Anklagelserna av Coues-Collins – kap 11, ur boken Teosofiska Rörelsen 1875-1950

Med den teosofiska rörelsen talrika hinder på sin väg hade den 1889 ändå gjort sådana framsteg, att ordet ”teosofi” fanns med i varje intelligent människas vokabulär. Teosofiska Samfundet var etablerat och välkänt i varje civilicerat land och stor stad. Arbetet expanderade i både England och Amerika och tre teosofiska tidskrifter förmedlade omfattande material till läsning och studier. Men under detta och det påföljande året drabbades Helena Blavatsky av ännu ett häftigt angrepp på sin karaktär.

Den ledande spiritualistiska tidskriften i Chicago, The Religio-Philosophical Journal, tryckte den 11 maj 1889 ett brev från professor Elliott Coues som inneslöt ett brev till honom från Miss Mabel Collins, den unga kvinna i vars hus HPB levde sedan hon först anlänt till England 1887. Breven mellan Coues och Collins, och andra meddelanden från samma källa i senare nummer av Religio-Philosophical Journal kom med allvarliga beskyllningar mot HPB. Kärnpunkten i vad Miss Collins hävdade var att hon skulle ha blivit övertalad av HPB att tillskriva professor Coues, att en av de teosofiska adepterna hade dikterat texten till Ljus på Vägen [Ljus på Vägen Online] för henne. Hon förnekade nu det faktiska i detta, och meddelade Coues att hennes ursprungliga uttalande hade gjorts ”bara för att behaga” Madame Blavatsky. I korthet försökte Mabel Collins skada HPBs anseende på exakt samma sätt som Madame Coulomb tillämpade – genom att ”bekänna” att hon hade samarbetat med HPB i ett teosofiskt ”spratt”.

Elliott Coues, som använde Miss Collins i sitt försöka att ”avslöja”, var en man av viss ställning i vetenskapliga och litterära kretsar. Hans utbildning och kultivering var tillräckliga för att tillförsäkra honom en inbjudan att redigera den del av Century Dictionary (Århundradets lexikon] som behandlade hans specialområden. Hans mångahanda intressen förde honom tidigt under 80-talet till psykiska experiment och han blev snart medlem i Sällskapet för psykisk forskning i London. När han var i London sommaren 1884 mötte han överste Olcott och gick in i Teosofiska Samfundet. Olcott blev imponerad av Coues’ bakgrund, och uppenbara möjligheter som skribent och talare, och utsåg honom till ledamot i den amerikanska kontrollstyrelsen, där han med tiden blev vald till ordförande. Professor Coues organiserade samfundets ”gnostiska” avdelning i Washington DC, en grupp som i huvudsak tycks ha tjänat som sin grundande och styrande mans resonansbotten. Kontrollstyrelsen stiftades från början av överste Olcott på anhållan av Mr Judge, och detta för att dröjsmål i officiella rutiner skulle undvikas, men 1886 blev det tydligt, att i händerna på professor Coues blev den till ett rent utbyte av överste Olcotts faderliga envälde mot professor Coues godtyckliga egenmäktighet. Judges begäran om en amerikansk sektion resulterade i en plan, som Olcott sände från Indien, om att kontrollstyrelsen skulle tagas över av den amerikanska sektionens allmänna styrelse. Då Coues antagligen ogillade denna utveckling återvände han till Washington och utgav ett tillkännagivande med rubriken ”Amerikanska kontrollstyrelsen – Presidentens uppgift” och förklarade att The Occult Word, en tidskrift som publicerades i Rochester av Mrs J. W. Cables och William T. Brown – båda kända för att vara missnöjda med samfundet – framdeles skulle vara ”Teosofiska Samfundets amerikanska kontrollstyrelses officiella organ”. Några få månader senare bröt sig Mrs Cables och Mr Brown öppet ut ur samfundet, för att återvända till ”Mästaren Jesus hjord”. Senare under det året utgav Olcott sin officiella föreskrift till bildande av Teosofiska Samfundets amerikanska sektion, och den nya sektionens första konvent hölls i New York i april 1887.

