Ockultism i motsats till ockulta konster



HELENA BLAVATSKY

© 2003 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

"Jag ofta hört, men aldrig förut trott,
Att människor med magisk trollkraft kunna
Naturens lagar ändra för sitt onda syfte."
                                       
                                           MILTON

I denna månads "korrespondens" vittnar flera brev om det starka intryck som vår artikel "Praktisk ockultism" i föregående tidskrift gjort på somliga sinnen. Dessa brev visar och styrker i hög grad två logiska slutledningar.

(a) Att det finns flera välutbildade och tänkande människor som tror på tillvaron av Ockultism och Magi (två saker som är mycket olikartade) än den moderna materialisten vågat drömma om; och

(b) Att det bland flertalet av de troende (vilket utgörs av många teosofer) inte finns någon klar föreställning om Ockultismens art, utan de förväxlar den med de Ockulta vetenskaperna i allmänhet, samt med "svartkonst".

Deras föreställningar om de krafter den skänker människan, och de medel som skall användas för att förvärva dem är lika skiftande som de är fantastiska. Några inbillar sig att allt som behövs för att bli precis som Zanoni, är en mästare som visar vägen. Andra, att man endast behöver fara genom Suezkanalen och till Indien för att slå ut i blom som en Roger Bacon eller till och med som en greve St. Germain. Många uppställer som sitt ideal Margrave med hans ständigt förnyade ungdom och bryr sig mycket lite om att själen är det pris som de måste betala för detta. En hel del förväxlar rent av "Endor-häxeri" med Ockultism, och söker – "genom den gapande jorden från stygiskt mörker framkalla en ynklig vålnad till ljusets stigar" – och anser sig på grund av denna bragd såsom fullfjädrade adepter. "Ceremoniell magi" är enligt de regler som spefullt meddelats av Eliphas Lévi, ett inbillat alter ego av de forntida Arhaternas filosofi. Kort sagt, de prismor, genom vilka Ockultismen framträder för dem som är okunniga om dess filosofi, är lika mångfärgade och skiftande som människornas fantasi.

Skulle dessa kandidater efter visdom och makt känna sig mycket förnärmade om vi  för dem förmedlade den enkla sanningen? Det är inte endast meningsfullt, utan det har nu blivit nödvändigt att ta dem ur deras villfarelse innan det är för sent. Denna sanning kan uttryckas i några få ord: Det finns inte i västerlandet ett halvt dussin bland de hundratals individer som kallar sig "ockultister" som ens tillnärmelsevis har ett korrekt begrepp om arten av den vetenskap de söker bemästra. På några få undantag så befinner de sig alla på den väg som leder till trolldom. Låt dem skapa någon slags ordning i det kaos som råder i deras tankar, innan de protesterar mot detta påstående. Låt dem först lära sig det verkliga förhållandet mellan de Ockulta Vetenskaperna och Ockultismen, samt skillnaden mellan dessa två, och om de fortfarande tror sig ha rätt, låt dem då känna sig förbittrade. Under tiden, måste de först lära sig förstå att Ockultism skiljer sig från Magi och andra hemliga Vetenskaper på samma sätt som den strålande solen skiljer sig från ett ljus av talg, precis som den oföränderliga och odödliga Människoanden – återspeglingen av det absoluta, orsakslösa och ovetbara ALLTET – skiljer sig från det dödliga stoftet – människokroppen.

