Överste Olcott, Annie Besant och W Q Judge – kap 14, ur boken Teosofiska Rörelsen 1875-1950

UNDER ÅR 1892 berodde Rörelsens framtida förlopp i hög grad på Annie Besant – vilka hon skulle lita på i sina rådslag och på den ställning hon antog i förhållande till HPB. Skulle hon ställa sig vid Olcott’s sida, och bli ”organisations-sinnad”, eller vid Judge’s, som stod för att Rörelsen inte kunde bli större än sina medlemmars moraliska vitalitet? Mr Judge kunde hoppas att Mrs Besant skulle se var Rörelsens verkliga arbete låg, men han kunde bara sätta exempel och uppmuntra hennes egna ansträngningar i den rätta riktningen. Under tiden var han den ständiga skottavlan för alla som hade kommit att omfatta vad som kan kallas ”Adyar-attityden”, av beroenden av organisation, regler och ”officiell” auktoritet.

Den första viktiga händelsen som skulle forma omständigheterna i vilka Mrs Besant gjorde sitt val var tillkännagivandet av överste Olcott om hans avgång som Samfundets president. Meddelandet om detta beslut, vilket kom i The Path i mars 1892, blev en fullständig överraskning för alla utom ett litet antal av Samfundets medlemmar. Medan överste Olcott tillskrev sin avgång med dålig hälsa kom det verkliga skälet i ljuset flera år senare i ett brev av Herbert Burrow’s till the English Theosophist i november 1895. Då han förklarade sitt eget avsked från Samfundet hänvisade Mr Burrows till ”beskyllningar för allvarlig omoral mot överste Olcott, som lagts fram för honom av Mrs Besant och Mr Judge och till vars följd översten avgick från sitt presidentskap”.[1]

Mrs Besant hade planerat att resa till Indien mot slutet av 1891. I stället reste hon till New York för att diskutera med Mr Judge om anklagelserna mot överste Olcott vilka hade förts till hennes uppmärksamhet i London. Hon återgav anklagelserna för Mr Judge i närvaro av konfidentiella vittnen, av vilka en var E. August Neresheimer, och krävde omedelbar handling, och begärde att Judge som Samfundets vicepresident skulle be Olcott avgå [2] Mr Judge skrev därpå ett brev till överste Olcott, inte som vicepresident utan som gammal vän, och underrättade honom om beskyllningarna och beläggen som stödde dem. Han lät Olcott förstå att om beskyllningarna var sanna gjorde han bäst i att avgå. Mrs Besant förde Mr Judge’s brev till Indien genom en särskild budbärare. När han mottog det förnekade överste Olcott anklagelserna mot honom men lämnade in sitt avsked som president för Samfundet. Detta borde emellertid inte tolkas som ett särskilt bevis för Olcott’s ”skuld” utan snarare för hans önskan att skydda Samfundet från vilken som helst skamfläck. Enligt E. T. Sturdy, som var Mrs Besant’s sändebud, relaterades beskyllningarna till en tilldragelse i överste Olcott’s privatliv.

Vid den amerikanska Sektionens Sjätte Årskonvent i Chicago 23-25 april 1892 valde medlemmarna William Q. Judge som dess val till Olcott’s efterträdare i presidentskapet, men bad samtidigt översten att återkalla sitt avsked. I enlighet med konventets instruktioner telegraferar Mr Judge detta det amerikanska teosofernas beslut till Olcott, som genast svarade: ”Är villig att göra vad som helst som är rättvist och hederligt; jag måste stanna här [i Adyar] tills jag hör absolut avgjort ifrån er (med post).”[3] Överste Olcott publicerade också i The Theosophist några korta tillkännagivanden som antydde faktiska svårigheter ifråga om hans tillbakaträdande och antydde att hans hälsa förbättrades.

Under tiden meddelade Mrs Besant i Lucifer, i maj 1892, om det amerikanska Konventets handling och anmärkte att dess ”beslut naturligtvis inte binder Samfundet och inget definitivt engagemang kan komma till stånd förrän den europeiska Sektionen har lagt sin röst till de andra Sektionernas.” Ett hälsningsbrev från de amerikanska teosoferna, undertecknat av Mr Judge, lämnades till den europeiska Sektionen som sammankom den 14 juli 1892. Detta brev hänvisade till överste Olcott’s avsked:

Vid vårt Konvent senaste april bad vi dig att förena dig med oss i en begäran till överste Olcott att återkalla sin avgång. Detta gjorde vi i uppriktighet och vänskap och vi lämnade åt dig att bestämma din kurs. Vi kom ihåg vad som så ofta och så sant sagts om HP Blavatsky, att denna organisation, unik i detta sekel, liknade sina föräldrars liv. En av dem är överste Olcott. Det skulle vara illojalt mot våra ideal att skynda i att godtaga hans avgång, även om vi visste att vi kunde fortsätta utan hans närvaro som föreståndare. Och om han skulle hålla kvar vid sitt beslut skulle vårt kärleksfulla önskemål fylla hans återstående år med behagliga hågkomster av hans bröder utan ett spår av bitterhet.[4]

Men istället för att följa den amerikanska Sektionens exempel fortsatte det europeiska Konventet genom att välja William Q. Judge till president och förklarade i en resolution att ”vi betraktar att president-grundarens svar gör någon vidare handling omöjlig”.[5] Den europeiska Sektionens handling försatte överste Olcott i en svår position. Han löste problemet med en notis i The Theosophist som förklarade att London-konventet hade handlat under missuppfattningen att han ”definitivt hade slutgiltigt vägrat att återkalla sitt [hans] januaribrev om avgång.” [6] Han fortsatte:

Fakta är att villkoren för mitt meddelande i maj i ämnet … lämnade frågan öppen och beroende av min hälsas tänkbara möjligheter och av bevis för att mitt återvändande till ämbetet skulle vara i Samfundets bästa intresse.

