DEN HEMLIGA LÄRAN

FÖRETAL

[Översatt från Introductory pages xvii-xlvii ur 1888 års originalutgåva]

AV

H.P. BLAVATSKY

© 2002 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

 

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, page xvii

FÖRETAL

”Tåligt höra, milt bedöma.” 
                                               – SHAKESPEARE

ALLTSEDAN den teosofiska litteraturen gjorde sitt inträde i England, har det blivit sed att kalla dess läror ”esoterisk buddhism”. Och vad som en gång blivit en vana, är sedan svårt att utrota – ett gammalt ordspråk, grundat på daglig erfarenhet, säger: ”Villfarelsen löper lätt utför på ett sluttande plan, men sanningen får mödosamt sträva uppför höjden.”

Gamla ordstäv är ofta visa nog. Människotanken kan ju inte avhålla sig från att luta åt ena eller andra hållet, och man bildar sig ofta bestämda åsikter om en sak, innan man noga skärskådat den från alla sidor. Detta kan tillämpas på den allmänt gängse, dubbla missuppfattningen (a) att göra teosofin identisk med buddhismen och (b) att sammanblanda innehållet i den religionsfilosofi, som predikades av Gotama Buddha, med det lärosystem, som i allmänna drag framställts i ”De Invigdes Lära” [Esoteric Buddhism] Detta är ett högst betänkligt missförstånd, och det har också blivit ett ypperligt vapen i händerna på teosofins motståndare, för som en framstående indisk lärd mycket träffande sagt: det fanns i sagda volym ”varken esotericism eller buddhism”. De esoteriska sanningar, som framställdes i Sinnetts bok, upphörde ju att vara esoteriska, hemliga, i samma ögonblick de offentliggjordes; inte heller fann man i denna bok Buddhas religion, utan enbart en del lärosatser ur en tidigare hemlighållen lära, vilka numera blivit öppet framställda, och som fullständigas med många flera i detta arbete. Och likväl kommer dessa volymer, fastän de visserligen ger ut åtskilliga grundläggande läror från österlandets HEMLIGA VETANDE, att bara lyfta en flik av den täta slöjan. För ingen – inte ens den störste av nu levande adepter – skulle äga rätt eller makt, även om han ägde viljan, att på måfå kasta ut till en hånande och skeptisk värld vad som så omsorgsfullt hållits dolt för densamma under långa oräkneliga tidsåldrar.

”De Invigdas Lära” var en förträfflig bok, men med en högst olycklig titel. Denna betydde likväl ingenting annat än
_______________________________________________________________________________________________________
page xviii

titeln på detta arbete, DEN HEMLIGA LÄRAN; att den blev olycklig, berodde dels på att folk har för vana att döma saker och ting efter utseendet snarare än efter deras innebörd, dels även på att denna missuppfattning blivit till den grad spridd, att till och med en stor del av det Teosofiska Samfundets egna medlemmar fallit offer därför. Emellertid hade denna titel redan från början framkallat protester från såväl brahminer som många andra; och för att rättfärdiga mig själv vill jag tillägga, att jag inte fick se ”De Invgdes Lära” [Esoteric Buddhism], förrän den var tryckt och färdig att ges ut, och att jag hade varit alldeles okunnig om det sätt, varpå dess författare ämnade stava ordet ”budh-ism”

Det egentliga felet torde vara deras, som gjorde allmänheten uppmärksam på saken, men försummade att påpeka skillnaden mellan buddhism – det moral- och religionssystem, som förkunnades av herren Gotama och uppkallades efter hans titel Buddha, ”den upplyste” – och Budha, vishet eller vetande (Vidya), kunskapsförmågan, av sanskritroten ”budh”, att veta. Hos oss – Indiens teosofer – ligger det verkliga felet, fastän vi vid den tiden gjorde allt vad som stod i vår makt för att rätta till misstaget. (Se Theosophist, juni 1883.) Det hade varit så lätt att undvika det beklagliga namnet; det hade endast behövts att ändra ordets stavning och att komma överens om att skriva och uttala det ”budhism” i stället för ”buddhism”. Dessutom är inte ens det senare vare sig riktigt stavat eller riktigt uttalat, för det borde egentligen heta ”buddhaism” och dess anhängare borde kallas ”buddhaister”.

Denna förklaring har ansetts nödvändig vid början av ett sådant verk som detta. ”Visdomsreligionen” är hela världens, alla folkslags arvedel. Det förklarades visserligen av författaren till De Invigdes Lära (Företalet till första upplagan), att ”för två år sedan (dvs. 1883) kände varken jag eller någon annan nu levande europé ens den vetenskaps a b c , vilken här för första gången framställs i vetenskaplig form”, m.m. – men detta misstag måste ha insmugit sig genom ett förbiseende. För författaren som skriver detta kände allt som ”yppades” i De Invigdes Lära – och mycket mera därtill – många år innan det blev hennes plikt (1880) att meddela en liten del av den Hemliga Läran åt två européer, av vilka den ene just var författaren till De Invigdes Lära; och författaren av detta arbete har förvisso den obestridliga, fastän i hennes egna ögon tämligen tvetydiga förmånen att vara både född och uppfostrad i Europa.Dessutom förmedlades i Amerika, innan ännu Isis Unveiled var utkommen, undervisning i en betydande del av den filosofi

_______________________________________________________________________________________________________
page xix

– som sedan framställdes av Mr. Sinnett – åt två européer och min kollega, överste H. S. Olcott. Av de tre lärare, som denne sedermera haft, var den förste en ungersk initierad, den andre en egyptier och den tredje en hindu. Med särskilt tillstånd har överste Olcott på olika sätt bekantgjort en del av det han fick lära; att de två andra inte gjort detsamma, beror helt enkelt på att de inte fått tillåtelse till detta, därför att tiden för deras offentliga arbete i mänsklighetens tjänst ännu inte inträtt, något som däremot är fallet med andra, vilket bevisas av Mr. Sinnets så intressanta böcker. Det är framförallt viktigt att komma ihåg, att ingen teosofisk bok får det ringaste högre värde för att dess författare åberopar sig på någon som helst auktoritet.

Inom etymologin betyder Adi och Adhi Budha, den enda (eller den första) och ”Högsta Visdomen”; uttrycket användes av Aryasanga i hans hemliga avhandlingar och ännu i denna dag av alla buddhistiska mystiker i norra Indien. Det är ett sanskritord, ett namn som av forntidens arier gavs åt den Okända gudomen; ty ordet ”Brahma” finns varken i Vedaböckerna eller i de äldsta urkunderna. Det betyder den absoluta Visdomen, och Fitzedward Hall översätter ”Adi-Bhuta” med ”den första och oskapade orsaken till allt”. Oerhörda eoner måste ha förflutit innan benämningen Buddha kunde bli så att säga förmänskligad på ett sådant sätt, att den kunde ges åt mänskliga varelser och slutligen tilläggas den, vilkens enastående dygder och vetande vann honom titeln ”den lugna visdomens Buddha”. Bodha vill säga det medfödda ägandet av gudomligt intellekt eller ”förståelse”;  Buddha är dess förvärvande genom personligt bemödande och personlig förtjänst; då däremot Buddhi är kunskapsförmågan, den kanal genom vilken den gudomliga kunskapen når ”Jaget”, urskiljandet av gott och ont, liksom det ”gudomliga samvetet”; samt ”den Andliga Själen”, Atmas bärare. ”När Buddhi i sig upptar (tillintetgör) vårt själviska jag med alla dess Vikaror, då uppenbaras Avalokiteshvara för oss, och därmed uppnås Nirvana eller Mukti”, ty ”Mukti” är detsamma som Nirvana, dvs befrielsen från ”Maya”, illusionens bojor. Bodhi är också namnet på ett särskilt transtillstånd, kallat Samadhi, under vilket personen i fråga når höjden av andlig upplysning.

Oklokt handlar de, som av blint och otidsenligt hat till buddhismen – och därigenom även till ”budhismen” – förnekar dess esoteriska läror (vilka är de samma som brahminernas), bara därför att själva namnet kommer dem att tänka på lärosatser, som de i sin egenskap av

_______________________________________________________________________________________________________
page xx

monoteister anser skadliga. Oklokt kan i sanning ett sådant handlingssätt kallas, för ingenting annat än den esoteriska filosofin är i stånd att stå emot de alltjämt förnyade anfall, som i vår tid, den råa och förnuftsvidriga materialismens tidevarv, görs mot allt vad människan håller kärast och mest heligt i sitt inre andliga liv. Den sanne filosofen, forskaren i den hemliga vetenskapen, förlorar alldeles ur sikte alla personligheter, alla kyrkliga trossatser, alla särskilda religionsformer. Vidare försonar den esoteriska filosofin alla religioner, klär av var och en av dem dess yttre, mänskliga dräkt och visar att alla stora religioners rötter är identiska med varandra. Hon bevisar nödvändigheten av en absolut, gudomlig princip i naturen. Hon förnekar inte gudomen mer än hon förnekar solen. Den esoteriska filosofin har aldrig förkastat ”Gud i naturen” och inte heller Gudomen som det absoluta och abstrakta Ens. Men däremot vägrar hon att anta någon av de gudar, som hyllas av de så kallade monoteistiska religionerna – gudar, vilka människorna skapat efter sin egen avbild, liknande dem själva, hädiska och bedrövliga vrångbilder av det Evigt Ovetbara. För övrigt omfattar de samlingar av urkunder som vi här vill framlägga för våra läsare, hela världens hemliga läror, ända från början av vår nuvarande mänsklighet, och den buddhistiska ockultismen intar där endast sin rättmätiga plats, ingenting mer. De hemliga delarna, Dan eller Jan-na (1) (”Dhyan”) av Gotamas metafysik – hur storartade de än förefaller den som inte känner till den urgamla Visdomsreligionens läror –.upptar endast en liten del av det hela. Den hinduiske reformatorn begränsade sin undervisning till rent moraliska och fysiologiska apekter av Visdomsreligionen, till enbart etik och MÄNNISKAN. Vad däremot det ”osynliga och okroppsliga” beträffar, varandets mysterium utanför och bortom vår jordiska sfär, så berördes detta inte av den store läraren i hans offentliga föredrag, utan han förbehöll de dolda Sanningarna till en utvald högre krets av Arhater. Dessa mottog invigningen i den mycket omtalade Saptaparnagrottan (Mahavansas Sattapannigrotta) nära berget Baibhar (Webhara i pali-språkets manuskript). Denna grotta var belägen vid Rajagriha, den forna huvudstaden i Magadha; och var Fahians Cheta grotta, som även förmodas av några arkeologer.(2)

Fotnot 1) Dan, som på fonetiska grunder blivit till Ch’an på kinesiska och tibetanska, är den allmänna benämningen på de esoteriska skolorna och deras litteratur. I de gamla urkunderna definieras ordet Janna som ”förbättring och höjande av sig själv genom meditation och kunskap”, en andra  inre pånyttfödelse. Därav Dzan fonetiskt Djan, ”Dzyans Bok”. 

Fotnot 2) Mr Beglor, överingeniör i Buddhagaya och framstående arkeolog, tror vi var den förste som upptäckte denna grotta.

