Judge-fallets efterdyningar – kap 16, ur boken Teosofiska Rörelsen 1875-1950

Det verkliga fiaskot med den rättsliga kommitténs möte den 10 juli, sammankallat av överste Olcott, lämnade en orolig atmosfär efter sig i Teosofiska Samfundet. Mr Judge’s anklagare hade gått till väga med stor uppvisning av rättfärdighet och laglighet och uttryckte djup omsorg för den teosofiska rörelsens välfärd i stort. Både överste Olcott och Mrs Besant försäkrade att de känt sig tvingade av plikten att ta sig an den obehagliga uppgiften att sätta igång med undersökningen, för att befria Mr Judge från förtalets skamfläck, bjuda honom möjlighet att direkt möta anklagelserna och ryktena om hans uppträdande och att motbevisa dem, om han så kunde. Men när den så förkunnade undersökningen hade nått sin kulmen i en officiell ”prövning” kollapsade hela proceduren av sin egen tyngd och dess gynnare drog sig tillbaka i förvirring.

Den europeiska sektionens London–konvent skulle hålla sitt första sammanträde den 12 juli. Möjligen i hopp om att ett mer slutgiltigt resultat av undersökningen skulle kunna presenteras för de europeiska delegaterna föreslog Mrs Besant för Dr J. D. Buck att en ”hedersjury” skulle utses för att kunna gå vidare med ”anklagelserna” och hon föreslog Messrs Sinnett, Bertram Keightly, Sturdy, Burrows och Firth som ledamöter i en sådan jury. Men på de grunderna att Mr Judge ännu inte blivit försedd med attesterade kopior av dokumenten som uppgavs innehålla ”beviset” mot honom, att han skulle behöva tid för att få fram vittnen och dokument till sitt genmäle, att de flesta föreslagna personerna hörde till dem som redan var kända för att vara inställda mot Judge på förhand och att, om en jury valdes, den då skulle bestå av ledamöter, kvalificerade att avväga och döma utifrån principer och bevis i nödvändiga samband med ”precipitationer” [psykiskt materialiserade brev] och andra ”ockulta” fenomen, så avböjdes detta. Idén om en ”hedersjury” diskuterades emellertid vidare men det förlopp som sedan valdes var att två uttalanden presenterades för det europeiska konventet, ett av Mrs Besant och det andra av Mr Judge. Mrs Besant som talade länge började med en summering av ”Judge-fallets historia”.[1] Hon sade att det första bestämda uttrycket för uppfattningen mot Judge uppkom med artikeln ”Teosofiskt fritänkande” av Walter R. Old och Sidney V. Edge i The Theosophist (juli 1893, se kapitel XIV). Från den händelsen, fortsatte hon, spred sig illvilliga rykten om Mr Judge, och som fick henne att ”ingripa” privat, i hopp om att dessa överdrivna anklagelser skulle kunna fås slut på och att ”vad som skulle kunna återstå av giltiga klagomål skulle kunna komma till ett slut utan öppna kontroverser”. Anklagelserna blev emellertid, förklarade hon, väl kända, när personer ”som visste något om sakerna som klagats över” bröt mot ”tystnadslöftet” och Mrs Besant, som hon framlade det, erbjöd sig att själv ta på sig bördan att formulera anklagelserna.

Hon beskrev sedan de närmast föregående dagarnas händelser, uttryckte personlig enighet med den rättsliga kommitténs slutsats, att den inte kunde ”pröva” Mr Judge, vare sig som Samfundets funktionär eller enskild individ. Återstoden av hennes uttalande ägnades åt att upprepa och analysera anklagelserna och där Mrs Besant kategoriskt angav sin egen version av ”överträdelserna” som Mr Judge begått:

Och nu måste jag reducera dessa anklagelser till sina rätta proportioner, då de blivit enormt överdrivna. … Den väsentliga anklagelsen är att Mr Judge utgivit brev och budskap i skriftlig form och som kan kännas igen som de vilka togs i bruk av en Mästare med vilken HPB var nära knuten och att dessa brev och budskap varken skrevs av eller direkt framkallades av Mästaren i vars skriftform de framträder, … i vad som leder fram till detta finns understödjande anklagelser om bedrägeri, men dessa skulle säkerligen aldrig ha utgjort grund för någon handling, utom i samband med huvudpunkten.

Vidare önskar jag att det skall vara klart och tydligt förstått, att jag inte anklagar och inte har anklagat Mr Judge för förfalskning i begreppets vanliga mening, utan för att ha givit missledande materiell form åt budskap som psykiskt mottagits på olika sätt från Mästaren, utan att underrätta mottagarna om detta faktum.

Jag uppfattar Mr Judge som ockultist, i besittning av betydande kunskap och besjälad av djup och orubblig hängivenhet för Teosofiska Samfundet. Jag tror att han ofta mottagit direkta meddelanden från Mästarna och från Deras chelas [lärjungar] och vilka lett och hjälpt honom i hans arbete. Jag tror att han ibland mottagit budskap för andra människor på ett eller annat sätt, som jag skall nämna om en stund, men icke genom direkt skrift av Mästaren och icke heller genom Hans direkta precipitation [psykiskt materialiserade brev] och att Mr Judge då trott sig vara berättigad att skriva ner med en handstil som togs i bruk eller godkändes av HPB för kommunikationer från Mästaren, budskap psykiskt mottaget, och i att ge det till personen som det var avsett för men lämnande den personen att felaktigt antaga att det var en direkt precipitation eller skrivelse av Mästaren själv – dvs. att det gjordes genom Mr Judge men av Mästaren.

Nu anser jag personligen att denna metod är orättmätig, ogiltig, ogrundad och att ingen borde simulera en känd skrivstil som, då den är autentisk, uppfattas som auktoritativ. Och med autentisk menar jag direkt skriven eller precipiterad av Mästaren själv. Om ett meddelande är skrivet medvetet skall det uppges vara så, om det är automatiskt skrivet skall det uppges vara så. Så synes det åtminstone mig. Det är viktigt att den väldigt lilla del som i allmänhet spelas av Mästaren i dessa fenomen borde bli förstådd, så att människor icke tar emot budskap som auktoritativa bara på den grunden att de har en särskild handstil. Förutom vid högst sällsynta fall skriver Mästaren inte personligen brev eller precipiterar kommunikation direkt. Budskap kan sändas av Dem, till dem med vilka De kan kommunicera, genom extern röst eller astral vision eller psykiska ord eller mentala intryck eller på andra sätt. Om en person får ett budskap som han tror kommer från Mästaren och för att kommunicera det till någon annan är han bunden av sin heder att icke tillägga några ovidkommande omständigheter med särskild tyngd i mottagarens ögon. Jag tror att Mr Judge skrev med egen hand, medvetet eller automatiskt vet jag inte, i den handstil som antogs som Mästarens, budskap som han mottog från Mästaren eller från lärjungar, och jag vet att i mitt eget fall trodde jag att budskapen han gav mig i den välkända handstilen var budskap som direkt precipiterats eller direkt skrivits av Mästaren. När jag öppet sade att jag efter HPB:s död mottagit brev i handstil som H. P. Blavatsky hade blivit anklagad för att förfalska hänvisade jag till brev som givits mig av Mr Judge och då de hade den välkända handstilen drömde jag aldrig om att ifrågasätta deras källa. Jag vet nu att de inte skrevs eller precipiterades av Mästaren och att de gjordes av Mr Judge men jag tror också att det väsentliga i dessa budskap mottogs psykiskt och att Mr Judge´s fel ligger i att han gav mig dem i en handskrift av honom själv utan att säga att han gjort så. Jag känner mig tvungen att referera till dessa brev så tydligt, för då jag själv tagit fel missledde jag i min tur allmänheten. …