Under tiden pågick ett ”livligt utbyte av brev”, som Olcott kallade det i Old Diary Leaves, inte bara mellan HPB och överste Olcott, beträffande den hotande brytningen mellan dem, ifråga om den kommande esoteriska sektionens ledande principer, utan också mellan professor Coues, Mr Judge, överste Olcott och HPB, beträffande angelägenheter i Amerika. Med all sannolikhet fann sig Olcott stå i sympati med vissa inslag i den ställning, som Coues tillskansade sig. I ett brev till den senare talade Olcott överlägset beskyddande om HPBs telegrafiska begäran, att han skulle ”avskaffa kontrollstyrelsen” och sade att han (Olcott) skulle ”ratificera, varken vad hon hade gjort, eller något av det slag hon i framtiden må göra”. [1] med uppmuntran av detta slag från president-grundaren, och välinformerad om Mr Sinnetts kritiska känslor mot HPB, tänkte Coues förmodligen att han med framgång kunde åstadkomma en förändring i samfundets ledning i Amerika och tillvinna sig alla de missnöjdas stöd. Dristig såväl som listig skrev han i en stil till överste Olcott, i en annan till HPB och i en tredje till Judge. Men som så många andra var han helt omedveten, om att HPB och Judge, i sina arbeten tillsammans såsom en, inte tog några viktiga steg, utan ömsesidig konsultation, inte ens skrev brev i diskutabla teosofiska frågor utan att ge varandra kopior. Det förefaller också tydligt, att Coues antog, att ockultismen hos både HPB och Judge torde vara antingen någon form av mediumskap eller enkla falskheter.

Coues egna metoder erhöll viss publicitet i The Chicago Tribune som följde den amerikanska sektionens konvent i Chicago 1888. Utan att avslöja källan för sina ”nyheter” publicerade Tribune text och telefax av ett påstått ”budskap från en Mahatma” till professor Coues. Judge skrev till Coues om detta, och i sitt svar medgav Coues stillatigande att han givit ut berättelsen till pressen. I ett annat brev anklagade han Judge för att stå i vägen för hans avancemang i samfundet. Hans korrespondens med HPB innefattade ett brev där han enträget bad henne att använda sitt inflytande för att få honom vald till amerikanska sektionens president. Höjden i hans egenkärlek nåddes i ett brev daterat 17 april 1889, i vilket han sade till HPB:

…vet du, att du nu får en massa vanrykten i detta land, och varför tror du? för att vara avundsjuk på mig! Du blir inte berörd av glåpord, men du vill veta hur människor tänker och vad de säger, och ganska många talar högt och vilt om att din tystnad beträffande mina böcker i ”The Secret Doctrine” och frånvaron av mitt namn i ”Lucifer” (såväl som i ”The Path”) betyder att du är rädd för min växande kraft… [2]

I sitt totala misslyckande i att värva HPBs stöd förblev Coues frånvarande från konventet 1889, som hölls senare den månaden, och snart därefter mottog han ett brev från henne, i vilket hon tålmodigt men rakt på sak behandlade hans krav och uppförande, och tillade: ”Du talar om din allvarliga nit ’att försvara och hjälpa en kvinna som blivit ledsamt förföljd, för att vara missförstådd’. Tillåt mig säga dig för sista gången, att ingen min hätskaste fiende har någonsin missförstått mig som du gör…” [3]

När hans förhoppningar om den amerikanska sektionens presidentskap hade blivit gäckade i maj lämnade Coues sitt brev, som innehöll Mabel Collins ”bekännelse”, till The Religio-Philosophical Journal. Numret den 1 juni innehöll ytterligare korrespondens som attackerade HPB. I England pågick en liknande kampanj, där den spiritualistiska tidningen Light upprepade anklagelserna som först publicerats i Förenta Staterna. [4] Professor Coues fann också en bundsförvant i en avfällig teosof, Michael Angelo Lane, som hade visats vara bärare av ärekränkande historier om Helena Blavatsky.

