Chelor och lekmannachelor av Helena Blavatsky

yantra1.gif (2187 bytes)

Chelor och lekmannachelor

HELENA BLAVATSKY

blavisi3.jpg (9680 bytes)
HELENA BLAVATSKY 1831-1891

Eftersom ordet Chela, bland många andra ord, har introducerats in i den västerländska metafysikens terminologi genom teosofin, och då vår tidskrift dessutom ständigt vidgas, så är det lika bra att ge några fler definitiva förklaringar, än de som tidigare delgivits beträffande denna terms betydelse och de föreskrifter som gäller för Chelaskap, till fördel för våra europeiska tillika med våra österländska medlemmar. En "Chela" är således en person som har ställt sig till förfogande som lärjunge för att få praktisk undervisning i "naturens fördolda mysterier och människans latenta psykiska förmågor". Den andlige lärare åt vilken lärjungen erbjuder sin kandidatur kallas i Indien för en Guru. Den verklige Gurun är alltid en Adept i den Ockulta Vetenskapen. En människa, som besitter djupa exoteriska och esoteriska kunskaper, speciellt de sistnämnda; en som tvingat sin köttsliga natur under VILJANS herravälde; som hos sig utvecklat förmågan (Siddhi) att både kontrollera naturens krafter och att utforska dess hemligheter genom de tidigare latenta men nu verksamma förmågorna inom sitt väsen – detta är den verklige Gurun. Det är lätt nog att erbjuda sig som kandidat till Chelaskapet, att utveckla sig till en Adept däremot är det den svåraste uppgiften en människa kan åta sig. Det finns massor av "naturbegåvade" personer – skalder, matematiker, mekaniker, statsmän osv. – men att vara en naturbegåvad Adept är något som är praktiskt taget omöjligt. Ty, fastän vi under ovanligt långa tidsintervaller hör talas om någon som har en extraordinär inneboende förmåga att förvärva ockult kunskap och kraft, så måste även denne person passera genom precis samma prövningar, prövotider och genomgå samma självutbildning som någon av de mindre begåvade medaspiranterna. I detta fall är det alldeles korrekt att det inte finns någon kungsväg för favoriter.

Under århundraden har valet av Chelor gjorts av Mahatmorna från Himalaya – bortsett från den ärftliga gruppen inom gon-pa (templen) – bland medfödda mystiker i Tibet som det finns oehört många av. De enda undantagen har varit sådana västerländska män som Fludd, Thomas Vaughan, Paracelsus, Pico di Mirandola, Greve S:t Germain, osv, vars medfödda släktskap med denna celesta vetenskap mer eller mindre tvingade de fjärran Adepterna att sätta sig i personlig beröring med dem samt gjorde det möjligt för dem att antingen få en liten (eller stor) del av sanningen i enlighet med vad som var möjligt under rådande sociala omgivningar. I Kiu-te, bok IV i kapitlet som handlar om "Upasanas Lagar", kan vi ta del av de egenskaper som förväntas av en Chela:–

1. Fullkomlig fysisk hälsa;

2. Absolut mental och fysisk renhet;

3. Osjälviska syften; universell människokärlek; medlidande för alla levande varelser;

4. Sanningsälskande och en orubblig tillit till den karmiska lagen, en lag som inte kan hindras av någon annan kraft i naturen; en lag vars förlopp inte kan förhindras av någon makt eller avledas genom bön eller försonande exoteriska ceremonier.

5. Ett oförskräckt mod vid alla faror, även i dödsfara.

6. En intuitiv förnimmelse av att vara en bärare av den manifesterade Avalokitesvaran eller Gudomliga Atman (Anden);

7. Lugn likgiltighet för och ett rättvist uppskattande av allt det som utgör den objektiva förgängliga världen och dess förhållande med eller till de osynliga regionerna.