Om ni, TS’ representanter, anser att publiceringen av detta uttalande, följt av det som Mr Judge skall göra, skulle bringa denna plågsamma och beklämmande affär till ett slut och genom att komma till klara förståelser bli befriade från åtminstone den massa av sjudande misstankar som vi har levt i, och om ni kan acceptera detta, då föreslår jag att detta skulle ta hederskommitténs plats och sätta er, våra bröder, på dess plats. Jag har gjort den mest öppenhjärtliga och uppriktiga förklaring som jag kan, jag vet hur inhöljda i svårigheter dessa fenomen är som står i samband med krafter som för de flesta är dolda i sina verkningar, och att därför så få har förmåga att riktigt döma i dem, emedan de genom vilka de verkar inte alltid har förmåga att kontrollera dem. Och jag förlitar mig på att dessa förklaringar kan göra slut på åtminstone några av problemen under de senaste två åren och lämna oss till att gå vidare till vårt arbete för världen, var och en på sitt sätt. För någon smärta som jag kan ha givit min broder i försök att utföra den mest motbjudande uppgiften ber jag honom om förlåtelse, såsom också för några som helst felaktigheter jag kan ha gjort.

Annie Besant.

Av bara en läsning av Mrs Besant´s framställning kan man tro att hon vid tiden för europeiska konventet 1894 ännu var Mr Judge´s hängivna vän, till och med hans beundrare i vissa avseenden, och att hon hade handlat med bara den teosofiska pliktens motiv. I samband med hennes förklaring finns emellertid allvarliga tecken på trolöshet att beakta. I sin återblick på omständigheterna som förde fram till undersökningen säger hon att hon gick med på att privat gå emellan i ett försök att sätta stopp på en viskningskampanj mot Mr Judge. I verkligheten bestod detta ”ingripande” av ett brev skrivet till Judge den 11 januari 1894 där hon underrättade honom, att hon hade bevis för hans ”skuld” och, mot hennes tystnad, krävde, att han skulle avträda från både TS och ES, ge upp sina tjänster i båda, ”eller bevisen som är ägnade att bevisa felen som gjorts måste läggas framför en TS-kommitté.”

Frågan uppstår naturligen: Varför vände sig Mrs Besant mot Judge med sådan beslutsamhet, efter att mindre än två år tidigare entusiastiskt ha stött honom som Olcott´s efterträdare som Samfundets president? Ett tydligt svar ligger i ett avslöjande i detta uttalande till europeiska konventet. Alla Samfundets medlemmar kände till Mrs Besant´s betydelsefulla och öppna deklaration den 30 augusti 1891, ”att sedan Madame Blavatsky lämnade har jag erhållit brev i samma handstil som de brev hon mottog” — vilket betyder ytterligare ”Mahatma Letters”.[2] För många Samfundets medlemmar betydde detta att HPB:s död inte hade inneburit något avbrott i kommunikation mellan rörelsens ledare och teosofiska Adepter, av dess yttre utseende betydde det också att Mrs Besant nu åtnjöt mycket av samma relation med Adepterna som HPB gjort under sitt liv. Vad medlemmarna inte kunde veta, förrän de sagts detta av Mrs Besant själv, var att de kommunikationer som åsyftades hade kommit till henne genom Mr Judge.

Det synes påtagligt att hennes väl dolda bitterhet mot Judge förorsakades av en misstänksamhet, som växte till en bekräftad tro, att dessa ”budskap” inte var autentiska. Utan att alltför mycket försöka rekonstruera Mrs Besant´s känslomässiga reaktioner kan det antagas att hennes bristande förvissning beträffande dessa kommunikationer var direkt ansvariga för att hon vände sig mot Judge, som den tydliga upphovsmannen till hennes ockulta osäkerhet, och att hon på grund av Olcott´s liknande misstroende mot Judge helt naturligt ställde sig på Olcott´s sida. Det skall kommas ihåg att Olcott energiskt hade motsatt sig publiceringen i The Path (augusti 1891) av Jasper Niemand´s artikel, som började med ett citat som tillskrevs ett nyligen kommet brev från en Adept, och den löpande kritik-elden mot Judge, som trycktes i The Theosophist alltifrån den tiden, var till stor del inspirerad av Olcott och hans lojala supportrar. I sitt behandlande av Judge-fallet i rapporten från konventet i Indien i december 1894 [3] fann Olcott tillfälle att anmärka, att ”min objektiva förbindelse med de stora Läraren upphörde nästan helt vid HPB:s död”, med den följden att om han, president-grundaren, inte längre var i kommunikation med Adepterna, hur skulle det kunna antas att Mr Judge, en yngre och mycket mindre prominent man, åtnjöt detta stora privilegium? Mr Judge´s uttalande, mera kortfattat och konsist än Mrs Besant´s, var som följer:

Utlåtande av Mr Judge

Sedan senaste mars månad har anklagelser gått runt världen mot mig, och vilka haft Annie Besant´s namn därvid, med hennes medgivande som hon nu säger, att jag varit skyldig till förfalskning av Mahatmornas namn och handstilar och till att ha missbrukat sagda namn och handstilar. Anklagelser har också uppstått att jag skulle ha hemlighållit Annie Besant´s namn, som den drivande i denna sak, av rädsla för densamma. Allt detta har förorsakat stora besvär och praktiska skador för alla berörda, dvs. för alla våra medlemmar. Det är nu tid att detta skulle få sitt slut, en gång för alla, om möjligt. Jag anför nu följande:

1. Jag utelämnade Annie Besant´s namn i mitt publicerade cirkulär och detta på begäran av mina vänner i TS, och som då stod mig nära, för att på så sätt skydda henne och lämna det åt andra att sätta hennes namn vid anklagelsen. Jag förstår nu att om jag hade tagit med hennes namn hade det motverkat hennes nu aktuella framställning.

2. Jag upprepar min förnekelse av sagda ryktesmässiga anklagelse, att ha förfalskat Mahatmornas sagda namn och handstilar eller att ha missbrukat desamma.

3. Jag medger att jag har mottagit och levererat budskap från Mahatmorna och hävdar deras äkthet.

4. Jag säger att jag hör och har hört av Mahatmorna och att jag är en Mahatmornas agent, men jag förnekar att jag någonsin sökt föranleda någon annan att tro det, och enligt min kunskap är detta första gången som jag någonsin har givit uttryck för detta anspråk, som görs nu. Jag har pressats till platsen där jag måste göra det. Min önskan och ansträngning har varit att ta bort uppmärksamheten från någon sådan idé, såsom relaterad till mig. Men jag har ingen önskan att göra det anspråk, som jag förkastar, att jag är den enda kanalen för kommunikation med Mästare och det är min åsikt att sådan kommunikation är öppen för vilken som helst mänsklig varelse, som genom sina bemödanden att tjäna mänskligheten erbjuder de nödvändiga villkoren.