I vår högt civiliserade västerländska värld, där moderna språk bildats och ord har skapats i idéernas och tankarnas spår – som fallet är med varje tungomål – och allt efter som dessa materialiserades i den kyliga atmosfären av själviskhet och oavbruten jakt efter denna världens goda, har man allt mindre känt behov av att skapa nya termer för det som i tysthet betraktats som helt och hållen förlegad "vidskepelse". Dessa ord svarade mot idéer som en bildad människa knappast skulle kunna föreställa sig i sin hjärna. "Magi" en synonym för taskspeleri; "Trolldom" en motsvarighet till grov okunnighet; och "Ockultism" en ynklig kvarleva efter förryckta medeltida eldfilosofer som till exempel Jakob Böhme och St. Martin, dessa ord är uttryck som anses täcka "humbugsmakeriets" hela fält. De är föraktfulla uttryck och används vanligtvis endast i fråga om slagget och bottensatserna från de mörka tidevarven och föregående hedniska eoner. Därför har vi inga termer i västerländska språk, som kan tjäna till att definiera och nyansera skillnaden mellan sådana abnorma krafter, eller de vetenskaper som leder till deras förvärvande, med samma noggrannhet som är möjlig i österländska språk, framför allt sanskrit. Vilka föreställningar förmedlar väl ord som "mirakel" och "förtrollad" till de sinnen som hör eller uttalar dem? (vilka när allt kommer omkring är identiska i sin betydelse, eftersom de båda uttrycker idén att frambringa underbara ting genom att bryta mot naturens lagar (!!), såsom det förklaras av erkända auktoriteter). En kristen – som trots allt bryter mot "naturens lagar"– men som helt och hållit tror på "mirakel", eftersom de sägs ha frambringats av Gud genom Moses, skall antingen med förakt avvisa de mirakel som utfördes av faraos magiker eller tillskriva dem djävulen. Det är den senare som våra fromma fiender förbinder med Ockultismen, medan deras gudlösa ovänner, de otrogna, skrattar åt Moses, åt Magiker och Ockultister och skäms över att ägna en allvarlig tanke åt sådana "vidskepligheter". Detta är följden av att det inte finns någon term som anger skillnaden; inga ord som beskriver ljusen och skuggorna eller klart drar upp gränslinjen mellan det sanna och sublima å ena sidan, samt det absurda och löjliga å den andra. De senare är teologiska tolkningar, som lär ut hur "man bryter mot naturens lagar" antingen som människa, Gud eller djävul; de förra de vetenskapliga "mirakel" och förtrollningar i enlighet med naturens lagar, som utfördes av Moses och Magikerna, det vill säga, både individer som mottagit Helgedomarnas Visdom – den tidens "Vetenskapsakademi" – och i verklig OCKULTISM. Det sistnämnda ordet är visserligen vilseledande, vilket är översatt från det sammansatta ordet Gupta-Vidya, "Hemlig Kunskap". Men kunskap om vad? Några av sanskrittermerna kan kanske hjälpa oss.

Det finns fyra benämningar (förutom många andra) förmedlade  på de olika slagen av Esoterisk Kunskap eller Vetenskap, även i de exoteriska Purâna-böckerna.  Dessa är (1) Yajna-Vidya,1), kunskapen om de ockulta krafterna som uppväcks i naturen genom utförandet av vissa religiösa ceremonier och riter. (2) Maha-Vidya, den "stora kunskapen", kabbalisternas och tantrika-dyrkarnas magi, som ofta är trolldom av värsta slag. (3) Guhya-Vidya, kunskapen om de mystiska krafter som är inneslutna i ljudet (etern), alltså i mantrorna (böner eller besvärjelseformler som reciteras) vilka är beroende på rytmen och melodin eller, med andra ord, på ett magiskt utförande grundat på kunskap om naturens krafter och deras förhållande till varandra samt (4) ATMA-VIDYA, ett uttryck, som av orientalisterna helt enkelt översätts med "kunskap om Själen" sann Visdom, men som egentligen innebär mycket mera.
 _________________     

1) "Yajna", säger brahmanerna, "existerar i evighet, för den utgick från den Högste ...  i vilken den låg slumrande från ’icke-begynnelsen’. Den är nyckeln till TRAIVIDYA, den trefalt heliga vetenskapen i Rig-verserna, som handlar om Yagus eller offer mysterierna. ’Yajna’ existerar under alla tider som ett osynligt ting; den liknar den latenta elektriska kraften i en elektrisk maskin och behöver endast ett lämpligt redskap för att sättas i verksamhet. Den förmodas sträcka sig från Ahavaniya eller offerelden till himlen och utgör en bro eller stege genom vilken den offrande kan komma i förbindelse med gudarnas och andarnas värld, och till och med i livet uppstiga till deras boningar." –  Jfr Martin Hauge, Aitareya Brahmana.

"Denna Yajna är vidare en av Akasas former; och det mystiska ord – som väcker den till liv och som mentalt uttalas av den invigde prästen – är det Förlorade Ordet, som mottager sin impuls genom VILJEKRAFTEN." – Isis Unveiled, vol I, Intr. Se  Aitareya Brahmana av Hauge.