Coues grundade sina anklagelser mot HPB på en osignerad och odaterad anteckning från Mabel Collins och som han yrkade att hon hade sänt honom 1885, till svar på hans förfrågan om Ljus på vägens författarskap. Denna anteckning, som Coues publicerade i Religio-Philosophical Journal den 1 juni, lyder som följer:

Skribenten av ”Genom de Gyllene Portarna” är Mabel Collins, som fick denna såväl som ”Ljus på Vägen” och ”Sagan om Den Vita Lotusblomman” dikterat för sig av en av adepterna i en grupp, som genom Madame Blavatsky först kommunicerade med den västerländska världen. Namnet på denne inspiratör kan inte ges, då Mästarnas personliga namn redan blivit tillräckligt vanhelgade.

Professor Coues hävdade att sedan han fått detta svar på sin fråga beträffande Ljus på Vägen fick han inte några vidare ord av Miss Collins förrän den 2 maj 1889, då hennes brev mottogs och som ”avsvärjde sig” den ovanstående förklaringen. Med hennes telegraferade tillåtelse att publicera detta andra brev rusade Coues till att trycka det i Religio i tron att han hade bevisat HPB som bedragerska.

När HPB hade vägrat att befrämja hans ambition att bli president för samfundets amerikanska sektion började Coues att förtala henne men fällde då i själva verket bara sig själv. Genom att säga att han hade mottagit ovanstående korta anteckning från Mabel Collins 1885 avslöjade han av misstag att han ”byggde en sak” mot HPB, ty The Gates of Gold [Genom De Gyllene Portarna Online] blev inte skriven förrän 1886 och publicerad i början av 1887. The Idyll of the White Lotus skrevs innan Mabel Collins ens mötte HPB, och Miss Collins hade berättat för flera personer hur den hade blivit ”inspirerad”. The Idylls första upplaga utgavs med tillägnan åt ”detta arbetes sanne författare och inspiratör”. En anteckning i The Theosophist i mars 1885, skriven av Bertram Keightley, anger att skrivandet av the Idyll inleddes 1887, och att arbetet återupptogs av Miss Collins sedan hon hade blivit behandlad av överste Olcott för en allvarlig sjukdom. ”Hennes avbrutna kommunikations framgångsrika återupprättande, med adepten som inspirerat boken”, tillskrev hon till stor del Olcotts vänlighet och uppmuntran. [5]

Yrkandet 1889, att HPB hade ”dikterat” Mabel Collins svar på Coues’ påstådda förfrågan 1885, var tydligen ett påfund, ty Miss Collins hade dessförinnan låtit det bli vida känt, att hon trodde att hennes inspiratör var en medlem i det ockulta brödraskapet. Sedan anklagelserna av Coues och Collins hade tryckts i Light bidrog HPB med ett brev till den tidskriften och anförde:

”När jag träffade henne [Mabel Collins] hade hon just fullbordat The Idyll of the White Lotus, som, som hon meddelade överste Olcott, hade blivit dikterad för henne av någon ’mystisk person’. Ledda av hennes beskrivning kände vi båda igen en gammal vän till oss, en grek, och ingen Mahatma, även om Adept, och vidare utvecklingar bevisade att vi hade rätt. Detta faktum, bekräftat genom… hennes tillägnan av The Idyll, åsidosätter idén att arbetet var inspirerat eller dikterat av Koot Hoomi eller någon annan Mahatma.” [6]

HPB spred inte berättelsen att en av de teosofiska Mahatmorna – hennes egen lärare, och Sinnetts och Humes korrespondent – var inspiratör till Ljus på Vägen. Och inte förrän Mabel Collins hade träffat teosoferna och berättat för dem om hennes psykiska erfarenheter hade hon någon uppfattning om den betydande personlighetens natur, från vilken hon mottog dessa upplyftande förbindelser. Allt hon var istånd att säga var att de kom från någon ”mystisk person”. Att detta var hennes intryck beträffande källan till the Idyll var 1885 välkänt för alla medlemmarna i Sinnetts Londonloge. Men i hennes ”bekännelse” för Coues gjorde hon anspråk på att HPB hade ”tiggt och bett” henne att säga, att Ljus på Vägen hade kommit från ”en av Mästarna som leder Madame Blavatsky”. Hon hävdade sedan för Coues, att hon hade ljugit för honom i sitt första brev, att Ljus på Vägen ”inte var inspirerat av någon”, utan att hon ”såg det skrivet på väggarna på en plats jag andligt besöker…”

HPB yttrade sig om dedikationen i the Idyll och hade detta att säga:

Var tillägnan påhittad och en Mästare och ”inspiratör” föreslagen av Madame [Blavatsky] innan den senare hade någonsin sett hans amanuens [Mabel Collins]? Hon tillkännager själv detta i sin tillägnan, genom att tala om dess ”sanne författare”, som således i alla fall måste ses som något slags Mästare. Därtill kan högar av brev framställas, alla skrivna mellan 1872 och 1884, och signerade med ∆ : det välkända sigillet hos en som blev adept först 1886. Sände Madame Blavatsky denna signatur till ”Miss Collins”, när ingen av dem kände till den andres existens? [7]

När bevisen staplade upp sig, och visade att Mabel Collins var ”bedragaren” snarare än HPB, skrev den förres syster till Light och sade att Miss Collins var för sjuk för att tala för sig själv, men att hon skulle svara om ”några dagar”. Månader gick, men Miss Collins gjorde inget uttalande. Bortom tvivel påvisade under tiden broschyrer av Judge och HPB, och uttalanden av de två Keightleys, som båda hade varit innerligt bekanta med Miss Collins 1887, Coues-Collins-anklagelsernas grundlösa karaktär. Professor Coues blev i grund och botten avslöjad. Samfundets gnostiska avdelnings urkund återkallades, och Coues uteslöts som medlem.

Mabel Collins förde talan i London 1890 mot HPB för ärekränkning. När målet kom upp till domstolsprövning i juli visades ett visst brev, som skrivits av Mabel Collins, av HPBs advokat för Miss Collins advokat, som därpå bad rätten att avföra målet, vilket skedde.

Det skall erinras att Mabel Collins började som Lucifers medredaktör med HPB i september 1887, när den tidskriften först framträdde. Med numret den 15 februari 1889 försvann namnet Mabel Collins ur tidskriften. Ingen förklaring gavs till det, vare sig i Lucifer eller av Miss Collins, som drog sig tillbaka i sitt privatliv, tills hennes brev till professor Coues framkom i Religio-Philosophical Journal i maj månad. Någon tid senare blev det känt, att Miss Collins hade vädjat till HPB att acceptera henne i den Esoteriska Sektionen, men att HPB var obenägen att göra det. Hon sattes till sist under prövning, och inom fyra dagar, med HPBs ord, ”bröt hon sina löften och blev skyldig till det svartaste förräderi och illojalitet mot sitt Högre Själv. Och när jag inte längre kunde behålla vare sig henne eller hennes vän i Esoteriska Sektionen, satte de två, med sina förtal och lögner, hela samfundet i skakning”.

Frågan som naturligen framkallas av dessa händelser är: Hur kunde Mabel Collins bli vald till kanal för höga andliga läror, när brister i hennes karaktär var så stora? Förhållandet hos henne betonar för det första skillnaden mellan psykisk [medial] och andlig utveckling. Att vara ”psykisk” är blott att vara känslig för intryck, på en subtil nivå av uppfattningsförmåga, och att möjliggöra fenomen som klärvoajans, kläraudiens, tankeöverföring och liknande. Denna förmåga hade Mabel Collins utan tvekan. Därtill måste hennes jags frändskap och samhörighet varit sådan, att det tillät henne att vara mottagare av psykiska kommunikationer från en Adept – ett faktum som vilar på Ljus på Vägens inneboende belägg. Men psykisk känslighet kan eller kan inte stå i samband med moralisk stabilitet. I många, många fall är det just en stark moralisk natur, som saknas hos den psykiske, och detta på grund av att en fåfänga – en stolthet över en ”gåva”, som inte kommer till uttryck hos andra människor – tenderar att göra den psykiska individen intensivt personlig, egenkär, och benägen till att handla ur en pådrivande egotism, självförgudning.

