Samfundet kontra Rörelsen – kap 13, ur boken Teosofiska Rörelsen 1875-1950

ÄVEN OM EN SAK med de högsta tänkbara ideal, i stånd till att locka fram människors allra bästa ansträngningar, och uppliva dem till osjälvisk beslutsamhet, så blev Teosofiska Rörelsen icke desto mindre ett fall av den mänskliga naturens vanliga svagheter och misslyckanden. Om och om igen led Rörelsen bakslag av teosofers misslyckanden i att skilja mellan de verkliga arbeten de hade att göra – att popularisera de fundamentala idealen för broderskap, moralisk lag och cyklisk andlig evolution – och de närmast tillfälliga ämnena: personlighet och organisation. H. P. Blavatsky och William Q. Judge är i detta verk utvalda som den teosofiska rörelsens verkliga grundare. Inte av någon särskild hänsyn till dem som personligheter, utan för att deras arbeten visar, att de förstod och utövade den själsliga utbildningens principer, att de kände mänsklighetens och tidens behov och mötte dessa behov med självutplånande hängivenhet och makalös kompetens och duglighet.

Till sin död 1891 tog HPB emot det allra värsta, av de inre och yttre motreaktioner, som den Teosofiska Rörelsens moraliska kraft alstrade. Från början ödesbestämd att lika mycket lida av skeptikers antagonism som från de snarast “troendes” emotionellas entusiasm fullgjorde hon sina arbeten utan personliga beaktanden. Hon fann Olcott, instruerade honom så mycket han kunde lära sig, och med hans hjälp etablerade hon Samfundet. I Judge närde hon ett frö för inre förnimmelser och gjorde honom till sin kollega i de ockulta uppgifter hon åtagit sig. Hon nedtecknade den teosofiska filosofin i systematisk form, återupprättade i västerlandet en Skola för Lärjungar i Visdomsreligionen, och bar med själsstyrka de brutala attacker som tycktes skingra allt hon hade försökt åstadkomma. Alltid återvändande till sina mödor med oförfärad styrka och med ett oändligt förråd av energi och inspiration.

HPB brydde sig inte det minsta om det nominella uppnåendet av ett stort ”Samfund”. Hon brydde sig bara om den Teosofiska Rörelsen som för henne var en levande kraft i människors hjärtan. Mer än en gång fann hon det nödvändigt att förklara för Olcott, att om han fortsatte att vara i vägen för hennes arbete, eller om han misslyckades att stödja henne i några viktiga beslut, skulle hon lämna Samfundet helt och arbeta med människor som förstod vad hon försökte göra. Olcott var för sin del fanatiskt hängiven Samfundet som institution. Från Coulombs attack till prof. Coue’s ränksmiderier var Olcotts taktik alltid att först skydda Samfundet, med resultat att om han trodde att HPB hade handlat oförståndigt i förhållande till Samfundets välgång var hans försvar av henne som bäst halvhjärtat. President–grundarens aktning för “organisation” ledde honom naturligt att motsätta sig de handlingar av HPB som, som han såg dem, kunde störa harmonin eller minska Samfundets anseende. Han beklagar sig gång på gång i Old Diary Leaves över HPBs “inblandning” i Samfundets ”praktiska affärer” och söker förmedla sina läsare intrycket att han var Teosofiska Rörelsens tålmodiga arbetshäst, som fördragsamt uthärdade resultaten av HPBs oberäkneliga förfaringssätt och rättade till så gott han kunde konflikter och svårigheter som uppstod ur hennes misstag.

Olcotts attityd mot HPB 1888 blottas genom händelser som följde på hans besök till Europa det året. Han hade rest från Indien för att syssla med ett gräl bland medlemmarna i Paris och när han medlade i ärendet handlade han emot HPBs önskningar. När skillnaderna mellan dem blev alltmera tydliga för Samfundets medlemmar fann de två Grundarna det tillrådligt att utfärda en gemensam kommentar som kom i både The Theosophist och Lucifer och som försäkrade att “det finns ingen fiendskap, rivalitet, stridighet eller ens kyla mellan oss, inte heller någonsin fanns, inte heller någon försvagning av vår gemensamma hängivenhet till Mästarna eller till vårt arbete, till vars fullgörande De har hedrat oss. Vitt olika i temperament och mentala utmärkande drag, och ibland olika i synsätt på metoder att propagera, är vi ändå av absolut samma tanke i det arbetet.” [1]

I samma nummer av Lucifer, där grundarnas Förenade Kommentar uppkom (okt. 1888), tillät Olcott att utdrag ur ett brev publicerades, ett som han hade mottagit några veckor tidigare från en av de teosofiska adepterna. Detta brev, skildrar han i Old Diary Leaves, mottogs “fenomenalt” i hans hytt ombord på Shannon, fartyget som 1888 förde honom till England.[2] Det hedrar Olcott att han godkände publiceringen av avsnitt i brevet, ty de uttryckte direkta varningar mot honom, beträffande hans känslor mot HPB. Flera år senare publicerades detta i sin helhet i Letters from the Masters of the Wisdom, en tunn volym utgiven av Adyar–teosofiska samfundet 1919. I Lucifer var rader av allvarlig kritik mot presidenten utelämnade, såsom onödigt blottställande av Olcotts svagheter. En del av brevet följer nedan med klamrar om de rader som utelämnades i Lucifer:

”…[lägg alla behövliga band på dina känslor så att du kan göra den rätta saken i denna västerländska förvirring. Iakttag dina första intryck. Misstagen du gör uppkommer av ditt misslyckande att göra det. Låt varken dina personliga förkärlekar, tillgivenheter, misstankar och inte heller antipatier påverka dina handlingar.]

   Missförstånd har växt upp mellan medlemmar både i London och Paris och som äventyrar rörelsens intressen. Du kommer att tillsägas att den huvudsakliga upphovspersonen till de flesta om inte till alla dessa störningar är HPB. Så är det inte, även om hennes närvaro i England naturligtvis har en del i dem. Men den största delen vilar på andra, vars fridfulla omedvetenhet om deras egna defekter är märkbar och att mycket förebrås. En av de högst värdefulla verkningarna av Upasika’s mission är att den driver människor till självstudier och förstör blindkryperi i dem för personer. Observera ditt eget fall, till exempel. Men ditt uppror, gode vän, mot hennes ofelbarhet – som du en gång tänkte därom – har gått för långt och du har varit orättvis mot henne, för vilket jag är ledsen [att säga, du kommer att behöva lida i framtiden tillsammans med andra. Men nu, på däck, var dina tankar om henne mörka och syndfulla, så jag finner ögonblicket passande att sätta dig på din vakt.]

