Kommentarer över Bhagavad Gita
(Femte kapitlet)

WILLIAM Q. JUDGE

© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

WILLIAM Q JUDGE 1851-1896
 

Detta kapitel har i sanskrit-originalet överskriften ”Karmasannyasayoga”, vilket betyder ”Hängivelse genom försakelse av handlingens frukter”. Det har alltid tyckts mig vara ett av de viktigaste i Bhagavad-Gita. Eftersom dikten är uppdelad i arton kapitel, som lämpligen kan sammanföras i sex grupper med tre kapitel i varje, kommer detta kapitel att höra till den andra gruppen. 

Arjuna antas framföra de invändningar eller åsikter som gjorts gällande av de två stora indiska skolorna Sankhya- och Yogaskolorna, varav den ena rådde sina anhängare att avstå från alla handlingar och inte göra någonting alls, medan den andra yrkade på utförande av handlingar. Denna skillnad i inställning medförde givetvis stora olikheter i det praktiska livet: den ena skolans efterföljare var ständigt verksamma och den andras ständigt overksamma. Därför finner vi ännu i dag i Indien ett stort antal asketer som förblir overksamma, samtidigt som vi å andra sidan möter människor som oavlåtligen skapar karma för att vinna frälsning. 

Aldrig så liten eftertanke leder lärjungen till insikten att det enda resultatet av handlingen som sådan blir fortsatt handlande, och att det följaktligen inte är enbart antalet handlingar i och för sig som förlänar Nirvana eller vila från karma. Den enda direkta verkan av karma är karma. Och denna svårighet framstod för Arjuna i det femte samtalet. Han säger: 

Du prisar, o Krishna, försakelse från handling och samtidigt handlingens rätta utförande. Säg mig bestämt vilketdera som är bäst.

Varpå Krishna svarar:

Att avstå från handling och hängivelse genom handling är båda medel för den högsta sällheten, men av de två är hängivelse genom handling bättre än avstående. Den betraktas som asket som ingenting söker och ingenting förkastar, eftersom han står fri från motsatsparens inflytande.

Somliga har framkastat att lärarens mening varit att eftersom asketens liv är mycket hårt och nästan omöjligt för flertalet människor så är det klokare att nu utföra goda gärningar i förhoppning att de längre fram skall leda en till en gynnsam återfödelse under sådana betingelser att det blir en lätt sak att då helt försaka handlingen i yttre måtto. Vidare har såsom lärarens mening framkastats att han inte heller inför detta dilemma skall tvingas välja. Jag tror inte att detta är meningen utan, tvärtom, att det till synes lätta alternativet att rätt utföra handlingar i själva verket är den svåraste av alla uppgifter. Och hur mycket vi än väntar på en gynnsam återfödelse, på en mycket efterlängtad omgivning som inte bara tillåter oss utan rentav driver oss att leva ett annat liv, kommer detta aldrig att bli oss förunnat förrän vi lärt oss att rätt utföra en handling. Denna kunskap kan aldrig vinnas genom försakandet av handlingar nu. Man kan tvärtom ta för givet att ingen är i stånd att försaka världen om han inte i föregående liv vandrat handlingens väg. Det kanske finns några få som dock försöker att göra så, men om de inte genomlevt alla handlingar hindras deras andliga framåtskridande. Människans karaktär är den verkliga prövningen. Hon må ha försakat världen hur många gånger som helst under otaliga inkarnationer, men om hennes inre natur inte har försakat, kommer hon under hela denna tid att vara densamma, och närhelst hon under något av sina asketiska liv utsätts för nya farliga frestelser eller förhållanden skall hon falla från sin i yttre bemärkelse höga asketism. 

Att vår uppfattning om hur ytterst svårt det är att utföra rätt försakelse genom handling är riktig framgår av vad Krishna litet längre fram säger: 

Sådan försakelse, o furste, är dock svår att vinna utan mycken helighet. 