Denna sistnämnda [ATMA-VIDYA] är det enda slag av Ockultism någon teosof som beundrar Ljus på Vägen och som vill vara vis och osjälvisk, bör sträva efter. Allt det övriga är en eller annan gren av de "Ockulta Vetenskaperna", det vill säga, konster baserade på kunskap om den innersta essensen hos alla ting i naturens riken – som till exempel, mineraler, växter och djur – sålunda ting som tillhör den materiella naturens riken, hur osynlig deras innersta substans än är, och hur mycket den hitintills undgått vetenskapens förståelse. Alkemi, Astrologi, Ockult Fysiologi och Kiromanti existerar i naturen och de exakta vetenskaperna – så kallade därför att de i denna tidsålder av paradoxala filosofiska system kanske anses vara motsatsen – har redan upptäckt en hel del av hemligheterna i ovannämnda konster. Men klärvoajans som i Indien symboliseras genom "Sivas öga", och som i Japan kallas "Obegränsad Vision" är inte Hypnotism – Mesmerismens illegitime ättling – och kan inte förvärvas genom sådana konster. Alla de övriga kan möjligen bemästras och vissa resultat uppnås i dem – vare sig goda, dåliga eller indifferenta – men för Atma-Vidya har de inte något värde. Den innefattar dem alla och kan tillfälligtvis använda en eller annan för egna syften, sedan de renats från slagg och berövats varje spår av själviska motiv. Låt oss förklara: Varje man eller kvinna kan när som helst börja studera en eller alla av de ovan uppräknade "Ockulta Konsterna", utan någon längre förberedelse, och till och med utan att anta någon större återhållsamhet i sitt dagliga liv. Därtill krävs inte ens någon mera upphöjd moralisk standard; men i sådana fall kan man hålla tio mot ett, att lärjungen utvecklar sig till en ganska skaplig trollkarl, och huvudstupa ramlar ner i svart magi. Men vad spelar det för roll? Voodoo-trollkarlar och Dugpor äter, dricker och är glada över hekatomber av offer för deras infernaliska konster. Och detsamma gör även massor av älskvärda vivisektorer och de medicinska fakulteternas diplomförsedda "hypnotisörer". Den enda skillnaden mellan de två klasserna är att voodoo-trollkarlarna och dugporna är medvetna och Charcot-Richet-efterföljarna omedvetna svartkonstnärer. Följaktligen, eftersom båda skall skörda frukterna av sina mödor och bedrifter i svartkonst, så bör de västerländska utövarna inte bara skörda straff och gott rykte, utan även de fördelar och den tillfredsställelse sådant kan medföra. Ty vi säger återigen, att hypnotism och vivisektion, som de praktiseras i sådana kretsar, är ren trolldom, minus den kunskap som voodoo-trollkarlarna och dugporna är i besittning av, och vars kunskap ingen Charcot-Richet kan förvärva ens under ett halvt sekel av ihärdigt studium och experimentella iakttagelser. Må därför de som sysslar med magi, vare sig de förstår dess natur eller inte, men finner reglerna alltför stränga som uppställs för lärjungarna och som därför lägger Atma-Vidya eller Ockultismen åt sidan – låta den vara. Låt dem för all del bli magiker, även om de faktiskt bli voodoo-trollkarlar och dugpor under de tio nästkommande inkarnationerna.

Men våra läsares intresse kommer säkerligen att kretsa kring dem som hopplöst dras till det "Ockulta", men som likväl inte förstår den verkliga innebörden av det de strävar efter och som varken har gjort sig passionsfria, för att inte tala om verkligt osjälviska.

Vi kommer att bli tillfrågade om hur det förhåller sig med dessa olyckliga, som på detta sätt slits isär av stridande krafter? För det har sagts alltför ofta utan att behöva upprepas – ett faktum som är uppenbart för varje iakttagare – att när begäret efter Ockultism en gång verkligen vaknat i en människas hjärta, finns det för henne inget hopp om frid, ingen plats för vila och komfort i hela världen. Hon kommer att drivas ut i livets öde och ödsliga rymder av en ständigt gnagande oro som inte går att stilla. Hennes hjärta är alltför fullt av lidelse och själviska begär för att hon skall tillåtas att passera genom Den Gyllene Porten; men hon kommer inte att finna lugn eller frid i det vanliga livet. Måste hon då oundvikligen bli offer för trolldom och svart magi, samt under flera inkarnationer samla på sig en fruktansvärd karma? Finns det ingen annan väg för henne?