   Försök att ta bort sådana missuppfattningar – som du kommer att finna – med vänlig övertalning och vädjan till känsla av lojalitet mot sanningens sak, om än inte till oss. Få alla dessa människor att känna, att vi inte har några favoriter, inte heller några tillgivenheter mot personer, utan bara för deras goda handlingar och mänskligheten som helhet. Men vi använder agenter – de bäst tillgängliga. Av dessa har under de senaste 30 åren den ledande utgjorts av personligheten som är känd som HPB för världen (men annorledes för oss). Ofullkomlig och besvärlig visar hon sig utan tvekan för några; icke desto mindre finns ingen sannolikhet att vi skall finna någon bättre sådan under kommande år – och dina teosofer skulle fås att förstå detta. Sedan 1885 har jag inte skrivit, inte heller förorsakat att det skulle skrivas, utom genom hennes medverkan, direkt eller avlägset, något brev eller rad till någon i Europa eller Amerika, icke heller kommunicerat oralt med, eller genom någon tredje part. Teosofer borde få höra det. Du kommer att förstå senare betydelsen av denna förklaring, så håll den i sinnet. Hennes plikttrogenhet för vårt arbete varande konstant, och hennes lidanden hava kommit över henne genom det, kommer varken jag eller någon av mina associerade Bröder att överge eller ersätta henne. Som jag en gång tidigare påpekade är otacksamhet inte bland våra laster. …

   För att hjälpa dig i din nuvarande förvirring: HPB har närmast ingen delaktighet med administrativa enskildheter och skulle hållas borta från dem [så långt hennes starka natur kan kontrolleras]. Men detta måste du berätta för alla: — med ockulta saker har hon allt att göra. Vi har inte lämnat henne; hon har inte ’givits över till chelas’. Hon är vår direkta agent. [Jag varnar dig för att tillåta dina misstänksamheter eller harm mot ’hennes många dårskaper’ att påverka din intuitiva lojalitet mot henne.] I tillrättaläggandet av denna europeiska affär kommer du att ha två saker att beakta — det externa och administrativa, och det interna och psykiska. Håll det förstnämnda under din kontroll, tillsammans med vad som gäller dina mest förtänksamma och välbetänkta associerade; lämna det senare åt henne. Du är lämnad att tänka ut de praktiska detaljerna. … Var bara försiktig, säger jag, när det gäller att urskilja någon frambrytande inblandning i praktiska affärer av henne, mellan det som i ursprung och verkningar är rätt och slätt exoteriskt, och det som, med början i det praktiska, tenderar att förorsaka konsekvenser på det andliga planet. Vad gäller det förstnämnda är du bäste domare, vad gäller det senare hon…” [3]

Betydelsen av detta råd till Olcott kan inte överskattas.[*] Det var han, inte hon, som “lade sig i”, och detta på ett sätt som ämnade störa och bryta ner HPBs verkliga arbete.
_______________________

[*] Så tidigt som 1884 hade Olcott mottagit från samma källa ett annat brev som hade i mycket samma råd: “Du har aldrig förstått Upasika, icke heller lagarna genom vilka hennes märkbara liv har gjorts till att arbeta sedan du lärde känna henne. Du är otacksam och orättvis och även grym. Du tar maya för verklighet och verklighet som illusion.” (Se Letters from The Masters of the Wisdom, 2nd series, Adyar 1925, sidorna 87, 89 – 90.)

I april 1886 skrev HPB ett långt brev till Franz Hartmann, som, skall det kommas ihåg, var i Adyar under Coulomb-episoden, och som bevittnade det indiska konventets faktiska lämnande av HPB, i praktiken. Hartmann hade utförligt skrivit till henne och ställt ett antal frågor. Hennes svar kastar ljus över Olcotts tillkortakommanden:

Vad gäller … den del av ditt brev där du talar om de vilseleddas “armé” – och Olcotts inbillade “Mahatmor” – har du absolut och sorgligt nog rätt. Har jag inte sett saken under nära 8 år? Har jag inte kämpat och brottats mot Olcotts ivriga och översvallande fantasier och försökt att stoppa honom under varje dag i mitt liv? Var han inte tillsagd av mig … att om han inte såg Mästarna i deras sanna ljus, och inte slutade tala och upptända människors fantasier, att han skulle hållas ansvarig för allt ont samfundet kan komma att göra?...

Åh, om du genom någon psykologisk process kunde fås att se hela sanningen:… Jag sändes till Amerika med avsikt och skickades till Eddy–familjen. Där fann jag Olcott förälskad i andar, såsom han senare blev förälskad i Mästarna. Jag blev beordrad att få honom att förstå att spirituella fenomen utan ockultismens filosofi var farliga och missledande. Jag bevisade för honom att allt som medierna kunde göra genom andar kunde andra göra med viljan utan några andar alls. … Nå, jag sade honom hela sanningen. Jag sade till honom att jag hade lärt känna Adepter. Vare sig de kallades Rosenkorsare, Kabbalister eller Yogier, så var Adepter överallt Adepter – tysta, hemliga, tillbakadragande, och skulle aldrig avslöja sig själva helt för någon, såvida inte någon gjorde vad jag gjorde – genomgick sju och tio års prövning och givit bevis för absolut hängivenhet, och att han, eller hon, skulle hålla tyst även inför en utsikt och inför en dödsfara. Jag uppfyllde kraven och är vad jag är; och detta kan ingen Hodgson, inga Coulombs, … ta ifrån mig…

När vi anlände [till Indien], och Mästare kroppsligen kom till Bombay och besökte oss… blev Olcott tokig. Han var som Balaam’s åsninna när hon såg ängeln! Då kom … andra fanatiker, som började kalla dem “Mahatmas” och litet i sänder förvandlades Adepterna till gudar på jorden. De började vädjas till och göras puja till och blev för varje dag alltmer legendariska och mirakulösa. … Nå, mellan dessa idéer om Mahatmorna och Olcotts extaser, vad kunde jag göra? Jag såg med skräck och förargelse det falska spår de alla försökte sig på. “Mästarna” som alla tänkte sig måste vara allvetande, allestädes närvarande, allsmäktiga … Mästarna visste allt; varför hjälpte de inte de hängivna? Om ett misstag eller struntprat begicks i Samfundet — “Hur kunde Mästarna tillåta dig eller Olcott att göra så?” tillfrågades vi i häpnad. Idén att Mästarna var dödliga människor, begränsade även i sina stora krafter, korsade aldrig någonsin någons sinne…