Tiden och den mänskliga inbillningskraften fördärvade snart renheten och den filosofiska

_______________________________________________________________________________________________________
page xxi

innebörden i dessa läror, sedan de förflyttats från Arhaternas, de högre lärjungarnas, heliga och hemliga krets, under fortgången av deras omvändelseverk, i en jordmån som mindre än Indien var mottaglig för metafysiska begrepp – dvs. så snart de blivit överförda till Kina, Japan, Siam  och Burma. Man får ett begrepp om hur dessa storslagna uppenbarelsers ursprungliga renhet blivit besudlad, när man studerar några av forntidens såkallade. ”esoteriska” skolor i dess nutida dräkt, inte bara i Kina och buddistiska länder i allmänhet, utan till och med i mer än en av Tibets skolor, där vården överlämnats till icke invigda lamor och mongoliska innovatörer.

Vi ber därför läsaren att hålla i minnet den viktiga skillnaden mellan ortodox buddhism, dvs Gotama Buddhas offentliga läror, och hans esoteriska budhism. Denna hemliga lära skilde sig emellertid i inget avseende från den, som hyllades av de invigda brahminerna på hans tid. Buddha var ett barn av den ariska jordmånen, en hindu till födelsen, en kshatriya (dvs. hörande till krigskasten) och en lärjunge av ”de två gånger födda” (de invigda brahminerna) eller dwijaerna. Lärorna kunde alltså inte vara olika deras, för hela den buddhistiska reformationen bestod helt enkelt i att fritt förmedla en del av vad som dittills hållits hemligt för alla dem, vilka stod utanför ”den helgade” krets, som bildades av asketerna och de invigda tempelprästerna. Eftersom Buddha till följd av sina löften var förhindrad att lämna ut allt vad han själv fått lära, meddelade han en filosofi som byggde på den sanna grundläggande esoteriska kunskapen, men han gav världen endast dess yttre materiella, kropp, så att säga, och förbehöll dess själ åt sina Utvalda. (se även Band II) Många kinesiska skolastiker bland orientalisterna har hört talas om ”Själens Lära”. Men ingen tycks ha förstått den rätta meningen och betydelsen av detta uttryck.

Denna lära hölls hemlig – alltför hemlig måhända – i helgedomens innersta. Det hemlighetsfulla dunkel som omhöljde denna läras högsta dogm och högsta mål – Nirvana – har till den grad prövat och retat vetgirigheten hos de lärda män som studerat den och eftersom de varit ur stånd att på ett logiskt och tillfredsställande sätt lösa gåtan genom att knyta upp den gordiska knuten, har de helt enkelt huggit itu den med förklaringen att Nirvana inte betydde annat än total förintelse.

Omkring det första kvartalet [av 1800-talet] framträdde i världen ett särskilt slags litterärt alster, vars syften år efter år blev alltmer tydliga. Eftersom de utgav sig soi-disant [självutnämnt] att vara grundade på lärda forskningar, företagna av sanskritister och orientalister i allmänhet, så ansågs de vara av vetenskapligt värde. De inlade i hinduernas, egyptiernas och andra forntida folks religioner, myter och sinnebilder allt vad symbolisterna ville skulle finnas där,

_______________________________________________________________________________________________________
page xxii

och därigenom fick ofta den grova yttre formen gälla för att vara den inre meningen. Litterära verk, som var ganska anmärkningsvärda för sina slutledningar och sinnrika spekulationer, in circulo vicioso, där förutfattade meningar vanligen intog premissernas plats – som i de slutsatser, vilka framställts av mer än en lärd sanskrit- eller pali-kännare – utkom i snabb följd, översvämmande biblioteken med avhandlingar om den falliska och sexuella kulten, vida mer än om den verkliga symbolismen, och alla var sinsemellan motsägande.

Detta är kanske det verkliga skälet, varför det nu tillåts, att ett sammandrag av några få grundsanningar ur tidsåldrarnas Hemliga Lära framläggs inför världen efter många tusen år av 

djupaste tystnad och förtegenhet. Jag säger med avsikt ”några få sanningar”, för allt det vi fortfarande med tystnad måste förbigå, skulle inte få rum i hundrade volymer, sådana som den här föreliggande, och är inte heller av sådan beskaffenhet att den skulle kunna överlämnas åt vårt nuvarande saduceiska släkte. Men även det lilla, som nu meddelas, är dock vida bättre än fullständig tystnad rörande dessa vitala sanningar. Vår samtid är i sitt vansinniga galopperande mot det okända – som forskaren är alltför benägen att blanda samman med det ovetbara, närhelst problemet undandrar sig hans begripande – stadd i snabbt fortgående på ett plan, som är raka motsatsen till andlighetens. Detta plan har nu blivit till en vidsträckt stridsplats, en sannskyldig osämjans och den utan uppehåll rasande stridens dal, en dödens boning, där vår Ande-Själs högsta och heligaste strävanden ligger begravna. För varje släktled som går och kommer, förlamas och försoffas denna själ mer och mer. ”De älskvärda skeptiker och fulländade vällustingar” som Greeley talar om bryr sig knappast om pånyttfödelsen av det förflutnas döda vetenskaper; men det finns dock ett mindre antal allvarliga studeranden, som äger rätt att få kännedom om de få sanningar som kan meddelas dem – nu, vida mer än vid utgivandet av ”Isis Unveiled” för tio år sedan, eller vid publicerandet av de försök som trots allt gjorts ännu senare för att förklara den esoteriska vetenskapens mysterier.

Det kanske största och allvarligaste invändningen mot riktigheten och tillförlitligheten av hela detta arbete kommer utan tvivel att föranledas av de inledande SÅNGERNA [STANZORNA]. ”Hur kan de påståenden som där görs vinna bekräftelse?” Sanningen att säga, även om en hel del av de sanskrit-, kinesiska och mongoliska verk, som blivit citerade i dessa volymer är kända av några orientialister, så finns ändå  inte den främsta urkunden, den ur vilken sångerna blivit tagna, i de europiska bibliotekens ägo. Dzyans Bok (eller”Dzan”) är absolut okänd för våra språkforskare, eller åtminstone har de aldrig hört talas om den under detta namn. Detta är naturligtvis en svår stötesten

_______________________________________________________________________________________________________
page xxiii

för dem, som vid sina undersökningar följer den officiella vetenskapens föreskrivna metoder; men för dem, som studerar ockultism och för alla sanna ockultister är detta av ringa betydelse. Huvudsumman av de läror som här meddelas finns spridd i hundratals och tusentals skrifter på sanskrit, några redan översatta – och vanställda, som vanligt – andra väntar ännu på sin tur. Varje språklärd har således tillfälle att verifiera de här gjorda meddelandena och att kontrollera de flesta citaten. Man ska emellertid finna en del nya sakförhållanden (nya enbart för den oinvigde orientalisten) och avsnitt anförda ur Kommentarerna som det nog blir svårt att spåra tillbaka till deras källa. Flera lärosatser har dessutom hittills endast blivit muntligen meddelade; men i alla händelser finns även dessa antydda i den brahminska, kinesiska och tibetanska tempellitteraturens nästan oräkneliga källskrifter.

Hur det än förhåller sig med detta och vad än den illvilliga kritiken har i beredskap mot författaren så är en sak alldeles säker. Medlemmarna av flera esoteriska skolor – vilkas huvudsäte är på andra sidan Himalaya-bergen, och från vilka man kan påträffa grenar i Kina, Japan, Indien, Tibet och till och med i Syrien samt i Sydamerika – påstår sig ha i sin ägo den fullständiga samlingen av alla heliga och filosofoska skrifter, såväl handskrivna som tryckta, med andra ord, alla verk som någonsin skrivits i dessa ämnen på vilket språk och med vilket alfabet det än är, ända från skrivkonstens första början, ända från de ideografiska hieroglyferna till Kadmos’ alfabet och det indiska skriftspråket Devanagari.

Det har med bestämdhet blivit sagt att allt sedan förstöringen av biblioteket i Alexandria (Se Isis Unveiled, del II, s. 27) så har vartenda verk, som skulle kunnat leda den oinvigde därhän att slutligen upptäcka och förstå några av den Hemliga Vetenskapens mysterier, ihärdigt och flitigt eftersökts genom förenade bemödanden av de hemliga Brödraskapens medlemmar. Det påstås vidare, av dem som vet, att så fort dessa verk blivit funna har alla utom tre avskrifter blivit förstörda, vilka man med stor omsorg bringat i säkerhet. I Indien blev den sista av dessa dyrbara handskrifter funnen och undanskaffad under den muhammedanske kejsaren Akbars regering. (3)

Fotnot 3)  Professor Max Muller visar att varken mutor eller hotelser från Akbars sida kunde förmå brahminerna att lämna ut den ursprungliga Vedatexten, och skryter ändå med att europeiska orientalister nu innehar den. (Lecture on the ”Science of Religion”, s. 23) Att Europa äger den  fullständiga texten, är nog i högsta grad tvivelaktigt, och framtiden kan möjligen bereda herrar orientalister rätt obehagliga överraskningar i detta hänseende.

Det sägs även att varenda sådan helig bok, vars text inte var tillräckligt beslöjad av symbolism, eller som innehöll någon

_______________________________________________________________________________________________________
page xxiv

direkt antydan om de heliga mysterierna, först blev omsorgsfullt avskriven med chifferbokstäver, som kunde trotsa den bästa och skickligaste fornskriftstydares konst, och därefter förstördes ända till sista exemplaret. Under Akbars regering hände till och med, att några fanatiska hovmän, som med missnöje såg furstens oheliga forskande i de otrognas religioner, själva hjälpte brahminerna att gömma undan deras handskrifter. En sådan var Badaoni, som hyste och visade en ordentlig avsky för Akbars intresse för de avgudiska religionerna. (4)

Fotnot 4)  Badaoni skriver i sin Muntakhab at Tawarikh: ”Hans majestät var mycket road av forskningar kring dessa hedningars sekter (vilkas medlemmar är så talrika, att de inte kan räknas, och har en otrolig mängd uppenbarade skrifter)... Eftersom de (sramanerna och brahminerna) överträffar andra lärda män i sina avhandlingar om moral och de fysiska och religiösa vetenskaperna samt intar en hög ståndpunkt i kunskapen om det kommande, i andlig makt och i mänsklig fulländning, så har de också för sanningen av sin lära framlagt bevis, grundade på förnuft och yttre vittnesbörd, och så klart bestyrkt denna, att ingen människa... nu skulle kunna uppväcka ett tvivel därom hos Hans Majestät, om än bergen föll till stoft eller himlen slets i stycken...” Detta arbete ”hemlighölls och blev inte offentliggjort förrän under Jahangirs regering”. (Ain i Akbari, översatt av dr Blochmann, s. 104, not.)

