yantra1.gif (2187 bytes)

Bhagavad Gita kommentarer Online

på KAPITEL XVIII
Hängivenhet i förhållande till försakandet och den slutliga befrielsen
av

ROBERT CROSBIE

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________
NOTES ON THE BHAGAVAD GITA page 226 KOMMENTARER PÅ BHAGAVAD GITA sidan 79

Kapitlet börjar med denna fråga av Arjuna: ”Jag önskar lära, O storarmade Ene, naturen i att avstå från handling, att uppge handlingens resultat samt även skillnaden mellan dessa två”. [vers 1]

Hela kapitlet ägnas åt svaret. Svaret innehåller inte bara naturen i att avstå från handling och handlingars resultat, utan också en förståelse av handlingars själva natur samt deras orsaker och grunder. Beträffande ”handlingens orsaker” säger Krishna: ”Lär, O stor-armade Ene, att för det, som förklarats, är det nödvändigt med fem orsaker för varje arbetes fullbordande. Dessa är underlaget [substratum], utföraren [agenten, orsaken], de olika slagen av organ, de varierande och distinkta rörelserna, och med dessa, såsom den femte, de härskande gudomarna. Dessa fem orsaker finns i varje utförd handling som människan företar, vare sig med sin kropp, sitt tal eller förnuft.” [vers 13-15] Åter igen, att ”vem som än, på grund av sitt förnufts ofullkomligheter, håller fast vid det verkliga självet såsom orsaken, den människan tänker felaktigt och ser inte riktigt.” [vers 16] Det är

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________
NOTES ON THE BHAGAVAD GITA page 227 KOMMENTARER PÅ BHAGAVAD GITA sidan 80

således tydligt att det inte är det ”verkliga självet” som agerar, en uppgift som upprepats rakt genom de tidigare kapitlen, och som det är nödvändigt att förstå, innan handlingens natur är förstådd.

Prakriti, eller naturen, är alla handlingars orsak, genom hela universum, då det är på den grunden som handlingar kan äga rum. Detta är sant på varje slag av tillvaro. I trettonde kapitlet finns dessa ord: ”Vet att prakriti, eller naturen och purusha, anden, är utan begynnelse. Och vet att passionerna och de tre kvaliteterna är sprungna ur naturen. Naturen eller prakriti sägs vara det som agerar i att framkalla orsaker och verkningar i aktioner, handlingar. Individuell ande eller purusha sägs vara orsaken till erfarenheten av smärta och glädje. Ty anden, när den ikläds materia eller prakriti, erfar kvaliteterna som utgår från prakriti.” [kap XIII, 19-21] Detta kastar något ljus över meningen med ”substratum”, underlaget: det är substansen i sitt ursprungliga tillstånd, varifrån alla differentieringar fortskrider och innehåller alla differentieringar och därför formar alla handlingars grundläggande orsaker. Ordet ”utföraren” i klassificeringen kan förstås som kraften som driver till handling, till exempel det personliga självet, med dess konkreta

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________
NOTES ON THE BHAGAVAD GITA page 228 KOMMENTARER PÅ BHAGAVAD GITA sidan 81

och begränsade idéer, och som förmår kroppens organ och de nödvändiga rörelserna att genomföra den förhärskande idén. Den femte ”orsaken” kallas ”de härskande gudomarna”. Denna senare term kan förklaras så här. Våra kroppar är sammansatta av små liv av många olika slag. Vart och ett av dessa slag agerar bara som gensvar på särskilda impulser, varje kategori agerar enligt sin egen natur och som kategori utgör den en hierarki av varelser, devor eller gudomar.

Det är naturligtvis självklart, att Det, varifrån alla förmågor att förnimma eller förorsaka handling uppkommer, är Allas Själv. Den kraften blir så att säga speciell i det Individuella Självet, som på högre plan är framdrivaren av aktiviteter på de planen. På det fysiska planet är det Personliga självet bara en temporär aspekt av det Individuella Självet. Den aspekten kallas ibland ”det falska jaget”, därför att det är en falsk föreställning, ett bländverk, det är detta personliga själv som medvetet eller omedvetet, för sig själv, driver liven i hennes kroppsorgan till handling.