I de teosofiska lärornas perspektiv förefaller Mabel Collins i tidigare inkarnationer ha låtit sig dragas in i mediumistiska vanor och samtidigt bevarat någon förbindelse med den ockulta skolans adepter. Under den teosofiska rörelsens 1800-tal hade hon, kanske, en möjlighet att återvinna sin balans, och att återvända till en aspirants disciplinerade liv på vägen mot adeptskap. Den filosofiska avhandling, som hon blev instrument till att vidarebefordra, skulle i sig kunnat vara bästa botemedel för hennes personliga svaghet, ty Ljus på Vägen vänder sig i synnerhet till dem, med starka psykiska tendenser. Hon var därför i position att hjälpa, inte bara andra av liknande natur, genom att erbjuda en kanal för utgivning av denna bok, utan också för att själv vinna hjälp därur. Hennes misslyckande, och dess serie av elakartade konsekvenser, illustrerar farorna i försök, att ”blanda” psykiska och mediumistiska bruk, med ockulta strävanden.

Utesluten ur Samfundet och misstrodd bland teosofer planerade Coues att hämnas mot HPB. Han använde sitt vetenskapliga anseende till att få tillgång till sidorna i New York Sun, där han i form av en intervju med honom, som medlem i staben för The Smithsonian Institution of Washington, spred den mest fullständiga uppsättning av ärekränkande uttalanden och elaka anspelningar som någonsin riktats mot Madame Blavatsky. Attacken började med en inledande ledare i the Sun den 1 juni 1890. Ledarskribenten kallar teosofi en ”humbugreligion” och hävdar att professor Coues ”visar upp kvinnan Blavatskys lögnaktighet och bedrägliga effektsökeri, och detta sedan han varit ett av hennes lättlurade offer under flera år”. Resten av ledaren går i samma stil. I söndagsutgåvan den 20 juli trycker the Sun en helsides-intervju med professor Coues, betitlad ”En humbugs historia”, och där han anklagade HPB för omoral, svindel, plagiering och systematiskt bedrägeri av sina anhängare.

Intervjun med Coues fyller sju tättryckta kolumner i liten stil. Hans anklagelser, och de förmenta bevisen som han producerade, ställde till synes ut fakta om HPBs levnadsbana, från 1857 och framåt. De innefattar så gott som varenda en av de många attackerna, tidigare och senare, på HPB och teosofin. Vid uttalanden av mediet D. D. Home och av W. Emmette Coleman (skribent av ondskefulla skvaller mot HPB i Religio-Philosophical Journal) anklagade professor Coues HPB för att ha tillhört demi-monde [”halvvärlden” = de lägre samhällsklasserna som i det yttre ville efterlikna de högre samhällsklasserna] i Paris 1857-58, och älskarinna till en rysk adelsman, med vilken, försäkrade han, hon burit en vanskapt son, som senare dog. Vid sidan av dessa och liknande lögner beträffande hennes privatliv vände Coues händelser i den teosofiska historien till sin fördel, med citat ur Hodgsons SPR-rapport och andra angrepp på HPBs karaktär. Och då Judge fick representera Helena Blavatskys hantlangare, så blev också han föremål för attack.

Efter artiklarna i the Sun underrättade Mr Judge i The Path i augusti 1890 alla som kunde vara berörda därav, att han hade fört till stämning för ärekränkning. Uppenbarligen hade han gjort detta bara till skydd av Samfundet och HPBs goda namn, och för att avvärja liknande attacker i liknande publikationer, ty han själv hade endast tillfälligtvis blivit nämnd, och då som närmast ett lättlurat offer och redskap, än som ärkebedragare, och detsamma gällde överste Olcott. Men i detta meddelande gjorde Mr Judge det betydelsefulla uttalandet:

Skrivarens hätska stämning är så tydligt uppenbarad, att det kan tjäna som ett riktigt svar på attacken. Men eftersom vissa moraliska anklagelser inte kan låtas bli yttrade, utan fara, har jag gått till stämning för ärekränkning… och avvaktar instruktioner från Madame Blavatsky beträffande hennes egen väg.

I The Path i september 1890 trycks ett brev från Helena Blavatsky, vars stil och anda står i skinande kontrast mot hennes förtalares förehavanden och sinne. Brevet lyder:

Medan jag helt håller med om påståendet att vi bör förlåta våra fiender förlorar jag härmed ändå inte ”min överklagan till Cesar” och i detta överklagande, som nu ställs till rätten och inte till kejsaren, kan jag hålla budet att förlåta, medan jag, till skydd av en död väns namn och framtida teosofers säkerhet, släpar dem till domstolarna i landet, vilka utan någon känsla för vad som är rätt och rättvist tycker det är lämpligt att vida omkring sprida ondskefulla och ogrundade förtal.

