Målet mot William Q Judge – kap 15, ur boken Teosofiska Rörelsen 1875-1950

Överste Olcotts brev av den 7 februari nådde Mr Judge den 10 mars 1894. Han skickade genast följande telegram till Teosofiska Samfundets president: ”Anklagelser absolut falska. Du kan vidtaga vilka förfaranden du anser passande. Reser till London i juli.” (Turen till London var för att bevista den europeiska sektionens årliga konvent.) Den 15 mars utgav Mr Judge en tryckt fyrsidig framställning om attacken på honom.[1] Den börjar med att han förklarar att de beskyllningar som överfördes genom överste Olcott tidigare hade funnits någon tid i form av ”vaga och förträngda eller dämpade rykten” och att samfundets presidents handling nu tvingar honom (Mr Judge) att tala, ”i syfte att alla samfundets medlemmar och mina egna vänner i alla delar av världen skall komma i besittning av fakta, så att förvåning och kanske förvirring kan förhindras.”

Mr Judge fortsätter med att säga: ”Påståendet görs i Indien att jag har varit skyldig till ´missbruk av Mahatmornas namn och handstil´, och att detta har blivit ”officiellt meddelat för presidenten”. Han nämner inte alls Mrs Besants namn i samband med president-grundarens handling, utan meddelar bara att ”en undersökning genom en officiell utforskning krävs” och att överste Olcott, ”uppfattande sig själv som erfordrad och auktoriserad att gå till handlling”, hade upprepat beskyllningen i ett officiellt brev, där han erbjudit Mr Judge ”valmöjligheten” att avgå [som vicepresident] eller att ådraga sig en ”rannsakning”.

Mr Judge klargör sedan orsaken för sitt telegram den 10 mars och formen av hans svar:

Anklagelsen riktas mot mig som vicepresident: Jag har svarat som individ och skall fortsätta så, så tillvida som mina plikter är nominella i min ställning som vicepresident. … De enda beskyllningar som kunde riktas mot vicepresidenten skulle vara sådana som bristanden i utövanden av dennes förpliktelser, eller att missbruka sitt ämbete när det fanns plikter förbundna därmed. Efter vad som kan ses beträffande denna mycket vaga anklagelse är det då tydligt att det inte finns något däri som avser det officiella vicepresidentskapet.

Han beaktar sedan anklagelsen såsom relaterad till honom själv, såsom en av samfundets mest aktiva medlemmar:

Emedan jag var Teosofiska Samfundets förste aktive ämbetsman vid dess preliminära möte i september 1875, och dess första sekreterare vid sådant möte, inte bara var H P Blavatskys närstående vän och direkta lärjunge utan iögonfallande varit som en upprätthållare av teosofisk doktrin, samt med många andra vänner i varje del av jordklotet varit som en upprätthållare av H P Blavatskys goda namn, höga motiv och starka krafter mot både världsligt förlöjligande och mycken opposition från vissa medlemmar i samfundet som hon grundade, och att jag varit vald att efterträda överste Olcott som samfundets president och officiellt utnämnts av honom till hans efterträdare, är det viktigt och nödvändigt att jag borde göra denna sak allmänt känd, och nu gör jag det, och förklarar mitt bestämda, rättframma och uttömmande förnekande av den uttalade anklagelsen och förfäktar högst oreserverat, att den absolut inte har någon grund.

När han förklarat varför han kände sig tvingad att stå ansikte mot ansikte med och öppet förneka anklagelsen diskuterar Mr Judge konstitutionella beaktanden och avslutar denna del av sin rundskrivelse med att säga: ”När kommittén är sammankallad skall jag kanske för första gången ha särskilda närmare uppgifter om personer, datum och liknande beträffande de gjorda anklagelserna, vilka jag tills nu inte känt till annat än i form av rykten.”

Mr Judge refererar till den andra av de två ”valmöjligheterna” som givits honom av president-grundaren och säger att han vägrade att telegrafera ordet ”andra”, som krävdes genom överste Olcotts brev, av skälet att det sålunda skulle vara att mena ”jag kräver en kommitté”. Han fortsätter:

Orsaken är inte att en undersökning undviks. En sådan kan inte undgås. Men med en konstitutionell och administrativ princip skall jag från början och till slutet motsäga mig någon Teosofiska Samfundets kommitté som beaktar någon anklagelse riktad mot någon person och som inbegriper något av efterforskning och beslut beträffande existensen, namnen, krafterna, funktionerna eller metoderna hos ”Mahatmor eller Mästare”. Jag kommer att göra detta för Teosofiska Samfundets beskydd, nu och för framtiden, oavsett dettas följder för mig själv. Samfundet har ingen dogm om sådana mästares existens, men en sådan samfundets officiella kommittés överväganden i en sådan fråga – vilket måste vara dess första forskningspunkt, med något följande beslut därom, och vilka är nödvändiga för att påbörja en sådan överläggning – skulle betyda att Teosofiska Samfundet efter mer än 19 års osekteriskt arbete beslutat sig för att fastlägga denna dogm och foga den till sin konstitution. Det kommer jag aldrig att bidraga till, utan göra invändningar mot, och jag kommer att beskylla själva kommittén för ett brott mot konstitutionen om det beslutar i frågan om Mästares eller Mahatmors existens. Om den skulle försäkra ”Mästares” existens skulle det bryta mot lagen, om den skulle förneka Deras existens skulle samma kränkning äga rum, båda besluten skulle bekräfta en dogm och det negativa beslutet skulle därtill bryta mot vår lags stadgande i artikel XIII, reviderade regler, som gör det till ett brott att ”uppsåtligen förnärma någon medlems religiösa känslor” i samfundet, lika mycket tron som negerats är religiöst hållen av många hundra av samfundets medlemmar. Jag avser att försöka en gång för alla få denna viktiga fråga definitivt fastlagd och att skaffa fram ett officiellt beslut som nu och för alltid bekräftar samfundets frihet.

Följaktligen är presidentens alternativ … misstag och utgör de inledande stegen till att förkunna dogmen eller tron på ”Mästarna”. Det första alternativet är dessutom en dom i förväg, löjlig i sig själv men ändå allvarlig och utgående från den högste officielle. Det utesluter honom från att sitta i kommittén och den punkten kommer jag också att resa för kommittén. Hela förslaget som han gör framkallar allvarliga och komplicerade frågor i ockultism som berör frågan om dessa ”Mästares” existens, krafter, funktioner och metoder och som många teosofer tror på men som Teosofiska Samfundet som en organiserad kropp är helt agnostisk och neutral till. Av detta skäl har ingen i officiell ställning någonsin tänkt att göra många samfundsmedlemmars försäkranden här och där till en offentlig fråga, att de individuellt kommunicerade med varelser som de kallade ”mästare, mahatmor”, icke heller ifråga om försäkringar som öppet gjorts av prominenta medlemmar, att vissa filosofiska uttalanden som nyligen publicerats i vår litteratur var komna direkt från själva ”Mästarna”, hänvisade till av överste Olcott, om än dessa uttalanden motsade andra av H P Blavatsky beträffande samma Mästares” deklarerade auktoritet.