Är det Olcotts fel? Kanske, till en grad. Är det mitt? Jag förnekar det absolut och protesterar mot beskyllningen. Det är ingens fel. Bara den mänskliga naturen och det moderna samhällets och religionens misslyckande att utrusta människor med någonting högre och noblare än att åtrå pengar och äror ligger i botten för detta. Lägg dessa misslyckanden på ena sidan och de rackartyg och kaos som produceras i folks hjärnor av modern spiritualism, och du har löst gåtan. Olcott är allvarlig till denna dag, sann och hängiven mot saken. Han gör och handlar det bästa han vet hur, och misstagen och orimligheterna han har begått och begår till denna dag beror på någonting han saknar i den psykologiska delen av sin hjärna och han är inte ansvarig för detta. Laddad och tung är hans Karma, stackars man, men mycket måste förlåtas honom, ty han har alltid felat genom brist på riktigt omdöme, inte av någon illasinnad benägenhet. [4]

Olcotts förståelse av adepterna – de “Teosofiska Mahatmorna” – var således ett modifierat begrepp av “mirakulösa varelser”. Han saknade en rationell förståelse av idén om naturliga adepter, som produkter av evolution, och tenderade som ett resultat att omge sina uttalanden beträffande HPBs lärare i en atmosfär av mirakel. Men Helena Blavatskys arbete och intresse var på precis det området som Olcott inte kunde förstå — den faktiska processen av moralisk evolution. Utestängd från något verkligt samarbete med henne på det planet blev han helt absorberad i det Teosofiska Samfundets arbete. Denna koncentration av sina energier var en viktig faktor i att forma hans attityd mot HPB. Han skriver i Old Diary Leaves om ett brev han mottog från henne kort sedan hon hade flyttat till London sommaren 1887:

“I Chupra, emottog jag bland mina utrikesbrev ett från HPB som bekymrade mig mycket. Hon hade samtyckt till att starta en ny tidskrift med kapitalbidrag från sina vänner i London, medan hon fortfarande var redaktör och till hälften innehavare av The Theosophist – ett högst ovanligt och föga affärsmässigt förfarande. Vid sidan av andra saker, bland dem strävan efter engelska vänner, var i detta en orsak som starkt rörde henne, att Mr. Cooper-Oakley, hennes egna utsedda Redaktionschef [för The Theosophist], hade mer eller mindre hade tagit sida för T. Subba Row i en dispyt som hade uppkommit mellan honom och HPB ifråga om huruvida “principerna” ifråga om den mänskliga varelsens ’make–up’ var sju eller fem i antal. Subba Row hade på våra sidor svarat på en artikel av henne i ämnet och hennes brev till mig om detta var högst bittra och fördömande av Cooper-Oakley, som hon, utan förnuftig orsak, beskyllde för förräderi. Det var en av de oemotståndliga impulser som ibland förde iväg henne till extrema mått och steg. Hon ville att jag skulle ta bort hans redaktionella auktoritet och sände mig till och med ett löjligt dokument, som en fullmaktsbefogenhet, och som gav mig kraft att så att säga frysa ut honom och inte tillåta något spaltkorrektur att gå till tryckaren förrän det signerats av mig själv. Naturligtvis gjorde jag starka invändningar mot henne, som utan motstycke skulle sätta upp en rivaliserande och konkurrerande tidskrift för att så mycket som möjligt skada vårt sedan länge etablerade organs spridning och inflytande och på vars titelsida hennes namn fortfarande framträdde. Men det var gagnlöst att protestera; hon sade hon var bestämd att ha en tidskrift i vilken hon kunde säga vad hon behagade och i sinom tid framträdde “Lucifer” som hennes personliga organ och jag fick fortsätta så gott jag kunde utan henne. Under tiden pågick en livlig brevväxling mellan oss. Hon var då mer eller mindre i missämja med Mr Sinnett, och innan detta hade bilagts hade ett antal utträdande ur hans London–loge organiserat sig som Blavatsky–logen och träffades i hennes hus på Landsdown Road, där hennes sprudlande personlighet och vida kunskap i ockulta ting alltid säkerställde fulla möten. 5)

Här framträder Olcott som den tålige och dömande iakttagaren, som satt kvar under HPBs nyckfulla stormar. Faktum var att Subba Row’s brahmanska stolthet hade tagit det bästa av honom och skrifterna som trycktes av Cooper-Oakley 1887 i The Theosophist uppgick till ett verkligt svek mot HPB i ett samband där hon av ockulta skäl kunde säga mycket litet, som skulle vara klart, rättframt och oförbehållsamt. Hon gjorde emellertid ett vänligt svar på hans kritik. 6) Subba Row fortsatte kontroversen, lade skulden på HPB för författarskap av “den sjufaldiga klassifikationen” som givits i Sinnett’s bok Esoteric Buddhism [ De Invigdes Lära, i svensk översättning] och höll henne på samma sätt ansvarig för uttalanden i ett annat verk, Man: Fragments of Forgotten History [Människan: Fragment ur en glömd historia, ej översatt till svenska.]. [7] HPB svarade på dessa anmärkningar i The Theosophist:

Detta är knappast rättvist. Det första verket [Esoteric Buddhism] skrevs absolut utan min kunskap och då författaren uppfattade och förstod dessa läror ur brev han hade mottagit, vad har jag med dem at göra? … slutligen var “Man” totalt omskriven av en eller två “chelas” och från samma material som dem som Mr Sinnett använde för “Esoteric Buddhism”; de två hade förstått lärorna, var och en på sitt sätt. Vad hade jag att göra med de tre författarnas tillstånd av medvetande, av vilka två skrevs i England medan jag var i Indien? …

Detta kommer att räcka, tror jag. Den Hemliga Läran kommer utan tvekan att innehålla ännu mer irrläriga uttalanden, ur det brahminska synsättet. Ingen är tvungen att acceptera mina åsikter eller undervisning i Teosofiska Samfundet, vars en av dess regler endast tvingar till ömsesidig tolerans för religiösa synsätt. [8]

Både Subba Row och Cooper-Oakley lämnade så småningom Samfundet. Ett senare försök att inbjuda dem att återvända till medlemskap förhindrades av HPB, som telegraferade till Olcott i december, 1888, att hela Blavatsky-logen skulle lämna Samfundet om Cooper-Oakley medgavs medlemskap igen.