En lång vila i bergen har återställt min hälsa och förnyat min mentala och fysiska vigör och därför, då vidare ovisshet skulle skada Samfundet, meddelar jag härmed att jag återkallar mitt brev om avsägelse och återupptar ämbetets aktiva plikter och ansvar, och jag förklarar William Q. Judge, vicepresident, som min författningsenliga efterträdare, och lämplig för tjänst som sådan vid hans avträdande av något annat ämbete i Samfundet och som han kan inneha vid tiden för min död.

Händelsen med Olcott’s ”avsked” skulle ha kunnat sluta utan vidare efterverkningar om det inte funnits en omdömeslös handling av Mrs Besant, strax efter president-grundarens beslut att avgå blev allmänt känt. Efter att ha utövat påtryckning mot Mr Judge att be Olcott att avträda återvände hon till London och förespråkade där att Mr Judge valdes till presidentskapet. Den 10 mars 1892 sände hon till alla Esoteriska Sektionens medlemmar ett Cirkulärbrev där hon tillrådde valet av Judge som Olcott’s efterträdare. Detta gjorde hon utan Mr Judge’s kunskap, full av iver att påverka andra att handla i enlighet med hennes idéer. När Judge fått kännedom om Mrs Besant’s Cirkulärbrev förberedde han snabbt ett annat som förklarade relationen mellan E.S. och Samfundet. Detta Cirkulärbrev som var daterat 29 juli innehöll ett ”Viktigt Meddelande” som löd som följer:

E.S.T. har inget officiellt samband med Teosofiska Samfundet.

När det först organiserades var det känt som en sektion i TS men då det setts att Samfundets fullständiga frihet och allmänna karaktär kan komma att inkräktas på, gav HPB någon tid före sin bortgång meddelande om att alla officiella samband mellan de två skulle upphöra och ändrade sedan namnet till det nuvarande.

Detta gör alla T.S.-funktionärer som är i E.S.T. fullständigt fria i sin officiella förmåga och tillåter också medlemmarna om de tillfrågas att med sanning säga att Skolan inte har något officiellt samband med T.S. och inte är någon del därav.

Medlemmar skall vänligen hålla detta i sinnet.

Detta meddelande var undertecknat av Mrs Besant och Mr Judge. Cirkulärbrevet fortsätter:

Medlemmar måste noggrant komma ihåg att Skolan inte har något officiellt samband med Samfundet [T.S.] även om ingen medges inträde som inte är ”F.T.S.” [Fellows of the T.S.]. Således får T.S. inte komprometteras av Skolans medlemmar. Vi måste alla komma ihåg att T.S. är en fri och öppen kropp. Så ifall ett av dess Överhuvud också är funktionär i T.S. får hans eller hennes ord eller önskemål som sådan T.S.-funktionär inte under några omständigheter färgas eller konstrueras på grund av Skolans arbete.

Denna tillrättavisning är nödvändig därför att några medlemmar har sagt till amerikanska Sektionens Generalsekreterare [Mr Judge] att de ansåg hans ord som så officiella att vara en order. Detta är orättmätigt och kan leda till problem om medlemmar inte kan se sin rena etiska plikt under löftet. De skall förvisso arbeta för T.S. men måste också använda sitt sunda förnuft och aldrig låta T.S. bli dogmatiskt.

Efter den europeiska Sektionens Konvent gav överste Olcott’s partianhängare och vänner uttryck för misstänksamheten att hela affären med utträde och europeiska Sektionens misslyckande i att be överste Olcott att återkalla sitt beslut var delar av en politisk manöver av Mr Judge att vinna presidentskapet. Mrs Besant’s E.S.-cirkulär av den 10 mars, som yrkade om Judge att väljas, tycktes bekräfta detta antagande då det var känt att Mrs Besant hade stort förtroende för Mr Judge vid den tiden. (Olcott delade antagligen denna misstänksamhet, ty bland anklagelserna som i juli 1894 framlades mot Judge fanns en som anförde ”brist på rättframhet” hos Mr Judge i samband med överste Olcott’s ämbetstid i presidentskapet.[7] Ett annat Cirkulär som utgick från Mrs Besant och undertecknat också av Mr Judge sändes till alla E.S.-medlemmar den 1 augusti 1892 och i vilket Mrs Besant försäkrade att hennes tidigare Cirkulär (av 10 mars), som uttryckte hoppet att ”Samfundets val skulle falla på William Q. Judge som president” inte hade gjorts av henne som ”ett av de Yttre Överhuvudena” av E.S. Av detta följer att ett försök gjordes att visa att det exoteriska Samfundet inte var ”kontrollerat” genom ”privata order” i Esoteriska Sektionen. Därefter förblev frågan om Judge’s handling i samband med Olcott’s utträde overksam tills två år senare då Annie Besant vände sig emot Mr Judge.