Dessutom finns det i alla de stora och rika lamaklostren underjordiska kryptor och grottbibliotek, uthuggna i klippan, så ofta är en gonpa eller en lhakhang beläget bland bergen. Bortom det västliga Zaidam, bland Kwen-luns (5) ensliga klippdalar, finns många av dessa gömställen. Längs med kammen av Altyn-tag, vars mark ännu aldrig trampats av någon europeisk fot, ligger en by, gömd i en djup dalklyfta. Den består av en liten grupp hyddor, som snarare liknar en by än ett kloster och är omgiven av ett till utseendet fattigt och obetydligt tempel, som vaktas av en gammal lama, som lever där bredvid som eremit. Det finns dock pilgrimmer, som påstår att detta tempels underjordiska gallerier och salar innehåller en samling böcker, alltför stor om man får tro deras uppgifter, för att kunna rymmas i British Museum. (6)

Fotnot 5) Karakoram-bergen, västra Tibet.

Fotnot 6) Enligt samma tradition var Tarims numera öde och vattentomma nejder –  en verklig öken i hjärtat av Turkestan – tidigare betäckta med rika och blomstrande städer. I våra dagar finns där bara några få, glest spridda, grönskande oaser som gör ett avbrott i traktens döda ödslighet. En av dessa oaser som är uppvuxen på ruinerna av en stor stad, som uppslukats av och begravts under ökensanden, verkar vara obebodd, men besöks ofta av mongoler och buddhister. Sägner går om omätliga underjordiska rum, om vidsträckta korridorer, uppfyllda med fullristade, fyrkantiga och cylindriska stenar. Det kan vara ett tomt rykte – det kan även vara ett verkligt faktum.

Det är mer än troligt, att allt detta kommer att framkalla ett tvivlande leende. Men om läsaren, innan

_______________________________________________________________________________________________________
page xxv

han förnekar sannfärdigheten av dessa uppgifter, kunde dröja något och ta i övervägande följande väl kända sakförhållanden. Orientalisternas gemensamma undersökningar och särskilt de arbeten, som under de senare åren utförts av forskare i jämförande språkkunskap och religionsvetenskap, har lett dessa lärda män till full visshet om att ett oräkneligt stort antal handskrifter och även tryckta böcker, om vilkas tillvaro man hade säker kännedom, nu inte längre kan återfinnas. De har försvunnit, utan att lämna efter sig minsta spår. Hade det nu varit arbeten utan betydelse, så hade man kunnat tro, att de dött en naturlig död, och själva deras namn skulle utplånats ur människornas minne. Men det är inte så; det har nämligen nu blivit bevisat, att de flesta innehöll de egentliga nycklarna till verk, som ännu finns, men som för den övervägande delen av sina läsare nu är helt och hållet obegripliga utan dessa bilagor av Kommentarer och förklaringar. Sådana är t.ex. de verk, som tillskrivs Lao-tse, föregångaren till Konfucius.(7)

Fotnot 7) ”Vänder vi våra blickar till Kina, så finner vi att Konfucius religion är grundad på de fem böckerna King och de fyra böckerna Shu – i sig själva av betydligt omfång och åtföljda av vidlyftiga Kommentarer, utan vilka t.o.m. de lärdaste vetenskapsmän nog inte vågar sig på att försöka pejla djupet av kinesernas heliga urkund.” (Lectures on the ”Science of Religion”, sid. 114, Max Muller). Men de har ingalunda lyckats pejla detta djup, och det är över detta Konfucius anhängare beklagar sig, som en mycket lärd medlem av detta sällskap yttrade i Paris år 1881.

Det påstås att Lao-tse skrivit 930 böcker i etik och religion och sjuttio i magi eller tillsammans ett tusen. Emellertid innehåller hans förnämsta arbete, hjärtat i hans lära, Tao-te-king eller taosse-bekännarnas heliga skrift, inte mer än ”ungefär 5000 ord” enligt Stanislas Juliens uppgift (Tao-te-king, s. xxvii.) alltså knappt ett dussin sidor; och likväl finner professor Max Muller, att ”texten är omöjlig att förstå utan kommentarer”, så att M. Julien för sin översättning blivit tvungen att rådfråga mer än 60 kommentatorer, de äldsta går tillbaka till omkring 163 f.Kr., inte tidigare som vi ser. Under de fyra och ett halvt sekel, som föregick de äldsta kommentatorerna, har man haft god tid på sig för att dra en slöja över Lao-tses verkliga lära och på så sätt dölja den för allas blickar, utom för hans präster och lärjungar. Bland japanerna där de nu mest upplysta Lao-tse prästerna och lärjungarna finns, skrattas det helt enkelt åt de europeiska sinologernas missgrepp och hypoteser; och traditionen bekräftar att de kommentarer som är tillgängliga för våra västerländska lärde, ingalunda är de verkliga ockulta urkunderna, utan avsiktliga bemantlingar, och att de verkliga kommentarerna, liksom nästan alla texterna, för länge sedan försvunnit ur de profanas blickar.

_______________________________________________________________________________________________________
page xxvi

Övergår vi nu till de semitiska religionernas fornåldriga skrifter, till Kaldéens heliga litteratur, den mosaiske bibelns äldre syster och läromästarinna, om inte rent av dess källa, samt kristendomens utgångspunkt, vad finns väl där för de lärde? Om vi skulle bevara för all framtid minnet av Babylons urgamla religioner; registrera de kaldeiska magernas ofantliga cykel av astronomiska observationer; rättfärdiga sägnerna om deras ryktbara och i hög grad ockulta litteratur – vad finns väl kvar i våra dagar? Ingenting annat än några fragment, som sägs vara av Berosus.

Dessa är emellertid nästan helt utan allt värde även som ledtrådar för att återfinna beskaffenheten av det som förlorats, för de har gått igenom hans högvördighet biskopens av Caesareas händer – den självutnämnde censorn och utgivaren av andra folks heliga arkiv – och de bär utan tvivel ännu i dag märken av hans högeligen sannfärdiga och förtroendeingivande penna! Vad är då  historien om denna avhandling angående Babylons en gång så storartade religion?

Denna avhandling, skriven på grekiska av Berosus, en präst i Bels tempel, på befallning av Alexander den store, efter de astronomiska och kronologiska anteckningar, som förvarats av detta tempels präster och som omfattade en tidsperiod av 200 000 år, är nu förlorad. I det första seklet f. Kr. gjorde Alexander Polyhistor en serie utdrag ur Berosus’ arbete; även dessa är förlorade, men man vet att Eusebios (270-340 e.Kr.) använde sig av dem när han skrev sin Chronicon. De många punkter, där judarnas heliga skrifter liknar, man kan nästan säga fullständigt överensstämmer med kaldéernas (8), gjorde dem ganska farliga för Eusebios i hans rôle [egenskap] som försvarare av och förkämpe för den nya trosläran som upptagit de judiska urkunderna, och med dem en absurd kronologi.

Fotnot 8) Dessa överensstämmelser har först nyligen blivit funna och bevisade, tack vare George. Smiths upptäckter (se hans Chaldaean Account of Genesis). Det är således en armenisk förfalskare, som förmått hela den civiliserade världen att under mer än 1500 år acceptera de judiska efterapningarna som en direkt gudomlig uppenbarelse!

Det är så gott som alldeles säkert, att Eusebios inte skonade Manethos egyptiska, synkronistiska tabeller, och detta till en grad som kommer Bunsen (9) att anklaga honom för att ha stympat historien på det mest samvetslösa sätt. Och Sokrates, en hävdatecknare i femte seklet, likaväl som Syncellus, vice patriark av Konstantinopel i åttonde seklet, anger honom som både en ytterligt fräck och hänsynslös förfalskare.

Fotnot 9) Bunsen, Egypt´s Place in History, vol I, s. 200.

Är det då sannolikt, att han skulle visat sig mer ömsint gentemot de kaldeiska urkunderna, vilka redan hotade den nya religion, som accepterades så förhastat?

_______________________________________________________________________________________________________
page xxvii

Med undantag av dessa mer än tvivelaktiga fragment har hela den kaldeiska heliga litteraturen försvunnit ur den profana världens åsyn lika fullständigt som det sjunkna Atlantis. Några fakta som innehölls i Berosus’ historia återges i andra avdelning av del II, och kommer att kasta ett klart ljus över det verkliga ursprunget till de Fallna Änglarna, personifierade av Bel och Draken.

Om vi nu övergår till den äldsta ariska litteraturen, Rigveda-urkunden, och håller oss strängt till vad herrar orientalister själva sagt, så skall det visa sig att fastän Rigveda inte innehåller mer än omkring 10580 versrader eller 1028 hymner, har den likväl trots Brahmana-böckerna och den stora mängden glosor och kommentarer, än idag inte blivit rätt förstådd. Och varför? Tydligen emedan Brahmana-böckerna, ”de äldsta skolastiska avhandlingarna över de urgamla hymnerna”, själva kräver en nyckel, som orientalisterna misslyckats med att införskaffa.

Vad säger väl å andra sidan de lärde om den buddhistiska litteraturen? Har de möjligen denna fullständigt i sin ägo? Ingalunda. Oaktat de 325 volymer, som nord-buddhisternas Kanjur och Tanjur består av, och där det sägs att varje volym ”väger 4-5 skålpund”, vet man egentligen inget om den verkliga lamaismen. Likväl sägs det inom syd-buddhismen att de heliga böckerna Saddharma alankara (10) innehåller 29 368 000 bokstäver eller, frånräknat alla avhandlingar och kommentarer, ”fem eller sex gånger mer än bibeln”, vilken enligt en uppgift av professor Max Müller, inte kan berömma sig av mer än 3 567 180 bokstäver. För övrigt har översättarna av de nämnda ”325 volymerna” (i själva verket utgör de 333, Kanjur innehåller 108 och Tanjur 225 volymer), ”i stället för att ge oss trogna versioner, i dem inflätat sina egna kommentarier i syfte att därmed rättfärdiga sina egna respektive skolors dogmer” (11) Dessutom – vi upprepar professorns ord till sina lärjungar – ”enligt en tradition, som bevarats inom de buddhistiska lärdomsskolorna, såväl de sydliga som de nordliga, innehöll den buddhistiska kyrkans kanon ursprungligen 80- eller 84 000 avhandlingar, men av dem har de flesta gått förlorade, så att det återstår numera bara 6000”. ”Förlorade”, som vanligt – för européer. Men vem kan vara alldeles säker på att de även är förlorade för buddhister och brahminer?

Fotnot 10) Spence Hardy, The Legends and Theories of the Buddhists, s. 66.

Fotnot 11) ”Buddhism in Tibet”, s. 78

När man känner hur varje rad som skrivits om

_______________________________________________________________________________________________________
page xxviii

Buddha eller om hans ”goda lag” hålls helig av buddhisterna, så förefaller förlusten av nära 76 000 avhandlingar mirakulöst. Om det hade varit tvärtom och av dessa 76 000, fem- eller sextusen hade blivit förstörda under förföljelserna i eller utvandringarna från Indien, då vore det för vem som helst, som vet hur det går till vid sådana tillfällen, lätt nog att medge en sådan möjlighet. Men eftersom det nu är väl bevisat, att de buddhistiska Arhaterna, för att utbreda den nya tron på andra sida av Kashmir och Himalaya-bergen, började sin religiösa utvandring redan 300 år före vår tideräkning (12) och nådde Kina år 61 e.Kr. (13), då Kasyhapa, på inbjudan av kejsare Ming-ti, kom dit för att göra ”himmelens son” bekant med de buddhistiska lärorna, så låter det besynnerligt, när orientalisterna talar om en sådan förlust som verkligen möjlig.