På alla dessa grunder skall jag då invända mot en Teosofiska Samfundets kommitté medan det naturligtvis aldrig kommer att vara någon invändning från mig mot en riktig undersökning av en samling människor som vet tillräckligt om ockultism, såväl som om teosofi, för att med förståelse undersöka i dessa ting.

Redogörelsens avslutande stycken bemöter återstoden av de frågeställningar som var troliga att uppkomma från både president-grundarens brev och Mr Judges svar. Tvingad av omständigheterna att tala direkt om sina egna övertygelser säger Mr Judge:

Men några av er kan undra om allt detta medför tvivel i frågan huruvida jag själv tror på ”Mästarna”. Jag tror att Mästarna existerar, jag tror att de för närvarande verkligen stöder Teosofiska Samfundets sak, att de ger energi åt alla allvarliga medlemmars arbeten och gör dem fruktsamma. Allt detta kan jag säga mig själv att jag vet, men att objektivt bevisa för en annan att sådana varelser existerar är omöjligt nu, så långt min intelligens kan förnimma. ”Mästarbrev” bevisar ingenting alls förutom för mottagaren och då bara när bevisets mått och omdömesförmågan råder i mottagarens inre natur. Psykiska inflöden [precipitation] bevisar inte Mahatmor och detta av det skälet att också blotta medier och icke-mahatmor kan åstadkomma sådana. Detta har jag alltid försäkrat. Endast genom ens själ kan denna sak bedömas och endast genom någons arbete och handlingar kan man först bedöma huruvida en annan person är Mästarnas agent. Genom att följa sådana levnadslinjer som har föreskrivits sedan urminnes tider kan de inre förmågorna uppväckas, de som kan förse med de sant bekräftande beläggen. Jag har inte förlorat någon av mina trosuppfattningar om dessa varelser utan mer än någonsin tror jag på Deras existens och på Deras hjälp till och omvårdnad över vårt samfunds arbete.

Slutligen kan jag säga att min personliga tro på Mahatmor är grundad på starkare bevis än teosofiska argument eller andras erfarenheter. Som är känt för några teosofer har jag icke varit helt utan ledning och hjälp från dessa upphöjda Teosofiska Samfundets vänner. Den form som hela saken nu har tagit tvingar mig nu att säga, vad jag tidigare aldrig sagt öppet, nämligen att icke endast har jag mottagit direkta kommunikationer från Mästare, under och efter Madame Blavatskys liv, utan att jag vid vissa tillfällen återgivit sådana för vissa personer, till deras egen ledning, och även att jag lett en del av mitt eget arbete under inrådan från samma källor, om än utan att nämna detta faktum. — William Q. Judge.

Detta uttalande av Mr Judge postades till så många samfundsmedlemmar som möjligt. Kopior nådde London och sågs av Mr G R S Mead, då redaktör för Lucifer under Mrs Besant och generalsekreterare i europeiska sektionen. Mr Bertram Keightly, ännu generalsekreterare i indiska sektionen, var då i London och även han läste Mr Judges rundbrev. Båda var välmenta män och om än de tidigare beaktat vinkar och misstankar mot Mr Judge kränkte överlägsenheten och orättvisan i president-grundarens brev deras sinnen för rent spel. Även om Mr Judge var skyldig var han berättigad till att man preliminärt antog hans oskuld tills hans skuld slutligt fastställts. Dessutom, med vilket sätt att resonera kunde Mrs Besant och överste Olcott ta på sig en plikt att det skulle hållas kammrarrättsliga förfaranden för att fördöma någon medlem och ge honom ”anbud” att ”avgå” eller att bli ”prövad” av en kommitté, när redan själva dessa förfaranden, så otillbörligt vidtagna, i själva verket bröt mot samfundets regler? Hursomhelst är det tydligt att både Mead och Keightly genast såg att Mrs Besant och president-grundaren grovt brutit mot principer, som de alla bekände sig till, såväl som mot samfundets konstitutions klara stadganden. Därför utfärdade de den 27 mars 1894, med sina gemensamma officiella signaturer därunder, som de europeiska och indiska sektionernas generalsekreterare, en rundskrivelse betitlad: ”Information för Teosofiska Samfundets medlemmar i de europeiska och indiska sektionerna.” [2]

De skrivande börjar med att återge att de hade läst icke-officiella kopior av breven av Mrs Besant den 6 februari och överste Olcott den 7 februari. De vänder sig till överste Olcott som Teosofiska Samfundets president-grundare och insisterar att alla vidare förfaranden måste vara ”strikt konstitutionella och opartiska” och fortsätter:

Det är därför vår rena plikt som generalsekreterare i två av de tre Teosofiska Samfundets sektioner och ledamöter i den allmänna rådsförsamlingen att begära din officiella uppmärksamhet åt följande punkter, med syfte att säkerställa Teosofiska Samfundets (1) konstitution (2) icke-sekteriska karaktär och (3) opartiskhet.

För det första: Med art. VI, sektionerna 2 och 3 i ”Teosofiska Samfundets konstitution och regler” som det är officiellt ratificerat och promulgerat av dig själv den 31 dec. 1893 är det stadgat att i händelse av anklagelser riktade mot presidenten eller vice-presidenten; (a) skall sagda anklagelser vara skriftliga och (b) kopior därav ”genast” förmedlas till den anklagade och ”till varje ledamot i rådsförsamlingen”.

Vi önskar nu påpeka att du inte följde proceduren som fastlagts i något av dessa avseenden ty:

1. Ditt officiella brev till Mr W Q Judge, vilket hänvisas till ovan, innehåller ingen skriftlig kopia av några anklagelser, återger inte namn på personer som givit dem och innehåller inte ens någon specifik uppgift om vad de exakta anklagelserna är.

2. Inga officiella kopior, vare sig av ”anklagelse i skrift” eller ens av ovan nämnda brev till Mr Judge, har nått någon av oss, trots att tillräcklig tid har gått, sedan ditt brev nådde Mr Judge i Amerika, för att en icke-officiell kopia därav skulle mottagas i England.

Som medlemmar av Teosofiska Samfundets allmänna rådsförsamling protesterar vi därför eftertryckligt mot detta avsteg från konstitutionen, avsteg från de regler för tillvägagångssätt som framställs i konstitutionen och också mot din egen okunnighet om dina officiella plikter som president mot dina kollegor i samfundets allmänna rådsförsamling.

För det andra: Vi inser att du som president, då du handlar under den allmänt fria och godtyckliga kraft som givits presidenten genom art. VI, sektion 1, var behörig att handla i saken. Men vi anser starkt att i syfte att skydda och upprätthålla själva konstitutionen, vars väktare du är, var det din plikt, i ditt officiella brev till Mr Judge, att ha insisterat på och bestämt upprätthållit följande punkter:

1. Att samfundets ideologiska plattform utesluter någon som helst officiell deklaration av Teosofiska Samfundet, eller av någon kommitté som representerar det, om huruvida ”Mahatmor” existerar eller inte (se art. XIII, sektionerna 2 och 3, ”Överträdelser och förseelser”)

2. Att därför ingen undersökning om någon samfundets funktionärs uppförande i dennes officiella ställning, vilket i sin grundval skulle inbegripa en deklaration om Ja eller Nej i nämnda ärende, kan utföras av någon officiell kommitté i Teosofiska Samfundet

3. Att följaktligen sektionerna 2, 3 och 4 i art. VI icke är tillämpliga beträffande de i ditt brev till Mr Judge antydda anklagelserna.