Nu kan vi bättre förstå detta stycke i det femte kapitlet: ”den hängivne som känner den gudomliga sanningen tänker ´Jag gör ingenting när han ser, hör, berör, känner lukt, äter, rör sig, sover, andas; till och med när han talar, släpper taget eller griper, öppnar eller sluter sina

ögon, säger han ´sinnena och organen rör sig genom naturliga impulser mot sina särskilda syften.´ ” [kap V, vers 8-9] Det har sagts att Självet varken agerar eller ageras på. Detta måste vara sant också för det Personliga självet, ty, som det trettonde kapitlet säger: ”anden i kroppen kallas Maheswara, den Store Herren, åskådaren, tillrättavisaren, uppehållaren, njutaren, och även Paramatma, den högsta själen.” [kap XIII, vers 21-22] Självet eller dess ande i kroppen bedras av de tre kvaliteterna som förnimms i naturen, gillas eller ogillas, och identifierar sig med aktiviteterna som den framkallar. ”Den som inser att alla ens handlingar bara utförs av naturen, och att det inre självet inte är aktören, ser verkligen.” [vers 29] Där finns också denna passage ”Handlingens väg är fördunklad. Den människa som ser icke-handlande i handling och handling i icke-handlande är vis bland människor.” [kap IV, vers 18]

Om vi återuppbygger våra idéer, beträffande handling, som antytts ovan, kastar det nytt ljus över karmiskt ansvar. Det förbinder oss närmare med alla själar, alla liv, små och stora, och hjälper oss till ett bättre förverkligande så att vi kan handla för och som Självet. När vi, åtminstone i någon grad, har fastställt handlingens natur, då har vi blivit uppväckta till vad som Krishna kallar ”urskillningsförmågan”, som också kallas Buddhi, direkt kognition, den

högsta tankeverksamheten, bedömningsförmåga, i enlighet med dess olika grader av handling. Dessa grader kommer av attraktion för en eller annan av de tre kvaliteterna som finns i naturen och beskrivs så här: ”Den urskillningsförmåga som vet hur man skall börja och försaka, vad som bör och inte bör göras, vad som skall och inte skall fruktas, vad som fasthåller och vad som frigör själen, det är av kvaliteten sattva. Den urskillningsförmåga, O Prithas son, som inte helt vet vad som bör och inte bör göras, vad som skall fruktas och vad som inte skall fruktas, är av den passionsfödda kvaliteten rajas. Den urskillningsförmåga, som är inhöljt i dunkel, uppfattar fel för rätt och alla ting i motsats till deras sanna avsikter och betydelser, har den mörka kvaliteten tamas.” [vers 30-32]

Tillsammans med ”urskillningsförmågan” måste också ”beslutsamhetsförmågan” finnas, ty om vi inte är konstanta i vår hängivenhet till det högre livet och till idealet med medvetet liv i anden, inte materian, kommer vi att vara trolösa mot det bästa vi vet. När vi har vi nått urskillningsförmågan och visats vägen som för oss är speciellt vår, bör vi lägga alla andra överväganden åt sidan, sådana som kan dra oss därifrån. Vi bör odla och praktisera ”Den förmåga till beslutsamhet som håller människan samman,

som genom hängivenhet kontrollerar varje sinnesrörelse, andningen, känslorna och organen.” [vers 33] Som kapitlet säger ” har del av kvaliteten sattva”, det vill säga, hela instrumentet används bara för det bästa och högsta syftet.

”Förmågan till beslutsamhet” kan finnas utan högsta urskillningsförmåga, såsom med den, som söker handlingars frukter, troget håller fast vid plikt, njutning och rikedom, med synpunkter som kommer av begär eller rajas. Eller hos människan med lägre kapacitet och som står fast i sömnighet, rädsla, grämelse, fåfänga och obetänksamhet, bunden av den tamasiska kvaliteten.