Krishna prisar båda skolorna och meddelar Arjuna att bådas lärjungar skall uppnå samma mål, men han säger att rätt utförande av handling är den bättre vägen. Och nu måste vi göra dessa båda förenliga. Om den ena är bättre än den andra och båda ändå leder till samma mål måste det finnas något skäl att jämföra dem annars blir följden en hopplös oreda. Genom att stödja sig på det godkännande som Krishna skenbart ger båda i samma grad har många sanningssökare övergett handlingen i hopp om att på detta sett vinna frälsning. De förbisåg sjätte versen som lyder: 

Men att nå fram till sann försakelse utan att utföra rätt handling är svårt, o du med de starka armarna, medan den hängivne, som ägnar sig åt att rätt utföra sina handlingar på kort tid närmar sig den rätta försakelsen. 

Här återigen sätts utförande av handling högre. Det synes klart att Krishna menat att försakelse från handling under ett jordeliv åtföljt av samma beteende under alla kommande liv, som påverkats därav, slutligen skulle leda försakaren hur han måste upphöra med denna sorts försakelse och i stället börja ett liv i handling där han försakar av handlingens frukter. Många ockultister har ansett detta vara den rätta uppfattningen. Det är välkänt att det reinkarnerande jaget påverkas av handlingarna under föregående liv, inte bara med avseende på livets många växlingar och förhållanden, utan också i fråga om den naturliga tendensen för en viss sorts religionsutövning, och denna verkan gör sig gällande under så lång tid eller så många inkarnationer som exakt svarar mot intensiteten i den föregående religionsutövningen. Och i det fall någon frivilligt avstått från allt i denna värld och under många år levt asketens liv kommer detta helt naturligt att ge sig tillkänna under många inkarnationer och lång tid efter det andra tillfälliga intryck utplånats. Genom att fortsätta på den inslagna vägen under så många inkarnationer, förvärvar han till slut den inre klarsyn som bringar honom till insikt om vilken väg han rätteligen bör följa. Förutom denna naturliga utveckling kommer han också att få hjälp av de personer som han säkert träffar och som gått igenom all erforderlig erfarenhet. Ytterligare stöd för denna uppfattning finns i de verser av sjätte kapitlet som berör sådana lärjungars återfödelse: 

När han så fötts igen kommer han i kontakt med den kunskap som var hans i den förra kroppen, och från den stunden strävar han flitigt mot fullkomning. Ty också omedvetet leds han och strävar han vidare på grund av sin tidigare övning.

Vad vi bör söka förstå är alltså hur vi skall försaka frukten av våra handlingar. Detta menar Krishna när han säger oss att utföra handlingar som en försakelse. En handlings förorenande verkan ligger inte i själva handlingen som sådan lika litet som en handlings renande verkan, utan i båda fallen ligger synden, respektive förtjänsten i den inre känslan som åtföljer handlingen. En person må ge bort miljoner i allmosor och ändå inte på minsta sätt gagna sin karaktär. Det är mycket troligt att han får skörda materiella belöningar, kanske i något annat liv, men inte heller dessa kommer att gagna honom så länge han inte har förändrats. Och en annan må ge endast vänliga ord eller små penningsbelopp, därför att det är allt han har att ge, och ändå få ut så mycket av den känsla som åtföljer varje handling att hans färd uppför den stigande bågen som leder till förening med anden blir snabb. Vi finner i Nya Testamentet att Jesus framhåller denna sanning i liknelsen om änkans skärv, som han ansåg mera värd än allt vad andra hade gett. Han kan inte ha syftat på det givna myntets penningvärde, inte heller på själva givandet med hänsyn till detta värde, ty en så ringa penning kunde lätt erhållas. Han såg endast till den fattiga kvinnans inre känsla, när hon gav bort allt hon hade. 

I vilken riktning vår verksamhet än går, finner vi hur svårt det är att utöva sann försakelse. Och vi kan inte hoppas att under detta liv vinna fullkomning i denna ädlare sorts försakelse – försakelse genom handling – vare sig det är vårt första eller tjugonde liv av ett sådant bemödande. Vi kan emellertid försöka, och detta är vår plikt. Om vi framhärdar, kommer tendensen till rätt uppfattning att för varje liv växa snabbare än som annars hade varit möjligt. 

