt ledas in på att bruka sin kraft för att förskaffa sig rikedom eller något annat han traktar efter.

* En rörelse som föddes i USA med Edward Bellamy, författare till en berömd bok som utkom 1887 med titeln Looking Backward, 2000-1887 [på svenska: En återblick.] Boken är rikt inspirerad av broderskapsidealet samt ekonomisk och social jämlikhet. Han förordade nationalisering av vissa institutioner, därav ordet Nationalism. Med denna förklaring bör det inte uppstå några missförstånd. "Nationalistklubbarna" försvarades för övrigt av de amerikanska teosoferna, men miste deras stöd 1890 då de blev indragna i politikens område.  I Helena Blavatskys lärobok i teosofi  The Key to Theosophy,  kap III kan man  på sid 44-45 i 1889 års originalutgåva   läsa lite mer om Bellamy och hans Nationalistklubbar. [Övers. anm.]

Vad jag sade förra året gäller den dag som i dag är, d.v.s. att teosofins Etik är av större betydelse än något offentligt förkunnande av psykiska lagar och fakta. De senare hänför sig helt och hållet till den materiella och förgängliga delen av den sjufaldiga människan, men Etiken ingår i och griper tag i den verkliga människan – det reinkarnerade Jaget. Till det yttre är vi varelser av blott en dag; i det inre är vi eviga. Lär er därför grundligt lärorna om karma och reinkarnation, undervisa i, omsätt i praktiken och förkunna detta livs- och tankesystem, vilket allena kan frälsa de kommande släktena. Arbeta ej endast för Teosofiska Samfundet, utan genom detta för mänskligheten.

DET FJÄRDE BUDSKAPET – 1891

TILL T.S.-KONVENTET I BOSTON, 1891:

För tredje gången sedan min återkomst till Europa 1885, är jag i stånd att sända mina teosofiska bröder och medborgare i Förenta Staterna ett ombud från England för att bevista det årliga teosofiska konventet, och muntligen framföra min hälsning och mina varma lyckönskningar. Då jag ständigt lider av kroppsliga åkommor är den enda tröst som återstår för mig att höra om framåtskridandet för den Heliga Sak till vilken jag givit min hälsa och styrka. Men eftersom krafterna nu avtar, kan jag blott erbjuda min helhjärtade hängivenhet och aldrig sviktande hjärtliga förhoppningar om dess lycka och välgång. Därför blir jag gladare än vad ord kan uttrycka, då jag i brev efter brev hör nyheterna från Amerika, vilka berättar om nya grenar och om välbetänkta och noggrant utarbetade planer för teosofins framtid. Det gläder och uppmuntrar mig, som bevis på dess tillväxt. Med-teosofer, jag är stolt över ert ädla arbete i den nya världen; Systrar och Bröder i Amerika, jag tackar och välsignar er för ert outtröttliga arbete för den gemensamma saken, så kär för oss alla.

Låt mig än en gång påminna er alla om att sådant arbete nu mer än någonsin behövs. Den period vi nu nått i den cykel som slutar åren 1897-98 är och kommer att bli en period med stora konflikter och fortsatt spänning. Om T.S. kan klara sig genom den är det bra; om inte kommer Samfundet att förgås – måhända föga ärofullt – och världen får lida, medan teosofin kommer att förbli oskadd. Jag hoppas innerligt att jag inte får uppleva en sådan katastrof i min nuvarande kropp. Beskaffenheten av det riskfyllda skede vi nu har anträtt är lika välkända för de krafter som kämpar emot oss, som för de vilka strider på vår sida. Man kommer inte att missa något tillfälle för att så misskund, för att dra fördel av felaktiga eller okloka beslut, av att ingjuta tvivel, av att argumentera emot, av att sprida misstankar, allt för att Samfundets enighet ska splittras på ett eller alla sätt så att våra medlemmars led tunnas ut och bringas i oordning. Aldrig har det varit nödvändigare för medlemmarna i T.S. än det är just nu, att allvarligt begrunda den gamla liknelsen om knippet med stickor; splittrade blir de otvivelaktigt brutna, en efter en; förenade finns ingen jordisk kraft som kan förinta vårt Broderskap.