Under dessa besvärliga år utfördes rörelsens arbete i Amerika utan allvarlig störning av organisatoriska problem. Vid amerikanska Sektionens Konvent 1892 hade antalet lokala avdelningar i Förenta Staterna stigit till 69 vilket gav påtagliga bevis för att den amerikanska Sektionen nu var den starkaste av alla, med fler aktiva loger och arbetare än vare sig den europeiska eller den indiska Sektionen. Det var faktiskt så att överste Olcott i sitt presidenttal till indiska Konventet i december 1892 kände sig förpliktad att hänvisa till ”den amerikanska sektionens intensiva verksamhet” medan han konstaterade en ”påfallande trötthet och tröghet” i det indiska arbetet.[8]

Förklaringen till arbetets framskridande i Amerika finner man i William Q. Judge’s ansträngningar och opersonliga metoder. Hans The Path-tidskrift ingjuter en annan anda än de europeiska och asiatiska tidskrifterna och även den amerikanska Sektionens rapporter från sitt Konvent återspeglar Judge’s hängivenhet och hans nära associerades för den Teosofiska Rörelsens verkliga ideal. I Amerika var det mer än retoriska floskler att åberopa broderskap och detta med betoning på de teosofiska lärornas praktiska spridande snarare än på organisationell struktur. The Path fick sin ton ur Mr Judge’s skrifter. Knappast en månad gick förbi utan någon tjänlig artikel från hans penna. Hans sätt att skriva var klart och inträngande, emedan ändå anspråkslös och t. o. m. alldaglig, och ämnena han valde till diskussion hade alltid någon särskild relation till läsarnas behov. 1892 bidrog han till exempel med artiklar om bruk av Hatha Yoga, metafysisk healing, mesmerism och en diskussion om sjukdomar. Där fanns också åtskilliga artiklar om reinkarnation i denna volym och ett anmärkningsvärt bidrag i två delar: ”Syntesen av ockult vetenskap”. Beträffande rörelsen skrev han med stor insikt om ”Dogmatism i teosofi”, ”Framtiden och Teosofiska Samfundet” och ”Om framtiden: Några reflektioner”.[läs Online Om framtiden: Några reflektioner] Hans artiklar ”Mesmerism” och ”Själens höljen” bildar sammantagna en uttömmande avhandling om astralkroppen, ovärderlig för studerande. Endast under det året synes han ha givit fulländad täckning av den teosofiska undervisningens många fasetter och de utmanande sätt som kännetecknade hans diskussioner upprätthöll ett konstant stimulerande för vidare undersökningar för läsarnas del. Ett studium av The Path’s tidiga volymer visar, som ingenting annat kan, skillnaden mellan William Q. Judge’s teosofi och de ”politiska” aktiviteter som upptog så mycket av de andra Sektionernas tid inom Samfundet. [gå till WQ Judge Online för fler artiklar]

Framför allt skall en oavbruten lojalitet mot HPB urskiljas i The Path och en trofast representation av hennes filosofiska undervisning. Denna lojalitet var emellertid inte av det blinda och känslomässiga slaget, icke heller var troheten mot HPBs undervisning en slavisk upprepning av teosofiska ”dogmer”. Judge var lojal mot sin kollega och medgrundare av Rörelsen ty, som den Rörelsens historia visar, förstod han hennes missions karaktär och fortsatte själv det arbete hon hade påbörjat. Att göra dogmer av hennes framställningar skulle vara att svika hennes stora utbildningsmässiga syfte. Å andra sidan, att inte ta hänsyn till det Budskap hon hade upptecknat och återgivit skulle vara att återge hennes arbeten utan verkan. Olcott gjorde inget därav. Han fortsatte att enkelt göra så som han hade gjort medan HPB levde, försvarade henne när hon var attackerad eller förringad, vädjade till sunt förnuft när hon hänvisades till med skrytsam eller uppseendeväckande ”vördnad” som en ofelbar profet, men gjorde alltid sin egen övertygelse tydlig, att hon var Läraren, Adepternas Agent, och den som satte exempel för framgångsrikt arbete för den Teosofiska Rörelsens räkning.

Judge visade också sin filosofiska fattningsförmåga av teosofins undervisning genom det sätt på vilket han i The Path uttryckte sig om andra teosofiska skribenters förvanskningar och misstag. Han sökte aldrig gräl men tillät heller inte allvarliga fel i filosofin att passera utan kommentar. När Mr Sinnett således publicerade en bok om mesmerism, där han påstod att det är det Högre Självet hos människan som är den agerande parten i magnetiserade eller hypnotiserade personer när de framvisar klärvoajans och kläraudiens var Judge förpliktad att motsäga honom. Judge skrev att det Högre Självet ”är en del av den suveräna och allenarådande anden och kan som sådan inte fås att komma och gå på en mesmerists eller hypnotisörs nickar och vinkar.” Den stora grova fysiska kraften i mesmerism eller hypnos, påpekade han, kan varken handla över eller påverka den andliga människan, utan blott hennes astrala och psykiska natur. [9] I ett liknade fall hade Mr Sinnett funnit tillfälle att återuppliva sina olikheter med HPB beträffande den ockulta läran om planeternas evolution. Här fann Judge det återigen nödvändigt att påkalla uppmärksamhet åt det faktum, att Mr Sinnett’s meningar i ämnet, uttryckta i Esoteric Buddhism [De Invigdes Lära, i sv. övers.] , hade blivit korrigerade av HPB i Den Hemliga Läran, där många sidor gavs åt en detaljerad genomgång av ifrågavarande punkter i ämnet.[10]

