Farväl till Indien

TEOSOFISKA RÖRELSEN 1875-1950 Online
Kapitel VIII

översatt från
THE THEOSOPHICAL MOVEMENT 1875-1950
[Chapter VIII, pages 106-115]

© 2005 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Förord   kapitel 1   kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10

kapitel 11   kapitel 12   kapitel 13   kapitel 14   kapitel 15   kapitel 16

_______________________________________________

H.P.B. avreser till Europa – Indien minus H.P.B. – en adepts syn på Olcott – Olcotts organisationsglöd – varför H.P.B. inte återvände – H.P.B. påbörjar rörelse i västerlandet – indisk kultur och engelska fördomar – prestationer av TS.

 

HELENA BLAVATSKY avseglade från Indien den 30 mars 1885. Hon var svårt sjuk och måste bäras ombord på fartyget. I sällskap med sin läkare och en skötare gjorde hon en sjöresa till Neapel, där hon stannade under flera månader. I augusti reste hon till Wurzburg i Tyskland där hon besöktes och blev bistådd av paret Gebhard, tillgivna beundrare som bodde i närheten i Elberfeld och som hon hade mött under ett besök i Europa året innan. I Wurzburg blev HPB senare sammanknuten med grevinnan Wachtmeister, änka efter Sveriges ambassadör i England och som hade blivit medlem i Londonlogen 1884. På sin resa till Italien sommaren 1885 hade grevinnan stannat i Elberfeld för att tillbringa någon tid med Gebhards, och då hon fick kännedom om HPBs sjukdom och isolering i Wurzburg reste hon dit för att besöka henne. Vad hon såg och kände fick henne att stanna och att bli HPBs följeslagerska, sekreterare, vän och tjänstvilliga hemhjälp. Här i Wurzburg bodde Helena Blavatsky nästan ett år och där påbörjades den oerhörda uppgiften att skriva Den Hemliga Läran, som skulle bli de teosofiska lärornas systematiska avhandling.

I maj 1886 beordrades hon av läkare att finna ett mer gynnsamt klimat för att återvinna hälsan. Hennes nästa plats för vistelse blev då Ostende i Belgien, men där hon mindre än ett år senare nästan dog. På våren 1887 underkastade hon sig vädjanden från en liten grupp engelska studerande och som därav förde henne till England. Hon tillbringade sommaren i en liten stuga i Norwood och på hösten installerades hon i ett hus vid Landsdown Road 17, Holland Park, West, där hon levde tills hon dog. Dessa sista fem åren i HPBs liv tillbringades i godhjärtad omvårdnad av engelska teosofer som delade hennes hushåll och gav henne den handräckning och medverkan hon behövde, för att färdigställa Den Hemliga Läran.

När HPB inte längre fanns i Indien började rörelsen där sjunka till en grad av klenmodighet och försagdhet som hade kännetecknat samfundets ”försvar” mot Coulombs attack. Tidigt 1885, och innan Blavatsky avreste, medförde hennes avsevärda sjukdom att Olcott återkallades från en rundtur, och han fann sedan, att många av de indiska logerna föll i dvala och andra hotade att upplösas. Några medlemmar var fyllda av en växande insikt i orättvisan, som av konventet 1884 hade gjorts mot HPB, och blev böjda att förebrå Olcott för rörelsens tilltagande svaghet i Indien. Olcott fann att hans enväldiga styre över samfundets angelägenheter sattes ifråga av ett växande antal. HPBs stöd var det enda som fick honom att kunna släta över missbelåtenheten och återvinna säkerheten i sin ställning. Under tiden sökte han gottgöra HPB, även om hans bemödande, att förmå Hodgson till en mera opartisk och vänlig attityd, knappast var en väg till att kunna inge förtroende hos den unge undersökaren från SPR.