Fotnot 12) Lassen (Indische Altherthumkunde, del II, s. 1072) nämner ett buddhistiskt kloster, som uppförts i Kailas-bergen år 137 f.Kr., och general Cunningham talar om ett ännu äldre.
Fotnot 13) J. Edkins, Chinese Buddhism, s. 87

De tycks inte kunna tänka sig möjligheten av att dessa urkunder kanske kunde vara förlorade enbart för västerlandet och för dem själva, eller att de asiatiska folken skulle kunnat ha den oerhörda djärvheten att förvara sina heligaste urkunder utom räckhåll för främlingar samt vägra att överlämna dem till att vanhelgas och missbrukas, till och med av folkraser, som menar sig ”stå så högt över” de österländska.

Tack vare de talrika medgivanden och beklaganden, som uttryckts av nästan alla orientalister (se t.ex. Max Müllers föreläsningar), kan således allmänheten känna sig tämligen säker om, (a) att de lärda män som studerar de gamla religionerna, i själva verket har ganska få data, varpå de skulle kunna grunda sådana slutgiltiga påståenden, som de brukar avge angående forntidens religioner, samt (b) att denna brist på data inte på minsta sätt hindrar dem från att dogmatisera. Man skulle kunna tänka sig, att tack vare den mängd urkunder rörande den egyptiska gudaläran och mysterierna, som bevarats i den s.k. klassiska litteraturen och hos en hel del gamla författare, åtminstone de religiösa bruk och dogmer, som var förhärskande under den faraoniska tiden, borde vara väl kända och riktigt uppfattade – bättre i alla händelser än Indiens så abstrakta filosofiska system och panteism. Ty före detta århundrades början hade Europa knappast det ringaste begrepp om detta lands religion och språk, då däremot längs Nilen, över hela Egyptens yta, än i dag kvarstår minnesmärken, som vältaligt berättar sin egen historia, och av vilka årligen och dagligen nya uppgrävs. Och dock är det ändå inte så. Själve den lärde Oxford-professorn och språkkännaren [Max Müller] bekänner sanningen, då han säger ... ”Vi ser pyramiderna ännu stå kvar, och i templens och labyrinternas ruiner ser vi murarna

_______________________________________________________________________________________________________
page xxix

täckta med bildskrift och underliga målningar av gudar och gudinnor... På papyrusrullar, som tycks trotsa tidens härjningar, äger vi till och med fragment av vad man kunde kalla egypternas heliga böcker. Och dock, fastän mycket dechiffrerats av detta hemlighetsfulla folks gamla urkunder, är det långt ifrån att själva grundtanken blivit fullt avslöjad i den egyptiska religionen och den ursprungliga betydelsen av dess religiösa ceremonier.(14) Här finns således de hemlighetsfulla, hieroglyfiska dokumenten i behåll, men de nycklar, som ensamt kunde göra dem begripliga, har försvunnit.

Fotnot 14)  Så litet vet i själva verket våra största egyptologer om egypternas begravningsceremonier och de yttre märken, som på mumierna anger skillnaden i kön, att de gjort sig skyldiga till de mest komiska misstag. Det är inte mer än ett par år sedan man i Bulak-museet i Kairo upptäckte ett sådant misstag. En mumie, som man först trott vara lämningarna efter hustrun till någon obetydlig farao, visade sig vara, tack vare en inskrift, som man fann på en amulett, hängande om dess hals, vara mumien av själve Sesostris – Egyptens störste konung!

Icke desto mindre, sedan prof. Muller funnit, att ”det råder ett naturligt samband mellan språk och religion”; och vidare, att det fanns en gemensam arisk religion före den ariska rasens splittring, en gemensam semitisk religion före den semitiska rasens splittring, och en gemensam turansk religion före åtskiljandet av kineserna och de andra till den turanska gruppen hörande stammarna; då han sålunda i verkligheten upptäckt endast ”tre urgamla religionscentra”, och ”tre språkcentra”,och fastän han är alldeles okunnig om dessa ursprungliga religioner och språk, såväl som deras upphov – så tvekar han dock inte att förklara, ”att en fullt historisk grundval för vetenskaplig behandling av världens förnämsta religioner blivit vunnen”!

En ”vetenskaplig behandling” av ett ämne är dock ingen garanti för dess ”historiska grund”; och med de få källor som står till hans förfogande är ingen språkforskare, han må nu vara bland de allra främste, berättigad att ge ut sina egna slutsatser som historiska fakta. Visserligen har den framstående orientalisten till världens fulla belåtenhet styrkt, att enligt det Grimmska systemets fonetiska regler, är Odin och Buddha särskilda personligheter, helt olika varandra, och han har bevisat det vetenskapligt. När han emellertid i samma andedrag begagnar sig av tillfället att säga oss, att Odin ”dyrkades som högsta gudomlighet vid ett långt tidigare skede än Veda-åldern och den homeriska tiden” (Compar. Theol. p 318)) – så har han för denna förklaring inte den ringaste ”historiska grund”, utan lämpar historien och fakta efter sina

_______________________________________________________________________________________________________
page xxx

egna konklusioner, något som nog kan vara ganska ”vetenskapligt” i orientalisternas ögon, men som dock långt ifrån träffar den verkliga sanningen. Vad nu Veda-böckerna och deras kronologi angår, så är nog de motsatta åsikter, som hyses av våra mest framstående språkkännare och orientalister, från Martin Haug till Max Muller själv, vara ett ojävaktigt bevis för att nyssnämnda påstående inte kan stödja sig på någon historisk grund, och att sakens ”inre vittnesbörd” ganska ofta är ett irrbloss i stället för en säker ledstjärna att följa. Några bättre argument har inte heller den moderna jämförande mytologin att visa mot de lärda författare, vilka sedan ungefär ett sekel tillbaka vidhållit, att det måste funnits ”återstoder av en ursprunglig uppenbarelse, som meddelats förfäderna till hela människosläktet...återstoder som bevarats i Grekland och Italiens tempel”. För detta är just vad alla österlandets lärda män och invigde förkunnat för världen tid efter annan. Medan å ena sidan har en mycket ansedd singalesisk präst försäkrat oss, som ett känt och säkert faktum, att de viktigaste av den buddhistiska kyrkans heliga urkunder är magasinerade på orter och ställen, otillgängliga för europeiska lärde, har den nu avlidne Swami Dayanand Sarasvati, sin tids störste hinduiske sanskritlärde, bekräftat detsamma beträffande de forntida brahminska verken inför åtskilliga medlemmar av Teosofiska Samfundet. Vi fick den helige och lärde mannen att le, när vi sa till honom, att professor Max Müller på sina ”föreläsningar” offentligen förklarat, att ”teorin om en ursprunglig översinnlig uppenbarelse, som skulle meddelats människosläktets stamfader, numera hade endast ett ringa antal anhängare”. Hans svar var betecknande: ”Om herr Moksh Mooller’ (så uttalade han namnet) var en brahmin och ville följa mig, så kunde jag föra honom till en gupta grotta (en hemlig krypta) nära Okhee Math i Himalaya, där han ganska snart skulle komma underfund med att vad som förts över Kalapani (oceanens svarta vatten) från Indien till Europa inte varit annat än fragment av kasserade avskrifter av några ställen i våra heliga böcker. Det har funnits en ”ursprunglig uppenbarelse”, och den existerar ännu och skall aldrig gå förlorad för världen, utan åter komma i dagen – fastän  mlechchaerna (främlingarna) kommer utan tvivel att få vänta.”

Ytterligare tillfrågad angående denna punkt, ville han inte säga mer. Detta tilldrog sig i Meerut år 1880.

Det kan ju inte förnekas att det spratt som i Calcutta på 1700-talet spelades överste Wilford och Sir William Jones av brahminerna var tämligen elakt. Men det var väl förtjänt och ingen i denna så ryktbara affär kan klandras 

_______________________________________________________________________________________________________
page xxxi

mera än missionärerna och överste Wilford själv. De förra hade nämligen enligt Sir William. Jones’ egen utsago (Se Asiat. Res., del 1, s. 272.) varit enfaldiga nog att påstå, att ”hinduerna än idag är så gott som kristna eftersom deras Brahma, Vishnu och Mahesa inte är något annat än den kristna treenigheten.” (15)

Fotnot 15). Se Max Müllers ”Introduction to the Science of Religion” samt föreläsningen On False Analogies in Comparative Theology, s. 288, 296 o. följ. Detta har avseende på en skicklig efterapning på blad – som infogats i urgamla puranska handskrifter och på god uråldrig sanskrit – där de brahminska skriftlärda behandlar allt vad de hört överste Wilford berätta om Adam och Abraham, om Noa och hans tre söner, m.m., m.m.

Det var en god läxa. Den har gjort herrar orientalister dubbelt försiktiga – möjligen även några av dem alltför ängsliga, och kanske har reaktionen kommit de förflutna slutsatsernas pendel att svänga alltför långt åt motsatt håll. För detta ”första utbyte på den brahminska marknaden” som svar på överste Wilfords framställning har hos vår tids orientalister alstrat en påtaglig fallenhet och lust att förklara så gott som alla uråldriga sanskritmanuskript att vara av väldigt sent datum, att de rättfärdiga missionärernas tilltag att försöka dra fördel av tillfället. Och att de verkligen gör detta – så långt deras mentala förmågor sträcker sig – därom vittnar de nyligen gjorda absurda försöken att visa hur hela Krishnas historia i Purana-böckerna är ett av brahminerna verkställt plagiat ur bibeln! Men de fakta som anförs av den lärde Oxford-professorn i hans föreläsningar i boken ”Science of Religions” [Religionsvetenskap] beträffande de numera berömda interpoleringarna (vilka i början hedrade överste Wilford till stor berömmelse, men var sedan enbart till förtret och nesa), kommer inte alls i konflikt med de slutsatser som oundvikligen uppstår hos den som studerar den Hemliga Läran. För om också forskningarna visar, att varken det Nya eller ens det Gamla Testamentet har lånat något från brahminernas och buddhisternas långt äldre religioner, så följer inte därav, att judarna inte skulle kunnat låna allt de visste från de kaldeiska urkunderna, vilka senare blev stympade av Eusebios. Vad kaldéerna angår, så hade de otvivelaktigt brahminerna att tacka för sin första kunskap, ty Rawlinson påvisar ett omisskännligt vediskt inflytande på Babylons äldsta mytologi, och överste Vans Kennedy förklarade för länge sedan och med rätta, att Babylon redan från första början var ett säte för brahman- och sanskritstudier. Men det ser ut, som om alla bevis förlorar sitt värde inför den sista av professor Max Müllers teorier. Hela världen känner denna teori. De fonetiska lagarnas kodex har nu blivit ett universellt lösningsmedel, varmed upphäves all identifiering av och allt ”samband” mellan

_______________________________________________________________________________________________________
page xxxii

olika nationers gudar. Sålunda, fastän Merkurius’ (Buddhas, Thot-Hermes,m.fl.) moder var Maya (illusion, ty Maria är mare, hav, symbolen för det stora bländverket) – så har varken dessa tre personer något sammanhang, eller kan de ha det, alltsedan Bopp ”fastställt sin fonetiska lagkodex”!