Med smärta har jag noterat en tendens hos er, såväl som bland Europas och Indiens teosofer, att bråka om bagateller och att låta er sanna hängivenhet för teosofins sak leda er in i oenighet. Tro mig, att även frånsett sådana naturliga tendenser, på grund av medfödda ofullkomligheter i människans natur, så drar våra alltid vaksamma fiender fördel av era ädlaste egenskaper för att förråda och vilseleda er. Skeptiker kommer att skratta åt detta påstående, och kanske även vissa av er sätter föga tilltro till den faktiska existensen av de förskräckliga krafterna hos dessa mentala och följaktligen subjektiva och osynliga, men ändå på samma gång levande och mäktiga influenser runt oss alla. Dock finns de där, och jag vet mer än en utav er som har känt dem och faktiskt har tvingats att erkänna existensen av dessa främmande, mentala påtryckningar. De kommer att skapa föga, om ens något intryck på dem av er som är osjälviska och sant hängivna Saken. För vissa andra, de som sätter sin personliga stolthet före sin plikt mot T.S. och före även sin förpliktelse mot sitt gudomliga SJÄLV, blir resultatet vanligen förödande.

Det finns aldrig större behov av självbetraktelse, än när en personlig önskan att leda, och sårad fåfänga, klär sig i en påfågelskrud av hängivenhet och altruistiskt arbete; men vid Samfundets nuvarande kriser kan avsaknad av självkontroll och vaksamhet i varje enskilt fall bli ödesdiger under alla förhållanden. Men dessa våra mäktiga fienders djävulska försök – sanningens oförsonliga motståndare som nu givit sig tillkänna och lägligt höll sig framme – kan omintetgöras. Om varje medlem i Samfundet vore nöjd med att vara en opersonlig kraft åt det goda, likgiltig för beröm eller klander, så länge han tjänade Brödraskapets syften, så skulle de uppnådda framstegen förundra världen och föra T.S.-arken utom all fara. Tag som ert motto beträffande uppträdandet under kommande år, "Fred med alla som uppriktigt älskar Sanningen", då skall 1892 års konvent bära talande vittnesbörd om styrkan som föds ur enighet.

Er position som förelöpare för den sjätte underrasen av den femte rotrasen har sina speciella risker såväl som sina särskilda fördelar. Psykismen, med all dess dragningskraft och faror, utvecklas med nödvändighet bland er, och ni måste se upp, för annars överträffar det psykiska den Manasiska och den Andliga utvecklingen. Psykiska förmågor är värdefulla tillskott till utvecklingen, men bara under förutsättning att de står under absolut kontroll, är tyglade och styrda av den Manasiska* principen. Men dessa förmågor skenar iväg och tar kontroll i stället för att kontrolleras, utnyttjar i stället för att nyttjas och leder den studerande in i de mest farliga villfarelser och till en säker moralisk undergång. Var därför vaksam inför denna utveckling, som är så oundviklig för er ras och evolutionsperiod, på det att den slutligen arbetar för det goda och inte det onda; och mottag i förtid de innerliga och mäktiga välsignelser från Dem, vars goda vilja aldrig kommer att överge er, om ni inte själva sviker.

* Av Manas, principen som gör människan till en intelligent och moralisk varelse. [Övers. anm.]

Jag är glad att kunna delge er att ihållande och snabba framsteg görs här i England. Annie Besant kommer att ge er en utförligare beskrivning av vårt arbete, och berätta om vårt Samfunds växande styrka och inflytande; de rapporter hon ger från de europeiska och brittiska sektionerna talar för sig själva genom sina verksamhetsberättelser. Det engelska kynnet, svårt att nå men pålitligt och ihärdigt när det en gång väckts, tillför vårt Samfund en värdefull faktor, och i England utstakas starka och bestämda grundvalar för 1900-talets T.S. Här, som hos er, görs lyckosamma försök att öka det hinduiska inflytandet på engelskt tänkande, och flera av våra hindubröder skriver nu korta och klara artiklar om indiska filosofiska system för Lucifer. Eftersom en av uppgifterna för T.S. är att sammanföra öst och väst, genom att var och en tillför den andra de kvaliteter som saknas, och att utveckla mer broderliga känslor mellan så skilda nationer, hoppas jag att det här litterära utbytet kommer att visa sig vara det yttersta biståndet, då det gäller att indoeuropeisera västerländskt tänkande.