För det tredje: Vi önskar vidare påpeka att genom att officiellt ge Mr Judge alternativen att avgå från alla sina tjänster i Teosofiska Samfundet eller att underkasta sig den föreslagna undersökningen har du igen avvikit från förfarande som fastställts genom konstitutionen.

Genom att göra så har du dessutom officiellt satt dig själv i situationen att ha dömt i fallet på förhand och egentligen tillkännagett att du, innan någon undersökning har ägt rum eller ens några specifika anklagelser formulerats, tror att Mr Judge är skyldig.

Det synes oss att en sådan attityd är oförenlig med den strikta opartiskhet och rättvisa som borde karaktärisera åtminstone Teosofiska Samfundets presidents officiella handlingar och att det får räknas föra samfundet i vanrykte, genom att det öppnas för anklagelsen, att dess huvudansvarigt verkställande funktionär kan fördöma en kollega, utan att ens ha givit honom en utfrågning.

Som avslutning för vi härmed till protokollet vår högsta och starkaste protest mot ovan nämnda avsteg från konstitutionella förfaranden och officiellt begär vi ett formellt svar och deklaration däröver av dig själv som Teosofiska Samfundets president-grundare och officiella väktare av dess fria och självständiga konstitution.

Detta begär vi som generalsekreterare för Europa respektive Indien, och som ledamöter i samfundets allmänna rådsförsamling, från vilken, som återgivits i art. VI, sektion 1, du ”härleder din auktoritet” som Teosofiska Samfundets president, och för vilken, som därvid anges, du ”är ansvarig för dess utövanden”.

Slutligen ber vi att få informera dig, att vi härefter skall tillkännage den nuvarande korrespondensen för våra respektive sektioner och skall också kommunicera ditt svar till dem när det mottagits då deras medlemmar redan, om än icke officiellt, blivit informerade i saken.

Vi är, käre sir och broder,
broderligen dina,
Bertram Keightly,
generalsekreterare i indiska sektionen av TS

G R S Mead,
generalsekreterare i europeiska sektionen av TS

Innan överste Olcott hade möjlighet att inse att de handlingssätt han följt uppväckte ytterligare ogillanden, till och med från dem han uppfattat som stadiga supportrar, sådana som Bertram Keightly, indiska sektionens sekreterare, mottag han ett telegram från Judge som förklarade anklagelserna falska och utan att ta hänsyn till de valmöjligheter som räckts honom. Olcott sände därvid ytterligare två officiella brev till Mr Judge.[3] Det första är formellt adresserat till honom som amerikanska sektionens generalsekreterare och uppgav att anklagelserna skulle underställas en samfundets rättsliga kommitté, som skulle mötas i London den 27 juli. Mr Judge inbjöds att begära att amerikanska sektionens verkställande styrelse skulle utse två medlemmar att stå den rättsliga kommittén till tjänst, ”att sitta som amerikanska sektionens representanter och överväga och avgöra anklagelserna”.

Det andra brevet vände sig till Mr Judge som ”vicepresident, Teosofiska Samfundet”. Det förklarade honom avsatt från tjänsten som vicepresident och framhöll att ”som den anklagade kommer du naturligtvis att vara utesluten från att sitta och rösta i kommittén … men du är berättigad att åtnjuta fulla möjligheter att vederlägga anklagelserna som är anförda mot dig.”

Det första av dessa två brev skulle tvinga Judge, som amerikanska sektionens generalsekreterare, att själv lägga anklagelserna och korrespondensen framför den sektionens kommande konvent, som skulle äga rum i San Fransisco i april 1894, och således ställa honom i en försvarsposition framför sin egen sektion mot anklagelserna, vilka sanktionerats av president-grundaren och Mrs Besant, de två viktigaste och mest inflytelserika medlemmarna i samfundet — de två som hittills hade framställt sig som hans kära vänner och kollegor i samfundet och rörelsen.

Det andra brevet skulle tvinga Judge, som vicepresident, att informera medlemmarna att han blivit avsatt av president-grundaren och således själv vara medium till att bibringa dem den informationen, att hela samfundets president känt sig tvingad av sakens allvar att avsätta vicepresidenten i förväg, dvs. före den rättsliga kommitténs verksamhet.

Den amerikanska sektionens 8:e årskonvent hölls i San Fransisco 23 – 24 april 1894. Protokollen visar att det i Mr Judges anförande som generalsekreterare inte fanns någon vink om oenigheterna i samfundet. Talet rapporterade om teosofiska rörelsens framsteg i Förenta Staterna och hänvisade med lovord och uppskattning till Mrs Besants arbete för teosofin. Det första omnämnandet av anklagelserna, som formulerats mot Mr Judge av Mrs Besant, uppkom i och med att ett brev från G R S Mead presenterades för de amerikanska delegaterna. I detta brev, adresserat till Mr Judge som generalsekreterare för den amerikanska sektionen, uttryckte Mr Mead önskemålet att korrespondensen mellan den allmänna rådsförsamlingens medlemmar skulle framläggas för det amerikanska konventet. Han bifogade en kopia av det officiella brevet av honom själv och Bertram Keightly till president-grundaren och vilket invände mot proceduren som följde av hur överste Olcott förde anklagelser mot Mr Judge.

Amerikanska sektionens medlemmar var redan bekanta med europeiska och indiska sektionernas generalsekreterares framförande, vilket i form av en tryckt rundskrivelse hade allmänt spritts i samfundet och det hänsköts till kommittén för mötesbeslut.

Mr Judge läste då upp för konventet ett brev i samma fråga till honom från den amerikanska sektionens medlem Elliott Page och hans eget svar på det. Mr Page uppgav som sin egen åsikt att samfundet borde inte överväga någon sorts undersökning eller förfrågan, för att därav besluta om huruvida ”det är oteosofiskt att skicka budskap med påståenden om att komma från en Mästare, eller flera sådana”. Sådana förfaranden, skrev han, ”skulle bara luta mot att resa upp en dogm i samfundet” och han tillade att ”det synes önskvärt att något officiellt uttalande av allmän karaktär skulle göras som definierade samfundets position i frågor av denna natur”.

Mr Judges svar som han delgav delegaterna blev som följer.

