Kommentarer över Bhagavad Gita
(Fjärde kapitlet)

WILLIAM Q. JUDGE

© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

WILLIAM Q JUDGE 1851-1896
 

I tredje kapitlet närmade sig Krishna ämnet Yoga – eller Föreningen med den Högste och sättet att uppnå den – och nu i det fjärde talar han öppet om det. Han hade sagt Arjuna att lidelsen är starkare än både hjärtat och förnuftet och att den har makt att kullkasta dem. Därför rådde han Arjuna att stärka sitt grepp om sitt verkliga jag, ty bara därigenom kunde han hoppas på att betvinga lidelsen. 

I detta kapitels inledning möter vi en sak av stor vikt – läran att det bland människorna i början av varje ny skapelse, på sanskrit kallad Manvantara, nedstiger ett högt Väsen som överbringar vissa idéer och syften, vilka återklingar genom alla följande tidsåldrar fram till stunden för den allmänna upplösningen – Brahmas natt. Han säger: 

Denna oförgängliga Yogalära förkunnade jag en gång för Vivasvat, Ljusets Herre. Denne meddelade den till Manu, och Manu utlade den för Ikshvaku. På så sätt överbringad från den ene till den andre studerades den av Rajarishierna, tills under tidernas lopp denna mäktiga lärdom gick förlorad, o du dina fienders gissel! Men just denna oförgängliga, hemliga, eviga lära är det som jag i dag har förkunnat för dig, därför att du är min hängivne och vän.

Exoteriska auktoriteter är ense om att Vivasvat betecknar solen, och att efter honom kom Manu, vars son var Ikshvaku. Denne gav upphov till Solkonungarnas ätt, som under tidiga skeden i Indien bestod av män med enastående vetande. De var allesammans adepter och styrde landet som bara adepter kunde, ty de mörkare tidsåldrarna hade ännu inte brutit in, och sådana höga Varelser kunde helt naturligt leva bland människorna. Alla vördade dem, och det förekom inte ens någon tanke på uppror, eftersom det inte kunde finnas någon anledning till missnöje. Fastän Vivasvat som namn på solen inte röjer någonting för våra västerländska öron, döljer sig en stor sanning bakom detta, precis som det döljer sig ett lika stort mysterium bakom vårt solklot. Han var den Varelse som hade till uppgift att hjälpa och vägleda mänskligheten i dess barndom. Han hade själv för tidsåldrar sedan gått igenom inkarnationer under andra skapelser och gradvis klättrat upp för evolutionens långa stege, tills han med naturens rätt hade blivit gudalik. Samma förlopp pågår än i dag – en process som förbereder någon Varelse för ett liknande arbete i kommande tidsåldrar. Och det har också pågått i det gränslösa förflutna, och det har alltid varit så, att den Högste Anden, när den framträder såsom Krishna, undervisar denna Varelse så att det kan ingjuta i oss de idéer som krävs för vår frälsning. 

När släktet har utvecklats tillräckligt överlämnar den Varelse som kallas solen den andliga successionen till Manu – eller vad vi nu kallar honom för – som fortsätter verket tills människorna har nått fram till den punkt då de ur sin egen stora massa frambringar någon som är i stånd att grunda en ätt av Kungliga, Prästerliga Härskare. Då drar sig Manu tillbaka och överlåter successionen till denne Kunglige Vise, som överlämnar den till sina efterträdare. Denna succession varar så länge tidsåldern tillåter det. Sedan råkar allt i andlig förvirring, det materiella framåtskridandet tilltar och den mörka tidsåldern, som nu helt har inbrutit, bebådar tiden före upplösningen. Sådan är den nuvarande tidsåldern. 

Fram till den period som utmärktes av den förste jordiske Konungen, som hette Ikshvaku, var Den Styrande ett andlig Varelse erkänt som sådant av alla människor, eftersom hans makt, härlighet, välvilja och visdom var uppenbar. Han levde ett ofantligt antal år och undervisade människorna inte bara i Yoga utan också i konst och vetenskap. De sålunda inpräglade idéerna lever kvar ännu i dag som inneboende idéer, därför att de sattes i rörelse av en som kände alla lagarna. Det visar sig alltså att det inte finns någon grund för den stolthet över idéer som så många av oss hyser. De härstammar inte från oss. Vi skulle aldrig ha kunnat utveckla dem själva, utan hjälp, och utan dessa planetandars stora visdom vid tingens början skulle vi nu ha drivit hopplöst vind för våg. 