Självklart, svarar vi på detta. Låt henne inte rikta in sig på något högre än det hon känner sig i stånd att genomföra. Låt henne inte ta på sig en börda som är alltför tung för henne att bära. Låt henne – utan att någonsin bli en "Mahatma", en Buddha eller ett Stort Helgon – studera filosofin och "Själens Vetenskap",  och på detta sätt bli en av mänsklighetens anspråkslösa välgörare, utan några som helst övermänskliga krafter. Siddhierna (eller Arhat-krafterna) är endast för dem som är i stånd att "leva livet", och ta på sig de fruktansvärda offer som är nödvändiga för en sådan träning, och att fullständigt foga sig efter dess regler. Låt dem med en gång få veta och lägga på minnet, att sann Ockultism eller Teosofi är den "Stora Försakelsen av SJÄLVET, ovillkorligen och absolut, i tanke liksom i handling. Det är ALTRUISM, och den kastar henne som utövar densamma av beräkning, helt och hållet ut ur de levandes led. "Icke för sig själv, utan för världen lever hon", så snart hon förpliktat sig åt detta arbete. Mycket förlåts under de första provåren. Men när hon väl är "antagen", så måste hennes personlighet försvinna och bli blott och bart en välgörande kraft i naturen. Efter detta finns det två poler för henne, två vägar, och ingen viloplats på halva vägen. Hon måste antingen mödosamt, steg för steg, ofta genom talrika inkarnationer och utan något Devachaniskt avbrott, stiga upp för den gyllene stege, som leder till Mahatmaskap (Arhat- eller Bodhisattva-tillståndet) eller så glider hon utför stegen vid första felaktiga steg och störtar ned i Dugpaskap ...

Allt detta är antingen okänt eller lämnas helt och hållet ur sikte. I sanning, den som är i stånd att iaktta kandidaternas preliminära strävanden i det tysta,  finner ofta att sällsamma idéer obemärkt tar deras tankar i besittning. Det finns individer vars tankeförmåga blivit så förvirrad genom främmande inflytelser att de föreställer sig att animala passioner kan sublimeras och höjas och att deras våldsamhet, styrka och eld, så att säga, kan vändas inåt: att de kan lagras och stängas in i ens bröst, så att dess kraft inte utvidgas utan snarare blir riktad mot högre och heligare mål; nämligen tills deras kollektiva och koncentrerade styrka sätter deras ägare i stånd att inträda i Själens verkliga Helgedom och att stå där i Mästarens – det HÖGRE SJÄLVETS – närvaro. Men för detta syfte vill de inte bekämpa sina passioner eller förgöra dem. De vill bara, genom en kraftig viljeansträngning undertrycka de rasande lågorna och hålla dem bundna inom sig, medan de låter elden pyra under ett tunt lager av aska. De finner tillfredsställelse i att underkasta sig samma tortyr som den spartanske gossen, som lät räven förtära sina inälvor hellre än att skilja sig från honom. O, stackars blinda visionärer!

Det är som att inbilla sig att en skara druckna sotare, varma och nersmorda av sitt arbete, skulle kunna stängas in i en Helgedom, inhägnad med rent vitt linne, och att de i stället för att nedsmutsa och förvandla detta till en hög orena trasor, skall bli herrar i och över den helgade platsen och slutligen lämna den lika fläckfria som denna. Varför inte lika gärna tänka sig att ett dussin skunkdjur fängslade inom ett Dgon-pa (klosters) rena atmosfär, skulle kunna lämna det genomträngda av tempelrökelsens dofter?... Sådana är människotankens sällsamma fantasier. Kan det vara riktigt? Låt oss närmare skärskåda saken.