På tal om Lucifer påminner jag mig att den tidskriftens nuvarande säkra ställning till stor del beror på de amerikanska vännerna och deras hjälp vid en avgörande tidpunkt. Eftersom det var mitt absolut enda obundna kommunikationsmedium med teosofer över hela världen, var dess fortvaro av största vikt för hela Samfundet. På dess sidor ger jag, månad efter månad, sådan allmän undervisning i teosofiska läror som det är möjligt, och på så sätt utför jag vårt viktigaste teosofiska arbete. Tidskriften täcker nu precis sina utgifter, och den skulle bli än mer användbar än den för närvarande är, om Loger och enskilda medlemmar kunde hjälpa till att öka dess spridning. Därför skulle jag, samtidigt som jag av hela mitt hjärta tackar alla dem som så generöst hjälpte till att få tidskriften på fötter, bli glad om antalet fasta prenumeranter ökade, då jag betraktar dessa som mina lärjungar, bland vilka jag ska finna några som visar sig ha förmågan att mottaga ytterligare undervisning.

Och nu har jag sagt allt. Jag är inte tillräckligt stark för att skriva ett längre budskap, och det finns föga anledning för mig att göra så då min vän och betrodda budbärerska Annie Besant, hon som är min högra hand här, kan förklara mina önskningar för er fullständigare och bättre än jag kan nedteckna dem. När allt kommer omkring, finns alla önsk ningar och tankar som jag kan uttala samlade i denna enda mening, mitt hjärtas aldrig slumrande önskan: "Var teosofer, arbeta för teosofin!" Teosofi först och teosofi sist; för endast dess praktiska förverkligande kan rädda västvärlden från den själviska och obroderliga känsla som nu skiljer ras från ras, en nation från en annan; och från det förhatliga klasstänkande och den sociala uppdelning som är de så kallade kristna folkens förbannelse och skam. Endast teosofin kan förhindra att världen sjunker helt ner i den rena njutningslystna materialism, i vilken den kommer att sönderfalla och förruttna som tidigare civilisationer gjort. Bröder, i era händer har det kommande århundradets välgång anförtrotts; och lika stort som förtroendet är också ansvaret. Mitt eget korta liv kanske inte varar länge till, och om någon av er har lärt något alls av min undervisning, eller med min hjälp har erhållit en glimt av det Sanna Ljuset, ber jag er i gengäld stärka Saken, genom vars seger detta Sanna Ljus kommer att upplysa världen. Ljuset kommer att göras än starkare och mera strålande av era personliga och gemensamma ansträngningar och sålunda, innan jag tar avsked av denna nötta kropp, låta mig få skåda Samfundets stabilitet säkerställd.

Må gångna och nuvarande tiders Lärares välsignelser vila över er. Acceptera samfällt från mig min försäkran om mina aldrig vacklande broderliga känslor, och uppriktiga hjärtliga tack för det arbete som utförs av alla medarbetare.

15.4.1891

DET SISTA BUDSKAPET – 1891

15.4.1891

 BRÖDRA-TEOSOFER:

I min allmänna skrivelse till er, har jag avsiktligt underlåtit att nämna min äldste vän och medarbetare W. Q. Judge, eftersom jag anser, att hans outtröttliga och självuppoffrande bemödanden för att bygga upp teosofin i Amerika, förtjänar ett särskilt omnämnande.

Hade det inte varit för W. Q. Judge, skulle teosofin den dag som i dag är inte stå där den nu står i Förenta Staterna. Det är huvudsakligen han som byggt upp rörelsen bland er; det är han som på tusen sätt visat sin odelade lojalitet för teosofins och Samfundets högsta intressen.

Ömsesidig beundran borde ej få spela in vid ett teosofiskt konvent, men ära den som äras bör, och jag griper med glädje detta tillfälle, att genom min vän och kollega Annie Besant offentligt förkunna hur högt jag uppskattar vår generalsekreterares arbete, samt att i teosofins namn till honom offentligt hembära mitt uppriktiga tack och min djupt kända tacksamhet för det ädla arbete han utför och har utfört.

Broderligen eder,
H. P. BLAVATSKY


 
Översatt från Five Messages from H. P. Blavatsky to the American Theosophists.  
© 1996 TEOSOFISKA KOMPANIET MALMÖ   ISBN 91-87740-03-6