Rickard Harte, som sagts vara författare till den berömda Lucifer-ledaren adresserad till ärkebiskopen av Canterbury, hade återvänt till Indien med Olcott hösten 1888 för att bidraga i skötseln av The Theosophist. Harte var en gammal vän till Olcott, en tidigare tidningsman i New York och som hade gått in i Samfundet 1878. Den del som han skulle spela i Indien, som Olcotts stödjare och adjutant, blev snart tydlig i sidorna i The Theosophists bilaga (Supplement). Januarinumret 1889, som omedelbart följde på Konventet 1888 i Adyar, innehöll en rapport om Samfundets “Reviderade Regler” och som inbegrep olika förändringar i ledande principer. Omsorgsfulla “Inledande Förklaringar” bilades dessa regler, undertecknade “F.T.S.” [Fellow of TS, ’Medlem’ av TS]. Detta följdes i januari av en artikel av “F.T.S.”, betitlad “Det Teosofiska Samfundet”, och som återupptog temat som påbörjats i januari.

I korthet skrev “F.T.S.” i en utstuderad satsning, att den Teosofiska Rörelsens vitala aspekt skulle vara underordnad det exoteriska Samfundet som organisation. Både “Förklaringarna” och artikeln om Samfundet styrkte en position, som återspeglade ett redaktionellt uttrycks auktoritet, och som styrkte slutsatsen att de blivit skrivna av Mr Harte. I hans “Förklaringar” talar “F.T.S.” med kunskap om den “tydliga antagonismen mellan” Samfundets ”esoteriska och exoteriska aspekter” och beklagar djupt, som en ondska Avdelnings-medlemmars försummelse av Föräldra-samfundet”. Samfundets “högsta centrala auktoritet” definieras som “Generalstyrelsen i Adyar” [9]. Januariartikeln “Det Teosofiska Samfundet” försökte överbringa intrycket att Rörelsens utveckling inte var någonting mera än Samfundets “konstitutionella” evolution, och att det “Universella Broderskapet”, etablerat som Samfundets första Syfte, var beroende av Samfundets “regler”. “F.T.S.” rapporterade om Konventets handlande 1888 såsom varande “till förmån för enighet”, och så att Samfundet “som en ’kärna av Universellt Broderskap’ är skyddat från ett bedrövligt och löjligt misslyckande”. [10]Redovisningen, som i den artikeln gavs av de Tre Syftenas “evolution”, var sådan att Mr Judge i april 1889 under den Amerikanska Sektionens Konvent kände det nödvändigt att uppmärksamma:

… i en skrivelse som publicerades i … [februari] The Theosophist signerad “F.T.S.” görs ett försök att visa att “syftena aldrig definitivt formulerats”. Den artikeln är full av missuppfattningar och därför med felaktiga slutsatser ty gentlemannen som skrev det var inte bekant med fakta, inte heller i besittning av protokollen. Han refererar till de varje år tryckta “reglerna” och säger att de 1882 för första gången framträdde som de trycktes förra året men när jag ser i mina anteckningar finner jag att de inte endast alltid varit desamma – förutom i smärre noggrannheter som inte påverkade huvudinnehållet – utan att de i originalet var formulerade i den form de visades före senaste Konventet i Indien och av tiden då detta Samfund organiserades 1875. [11]

I juni 1889 erbjöd den ledande artikeln i The Theosophist sina läsare ännu ett “obesvärat” varumärke av organiserad teosofi. Skrivaren, igen antagligen Mr Harte, inskränker på den Teosofiska Rörelsens både ändamål och filosofiska innehåll. Om det första Syftet – det om att bilda det universella broderskapets kärna – säger han att “det blir vagt och förvirrat när uppmärksamheten riktas mot det och för de flesta Medlemmarna är detta Syfte ungefär jämställt i praktiken med att bilda en kärna för den Gyllene Tidsålderns återkomst, eller för att återupprätta Edens lustgård. …” Vad gäller idékroppen som bildar den teosofiska filosofin säger han:

Här och där utanför Indien kan en Samfundsmedlem finnas som är villig att acceptera Österländska Initierade som lärare, oavsett forntida eller moderna; men majoriteten föredrar att tänka och teoretisera själva, som, när allt kommer omkring, är det bästa sättet för vem som helst att lära sig vem som kan tänka och teoretisera logiskt. …

Titeln på denna artikel är “Tillämpad teosofi” och dess skrivare, sedan han visat idén om universellt broderskap vara “vag”, så gott som “opraktisk”, och då han hävdat att “majoriteten” föredrar sina personliga teorier framför “Österländska Initierades” undervisning, är han nu redo att lägga fram sin egen tes: att praktisk teosofi är möjlig endast “genom Samfundet”. Redaktören polerar i versform:

Det är denna mystiska individualitet, “den totala summan”, som ger styrka åt alla samfund och församlingar av människor och blir den verkligt dominerande kraften till vilken alla bidrar med något av sin kraft och som står bakom varje enhet och lånar hela sin styrka till den…

Det är från Samfundet som utstrålar den “dominerande kraften”; från Samfundet som medlemmar skall draga sin näring och stödja, icke från någon lärare eller filosofisk princip. Modellen att följa – exempel för teosofer att söka efterlikna – avbildas av ledarartikeln:

Vem talar när en präst i den romersk-katolska kyrkan yttrar en befallning? Kyrkans av Rom förenade kraft. Vem talar när en avsatt präst säger någonting? En obetydlig person. Vem talar när domaren, generalen, statsmannen öppnar sina munnar? “Staten” – den oerhörda och ofta tyranniska personlighet som får liv och handling när enheterna som bildar den blir sammanbundna genom organisation, genom en gemensam vilja och ett gemensamt syfte.