5. Budskapen, vilka de än må ha varit, från Mahatmorna, har blivit levererade av mig som sådana – och de är extremt få – och jag deklarerar dem nu som genuina budskap från Mahatmorna så långt min kunskap sträcker sig. De erhölls genom mig men beträffande hur de erhölls eller framställdes kan jag inte uppge. Men jag kan nu igen säga, som jag öppet har sagt tidigare, och som sades av H. P. Blavatsky så ofta, att jag alltid uppfattade det som allmän kunskap bland studerande teosofer, att precipitation av ord eller budskap icke har någon konsekvens och utgör inget bevis för kommunikation med Mahatmor, det är bara fenomenala ting utan minsta värde.

6. Så långt det gäller metoder för mottagande och lämnande av budskap från Mästare äro de många. Mina egna metoder kan skilja sig från andras synsätt och jag tillerkänner dem deras rätt att kritisera mina om de så vill, men jag förnekar rätten för någon att säga sig veta eller kunna bevisa några sådana budskap, till eller genom mig, vara falska, såvida densamme icke är förmögen att se på det planet. Jag kan bara säga att jag har gjort mitt bästa för att rapportera – i de få fall jag har gjort det alls – sådana budskap korrekt och sanningsenligt, som jag anser att jag mottagit för att överföras, och aldrig så vitt jag vet har jag försökt därvid bedra någon eller några personer på något sätt.

7. Och jag säger att 1893 sände Mästaren mig ett budskap i vilket han tackade mig för allt mitt arbete och mina bemödanden på det teosofiska fältet och uttryckte tillfredsställelse därmed och slutade med det kloka rådet att skydda mig mot min lägre naturs misslyckanden och dårskaper. Det budskapet erkänner Mrs Besant utan reservation.

8. Till sist, och bara på grund av absurda påståenden som gjorts och cirkulerat, säger jag villigt det som jag aldrig har förnekat, att jag är en mänsklig varelse, full av brister, förmögen att göra misstag, inte ofelbar, men ändå av samma slag som varje annan varelse som jag själv, eller av det slag av mänskliga varelser som jag hör till. Och frivilligt, helt, fullt och allvarligt förlåter jag var och en som kan tänkas ha skadat eller försökt skada mig.

William Q. Judge. [4]

Jämförelse av Mrs Besant's uttalande med det av Mr Judge´s bringar punkter av överensstämmelser och kontraster i dagen, både i sakliga fakta och i ton, atmosfär och anda. Beträffande själva ämnet som det handlade om – huruvida Mr Judge var i kommunikation med teosofiska Adepter och mottog budskap från dem eller ej – gör Mrs Besant två betydelsefulla medgivanden:

Jag tror att han [Judge] ofta mottagit direkta meddelanden från Mästarna och från Deras chelas [lärjungar].

Jag tror att han ibland mottagit budskap för andra människor.

Vad var då det antagna fel som hade lett henne att framföra anklagelserna mot Mr Judge? Mrs Besant framför det flera gånger:

Jag tror att Mr Judge skrev med egen hand, medvetet eller automatiskt, det vet jag inte, i den stil som antogs som Mästarens, budskap som han mottog från Mästaren eller från chelas.

Jag vet nu att de inte skrevs eller precipiterades av Mästaren och att de gjordes av Mr Judge men jag tror också att kärnpunkten i dessa budskap var mottagna psykiskt.

Mrs Besant tillägger:

Nu anser jag personligen att denna metod är orättmätig, ogiltig, ogrundad och att ingen borde simulera en känd skrivstil som, då den är autentisk, uppfattas som auktoritativ. Och med autentisk menar jag direkt skriven eller precipiterad av Mästaren själv. Om ett meddelande är skrivet medvetet skall det uppges vara så, om det är automatiskt skrivet skall det uppges vara så. Så synes det åtminstone mig.

Föregående citat står i kursiv stil av det skälet att det innehåller substansen i Mrs Besant´s klagomål. Närmare visar det, att trots alla hennes följande anspråk och påståenden hade Mrs Besant ingen verklig kunskap om de ockulta lagarna och att hon arbetade under stor okunnighet, till och med om vad som hade givits ut åratal innan, både av HPB och Mästare. Ty, i tillägget till fjärde och senare upplagorna av The Occult World [Den dolda världen] hade Mr Sinnett återgivit ett långt brev från Mästaren ”K. H.” i själva ämnet om ”precipitationer”, i samband med Kiddle-incidenten, och som visade Mästaren själv, med sitt egna erkännande, vara ”skyldig” till själva den ”metod” som Mrs Besant håller som olaglig, orättmätig eller inkonsekvent. I den mycket viktiga artikeln ”Lodges of Magic” [Magi-loger] går HPB i Lucifer, oktober 1888 – vid tiden för det öppna bildandet av ES – in i själva denna fråga, länge och väl, och detta av goda skäl: Mr Sinnett och andra hade viskat om desamma ”anklagelser” mot henne om ”förfalskning” och ”falska meddelanden”. Liksom Mrs Besant hade dessa studerande genom HPB mottagit ”budskap” som stämde med deras idéer och andra som kullkastade deras förutfattade meningar. Det ena slaget hade de förklarat ”äkta”, det andra ”falskt”. HPB satte igång med att påvisa denna positions absurditet och skrev:

Vi har blivit tillfrågade av en korrespondent varför han inte skulle vara fri att misstänka något av de så kallade ’precipiterade’ breven såsom varande ’bedrägerier’, och detta av det skälet, som han uppgav, att medan några av dem bär en stämpel av (för honom) obestridlig äkthet, tycks andra av deras innehåll och stil vara imitationer. Detta är likvärdigt med att säga att han har en sådan ofelbar andlig insikt som att vara förmögen att skilja det falska från det sanna, fastän han aldrig har mött en Mästare, ej heller givits någon nyckel genom vilken han kan pröva sina föregivna kommunikationer. Den ofrånkomliga konsekvensen av att tillämpa hans otränade bedömningsförmåga i sådana fall skulle vara att göra honom högst sannolik att deklarera falskt vad som var äkta och äkta vad som var falskt. Vilket kännetecken har således någon för att besluta mellan ett "precipiterat" brev eller något annat sådant brev? Vilka, förutom författarna, eller de som de anlitar som sina amanuenser (chelorna och lärjungarna), kan säga det? Ty det är knappast ett av hundra ”ockulta” brev som någonsin skrivs av Mästarens hand, i vars namn och för vars räkning de sänds, då Mästarna har varken behov eller lägliga tillfällen att skriva dem, och att när en Mästare säger ”jag skrev det brevet” betyder det bara att varje ord däri dikterades av honom och präglades under hans direkta överinseende. I allmänhet får de sin chela, vare sig nära eller långt borta, att skriva (eller precipitera) dem, genom att i dennes sinne inprägla idéerna som de önskar få uttryckta och om nödvändigt bistå densamma i en bildtryckande process för precipitation. Det beror helt på chelans tillstånd av utveckling, hur precist idéerna kan bli överförda och rörande den imiterade skrivningsmodellen. Sålunda lämnas icke-adept-mottagaren i osäkerhetens dilemma om huruvida ett brev är falskt eller kanske inte, ty, så långt det gäller inre och inneboende bevis, kommer alla ur samma källa och alla blir framkallade genom samma mysteriösa medel. Men här inbegrips ett annat och mycket värre förhållande. Ty allt som mottagaren av ”ockulta” brev möjligen kan veta, och detta på den enkla grunden av sannolikhet och vanlig rättskaffenhet, skulle den osedda korrespondent som skulle tolerera en enda bedräglig rad i hans namn blunda för en obegränsad upprepning av bedrägeriet.[5]