De sägner som förekommer inom alla länder och raser om stora personligheter, heroer, magiker och gudar som levde bland dem i begynnelsen, och nådde hög levnadsålder, härrör ur de orsaker som jag här har angett. Och trots alla sarkasmer och krystade försök från vetenskapliga begabbare att visa att det inte finns någon själ och kanske inget ”härefter”, så kommer den medfödda tron på det Högsta, på himmel, helvete, magi och mycket annat att bestå. Dessa sägner finns bevarade hos de obildade massorna, som därför att de inte har några skolastiska teorier som kan förvirra deras sinnen bibehåller det som finns kvar av de nedärvda idéerna. 

Arjuna blir förvånad när han hör Krishna, vars ålder han kände, förklara att han var samtida med Vivasvat och frågar honom därför, hur detta är möjligt. Krishna svarar med en försäkran att han och Arjuna har haft oräkneliga återfödelser som han har sett och kan minnas, men Arjuna, ännu inte fullkomnad i yoga, vet inget om sina inkarnationer, kan inte komma ihåg dem. Eftersom Arjuna i dikten också kallas Nara, vilket betyder Människa, möter vi här i klara och omisskännliga ord en urgammal bekräftelse på Reinkarnationens nödvändighet för hela människosläktet. 

Därefter kommer han helt naturligt in på den i Indien välbekanta läran om Avatarernas återkomster. Det förekommer bland hinduerna en del meningsskiljaktigheter om vad en Avatar är, det vill säga om han är den Högsta Anden själv eller bara en människa som i högre grad än andra är överskyggad av det Högsta. Men alla erkänner att Krishna framställer den sanna läran med orden: 

Jag kommer och går och kommer. När rättfärdigheten avtar, o Bharata, när ondskan härskar
uppstiger jag från tidsålder till tidsålder och tar
synlig gestalt och rör mig som människa bland
människor, hjälper de goda, stöter tillbaka de onda
och sätter dygden på dess tron igen.

Dessa återkomster bland människor i syfte att återställa jämvikten är inte detsamma som Vivasvats och Manus nyss berörda ledarskap, utan betecknar Avatarers eller Frälsares nedstigande till jorden. Att dessa nedstiganden är periodiska framgår av orden ”från tidsålder till tidsålder”. Krishna talar här om de stora cykler som Mästarna hittills inte har sagt mer om än att de finns. Det är nu ganska allmänt erkänt att den cykliska lagen är av största vikt, i betraktande av de stora frågorna om evolutionen och människans bestämmelse. Men ankomsten av en Avatar måste noga överensstämma med naturens lag – och denna lag kräver att det samtidigt med en sådan händelse också framträder en varelse som representerar den andra polen, ty den stora lagen om de båda motsatserna gäller, som Krishna säger, ständigt i världen. Sålunda finner vi i Indiens historia att det vid Krishnas framträdande för länge sedan också fanns en stor tyrann, en svart magiker vid namn Kansa, vars ondska var lika stor som Krishnas godhet. Och det är på en sådan möjlighet dikten syftar när det heter att Krishna kommer när ondskan har nått sitt maximum. Den verkliga innebörden av detta är att världens onda Karma fortsätter att öka under tidsåldrarnas lopp, för att till slut frambringa en varelse som är så att säga själva blomman av all ondska i det förflutna, räknat från den närmast föregående Avataren. Han är inte bara ond utan också klok och utrustad med magiska krafter av fruktansvärd omfattning, ty magin är inte bara de godas arvedel. Antalet magiker som vid ett sådant tillfälle utvecklas bland folken är mycket stort, men en höjer sig över alla andra och tvingar dem till lydnad. Detta är ingen fabel utan verklig sanning, och nutidens överbetoning av egennytta och att tjäna pengar utgör just det slags övning i att utveckla vissa egenskaper som skall utmärka svarta magiker i kommande tider. Då framträder Krishna – eller hur han än må kallas – ”i synlig gestalt, som människa bland människor”. Hans makt är lika stor som hans onde motståndare, men han har på sin sida vad de andra inte har – ande – de skyddande, bevarande krafterna. Med deras hjälp kan han ta upp striden med de svarta magikerna och får också bistånd av oss alla som är verkligt hängivna Broderskapet. Resultatet blir seger för de goda och undergång för de onda. De senare går miste om alla utsikter till frälsning i denna Manvantara och störtas ned till de lägre planen där de framträder i början av nästa nya skapelse. Så inte ens de går förlorade, och om deras slutliga frälsning säger Krishna: 

De som dyrkar migskall jag upphöja, men alla människor överallt skall komma in på min väg. Dock: de själar som söker belöning för sina gärningar offrar nu till de lägre gudarna.