Käre Sir och broder: Jag har ditt brev av den 12 ds som informerar mig att en medlem i TS (vars namn du givit mig privat) vid skilda tillfällen tillsänt dig ”brev och budskap som påstås härröra från en av Mästarna som omtalades av H P Blavatsky och vilka antas vara intresserade i sagda samfunds välfärd och att ett av breven är undertecknat med den Mästares fulla namn, vars budskap det ger sig ut för att vara, men att det i breven inte finns försök att imitera den antagna handskriften av Mästarna, etc.” och tillfrågar mig officiellt huruvida en kommitté rätteligen skulle kunna utses att överväga en sådan sak och då på grund av att sådana handlingar av sagda medlem vore oteosofiska. Det skulle bara kunna övervägas av samfundet då det handlar genom en kommitté och på grund av att det skulle gälla ett brott mot Teosofiska Samfundets konstitution. Det är också en fråga som först måste underställas styrelsen och presidenten. Det är enligt min åsikt berättigat av dig att resa frågan som en om information med begäran om ett beslut eller en åsikt från styrelsens egentliga funktionärer. Jag skall därför ge dig min åsikt officiellt och sedan överföra densamma till presidenten och styrelsen. Min åsikt är:

För det första: Frågan är inte en som samfundet eller dess funktionärer kan behandla. Den vilar på samma grund som en medlems försäkran att han eller hon sett eller hört något från en Mahatma. Se i detta presidentens, överste Olcotts, öppna uttalanden, samt de av Mrs Besant och den nyligen utgivna trycksaken av Mr Sinnett, Londonlogens president, med den verkan, att vad han (Mr Sinnett) publicerade var från sagda Mahatmor. Detta är inga förseelser i Teosofiska Samfundet, av det skälet att vetbara överträdelser är dessa: förtal av medlemmar, brott mot Teosofiska Samfundets neutralitet i frågor om lagstiftning, politik, religion, kastväsende och sociala regler, brott mot regeln att vi inte har någon dogm, genom att en dogm eller trosuppfattning proklameras som en Teosofiska Samfundets, uppsåtligen skada medlemmars religiösa känslor vid loge- eller sektionsmöte, fällande brottslighet mot landets lag och liknande. Ingenstans några officiella ord om Mahatmor, deras krafter, existenser eller funktioner. Om en människa skall eller inte skall hävda att hon har budskap från Mahatmorna är blott och bart personliga frågor, det är också personligt huruvida andra medlemmar skall tro på henne eller inte.

För det andra: Det skulle vara ett brott mot konstitutionen, att under TS-kommitténs officiella skydd besluta, vare sig negativt eller bekräftande, huruvida en person haft eller inte haft budskap från Mahatmorna och att beakta de fakta som du återger skulle på ett preliminärt stadium inbegripa detta bejakande eller negerande. Samfundet skulle således genom sin kommitté på ett eller annat sätt fixera en dogm, antingen dogmen att Mahatmor existerar och kan höras av, eller det motsatta dogmatiska, att sådant inte existerar.

I detta ber jag få hänvisa dig till presidentens officiella uttalande i hans administrativa anmärkning den 27 maj 1893, i vilket han respekterade TS-kongressen vid Religionernas parlament. Han sade: ”Det skall naturligtvis vara klart förstått att ingenting skall sägas eller göras av någon delegat eller kommitté i samfundet, att identifiera det, som en samlad kropp, med någon speciell religionsform, trosuppfattning, sekt eller med någon religiös eller etisk lärare eller ledare, då vår plikt är att bekräfta och försvara dess fullständiga och samfällda neutralitet i sådana frågor.”

Detta riktar sig direkt till den punkten, och som den var avsedd för, som det antyddes för mig av presidenten, att under ordet ”lärare” precis täcka existensen av Mahatmorna och att förhindra något fixerande av Teosofiska Samfundet till H P Blavatsky genom att man använder ordet ”ledare”. Således har vi i förväg presidentens allmänna beslut i detta, och som andra medlemmar i styrelsen kommer att instämma i, så som jag nu gör i förväg.

Broderligen, din
William Q. Judge
Generalsekreterare i amerikanska sektionen och ledamot i TS’ styrelse.[4]

Överste Olcotts två brev till Mr Judge, daterade 20 mars, varav ett avsatte honom som vicepresident, upplästes också.

Vid detta den amerikanska sektionens konvent var delegater och ombud från alla 61 aktiva logerna närvarande. Anklagelserna mot Mr Judge och överste Olcotts handläggning av dem behandlades i en serie beslut. Medlemmarna röstade för att de kostnader som åsamkats Mr Judge i att trycka och sprida sin egen framställning skulle bäras av amerikanska sektionen, att ”efter omsorgsfullt övervägande finner detta konvent att sådan uteslutning av vicepresidenten saknar minsta berättigande i konstitutionen, att den helt och hållet överskrider den godtyckliga makt som givits presidenten av konstitutionen och att den därför är lika med noll och intet” och att ”denna sektion som samlats i konventet härmed uttrycker sin oreserverade protest mot sagda illegala handling av samfundets president, kan inte se någon nödvändighet för sådan handling och att även om konstitutionens innehåll skulle medgivit sådan uteslutning skulle sådan handling vara helt onödig och obroderlig, så till vida som vicepresidenten inom konstitutionen inte har några plikter eller någon makt, utom i fall av någons död, avträdande eller presidentens anklagelse.”

Den uppkomna situationen i hela ämnet om Mahatmor och budskap från Mahatmor eller Mästare, och hela problemets verkliga tillstånd, under Teosofiska Samfundets ändamål och konstitution, behandlades i två mötesbeslut som främst Dr Jerome A. Anderson låg bakom. Båda dessa mötesbeslut var enhälliga. De är av sådant värde och sådan vikt, i att sakligt formulera ämnena, att vi återger dem helt:

Emedan många medlemmar i Teosofiska Samfundet, inklusive den senare Madame Blavatsky, överste Olcott, W Q Judge, Mrs Annie Besant, A P Sinnett och andra, vid olika tillfällen och platser har uttryckt sin tro på att vissa Mahatmor eller Mästare existerar och att de gjort gällande att ha varit i kommunikation med desamma och

Emedan presidenten, överste Olcott, på begäran av en av medlemmarna, Mrs Annie Besant, nyligen krävt en officiell undersökning, genom en Teosofiska Samfundets rättsliga kommitté, för att besluta huruvida William Q Judge varit i kommunikation med sagda Mahatmor, eller inte varit det, och huruvida den sagde William Q Judge har ”missbrukat sagda Mästares namn och handstilar”, eller inte gjort det, och

Emedan under Teosofiska Samfundets konstitution och regler det förklaras, att samfundet som sådant icke är ansvarigt för personliga åsikter hos sina medlemmar, icke heller för några uttryck av dem, och att ingen medlem, funktionär eller styrelse i Teosofiska Samfundet, eller någon sektion eller loge därav, skall förkunna eller upprätthålla någon doktrin, dogm eller tro, såsom varande den som förs fram eller förordas av samfundet (art. XIII) och presidenten officiellt och konstitutionellt i sitt verksamhetsmeddelande av den 27 maj 1893, gällande Världsreligioinernas parlament, har deklarerat dess neutralitet … därför

Beslutades: Att enligt detta konvents uppfattning var presidenten överste Olcotts handling, i att påkalla en sådan rättslig kommitté till att överväga sagda anklagelser, opåkallad, icke konstitutionell, olaglig och oanständig.