Denna kontrovers över Esoteric Buddhism’s läror kom till en ny framskjuten plats genom en skrivelse genom W. Scott Elliott i form av en ”uppgörelse” från Mr Sinnett’s London-loge och i vilken Sinnett’s materialistiska version av ”planetkedjorna” upprepades. Mr Elliott erbjöd också andra ”fakta” med anspråk på att nu ”ges ut till världen för första gången”. Alexander Fullerton som ansvarade för mycket av de redaktionella verksamheterna i The Path, gjorde misstaget att trycka en entusiastisk recension av Elliotts artikel. Mr Judge, som antagligen inte såg något korrektur för Fullerton’s recension, bemötte situationen i nästa utgåva av The Path i juli 1893 och anförde i en undertecknad ledare:

I The Path i juni trycktes en recension över en pamflett utgiven av T.S.’ London-loge och denna tidskrift kan kanske tolkas såsom anförtrodd ett bifall av allting som pamfletten innehåller, även om recensentens privata initialer bifogades anmärkningarna. Pamfletten ifråga tar upp en gammal dispyt som vi hade trott var avgjord genom vad som finns i Den Hemliga Läran… HPB, den enda personen i verklig och ständig kommunikation med Mästarna, korrigerade misstaget som gjorts av Mr Sinnett… Hennes korrektion av missuppfattningen gjordes med samma Mästares skrivna auktoritet, vilka genom henne sände breven, med vilka Esoteric Buddhism blev skriven.

På en grundval av auktoritet med avseende denna fråga, i vilken ingen av de teosofiska skrivarna har någon information som är oberoende av vad Mästarna har skrivit, måste vi dra slutsatsen att uppgiften i Den Hemliga Läran är slutgiltig. Om ingen annan punkt innefattades i detta skulle det inte vara nödvändigt att gå vidare med saken, men eftersom hela filosofins konsistens är inbegripen är det nödvändigt att återigen lämna uppmärksamhet åt detta ämne.[11]

Mr Sinnett uppfattade detta som en direkt utmaning och som han besvarade i The Path i september. Efter en inledande sida sade han ”…den verkligt viktiga punkten som utvecklade sig genom kontroversen har att göra med frågan: Vad var verkligen Madame Blavatsky’s position i den ockulta världen och vilket slags auktoritet borde fästas vid skrivelserna hon lämnat bakom sig?” Medan Mr Sinnett inte ger något kategoriskt svar på denna fråga blir hans åsikt snart tydlig. Han medger ”att hon [HPB] sannerligen var i nära relation med stora Mästare av esoterisk visdom”, men bara endast som ”en av deras delvis initierade lärjungar”. Efter att sedan ha talat om sin ”tacksamhetsskuld” till HPB för att ha fört honom i kontakt med de teosofiska Adepterna fortsatte han: ”Det är inte här min sak att erbjuda hypoteser att svara för de konstiga missförstånden som Madame Blavatsky föll in i när hon skrev Den Hemliga Läran. Icke blott vad gäller dessa frågor om Mars och Merkurius, men också ifråga om några andra punkter som ännu inte väckt uppmärksamhet”. Han går på nytt igenom kontroversen beträffande planeterna och tillkännager sedan att han ”under de senaste få månaderna” mottagit rättfärdigande från ”Mästaren själv”.

Vid denna punkt kastar sig Mr Sinnett in i ett anspråk om att han även under HPBs livstid åtnjöt ”privata och personliga” kommunikationskanaler med Mästaren och om vilken förbindelse HPB ingenting visste. Hans tidigare tystnad ifråga om dessa kommunikationer redovisas för i följande stycke:

Madame Blavatsky ogillade vad helst som hade en anstrykning av inblandning i hennes rättigheter som Teosofiska Samfundets grundare, och medan hon levde skulle ingen tillåtas att på Mästarnas vägnar tala om samfundet i stort. Men med begrundan blev det uppenbart att såvida icke den ockulta lärans hela form och planläggning också är en villfarelse måste också neofyter [nybörjande lärjungar] när tiden går vidare komma inom räckvidd för Mästarnas personliga läror. I detta avseende rör vi oss framåt nu i en ny epok… Då det hade blivit min plikt i det förgångna att lägga fram Mästarnas lära för världen så synes det sannolikt att sådana uppgifter kommer att visa sig igen och med detta i beaktande är det som jag är tvungen att vid den nuvarande krisen tala ganska mer rättframt än vad böjelser under andra omständigheter skulle ha framkallat.[12]

På detta Mr Sinnett’s anbud, att erkännas som en ”kanal” för Mästarna i den ”nya epoken”, svarade Mr Judge enkelt och kortfattat genom att påpeka:

I hennes Den Hemliga Läran, där hon själv begagnar sig av samma lärare till vilka hon lanserade Mr Sinnett, korrigerade hon två fel som hon sade att han hade fallit i, dvs. beträffande Devachan och våra åtföljande planeter. Det är ett fullkomligt otänkbart påstående att säga att hon inte var underrättad genom Mästarna när hon skrev Den Hemliga Läran. Jag som såg många av Mästarnas brev under 1888 beträffande Den Hemliga Läran kan förvisso inte uppge mina inre och yttre sinnens bevis. Jag vet lika säkert som jag vet vilket som helst faktum att samma lärare gav henne 1887 och 1888, liksom tidigare, information för den boken, i svart på vitt, och jag är säker på att de dikterade korrigeringarna som ges i Den hemliga läran på de punkter som nu ligger framför oss.