Så måste åtminstone referenserna ha varit på den som eftersträvade perfekt Chelaskap. Med undantag av den första punkten, som i sällsynta undantagsfall kunde modifieras har alla dessa punkter undantagslöst yrkats på och alla måste mer eller mindre ha utvecklats i den inre naturen hos Chelan genom EGNA ANSTRÄNGNINGAR, innan denne egentligen kan genomgå prövningen.

När den självutvecklande asketen – vare sig han lever i eller utanför världen – lyckats höja sig över detta, i enlighet med sin egen naturliga förmåga, dvs. gjort sig till herre över sin (1) Sarira – kropp; (2) Indriya – sinnen; (3) Dosha – brister; (4) Dukkha – smärta, och är redo att bli ett med sitt Manas – förnuft; Buddhi – tankeverksamhet eller andlig intelligens; och Atma – högsta själen, dvs. anden. När han är redo för detta och vidare att i Atma erkänna den högste härskaren inom förnimmelsernas värld, och i viljan, den högsta verkställande energin (makten), då kan han enligt de gamla och ärevördiga föreskrifterna bli antagen av någon av de Initierade. Han kan då bli visad den mystiska stigen vid vars bortre ände Chelan får undervisning i den ofelbara urskillningsförmågan Phala, eller frukterna av skapade orsaker och medlen att uppnå Apavarga – frigörelse från den jordiska återfödelsens elände (i vars bestämmelse den okunnige inte har någon delaktighet i) och på det viset undvika Pratya-bhava – själavandring.

Men sedan det Teosofiska Samfundets tillkomst – som bland en av sina svåraste uppgifter hade att i det ariska förnuftet uppväcka det slumrande minnet av denna vetenskaps tillvaro och uppväcka människans transcendenta förmågor – har reglerna för valet av Chelor i ett avseende blivit något mindre stränga. Då många av Samfundets medlemmar genom praktiska bevis blivit övertygade om de ovanstående punkternas riktighet, antog de helt riktigt att de i sin tur, om en naturlig fallenhet därför existerade, också skulle kunna uppnå samma mål som andra människor hittills hade lyckats med, genom att följa samma stig och började därför ivrigt yrka på att få bli antagna som kandidater. Och eftersom det innebar att ingripa i deras karma att neka dem chansen att åtminstone få börja försöket – och eftersom de var så enträgna, beviljades de möjligheten. Resultaten har hittills varit långt ifrån uppmuntrade och det är både för att visa dessa olycksdrabbade orsaken till deras misslyckanden som för att varna andra att tanklöst skynda samma öde till mötes, som uppdraget gavs att skriva denna artikel. Kandidaterna i fråga, även om de på förhand klart varnats för detta, började felaktigt genom att själviskt betrakta framtiden och förlorade helt det förflutna ur sikte. De glömde bort, att de inte på något sätt hade gjort sig förtjänta av den sällsynta äran att bli utvalda, att inget berättigade dem att vänta sig ett sådant privilegium, att de inte kunde skryta med någon av de ovan uppräknade punkterna. Som människor vilka tillhörde den själviska, sinnliga världen, vare sig gifta eller ogifta, affärsmän, civilt eller militärt anställda, medlemmar av lärda akademiska yrken, hade de fått en uppfostran i en skola som i huvudsak var ägnad åt att göra den animala naturen rådande i dem, och minst av allt att utveckla deras andliga möjligheter. Likväl var de alla fåfänga nog att anta att just deras fall skulle innebära ett undantag från en sedan oräkneliga sekler etablerad lag, som om det i deras person skulle blivit född en ny Avatar till världen! Alla förväntade att bli undervisade i fördolda ting och att få extraordinära förmågor bara därför att – ja, just bara därför att de hade anslutit sig till det Teosofiska Samfundet. Några hade dock uppriktigt beslutat sig för att förbättra sina liv och upphöra med sitt syndiga leverne, den rättvisan måste vi i alla fall ge dem.