Indiens teosofer sammankallade sig i december 1885 till ett konvent i dämpad anda. Uttalanden som antogs av delegaterna inbjöd HPB att återupptaga posten som korresponderande sekreterare, när hennes hälsa så skulle tillåta, bekräftade att anklagelserna mot henne var obevisade, och vägrade att överväga Olcotts tillbakaträdande som president och grundare. Olcotts kritiker i samfundet hade ifrågasatt hans kompetens för den posten och konventets behandlingar kom att återställa hans förtroende. HPB skrev en viljeförklaring som överlät hennes engagemang i The Theosophist åt Olcott. Hon gav honom hela avkastningen av tidskriften och fortsatte sända honom artiklar från Europa för utgivning. Dessa flera uttryck för broderlig endräkt stärkte samfundet och påskyndade förnyelsen av arbetet i Indien. Rörelsen återfann emellertid aldrig där den spänst och livskraft som den hade haft under de tidiga dagarna. Det är också påtagligt att Olcott inte kunde finna full moralisk återhämtning från sitt vankelmod under Coulomb-attackerna. Både hans artiklar i The Theosophist och sidorepliker i Old Diary Leaves visar, att skiljd från HPB vårdade och övervakade han alltmer sin personliga auktoritet och prestige som organisationens överhuvud, i stället för att ge sina bästa energier till samarbete med den som hade varit hans lärare och närmsta vän från början.

Olyckliga följder av Olcotts attityd framgår av några notiser som lämnats av HPB i form av minnesanteckningar av ett samtal med en av de teosofiska adepterna. En del av detta HPBs memorandum i blyerts återger Mästaren, sägande:

… samfundet har befriat sig självt från vårt grepp och inflytande och vi har låtit det gå — vi gör inga till ovilliga slavar. Han (överste Olcott) säger att han har räddat det? Han räddade dess kropp, men lät genom ren rädsla … dess själ att fly, och det är nu en själlös kropp, en maskin som än så länge går tillräckligt bra, men som kommer att gå i stycken när han har gått. Av de tre syftena tas endast det andra i akt, men det är inte längre vare sig ett broderskap eller en kropp, över vars ansikte Anden från Bortom Den Stora Räckvidden ruvar. Hans godhet och kärlek till frid är stora, och sannerligen Gautamiska i sin anda; men han har felaktigt använt den vänligheten;…

… denna hans ledande princip har gjort mer skada för samfundets anda och växt än flera Coulombs kunnat göra… [1]

Från 1885 blir samfundets historia i Indien en entonig förteckning över en religiös organisations förehavanden, personliga friktioner och formalistiska dispyter. Sådana kontroverser återspeglas i bihangens sidor till The Theosophist, bestämda för samfundets aktiviteter. Den teosofiska rörelsens levande anda ersatte Olcott med Teosofiska Samfundet, såsom sitt föremål för dyrkan, och var benägen att identifiera samfundet med sig själv, dess grundare och president. Hans påföljande konflikter med HPB var alltid resultat av hans misstag, att göra samfundets mänskliga institution till den dynamiska sak, som HPB tjänade. Hon underordnade alltid organisationens snarast blott mekaniska arrangemang för dess större syften och som den skapats för. Men Olcott tolkade hennes hållning som en knarrig och vresig kvinnas ryckiga och nyckfulla beteende, och fann ändlösa tillfällen att uttrycka sig så, både direkt och antydningsvis. Hans motsatsförhållande till Judge under senare år berodde huvudsakligen på samma sak. Då filosofins grundläggande begrepp gradvis blev till dogmer genom Olcott och andra, vilka önskade formuleringar och regler, fortsatte Judge med att förkroppsliga lärornas ursprungliga anda – en linje som i sin kontrast kränkte Olcotts kristalliserade idéer och gjorde honom till Judges bittra och självrättmätige fiende.