Denna idé att det bara är genom “organisation” – genom att göra Samfundet till hängivenhetens främsta objekt, med dess “auktoritet” genom sina tjänstemäns röster, suveräna över individuella samveten och handlingar – som “tillämpad teosofi” kan bli en framgång, diskuteras i längd och når till sist sin kulmen i förslaget att Adyar-högkvarteret måste göras till ett andra Rom, och underförstått Samfundets President-grundare till en Teosofisk Påve! Ledarartikeln fortsätter:

“ADYAR är en princip och en symbol, såväl som en lokal plats. ADYAR är namnet som på det materiella planet betyder högkvarteret för ett internationellt eller, rättare sagt, världsvitt Samfund… Varje lojal medlem har i sitt hjärta ett litet ADYAR, ty han har i sig en gnista av den andliga eld som namnet symboliserar… ADYAR är symboliskt för enhetsprincipen såväl som Samfundets materiella liv och … varje slag av lojalitet till ADYAR betyder lojalitet till Samfundets syften och teosofins principer.” [12]

I samma utgåva i The Theosophist – juni 1889 – tryckte Mr Harte en annan artikel över signaturen “F.T.S.”, betitlad “Situationen”. Syftet med den artikeln var helt uppenbart att etablera vissa idéer som “fakta” i läsarnas sinnen. I början föreslår “F.T.S.” att bildandet av den Esoteriska Sektionen hade varit beroende av order av President-grundaren och att skälet för dess tillkomst var att skilja det “esoteriska inslaget från det exoteriska” i Samfundet. Uppfattningen antyds, att ett inflytelserikt samfund måste ha en världslig bas och auktoritet för att “vara en moralisk och andlig kraft i världen”. Det måste använda “sådana metoder i sina sysslanden med världen som världen senare kan uppskatta och förstå, eller som i alla fall inte skall framkalla dess fördomar och ställa det i oppositionellt raseri vid allra första tillfället.” Vad som därför behövs är inte HPBs bas och metoder, som hade varit den störande faktorn, utan överste Olcotts, Mr Sinnetts och andras bas och metoder, vilka var eminenta i det exoteriska samfundet.

I adeptmeddelandet till Olcott, medan han var ombord på The Shannon, finner Mr Harte ett bemyndigande från det ockulta broderskapet att vidhålla, att HPB skulle “sköta sitt” beträffande Teosofiska Samfundets skötsel. Han talar om hennes åliggande att avhålla sig “i framtiden från något direkt ingripande med den världsliga eller exoteriska skötseln av Samfundet.” Denna separation mellan “funktioner”, förklarar artikeln, skapade en känsla av lättnad “på båda sidor”.

Ockultism [fortsätter det] är framför allt “regel” eller “stadga” som emanerar från de styrdas vilja, vilket är den enda möjliga grunden för en lättfattlig styrelse sådan som den för Teosofiska Samfundet. Resultatet av att försöka göra två så olika ting arbeta harmoniskt var som det som kunde förväntas av att spänna för en “helig tjur” och en arbetshäst tillsammans … Nu har det, lyckligen, uppstått en delning av arbete, varje körare har fått sitt eget djur för sig självt.

Tagen i sin helhet lägger artikeln fram följande slutsatser: (1) att HPB och Olcott ursprungligen var på ett plan av fullständig jämlikhet med hänsyn till de teosofiska Adepterna; (2) att HPBs “inblandning” i samfundets affärer var lika misshaglig för adepterna som det var för Olcott; (3) att adepterna instruerat Olcott att “beordra” bildandet av den Esoteriska Sektionen för att sätta någon definitiv gräns för HPBs aktiviteter, och som ledde till en “uppgörelse” mellan Samfundets ledare, så att HPB skulle lämnas ensam i sin esoteriska avdelning, medan Olcott inte skulle störas i samfundet som en helhet.

Mr Hartes egen attityd mot Esoteriska Sektionen blir tydlig av nedstämdheter i hans beskrivning av den:

Huvudet för den Esoteriska Divisionen har frihet att påtvinga löften, instifta grader och påbjuda övningar och att utan minsta hinder utfärda instruktioner och befallningar till dem som satt sig själva under hennes ledning;

Med den Esoteriska Divisionens affärer har denna artikel ingenting att göra. Den Divisionen tycks vara ett slags Annex till det egentliga Teosofiska Samfundet och som har två utgångsdörrar – en som leder upp till högre nivåer och den andra som leder nedåt och ut. Icke endast har avancerade studerande att söka inträde däri, utan den tycks ha särskild attraktion för många som andligen är något förlamade. Den halte, lemlästade och den blinde, saligt okunniga om sina skröpligheter, och uppenbart om sina ytterliga brister i förberedelser, knackar hämningslöst på dörren och Divisionens Huvud kan inte alltid vägra dem en chans. Vid första minsta “prövning” förlorar dessa svaga bröder sina huvuden och fattningar, faller platt på sina näsor och går iväg tjutande.

Härnäst lämnas anmärkningar över Samfundets olika sektioner, att de “har fått en något alltför hög uppfattning om sin egen betydelse”. Detta är primärt riktat mot de amerikanska, brittiska och Esoteriska Sektionerna, vars medlemmar såg till filosofin, och till HPBs och Judge’s exempel och ledning, snarare än till Olcott och Föräldrasamfundets “Regler och Stadgar”. Läsarna blir tillsagda, att den helt kraftfulla President-grundaren lätt skulle kunna göra slut på någon lokal grupps existens:

De [Sektionerna och Avdelningarna] existerar endast i kraft av Charters [tillerkända rättigheter, urkunder], utfärdade av Teosofiska Samfundets president. Det är detta faktum att de besitter sådana Charters, som gör dem olika andra små samlingar av studenter av teosofi i länder där de existerar, och ger dem det anseende de åtnjuter. … Antag att det blev nödvändigt att dra tillbaka Charterna för vissa Sektioner, tror någon för ett ögonblick att Teosofiska Samfundet slutligen skulle lida därav? … Om varje existerande Sektions och Avdelnings Charter hos det Teosofiska Samfundets skulle dras tillbaka i morgon skulle Samfundet med all sannolikhet bli en starkare kraft på kort tid än det är nu och förvisso skulle det inte vara en svagare. … Teosofiska Samfundet skulle då existera som en homogen helhet, sammansatt av lojala medlemmar, upplivade av en gemensam anda, och Adyar skulle vara vad det borde vara – centret för ett system till spridning av teosofisk litteratur och till organisation av teosofiska aktiviteter över hela globen. [13]