Beslutades: Att detta konvent härmed samfällt på nytt bekräftar den tolkning av Teosofiska Samfundets regler och konstitution som nyligen uttrycktes i ett medlemscirkulär, undertecknat av generalsekreterarna i europeiska och indiska sektionerna, och i det privata rundbrevet den 15 mars 1894 utfärdat av William Q Judge.

Beslutades: Att detta konvent härmed på nytt bekräftar Teosofiska Samfundets plattforms fullständiga frihet och dess medlemmars fria religiösa och andra åsikter, som berättigar alla och envar av dem att yrka på att vara i kommunikation med, mottaga brev från eller agera som agenter för de ovan hänvisade till som Mahatmor eller Mästare, eller, å andra sidan, att uttrycka misstroende vid någon medlems verkliga rätt att göra ett eller flera sådana yrkanden eller emot sagda Mahatmors existens.

Beslutades: Att detta konvent förklarar sin orubbliga tro på Teosofiska Samfundets vicepresidents William Q Judge’s integritet och hederlighet och uttrycker sektionens högst hjärtliga tack till honom för hans okompenserade och självuppoffrande år av arbete för hela Teosofiska Samfundets räkning. …

Enär denna sektion uppfattar officiell undersökning ifråga om Mahatmors existens och metoder, och dogmatiskt utslag att tolkas efter en sådan undersökning, som inte bara olagliga under konstitutionen utan omöjliga i frånvaro av djupare kunskaper av ockultismens vetenskap och därför absurda i rådande fall, även om sådan undersökning och forskning alltid utgör rättmätiga förmåner för individuella medlemmar som sådana, därför

BeslutADES: Att om, rakt emot denna sektions protest och åsikt, en undersökning kommer att ske, för att besluta om huruvida William Q Judge är eller var i kommunikation med sagda Mahatmor eller ej, och huruvida han har eller inte har ”missbrukat sagda Mahatmors namn och handstilar”, eller huruvida föregivna eller verkliga kommunikationer eller befallningar från anförda Mahatmor har utfärdats eller utgivits genom honom, borde enligt sektionens uppfattning en undersökning också ha att besluta om huruvida överste Olcott, A P Sinnett, Annie Besant och andra har haft, givits eller fört fram sådana eller några andra kommunikationer från Mahatmorna, eller inte gjort det, vare sig verkliga eller låtsade, och att de skulle krävas visa stöd för att ha kommunikation från sagda Mahatmor i sin besittning, samt för dessa deras yrkandens sanningsenligheter, yrkanden hittills ofta gjorda och offentligt tillkännagivna av dem själva.

BeslutADES: Att enligt denna sektions uppfattning endast en samling av Mahatmor, som framträder vid [den avsedda] kommitténs sessioner, nu skulle kunna besluta huruvida någon kommunikation var eller är ett genuint eller bedrägligt Mahatmiskt budskap.[5]

The Theosophist för maj 1894 innehöll överste Olcotts tillkännagivande att den ”rättsliga kommittén” skulle samlas i London den 27 juni för att höra anklagelserna mot Mr Judge. Enligt reglerna som reviderats under 1893 skulle denna kommitté bestå av (1) ledamöterna i samfundets allmänna rådsförsamling (2) ytterligare medlemmar nominerade av varje sektion och (3) två medlemmar valda av den anklagade. (Som angivits i konstitutionen antagen 1890 bestod rådsförsamlingen av presidenten, vicepresidenten och sektionernas generalsekreterare.) I sitt sammankallande av detta den rättsliga kommitténs möte uttryckte överste Olcott beklagan att kommitténs beslut inte längre kunde uppnås såsom ”privat”, på grund av europeiska och indiska generalsekreterarnas handling att publicera sin kritik av presidentens handlingssätt. Överste Olcott uppgav också att hans handling att lägga anklagelserna framför rådsförsamlingen hade varit som ett gensvar på ett ”skrivet krav” av Mrs Besant – ett faktum som Mr Judge inte hade nämnt i sin fyrsidiga förklaring den 15 mars – och presidenten beklagade att anklagaren icke var namngiven ”om allmänheten alls skulle meddelas förtroligt i detta preliminära stadium.”[6] Detta ”administrativa meddelande” i The Theosophist var tydligen ett försök av överste Olcott att ge intrycket att hans storsinta och ädelmodiga opartiskhet och strikta legalitet hade karaktäriserat hans handlingssätt i att arrangera den rättsliga kommitténs möte för att ”pröva” Mr Judge. Vidare insinueras att Mr Judge och Messrs Mead och Keightly felade i att bekantgöra de verkliga sakförhållandena i relation till den tagna proceduren mot Mr Judge. Olcotts framhållande av det faktum att det var Mrs Besant som var anklagaren tenderar att dölja hans eget primära ansvar för anklagelserna – en ansvarighet som han senare medgav i ett undertecknat uttalande, som förklarade att hon hade handlat direkt på hans anstiftan och begäran.[7]

President-grundaren anlände punktligt till London men undersökningen hölls inte på det utsatta datumet 27 juni. Tiden till 7 juli var upptagen med olika misslyckade försök att nå en kompromiss som skulle kringgå officiella arrangemang, men Mr Judge insisterade, att då hela proceduren upp tills nu hade vidtagits officiellt av president-grundaren, med honom själv som svarande mot anklagelser för vanhedrande beteende, och då det för samfundet var i förväg som ärenden hade rests, såväl som för honom själv, kunde de bli ordentligt skingrade bara genom någon formell och officiell handläggning. I enlighet därmed kallade överste Olcott allmänna rådsförsamlingen till ett möte den 7 juli.[8] Där var överste Olcott, som var ordförande, Mr Bertram Keightly, som valdes till sekreterare för mötet, samt Mr G R S Mead och Mr Judge närvarande, den senare utan att ta del i förhandlingarna. Överste Olcott läste för mötet upp ett formellt brev av Mr Judge, vilket uppgav (1) att han aldrig hade blivit vald till samfundets vicepresident, och därför inte heller rättsligt var samfundets vicepresident, (2) att även om han tillerkändes att vara samfundets de facto vicepresident, vore han inte därav tillgänglig för anklagelser om ”missbruk av Mahatmors namn och handstil” eftersom, om än skyldig, sådana brott skulle vara av en privat individ och inte som av en samfundets funktionär, och således inte under konstitutionen som ett officiellt ämbetsbrott vara föremål för prövning av en samfundets rättsliga kommitté. En rättslig uppfattning av en New York-advokat, samfundsmedlemmen Mr M H Phelps, lästes sedan upp till stöd för Mr Judge’s påståenden.

Saken debatterades sedan och Mr Judge förblev tyst.