Alla avvisades till en början – överste Olcott, självaste presidenten till att börja med – och när det gäller honom så skadar det inte nu att säga att han antogs formellt som Chela först sedan han genom mer än ett års hängivet arbete och genom orubblig beslutsamhet som inte gick att avvisa, bevisat att han tryggt kunde sättas på prov. Sedan kom klagomål från alla håll – från hinduer som borde vetat bättre och från européer som naturligtvis inte kunde känna till någonting alls om föreskrifterna. Protesterna gick ut på, att om inte åtminstone några få teosofer fick tillfälle att försöka så skulle Samfundet inte kunna hålla ihop längre. Varje annan ädel och osjälvisk punkt i vårt program ignorerades – en människas plikt mot sin nästa och mot sitt land, hennes förpliktelse att hjälpa, upplysa, uppmuntra och höja dem som är svagare och mindre gynnade än henne själv – allt sådant trampades under fötterna och gick förlorat i denna vanvettiga rusning efter Adeptskap. Ropet på fenomen, fenomen, fenomen genljöd från alla håll och Stiftarna hindrades i sitt egentliga arbete och utsattes för enträget tjat att medla med Mahatmorna, som var de egentliga föremålen för klagomålen, även om deras stackars ombud fick utstå missnöjet. Slutligen kom besked från de högre auktoriteterna att några få av de mest angelägna kandidaterna skulle tas på sitt ord. Resultatet av experimentet visar kanske bättre vad Chelaskapet verkligen innebär, än vad allt predikande någonsin kan göra, och vad som blir följden av själviskhet och dumdristighet. Varje kandidat varnades om att han i alla händelser skulle få vänta i åratal innan hans duglighet kunde avgöras och att han måste genomgå en följd av prövningar som skulle lyfta fram allt vad som fanns inom honom, vare sig ont eller gott. De var nästan alla gifta män och betecknades därför som "Lekmannachelor" – ett uttryck, nytt för det engelska språket, men som sedan länge haft sin motsvarighet i de asiatiska språken.

En Lekmannachela är helt enkelt en världsmänniska, men som önskar vinna visdom i andliga ting. I själva verket är varje medlem av det Teosofiska Samfundet en Lekmannachela om han ansluter sig till det andra av våra tre "Deklarerade Syften", för även om han inte är en av de verkliga Chelorna har han ändå möjligheten att bli en sådan, ty han har överskridit den gräns som skiljde honom från Mahatmorna och har så att säga ställt sig själv under deras uppmärksamhet. I och med han anslöt sig till Samfundet och därmed förpliktade sig att hjälpa till i dess verksamhet, har han förbundit sig i någon grad att samarbeta i överensstämmelse med dessa Mahatmor, på vars befallning Samfundet stiftades och under vilkas villkorliga beskydd det fortfarande står. Inträdet i Samfundet kan således sägas vara en inledning; medan allt det övriga helt och hållet beror på medlemmen själv och han får aldrig förvänta sig den allra ringaste tillstymmelse till "ynnest" av någon av våra Mahatmor eller någon annan Mahatma i världen – om nu de sistnämnda skulle gå med på att ge sig till känna – som han själv inte till fullo gjort sig förtjänt av genom egna personliga förtjänster. Mahatmorna är tjänare av och ej härskare över karma1agen. LEKMANNACHELASKAP MEDFÖR INGET ANNAT PRIVILEGIUM ÄN FÖRTJÄNSTFULLT ARBETE UNDER EN MÄSTARES UPPSIKT. Och vare sig denne Mästare är sedd eller osedd av Chelan, innebär ingen skillnad i avseende på resultaten; dennes goda tankar, ord och handlingar kommer att frambringa sin frukt, de onda sin. Att skryta med ett Lekmannachelaskap eller att göra det till en uppvisning är det säkraste sättet att göra förbindelsen med Gurun till ett tomt ord, ty detta skulle vara prima facie [det påtagligaste] beviset på fåfänga och en oförmåga att göra några vidare framsteg. I åratal har vi överallt inpräntat talesättet "Förtjäna först och begär sedan" förtrolighet med Mahatmorna.