I nästa utgåva av The Path omtryckte Mr Judge brevet som mottogs av överste Olcott från Mästaren medan han 1888 var mitt på oceanen på väg till London. Särskilt ett stycke tjänade som en kommentar till Sinnett’s insinuationer och gör gällande:

”… Sedan 1885 har jag inte skrivit inte heller förorsakat att skrivas utom genom hennes [HPBs] försorg, direkt eller på avstånd ett brev eller en rad till någon i Europa eller Amerika, icke heller kommunicerat muntligen eller genom någon tredje part. Teosofer borde lära sig detta. Du kommer senare att förstå betydelsen av denna deklaration så håll den i sinnet….”[13]

Detta utlåtandes sammanhang med senare händelser är meningsfullt, då det flera år senare blev känt att Mr Sinnett trodde, att HPB hade varit en lämnare av fingerade meddelanden från Mästarna. Ett brev av honom publicerat 1895 anklagar henne för att ha fabricerat budskap för att befrämja sina ledande principer i Samfundet och han försäkrar att han upptäckte att hon gjorde detta omkring år 1887. Med hänsyn till åsikten som hölls av Esoteric Buddhism’s författare är det inte svårt att förstå lättheten med vilken han motsade uppgifterna i Den Hemliga Läran. Den verkliga förklaringen är emellertid att Mr Sinnett själv hade förfallit till spiritualism, då London-logen blev något litet mera än en kultiverad teosofisk seans-cirkel, med resultat av en kvalitet, som kan vara förväntad. (Se Sinnett’s ”Early Days of Theosophy in Europe”, skriven 1919 men utgiven efter hans död.) [14] [se Online Early Days of Theosophy in Europe]

I kontroversen mellan Mr Sinnett och Mr Judge beträffande planetevolution valde Mrs Besant ”att följa HP Blavatsky’s undervisning” med uttalande att ”för undervisningen hon tillförde oss är vi djupt tacksamma och vi bryr oss inte om att ha behållning av budskapet och ständigt hacka på och finna fel hos budbäraren”.[15] Från överste Olcott, som publicerade Mr Sinnett’s svar till Mr Judge i The Theosophist, kom en kommentar bara som en upprepning av hans gamla refräng om ”HPBs mänskliga felbarhet” och förmaningen att ”lojalitet mot en idé inte inbegriper egensinnig blindhet vad gäller dess framställares meriter eller brister.”[16]

Vid den här tiden hade Olcott’s vana att varna studenter för att tro allt för mycket på HPB blivit ett huvudtema i nästan alla hans skrivna eller uttalade yttranden. Ett år tidigare, i The Theosophist i mars 1892, hade han börjat publicera den serie osammanhängande självbiografiska artiklar, som fick titeln ”Old Diary Leaves”, och där han skildrade sina personliga hågkomster om rörelsen. ”Old Diary Leaves” är skrivet i ett lättsam, överskådlig och intressant stil, översvämmande av förunderliga och mysteriösa historier. Det åskådliggör rörelsens mänskliga och anekdotartade sida — en sida som i alla HPBs och W. Q. Judge’s skrifter avsiktligen lämnades utan avseende. Tre år senare, när den första serien av ”Old Diary Leaves” utgavs i bokform 1895, förklarade Olcott sitt syfte med att skriva dessa hågkomster. I sitt förord sade han:

Den styrande impulsen att förbereda dessa skrivelser var att bekämpa en växande tendens inom samfundet att avguda Madame Blavatsky och att ge hennes litterära produktion en kvasi-inspirerande karaktär. Hennes uppenbara fel förbisågs blint och mellan hennes handlingar och rättmätiga kritik drogs en falsk skärm av låtsad auktoritet. De som hade minst av hennes verkliga förtroende, och således visste minst om hennes privata karaktär, blev de största lagbrytarna i denna riktning. Det var bara allt för tydligt, att såvida inte jag talade ut om vad bara jag visste, skulle vår rörelses sanna historia aldrig bli skriven, inte heller min underbara kollegas verkliga meriter bli kända. På dessa sidor har jag därför berättat sanningen om detta och om Samfundets begynnelse – sanning som ingen kan motsäga… Jag har gått vidare med min nuvarande uppgift till dess fullständigande, trots faktumet, att några av mina mest inflytelserika kollegor har, av vad jag anser vara misstagen lojalitet mot ”HPB”, i hemlighet försökt förstöra mitt inflytande och anseende, reducera min tidskrifts spridning och förhindra min boks publicering. …

… Karma förbjuder att jag skulle göra henne en fjädervikts orättvisa, men om det någonsin existerade en person i historien som var en större hopgyttring av gott och dåligt, ljus och skugga, visdom och taktlöshet, andlig insikt och brist på sunt förnuft, så kan jag inte påminna mig namnet, omständigheterna eller epoken.