Överste Olcott informerade mötet att han vid Adyar-konventet 1888 hade ”förordnat” Mr Judge till vicepresident, på grund av sin ”företrädesrätt” att göra ett sådant utnämnande, publicerat titeln i samfundets officiella förteckning av funktionärer och att denna utnämning blivit enhälligt ”bekräftad” genom indiska allmänna konventets röstande 1890, om än den ”officiella rapporten” från det konventet ”inte upptecknade detta faktum”. Således, menade han, att Mr Judge ”var och är vicepresident, de facto såväl som rättsligen”.

Då mötet hade hört vad överste Olcott hade att framföra beträffande den första punkten som Mr Judge rest fattade mötet inget beslut men gick till den andra frågan. På den punkten ägde förnyad diskussion rum, Mr Judge förblivande tyst, som tidigare.

Frågan blev sedan debatterad. Bertram Keightly förde och G R S Mead stödde:

”Att rådsmötet, då det hade hört argumenten på den punkt som rests av William Q Judge förklarar, att punkten är vällagd, att handlingarna som anförts gäller honom som individ och att i konsekvens med det den rättsliga kommittén inte har jurisdiktion under rådande förutsättningar att pröva honom som vicepresident beträffande anförda anklagelser.

Presidenten instämde. Mr Judge röstade inte. Yrkandet förklarades genomdrivet.

På Mr Mead’s förslag röstades det sedan att ovan nämnda redogörelse skulle läggas fram för den rättsliga kommittén.”

Överste Olcott framlade för rådsmötet en vidare punkt som rests av Mr Judge: att de amerikanska, brittiska och indiska sektionernas val av Mr Judge som efterträdare till presidenten 1892 (vid tiden för överste Olcott’s avgång som president) ”skulle bli ipso facto” [i och med själva handlingen] annulerat vid presidents återupptagande av sin tjänst som president.” ”På en motion”, lyder de officiella protokollen, ”deklarerade rådmötet att punkten var väl behandlad och beordrade att beslutet skulle införas i protokollet. Mr Judge röstade inte.”

Överste Olcott förde sedan mötets uppmärksamhet till amerikanska sektionens beslut vid dess konvent, vilket i själva verket förklarade att avsättningen av Mr Judge som vicepresident saknad stöd i konstitutionen och överskred presidents godtyckliga makt. Om detta blev det hela berört, understött och godtogs, Mr Judge röstade inte, att ”presidents handling var stödd under de då rådande omständigheterna” och att amerikanska sektionens ”beslut om protest saknar kraft”.

Härnäst, genom en motion (Mr Judge icke röstande), ”rådet begärde sedan att presidenten skulle sammankalla den rättsliga kommittén vid högkvarteret i London på tisdagen den 10 juli 1894 kl 10. Styrelsen ajournerade sig sedan till presidentens kallelse.” Rättskommittén möttes den 10 juli som behövdes.[9] Alla kommitténs medlemmar var närvarande, såsom följer: överste Olcott som president-grundare i ordförandestolen, Messrs G R S Mead och Bertram Keightly som europeiska och indiska sektionernas generalsekreterare, Messrs A P Sinnett och E T Sturdy som delegater för indiska sektion, Messrs Herbert Burrows och W M Kingsland som delegater för europeiska sektionen, dr J D Buck och dr Archibald Keightly som delegater för amerikanska sektionen, Messrs Oliver Firth och E T Hargrove som speciella delegater som representerade den anklagade – allt såsom försäkrat under de ”reviderade reglerna”, antagna vid Adyar-konventet, föregående december. Mr Judge var närvarande som anklagad men röstade inte som generalsekreterare för amerikanska sektionen. Mrs Besant var närvarande såsom den anklagande. Det skall noteras att av de 11 medlemmarna i rättskommittén var redan ordföranden överste Olcott samt Messrs E T Sturdy och A P Sinnett redan på förhand fullt övertygade om Mr Judge’s skuld, likaså Messrs Bertram Keightly och G R S Mead men dessa lika övertygade att han inte kunde ”prövas” för sina förseelser, samt att Messrs Herbert Burrows, Wm Kingsland och Oliver Firth var starka vänner till både Mrs Besant och överste Olcott men ändå i tvivel om Mr Judge’s skuld och hela processens legalitet. Av de återstående medlemmarna i rättsliga kommittén var dr Buck och dr Archibald Keightly stadiga vänner till både den anklagade och den som anklagade såväl som till överste Olcott, Mr E T Hargrove var en ung advokat från en ypperlig familj som just då hade kommit till framskjuten ställning bland samfundets London medlemmar, var vänliga mot alla parter men, som händelserna därefter visade, fast förvisade i hans eget sinne, liksom dr Buck och dr Archibald Keightly, både att Mr Judge var oskyldig till några felaktigheter och att hela affären var ett kolossal tabbe såväl som legalt felaktig.

När rättskommitténs möte öppnats av president-grundaren uppläste han för den församlade kommittén ett formellt brev från Mr Judge, som generalsekreterare för amerikanska sektionen, och som uppgav att enligt amerikanska sektionens styrelses uppfattning var sektionen berättigad till en extra röst i rättskommittén, på grund av att dess generalsekreterare såsom anklagad icke skulle rösta under förhandlingarna. Därvid utsågs James M. Pryse, välkänd i både New York och London, som ännu en deltagare i rättskommittén, ersättare för amerikanska sektionens generalsekreterare. Som ordförande deklarerade sedan överste Olcott att rättskommittén hade blivit vederbörligen konstituerad och gick sedan över till att läsa följande anmärkningsvärda anförande som samfundets president-grundaren. Vi återger det i sin helhet, med undantag för de delar som redan täckts i olika dokument och vilka citerats:

Gentlemän och bröder:

Vi har idag kommit samman som en rättskommitté … för att överväga och klara av vissa anklagelser om dåligt uppförande och som framförts av Mrs Besant mot samfundets vicepresident, daterat 24 mars 1894 [det skall noteras att de två breven till Mr Judge, som gav sig ut för att ge ”anklagelserna” som en bilaga, och att som en konsekvens därav ”suspendera” vicepresidenten, båda var daterade 20 mars 1894, fyra dagar före detta datum.] …

I enlighet med de reviderade reglerna har kopior av anklagelserna som den anklagande har fört fram rätteligen delgivits den anklagade och allmänna rådsförsamlingens medlemmar …

Vid mottagande av ett preliminärt brev från mig av den 7 februari 1894 från Agra i Indien missuppfattade Mr Judge det, på grund av min försummelse att markera brevet ”privat”, såsom ett första steg i en officiell utforskning av anklagelserna, och naturligen såsom varande ett brott mot konstitutionen, och intensivt protesterade han mot detta i ett öppet rundbrev, adresserat till ”Teosofiska Samfundets medlemmar”, och som utsändes i fem tusen kopior till världens alla delar. Då anklagarens namn inte nämndes uppkom det felaktiga intrycket att jag var anklagelsernas författare och samtidigt avsåg att sitta som ordförande i tribunalen som skulle undersöka dem. Jag beklagar denna omständighet som genom hela samfundet förorsakat dåliga känslor emot dess högste verkställande, som varit den anklagades personliga vän under många år, alltid uppskattade hans eminenta tjänster som de förtjänade, hans stadigt oberoende hängivenhet till hela rörelsen och vars konstanta motiv har varit att vara broderlig och att handla oklanderligt mot alla hans kollegor av varje ras, religion och kön.