Nu finns det emellertid i verksamhet en fasansfull naturlag, en lag som inte går att förändra och som kastar ljus över det skenbara mysteriet beträffande urvalet av vissa "Chelor", som under de senaste åren visat sig lida en sorglig brist på moral. Läsaren kommer kanske ihåg det gamla ordspråket: "Väck inte den björn som sover". Det finns en hel värld av ockult innehåll i detta ordspråk. Ingen man eller kvinna känner sin moraliska styrka förrän den prövats. Tusentals människor vandrar genom livet, högt ansedda just därför att de aldrig satts på prov. Detta är utan tvivel en självklar sanning, men är i detta fall högst relevant. Den som beslutar sig för att försöka uppnå Chelaskap uppväcker därmed och sporrar förtvivlat varje slumrande passion i sin animala natur. För detta är början på en strid där det varken tas eller ges pardon. Det gäller en gång för alla "att vara eller icke vara", att segra innebär ADEPTSKAP att misslyckas ett ärelöst martyrskap; ty att falla offer för lusta, högmod, girighet, fåfänga, själviskhet, feghet eller någon annan låg tendens är i sanning ärelöst, mätt med den verkliga människonaturens måttstock. Chelan måste bereda sig på att bekämpa inte bara alla dolda onda tendenser i sin natur utan dessutom hela mängden av skadliga krafter som sammanhopats av det samhälle eller den nation han tillhör. Ty han är en integrerad del av dessa krafter, och det som inverkar antingen på den individuella människan eller gruppen (stad eller nation) återverkar på den andra. I detta fall är hans strävan att bli god i strid med den samfällda ondskan som råder i hans omgivning och han drar därför över sig omgivningens ursinne. Om han nöjer sig med att hålla jämna steg med sina grannar och vara ungefär som dem – kanske lite bättre eller något sämre än dessa i genomsnitt – ja, då ägnar kanske ingen honom en enda tanke. Men låt det bli känt att han genomskådat sällskapslivets ihålighet, hyckleri, själviskhet, sinnlighet, snikenhet och andra dåliga drag och att han beslutat sig för att höja sig till en högre nivå, ja då blir han genast hatad och varje dålig, skenhelig eller illasinnad natur sänder mot honom en ström av motverkande viljekraft. Om han har en medfödd styrka så bryter han motståndet liksom den kraftfulle simmaren tränger fram genom den ström som rycker den svage med sig. Men om Chelan har en enda dold fläck så skall och kommer denna att komma i ljuset under denna moraliska strid. Den konventionella fernissa som "civilisationen" drar över oss alla, måste skrapas bort ända in till sista lagret och det Inre Jaget blottas i all sin nakenhet, utan en enda slöja som döljer dess verklighet. Samhällets normer – som till viss grad påtvingar människorna en återhållsamhet när det gäller moraliska ting och tvingar dem att hylla dygden för att verka goda, vare sig de är det eller inte – kommer att glömmas bort helt och hållet och återhållsamheten kommer att brytas fullständigt under Chelaskapets spänningar. Chelan befinner sig nu i en atmosfär av illusioner – Maya. Lasten antager sitt mest lockande utseende, och de frestande passionerna försöker locka den oerfarne aspiranten ner i ett djup av psykisk förnedring.