Mrs Besant fortsätter att resonera som om det vore någonting hittills okänt, att ”det borde vara allmänt förstått … att brev och budskap kan bli skrivna eller precipiterade i någon skrift, utan att därför vinna någon giltig auktoritet”. I att resonera så upprepade hon bara vad HPB och Mr Judge hade lärt ut under åratal, men om hon kände detta som fakta, varför skulle hon lägga så stor vikt vid ”Mahatmors handskrifter” precipiterade ”i materiell form” genom Mr Judge eller någon annan? Om ”budskaps källa kan urskiljas bara genom direkt andlig kunskap” och om hon hade den kunskapen så att hon visste, så som hon gjorde anspråk på, att Mr Judge’s budskap själva var genuina, varför försäkrade eller bejakade hon inte deras äkthet inför de tvivlande i stället för att anklaga Mr Judge för ”förfalskning”? Eller om källan kan bli bestämd enbart ”intellektuellt genom innehållens natur”, varför diskuterade hon inte innehållen istället för de dryftade budskapens form? Och om ”varje människa måste använda sina egna krafter och handla av sitt egna ansvar i att acceptera eller avvisa dem”, av vilken anledning eller med vilken rätt, någonsin, för vem som helst, att [härvidlag] anklaga någon annan för ”förfalskning”, i samband med några ”budskap”, vilka som helst?

Dessa överväganden blev emellertid långt ifrån påtagliga för den stora majoriteten av teosoferna som var närvarande vid London-konventet. Varje ”sida” hade var sitt ”sägande” och nu skulle harmoni och ömsesidiga överseenden och fördragsamheter förväntas råda igen. Rapporten från konventet återger:

Då ovanstående uttalanden hade hörts fördes följande beslutsärende av Mr Bertram Keightly med stöd av Dr Buck till omröstning och det antogs enhälligt.

Beslutades: Att detta möte med glädje accepterar justering och förlikning som uppnåtts av Annie Besant och William Q. Judge, som en slutlig förlikning av saker som hittills pågått mellan dem som anklagare och försvarare, med hopp om att det således kan bli begravt och glömt och

Beslutades: Att vi tillsammans med dem tar varandra i hand för att föra broderskapets sak vidare, vilket vi alla tror på.[6]

Vid de officiella förehavandenas avslutning, under det europeiska sektionskonventets tredje session, och som skedde med de här föregående beslutens antagande, upplivades alla delegaterna och de besökande samfundsmedlemmarna av broderliga känslors spontana utbrott. På alla sidor hade de som hade slitits av partiska känslor, de som hade bemödat sig att förbli neutrala och opartiska, ledare och efterföljare likaså, förenade sig i ömsesidiga gratulationer och lyckönskningar över vad som syntes vara en fullständigt återupprättande av enhet.

De officiella meddelanden för konventet i olika teosofiska publikationer återgav Judge-fallet såsom varandet ”avgjort”. Men det är tydligt av hur ämnet behandlades i både Lucifer och The Theosophist att Mr Judge’s fiender var långt ifrån nöjda, för att låta sakerna få komma till ro. Båda tidskrifterna innehöll lätt beslöjade predikanden tilltänkta att föreslå att det fanns möjligheter av Mr Judge’s ”misstag”. Kontroversens flammor må ha varit kvävda och dolda från syn under en tid men påföljande händelser bevisade att elden fortsatte med en intensitet som pyrde.

Mr Judge lämnade London den 18 juli 1894 för att återvända till New York och efter en kort tur över England, Skottland och Irland avfor överste Olcott till Indien. Också Bertram Keightly återvände till Indien, detta för att återuppta sina förpliktelser som generalsekreterare för indiska sektionen och för att vara nära Chakravarti, vars elev han hade blivit. Mrs Besant seglade genast till Australien för att, under en carte blanche-auktoritet [oinskränkt fullmakt] som givits henne av president-grundaren, bilda grenar och etablera en austral-asiatisk sektion av TS. Hon hade också med sig en auktoritet från europeiska konventet att representera den sektionen som dess delegat vid ”Adyar-parlamentet” som skulle hållas i december.

Mr Walter R. Old, medförfattare tillsammans med Sidney Edge till attacken i The Theosophist på Mr Judge (”Theosophic Freethought”), och som hade anlänt från Indien i april, blev kvar i England efter konventet. Old hade varit avstängd från ES (där han var styrelsemedlem) sedan augusti 1893, på grund av ett uttalande i ”fritänkande”-artikeln som bröt mot regeln om ockult tystlåtenhet och som han var bunden till av tystnadslöfte. Hans avstängning hade kommit genom en samfälld befallning av Mrs Besant och Mr Judge. Det finns emellertid goda belägg för att Mrs Besant då hon nådde Adyar i december 1893 konsulterade Mr Old och lyssnade på hans berättelse om fel och förtäckta antydningar mot Judge. Old’s resa till England tidigt 1894, till skenet beordrad av hans läkare, och som meddelats i The Theosophist, gjorde det möjligt för honom att förbereda de engelska teosoferna på att få höra anklagelserna mot Mr Judge. När förfrågningen och undersökningen var över blev Old såvitt man kan se sårad av Mrs Besant’s referens i hennes konventstal till ”personer till stor del inspirerade av hat mot Mr Judge”, ty Old var uppenbarligen en som denna beskrivning torde ha passat in på och han var säkert någon som, för att använda Mrs Besant’s ord, hade ”spritt ut en massa anklagelser” mot honom [Judge]”. När både Old och Edge nämndes i nästa följande stycke av Mrs Besant’s utlåtande kände Old att de hade identifierats med dem som ”hatade” Mr Judge. Följaktligen skrev han till Olcott och invände mot denna karaktärisering av honom själv, med anmärkningen att både president-grundaren och Mrs Besant var väl bekanta med Old’s och Edge’s attityd mot Judge. Detta brev, som trycktes i Lucifer på överste Olcott’s begäran, utvecklar emellertid inte vad den ”attityden” var, detta med den underliggande antydningen att den delades av Olcott och Mrs Besant.[7] Mr Old’s följande bana förblev okänd, till några månader senare, när en ny attack, denna gång utifrån, utgav sitt raseri mot den teosofiska rörelsen.

I oktober 1894 började Westminster Gazette i London publicera en serie artiklar av Edmund Garret, betitlade ”Isis Very Much Unveiled; the Story of the Great Mahatma Hoax” [Isis väldigt mycket avslöjad, berättelsen om den store mahatman Hoax]. Tillsammans med redaktörsartiklar och korrespondens därom löpte denna serie under två månader, utan uppehåll. Alla tidigare teosofiska stormar tillsammans var bara som en skur i april, i jämförelse med den bearbetade förstörelsen i Teosofiska Samfundets led av Garret’s ”avslöjande”. Det utgavs omedelbart i bokform av Westminster Gazette och vann en oerhörd spridning. Någon betalade för kopior till alla Teosofiska Samfundets loger!

Mr Garrett var en synnerligen duglig skribent. Ingen ”prövning genom massmedia” hade någonsin haft en dugligare advokat för målsäganden. Dessutom var Mr Garrett helt ärlig. Han dolde varken sina informationskällor, sin avsky mot teosofi och dess samfund, och inte heller sitt syfte att misskreditera vad han avskydde. Mr Garrett var Mr Old’s personlige vän och det var Mr Old som inspirerade honom att skriva sin serie artiklar och som försedde honom med det mesta av det dokumentära material som han använde mot Samfundet. Bland de talrika personligheterna var Mr Old den ende, som Mr Garrett’s skämtsamma allvarligheter behandlade med respekt. Alla de andra var skottavlor för hans skarpa slagfärdighet, framförallt Mrs Besant. Överste Olcott blev skoningslöst smädad, HPB och Mr Judge hölls fram som knipsluga charlataner som med fingerade fenomen och skenmeddelanden från lika falska mahatmor hade gjort Mrs Besant, överste Olcott och de andra till lättlurade offer och dumbommar.

