Kommentarer över Bhagavad Gita
(Sjätte kapitlet)

WILLIAM Q. JUDGE

© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

WILLIAM Q JUDGE 1851-1896
 

Mer än ett ämne avhandlas i detta kapitel. Det avslutar det som jag kallar den första serien, eftersom samtliga arton kapitel bör indelas i tre grupper om vardera sex. 

Försakelse, jämnmod, sann meditation, den gyllene medelvägen i handling, alltings Enhet, innebörden av återfödelse och hängivelsens inverkan på denna och på devachan, allt detta berörs. 

Det är ett kapitel som i hög grad gäller praktiska ting och som skulle kunna bli till stor nytta för de lärjungar som till fullo fattade och följde dess lärdomar. De misstag, som lärjungar gjorde för många tusen år sedan, är desamma som de gör än i dag. Nu liksom då finns de som anser att sann försakelse består i att inte göra något annat än för sitt eget bästa, att dra sig tillbaka från yttre plikter och att ägna sin uppmärksamhet åt vad de behagar kalla självutveckling. Å andra sidan finns de som förväxlar oavlåtlig verksamhet med sann hängivelse. Den rätta vägen ligger mitt emellan. 

Att avstå från världslig verksamhet – på sanskrit sannyasa – är detsamma som man i Europa kallar klosterliv, särskilt i vissa strängt asketiska ordnar. I den mån detta sker av själviska motiv och under det vilseledande begreppet plikt kan det inte bli fråga om sann hängivelse. Det är bara ett försök att arbeta för egen frälsning. Det sätt på vilket vissa teosofer går till väga påminner mycket om denna felaktiga metod, även om den praktiseras i världslig miljö och inte bakom klostermurarna. 

För att kunna bli en sann försakare av handling och samtidigt hängiven måste man angripa problemet ur en annan synvinkel. På det logiska tänkandets plan är det inte möjligt att utjämna den motsägelse som tycks finnas i att utföra handlingar och ändå avhålla sig från dem. Det är just här som många läsare av Bhagavad-Gita stannar upp och känner sig villrådiga. De har under så lång tid varit vana att tänka och verka på det fysiska planet, de uttryck som de använder för sina tankar är så materiella i sin tillämpning, att de inför denna motsägelse gör gällande att de inte kommer att ha någon nytta av boken. Men om man ser saken så att det som i verkligheten handlar är sinnet och att handlingar inte är livlösa uttryck för sig själva på det yttre planet utan uttryck för tankarna där bakom så förstår man hur man kan avstå från handling och samtidigt vara hängiven, hur man i yttre bemärkelse kan utföra vilken handling som helst, mängder av dem, och då vara lika verksam som vem som helst som är mitt uppe i världsliga bestyr, och att ändå själv vara obunden och oberörd. 

Den bjudande plikten - ”vad är det jag bör göra” kommer här in i bilden. Det är inte alla handlingar utan urskillning som bör utföras. Vi bör inte huvudlöst och omdömeslöst i vårt handlande följa varje ingivelse. Vi måste upptäcka vilka handlingar vi bör utföra och utföra dem just av denna anledning och inte därför att vi väntar oss något resultat. Det förhållandet att vi kanske är fullt säkra på resultatet är inget skäl för oss att fastna vid detta. Här återigen anser sig vissa teosofer stå inför en stor svårighet. De säger att om man vet resultatet så är man säker på att bli intresserad av det. Men den verkliga prövostenen går ut på att så behärska sinne och begär att man inte binder sig vid resultatet.

Genom att tillämpa denna metod har man inlett sann meditation, som snart blir permanent. Ty den som vaktar sina tankar och handlingar så att han utför dem som bör utföras, vinner med tiden en koncentrationsförmåga som kommer att öka kraften i hans meditation. Det är inte meditation att under en viss bestämd tid stirra på en fläck på väggen eller att under någon annan tidrymd försätta sig i ett tillstånd av fullständigt själsligt vacum som snart övergår i sömn. Allt detta är endast former som i sista hand inte leder till något bestående gott. Men många lärjungar har sprungit efter dessa vansinnigheter okunniga som de varit om den rätta vägen. Sanningen är att den rätta metoden inte är lätt, den kräver eftertanke och koncentration parad med ihäridghet och tillit. Att stirra på en fläck och liknande övningar som med orätt kallas ockulta är mycket lätt i jämförelse med den förra metoden. 

Men vi är människor och därför svaga. Som sådana behöver vi hjälp därför att det yttre självet kan inte segra i striden. Därför påpekar Krishna att det lägre jaget måste höjas med hjälp av det högre, att det lägre är så att säga det högres fiende och att vi inte får låta det sämsta ta överhand. Allt beror på självbehärskning. Det lägre jaget kommer ständigt att dra ner den människa som saknar självbehärskning. Detta därför att det lägre jaget är så nära det tjocka mörker som vilar över evolutionens nedre trappsteg att det delvis är djävulskt. Likt en tung vikt kommer det att dra ner i djupet den som inte försöker att bli herre över sig själv. Men sett ur en annan synvinkel är jaget nära det gudomliga och när det besegrats blir det segrarens vän och hjälpare. Den muhammedanska mystiska sufisekten framställer detta symboliskt i sin poesi när den talar om en vacker kvinna som ett ögonblick visar sig i fönstret och sedan försvinner. Hon vägrar öppna dörren för sin älskade så länge han betraktar dem som åtskilda, men när han inser att de bildar en enhet blir hon hans trogna vän. 

De närmast följande verserna i Gitan berör någonting utomordentligt svårt – jämnmod, koncentration på det Högsta Väsendet i värme och kyla, njutning och smärta, medgång och motgång. Det är inte lätt för oss att uppnå detta, kanske inte ens under många liv, men vi kan försöka. Varje ansträngning som vi gör i den riktningen kommer att bevaras i vår inre natur och kan inte förloras när vi dör. Det är en andlig vinst, de himmelska rikedomar som Jesus talar om. Att förklara innebörden av jämnmodet i sin fulländning är detsamma som att teckna bilden av en Adept av högsta graden, en som nu har helt avverkat det världsliga och lever på de högre planen. Guld och grus är detsamma för honom. De mål han söker uppnå står inte att vinna med guld, därför är guldet och gruset likvärdiga för honom. Han är också så lugn och fri från sinnets förvillelse att han förblir densamme inför fiender och vänner, rättfärdiga och syndare. 

Detta höga tillstånd har därför ställts framför oss som ett ideal vilket vi sakta men säkert skall sträva efter så att vi med tiden kan närma oss det. Om vi aldrig tar itu med detta skall vi aldrig lyckas, och det är vida bättre att omfatta detta höga ideal även om vi ständigt misslyckas än att inte ha något ideal alls. 

Men här gör somliga lätt ett misstag. Och så har många gånger skett. De ställer upp ett ideal, men på ett alldeles för materiellt och mänskligt sätt. Sedan tror de sig vandra den utstakade vägen genom att iaktta yttre former, genom att låtsas betrakta guld och stenar som likvärdiga medan de i sitt hjärta föredrar guld. De inskränker sitt jämnmod till att endast avse andra människors angelägenheter, medan de förargar och oroar alla släktingar och vänner med denna inställning samtidigt som de sorgligt försummar sin självklara plikt. De strävar nog efter jämnmod men inser inte att detta bara kan vinnas genom att rätt fullgöra sina plikter och inte genom att välja ut de plikter och förhållanden som behagar dem.

 

___________________________________________________________________

till kapitel 6

 | till Helena Blavatsky  Online | till William Q Judge Online  | till Robert Crosbie Online |  till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2017-03-07