För att fullständiga symmetrin i sin dröm om centralisering av auktoritet och kraft tryckte Mr Harte i juli i The Theosophist ett brev som tillsänts honom privat av Bertram Keightley, i vilket den senare, som var Esoteriska Sektionens Sekreterare, förnekade för esoterikers del avsikt att kontrollera det allmänna samfundet arbete och ledande principer. Mr Keightley hade skrivit:

“Vi är alla, först och främst HPB, precis så lojala mot Teosofiska Samfundet och mot Adyar som översten möjligen kan vara. … Jag har inget mer att säga, förutom att upprepa på det högst formella och positiva sättet min försäkran, att det inte finns ett ord av sanning i uttalandet att Esoteriska Sektionen har någon önskan eller anspråk på att ’kommendera’ någon annan del eller sektion av Teosofiska Samfundet.” [14]

För att fullt inse kraften och betydelsen av de ledare och artiklar som Mr Harte tryckte bör det kommas ihåg att The Theosophist var samfundets officiella organ; att The Path och Lucifer var teosofiska, inte organisationella, tidskrifter; vidare att The Theosophist var den enda av de tre med någon spridning i Indien och därtill officiellt tillsänd varje avdelning över hela världen och hade en vid spridning bland medlemmar i England, Frankrike och Förenta Staterna. För en stor del av medlemskapet var The Theosophist det enda sättet för information om Samfundet och i Indien den enda kanalen både för teosofi och Samfundet. Indiska medlemmar var därför helt beroende av den för dess uttalandes riktigheter, fullständigheter och äktheter.

Omedelbart efter Konventet 1888 avreste överste Olcott på en resa i Japan och som han inte återvände ifrån förrän under senare delen av 1889. Under hans frånvaro hade Mr Harte helt ansvar för The Theosophist och var en av de tre “Kommissionärer” till vilka Olcott delegerat sina krafter som president, och de andra två var hinduiska ledamöter i hans “Generalstyrelse”. Harte var därför redaktionellt ansvarig för vad som vid denna tid framträdde i The Theosophist. Så snart förhandskorrekturen för de två citerade artiklarna nådde Amerika förberedde Mr Judge en lång kommunikation, där han upptog ämnet med de fakta och implikationer, andan och tendenserna, som uttryckts så, i Samfundets officiella organ, med varje anspråk av auktoritet och presidentiellt sanktionerande. Det sändes privat av Mr Judge till överste Olcott med begäran om införande i The Theosophist, på den antagna grunden att artiklarna som beklagats över hade skrivits utan överste Olcotts kunskap och att han, icke mindre än Mr Judge, skulle med skyndsamhet korrigera förvrängningarna och de falska föreställningarna i artiklarna ifråga.

I september 1889 publicerade överste Olcott i The Theosophist, som dess ledare och över sin egen signatur, en artikel: “Den Teosofiska Rörelsens centra”. Han vägrade trycka Mr Judges artikel i sin helhet, förklarande att den –

innehåller avsnitt av en alltför personlig karaktär för att jag skall låta den komma in… Jag har inte tagit någon sida, inte heller skall jag det, i de olika otillbörliga grälen, allmänna eller privata, som friktionen mellan “starka personligheter” ibland oss har framkallat och antagligen alltid kommer att framkalla. De är mestadels oviktiga, innefattar ingen stor princip av vitalt värde, och är därför nedanför deras intressen, som har Samfundets högsta syften och mål i sina hjärtan.

Han kallar Mr Judge’s kritik för “mayavisk villfarelse”. Han citerar sedan Judge, att “centret” är varhelst HPB må vara; att det ursprungligen var i New York, sedan i Bombay, sedan “en kort tid i Adyar” (medan hon var där) –

… ty där hon är brinner lågan som drar sin kraft från “idéplanet”… Den blotta platsen för presidenten i Adyar, och existensen av ett bibliotek där, gör inte den platsen till vårt “Rom”. … Vad skulle det bli av detta nya Rom-Adyar – om en order mottogs av överste Olcott och HP Blavatsky att själva bege sig till Amerika ännu en gång och där sätta upp Teosofiska Samfundets huvudkvarter? En sådan sak kan hända. Det hände tidigare, och orderns kanal var HP Blavatsky. Förmodar någon, att vare sig överste Olcott eller HP Blavatsky skulle förhindras i sina handlingar av de “Reviderade Reglerna”? [**]

_______________________

[**] I Judge’s ursprungliga artikel (i sin helhet tryckt i The Theosophical Forum i juli 1950) fortsätter detta avsnitt: “Och låt mig tillsäga skrivaren av ’Tillämpad teosofi” att vid ett tillfälle för många år sedan, när den dåvarande utformningen av Konstitutionen, tillsammans med vår ’order’ som vi mottagit, och som för överste Olcott’s del förorsakat tveksamhet, levererades ett budskap från samma källa, sägande, ’om Konstitutionen strider mot er plikt, som lagts in i era order, bryt då upp Konstitutionen’. Denna rörelses framskridande, som måste ha att göra med realiteter, med de djupa osedda källorna för mänskliga handlingar, får inte hejdas av blind lydnad mot fixerade Konstitutioner, inte heller av regler som blivit långdragna och mångordiga i sina sysslanden med varje tänkbar eventualitet eller tillfällighet.”

Denna fundering retade överste Olcott för vad han kallar sin “snarstuckna” kollegas frågor och kinkiga problem. Han fortsätter, långtgående ur samlade olika protokoll med stadgars och reglers förändringar, att President-grundaren är den rätta grunden för auktoritet i Samfundet och att det verkliga “Rom” är varhelst President-grundaren kan vara bosatt. Han gör inte anspråk på “andlig auktoritet”, säger han, men yrkar på att han har blivit tillerkänd “absolut och obegränsad omdömesförmåga vad gäller våra affärers praktiska skötsel.” Han har aldrig inskridit mot HPB –

… som lärde och introducerade mig till mina Initierade, men det var jag som officiellt gav henne förra året ett frihetsbrev att bilda sin Esoteriska Sektion. Men mellan henne och mig själv fanns aldrig någon dispyt på dessa punkter. Hon bistod min exoteriska auktoritet lika lojalt som jag alltid har erkänt hennes högre förbindelse med ”Grundarna”. …

Överste Olcott flyttade inte huvudkvarteret till Indien på någons order: hans “order” kom ur djupen av hans eget hjärta, … Om det i Samfundets utvecklingsförlopp någonsin skulle vara tillrådligt att förflytta Huvudkvarteret – vilket varken jag eller Mr Judge nu kan förutse – kommer jag tveklöst att mottaga direkt meddelande i fullt tillräcklig tid för att göra alla nödvändiga arrangemang på ett affärsmässigt och konstitutionell sätt.