Om vi har bestämt oss för vad som är handlingens natur, målet för sann urskiljning, och den beslutsamhet som är tankarnas, viljans och känslornas harmoni, såväl som att agera i linje med vårt bestämmande, kan vi bara ha gjort det genom något av ”den visdom som förnimmer en enda princip i hela naturen, odelbar och oförstörbar, inte separat, i de skilda sedda föremålen” [vers 20] och som har kvaliteten sattva. Det är det inre oföränderliga Självet, som, om vi följer vår bestämmelses linjer, vi alltmer kommer att inse och förverkliga. Det kan inte finnas någon Självinsikt i det

slaget av kunskap ”som uppfattar olika och mångfaldiga principer som närvarande i skapade varelsers värld” [vers 21] eller i ”den kunskapen, helt utan värde, som är ond, bunden till ett enda föremål, som om det var det hela, och som inte ser existensens sanna orsak.”[vers 22]

Alla våra tankar uppväcker handlingar bland liven som bildar våra astro-fysiska instrument, och, då vi aldrig slutar tänka, pågår handlingarna ständigt, ty, som det ofta sägs, ”tanken är det verkliga aktivitetplanet”. Även om vi inte må överväga någon omedelbar kroppslig handling, så kan vi genom våra tankar samla en tendens i våra instruments liv, och som till sist kommer att medföra yttre handling, närhelst gynnsamma förhållanden medger det, och vi kommer att bli offer för våra brister i urskillning och beslutsamhet, såväl som att involvera andra i vårt öde. ”Hör nu vad som är de tre slagen av glädje som medför att lycka kommer ifrån vana och smärtan upphör.”[vers 36] Vi kan få någon förståelse av den meningen om vi beaktar, att när något önskat mål eller föremål ivrigt söks och blir funnit, då uppkommer först lycka och sedan tar smärtan i icke-uppnåendet slut. Men lyckan förblir inte densamma. Den löser upp sig i belåtenhet och vana,

tills vanan blir långtråkig och ett annat mål eller föremål eftersöks.

”Det som i början är som gift och till slut som livets vatten, och uppstiger som en renad förståelse, förklaras vara av kvaliteten sattva.”[vers 37] Strävan efter önskningar ger en sötaktig begynnelse och ett slut med bitterhet. Glädje som fås av lättja, vårdslöshet och likgiltighet fördummar själen. Att resa sig från begär eller från vårdslöshet och likgiltighet, det är först ”som gift”, men med en renad förståelse blir det ”livets vatten”.

Uttalandet att ”det finns inte en varelse på jorden, inte heller bland himmelens härskaror, som är fri från dessa tre kvaliteter som uppstår ur naturen” [vers 40] pekar mot det faktum, att dessa tre kvaliteter existerar på varje plan av tillvaro.

Detta kapitels Brahminer, Kshatriyas, Vaisyas och Sudras åsyftar inte dagens hårda och fasta nedärvda kaster i Indien. I tidigare dagar, innan de forntida lärorna hade blivit materialiserade, var äktenskap en helig och religiös överenskommelse. Familjelivet förstods och bedrevs så att det skulle ge rätt och riktig miljö för jagen av samma natur som familjen, längs dess andliga, psykiska och andra linjer. Då fanns naturliga kaster

där alla ärvda linjer förenade sig. I dessa degenererade dagar är kasterna blandade och det finns de som föds i kaster, vars natur inte stämmer med den ursprungliga kast, vars namn och privilegier de antar och missbrukar. Icke desto mindre finns kasterna överallt, men social ställning eller fysisk miljö skiljer dem inte längre åt. För närvarande finns de i alla länder på höga positioner och med förmågor som av naturen är Sudras, och många som är Brahminer av naturen är i vår sociala skala lägre, ty detta är Kali Yuga, när mörkrets krafter är under uppstigande.

De forntida kasterna utförde plikter som var resultatet av deras flera naturer och erkändes som sådana av alla. Kasterna medförde varken stolthet, avundsjuka eller missunnsamhet och det rådde en idealisk gemenskap av ömsesidig hjälpsamhet. Kasters plikter ”följdes således av kvaliteterna som var förutbestämda i var och en.” ”Människor som är förnöjsamma och hängivna sina egna riktiga plikter (de som av naturen passar dem) uppnår fullkomlighet.” [vers 45] ”Om en människa (i allt som hon företar sig) gör uppoffringar till den Högsta Varelsen – som är källan för alla människors arbeten och genom vilket detta universum har utbretts, uppnår därigenom fullkomlighet.” [vers 46] ”Att utföra

de plikter som som hör till ens eget kall, även om det är utan förträfflighet, är bättre, än att utföra någon annans plikt, hur väl genomförd den än blir, och den människa, som fullgör de plikter som hon blivit förpliktigad till av naturen, drar inte på sig synd. En människas egen naturliga plikt, om än nedfläckad med fel, bör inte överges. [vers 47] . . . Den högsta fullkomningen i frihet från handling uppnås genom försakelse av den som har ett obundet förnuft och ett betvingat hjärta.” [vers 49]