Två av Helena Blavatskys skrivelser, ett i form av brev till de indiska teosoferna, den andra som en artikel publicerad i Lucifer 1889, summerar den teosofiska rörelsens indiska kretslopp under 1800-talet. I den senare artikeln, adresserad ”Till mina bröder i Aryavarta”, uttrycker HPB varför hon aldrig återvände till Indien efter 1885. [2] Artikeln, ”Våra tre syften” [Våra Tre Syften Online] räknar upp några av de prestationer som kan tillerkännas rörelsens arbete i Indien.

Brevet som skrevs 1890, fem år efter att HPB lämnat Indien, börjar med att berätta om de varma meddelanden som hon erhållit från hindu-teosofer. Dessa varma uttryck, förklarade hon, fick henne att känna sig skyldig att berätta varför hon inte återvände till Indien. Dålig hälsa, säger hon, är inte enda skälet:

Det finns en långt allvarligare anledning. Här har en hållningslinje skissats för mig, och jag har bland de engelska och amerikanska funnit vad jag ännu förgäves sökt i Indien. … Jag har mött hundratals män och kvinnor som haft modet att stå för sina övertygelser om Mästarnas verkliga existens och som arbetar för  teosofin längs Deras linjer och under Deras ledning, givna genom mitt undergivna själv.

I Indien har å andra sidan ständigt sedan min avresa hängivenhetens sanna anda mot Mästarna, och modet att öppet tillstå detta, stadigt förminskats. I själva Adyar har ökande strider och konflikter rasat mellan personligheter; opåkallade och ytterst oförtjänta fientligheter – nästan hat – har visats mot mig av flera bland personalens medlemmar. Det tycks ha funnits något främmande och kusligt förunderligt som pågått i Adyar under dessa senaste år. Icke förr sätter en europé, högst teosofiskt sinnad, högst hängiven saken, och min eller presidentens personliga vän, sin fot i huvudkvarteret, än han skyndsamt blir en personlig fiende till en eller annan av oss och vad som är värre slutar det med att skada och överge saken. …

Om Coulomb-attacken och SPR-rapporten skriver hon:

Om  jag säger att samfundets medlemmar och särskilt dess ledare i Adyar, hinduiska och europeiska, vid den kritiska tidpunkten hade stått tillsammans som en man, stadiga i sin övertygelse i Mästarnas verklighet och kraft, hade teosofin kommit ur detta, mer triumferande än någonsin, och inga av deras rädslor skulle ha blivit besannade, hur sluga de juridiska snarorna som sattes upp för mig än hade varit, och vilka misstag och felbedömningar jag, deras ödmjuka representant, än hade kunnat göra, i sakens verkställande och skötsel.

Men de styrandes lojalitet och tapperhet i Adyar och hos de få européer som hade litat på Mästarna var inte jämställda med prövningen när den kom. Trots mina protester skyndades jag iväg från huvudkvarteret. Sjuk som jag var, i sanning nästan döende, som läkarna sade, protesterade jag ändå och skulle ha stridit för teosofin i Indien till mitt sista andetag hade jag funnit lojalt stöd. Men några fruktade juridiska komplikationer, några andra regeringen, medan mina bästa vänner trodde på doktorns hotande om att jag måste dö om jag stannade i Indien. Så jag skickades till Europa för att återvinna min hälsa och med ett löfte om snabb återkomst till mitt älskade Aryavarta. …