Han förklarar också att en riktig och full förståelse av mysteriet med hans inkarnationer och gärningar på jorden öppnar Nirvana för oss och sålunda befriar oss från att återfödas. Detta därför att det inte är möjligt för en människa att förstå mysteriet om hon inte helt har befriat sig från passionernas bojor och uppnått fullkomlig koncentration. Hon har lärt sig att se verkligheten bakom det yttre skenet, som bedrar det tanklösa förnuftet. 

Detta för oss till en klippa mot vilken många människor krossas. Det är personligheten. Personligheten är alltid en illusion, en falsk bild som döljer verkligheten innanför. Ingen kan få sitt kroppsliga yttre att exakt svara mot det bästa inom sig, och andra bedömer honom därför ständigt efter det yttre. Om vi, som Krishna manar oss, försöker finna det gudomliga i allt skall vi snart lära oss att inte döma efter skenet, och om vi följer det råd som ges i detta kapitel att göra vår plikt utan hopp om belöning och utan att inrikta oss på ett önskat resultat, blir slutet frid. 

Krishna tar sedan upp olika system av religiöst bruk och visar Arjuna att de alla till slut, dock först efter många inkarnationer, leder fram till Honom genom den strävan de väcker till liv. De olika lärosystemen behandlas i några få verser. Hans förklaring är att de ”undanröjer synder”, varmed menas att det sker en viss rening av naturen, en rening som efter döden följs av en längre vistelse i Devachan, men det är bara ett system som han ger vitsordet att leda till förening med den Högsta Anden. Efter att ha räknat upp alla, inte bara dem som fordrar offer utan också dem som utelämnar offer, visar han Arjuna att den andliga kunskapen innefattar alla handlingar och bränner till aska de bindande verkningarna av alla dessa handlingar, så att vi får kraft att vinna nirvana genom frigörelse från den villfarelsen att det är det lägre jaget som handlar. Denna andliga kunskap fullkomnas genom att tron stärks och tvivlet utdrivs med hjälp av hängivelse och självbehärskning. Så kommer en vers av nästan samma lydelse om i Nya Testamentet: ”Den som är uppfylld av tvivel finner ingen lycka, vare sig i denna värld eller i nästa, heller ingen slutlig salighet.” 

Inga handlingar binder den som genom andlig urskillning har avstått från handling och huggit av tvivlet med insikten, o du rikedomens föraktare. Därför skall du, o son av Bharata, sedan du med den andliga insiktens svärd huggit av det tvivel som råder i ditt hjärta ge dig hän åt handlingen. Res dig!

Med dessa kraftfulla ord slutar kapitlet. De är riktade till dem som kan vara starka och inte till de ständigt tvivlande som varken tror på sina egna tankar eller andras ord utan ständigt kräver mer. Men om orsaken till tvivlet kan det inte råda någon ovisshet. Som Krishna säger: 

Det kommer av okunnighet, och allt vi behöver göra är att ta kunskapens svärd och med ens hugga av alla tvivel.