"Mästaren" i våra själars Helgedom är "det Högre Självet" – den gudomliga ande vars medvetande är grundat på och härlett från (åtminstone under den människas jordiska liv, i vilken den är fången) Förnuftet, som vi kommit överens om att kalla den mänskliga Själen; (till skillnad från den "andliga Själen", som är Andens vehikel). Den förra (den personliga eller mänskliga själen) är emellertid i sin högsta del en sammansättning av andliga strävanden, viljeyttringar och gudomlig kärlek, men består i sin lägre aspekt av djuriska begär och jordiska passioner som den mottagit genom association med sitt vehikel, sätet för alla dessa. Den står således som en länk eller förmedlare mellan människans djuriska natur, som dess högre förnuft söker undertrycka, och hennes gudomliga andliga natur, mot vilken den graviterar närhelst den har övertaget i sin kamp mot det inre djuret. Den senare är den instinktiva "djuriska Själen", härden för de passioner, vilka, som nyss visats, okloka entusiaster söker söva i stället för att döda och därmed innesluta i sitt bröst. Hoppas de fortfarande att på så sätt kunna förvandla den animala kloakens grumliga flöde till livets kristallklara vatten? Och var, på vilket neutralt område kan de fängslas, så att de inte inverkar på människan? Kärlekens och åtråns våldsamma passioner är alltjämt vid liv och tillåts alltjämt att stanna kvar på den plats där de fötts – i samma djuriska själ; ty såväl den högre som lägre delen av den "mänskliga Själen" eller Förnuftet avvisar sådana inneboende, men kan inte undgå att färgas av dessa grannar. Det "Högre Självet" eller Anden kan lika litet assimilera sådana känslor som vatten kan blanda sig med olja eller med oren, flytande talg. Det är därför bara Förnuftet – länken och förmedlaren mellan jordemänniskan och det Högre Självet – som blir den lidande och som ständigt befinner sig i fara att dras ned av dessa passioner som kan  återuppväckas ögonblickligen, och förgås i materiens avgrund. Och hur kan den någonsin stämma sig i samklang med den högsta Principens gudomliga harmoni, när denna harmoni störs genom sådana djuriska passioners närvaro i Helgedomen som håller på att förberedas? Och hur kan harmoni råda så länge själen är fläckad och distraherad av passionernas tumult och av de fysiska sinnenas jordiska begär eller till och med av den "astrala människan" ?

För den "Astrala" – skugglika "dubbletten" (i djuret såväl som i människan) – är inte det gudomliga Jaget, utan den jordiska kroppens följeslagare. Den är länken mellan det personliga SJÄLVET, det lägre Manasiska-medvetandet och kroppen; och den är vehiklet för förgängligt, inte för odödligt liv. Likt den av människan utsända skuggan följer den slaviskt och mekaniskt hennes rörelser och impulser och dras därför till materien utan att någonsin höja sig till Anden. Det är först då passionernas välde är fullständigt slut, och när de upplösts och tillintetgjorts i den okuvliga viljas retort; när inte endast all åtrå och begär i köttet är dött, utan även hågkomsten av det personliga Självet är utplånat och "Astralen" följaktligen reducerats till en nolla, som Föreningen med det "Högre Självet" kan äga rum. När "Astralen" endast avspeglar den besegrade människan, den alltjämt levande, men inte längre längtande, själviska personligheten, då kan den strålande Augoeides, det gudomliga SJÄLVET, vibrera i medveten samklang med den mänskliga Entitetens båda poler – den luttrade materiella människan och den ständigt rena Andliga Själen – samt stå i närvaro av MÄSTAREN SJÄLVET, de mystiska gnostikernas Christos, införlivad med, uppgången i, och ett med DET för alltid.(2)
_________________

2) De som är benägna att se tre Jag i en människa visar sig att vara ur stånd att fatta den metafysiska betydelsen. Människan är en trefald, som består av Kropp, Själ och Ande; men människan är likväl en och är helt klart inte sin kropp. Det är den senare som är ägodelen, människans förgängliga klädnad. De tre "Jagen" är MÄNNISKAN i hennes tre aspekter på de astrala, de intellektuella eller psykiska och de Andliga planen eller tillstånden.