Efter att ha uppföljt linjen som upptogs i linjen från protokoller den 27 april som vi har återgivit fortsätter överste Olcott i sitt tal till den rättsliga kommittén att argumentera och ger sina egna åsikter och slutsatser i de skilda frågorna som rests av Mr Judge vid rådsförsamlingens möte tre dagar tidigare, som återgivits, och avslutar denna delen av sitt tal genom att framföra:

Av ovan nämnda fakta är det tydligt att W Q Judge är och sedan december 1888 kontinuerligt har varit Teosofiska Samfundets vicepresident, de jure såväl som de facto. Då fakta har presenterats för den allmänna rådsförsamlingen i dess session den 7 ds har mitt styrande blivit stadfäst och samverkar nu med Mr Judge. Han är därför underställd rättslig prövning av denna tribunal för ”fall som visats”.

President-grundaren går sedan vidare till den andra punkten som rests av Mr Judge. Det är intressant att notera att i den delen utvidgar han den ursprungliga anklagelsen som ingick i hans brev av den 7 februari. Han säger:

Den andra punkten som rests av den anklagade är en viktigare punkt. Om de föregivna handlingarna alls hade gjorts av honom – och som ännu är sub judice [ligger under rättslig prövning] – och han gjorde dem som privatperson, kan han inte prövas av någon annan tribunal än Aryan Lodge, TS, av vilken han är medlem och president. Ingenting kan möjligen vara klarare än detta. [Redaktörens kursivering.] Vad är nu de anförda förseelserna?

Att han utövade bedrägeri i att sända falska meddelanden, påbud och brev som om de sändes och skrevs av ”Mästare” och i uttalanden för mig om en viss HPB:s rosenkorsjuvel.

Att han var lögnaktig i olika andra uppräknade fall. Är dessa blotta och bara handlingar gjorda i hans privata egenskap eller kan de eller någon av dem läggas honom till last som felsteg av vicepresidenten? Detta är en allvarlig fråga både i sina nuvarande sammanhang och som att etablera ett precedensfall [prejudikat] för framtida eventualiteter. Vi får inte göra ett misstag i att komma till ett beslut. I mitt kallande av Mr Judge till denna tribunal berördes jag av tanken att den påstådda onda handlingen kan separeras i (a) strikt privata handlingar, dvs. den påstådda lögnaktigheten och bedrägeri, och (b) den påstådda cirkulationen av bedrägliga imitationer av vad som antas vara Mahatmiska skrivelser, med avsikt att bedraga, kommunikationer som, på grund av hans höga officiella ställning ibland oss, vägde tungt på ett sätt de inte gjort om de kommit från en enskild medlem. Detta syntes mig vara ett långt mycket skändligare brott, om bevisat, än enkelt falskspel eller någon annan handling av en individ och som sträcker sig till en förnedring av hans befattning … Ämnet ligger nu öppet för era överväganden och ni må besluta enligt era juridiska förmågor.

Om än den ursprungliga anklagelsen var att ”missbruka” – dvs. imitera – ”Mahatmornas handstilar” så fortsätter ändå överste Olcott att framställa det som sin åsikt att –

den föreliggande saken är inte alls huruvida Mahatmor existerar eller motsatsen, eller huruvida de har eller inte har kännbara handstilar och har eller inte har auktoriserat Mr Judge att framlägga dokument i deras namn. När kallelsen utfärdades trodde jag att frågan skulle kunna diskuteras utan att gå in i undersökningar som skulle kompromettera vår samfällda neutralitet. Såsom anklagelserna formulerats och lagts fram för mig av Mrs Besant skulle de enligt min åsikt kunnat prövas utan att detta gjorts.

Efter detta utomordentliga medgivande och bekräftande fortsätter överste Olcott med att påskynda sitt eget försvar för att ha fört saken så långt och för vad han nu uppfattar sig tvingad att göra – vilket betyder att vända sig om helt och hållet:

… jag måste hänvisa till mina officiella protokoll för att bevisa att jag skulle vara den siste att medverka till att bryta mot konstitutionen som jag, kan det sägas, är fader till och som jag kontinuerligt har försvarat i alla tider och omständigheter. Nu finner jag emellertid i mötet med Judge i London, och då jag blivit bekant med hans avsedda försvarslinje, att vi i början av utforskningen försätts i detta dilemma, nämligen det att vi antingen skulle behöva förvägra honom den vanliga rättvisan att lyssna till hans framställningar och att undersöka hans bevis (vilket skulle vara monstruöst i en vanlig domstol – mycket mera så i ett broderskap som vårt, baserat på principer om idealisk rättvisa) eller bli nerkastade i själva den avgrund vi önskar undkomma. Mr Judge’s försvar är att han inte är skyldig till handlingarna han anklagas för, att Mahatmor existerar, är relaterade till vårt samfund och i personlig kontakt med honom själv och han är avog mot sin beredskap att föra många vittnen och dokument som bevis för att stödja hans framställningar.

Här kan det noteras att överste Olcott, och därför också Mrs Besant, genom detta uttalande av president-grundaren är tvingade att erkänna (1) att den konstitutionella frågan som rests av Mr Judge restes för samfundets sak och inte för att undgå ”prövning” och (2) att hans ”försvarslinje” – som utgör det verkliga ”dilemmat” för hans anklagare – i enkelhet är att Mr Judge ”bestyrker”, som överste Olcott framhåller, inte bara att han är oskyldig utan att han är beredd att erbjuda ”bevis” till sitt eget försvar. Och om än dessa högst konstitutionella frågor och Mr Judge’s verkliga försäkran om oskuld och beredskap att möta en undersökning framställdes i Mr Judge’s rundskrivelse av den 15 mars, och om än överste Olcott 6 veckor senare (i meddelandet den 27 april) förklarar att prövningen, enligt ”eminenta rådgivares” såväl som hans egna åsikter verkligen kan äga rum såsom kallad till, känner sig president-grundaren i London verkligen satt i ett dilemma. Att inte lyssna till Mr Judge’s försvar skulle vara så monstruöst att inte ens den mest trögtänkta eller fördomsfulla skulle undgå att se dettas orättvisa, om än från början förblindade av den monstruösa orättvisan i att driva dessa ”anklagelser”, uppkomna genom hörsägen. Hur överste Olcott undvek den verkliga saken och samtidigt i själva verket gjorde vad han just hade karaktäriserat som ”monstruöst också i en vanlig domstol, ännu mer i ett broderskap som” Teosofiska Samfundet, kan framgå också av hans nästa ord:

I den stund vi ginge in i dessa frågor skulle vi bryta mot den högst vitala anda av vår förbundspakt, dess neutralitet i trosfrågor … Av ovan givna skäl uttrycker jag därför som min åsikt att denna undersökning icke får gå längre, vi får inte på några som helst villkor bryta mot våra egna lagar. Det är vidare min uppfattning att en sådan utforskning, påbörjad av vilken del av våra medlemskap som helst, inte kan fortskrida om en liknande försvarslinje deklareras. Om till äventyrs en skyldig person någon gång går skottfri som en konsekvens av denna regel kan vi inte hjälpa det. Konstitutionen är vårt palladium och vi måste göra den till symbol för rättvisa eller förvänta oss att samfundet vittrar sönder.