Detta liknar inte alls det fall som en stor konstnär har framställt, där Satan framställs spela schack med en människa där hennes själ är insatsen, samtidigt som hennes goda Ängel står bredvid färdig att råda och hjälpa. För striden står här emellan Chelans Vilja och hans köttsliga natur, och karma tillåter inte att någon ängel eller Guru blandar sig i förrän utgången är klar. Med skaldens livliga fantasi har Bulwer Lytton för oss skildrat denna strid i sin Zanoni, ett verk som för alltid kommer att prisas av ockultister; emedan han i sitt verk Strange Story [Underlig berättelse] lika kraftfullt har skildrat den mörka sidan av ockult forskning och dess livsfarliga risker. Chelaskapet definierades nyligen av en Mahatma som ett "psykiskt lösningsmedel som fräter bort alla slaggprodukter och lämnar bara kvar det rena guldet." Om kandidaten har ett slumrande begär efter pengar, eller politiska spetsfundigheter, eller materialistisk skepticism, eller fåfängt stoltserande, eller för att ljuga, för grymhet, eller att bli sinnligt tillfredsställd av något slag, så kommer detta frö nästan helt säkert att spira, och likaså kommer å andra sidan de ädla egenskaperna i människans natur att göra detsamma. Den verkliga människan träder fram. Är det inte därför höjden av dårskap att lämna det alldagliga livets jämna väg för att bestiga Chelaskapets branta klippor utan någon minsta kunskap om att man har det rätta virket i sig" ?Ja, Bibeln säger: "Må den som står se till att han inte faller" – en text som blivande Chelor borde begrunda väl innan de överilat rusar in i stridstumultet. Det hade varit bra för några av våra Lekmannachelor om de hade tänkt sig för två gånger innan de trotsade prövningarna.

Vi erinrar oss åtskilliga sorgliga misslyckanden inom loppet av tolv månader. En blev svagsint och avsvärjde sig ädla uttalanden som han yttrat endast några få veckor tidigare och blev anhängare till en religion som han förut föraktfullt och oemotsägligt bevisat vara falsk. En annan blev förskingrare och försvann med sin arbetsgivares pengar – denne senare även en teosof. En tredje gav sig hän till grov sedeslöshet och bekände det under gagnlösa snyftningar och tårar inför sin Guru. En fjärde blev invecklad i ett förhållande med en person av motsatta könet och blev osams med sina käraste och mest uppriktiga vänner. En femte visade tecken på sinnesförvirring och drogs inför domstol för vanhedrande uppförande. En sjätte sköt sig för att undgå följderna av ett brott som var på gränsen att avslöjas. Och så här skulle vi kunna fortsätta, fall efter fall. Alla dessa var till synes uppriktiga sanningssökare och ansågs allmänt för aktningsvärda personer. Till det yttre tycktes de vara ganska lämpliga som kandidater till Chelaskap, "men invärtes var all ruttet och det fanns bara döda benrester". Den världsliga fernissan var så tjock att den dolde frånvaron av verkligt guld inunder. Sedan "lösningsmedlet" gjort sin verkan visade sig kandidaten i alla dessa fall endast vara av förgyllt moraliskt slagg från ytan till kärnan...

I det föregående har vi naturligtvis endast talat om misslyckanden bland Lekmannachelor, men det har även funnits delvisa framgångar, och dessa passerar nu gradvis de första stadierna av sin prövotid. Somliga av dessa gör Samfundet och världen i allmänhet en tjänst genom goda grundsatser och föredömen. Om de uthärdar, bra för dem och bra för oss alla: oddsen är skrämmande små, men trots detta "är ingenting Omöjligt för den som VILL". Chelaskapets svårigheter kommer aldrig att minskas förrän människans natur förändras och en ny typ utvecklats. Paulus (Rom vii, 18, 19) hade kanske en Chela i åtanke när han sa: "Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag." Och i den vise Kiratarjuniya av Bharávi står det skrivet :

Fienderna som gör uppror i kroppen,
Hårda att övervinna – de onda passionerna –
Bör beslutsamt bekämpas; den som härskar
över dessa är jämställd den som härskar över världar. (xi, 32.)

Supplement till The Theosophist, juli 1883

HELENA BLAVATSKY

Översatt från Helena Blavatskys Theosophical Articles, vol I, sid 308-314, "Chelas and Lay Chelas". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.

__________________________________________________________________