Sedan, i Europa –

I ett brev som mottogs från Damodar 1886 underrättar han mig om att Mästarnas inflytande för var dag blev svagare i Adyar. … Slutligen bad han mig enträget och mycket starkt att återvända, sade att Mästarna naturligtvis skulle se till att min hälsa inte blev lidande därav. För detta skrev jag till överste Olcott och bönföll honom att låta mig återvända och lovade att jag kunde bo i Pondicherry, om så behövdes, skulle min närvaro inte vara önskvärd i Adyar. Till detta fick jag det löjliga svaret, att jag inte förr skulle anlända, än att sändas till Andaman-öarna som rysk spion, vilket naturligtvis överste Olcott därefter upptäckte var absolut osant. Beredvilligheten, med vilken en sådan fåfäng och futtig förevändning, för att hålla mig ifrån Adyar, togs tag i, visar i klara färger otacksamheten hos dem, som jag hade givit mitt liv och min hälsa. Till och med mer, ty då jag blev anmodad, av som jag förstår det styrelsen, under den helt absurda förevändningen att ifall av min död mina arvingar skulle kunna göra anspråk på en del i Adyar-egendomen, tillsände presidenten mig en juridisk handling att underteckna och genom vilken jag formellt avsade mig all rätt till högkvarteret eller att ens bo där utan styrelsens tillåtelse. Detta, fastän jag hade spenderat flera tusen rupees av mina privata pengar och hade ägnat min del av vinsten från The Theosophist till förvärv av huset och dess möbler. Icke desto mindre undertecknade jag avståendet utan ett ord av protest. Jag såg att jag icke var önskad, och blev kvar i Europa trots min brinnande önskan att återvända till Indien. Hur kunde jag annat än känna, att alla mina ansträngningar blivit belönade med otacksamhet, detta när mina mest ivriga önskningar att återvända bemötts med svaga ursäkter och svar, inspirerade till av dem som var fientliga mot mig?

Resultatet av detta är alltför uppenbart. Du vet alltför väl sakernas läge i Indien för att jag skall uppehålla mig längre vid detaljer. Med ett ord så har sedan min avfärd inte bara rörelsens aktiviteter där gradvis avtagit, utan de för vilka jag hade de djupaste tillgivenheter, såg dem som en moder skulle se sina söner, har vänt sig emot mig. Medan jag i västerlandet knappt hade hunnit acceptera anmodandet att komma till London, förrän jag fann människor – och icke mindre än med SPR-rapporten, vilda misstankar och hypoteser häftigt frodande i varje riktning – att tro på den stora sakens sanning jag har kämpat för och på min egen bona fides [goda tro].

Med aktiviteter under Mästarens tillsägelser började jag en ny rörelse i västerlandet enligt de ursprungliga linjerna. Jag grundade Lucifer och logen som bär mitt namn. I erkänsla för det storartade arbetets värde som gjorts i Adyar av överste Olcott och andra för att utföra det andra av TS´ Tre Syften, dvs. att främja studium av orientalisk litteratur, var jag beslutsam att här utföra de två andra. Alla vet med vilken framgång detta har deltagits i. Två gånger blev överste Olcott ombedd att komma hit och då lärde jag mig att jag ännu var önskad i Indien – åtminstone av några. Men inbjudan kom för sent; varken kunde läkaren tillåta det, eller jag, om jag vill vara sann mot mina löften givna på mitt liv, nu bo i huvudkvarteret, varifrån Mästarna och Deras anda är så gott som landsförvisad. Deras porträtts närvaro hjälper inte, De är en död bokstav. Sanningen är att jag aldrig kan återvända till Indien i någon annan kapacitet än som Deras trofasta och plikttrogna ombud. Och då, med mindre De framträder bland styrelsen in propria persona (vilket De säkerligen aldrig gör nu), tycks inga yttranden av mig i ockulta linjer troliga att bli accepterade, då mina relationer med Mästarna är tvivelaktiga, till och med totalt bestridda av några, och jag själv inte har någon rätt till huvudkvarteret, vilket skäl finns det då för mig att leva i Adyar?

Faktum är detta: I min position är halv-mesyrer värre än inget. Människor har att antingen tro helt på mig, eller att ärligt misstro. Ingen, ingen teosof, är tvingad att tro, men det är värre än värdelöst för människor att be mig hjälpa dem om de inte tror på mig. …

Den enda begäran, som Indien någonsin skulle kunna ha på mig skulle vara stark bara i proportion till kollegornas aktiviteter där för teosofin och till deras lojalitet mot Mästarna.