I sina bemödanden att sammanföra de oskrivna hävdernas talrika trådar tar våra orientalister ett synnerligen djärvt steg, i det de a priori förnekar allt, som inte passar in på deras speciella slutsatser. Sålunda, medan nya upptäckter dagligen görs om betydande vetenskaper och konster, som existerat långt tillbaka i tidernas natt, så vill man likväl hos några av de äldsta kulturfolken förneka till och med kännedomen om skrivkonsten och tillägger den barbari i stället för kultur. Icke desto mindre kan ännu spåren av en väldig civilisation påvisas, till och med i Central-Asien. Denna civilisation är otvivelaktigt förhistorisk. Men hur skulle någon civilisation kunna existera utan någon som helst form av litteratur, utan urkunder eller krönikeböcker? Vanligt sunt förstånd borde vara tillräckligt för att ersätta de bortfallna länkarna i de försvunna folkens historia. Den jättestora, oavbrutna mur av höga berg, som kantar Tibets högslätt, ända från floden Khuan-Khés övre lopp till Kara-Korams höjder, har skådat en civilisation, som varat tusentals år och skulle kunna förtälja människorna sällsamma hemligheter. Det var en tid, då de östra och centrala delarna av detta område – Nan-Schayan och Altyn-tag – var täckta av städer, som mycket väl kunde tävla med Babylon i storhet och glans. En hel geologisk period har gått fram över landet, sedan dessa städer såg sin sista stund, vilket intygas av de ofantliga flygsandskullarna samt den numera ofruktbara och döda jordmånen på de ändlösa, centrala slätterna i Tarims bassäng, varav endast utkanterna är något litet kända av resande. I det inre av dessa sandplatåer finns det vatten, och där ligger friska, blomstrande oaser, men ingen främling har någonsin funnit vägen dit, ingen europeisk fot har vågat beträda de förrädiska flygsandsfälten. Det finns bland dessa oaser vissa platser, som till och med för den infödde, men oinvigde resenären är absolut otillgängliga. Stormvindarna kan fritt ”driva upp sanden i virvlar och svepa fram över slätterna” – det står dock inte i deras makt att tillintetgöra vad som ligger utom deras räckhåll. De underjordiska förvaringsrummen, byggda djupt nere i jordens innandömen, är i säkerhet, och eftersom deras ingångar är gömda i dessa oaser, så finns inget skäl att frukta, att de skulle kunna upptäckas, inte ens om hela krigshärar invaderade de sandfyllda ödemarker där –

_______________________________________________________________________________________________________
page xxxviii

 

”Ej minsta bäck, ej buske, ej ett hus man skådar
och bergens kedja som en taggig skärm omgärdar
den torra, brända öknens ofruktbara hedar. ...”

Det är dock ingalunda av nöden att sända läsaren in i öknen, då samma bevis för en urgammal civilisation även finns i jämförelsevis befolkade delar av samma trakt. Oasen Tjertjen t.ex., belägen på ungefär 4000 fots höjd över Tjertjen-Daryas yta, är i alla riktningar omgiven av ruiner efter forntida städer och byggnadskomplex. Det är endast omkring 3000 själar som där utgör återstoderna av ungefär hundra utslocknade folkslag och raser, vilkas namn inte ens är kända av våra etnografer. Det skulle falla sig ganska svårt för en fornforskare att klassificera, indela och underindela dem – speciellt när de respektive avkomlingarna av alla dessa antediluvianska raser och stammar själva är lika okunniga ifråga om sina egna förfäder, som om de var fallna från månen. När de tillfrågas om sin härkomst, ger de till svar, att de inte vet varifrån deras fäder är komna, men att de har hört, att de första människorna av deras folk var styrda av dessa ödemarkers stora andeväsen. Detta kan ju sättas på okunnighetens och vidskepelsens räkning; men svaret kan också med hänsyn till de lärdomar, som meddelas i den Hemliga Läran, vara grundat på en urgammal tradition. Endast Chorassanstammen säger sig komma från det land, som för närvarande kallas Afghanistan, långt före Alexander den stores tid, en uppgift som stöds av sägner och legender. Den ryske upptäcktsresanden, överste (numera general) Przjevalsky fann, helt nära Tjertjen-oasen, ruinerna av två ofantliga städer, av vilka den äldsta, enligt traditionen förstördes för tre tusen år sedan av en hjälte i jättegestalt och den andra av mongolerna i tionde seklet av vår tideräkning.

Platsen där de båda städerna var belägna, är nu, tack vare flygsanden och ökenvinden, fyndorten för mångahanda sällsamma och olikartade ting, porslinsskärvor, köksredskap, och människoben. De infödda hittar ofta mynt av koppar och guld, hopsmälta silvertackor, diamanter, turkoser samt, det märkvärdigaste av allt, sönderslaget glas... Man finner även likkistor, gjorda av något oförstörbart träslag eller annat material, innehållande balsamerade lik, synnerligen väl bibehållna... Alla de manliga mumierna är storväxta, starkt byggda män med långt vågigt hår... Man har påträffat en gravhåla, i vilken tolv lik fanns sittande... En annan gång fann vi i en ensamt stående kista, liket av en ung flicka. Hennes ögon var tillslutna med gyllene plattor, och käken kvarhölls i sitt läge av en guldring, som gick under hakan och upp över hjässan. Hon var klädd i en åtsittande

_______________________________________________________________________________________________________
page xxxiv

ylledräkt, och bröstet var täckt av gyllene stjärnor, men fötterna hade lämnats bara. (Ur ett föredrag av N.M. Przjevalsky) Den namnkunnige resanden tillägger, att längs med hela vägen vid Tjertjen-floden hörde de sägner och berättelser om 23 städer, begravna sedan urminnes tid av öknarnas flygsand. Samma tradition finns vid Lop-nor och i Kerya-oasen.

Spåren av en sådan civilisation samt liknande traditioner berättigar vår tilltro på andra fornsägner, som bekräftas av infödda personer med bildning och uppfostran i Indien och Mongoliet, när de berättar om ofantliga bibliotek, vilka räddats undan sanden, samt om åtskilliga reliker av forntida MAGISKT vetande, som alla blivit bringade i säkerhet.

För att rekapitulera: Den Hemliga Läran var den urgamla och förhistoriska världens universellt spridda religion. Bevis för dess spridning, autentiska urkunder om dess historia, en komplett kedja av dokument, som visar dess karaktär och utbredning i varje land, tillsammans med alla dess stora adepters undervisning, finns att tillgå till denna dag i de hemliga kryptorna i det Ockulta Brödraskapets bibliotek.

Detta påstående blir ännu mer troligt om man tar i betraktande följande fakta: traditionen om att tusentals urgamla pergament blev räddade när biblioteket i Alexandria förstördes; de tusentals verk på sanskrit, som försvann i Indien under Akbars regering; den i Kina och Japan allmänt spridda traditionen, att de verkliga texterna ävensom de gamla kommentarer, utan vilka de inte kan förstås, allt uppgående till många tusen volymer, sedan långa tider är oåtkomliga för den profana världen; försvinnandet av den ofantliga litteratur i heliga och ockulta ämnen, som fanns i Babylon; förlusten av de nycklar, vilka ensamma skulle kunna lösa de gåtor, som ligger i Egyptens hieroglyfiska annaler; den indiska tradition, som berättar att de verkliga och hemliga kommentarer, vilka är nödvändiga för den rätta förståelsen av Vedaböckerna, fastän de inte längre är synliga för profana ögon, dock fortfarande är tillgängliga för den invigde, fördolda i hemliga valv och grottor; samt att en liknande övertygelse finns bland buddhisterna rörande deras hemliga böcker.

Ockultisterna vidhåller, att alla dessa handlingar existerar, skyddade för västerlänningarnas plundrande händer, och att de åter ska komma i dagen under en mer upplyst tid; tills dess ”får mlechchaerna” (de förkastade, vildar, de som står utanför den ariska civilisationen), enligt den ovannämnde lärde brahminens uttryck, räkna med att få ”vänta”.

För det är inte de invigdes fel, att dessa dokument nu är ”förlorade” för den profane, inte heller dikterades deras policy av vare sig själviskhet eller

_______________________________________________________________________________________________________
page xxxv

av något begär att monopolisera den livgivande, heliga vetenskapen. Det finns vissa delar av den hemliga vetenskapen, som under oräkneliga tidsåldrar tvingats förbli dolda undan profana blickar; men detta har skett, eftersom ett yppande av så fruktansvärt viktiga hemligheter för den oförberedda mängden skulle varit detsamma som att ge ett barn ett tänt ljus i ett krutmagasin.

Vi vill här i korthet svara på en fråga, som ofta uppstått i allvarligt sökande sinnen, när de möts av dylika påståenden:

”Vi kan förstå”, säger de, ”nödvändigheten av att för den stora hopen dölja sådana hemligheter som Vril, denna oerhörda kraft, som splittrar klippor, upptäckt av J.W. Keely i Philadelphia, men vi kan inte förstå, vilken fara som skulle kunna ligga i att uppenbara en rent filosofisk lära, som t.ex. den om planetkedjornas evolution.”

Faran var denna: sådana läror som den om planetkedjan eller om de sju raserna, ger omedelbart en ledtråd till människans sjufaldiga sammansättning, för var och en av människans principer står i samband med ett plan, en planet och en ras; och de mänskliga principerna står, på varje plan, i samband med de sjudubbla ockulta krafterna, av vilka de, som verkar på de högre planen, besitter en förfärande makt. Således ger varje sjudelning genast ledtrådar till fruktansvärda ockulta krafter, vilkas missbruk skulle leda till oberäkneligt ont för mänskligheten; en ledtråd som kanske inte är en ledtråd för det nuvarande släktet – i synnerhet inte för västerlänningarna, som skyddas av själva sin förblindelse, av sin materialistiska okunnighet och sin vantro gentemot allt vad ockultism heter – men som inte desto mindre måste varit verkligt värdefull under den kristna tideräkningens första sekler, för de människor som var fullt övertygade om ockultismens verklighet, och vid ingången till en cykel av degradering, som gjorde dem mogna för missbruket av ockulta förmögenheter och utövandet av trolldom av värsta slag.

Urkunderna blev därför undangömda, det är sant, men själva kunskapen och dess verkliga existens hade aldrig betraktats som en hemlighet av hierofanterna i Templen, där Mysterierna i alla tider används som en disciplin och en stimulans till dygd. Detta är mycket gamla nyheter, ständigt förmedlade av de stora adepterna, från Pytagoras och Platon till neoplatonikerna. Det var nasaréernas nya religion, som förde med sig en förändring till det sämre –  en policy som varade under många sekler.