Många kanske säger att det är just detta som de alltid har sökt efter för att få sinnesfrid men att så många lärosystem har framställts för dem att de inte kan komma till något som helst resultat. Detta kan tyckas nog så sant med tanke på de tusen och en filosofier som mer eller mindre klart har framlagt för oss av deras uttolkare. Men det förefaller oss som om de alla lätt kunde särskiljas, klassificeras och inordnas i två stora huvudgrupper: sådana som inte tillåter att något blir föremål för tro, förrän den stora massan medelmåttor förklarat att de åtminstone godtar det eller det, och sådana som möjligen innehåller någon liten del av sanningen men en stor del uppenbart nonsens. Tvivlaren är en ivrig anhängare av den första gruppen, eller också tillhör han delvis både den ena och den andra gruppen. I det senare fallet blir han nästan söndersliten av de otaliga konventionella åsikter som bär auktoritetens stämpel och som tvingar honom att godta det som strider mot hans omdöme så snart han ger detta fritt utlopp. Om ni talar om för honom att det högt prisade förnuftet inte är den högste domaren och att det finns högre förmågor som kan användas för att vinna kunskap, bestrider han detta med stöd av de argument som framförts av lärda professorer av den ena eller andra skolan och förnekar de anförda bevisens hållbarhet med motiveringen att de är fall av ”dubbel hjärnverksamhet” eller vad det nu är. Till sådana som dessa riktar sig inte detta kapitel, men det finns många sökare som plågas av ärliga tvivel och deras svårighet bottnar i okunnighet. De är rädda att tillstå för sig själva att man i forntiden kan ha funnit sanningen, och skälet till detta tycks vara att detta omdöme grundar sig på att de endast tagit i betraktande materiell standard hos dessa människor eller hos folk som i våra dar i någon mån omfattar sådana läror. Vår civilisation förhärligar materiella ägodelar och framsteg och de som saknar detta kan inte vara i besittning av vare sig sanningen eller den väg som leder dit. De som sitter inne med sanningen har emellertid aldrig sagt att vi kommer att bli vare sig rika eller civiliserade om vi följer deras väg. Å andra sidan, på den tid Krishna levde och lärde fanns mera materiell härlighet och makt än nu, och mera kunskap om naturens lagar än vad alla våra vetenskapsmän tillhopa har inom räckhåll. Om någon därför påstår att utbredningen av våra mästares läror kommer att innebära slutet på det materiella välståndet och framåtskridandet misstar han sig och utsår orosfrön hos sig själv och sina vänner. Varför är det då inte klokt att först som sist erkänna att det kan finnas sanning i dessa läror, att jaga bort allt tvivel och med glädje anamma ljuset från Österlandet? 

Så länge tvivlet består finns ingen sinnesfrid, ingen visshet, inte heller något hopp att vinna denna i nuvarande eller kommande liv på denna jord, eller ens i de andra världar långt bortom räckhåll, där vi kan komma att tillbringa våra liv. Den som tvivlar nu skall tvivla då och vidare under de årsmiljoner som vi ännu har framför oss av världshjulets kretslopp. 

Om vi följer den store Prinsens råd blir vårt nästa steg att med hänsyn till evolutionens uppenbara fakta anta att det finns vissa höga Varelser som för länge sedan måste ha vandrat samma väg och som nu äger både kunskap och förmåga att ge oss så mycket vi kan ta emot. På detta syftar Krishna när han säger: 

Sök denna vishet genom att tjäna, genom att ivrigt forska, genom frågor och genom ödmjukhet. De vise som inser sanningen skall förmedla den till dig. 

Och så lyder ordagrant Mästarnas ord. De belönar eller undervisar oss inte enbart därför att vi önskar det eller anser oss värda det, vår värdering av oss själva är inte Deras. De uppskattar oss efter vårt sanna och verkliga värde, de kan inte bevekas av tårar eller böner, som inte åtföljs av handling, och de handlingar som behagar Dem är sådana som utförts i Deras tjänst och inga andra. 

Med vilket arbete vill De då att vi skall tjäna dem? Inte är det att odla våra psykiska krafter eller att uppöva förmågan att åstadkomma fenomen, eller att utföra något slags arbete för det egna jaget, när detta är det enda motivet. 

Tjänandet och arbetet gäller Mänsklighetens sak, vem som än utför det. Och alla de som nu står med öppen mun i väntan på det som de behagar kalla andlig spis kan lika gärna få veta att de inte kommer att få någonting såvida de inte utför eller gör ansatser till att utföra detta arbete. 

Om man intar denna rätta attityden gäller följande enligt detta kapitel: 

Inget av det som renar i denna värld kan jämföras med den andliga insikten, och den som är fullkomnad i hängivelse finner att denna andliga insikt springer fram av sig själv i honom under tidens gång.

Det fjärde kapitlet är avslutat. Må alla våra tvivel komma till ett slut! 

Vad rum för tvivel och för sorg kan väl finnas hos den som vet att alla andliga varelser är desamma till sin natur och endast skiljer sig till graden.

 
___________________________________________________________________

Kommentarerna till kapitel 5 av WQJ

 | till Helena Blavatsky  Online | till William Q Judge Online  | till Robert Crosbie Online |  till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

 

Copyright © 1998-2016 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2017-03-07