Sålunda har vi i detta enda stycke överste Olcotts medgivande i hans egna ord och beslut om olämpligheten, oanständigheten och illegaliteten i att ursprungligen framföra dessa ”anklagelser”, medgivandet att varje konstitutionellt argument som rests av Mr Judge var korrekt, medgivandet att Mr Judge var redo och villig att ”utstå prövning”, medgivandet att en sådan ”försvarslinje” kullkastar hela proceduren, och att undersökningen ”icke får gå längre” – och därmed stängdes Mr Judge, anklagad för vanhedrande beteende, ute, från den utlovade ”fulla möjligheten att motbevisa anklagelserna mot dig”, som överste Olcott hade skrivit till honom den 20 mars, när han i avvaktan på den rättsliga kommitténs möte skiljde honom från vicepresidentskapet.

Fakta i situationen gjorde det nödvändigt för Olcott att fortsätta:

Uppriktig opartiskhet tvingar mig att tillägga, att trots vad jag uppfattade som preliminära småaktigheter eller spetsfundigheter och ojust taktik, har Mr Judge rest hit från Amerika för att möta sina anklagare inför denna kommitté och han tillkännager sin beredskap att anklagelserna på sina meriter undersöks och beslutas över av en kompetent tribunal.

Dessa uttalanden av överste Olcott bör noga beaktas, ty senare kommer läsaren att finna både överste Olcott och Mrs Besant högtidligen försäkrande, om och om igen, att Mr Judge var ”skyldig”, som om denna ”skuld” hade blivit ”bevisad”, att han kringgick, slingrade sig ifrån och flydde prövningen, genom att plädera med vad advokaterna kallar en formell invändning.

Efter de föregående anmärkningarna argumenterar Olcott till hans eget förmildrande mot de resolutioner som antagits av amerikanska sektionens konvent och sedan omvänder han sin handling, som det klagats över däri:

Då det har blivit tydligt för mig att Mr Judge inte utan brott mot vår konstitutions linjer kan bli prövad i de nuvarande anklagelserna, har jag inte rätt att vidare hålla honom suspenderad, så härmed upphäver jag mitt meddelande om avstängning, daterat den 7 februari 1894 [egentligen var brevet om avstängning såsom officiellt utsänt daterat den 20 mars], och återinsätter honom i ställning av vicepresident.

Återstoden av president-grundarens anförande inför rättskommittén är en halv ursäkt för ”obehaget” som orsakats medlemmarna och andra av kommitténs sammankallande och en vädjan om ”broderskap”. Mr Mead inkom då med protokollen från allmänna rådsförsamlingens möte den 7 juli, som givits här, till den rättsliga kommittén. Kommittén antog då följande beslut.

Beslutat: Att presidenten begärs framlägga för kommittén anklagelserna mot Mr Judge som hänvisats till i hans anförande.

Anklagelserna framlades i enlighet med detta för kommittén. Efter överläggning blev det

Beslutat: Att om än det har blivit fastställt att medlemmen som framfört anklagelserna [Mrs Besant] och Mr Judge båda är redo att gå vidare med utredningen anser kommittén icke desto mindre att anklagelserna icke är sådana som relaterar till vicepresidentens uppförande i hans officiella ställning och därför inte ligger under dess rättsskipning.

Det skall av det föregående observeras att rapporten blott anger att besluten blev ”antagna” av kommittén utan att ge röstetalen för och emot. Läsaren skall förstå att delegaterna som var i favör för Mr Judge lämnade det åt andra att besluta huruvida man skulle fortsätta eller ej.

Ett annat beslut fastlade att en prövning av detta slag av undersökning skulle strida mot samfundets neutralitet i frågor om religiös uppfattning. I detta avstod enligt rapporten ”fyra medlemmar från att rösta”. Deras namn återges inte. Ett annat beslut upptog presidentens anförande och ännu ett antogs som bad allmänna rådsförsamlingen att trycka och sprida en rapport om förhandlingarna. Frågan restes sedan om huruvida anklagelserna mot Mr Judge skulle innefattas i den tryckta rapporten. I detta förde Mr Burrows med stöd av Mr Sturdy fram ett mötesbeslut att ”om förhandlingarna alls trycktes skulle anklagelserna inkluderas”. När emellertid de församlade delegaterna kom att helt se orättfärdigheten i att officiellt sprida ut en serie anklagelser, efter att ha förnekat den anklagade möjligheten att möta och vederlägga dem, blev denna motion alltför mycket för till och med de mest fördomsfulla att vara ansvariga för. Rapporten säger: ”Förd till omröstning blev resolutionen inte antagen.”. Ännu en gång avstår rapporten noga från att nämna vilka som röstade för och vilka som röstade emot detta skändliga beslut. Därefter uppger rapporten: ”När protokollet lästs och bekräftats upplöstes kommittén”.

Det skall läggas märke till, att varje beslut som antogs av den allmänna rådsförsamlingen i sin session den 7 juli, och alla den rättsliga kommitténs förhandlingar den 10:e, var i full överensstämmelse med president-grundarens påpekanden, i hans anföranden till de två församlingarna. Av lika intresse är det faktum, att under hela de domstolsliknande förhandlingarna, under både den allmänna rådsförsamlingens och den rättsliga kommitténs möten, var Mr Judge och de som representerade honom helt passiva. Sedan han i sina formella brev vänt sig till de två organen, rest de nödvändiga legala frågorna och öppet tillstått sin beredvillighet att direkt möta vilken prövning som helst, av de verkliga ämnena som stod på spel, förblev Mr Judge genomgående tyst och lämnade åt sina anklagare att ta vilka steg de ville.

— o —

FOTNOTER

1. Beskyllningar mot William; Q. Judge, ett cirkulär utgivet av Mr. Judge, March 15, 1894.

2. Cirkulär från huvudkontoret för Teosofiska Samfundets europeiska sektions generalsekreterare, utgivet 27 mars, 1894.

3. Dessa brevs texter finns i The Report of Proceedings, eighth annual convention, Theosophical Society, American Section, San Francisco, April 22-23, 1894, p. 23.

4. Ibid., pp. 22-23.

5. Ibid., pp. 25-26.

6. Theosophist (May, 1894), XV, Supp., xxvii.

7. Lucifer (August, 1894), XIV, 462.

8. En rapport om generalförsamlingens möte den 7 juli finns i småskriften The Neutrality of the Theosophical Society, vars text publicerades i Lucifer (August, 1894), XIV, 449, och i the Path (August, 1894), IX, 158.

9. Den rättsliga kommitténs förhandlingar återges helt i småskriften The Neutrality of the Theosophical Society, citerad ovan.