Brevet slutar med en appell till Indiens teosofer att ”vända ett nytt blad i den teosofiska rörelsens historia”, att förena sig med andra lojala teosofer och att trotsigt utmana ”alla förtalare och ärelystna missnöjespersoner – både utanför och inom Teosofiska Samfundet.”

Detta meddelande visar, som inget annat kunnat göra, den tragiska situationen för teosofiska rörelsen i Indien efter 1885. Medlemmarna där ville förbli teosofer, men fruktade ändå att stödja HPB i nödens stund. Deras bemödande att kompromissa med ”halvmesyrer” hade försatt dem i den underliga situationen, att praktiskt taget ha erkänt oppositionen i att HPB inte var helt att lita på – att hon var bara halv-ärlig! – medan de fortfarande låtsades vara efterföljare i en rörelse, för vilken hon hade varit, och fortfarande var, den levande inspirationen. Ett samfund med detta slag av ledarskap var värre än inget, ty dess hållning var en av halvmedvetet hyckleri, rättfärdigat av fruktan. Det kan tilläggas att det härvid inte setts någon förändring i Adyarsamfundet från den dagen till idag [år 1950, ö.a.]. 1929, när delar av brevet som citerats ovan slutligen kom för första gången fram i The Theosophist, blev alla delar som var förebrående för medlemmarna i Indien noggrant bortstrukna. [3] Till denna dag är The Theosophists läsare okunniga om HPBs verkliga känslor beträffande Adyarsamfundet och om vad det blev efter hennes avfärd.

Men vilka otack och svek HPB än fann i Indien var hon orubblig i sitt eget försvar av det indiska folket, särskilt när det skarpt ogillades i jämförelser med europeisk kultur och civilisation. 1886 sände Mr Sinnett henne en artikel om mesmerism och som han hade publicerat i Londonlogens Transactions för juli månad. I detta riskerade han med att uttrycka åsikten, att Indiens folk ”är på en något lägre nivå i kosmisk evolution” än de i Europa. HPBs svar var karaktäristiskt kärnfullt:

”Tack för Transactions. Mycket intressant, din mesmerism. Men varför kan du aldrig någonsin bara skriva om Indien och indier utan att låta din penna fara iväg med dina ingrodda fördomar på sannings och faktas  bekostnad? … Du vill återge esoteriska fakta och ger dig istället in i engelska rasfördomar. Tro mig, jag talar allvarligt. Du kan inte omforma esoterisk historia till att passa dina små sympatier och antipatier… Hur många gånger har jag sagt dig att om de, som en ras, är lägre än européer är det bara fysiskt och i fråga om kultur eller snarare vad du själv medgivit att anse som kultur och civilisation – det rent yttre, ett djupt polerat skinn, eller en evangeliets vitmenade grav med ruttenhet inuti. Hinduer är andligt intellektuella och vi är fysiskt andliga. Andligen är de avsevärt högre än vi är. Den fysiska evolutionspunkten har vi nått först nu – de nådde den för kanske 100.000 år sedan. Vad de nu är andligen kan du inte hoppas nå i Europa inom ännu några årtusenden … Du måste ha skrivit din Transaction i surmulenhet. Hur det än må vara är jag ledsen att behöva motsäga dig i den Hemliga L. Jag har skrivit det för länge sedan, det är i rak motsättning till vad du säger – och det dikterades för mig. [4]

Artikeln ”Våra Tre Syften” [5] återger den teosofiska rörelsens resultat i Indien under rubriken Broderskap, Studiet av arkaisk litteratur och Ockult Vetenskap. HPBs iakttagelser beträffande samfundets arbete för Universellt Broderskap illustrerar både andan i och det praktiska resultaten av hennes arbete och åtagande. Hon skrev:

När vi anlände till Indien i februari 1879 fanns ingen enhet mellan halvöns raser och sekter, ingen känsla för allmänt gemensamma intressen, ingen benägenhet till att finna den ömsesidiga relationen mellan åtskilliga forntida hinduiska sekter, eller mellan dem och islams, jainismens, buddismens och zoroastriska trosläror. Mellan de brahmanska hinduerna i Indien och deras fränder, de moderna singalesiska buddisterna, hade det inte funnits något religiöst umgänge, allt sedan en avlägsen epok. Och återigen, så fanns det mellan de åtskilliga kasterna hos singaleserna – ty sanna mot sin arkaiska, hinduiska härkomst hänger singaleserna fortfarande fast vid kaster, trots deras buddistiska religions bokstav och anda – en fullständig oenighet, inga blandäktenskap, ingen anda av fosterlandsälskande enhetlighet, utan en hätskt sekterisk och kastmässig avoghet. Beträffande någon  internationell ömsesidighet och växelverkan mellan de singalesiska och de nord-buddistiska nationerna. i vare sig sociala eller religiösa angelägenheter, hade något sådant aldrig existerat. Var och en var helt okunnig om och likgiltig för de andras synsätt, önskningar och aspirationer.

Slutligen rådde mellan Asiens raser och de i Europa och Amerika den mest fullständiga frånvaro av sympati för [varandras] religiösa och filosofiska frågor. Orientkännares arbeten, från Sir William Jones och Burnouf ner till prof. Max Müller, hade medfört ett filosofiskt intresse bland de lärda, men bland massorna inte ens det. Om vi till det ovanstående tillägger, att alla de orientaliska religionerna, utan undantag, blev kvävda till döden av västerlandets officiella vetenskaps giftiga gas, och detta genom europeiska administratörers och missionerande propagandisters utbildningsverksamheter, och att Indien, Ceylons och Japans hemlands-akademiker och studenter till stor del hade blivit agnostiker och smädare av de gamla religionerna, så ses det, hur svår uppgift det måste ha varit, att få någon harmoni till stånd i detta kaos, att få en tolerant om än icke vänskaplig känsla att uppstå och att bannlysa dessa oviljor, onda misstänksamheter, avogheter och ömsesidiga okunnigheter.

Tio år har gått och vad ser vi? Tar vi punkterna i tur och ordning finner vi, att genom hela Indien har enhet och broderskap ersatt den gamla oenigheten; etthundratjugofem samfundsloger har uppstått bara i Indien, var och en en kärna i vår broderskapsidé, ett centrum av religiös och social enhet. Deras medlemskap omfattar representanter för alla de högre kasterna och alla hinduiska sekter, och en majoritet är av en klass av medfödda vetenskapsmän och filosofer, brahminerna. Att förleda dessa till kristendom har varit missionärens fåfänga kamp och den självpåtagna uppgiften av det förlorade hoppets höga klass, Oxfords och Cambridges missionsverksamheter. Vårt samfunds president, överste Olcott, har på inbjudanden tillryggalagt hela Indien flera gånger, talat till väldiga folksamlingar i teosofiska ämnen och sått fröet, ur vilket med tiden den fulla skörden av vårt evangelium om Broderskap och ömsesidiga beroenden och förtröstanden skall bärgas.

Denna godhjärtade känslas tillväxt har bevisats på flera olika sätt: för det första i den makalösa samlingen av raser, kaster och sekter vid Teosofiska Samfundets årliga konvent, för det andra i den snabba tillväxten av teosofisk litteratur som förfäktar våra altruistiska synsätt, i grundandet av varierande tidskrifter på flera språk och i det hastiga upphörandet av sekteriska kontroverser, för det tredje i den plötsliga födelsen och fenomenalt snabba tillväxten av den patriotiska rörelsen, som är centraliserad i organisationen som kallas den indiska nationalkongressen. Denna anmärkningsvärda politiska kraft blev planerad av vissa av våra anglo-indiska och hinduiska medlemmar efter Teosofiska Samfundets modell och linjer, och har från början varit ledd av våra egna kollegor, människor som är bland de mest inflytelserika i det indiska imperiet. Samtidigt finns inga som helst samband mellan kongressen och dess moderkropp, vårt samfund, bortsett från genom individernas personligheter. Det skulle högst sannolikt aldrig ha tillkommit om överste Olcott låtit sig frestas till sidovägar av mänskligt broderskap, med politik, sociala reformer etc., som många hade önskat honom till. Vi uppväckte den slumrande anden och värmde hinduernas ariska blod och utloppet för det nya livet blev i sig självt denna kongressen. Allt detta är enkel historia och godtas obestritt.