Under några 15 år har jag lugnt stått vid sidan, sett mitt goda namn överösas med skvaller av tidningar, som finner behag i att älta personliga egenheter hos välkända, som arbetat för våra teosofiska idéers spridning, och då känt tillit, att även om jag må ha ansatts av små sinnen, vilka försökt göra sitt bästa för att bringa mig i vanära, så skulle samfundet jag hjälpt till med att grunda uthärda attackerna och, faktiskt, växa under dessa. Detta senare har varit fallet. Det kan frågas några medlemmar, varför jag aldrig har besvarat dessa attacker, som riktades mot Ockultism och fenomen. Av två skäl: hur än angripen kommer Ockultism att för alltid bestå, och Ockulta fenomen kan aldrig bevisas i en lagens domstol, under detta århundrade. Dessutom har jag aldrig givit allmän spridning åt något av det senare, men alltid protesterat mot att ge ut saker till de profana som de inte kan förstå.

Men nu har en stor storstadstidning i New York, utan kunskap om fakta i saken, spridit till allmänheten, vida omkring, många anklagelser mot mig, varav de flesta sedan mer än ett årtionde möter sina vederläggningar i mitt liv. Men då en av dem starkt gäller min moraliska karaktär, och sätter en död mans ärbara namn i vanrykte, en gammal familjevän, är det omöjligt för mig att förbli tyst, och jag har instruerat mina jurister i New York att gå till handling mot The New York Sun för ärekränkning.

Denna tidning beskyller mig för att vara medlem i demi-monde -58 och -68 och för otillbörliga relationer med prins Emile Wittgenstein, med vilken tidningen säger jag hade en olaglig son. Den första delen av beskyllningen är så löjlig att den uppväcker till skratt, men den andra och den tredje håller fram andra till fördömande. Prins Wittgenstein, nu död, var en gammal vän till min familj och som jag såg sista gången när jag var 18 år gammal, och han och hans fru förblev till hans död i nära korrespondens med mig. Han var kusin till senare Rysslands kejsarinna, och lite var det tänkt, att smuts skulle kastas på hans grav av en modern New York-tidning. Detta förtal mot honom och mot mig är jag av min plikts alla påbud tvungen att avvisa, och är även förpliktad att beskydda alla teosofers ära, vilka leder sina liv med teosofins läror; därför mitt besvär till lagen, och till en mina amerikanska vänners jury. Jag gav upp min trohet till Rysslands tzar i förhoppningen att Amerika skulle beskydda sina medborgare. Må det hoppet inte visa sig fåfängt! – HPB

Vid den här tiden var the Sun den kanske mest spridda och inflytelserika av de amerikanska tidningarna. Den kontrollerade alla resurser till förmågor, inflytanden och pengar, och det kan ej förmodas, att den ifråga om förtal var obekant med teknisk juridik i New York, eller med svårigheter för vem som helst, som kunde försöka vinna dom emot dem i en sådan rättegång. Den skulle i rätten bara behöva säkerställa sin egen goda tro, och bevisa, eller visa skälig orsak för att tro på, och därför även sprida, en enda av sina huvudsakliga anklagelser, och hela den amerikanska rättshistorian i liknande fall visade, att den då skulle bli frikänd. Men en sak främjde HPBs sak: det faktum att denna gången – helt i motsats till Coulombs anklagelser, och SPR-rapporten, och åtskilliga tidigare attacker på henne och hennes mission – var anklagelserna direkta, utgjorde påståenden i fakta, inte i åsikter, hörsägen, slutsatser, slutledningar eller förtäckta antydningar. Om HPB faktiskt var skyldig till ett enda av dessa brott, som hon nu ställdes inför, skulle hon bli ruinerad, outrotligt brännmärkt med stämpel på en fälld lymmel, hennes fiender skulle triumfera, hennes Samfund bli utdömt och förkastat, hennes anhängare begravas i vanära, hennes mission och hennes ”teosofi” något till förakt och åtlöje.