Olcott fortsatte med att skriva serien ”Old Diary Leaves” och med tillfälliga avbrott publicerade han avsnitten i The Theosophist från månad till månad till sin död 1907. Skyddad mot allmän kritik från både HPB och Judge, och ärad och respekterad igenom samfundet för hans långa tjänst och obestridliga offer för dess räkning, åtnjöt Olcott naturligt de flesta Samfundsmedlemmars förtroende, särskilt i Indien och Europa. Uttalandena i ”Old Diary Leaves” blev därför utan frågor accepterade av många och med resultat att deras åsikter om HPB och Judge formades av Olcott’s omdömen om dessa två. När han började skriva Old Diary Leaves var Olcott mer än 60 år gammal, bruten i hälsa, sårad i sina känslor över beskyllningarna som förorsakat honom att erbjuda sin avgång och över det till synes ointresse eller likgiltighet som hans avsägelse mottogs med av teosofer i stort. Judge’s lojalitet mot HPB under denna period var tveklöst en tagg i Olcott’s sida, ty Judge – som måste ha setts bara som en pojke för översten när han tog emot det värsta i kampen – var näst i tur för Samfundets presidentskap, och Olcott såg redan fram emot en ensam och nonchalerad ålderdom.

Attacken mot William Q. Judge, och som kastade in Samfundet i förvirring och vild oordning under åren 1894-95, började med korrespondensen mellan Olcott och Judge angående utdrag ur en adept-kommunikation som Jasper Niemand (Mrs. Archibald Keightly) hade placerat i en artikels huvud och som hon bidrog med till The Path i augusti 1891. (Se kap. XII.) När Annie Besant var i Amerika under vintern 1892-93 visade Mr Judge henne hans korrespondens med Olcott, inklusive hans svar till Olcott’s ogillanden beträffande Niemand-artikeln. Mrs Besant fick tillåtelse av Judge att trycka det brevet i Lucifer, där det framträdde i april 1893, som ett brev adresserat till ”en indisk broder”, överste Olcott’s namn icke angivet. I detta brev talade Mr Judge om vikten av att inför allmänheten bevara idén om Mästares existens. ”Hävdandet av den sakuppgiften” skrev han ”så ofta gjord i Amerika, har öppnat upp kanaler i människors sinnen som skulle förblivit stängda om tystnad iakttagits om de varelsernas existens”. Beträffande budskapet självt sade han:

Det är sant att jag senare hade privilegiet att få se hans [Jaspers] meddelande, men läste bara texten, examinerade inte signaturen, och kommer inte ens ihåg om det hade en signatur. Signaturen är inte viktig. Medlen för att identifiera är inte alls placerade i signaturer. Om du inte själv har medlen för att bevisa och identifiera ett sådant meddelande är signatur, sigill, papper, vattenmärke, och vad annars, alla gagnlösa.

Mr Judge uttryckte en liknande likgiltighet ifråga om ”sigill”, som Olcott fäste mycket större vikt vid, och framhöll vad Olcott tycktes ha förbigått – detta särskilda meddelandes inneboende värde:

Det omtalade kvaliteterna [skrev han] var mer än någonsin behövda vid den krisen [HPBs död] och uppmuntrande ord från Mästare, om än banala, var nyttiga och stimulerande. Vi önskar inte – åtminstone inte jag – Mästare att yttra beslöjade, mystiska och vidunderliga fraser. De alldagliga passar mig bäst och är bäst förstådda. Om du vore nöjd med enkla ord från Dem skulle du kanske ha fått dem. Vem vet?

Mr Judge korrigerade Olcott’s misstanke att han (Judge) var Jasper Niemand och ur de ledande principernas synpunkt försvarade han publiceringen av budskapet:

…När vi kommer till att undersöka arbete och grundandet av T.S. och dess ledande principer finner jag det fullkomligt berättigat för mig att hävda, som jag gör, i enlighet med min egen kunskap och tro, att vårt sanna framskridande ligger i troheten mot Mästare som ideal och fakta. … Jag har rätt att säga att jag menar att ett ständigt förlitande på Mästare som sådana ideal och fakta – eller vare sig det ena eller andra – kommer att föra T.S. vidare till större arbeten…

Jag tillhör den klassen av människor i T.S. som utifrån deras egna erfarenheter vet att Mästarna existerar och verkligen hjälper T.S. Du tillhör en grupp som – som jag läser dina brev och andras som skriver liknande – uttrycker ett tvivel på det ena, det andra eller något annat och tycks ifrågasätta ändamålsenligheten, riktigheten och visdomen i en människas oförskräckta hävdande av tillit till och tro på Varelser som är obevisbara för många, även om du säger (som i ditt nuvarande brev) att du tror på och vördar samma Mästare som jag gör. Vad måste jag då dra för slutsats? Är jag inte tvungen till slutsatsen, att så långt som du säger att du tror på dessa Varelser, anser du det ovist av mig, att öppet, allmänt och djärvt hävda min tro? Om då detta är en korrekt beskrivning av saken, varför kan du inte gå vidare i din tro och förtigandet av den och låta mig fortsätta med mina proklamationer? Jag kommer att taga mina egna trosuppfattningars Karma. Jag tvingar ingen människa att godtaga mina påståenden och försäkranden.[17]

När ett exemplar av Lucifer som innehöll denna artikel nådde Indien skyndade sig Olcott’s supportrar att svara. I The Theosophist juli 1893 jämförde N. D. Khandalavala, en prominent indisk medlem, Judge’s framställning om vikten av ”tillit till Mästarna som ideal och som fakta” med kristna missionärers “hycklanden” och han attackerade också Judge’s syn på att medlen för att identifiera ett genuint budskap från Mästarna måste finnas ”inom” mottagaren själv. I samma nummer av The Theosophist fördömde en annan artikel – ”Teosofiskt fritänkande” av Walter R. Old och Sidney V. Edge – Judge’s uttalande som dogmatism. Dessa skrivare sade, att Mr Judge måste tillhandahålla “bevis” för hans umgänge med adepterna, brännmärkte hans personliga trosdeklaration som “ytterst fientligt sinnat mot vårt Samfunds anda”.