Tar vi oss över till Ceylon, så se miraklerna som vårt samfund har åstadkommit, enligt bevis från många anföranden, rapporter och andra officiella dokument, hittills framförda under våra läsares och allmänhetens ögon. Kastmänniskorna anslutna, den sekteriska misstämningen nästan utplånad, sexton samfundets loger bildade på ön, och hela den singalesiska gemenskapen, kan man nästan säga, vänder sig till oss för anmaningar, råd, exempel och ledarskap. En kommitté av buddister reser över till Indien med överste Olcott för att plantera ett cocos-träd – en urgammal symbol för tillgivenhet och god vilja – på det hinduiska templets inhägnade område i Tinnevelly, och adliga människor från Kandy, som tills nu reserverade hållit sig från låglandsfolket med högmodigt förakt för deras feodala traditioner, blir presidenter i våra loger och till och med resande som buddistiska föredragshållare.

Ceylon var en foajé, varifrån Gautamas religion strömmade ut till Kambodja, Siam och Burma. Vad kunde då vara lämpligare än att det från detta heliga land skulle föras ett budskap om Broderskap till Japan! Hur det budskapet blev mottaget, hur det överlämnades av vår president, och med vilka storslagna resultat, det är alltför välkänt för hela den västerländska världen för att berättelsen därom skall behöva upprepas i det här sammanhanget. Det räcker att säga, att det räknas till de mest dramatiska händelserna i historien, och är det helt tillräckliga och obesvarbara kronbeviset, på våra verksamheters vitala verklighet, till att frambringa det universella broderskapets känsla bland alla folk, raser, vänner, kaster och hudfärger.

_______________________

Således försökte den teosofiska rörelsen under inspiration av H. P. Blavatskys att överbrygga skiljaktigheterna mellan organiserade religioners sekter. Icke bara genom kritik, utan genom att erbjuda filosofiska sanningar, verkligheter och fakta, som skulle kunna lösa upp världens religioners ytliga olikheter i sina doktriner och påvisa att de alla hade en gemensamma grund i en forntida Visdomsreligion.

Vi vänder oss nu till Förenta Staterna, där ett nytt aktiviteters kretslopp började vid tiden då Helena Blavatsky lämnade Indien.

*   *   *

Fotnoter:

1. ”Letter 47” in Letters from the Masters of the Wisdom, edited av C. Jinarajadasa (Adyar: Theosophical Publishing House, fourth edition, 1948), pp. 113, 114, 115. [I svensk översättning, Brev från Visdomens Mästare 1881-1888, Stockholm 1925.]

2. ”Why I Do Not Return To India.” Detta brev är omtryckt i helhet i Theosophy (May, 1947), XXXV, 292.

3. Theosophist (July, 1929), I, 316-18.

4. The Letters of H. P. Blavatsky to A. P. Sinnett, sammanställd av A. T. Barker (New York: Fred A. Stokes Co., 1925), pp. 237-38.

5. ”Our Three Objects,” Lucifer (September, 1889), V, I. (Omtryckt i Theosophy [February, 194I], XXIX, 150.) [I svensk översättning, Våra Tre Syften Online, Teosofiska Kompaniet, Malmö.]

— o  O  o —

 

* * * * * * *