Saken blev helt och hållet sammanfogad med det, att det inte för någon part i målet fanns någon möjlighet till kringgåenden eller undanflykter. Denna gång var det inte en förtalad kvinna som saknade vänner och som tvingades till en position, där hon måste lida i tystnad, eller försöka sig på den hopplösa uppgiften att bevisa sig själv oskyldig till oansvarigt onda och illsinnade framställningar, vilka hade uppkommit för att mörda hennes goda namn. Det var nu en stor och mäktig tidning, som stod inför den enkla uppgiften, att bevisa henne skyldig till bara en enda av åtskilliga beskyllningar, och detta genom den enkla processen att å sina vägnar föra ”de levande vittnena” inför domstolen, vilka hade givit upphov till eller spridit ut de ”bevis”, som under så många år hade blivit flitigt spridda bland allmänheten. Bara detta skulle behövas, för att ”bevisa” HPB bedräglig, hennes fenomen fingerade, hennes läror tjuvgods eller plagiat. Om HPB någon enda gång i sitt liv hade varit obetänksam i sina förhållanden med män, någon gång deltagit i tvivelaktiga transaktioner, någon gång varit engagerad i något vanhedrande, någon gång deltagit i något bedrägligt fenomen, någon gång haft någon förtjänst av sina ”skämt” – då skulle förvisso uppgiften för the Sun vara enkel och lätt.

Saken drevs med högsta energi av HPBs advokater, men det vanliga ”lagens dröjsmål” framkallades av försvaret till dess fördel. I The Path i mars 1891 gavs ett utlåtande över vad målet då hade kommit till och detta under rubriken ”The Libel Suits Against New York Sun and Elliott Coues” [Förtalsmålet mot New York Sun och Elliott Coues]. Artikeln lyder:

I flera brev frågas om hur långt målen har nått, och olika rykten om dem har uppstått, varför fakta återges.

Det är inte möjligt att föra ett mål i New York mycket snabbt, då alla kalendrar är fullklottrade och kärandeparter måste avvakta sin tur.

Det är inte möjligt i New York att få tidningar att ge notis om framgång i förtalsmål mot andra tidningar då överenskommelser råder mellan de olika redaktörerna att inget sådant offentliggörande skall ske. Härav tystanden beträffande ovannämnda verksamheter.

Aktionerna började i allvar och avvaktar rättslig behandling. De kommer att föras tills en dom nås eller återkallning sker.

En seger har vunnits på detta sätt. New York Sun införde ett långt svar på Madame Blavatskys klagomål och hennes ombud gjorde en formell invändning beträffande dess tillräcklighet som försvar. Denna juridiska fråga fördes fram inför domaren Beach i överdomstolen, och under dessa diskussioner bekände the Suns jurister i öppen rätt deras oförmåga att bevisa anklagelserna för omoral, på vilka målet vilar, men bad att få bibehålla massan i sitt svars irrelevanta material. Detta kunde bara ha till syfte att användas till att inge fördomar hos juryn och påverka den till partiskhet. Men domare Beach höll fast vid Madame Blavatskys invändning och beordrade att det ifrågasatta materialet skulle strykas. Målet ser nu blott ut som ett, i vilket den enda frågan kommer att gälla storleken av skadestånd, och allting måste nu dröja tills målet kommer till den prövande sessionen. Detta beslut var en påtaglig seger för den som invände. Målet mot dr Elliott Coues är i exakt samma tillstånd.

Helena Blavatsky dog i maj samma år 1891, och under lagen i New York medförde hennes död automatiskt att hennes mål mot the Sun kom att upphöra. Mr Judge fortsatte emellertid att föra sitt mål, även om påståendena ursprungligen gjorda mot honom var snarare till åtlöje än förtal. Den 26 september 1892 publicerade slutligen the Sun frivilligt, som vid denna tid blivit övertygad om de stora fel som blivit förövade på dess sidor, delvisa rättelser och en ledarartikel, som förkastade intervjun med Coues, samt en lång artikel av Mr Judge och som ägnades åt att hylla Helena Blavatskys livsverk och karaktär. [8] Tidningens återtagande lyder:

På annan sida trycker vi en artikel, där William Q. Judge behandlar den nu avlidna Madame Helena P. Blavatskys äventyrliga och särskilda levnadsbana. Vi tar tillfälle att yttra, att den 20 juli 1890 blev vi missledda till att i the Suns kolumner tillåta en artikel av Dr E. F. Coues i Washington, i vilken beskyllningar gjordes mot Madame BLAVATSKYS karaktär, och också mot hennes anhängare, och vilka förefaller sakna solid grund. Mr Judges artikel avfärdar alla frågor i förhållande till Madame Blavatsky som de lades fram av Dr Coues och vi önskar säga, att den senares beskyllningar beträffande Teosofiska Samfundet och Mr Judge personligen icke är styrkta genom bevis och inte skulle ha blivit tryckta.

”The Esoteric She” [Hon, den Esoteriska], artikeln som skrevs av Mr Judge om HPB på inbjudan av the Sun, fick redaktionellt bifall och avfärdar alla anklagelser som framlades av dr Coues i förhållande till Madame Blavatsky. Den artikeln och dess redaktionella stöd innebar således en fullständig omsvängning i the Suns position, och detta kan förklaras på bara två grunder: 1) Att the Sun efter livliga och förlängda ansträngningar att finna bevis för ens en enda av anklagelserna hade funnit, att de endast var förtal, och 2) Att dess utgivare var ärbara män, och med tillräcklig frivillighet i sina förändringar av gjorda fel, genom att publicera ett återkallande, till och med efter HPBs död, hade det befriat dem från alla risker för skadestånd.

Alla som på något sätt haft behållning av teosofins budskap skulle göra väl i att helt informera sig själva om Coues-Collins attack och målet mot the Sun, ty de täcker varje anklagelse, som någonsin riktades mot H P Blavatsky, och utgör det enda fall, där anklagelserna gjordes direkt och genom ett ansvarigt medium. Målets utgång utgör ett absolut rättfärdigande av HPB, och ett lika eftertryckligt avslöjande av ond tro, eller okunnighet, hos dem, som sedan har upprepat dessa förtal. Ändå har ett och annat av anklagelserna i Coues-Collins the Sun blivit upprepade under senare år, och vunnit mycket spridd publicitet, på grund av den höga karaktär som parterna däri ansetts ha, till exempel av ”Margot Tennant” (hustru till Herbert Asquith, f d statsminister i Storbritannien, i hennes ”Intimate Diary” [Intima dagbok] och av den sene Count Witte, under många år en av de ledande ministrarna i det ryska kejsardömet under den siste tzarens regim. Count Witte var kusin till HPB, men då han var väldigt mycket yngre såg han henne endast ett fåtal gånger som liten pojke. I hans publicerade ”minnen” upprepas de gamla anklagelserna för immoralitet som först riktades av Coues och the Sun. Han förklarar sig inte tala från kunskap, men av samma outgrundliga anledning som förmått så många andra därtill, tvekar han inte att upprepa avskyvärda smädelser i andra hand. Utgången i the Sun-målet lägger lögnen i Wittes förtal på de döda. Studerande personer kan vara intresserade att veta, att Count Wittes egen moder, en hängiven medlem i den ortodoxa grekisk-katolska kyrkan, förblev till sin död HPBs varma vän och försvarare. Tarvliga, som deras egenskaper måste anses vara, vilka ger upphov till eller sprider obestyrkta grundbeskyllningar mot de levande, så är de aktningsvärda i jämförelse med deras, som fortsätter att skymfa försvarslösa döda.

Efter bataljen i the Sun och följderna därav flydde dr Coues föga ärofullt slagfältet. Hans gnostiska sällskap tynade bort som en skugga, hans status gick i nedan och han dog obemärkt 1899.

* * *

Fotnoter

1. Detta brev av Olcott publicerades av professor Coues i The New York Sun den 20 juli 1890 och tillbakavisades inte av Olcott.

2. Citerat av Mr. Judge i hans småskrift om Coues-Collins-beskyllningarna.

3. Ibid.

4. Light, May, June, et seq., 1889.

5. The Theosophist (March, 1885), VI, Supp., 6.

6. Light, June 8, 1889.

7. Småskrift av H.P.B.
8. ”The Esoteric She” blev återutgiven i Theosophy (January, 1947), XXXV, 99.