Hur kan det då tänkas vara möjligt för en människa att träda genom ockultismens "trånga port" om hennes dagliga och ständiga tankar är upptagna av världsliga ting, av begär efter ägodelar och makt, av åtrå, äregirighet och förpliktelser, vilka, hur lovvärda de än är trots allt är jordiska. Även kärleken till maka och barn – den renaste och mest osjälviska av mänskliga känslor – är ett hinder för verklig ockultism. För även om vi tar som exempel en moders heliga kärlek för sitt barn, eller en makes för sin maka, så finns det till och med i dessa känslor, när de i grunden analyseras och ingående granskas, alltjämt själviskhet i det förra, och en égoisme à deux i det andra fallet. Vilken moder skulle inte utan ett ögonblicks tvekan offra hundratals och tusentals liv för sitt hjärtas barns? Och vilken trolovad, vilken sann make skulle inte krossa andra mäns eller kvinnors välfärd för att uppfylla  önskan hos den som han älskar? Detta är endast naturligt, skall man säga oss. Alldeles riktigt; det är så i ljuset av de mänskliga känslornas kodex, men det är inte så i den gudomliga och universella kärlekens ljus. För så länge hjärtat är fyllt av tankar på en liten grupp av jag, som står oss nära och är oss kära, hur skall den övriga mänskligheten finna plats i vår själ? Hur stor procent kärlek och omtanke skall då finnas kvar att skänka det "stora föräldralösa barnet"? Och hur skall den "ännu svaga rösten" kunna göra sig hörd i en själ, som uteslutande är sysselsatt med sina egna privilegierade invånare? Vad rum finns det kvar för mänskligheten en bloc och dess behov, och hur kan dess röst finna ett snabbt gensvar? Och trots det måste den som vill dra nytta av världsförnuftets visdom nå den genom hela mänskligheten, utan åtskillnader i ras, färg, religion eller samhällsställning. Det är altruism, inte ego-ism, inte ens i dess mest förfinade legala eller nobla form, som kan leda den enskilda delen att låta dess lilla Själv uppgå i de universella Själven. Det är åt dessa behov och detta arbete som den sanne lärjungen i sann Ockultism helt och hållet måste hänge sig, om han vill tillägna sig teo-sofi, gudomlig Visdom och Kunskap.

Aspiranten måste ovillkorligen välja mellan världens liv och Ockultismens liv. Det är meningslöst och fåfängt att söka förena dessa två, för ingen kan tjäna två mästare och göra båda till lags. Ingen kan tjäna sin kropp och den högre Själen, och samtidigt fullgöra plikterna mot familjen och de universella plikterna, utan att den ena eller den andra bli lidande av detta, för han kommer antingen låna sitt öra till den "ännu svaga rösten" och inte höra ropen från sina barn, eller också lyssna till de senares behov och förbli döv för mänsklighetens röst. Det kommer att bli en oupphörlig, nästan vanvettig strid för nästan varje gift man, som ägnade sig åt sann praktisk Ockultism i stället för åt dess teoretiska filosofi. För han skulle ständigt befinna sig tvekande mellan den opersonliga gudomliga människokärlekens röst och den personliga jordiska kärlekens stämma. Och detta kunde endast leda till misslyckande inom det ena eller det andra av dessa pliktområden, eller kanske inom dem båda.  Ja, värre än detta. För var och en som sedan han förpliktat sig till OCKULTISM hänger sig åt tillfredsställandet av jordisk kärlek eller lusta, måste erfara ett nästan omedelbart resultat; nämligen att oemotståndligt dras från det opersonliga gudomliga tillståndet ned till materiens lägre plan. Sensuell eller till och med mental självtillfredsställelse medför omedelbar förlust av andlig urskillningsförmåga; MÄSTARENS röst kan inte längre urskiljas från passionernas eller ens från en Dugpas röst; rätt från orätt; eller sund moralitet från enbart sofisteri. Dödahavsfrukten antar det mest strålande mystiska utseende bara för att förvandlas till aska i munnen och till galla i hjärtat, vilket resulterar i: –

"Djup som ständigt fördjupas, mörker som alltmer mörknar.
Visdom byts i dårskap, oskuld i skuld;
Hänryckning i vånda, hopp i förtvivlan."