Av dokumenten som Mr Garrett använde blev det tydligt och klart att Mr Old hade biståtts av både överste Olcott och Mrs Besant, ty några av de handlingar som citerades kunde inte ha erhållits på annat sätt. Detta medges i praktiken av Mr Old i ett brev till Lucifer [8] trots hans förnekan av detta faktum i samma brev. Han skrev:

De fakta som publicerats är just de som kom till bevis från överste Olcott och Bertram Keightly och på vilka anklagelserna grundade sig och handling vidtogs, och de är dessutom en del av en samling bevis, som det från början beslutades publicera. Jag tar hela Karma av min egen handling och jag försäkrar att det är helt oberoende av något tyst medgivande eller anstiftan från någons sida. [Kursiveringarna tillagda.]

På samma gång skrev Mr Old ett brev till Westminster Gazette som publicerades och som också ingick i materialet för Mr Garretts bok. Tillräckligt har citerats för att knyta eller bekräfta de länkar som redan givits:

De artiklarnas författare har helt korrekt nämnt mig vid namn, som att ha tagit det första steget i en undersökning i saken mot Mr Judge. För denna min handling blev jag avstängd från mitt medlemskap i Esoteriska Sektionen, med William Q Judge’s och Annie Besant’s samfällda underskrifter som auktoritet, Yttre Överhuvuden för EST, och mitt namn vanhedrades framför ES-medlemmarna, bland vilka jag räknade många gamla kollegor och vänner…. Efter sin officiella handling att avstänga mig från medlemskap blev Mrs Besant naturligtvis tvungen att höra mitt försvar. Detta hände i Adyar, vintern 1893. Mrs Besant’s första yttrande till mig efter att ha läst fallet och undersökt dokumenten var ”Du var helt rättfärdigad av de fakta som då låg framför dig”.

I närvaro av president-grundaren överste Olcott, Mrs Besant, grevinnan Wachtmeister, Mr E. T. Sturdy, tillsammans med Edge och jag själv, beslutades det att uppgiften att officiellt föra anklagelserna skulle falla på Mrs Besant’s lott och att allt bevis skulle ”publiceras”. [Kursiveringar tillagda.]

Mr Old fortsätter med att berätta om Mrs Besant’s formella krav till överste Olcott om undersökningen, överste Olcott’s officiella brev till Mr Judge, och den rättsliga kommitténs möte ”med de dödfödda och lömska resultaten som redan är kända.” Han fortsätter sedan:

Men vad skedde med ”full publicering av alla detaljerna?” Hur gick det med oss teosofer som hade fört dessa anklagelser mot Mr Judge? Lämnades vi inte i den positionen att vara personer som hade fört anklagelser utan att bevisa dem? Ställningen var något som jag kände icke kunde tolereras.

Mr Old lämnade alltså sina ”bevis” till den kommersiella pressen. Det tycks aldrig ha fallit honom in, mera än för Mrs Besant och de andra, att det fanns någonting ”oacceptabelt” i att privat och öppet sprida förtal och smädelser, upphöjda till ”anklagelser” och ”bevis”. Men när en skrämmande publicering satte strålkastarna på författarna till ”massan av anklagelser”, då blev verkligen deras positioner ”oacceptabla” — först för Mr Old och sedan för Mrs Besant och överste Olcott.

Sedan han argumenterat att det var hans ”plikt” att ge ammunition åt Mr Garrett, som han kallar en ”filisté”, i syfte att ”ett sanningens system” icke skulle kunna ”resas ur en vävnad av bedrägerier”, säger Mr Old:

Det skall därför vara klart för alla Teosofiska Samfundets medlemmar och för allmänheten i stort att jag är ansvarig för de fakta som framkommer i Mr Garrett’s artiklar bara så långt som de har att göra med anklagelserna mot Mr Judge. … Jag kan inte tappa det ur sikte, att hur misstagna eller missledda många i Teosofiska Samfundet kan vara, vad gäller de traditionella ”mahatmorna” och deras förmodade ”kommunikationer”, så är de icke desto mindre lika allvarliga i sina troenden, som många av deras mer ortodoxa vänner, och har lika stor rätt till att betraktas med respekt. Jag beklagar särskilt att Mrs Besant av det föreliggande utsättandet skulle öppet försättas i denna pinsamma position.

Om Madame Blavatsky talar jag som jag kände henne. Vid tiden då jag gjorde hennes bekantskap hade hon avsvurit sig all ”fenomenalism” så att jag aldrig såg några ockulta fenomen vid den tiden. Jag tror att för henne [dessa kursiveringar är Mr Old’s] existerade Mahatmorna och jag tror att hon tänkte sig dem att vara förkroppsligade personligheter. Överste Olcott hade en annan teori och andra hade sina egna. …[9]

När nu den eländiga affären med ”Fallet mot Judge” hade blivit exploaterad i pressen, till hela den teosofiska rörelsens skam och vanrykte, gick Mr Judge till beslutsam handling. Den 3 november 1894 utgav han ett ES-cirkulär, betitlat ”På Mästarens order”, och i vilket han avsatte Annie Besant från det högsta Sam-ledarskapet i den Esoteriska Skolan.

I det cirkuläret som sändes till alla ES-medlemmarna säger Mr Judge att han ” sedan mars 1894 avstått från att skriva det” om än ”detta brev i mars tycktes mig lika nödvändigt då som det är nu” men att han ”blev ledd till att vänta på beslutet i saken om anklagelserna” mot honom. Han säger att han sedan dess insett visdomen i att ”vänta” ty om han hade skrivit det medan ”anklagelserna” ännu pågick och var oavslutade skulle Teosofiska Samfundet bli ”förvirrat” med bekymren i den Esoteriska Sektionen, som inte hade någon officiell relation till Samfundet. ”Vi har nu”, fortsätter han, ”att syssla med EST och med vår plikt till den och till varandra och bland dessa andra till Mrs Besant.”

Han tar sedan kortfattat på nytt upp berättelsen om bildandet av ES, dess historia, den Inre Gruppen, och om Skolans organisering som följde av HPB:s död. Han avslöjar ett faktum, att det verkliga bildandet av Skolan uppkom med honom själv, i ett brev till HPB i maj 1887, ett och ett halvt år innan det öppna tillkännagivandet, och att bildandet följde de linjer han föreslagit. Han underrättade också medlemmarna att han själv aldrig hade avgivit Skolans eller den Inre Gruppens löften, då han avlagt sina egna löften år 1875 direkt till Mästarna, varav allt bekräftas i bevarade öppna och privata uttalanden av HPB. Han talar sedan om Mrs Besant så som följer:

Mrs Besant har varit blott fem år i detta arbete och inte hela den tiden engagerad i ockulta studier och utövanden. Oavsett för man eller kvinna är hennes förmågor som skribent och talare sällsynta och höga, hennes hängivenhet och allvar i syfte kan inte betvivlas. Hon gav många år av sitt liv för de förtrycktas sak, som hon förstod det, och detta då med eller mot den fruktade eller vördade pesten av materialistiskt troende, hon arbetade sålunda utan hopp om ett framtida liv och bevisade på varje sätt sina altruistiska syften och ändamål. Sedan 1889 har hon gjort stor tjänst åt TS och hängivit sig själv däråt. Men allt detta hindrar inte en allvarlig människa från att göra fel i ockultism, särskilt när denna, som Mrs Besant gjorde, försöker tvinga sig själv längs vägen för praktiska arbeten på det fältet. Allvar förlänar icke kunskap av sig självt, mycket mindre visdom. HPB .·. och all ockultismens historia säger att sju års träning och prövning är det allra minsta som behövs. Mrs Besant har haft blott fem. Misstag av en sådan lärjunge kommer ytterst att vändas till rörelsens fördel och mot personen som gör dem kommer deras omedelbara resultat att vara förmildrade, förutsatt att de för den personens del inte är inspirerade av någon ond avsikt, och jag önskar att det skall klart förstås att Mrs Besant själv icke haft någon medvetet ond avsikt, hon har bara ett tag gått utanför linjerna av hennes Guru HPB .·., börjat arbeta med andra och fallit under deras inflytande. Vi skall inte föra henne ytterligare ner men inte heller skall den sanna sympati vi har förblinda våra ögon så att låta henne fortsätta till hela rörelsens förfång.

Mr Judge behandlar de senare anklagelserna och bekymren i Samfundet och Skolan, behandlar deras verkliga ursprung, strategi och taktik, havande deras källa i den alltid pågående mänskliga evolutionens ständiga kamp — ljusa och mörka sidors stridande krafter i naturen och tillvaron. Han avslutar den delen av sitt berättande genom att säga att rörelsens problem på nytt började ”när Annie Besant i januari eller februari [1894] slutligen omedvetet lånade sig själv till den sammansvärjning som jag i detalj redogör för här, men dessförinnan (från augusti 1893) hade de som hanterade denna komplott börjat arbeta på henne.” Han förlägger komplottens rot i Indien och säger att krafter som motsatte sig den teosofiska rörelsen

… genom rasstolthet och ärelystnad lyckats påverka vissa brahminer i Indien, så att dessa, till egen fördel, önskar kontrollera och styra TS genom någon agent och också genom EST. De har naturligtvis försökt att, om möjligt, använda någon av oss och utvalt Mrs Besant som ett möjligt redskap. Ett ändamål med komplotten är att genom att avleda tänkandet tillbaka till det nuvarande Indien stoppa den ström av information och inflytande som påbörjades genom HPB. .·. och för att lyckas med detta är det absolut nödvändigt för dem att riva ner traditionen som bildats runt HPB:s arbete. Hennes krafter och kunskap måste förringas, hennes rätt att tala för Mästarna måste ifrågasättas och bekämpas, dessa Mästare måste göras till en kall abstraktion, hennes trofasta vänner, som önskar se det verkliga arbetet och ändamålen förda vidare, måste försättas i en sådan position att de binds till händer och fötter, så att de inte är i stånd att vara till hinder för ränksmidarnas planer, det måste visas att HPB var ett bedrägeri och också en förfalskare. Dessa män är inte våra Mästares chelor.

Namnet på den person som det arbetades med, så att denne om möjligt skulle kunna användas som en underordnad agent … för att inverka på Mrs Besant, är Gyanendra N. Chakravarti, en brahmin från Allahabad i Indien och som kom till Amerika på vår inbjudan till det Religiösa parlamentet 1893. Då han först var allvarligt angelägen om att hjälpa människorasen, genom att föra sina förfäders gamla sanningar till det amerikanska folket, tillät han icke desto mindre, som så många före honom, att låta ärelystnad smygande ta rot i sitt hjärta. Uppeldad av sin ambition att vinna ställning i världen som en guru, om än utan tvekan själv troende att han var Det Vita Broderskapets följeslagare, är han icke längre med längs vår riktning, utan tvärtom har hans mediumskap och svaghet lämnat honom till redskap för också andra inflytanden.

Mr Judge berättar om ett budskap beträffande honom själv, mottaget av Chakravarti, i vilket Mästaren lovordade Mr Judge och hans arbete och säger: ”Jag informerade Mrs Besant i september 1893 om budskapet.” Detta budskap var det som Mr Judge hänvisade till i sitt uttalande framför europeiska konventet i juli 1894 och såsom varande obestritt av Mrs Besant. Cirkuläret fortsätter:

Men efteråt, när Mr Chakravarti’s arbete under mig var avslutat, och när ambition som uppväckts genom det besöket hade växt sig starkt, försökte han i Mrs Besant’s sinne förstöra effekten av det budskapet, genom att listigt analysera det, till att betyda, att om än jag således i allt var lovordad, så skulle den sista delen därav motsäga den första och stödja anklagelsen om bedrägeri och om att ljuga. När sådant inte är överlagt, avsiktligt eller genomtänkt är det galenskap. … Hon godtog den listiga konstruktionen, tillät sig själv att tänka att Mästaren kunde prisa mig för allt arbete jag hade gjort, och som de föregivna bedrägerihandlingarna skulle vara en del av, och samtidigt skicka mig ett vilseledande budskap, varav en del omedelbart skulle bli använt som en fördömelse, om det hade förts fram av mig. Om jag var skyldig till vad jag var anklagad för då skulle Mästarens visas konspirerande till bedrägeri och att ljuga — en högst omöjlig sak. Den enda andra möjligheten är att Mr Chakravarti och jag ”fick ihop” budskapet. Men han och Mrs Besant har medgivit dess äkthet, om än hon själv är helt oförmögen att helt avgöra dess äkthet eller falskhet. Men vidare så medgav Mrs Besant till flera att hon hade sett Mästaren själv komma och tala genom min kropp medan jag var helt medveten. Och ännu vidare så gav HPB .·. mig 1889 Mästarens bild, som han hade satt följande budskap på: ”Till min käre och lojale kollega, W. Q. Judge.”

Nu är det alltså så att antingen överbringar jag till er ett sant budskap från Mästaren eller hela TS och EST är en lögn, i vars ruiner HPB:s .·. och Mästarnas namn måste begravas. Allt detta står tillsammans eller det faller tillsammans. Låt det bli bevisat att HPB .·. är en lögnerska och bedragerska och jag skall överge TS och allt vad det har men ända tills det så bevisats skall jag kvarstå där jag blev ställd. Till sist och som ett sista bevis på de illusioner som verkat genom denne man och hans vänner skall jag nämna detta: För många år sedan (1881) sände Mästarna ett brev till brahminerna i Allahabad (Prayag-TS) och som överlämnades genom HPB .·. till Mr A P Sinnett som överlämnade en kopia därav till dem, och behöll originalet. Det behandlade mycket uppriktigt brahminerna. Detta brev tycker brahminerna inte om och Mr Chakravarti försökte få mig att tänka att det var ett fromt bedrägeri genom HPB .·. Han lyckades med Mrs Besant’s hjärta, så att sedan hon mött honom har hon vid skilda tillfällen sagt att hon tänkte detta var ett bedrägeri genom HPB .·. uppgjort helt och hållet och inte från Mästaren. … Endast inbillning kunde få Mrs Besant att ta den positionen, överlagda avsikter får de andra att göra det. Detta är ett ämne som inte må undvikas, ty om det brevet är bedrägeri, då är alla de övriga som sänts genom vår gamla lärare … detsamma. Jag stödjer mig på detta ämne, vi stödjer oss alla på det.