Det är ett rätt så kuriöst faktum, som blivit bekräftat för författaren av en trovärdig person, som under åratal innehaft befattning vid en rysk ambassad, att i det kejserliga biblioteket i S:t Petersburg finns många dokument,

_______________________________________________________________________________________________________
page xxxvi

som bevisar att ännu vid den sena tidpunkt, då frimureriet och mystikernas många Hemliga Sällskap florerade i Ryssland – dvs. vid slutet av förra och början av detta århundrade – mer än en mystiker begav sig över Ural-bergen till Tibet för att där söka kunskap och bli upptagen bland de invigda i Central-Asiens okända, underjordiska kryptor. Och mer än en återkom efter många år med ett rikt förråd av vetande, som han ingenstans i Europa kunnat förvärva. Vi skulle kunna anföra många liknande fall och nämna mycket kända namn, om vi inte fruktade att ett sådant offentliggörande kunde misstyckas av dessa nyblivna invigdas familjer. Den som vill övertyga sig om ovannämnda sakförhållande, behöver bara rådfråga de annaler och handlingar i de ryska arkiven, som rör frimureriets historia.

Dessa fakta överensstämmer med vad som många gånger av oss blivit anfört, tyvärr med alltför liten försiktighet. Långt ifrån att vi därmed gjort mänskligheten en tjänst, som meningen var, har de giftiga anklagelserna för överlagd uppdiktning och egennyttigt bedrägeri, utslungade mot dem, som vågat framkomma med påståenden om fakta lika sanna som de var i västerlandet okända, enbart alstrat ond karma för belackarna. Men olyckan är nu skedd, och sanningen får inte längre förnekas, vilka än följderna därav kunna bli.

Man frågar oss, är detta en ny religion? Ingalunda; det är varken en religion eller en ny filosofi; för som vi redan sagt, så är den lika gammal som den tänkande människan. Det är inte första gången som dess läror offentliggörs; de har försiktigt blivit meddelade åt mer än en invigd europé, som i sin ordning meddelat den åt andra – ett exempel därpå är den nu avlidne Ragon.

Åtskilliga stora tänkare har förklarat, att det inte funnits en enda religionsstiftare vare sig arisk, semitisk eller turansk, som uppfunnit en ny religion eller uppenbarat en ny sanning. Dessa stiftare var alla förmedlare, inte upphovsmän till nya läror. De var uppfinnare av nya former och tolkningar, men de sanningar, på vilka dessa var grundade, var lika gamla som människosläktet. De utvalde en eller flera av dessa stora sanningar – verkligheter, som endast var synliga för den sant Vises och Siarens blick – bland alla dem, som omedelbart uppenbarats för människan i begynnelsen, och som bevarats inom templens adyta och meddelats genom invigning under MYSTERIERNA och genom personlig undervisning; och dessa sanningar uppenbarade de för massorna.

På så sätt fick varje folkstam i sin tur några av dessa sanningar under slöjan av vars och ens lokala och särskilda symbolik, vilken i tidernas lopp utvecklade sig till en mer eller mindre filosofisk gudsdyrkan, ett panteon under mystisk förklädnad. Därför kallas Confucius som enligt den historiska tideräkningen är en mycket gammal lagstiftare

_______________________________________________________________________________________________________
page xxxvii

 – fast en tänkare av jämförelsevis nytt datum i världens historia – med rätta av dr Legge (16) bara för en förmedlare, inte en skapare. Och han säger själv: ”Jag ger endast vad jag själv mottagit; jag kan inte skapa något nytt. Jag tror på de gamla, och därför älskar jag dem.” (17) (Citerat av Max Müller i Science of Religions .)

Fotnot 16) Lün Yü (§ I a). Schott, ”Chinesische Literatur”, s. 7.

Fotnot 17) ”Life and Teachings of Confucius”, s. 96.

Författaren älskar även dem, hon tror därför på de gamla och på de nutida arvtagarna till deras Visdom. Och eftersom hon tror på båda, överlämnar hon nu det hon själv mottagit och lärt till alla dem som är villiga att acceptera det. Vad beträffar dem som kan komma att förkasta hennes vittnesbörd – dvs. det stora flertalet – så ska hon utan någon känsla av bitterhet finna sig i det, därför att de har lika mycket rätt att förneka som hon har rätt att bekräfta, eftersom de ser på SANNINGEN från två helt olika synpunkter. Enligt reglerna för den lärda kritiken tillkommer det ju orientalisten att a priori förkasta varje påstående som han själv inte kan fullständigt verifiera. Och hur kan väl en västerländsk vetenskapsman enbart på hörsagor anta saker som han inte vet någonting om? Sanningen är den, att vad som meddelas i dessa volymer är till lika stor del härlett från muntlig undervisning som från skrivna urkunder. Denna första framställning av de esoteriska lärorna grundar sig på Sånger, [Stanzor] vilka är minnesmärken från ett folk som är okänt av etnologin; det påstås att de är skrivna på ett språk som inte finns på listan över dem som språkvetenskapen är förtrogen med; de sägs härstamma från en källa (Ockultismen) som vetenskapen inte vill veta av; och slutligen framläggs de av en person, vars trovärdighet ständigt misstänkliggjorts inför världen av alla dem som hatar besvärliga sanningar eller har någon egen älsklingsteori att försvara. Således kan man förvänta sig och på förhand acceptera att dessa läror kommer att bli förkastade. Ingen som vill heta ”lärd” eller vetenskapsman inom vilken avdelning det än må vara av den exakta vetenskapen, kommer att tillåta sig att på allvar sysselsätta sig med dessa läror. De kommer att mötas av hån och förkastas utan dom och rannsakan i detta århundrade, men enbart i detta. För i det tjugonde seklet av vår tideräkning kommer de lärde att börja inse och erkänna, att Den Hemliga Läran varken är en uppfinning eller en överdrift av verkigheten, utan tvärtom enbart en kortfattad framställning därav, och slutligen att de lärdomar den innehåller är äldre än Veda-böckerna. (18) Har inte dessa senare, för inte mer än femtio år sedan, blivit förlöjligade, förkastade, behandlade

Fotnot 18) Detta sägs inte med anspråk på att vara någon profetia, utan är helt enkelt ett påstående som är grundat på sakkännedom. Under varje århundrade görs ett försök att visa världen, att ockultismen inte är någon tom vidskepelse. Sedan dörren en gång öppnats på glänt, kommer den att öppnas mer och mer för varje nytt sekel. Tiden är mogen för en mera djupgående kunskap än den som hittills fått uppenbaras, trots att den fortfarande är väldigt begränsad.

_______________________________________________________________________________________________________
page xxxviii

 som ”ett modernt falsarium”? Förkunnades det inte en gång att sanskrit var en avkomling av grekiskan, en därur härledd dialekt, enligt Lempriére och andra lärde? Omkring 1820 säger professor Max Müller till oss att brahminernas, magernas och buddisternas heliga böcker ”var näst intill okända; man betvivlade till och med deras tillvaro, och det fanns inte en enda lärd, som kunde översätta en rad ur Veda-böckerna…Zend-Avesta eller... ur den buddistiska Tripitaka. Och nu är det likväl bevisat, att Veda-böckerna är ett verk av den mest avlägsna forntid, och att ”deras bevarande nästan stöter på underverk”. (Lecture on the Vedas.)

Fotnot 18) Detta sägs inte med anspråk på att vara någon profetia, utan är helt enkelt ett påstående som är grundat på sakkännedom. Under varje århundrade görs ett försök att visa världen, att ockultismen inte är någon tom vidskepelse. Sedan dörren en gång öppnats på glänt, kommer den att öppnas mer och mer för varje nytt sekel. Tiden är mogen för en mera djupgående kunskap än den som hittills fått uppenbaras, trots att den fortfarande är väldigt begränsad.

Man kommer att säga detsamma om Den Arkaiska Hemliga Läran, när en gång bevisen blivit framlagda för dess ovedersägliga tillvaro och dess urkunders verklighet. Men sekler ska förgå, innan väsentligt mera därav kommer att meddelas. Med avseende på det förhållandet, att nyckeln till zodiakens mysterier gått nästan alldeles förlorad för världen, säger författarinnan i Isis Unveiled för mer än tio år sedan, att ”Denna nyckel måste vridas om sju gånger, innan hela systemet är avslöjat. Vi kommer bara vrida om den en gång för att därmed tillåta den profane en inblick i mysteriet. Lycklig den som förmår fatta det!”

Detsamma kan sägas om hela det Esoteriska systemet. En omvridning av nyckeln, inget mer, blev givet i Isis – en hel del mer förklaras i dessa volymer. Vid den tiden ägde författarinnan dels en ganska ofullständig kännedom om det språk, på vilket boken skrevs, dels var det då förbjudet att yppa många saker, vilka nu fritt får avhandlas. I det tjugonde seklet ska måhända någon mera kunnig och långt mera lämplig lärjunge sändas av Vishetens Mästare för att framlägga de slutliga och ovedersägliga bevisen för att det finns en vetenskap, som kallas Gupta-Vidya, samt att i likhet med Nilens förr så hemlighetsfulla ursprung, källan till alla de religioner och filosofier, som världen nu känner, varit under tidsåldrar glömd och förlorad för mänskligheten, men nu äntligen är återfunnen.

Ett sådant arbete som detta borde inte introduceras enbart genom ett vanligt Företal, utan snarare genom en hel volym; en volym som meddelade fakta, inte bara utläggningar, eftersom DEN HEMLIGA LÄRAN inte är en avhandling eller en samling vaga teorier, utan innehåller alla de sanningar som kan delges världen under detta århundrade.

Det skulle varit fullkomligt meningslöst att på dessa blad offentliggöra

_______________________________________________________________________________________________________
page xxxix

de delar av de esoteriska lärorna, vilkas försegling nu blivit bruten, om inte deras äkthet och överensstämmelse med de gamla urkunderna – eller åtminstone sannolikheten därav – även kunde bekräftas. De uppgifter, som här kommer att lämnas, måste stödja sig på varjehanda vittnesbörd, som de gamla filosoferna, de klassiska författarna och till och vissa lärda kyrkofäder, av vilka somliga kände dessa läror, eftersom de hade studerat dem eller sett och läst arbeten i dessa ämnen; andra, eftersom de till och med varit personligen invigda i de forntida Mysterierna, under vilkas fortgång de arkana lärorna allegoriskt framställdes. Det åligger författarinnan att ange historiska och trovärdiga namn och citera väl kända, gamla och nya författare av erkänd förmåga, gott omdöme och prövad sanningskärlek; hon måste även omtala några av de hemliga vetenskapernas och konsternas mest framskridna och ryktbara utövare, såväl som mysteriernas eget innehåll i den sällsamma arkaiska form, vari de uppenbarats eller rättare delvis framställts för allmänheten.