Och sedan människorna en gång misstagit sig och handlat i enlighet med sina misstag, ryggar de flesta av dem tillbaka för att erkänna sin villfarelse och sjunker på grund av detta allt djupare ner i dyn. Och eftersom det är avsikten som i främsta rummet avgör om det är vit eller svart magi som utövas, kan trots allt resultaten av till och med oavsiktlig, omedveten svartkonst inte undgå att alstra dålig karma. Tillräckligt har blivit sagt för att visa, att varje slag av skadligt inflytande, utövat på andra personer, vilka som en följd av detta lider eller får andra att lida, är svartkonst. Karma är en tung sten som plaskar ner i Livets lugna vatten; och den måste frambringa allt vidare och vidare cirklar av vågskvalp, vilka utvidgas, nästan ad infinitum. Orsaker som alstras måste framkalla verkningar, och dessa bringas i dagen genom Vedergällningens rättvisa lag.

Mycket av detta skulle kunna undvikas om folk endast ville avhålla sig från att hänge sig åt övningar vars natur eller betydelse de inte förstår. Ingen människa förväntas bära en börda som överstiger hennes styrka och förmåga. De finns de som är "magiker av naturen"; födda Mystiker och Ockultister till följd av direkt arv från föregående inkarnationer och eoner av lidande och misslyckanden. Dessa äger kraft att motstå passionernas anstormningar. Inget jordiskt bränsle kan få deras sinnen eller begär att flamma upp; ingen mänsklig stämma kan vinna gensvar i deras själar, endast det mäktiga ropet från mänskligheten. Endast dessa kan vara säkra på framgång. Men sådana individer finns endast i fjärran land, och de träder genom Ockultismens trånga portar, eftersom de inte bär med sig något personligt bagage av förgängliga mänskliga känslor. De har frigjort sig från den lägre personligheten och därigenom förlamat det "astrala" djuret, och den gyllene men trånga porten slås upp på vid gavel för dem. Detta gäller inte för dem som alltjämt under flera inkarnationer måste bära sin börda av synder, begångna under föregående liv och även under deras nuvarande existens. Såvida de inte går fram med stor varsamhet, kan Visdomens trånga port för dem omvandlas till den vida port och den breda väg "som leder till undergång", och "många är de som träder genom den". Det är Porten till de Ockulta Konsterna, som praktiseras för själviska syften och utan ATMA-VIDYAS återhållande och välgörande inflytande. Vi befinner oss i Kali Yuga, och dess ödesdigra inflytande är tusenfalt kraftigare i Västerlandet än det är i Österlandet; härav de lättfångna byten som görs av den Mörka Tidsålderns Makter i denna cykliska kamp, och de många villfarelser under vilka världen nu lider. En av dessa är den relativa lätthet varmed människorna tror sig kunna nå "Porten" och överskrida Ockultismens tröskel utan några  större uppoffringar. Det är många teosofers dröm, en dröm inspirerad av begäret efter makt och av personlig själviskhet, men det är inte sådana känslor som någonsin kommer att föra dem fram till det efterlängtade målet. För, som så väl uttryckts av en som anses ha offrat sig för mänskligheten – "trång är porten och smal är vägen som leder till evigt liv" och följaktligen "är det få som finner den". Så smal i sanning, att de rädda västerländska kandidaterna vid blotta omnämnandet av några av de preliminära svårigheterna vänder om och dra sig tillbaka med en rysning. ...

Låt de stanna här och inte göra några ytterligare försök i sin stora svaghet. För om de – samtidigt som de vänder ryggen mot den trånga porten – lockas av sitt begär efter det Ockulta ett enda steg i riktning mot de vida och inbjudande Portarna till det gyllene mysteriet som glittrar i illusionens ljus, ve dem! Det kan endast leda till Dugpaskap, och de kommer med all säkerhet mycket snart finna sig vandrande på den Via Fatale till det Inferno, över vars port Dante läste orden:–

 Per me si va nella citta dolente.
 Per me si va nell’eterno dolore.
 Per me si va tra la perduta gente. ....*

_________

[*)  I genom mig går väg till tårestaden.
       Igenom mig går väg till evig ångest.
       Igenom mig går väg till ofärdssläktet."

Dantes Gudomliga Komedi, sid 13, raderna 1-3; S.G. Brings tolkning.]

HELENA BLAVATSKY
Ur Lucifer, vol II, maj 1888.

Översatt från H.P. Blavatskys Theosophical Articles, vol II, sid.100-109,"Occultism versus the Occult Arts". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.

 

________________________________________________________________________________________________________________

 | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23