Dharma är det ord som på vårt språk översätts med ”plikt”, men det har mycket vidare omfång och betydelse än vad som vi förknippar med ordet ”plikt”. Det finns många som tänker att plikt är något som andra tänker att vi borde göra, andra menar att ”plikt” är irriterande och besvärligt, såsom handlingar att utföra under tvång, och som därför skall undvikas. Det är därför nödvändigt att begripa ordet ”plikt”, så som det används i Gitan. Dharma betyder ”den heliga Lagen”, uppfyllande av vår karmiska bestämmelse genom många inkarnationer, genom utarbetandet och eliminerandet av brister och felaktigheter som har fört oss till jordelivet under sådana förhållanden som vi finner oss vara i, omständigheter som vi bör känna och uppfatta som just de möjligheter som behövs för våra vidare framsteg.

Det är därför som en av de stora Lärarna skrev,

att ”Plikt är den kungliga talismanen, enbart plikt kommer att föra oss till målet”. Krishna räknar upp de insikter och färdigheter genom vilka ”en människa blir lämpad för att vara den Högsta Varelsen [vers 51]. Och har hon på det sättet uppnått den Högste, är hon fridfull, sörjer inte mera, önskar ingenting mera, men uppnår lika mot alla, den högsta hängivenhet gentemot mig. Genom denna hängivenhet mot mig vet hon fundamentalt vem och vad jag är och när hon därmed upptäckt mig ingår hon i mig, utan något övergångsskede. Och även den människa som alltid är inbegripen i handling skall genom min nåd komma till den eviga och oförstörbara boningen, om hon fäster sin tillit vid mig allena [vers 54-57]. . . . Och om du av självupptagenhet säger ’Jag vill inte kämpa’ kommer ett sådant avgörande av sig själv att visa sig fåfäng, ty din naturs principer kommer att tvinga dig till engagemang. Bunden av all förfluten karma till dina naturliga plikter kommer du, O Kuntis son, att ofrivilligt, av nödvändighet att göra det som du i din dårskap inte skulle vilja göra.” [vers 59-60]

”I varje varelses hjärta bor, O Arjuna, Mästaren – Ishwara – som genom sin magiska kraft får alla ting och varelser att kretsa på det universella tidshjulet. Tag din tillflykt till honom ensam, O Bharatas son, med hela din själ. Genom

hans nåd skall du uppnå den högsta lyckan, den eviga platsen.” [vers 61-62]

”Var än Krishna, den högsta Mästaren av hängivenhet, och var än Prithas son, den mäktige bågskytten, må vara, där finns med säkerhet lycka, seger, välfärd och den visa handlingen.” [vers 78] Var och en är Krishna och Arjuna. Där dessa två är förenade tillsammans bugar sig hela naturen djupt i vördnad.

I avslutningen av denna serie med kommentarer till ”Bhagavad-Gita” behöver vi kanske inte påminna om att bara ytan hos lärorna som finns i den forntida boken har berörts. Den synpunkt som tagits, av de sju olika tillämpningarna som är möjliga, är individens, i enlighet med Judges tidiga kommentarer, men även ur den synpunkten har fältet på intet sätt helt täckts. Förhoppningsvis har emellertid tillräckligt lagts fram för att sprida åtminstone lite mer ljus åt dem som aspirerar till att lära Hängivenhetens Vetenskap.

SLUT

ROBERT CROSBIE

____________________________________________________

Här nedan finner du kommentarer på de första sju kapitlen av Bhagavad Gita gjorda av William Q Judge

| till ULTs hemsida |

_____________________________________________________________________

Copyright © 1998-2017 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2017-02-18

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________ NOTES ON THE BHAGAVAD GITA page 226 KOMMENTARER PÅ BHAGAVAD GITA sidan 79

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________
NOTES ON THE BHAGAVAD GITA page 226 KOMMENTARER PÅ BHAGAVAD GITA sidan 79