Även i det höga syfte som ligger i strävan att bli lärjunge under en mästare eller till och med bli adept, möter vi samma svårighet. Denna strävan är den mest lovvärda vi kan tänka oss men om vi strax efter det vi uttalat denna strävan kallt frågar oss själva: ”Varför denna strävan, varför önskar jag känna Mästarens närhet?”, måste vi erkänna att det drivande motivet till denna strävan hade en anstrykning av själviskhet. Vi kan lätt förvissa oss om detta genom att ställa samvetsfrågan om vi hade denna strävan för vår egen del eller för den stora massan av människor, rika och fattiga, höga och låga. Skulle vi nöja oss med att plötsligt få veta att vår ivriga längtan förskaffat andra denna förmån och att vi måste vänta ännu tio inkarnationer? Man kan lugnt påstå att svaret är att vi skulle känna oss djupt bedrövade. I tolfte versen finner vi både botemedlet för denna svårighet och själva svårigheten tydligt och klart angivna med orden: 

Den som hängiven och inte bunden vid sina handlingars frukter finner ro, medan den som av begär är fäst vid handlingens frukter är fjättrad därigenom. [V:12]

Dessa läror är mycket svåra för alla dem som lever bara för sig själva och som inte i någon ringa mån har börjat inse att de inte är här för sin egen skull. Men när vi känner att vi inte är avskilda från någon annan varelse och att vårt Högre Själv vägleder oss genom livets alla erfarenheter ända till slutet i syfte att vi skall erkänna alltings enhet, då söker vi komma till rätt tro och strävan, i stället för att ständigt motarbeta det Högre Självets syfte. Inte heller får vi i likhet med somliga låta oss avskräckas av den oerhörda svårigheten at utplåna det själviska begäret efter framgång. Detta blir en uppgift under många liv, och vi bör av fri vilja ta itu med den, så snart vi blivit medvetna om den i stället för att vänta tills den tränger sig på oss genom lidande och många nederlag. 

Ett vanligt misstag bland teosofiska studenter rättas till i detta kapitel. Många brukar säga, att om dessa läror följes bokstavligen blir resultatet en människa som inte bekymrar sig om annat än den frid som kommer genom att uppgå i den Högsta Anden – det vill säga höjden av själviskhet. Och populära författare bidrar till att utbreda denna löjliga uppfattning, vilket framgår av många artiklar i detta ämne. Hos dessa författare är den en konsekvens av ”läran om personlighetens upphöjelse”, som enligt ockultisterna är vår tids förbannelse, men dess skönaste prydnad i de personers ögon som vi talar om. Krishna uttrycker detta klart i den tjugofemte versen: 

Sådana upplysta vise vilkas synder är utplånade, som är fria från villfarelse, som behärskar sina sinnen och organ och är hängivna alla varelsers bästa, uppnår sammansmältning med det Högsta Väsendet. [V:25]

Om den sista egenskapen saknas, då är han inte någon ”upplyst vis” och kan inte bli ett med det Högsta. Härav följer att den ringaste bland lärjungar och efterföljare, var och en som önskar uppnå detta tillstånd, måste göra sitt allra bästa för att efterfölja den vise som har lyckats. Och så lyder Mästarens ord, ty Han säger på många ställen att om vi väntar oss hjälp från Honom så måste vi ägna oss åt att hjälpa mänskligheten – efter måttet av vår förmåga. Detta är allt som krävs.

 
___________________________________________________________________

till Bhagavad Gita kapitel  5 av WQJ
___________________________________________________________________

till kommentarer till kapitel  6 av WQJ
___________________________________________________________________

 | till Helena Blavatsky  Online | till William Q Judge Online  | till Robert Crosbie Online |  till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

 

Copyright © 1998-2016 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2017-03-07