Hur skall detta genomföras? Vilket är det bästa sättet att uppnå detta mål? Detta var den fråga vi ständigt ställde oss själva. För att förtydliga vår plan kan vi försöka göra en jämförelse. När en turist som kommer från ett fullständigt utforskat land, plötsligt befinner sig vid gränsen av ett okänt land [terra incognita] vilket är omgivet och stängt för alla blickar av en fruktansvärd mur av oöverstigliga klippor, så har han trots detta ännu inte skäl att erkänna sig uppgiven i sina upptäcktsplaner. Det är honom förvägrat att tränga in  i landet på andra sidan. Men om han än så länge inte personligen får beträda det hemlighetsfulla området, så kan han dock finna ett sätt att ta det i betraktande på så nära håll som möjligt. Med kännedom om de landskap han lämnat bakom sig kan han bilda sig ett allmänt och tämligen riktigt begrepp om den utsikt, som öppnar sig på andra sidan muren, om han helt enkelt klättrar upp till högsta spetsen av de bergshöjder, som ligger framför honom. När han en gång väl är där kan han se sig omkring så mycket han vill och jämföra det han urskiljer, om än med någon svårighet, med det han lämnat bakom sig där nere, då han tack vare sina egna bemödanden, överskridit gränsen för dimmorna och bergets molnbeklädda sluttningar.

En sådan preliminär observationspunkt kan inte i dessa två volymer erbjudas dem, som skulle vilja bättre förstå de mysterier från de förarkaiska perioderna, som omnämns i texterna. Men om läsaren har litet tålamod och kastar en blick på de europeiska religioners och trosbekännelsernas nuvarande tillstånd samt jämför detta med vad historien känner om de tider, som omedelbart föregick och

_______________________________________________________________________________________________________
page xl

efterföljde den kristna tidens början, så ska han i tredje delen av detta arbete finna alla nödvändiga upplysningar.

I denna del kommer vi att meddela en kort återblick på alla de förnämsta adepter historien känner till och beskriva mysteriernas förfall, varefter invigningens och den Heliga Vetenskapens verkliga natur började systematiskt utplånas och slutligen försvinna ur människornas hågkomst. Ända från den tiden blev dessa läror Ockulta, och Magin uppfattades alldeles för ofta under det vördnadsvärda men ofta missledande namnet Hermetisk filosofi. Sålunda var det den sanna Ockultismen som innehades av de Mystiker, vilka levde under de århundraden som föregick vår tideräkning, då däremot Magin, eller rättare Svartkonsten, med sina Ockulta Konster verkar ha följt kristendomen i spåren.

Hur stora och nitiska de bemödanden än var, som under dessa första århundraden fanatiskt gjordes att utplåna varje spår av de hedniska folkens mentala och intellektuella arbete, så var det ett misslyckande; men bigotteriets och intoleransens mörka demon har allt sedan dess systematiskt försökt att vanställa varje upplysande sanning från den förkristna tiden. Historien har dock, trots de osäkra urkunderna, bevarat tillräckiga minnesmärken ända till vår tid för att ge oss en opartisk bild av det hela. Må då läsaren stanna ett ögonblick med författarinnan på den valda utsiktspunkten. Vi ber honom skänka hela sin uppmärksamhet åt det millennium av de förkristna och efterkristna perioderna, som delade av året ETT efter Kristi födelse. Denna senare händelse – den må nu vara historisk eller ej – har inte desto mindre blivit använd som en signal till uppförandet av ett invecklat system av bålverk och vallar, avsedda att förekoma varje möjlig återgång till, ja varje återblick på det förflutnas förhatliga religioner – religioner, som var hatade och fruktade, eftersom de kastade ett alltför klart ljus över den nya och avsiktligt beslöjade tolkningen av vad som nu kallas det ”Nya Förbundet”.

De första kyrkofädernas nästan övermänskliga ansträngningar att utplåna själva minnet av Den Hemliga Läran ur människornas hågkomst, har alla misslyckats. Sanningen kan aldrig dödas; därför har de inte lyckats att helt och hållet sopa bort från jordens yta alla spåren av denna urgamla Visdom och inte heller att bakbinda och stoppa till munnen på alla dem, som bar vittne om henne. Tänk bara på alla de tusentals, om inte miljontals handskrifter som blivit uppbrända; på de minnesmärken och byggnadsverk, med deras alltför upplysande inskriptioner och symboliska målningar, som blivit till grunden nedrivna; på de skaror av eremiter och asketer som tidigt strövade omkring bland övre och nedre Egyptens grusade städer, i öknarna och bland bergen, i dalarna och på höjderna, brinnande av nit att spåra upp och

_______________________________________________________________________________________________________
page xli

förstöra varje obelisk eller pelare, varje papyrusrulle eller pergament, som kunde falla i deras händer, så snart de bara bar tau-symbolen eller något annat av de tecken, som den nya tron hade lånat eller tillägnat sig från den gamla – och man ska tydligt inse, hur det kommer sig, att så litet återstår av forntidens urkunder. I sanning så trivdes fanatismens onda andar – den tidiga och medeltida kristendomens och islams andar – alltifrån början allra bäst i mörker och okunnighet; och båda har de

                – gjort solen röd som blod och jorden till en grav,
                av graven de jämväl ett helvete har skapat,
                och själva helvetet än svartare de gjort!

Dessa båda religioner har förvärvat sina proselyter med svärdet; båda har byggt sina kyrkor på hekatomber av skyhögt uppstaplade mänskliga offer. Över ingångsporten till första seklet av vår tideräkning brann de ödesdigra och olycksbådande orden ”ISRAELS KARMA”. Över ingången till vårt århundrade ska framtidens siare kunna urskilja andra ord, som pekar på en karmisk vedergällning för illistigt förfalskad HISTORIA, för avsiktligt förvrängda tilldragelser, för falskeligen förtalade stora personligheter, vilka av eftervärlden blivit i grund misskända och till oigenkännlighet söndermalda mellan dessa Jagannaths två vagnar; bigotteriet och materialismen, av vilka den ena antar för mycket, den andra förnekar allt. Vis är den, som vet att hålla sig vid den gyllene medelvägen och förlitar sig på tingens eviga rättvisa! Faizi Diwan, ”vittnet till märkvärdiga tal, hållna av en fritänkare, som tillhör ett tusentals sekter”, säger: ”På uppståndelsens dag, då alla församlas och alla förflutna ting skall förlåtas, då skall Kabas synder vara förlåtna, tack vare de kristna kyrkornas orenhet.” Dessutom svarar professor Max Müller: ”Islams synder och orenheten inom kristendomen är båda lika usla. På uppståndelsens dag ska såväl muhammedaner som kristna komma att inse fåfängan i sina religionsläror. På jorden strider människorna för religionen; i himlen kommer de att få se, att det inte ges mer än en enda sann religion: tillbedjandet av Guds ANDE. (19)

Fotnot 19) Lectures on the Science of Religion, av F. Max Müller. S. 257.

Med andra ord: ”DET FINNS INGEN RELIGION (ELLER LAG) HÖGRE ÄN SANNINGEN” – ”SATYAT NASTI PARO DHARMAH” –  Maharadjan av Benares motto, vilket adopterades av det Teosofiska Samfundet.

Som vi redan har sagt i Förordet, så är Den Hemliga Läran inte en ny version av Isis Unveiled – som det ursprungligen var tänkt. Utan den är snarare en bok som förklarar

_______________________________________________________________________________________________________
page xlii

den förra, och fastän den är ett fullkomligt självständigt arbete, så är den en nödvändig följd därav. Mycket som förmedlades i ISIS kunde svårligen förstås av den tidens teosofer. Den Hemliga Läran kommer att belysa åtskilliga problem, vilka lämnats olösta i det första arbetet och isynnerhet på dess första sidor, som aldrig blivit förstådda.

Eftersom vi i ISIS två volymer endast hade att sysselsätta oss med de filosofiska system som tillhör den historiska tiden, samt de fallna nationernas symbolik, så kunde vi där endast kasta en hastig blick på Ockultismens panorama. I föreliggande arbete meddelas utförligt Kosmogonin [läran om världsdaningen] samt evolutionen av de fyra raser som föregick vår Femte ras och dess Mänsklighet, så dessa två digra volymer utgör egentligen förklaringen till vad som förekommer ensamt på första sidan av ISIS UNVEILED samt spritt här och där som korta antydningar under arbetets gång. Inte heller kan vi i de nuvarande volymerna företa den omfattande förteckningen på de Arkaiska Vetenskaperna, liksom den gradvisa utvecklingen av de hemlighetsfulla Mänskligheter och raser som föregick vår ”Adamitiska” Mänsklighet, innan vi redogjort för så svåra problem som den Kosmiska och Planetariska evolutionen. Därav följer, att föreliggande försök att klargöra några av den esoteriska filosofins mysterier i själva verket inte har någonting gemensamt med det föregående arbetet. Må det tillåtas författarinnan att belysa detta med ett exempel.

Del I av Isis börjar med en hänvisning till en ”gammal bok”:

...så gammal att våra nutida antikvarier skulle kunna grubbla över dess sidor i oändlighet utan att komma överens om beskaffenheten av den vävnad, på vilken den är skriven. Den är det enda originalexemplar, som numera existerar. Den äldsta kända hebreiska urkund om den ockulta vetenskapen, Sifra Dzeniouta, har blivit sammanskriven efter denna, och detta vid en tidpunkt, då den redan betraktades som en litterär relik. En av de teckningar den innehåller föreställer den Gudomliga Essensen utströmmande från ADAM (20) under formen av en lysande båge, som efter hand antar formen av en cirkel; när den obeskrivliga gudastrålen uppnått högsta punkten av denna båge, vänder den nedåt och återkommer till jorden, och medför i sin bana en högre typ av mänsklighet. I samma mån som den närmar sig jorden, blir emanationen allt mörkare, och när den slutligen når jorden, är den svart som natten.

Fotnot 20) Detta namn är här använt i samma mening som det grekiska ordet [[anthropos]]

_______________________________________________________________________________________________________
page xliii

Denna ”mycket gamla bok” är det originalverk efter vilket de talrika volymer som utgör Kiu-ti blivit sammanställda. Och det är inte bara den senare och Sifra Dzeniouta, utan även Sefer Jetzirah (21), som de hebreiska kabbalisterna tillskriver patriarken Abraham(!), Shu-king, Kinas ursprungliga bibel, den egyptiske Thot-Hermes' heliga böcker, de indiska Puranerna, den kaldeiska Siffertalens bok, och till med Pentateuken, [Mose 5 böcker], alla leder de sin upprinnelse från denna lilla huvudurkund. Traditionen säger att den skrevs på Sen-zar, dvs.det hemliga tempelspråket, efter diktamen av Gudomliga Varelser som uppenbarade den för Ljusets Söner i Central-Asien, vid själva begynnelsen av den femte rasen (vår ras); ty det var en tid då detta språk, Sen-zar, var känt av de Invigda i alla länder och förstods lika lätt av toltekernas förfäder i Central-Amerika som av det försvunna Atlantis invånare. Dessa åter, den fjärde rasens människor, hade fått kunskapen därom av den tredje rasens vise, Manushierna, vilka fått lära den direkt från den andra och första rasens Devor. Den ”teckning”, som det talas om i Isis, har avseende på evolutionen av dessa raser och på vår mänsklighet under den fjärde och femte rasen i Vaivasvatas Manvantara eller ”Rund”; varje Rund består i sin tur av de yugas eller cykler, som utgör mänsklighetens sju perioder, av vilka fyra redan är förgångna i vår livscykel och mittpunkten av den femte i det närmaste uppnådd. Bilden är symbolisk, som var och en lätt kommer att förstå, och framställer tillvaron från dess första begynnelse. Sedan den gamla boken beskrivit den kosmiska evolutionen och förklarat uppkomsten av allt som finns på jorden, den fysiska människan inbegripen, och sedan den meddelat rasernas verkliga historia, från den Första till vår egen Femte ras, går den inte längre. Den stannar vid början av Kali Yuga, precis 4989 år sedan*, vid Krishnas död, den lysande ”solguden”, en i forna tider levande hjälte och reformator.