Mrs Besant ficks sedan att hålla med dessa människor genom illusionen att den var godkänd genom Mästarna. Hon såg sig själv som deras tjänare. Det var emot EST-reglerna. När en regel är bruten är det ens plikt att lämna EST. … Mrs Besant hade satts i en sådan förskräcklig position att medan hon skrev till mig högst vänligt och arbetade med mig tänkte hon hela tiden att jag var en bedragare och att jag hade smädat Mästaren. Hon ficks att hemlighålla för mig, när hon var här, sina tankar om de avsedda anklagelserna. … inte förrän tiden var mogen berättade hon för mig, i sitt brev i januari [1894] från Indien beende mig att avträda från EST- och TS-tjänsterna, sägande att om jag gjorde det och skulle bekänna skulden skulle allt bli förlåtet och var och en skulle arbeta med mig som vanligt. Men jag blev vägledd annorlunda och fullt informerad. Hon förmåddes att tro att Mästaren biföll förföljelsen, att han befallde henne att göra vad hon gjorde. …

I allt detta var Chakravarti hennes guide, tillsammans med andra. …[*]

_________________________

[*] Under denna samma period (1893-5) hade Mrs Besant förenat sig med Mr Sinnett’s kotteri och mottog också ”budskap” genom Mr Leadbeater, vid tiden Mr Sinnett’s ”psykiske medium”.

Mr Judge avslutade sitt cirkulär den 3 november 1894 med följande:

E.S.T beslut.

Jag går nu ett steg vidare än EST-beslutet 1894 [**] och enbart för EST:s goda återupptar jag i EST alla funktionerna och krafterna i fullhet, vilka givits mig av HPB .·., och vilket kom till mig genom en regelmässig succession efter hennes lämnande detta livet, och jag förklarar mig själv det enda Överhuvudet för EST. … Följaktligen, under auktoriteten som givits mig av Mästaren och HPB .·., och under Mästarens ledning och överinseende, förklarar jag Mrs Annie Besant’s ledarskap i EST vara avlutat.

_________________________

[*] Här ett typografiskt fel i det ursprungliga cirkuläret. Årtalet skulle vara 1891 då referensen är till Avenue Road–mötet den 27 maj det året, i följd av HPB:s död.

Ett meddelande om detta beslut telegraferades genast till Mrs Besant i Australien, där hon då var, och en kopia av hela cirkuläret skickades till henne i Colombo, Ceylon, där hon anlände den 18 december 1894 på väg till att närvara vid Adyar-konventet. Genast upprättade Mrs Besant ett mot-cirkulär som, daterat Colombo 19 december, så kvickt som möjligt skickades ut under ett avtryck i London till alla EST-medlemmarna. Efter ett inledande stycke som ägnas åt förklaringar till hennes dröjsmål med att skicka ut sitt uttalande gör hon följande kommentarer:

Jag vet inte om uttalandena beträffande Mr Judge’s partnerskap vid EST:s bildande är eller inte är sanna. HPB nämnde aldrig för mig de anförda fakta utom det att Mr Judge inte hade givit det ordinära löftet, då han redan var förpliktad.

Detta påstående kan knappast tagas som något annat än en passande lucka i Mrs Besant’s minne, detta då man ser att det var hon själv som vid rådsmötet den 27 maj 1891 läste en bunt av dokument som fastslog sanningsenligheterna i Mr Judge’s uttalanden. Hon fortsätter:

”Komplotten” är såvitt jag vet en renaste illusion. Vad som sägs om Mr Chakravarti vet jag vara falskt och jag kan bara känna djupaste medömkan och sorg över honom, som använder Mästarens heliga namn för att täcka över en sådan anklagelse.

I förbigående kan det sägas att även om Mrs Besant då hävdade sig ”veta” att vad Judge sade om Chakravarti var ”falskt”, sade hon själv senare, efter 1906, samma sak om Chakravarti.

Med hänvisning till Mr Judge’s ES-order uppger Mrs Besant:

Denna EST-order … förkastar jag. Jag skall fortsätta mitt arbete i stillhet med sådana i styrelsen som lämnades av HPB och som tänker att det är rätt att arbeta med mig. Mr Judge tänker de är rätt att slita Skolan isär, och jag kan bara fortsätta stadigt som jag har lärt mig. Vi har kommit till vägarnas delning. Jag erkänner ingen auktoritet hos Mr Judge. Icke ur hans händer mottog jag mitt arbete, icke i hans händer kan jag lämna det ifrån mig.

Och nu, bröder och systrar, måste ni välja er väg, sorgligt och svårt som valet må vara för er. Mr Judge kastar mig åt sidan och bryter det sista bandet som återstod mellan oss.

Mrs Besant slutade sin förkastelse av Mr Judge’s ES-order med en appell till sina supportrar: ”Följ friden och barmhärtigheten, attackera ingen, skyll inte på någon, tillskriv inga onda motiv åt någon, kasta inga skamfläckar tillbaka.” På sin väg till Indien för att närvara vid december-konventet förberedde hon en lång artikel på Westminster Gazette-attacken, och som hon lämnade till Madras Mail vid ankomsten till Adyar. Artikeln innehöll ett försvar för henne själv och av anklagelserna mot Judge. Konventet ägnades i stort åt Judge-saken. I sitt president-tal började överste Olcott med att säga att ”det ofrånkomliga misslyckandet att bli av med anklagelserna mot Mr Judge” hade skapat ”en kris som är den mest allvarliga i vår historia sedan 1884” – tiden för Coloumb-konspirationen mot HPB. Samfundet, sade han, splittrades av åsiktsskillnader ifråga om vad som borde göras. Den amerikanska sektionen, medgav han, skulle stödja Mr Judge nästan enhälligt – skulle till och med separera sig om Mr Judge tvingades avträda och bilda ett oavhängigt Amerikanska Samfund. Olcott refererade till stödet åt Judge av vissa iriska och engelska loger och andra på kontinenten om än andra europeiska medlemmar och grenar var emot honom. Presidenten talade om många indiska medlemmars erkännande av Judge’s ”eminenta tjänster och tröttlösa aktiviteter i officiella arbeten” men meddelade att Indien ”icke hade sänt någon protest till hans [Judge’s] favör”.

Olcott framhöll sedan att Judge skulle avträda som vicepresident och stå till omval. Han ”varnade” indirekt medlemmarna, innan de beslöt att Mr Judge avsiktligt hade varit oärlig, att beakta möjligheten att han hade handlat som misslett medium eller psykisk person under onda inflytanden!

Som avslutning ber jag er inse [sade han] att sedan en viss skrift bevisats vara falsk, och medvetet uträknad för att bedraga med, måste ni sedan bevisa att författaren hade fria händer att handla som han ville, innan ni kan stämpla honom för att vara moraliskt oren. För att komma tillbaka till saken det gäller: då det har varit omöjligt för någon att veta vad Mr Judge kan ha trott i avseende på Mahatma breven som uppstod från honom och vilka subjektiva fakta han hade att utgå ifrån, kan bevis icke sägas vara slutgiltiga om hans onda tro, hur misstänkliga de tillgängliga tecknen än kan synas.[10]

Denna del av överste Olcott’s tal tycks ha varit avsedd som en allmän gest som skulle låta Mr Judge kunna erkänna sig ha varit ett medium istället för en bedragare! I den tryckta versionen av hans tal är emellertid denna ”generositet” förorenad av en anmärkning i slutet, som sade att presidenten önskade det vara känt, att han ”i respekt för Judge-saken hade hållit tillbaka sina privata synpunkter” och detta för att inte inför upprättande av ett officiellt dokument bryta mot ”förpliktelsen till strikt opartiskhet”. Men även med denna partriska gliring var Olcott’s tal mera måttfullt än de flesta andra uttrycken. Nästan 13 sidor med liten stil behövdes i The Theosophist, för att återge en följd av attacker mot Judge av olika personer.[11] Den första talaren var Mrs Besant som avslutade det förelagda beslutet att president-grundaren ”genast påkallar att Mr Judge skall avträda” tjänsten som Samfundets vicepresident. Med instämmanden av de flesta andra talarna antogs beslutet efter några milda invändningar och någon debatt.