…Men när det är en fråga om påvliga ofelbarheter och Rom är det lika bra att säga att det var jag som föreslog bildandet av Samfundet, som hade hela den tidiga bördan av att leda dess steg under utveckling och sedan det ursprungliga lagstiftningsmässiga schemat av Regler och Stadgar kollapsat, då hade jag – som nämnts ovan – allt verkställande ansvar. … [15]

Olcott var, synes det, inte helt ovillig att bära en påvlig auktoritets skrud som erbjöds honom av Mr Harte.

I Lucifer augusti 1889 under rubriken “Ett pussel från Adyar” antar HPB, som också Mr Judge, att artiklarna i The Theosophist hade skrivits utan överste Olcott’s bifall och utan avsikt att hjälpa och understödja fienden. “Vad kan nu” frågar hon

vara meningen med detta extraordinära och högst taktlösa ’utfall’ från den aktade och verkande redaktören för vår Theosophist? Är han … som våra (och hans) redaktörsfiender på andra sidan Atlanten också drömmande spöklika drömmar och seende lögnaktiga visioner – eller vad? Och må jag genast påminna honom att han icke får känna sig stött av dessa anmärkningar, då han oavvisligen har påkallat dem själv. LUCIFER, THE PATH och THE THEOSOPHIST är de enda kommunikationsorganen för Samfundsmedlemmar, var och en i sitt respektive land. Sedan den verkställande direktören för The Theosophist har valt att ge en omfattande publicitet i sitt organ för abnorma fantasier har han ingen rätt förvänta sig ett svar genom någon annan kanal än LUCIFER. Därtill, om han misslyckas att förstå hela allvaret i sina underförstådda beskyllningar mot mig och åtskilliga hedervärda människor, kan han kanske förstå dem bättre, när han läser följande.

HPB omtrycker sedan “Dementin” ur bilagan till juli-numret av The Theosophist och analyserar de åtskilliga insinuationerna beträffande ES medlemmarna, vilka, säger hon, “står anklagade av Mr Harte… för ’godtyckliga och pågående förfaranden’. Hon frågar “är inte en sådan mening en grov förolämpning kastad i ansiktet på hedervärda människor – långt bättre teosofer än någon av deras anklagare – och av mig själv?” Av den rena antydan att de amerikanska och brittiska Sektionerna eller Blavatsky-logen eller ES skulle vilja “styra över Adyar” säger hon:

Att ES aldrig hade något anspråk på att “styra TS” säger sunda förnuftet. Med undantag av överste Olcott, presidenten, har Esoteriska Sektionen ingenting alls att göra med Teosofiska Samfundet, dess Styrelse eller tjänstemän. Det är en Sektion helt skiljd från den exoteriska kroppen och oberoende av den. HPB ensam varande ansvarig för sina medlemmar, såsom visats i det officiella tillkännagivandet över President-grundarens egen signatur. Det följer därför av detta att ES som kropp inte är skyldig någon undersåtlig tro och lydnad alls mot Teosofiska Samfundet, som ett Samfund, allra minst till Adyar.

Härnäst tar hon upp ett annat uttalande i “Dementin”:

Det är rent nonsens att säga att “HPB… är lojal mot Teosofiska Samfundet och mot Adyar” (!?) HPB är lojal till döden mot den teosofiska SAKEN, och de stora Lärare, vars filosofi, bara den, kan sammanbinda hela mänskligheten till ett Broderskap. Tillsammans med överste Olcott är hon samfundets grundläggare och byggare, vilket var och är menat att representera den SAKEN. Och om hon är så lojal mot HS Olcott är det inte alls för att han är dess “president”, utan i första hand för att det inte finns någon levande man som har arbetat hårdare för det samfundet, eller varit mer hängiven det, än översten, och för det andra för att hon ser honom som en lojal vän och medarbetare. Därför beror graden av hennes sympatier för “Samfundet och Adyar” på graden av samfundets lojalitet mot SAKEN. Låt det bryta sig loss från de ursprungliga linjerna och visa illojalitet i sin hållning till SAKEN och det ursprungliga Samfundets program, ty då kommer HPB att kalla TS illojalt, och skaka det av sig som stoft från sina fötter.

Och vad betyder “lojalitet mot Adyar”, i namn av alla underverk? Vad är Adyar vid sidan av den SAKEN och de två (inte en grundare, var så god) som representerar den? … Adyar är det nuvarande Samfundets Huvudkvarter, ty dess “huvudkvarter finns varhelst presidenten är”, som reglerna anger. För att vara logiska måste TS’ medlemmar vara lojala mot Japan medan överste Olcott var där och mot London under hans närvaro här.

Sedan kommer hon med den minnesvärda deklarationen över rådande affärers faktiska tillstånd:

Det finns inte längre ett “Föräldrasamfund”, det är avskaffat och ersatt av ett förenat organ av teosofiska samfund, alla autonoma såsom Amerikas stater, och alla under en Huvudpresident som, tillsammans med H. P. Blavatsky, kommer att förfäkta SAKEN mot hela världen. Sådant är sakernas verkliga tillstånd.

Teorin om Samfundets styrelse som hölls, praktiserades och förkunnades av överste Olcott och hans fogliga supportrar blir härnäst behandlat av hennes deklaration också i det följande:

Närhelst “Madame Blavatsky inte samtycker” till en “handling av Generalstyrelsen” (eller “Kommissionärer”, av vilka Mr R Harte är en), kommer hon att säga detta öppet och i deras ansikten. Ty (a) Madame Blavatsky är inte skyldig minsta lydnad mot en Styrelse som någon stund är förmögen att utge dumma och oteosofiska påbud; och (b) av det enkla skälet att hon erkänner bara en person i TS vid sidan av sig själv, nämligen överste Olcott, såsom havande rätt att verkställa fundamentala omorganisationer i ett Samfund, som har sitt liv att tacka dem för, och för vilket de båda är karmiskt ansvariga. Om den verkande redaktören gör en liten sak av ett heligt löfte, är varken överste Olcott eller HP Blavatsky sannolika att göra detsamma. HP Blavatsky kommer alltid att böja sig för ett majoritetsbeslut hos en Sektion, eller ens en enkel Avdelning, men hon kommer alltid att protestera mot beslutet, även om det vore sammansatt av ärkeänglar och själva Dhyan Chohans, om beslutet synes henne orättvist, eller oteosofiskt, eller misslyckas att stämma med medlemmarnas majoritets godkännande. Icke mer än HP Blavatsky har President-grundaren rätt att utöva envälde eller påvliga krafter och överste Olcott skulle vara den sista människan i världen att försöka göra det. Det är de två grundarna, och särskilt presidenten, som så gott som har svurit lojalitet mot medlemmarna, som de måste skydda, och lära dem som vill bli lärda, och inte tyrannisera och styra över dem.