Fotnot 21) Rabbi Jehoshua Ben Chananea, som dog omkr. 72 e. Kr., förklarade öppet, att han utfört ”underverk” med hjälp av Sefer Jetzirahs Bok, och utmanade alla tvivlare. Franck anför efter den babyloniska Talmud två andra taumagurister, rabbinerna Chanina och Oshoi. (Se ”Jerusalem Talmud, Sanhedrin,” k. 7 osv., samt Franck, [Die Kabbalah], s.55, 56.) Flera av medeltidens ockultister, alkemister och kabbalister påstod detsamma, och till och med den nutida  numera avlidne Magus Eliphas Lévi, försäkrar detta offentligt i sina böcker om magi.

[* När detta skrevs år 1888. Övers. anm.]

Men det finns ännu en gammal bok. Denna betraktas dock inte av sina ägare som synnerligen gammal, för den härrör endast från ”den Mörka Tidsålderns” begynnelse

_______________________________________________________________________________________________________
page xliv

för omkring 5000 år sedan. Omkring nio år härefter [eller 1897] kommer de fem första millennierna, den första cykeln av den stora Kali Yuga-perioden, vara slut. Och då kommer den sista profetian i denna urkund (den första volymen av ”den Mörka Tidsålderns” profetiska annaler) uppfyllas. Vi behöver inte vänta länge på detta, och många bland oss kommer att få se gryningen av den nya cykeln, vid vars slut många räkningar kommer att göras upp och avslutas folken emellan. Profetiornas andra volym är nästan färdig; den har varit förberedd sedan Sankaracharyas tid, Buddhas store efterträdare.

Vi vill fästa läsarens uppmärksamhet på en annan viktig punkt, som gör sig gällande redan vid början av den långa raden av bevis för tillvaron av en enda, ursprunglig och universell Visdom – viktig i alla händelser för dem, som studerar den kristna kabbalan. Dessa läror var nämligen kända, åtminstone delvis, av flera bland kyrkofäderna. Det påstås, på rent historisk grund, att Origenes, Synesius och till och med Clemens Alexandrinus själva varit invigda i mysterierna, innan de med den alexandrinska skolans neo-platonism förenade gnostikernas, under den kristna förklädnaden. Och än mera: några av de Hemliga skolornas läror – dock visserligen inte alla – blev förvarade i Vatikanen och har sedan blivit införlivade med de katolska mysterierna, under formen av vanställda tillägg, som av den latinska kyrkan vidfogats det ursprungliga kristna programmet. Sådan är den nu materialiserade dogmen om den Obefläckade Avlelsen. Detta förklarar även den romersk-katolska kyrkans påbjudna stora förföljelser mot ockultismen, frimureriet och den heterodoxa mysticismen i allmänhet.

Konstantins regeringstid var den sista vändpunkten, tiden för den sista förtvivlade kampen, som slutade med att de gamla religionerna förkvävdes inom den västerländska världen till förmån för den nya religion, som uppförts på deras döda mull. Från den tiden började alla utsiktspunkter, som ledde blicken tillbaka till det yttersta förflutna, bortom syndafloden och Edens lustgård att stängas – med våld och utan barmhärtighet, med alla medel, goda eller onda – för eftervärldens obehöriga blickar. Alla vägar blev igenbommade, alla urkunder man kunde komma över blev förstörda. Och likväl återstår det tillräckligt av till och med dessa stympade annaler för att berättiga oss att säga, att de innehåller alla nödvändiga vittnesbörd för tillvaron av en moderlära. Stycken därav har överlevt de geologiska och politiska omstörtningarna och kan berätta deras historia; och allt vad som överlevt bevisar, att den numera hemliga Visdomen förr var den

_______________________________________________________________________________________________________
page xlv

enda brunnen, den ständigt flödande och outtömliga källan ur vilken alla dess utflöden – alla folkslags senare religioner, från den första till den sista – ledde till sin upprinnelse. Det tidsskede, som börjar med Buddha och Pytagoras och slutar med neo-platonikerna och gnostikerna, är den enda i hävderna kvarlämnade brännpunkt, mot vilken, för sista gången de glänsande ljusstrålar konvergerar, som utgångna från förflutna tiders eoner, ännu inte blivit förmörkade av bigotteriet och fanatismen.

Detta förklarar, varför författarinnan alltjämt finner sig nödsakad att vid framläggandet av fakta, som härstammar sig från den gråaste forntid, stödja dessa på vittnesbörd, hämtade från den historiska tiden. Ingen annan väg stod henne till buds, fastän hon därigenom ännu en gång löper fara att beskyllas för brist på metod och system. Men det var nödvändigt, att allmänheten blev underrättad om de bemödanden, som gjorts av många världsberömda adepter samt invigda skalder och skriftställare inom alla tiders klassiska litteratur att i mänsklighetens annaler bevara åtminstone minnet av en sådan filosofis tillvaro, om inte den direkta kunskapen om vad den innehöll. De Invigda av år 1888 skulle i sanning förbli obegripliga, ja en skenbart omöjlig myt, om det inte kunde bevisas, att sådana Invigda levt under historiens alla övriga tidevarv. Och detta kan inte bevisas på annat sätt än genom att anföra det kapitel och den rad, där det talas om dessa stora och ryktbara personligheter, vilka föregicks och efterföljdes av en lång, ändlös rad andra konstförfarna mästare, före och efter syndafloden. Endast på det sättet ska det kunna påvisas, efter till hälften traditionella, till hälften historiska vittnesbörd, att kunskapen om det ockulta och de krafter den ger  människan ingalunda är fiktion, utan fakta, lika gamla som världen själv.

Med mina domare, forna som tillkommande, har jag således ingenting otalt – de må nu vara allvarsamma litterära kritiker eller sådana litteraturens skrikande dervischer, som dömer en bok efter populariteten eller impopulariteten av dess författares namn, och som, efter den flyktigaste blick på innehållet, slår ner som hökar på verkets svagaste sidor. Jag vill inte heller ägna någon uppmärksamhet åt de småsinnade belackare – lyckligtvis föga talrika – som, i hopp att kunna dra allmänhetens uppmärksamhet till sig genom att nedsvärta varje författare, vilkens namn är mera känt än dess eget, förfölja och skymfa själva hans skugga. Först påstod dessa under många år, att de läror, som meddelades i The Theosophist, och som blivit sammanfattade i De Invigdes Lära, alla hade uppfunnits av författarinnan; nu har vinden vänt sig, nu framställer de Isis Unveiled och de nyssnämnda skrifterna som plagiat efter Eliphas Lévi(!), Paracelcus(!!) och av mirabile

_______________________________________________________________________________________________________
page xlvi

dictu buddhismen och brahmanismen.(!!!) Då kunde lika gärna Renan anklagas för att ”stulit” sin Vie de Jésus ur evangelierna och Max Muller sina Sacred Books of the East eller sina Chips ur brahminernas och Gotama Buddhas filosofiska lärosatser! Men till den stora allmänheten och till Den Hemliga Lärans läsare vill jag här upprepa vad jag alltid har sagt, genom att använda mig av Montaignes ord: ”MINA HERRAR, JAG HAR HÄR ENDAST BUNDIT EN BUKETT AV HÄR OCH VAR PLOCKADE BLOMMOR, OCH JAG HAR DÄRVID UR EGEN FATABUR INTE LAGT TILL NÅGOT MER ÄN DET BLOMSTERBAND SOM SAMMANHÅLLER DEM.”

Man kan slita ”blomsterbandet” i bitar eller plocka sönder det i små trådar, om man så önskar. Vad beträffar själva buketten av FAKTA, kommer man aldrig att kunna förstöra den – man kan ställa sig okunnig om dess fakta, det är allt.

Vi vill sluta med ett ord angående första delen av föreliggande arbete. I ett FÖRETAL till den avdelning av verket, som huvudsakligen handlar om Kosmogonin, [läran om Världsdaningen], kan visserligen åtskilliga tämligen utförligt behandlade ämnen ej tyckas vara på sin plats, men ett ytterligare skäl, utom dem jag redan angivit, har förmått mig att vidröra dem. Ovillkorligen kommer varje läsare att bedöma de gjorda uttalandena från sin egen ståndpunkt, efter sina egna kunskaper, sin egen erfarenhet, efter vad han redan fått lära. Denna omständighet nödgas författarinnan. alltjämt göra avseende på; därav följer också i denna första del ofta förekommande antydningar om saker, som egentligen tillhör en senare del av arbetet, men som här inte skulle kunna förbigås med tystnad, utan risk att läsaren möjligen skulle anse hela arbetet för en barnsaga – ett påfund av någon uppfinningsrik nutidshjärna.

Det förflutna kommer att hjälpa oss att förstå det närvarande och detta att bättre uppskatta det förflutna. Nutidens villfarelser och misstag kommer att få sin förklaring och sopas bort; dock är det mer än troligt – i föreliggande fall är det helt säkert – att ännu en gång tidevarvens och historiens vittnesbörd inte kommer att göra intryck på andra än de mycket intuitiva, det vill säga detsamma som ett ganska ringa fåtal. Men i detta fall, som i alla dylika, kan den sanne och trogne inför nutidens skeptiske sadducé framlägga det matematiska beviset för dessa vittnesbörds tillförlitlighet och på samma gång ge honom en minnesbeta för hans blinda halsstarrighet och självtillräcklighet. Någonstans i den franska akademins arkiv finns ännu förvarad den ryktbara probabilitetslagen, algebraiskt uträknad av några lärda matematiker till tjänst för herrar skeptiker. Så här låter den: Om två personer intygar

_______________________________________________________________________________________________________
page xlvii

ett faktum och vardera sålunda meddelar det 5/6 sannolikhet, så kommer detta faktum att äga 35/36 sannolikhet; dvs. dess sannolikhet förhåller sig till dess osannolikhet som 35 till 1. Om tre dylika intyg läggs tillsammans, blir sannolikhetsgraden 215/216. Det överensstämmande vittnesbördet av tio personer, som vardera meddela 1/2 sannolikhet, ger 1023/1024 osv. Ockultisten kan känna sig tillfredsställd och behöver inte begära mera.

 

HELENA BLAVATSKY
London 1888

_______________________________________________________________________________________________________

 till Den Hemliga Lärans huvudindex

_______________________________________________________________________________________________________

 |  till Helena Blavatsky Online  |   till ULTs hemsida   | 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö   
Uppdaterad 2014-03-23