Nästa drag mot Mr Judge kom med utgivningen av Lucifer i februari 1895 i en 27-sidig diskussion av Mrs Besant, betitlad ”Teosofiska Samfundet och de nuvarande problemen”. Hon försäkrade nu att hon hade blivit ”lurad” av Mr Judge. Med hänvisning till beslutet som avsatte henne som samledare för ES talade hon om hans utlåtande som något ”moraliskt ont” och denna inledning åtföljdes av (1) hennes artikel tryckt i Madras Mail och (2) hennes tal till konventet i Adyar i december 1894 som slutade med beslutet om Judge’s avträdande. Slutligen anklagade hon Mr Judge för att använda sekretessen i ES för att i sin order den 3 november förtala henne och förklarade att denna order var ”ett offentligt dokument”.[12]

I april utgav Mrs Besant, nu tillbaka i England, en liten bok på 88 sidor, betitlad ”Fallet mot W. Q. Judge.” Den innehöll ett långt brev av Mrs Besant ”Till medlemmar i TS”, ett detaljerat uttalande med 6 anklagelser mot Judge och vittnesmål som sades ha förberetts för att läggas framför rättskommitténs hörande i juli 1894, samt ännu andra ”bevis”, och en promemoria av Mrs Besant beträffande ”budskapen” hon hade mottagit genom Mr Judge.

En viktig uppenbarelse i denna lilla bok är Mrs Besant’s uttalande i hennes inledande ”Brev till medlemmar”, att hon tidigast lärde sig om Mr Judge’s ”bedrägeri” i september 1893. Några ord och handlingar av Mr Judge, sade hon, fick henne att känna sig orolig. Hon fortsatte:

Resultatet blev att jag gjorde en direkt appell till Mästaren, när jag var ensam, uppgav att jag kände en del tvivel vad gäller Mr Judge’s användning av Hans namn och bad Honom att intyga eller bestrida budskapen jag hade mottagit genom honom. Han framträdde för mig såsom jag ofta tidigare hade sett Honom, klart, omisskännligt, och jag lärde mig då från Honom direkt, att budskapen icke var gjorda av Honom och att de var gjorda av Mr Judge.[13]

Detta betydde naturligtvis att så tidigt som i september 1893 hade Mrs Besant på ”hög andlig auktoritet” trott att Judge hade lurat henne beträffande budskap från Mästaren. Till förklaring av sin långa tystnad beträffande denna ”upptäckt” hävdade hon att Mästaren hade sagt till henne att inte göra någon öppen handling som hon inte kunde ”bevisa” och att de nödvändiga ”beläggen” skulle tillhandahållas när hon nådde Adyar. Efter hennes möte där med Olcott, Walter Old och andra, sade hon att hon blev beordrad ”att göra slut på det utövade bedrägeriet”. Mrs Besant’s redogörelse för instruktionen, som, hävdade hon, var given henne av Mästaren, slutar:

Jag befalldes att tvätta bort alla fläckar på TS. ”Tag Samfundets tunga Karma. Din styrka gavs dig för detta.” Hur kunde jag, som trodde på Honom, vara olydig? [14]

I detta brev till TS-medlemmarna yrkar Mrs Besant på två besök av HPB:s Mästare: det första, tydligen i Amerika, vid tiden för World’s Fair Parliament of Religions [Världens öppna religions-parlament] och som hon deltog i med Chakravarti, det andra i Adyar i antingen november eller december. Hon uppger också att de första budskapen hon mottog genom Mr Judge var de som hon hänvisade till i sitt tal vid Hall of Science i augusti 1891 och att ”ingen tanke på att ifrågasätta deras autenticitet” kom i hennes huvud vid den tiden. Sålunda var Mrs Besant under mer än två år, enligt hennes egna ord, tillåten av denna ”Mästare”, att vara systematiskt bedragen av Mr Judge!

Böjd att citera Madame Blavatsky när det tjänade hennes syften tycks Mrs Besant här helt ha glömt HPB:s uttalande, beträffande just detta slag av bedrägeri. I ”Lodges of Magic” hade HPB skrivit: ”Ty allt som mottagaren av ’ockulta’ brev möjligen kan veta, och detta på den enkla sannolikhetens och vanliga ärlighetens grund, skulle den osedda korrespondenten, som skulle tolerera en enda bedräglig rad i hans namn, blunda för en obegränsad upprepning av bedrägeriet.” Ändå försäkrar nu Mrs Besant att under de två kritiska åren som följde på HPB:s död hade HPB:s Mästare ”tolererat” många sådana ”bedrägliga” rader i hans namn, avfattade av Judge, som hade varit HPB:s närmaste bundsförvant!

På sina egna vägnar citerade Mrs Besant ett brev skrivet av HPB till Mr Judge den 27 mars 1891 och citerade därur ett uttalande om henne själv. HPB hade sagt: ”Hon [Mrs Besant] hör Mästarens röst när hon är ensam, ser Hans Ljus och känner igen Hans Röst från det av D____.” Vad Mrs Besant inte citerade från samma brev till Judge av HPB var det vidare uttalandet, också om henne själv, att hon var ”inte psykisk eller andlig i det minsta — allt intellekt”. Om hon hade förtroligt förhållande med Mästaren efter HPB:s död, hur kunde hon misslyckas att ha blivit varnad nästan genast för Judge’s förmodade ”lureri”? Dokumenten visar istället att misstänksamheten mot Judge daterar sig till hennes möten med Chakravarti sommaren 1893, att det var han, vilket återgivits av Dr Archibald Keightly i The Path (juni 1895) som var ansvarig för Mrs Besant’s nyfunna förtrolighet med ”Mästaren” och att, slutligen, anklagelserna mot Judge skisserades, och det första anklagande brevet, av Olcott till Judge den 7 februari 1894, skrevs i Allahabad — Chakravarti’s hem.

__________________________________

Fotnoter:

1. Lucifer ( August, 1894), XIV, 457.

2. Theosophist (October, 1891), XIII, Supp., xi-xii.

3. Theosophist(January, 1895), XVI, Supp. (Report of Nineteenth Anniversary of the T. S., p. 10.)

4. Lucifer (August, 1894), XIV, 462.

5. "Lodges of Magic," Lucifer (October, 1888), III, 89. (�terutgiven i Theosophy {July, 1943}, XXXI, 387.)

6. Lucifer (August, 1894), XIV, 463.

7. Ibid., 463-4.

8. Lucifer (December, 1894), XV, 337-38.

9. Isis very much Unveiled, Edmund Garrett (London: Westminster Gazette, 1894).

10. Theosophist(January, 1895), XVI, Supp., 8.

11. Ibid., 39.

12. Lucifer (February, 1895), XV, 441.

13. The Case against W. Q. Judge, publicerad av Annie Besant, London, 1895.

14. Ibid., -, p. 13.