Under tiden förkunnade Olcott i de tidiga kapitlen av Old Diary Leaves att HPB var “en distinkt mental evolutions subjekt”; att hon inte visste någonting om reinkarnation förrän 1879, när hon instruerades i denna doktrin i Indien. I ett något absurt berättigande av denna uppfattning vågar Olcott sig på gissningen, att möjligen HPBs adept-lärare själv under rörelsens tidiga dagar var okunnig om reinkarnation “och att han [Adepten] såväl som HPB måste lära detta efteråt. …”

År 1893 kom Annie Besant till Förenta Staterna för att närvara vid Religionernas Världsparlament som skulle hållas 15-16 september vid mässan i Chicago. Med i hennes grupp fanns G. N. Chakravarti, en brahminsk T.S.-medlem som hade inbjudits att representera den brahminska religionen vid parlamentet. Prof. Chakravarti var en skolad hindu som Bertram Keightley mycket hade imponerats av såsom i besittning av ockult kunskap och den senare hade medan han var i Amerika framhållit valet av Chakravarti som den brahminska representanten. I Chicago höjde sig det hinduiska sändebudet snart till en unik närvaros position. Hans del i parlamentet växte med hans prestige och han inbjöds att deltaga i hängivenhets-ceremonierna vid religionskongressens öppnande. Det teosofiska programmet under kongressen var en beaktansvärd framgång och i och för betydelsen av detta hade prof. Chakravarti och Mrs Besant den ledande positionen. Effekten av allt detta på den allmänna publiken och på det Teosofiska Samfundet medlemskap var omedelbar och markant. Det dök upp ett utomordentligt intresse i allting teosofiskt. Hela den teosofiska världen var upprymd. Att kallas teosof var jämställt med “hedersamt omnämnande”; att åtnjuta Chakravarti’s och Mrs Besant’s personliga bekantskap ett åtrått privilegium.

Under tiden böjde sig Mrs Besant sakta för den brahminska kompanjonens orientaliska charm. Hon hade redan antagit ockultismens externa former – hon var strikt vegetarian, medförde t.o.m. sina egna bordsredskap under resor – och hon var uppmärksam på de olika “bruken och sedvänjorna” som i Orienten förespråkades för “utveckling”. Hon upptäckte nu att Chakravarti besatt “psykiska krafter” och blev i själva verket hans lärjunge. Det skall noteras att prof. Chakravarti inte var medlem i teosofins esoteriska skola. Dr Archibald Keightley beskrev i The Path, juni 1895, i viss detalj Mrs Besant’s psykiska underordnande sig Chakravarti. Dr Keightley hade personligen bevittnat några av Mrs Besant’s “psykiska erfarenheter” under brahminens inflytande, som ofta “magnetiserade” henne och fick henne att höra vad hon antog var “Mästarens röst”. Dr Keightley kommenterade: “Jag såg snart den mentala effekten av detta i Mrs Besant’s hela förändring i synsätt i andra saker vid sidan av HPB och Mr Judge.” Dr Keightley sade också att Mrs Besant “medgav ockulta band med en grupp brahminer i Indien, sådana band varande förbjudna av den privata grupps regler, som vi och hon då tillhörde”.[18]

Mrs Besant återvände till London med Chakravarti och litet senare följde hon honom till Indien. Efter Decemberkonventet reste hon i Indien till mars 1894 då hon reste till sjöss mot England. I Teosofiska Samfundets årsböcker finns ingenting i jämförelse med detta indiska besök av Mrs Besant. Infödda och européer, medlemmar och icke medlemmar i samfundet, var fullpackade kring henne med sina uppmärksamheter. Hon döptes av entusiastiska hinduer till avatara Annabai. Hennes besök till historiska platser utgjorde religiösa högtidligheter. Hon konfererade med ledande präster, förkunnade sig själv som indiska i hjärtat, och tog den brahmanska gyllene tråden. Vid konventet 1893 deklarerade Olcott att Mästarna hade sänt honom Annabai att dela hans börda och att denna nya hjälpare med tiden skulle bli “i stånd att genom sin oförlikneliga vältalighet och vetenskapliga träning återge tjänster som hennes lärare [HPB] inte kunde”. Han talade om sin samstämmighet med Mrs Besant beträffande den Esoteriska Sektionen som, sade han, tidigare hade varit orsaken till “missförståelser” – det vill säga medan HPB var i livet – och hoppades att Mrs Besant skulle hänge en del av sitt framtida arbete till Indien. Olcott hänvisade då till färska försäkringar från Mästarna om Samfundets framtida framgång, tillsammans med en varning att förvänta “färska obehagliga överraskningar”, efter vilka samfundet skulle framträda “renare och starkare än någonsin”.[19]

Den första av dessa “överraskningar” låg inte långt borta. Tidigt under februari nådde Mrs Besant, överste Olcott och deras sällskap Allahabad – prof. Chakravarti’s hem. Här överräckte hon passande nog följande till Olcott:

Allahabad 6 februari 1894

Till Teosofiska Samfundets president-grundare.