Här, som alltid, där hennes associerades och studenters svagheter och försumligheter är involverade, skriver HPB endast med yttersta motvilja, och med uttryck som för att hålla dörren öppen för återkomst till rätta handlanden, och med minsta möjliga förnedring i samband med den mänskliga naturens stolthet och fåfänga. Hon summerar och överbringar samtidigt med dessa ord sin vädjan till det bästa hos sina kollegor:

Och nu har jag med min egen signatur därunder sagt vad jag hade att säga och det som borde ha blivit sagt med så många klara och enkla ord för länge sedan. Allmänheten väntar ivrigt, med de dummaste historier om våra göranden, samt de antagna och verkliga missämjorna i Samfundet. Må var och en lära känna sanningen till sist, där det inte finns någonting för någon att skämmas för, och som endast det kan få slut på de högst smärtsamma och ansträngda känslorna. Denna sanning är så enkel som det kan vara.

The Theosophists verkande redaktör har fått i sitt huvud, att Esoteriska Sektionen tillsammans med de brittiska och amerikanska Sektionerna antingen konspirerade eller förberedde att konspirera mot vad han högst egendomligt kallar “Adyar” och dess auktoritet. Då jag nu är en högst hängiven medlem i TS och bunden vid presidenten, har hans [redaktörens] iver att jaga ut detta inbillningsfoster fått honom att bli mera katolsk än påven. Det är allt, och jag hoppas att sådana missförståelser och inbillningar kommer till ett slut med presidentens återkomst till Indien. Hade han varit hemma skulle han åtminstone ha invänt mot alla dessa mörka antydningar och insvepta uttalanden som på senare tid oavbrutet framträtt i The Theosophist till våra fienders stora behag. …

Men det är tid för mig att sluta. Om Mr Harte ännu fortsätter i att handla på ett så konstigt och oteosofiskt sätt, ju förr presidenten då återställer dessa saker, desto bättre för alla berörda.

Med sådana ovärdiga spetsfundigheter blir Adyar och särskilt The Theosophist snabbt ett föremål för åtlöje för teosoferna själva, såväl som för deras fiender.

Och för att inte hennes osvikliga förbarmande återigen skulle feltolkas och missbrukas, till deras egen skada, och för den sak, till vilken de, icke mindre än hon själv, var förbundna med sina hedersord, slutar hon med en vädjan, blandad med en varning åt dem vilka begått misstag:

Jag slutar med att försäkra honom [Mr Harte] att det finns inget behov för honom att posera som överste Olcott’s skyddsängel. Varken han eller jag behöver en tredje part för att skärma oss för varandra. Vi har arbetat och strävat och lidit tillsammans under 15 långa år och om President-grundaren efter alla dessa år av ömsesidig vänskap är kapabel att låna ett öra åt vanvettiga beskyllningar och vändningar mot mig, nå – världen är vid nog för oss båda. Låt det nya exoteriska Teosofiska Samfundet som nu styrs av Mr Harte spela pedanteri om presidenten tillåter och låt Generalstyrelsen utesluta mig för “illojalitet” om, återigen, överste Olcott skulle vara så blind som att misslyckas att se var ”den sanna vännen” och hans plikt ligger. Bara med mindre än att de skyndar sig att göra det, så vid första tecken på deras illojalitet mot SAKEN – är det jag som skall ha lämnat mitt ämbete som Korresponderade Sekreterare för livet och lämnat Samfundet. Detta kommer inte att hindra mig från att kvarstå som deras överhuvud som vill följa mig. [16]

H. P. BLAVATSKY

— * —

Fotnoter:

[1] The Theosophist (December, 1888), X, Suppl., xxvii; Lucifer (October, 1888), III, 147–48

[2] Old Diary Leaves (Third Series), p. 91.

[3] Lucifer (October, 1888), III, 146–47; Letters from the Masters of the Wisdom (Adyar: Theosophical Publishing House, 1919), p. 49, se också som. 116, Note 50, om Olcott'som feldatering av detta brev i hans Old Diary Leaves. (Detta brev publicerades även av Mr. Judge i The Path [October, 1893}, VIII, 212, och återgavs i Theosophy {December, 1919}, XXXVIII, 56.

[4] Path (March, 1896), X, 366–73.

[5] Old Diary Leaves (Third Series), 435–37.

[6] “Classification of ’Principles’,” The Theosophist (April, 1887), VIII, 448. (Omtryckt i Theosophy {October and November, 1950}, XXXVIII, 532, and XXXIX, 28.)

[7] “The Constitution of the Microcosm,” The Theosophist (May, 1887), VIII, 504.

[8] “Re-Classification of Principles,” The Theosophist (August, 1887), VIII, 654. (Omtryckt i Theosophy {December, 1950}, XXXIX, 72.) [Se Online Omklassifiering av Principerna av HPB]

[9] The Theosophist (January, 1889), X, Suppl., 45.

[10] “The Theosophical Society,” The Theosophist (February, 1889), X, 303.

[11] Report of Proceedings, Theosophical Society, American Section, Third Annual Convention, April 28–29, 1889, Chicago, p. 4.

[12] “Applied Theosophy,” The Theosophist (June, 1889), X, 515.

[13] “The Situation,” The Theosophist (June, 1889), X, 565.

[14] “A Disclaimer,” The Theosophist (July, 1889), X, Supp., CXX.

[15] “Centres of the Theosophical Movement,” The Theosophist (September, 1889), X, 703. (Den fullständiga texten i denna artikel återges i The Theosophical Forum {July, 1950}, XXVIII, 385.)

[16] “A Puzzle From Adyar,” Lucifer (August, 1889), IV, 506. (Omtryckt i Theosophy {November, 1926}, XV, 23.