Käre Sir och Broder,—

För en kort tid sedan gjordes mig en vädjan av medlemmar i T.S., och som tillhör olika Avdelningar, att få ro i sina sinnen med anklagelserna, som gjorts mot samfundets vice president, Broder W. Q. Judge, med hänvisning till vissa brev och meningar i påstådda skrivelser av Mahatmorna. Då det är till skada för hela Samfundet att sådana anklagelser – trodda att vara sanna av ansedda Samfundsmedlemmar – skulle cirkuleras mot en prominent befattningshavare utan vederläggning och utan undersökning ber jag dig som samfundets president att anvisa att de gjorda anklagelserna skulle formuleras och läggas inför en kommitté såsom det sörjs för genom art. 6, sektn. 2, 3 och 4.[20]

Broderligen, Din
ANNIE BESANT

Nästa dag skrev överste Olcott följande officiella kommunikation med Mr Judge:

TEOSOFISKA SAMFUNDET
PRESIDENTENS KANSLI

Agra den 7 februari 1894

Till William Q. Judge, vice president, TS.

Käre Sir och Broder,

Jag bifogar härmed en attesterad kopia va Annie Besant’s formella brev till mig, daterat Allahabad den 6 februari. Däri begär hon en officiell undersökning genom en kommitté i ärendet genom ditt föregivna missbruk av Mahatma’s namn och handstil.

På grund av min oinskränkta kraft som ges mig i Art. VI av de reviderade reglerna lägger jag följande alternativa valmöjligheter framför dig.

1) Att lämna alla ämbeten du håller i Teosofiska Samfundet och överlämna åt mig att göra en blott allmänförklaring till allmänheten; eller —

2) Att få en rättslig kommitté sammankallad, som det sörjs för i Art VI, sekn 3 i de reviderade reglerna, och att offentliggöra alla förhandlingar i detalj.

I varje alternativ får du iakttaga, att en allmän och öppen förklaring blir nödvändig: i ena fallet att begränsas så långt som möjligt och allmänt utformad; i det andra fallet att bli fullständig och med täckning av alla detaljer.

Jag föreslår att om du beslutar dig för en kommitté att du då bestämmer London som mötesplats då det med avstånd är det mest centrala och passande för alla berörda. Men huruvida du väljer New York, London eller någon annanstans kommer jag med all sannolikhet att representeras av en ställföreträdare, såvida inte något nu oförutsett skulle dyka upp för att göra det befallande för mig att närvara personligen.

Då det vore så mycket bättre att jag skulle veta ditt beslut innan Annie Besant lämnar Indien (20 mars) skulle jag vilja be dig att vänligen telegrafera mig orden “Det första” om du väljer att avgå eller “Det andra” om du begär kommittén.

Broderligen, Din
H. S. OLCOTT
Teosofiska Samfundets president

________________________________________________

Fotnoter:

[1] EnglishTheosophist (November, 1895), I, 22. (Fortsättning av The NorthernTheosophist.)

[2] EnglishTheosophist (December, 1895), I, 28.

[3] Theosophical Society, American Section, Report of 1892 Convention, p. 26.

[4] Lucifer (August, 1892), X, 509–10.

[5] Lucifer (August, 1892), X, 512

[6] Theosophist (September, 1892), XIII, Suppl., xci.

[7] The Case against W. Q. Judge (London: Theosophical Publishing Society, 1895), p. 46.

[8] Theosophist (January, 1893), XIV, Supp, 4.

[9] “Mesmerism and the Higher Self,” Path (May, 1892), VIl, 47. (Omtryckt i Theosophy {July, 1914}, II, 414.)

[10] The Secret Doctrine, I, 161–191.

[11] “Mars and Mercury,” Path (July, 1893), VIII, 97. (Återutgiven i Theosophy {March, 1950], XXXVIII, 198.)

[12] “Esoteric Teaching,” Path (September, 1893), VIII, 170. (Återutgiven i Theosophy {March, 1950}, XXXVIII, 202.) Judge's svar till Sinnett var “How to Square the Teachings,” publicerat i samma utgåva av Path (Återutgivet i Theosophy {April, 1950}, XXXVIII, 245).

[13] “A Word on the 'Secret Doctrine',” Path (October, 1893), VIII, 203 (Omtryckt i Theosophy {December, 1949}, XXXVIII, 56.)

[14] Early Days ofTheosophyin Europe, A. P. Sinnett (London: Theosophical Publishing House, 1922), pp. III, 117

[15] Lucifer (August, 1893), XII, 577.

[16] Theosophist (September, 1893), XIV, 717.

[17] “An Interesting Letter,” Lucifer (April, 1893), XII, 101. (Återutgiven i Theosophy {October, 1936} XXIV, 543.)

[18] Path (June, 1895), X, 98–100.

[19] Theosophist (January, 1894), XV, Supp., I–3.

[20] Både detta brev och det följande av överste Olcott till Mr Judge trycktes i form av en småskrift av Bertram Keightley and G.R.S. Mead, med rubriken “Copy of recent Official Correspondence.”