Kommentarer över Bhagavad Gita
(Tredje kapitlet)

WILLIAM Q. JUDGE

© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

WILLIAM Q JUDGE 1851-1896
 

De två första verserna i detta kapitel uttrycker ett tvivel som stiger upp inom Arjunas förnuft och en bön om att få tvivlet skingrat, och att bli upplyst om sättet att vinna fullkomlig kunskap – frälsning. De lyder: 

Om du betraktar kunskapen som överlägsen handlingen, o du som skänker allt som människorna ber om, varför driver du mig då till ett dåd så fruktansvärt som detta?

Ditt tal tycks mig så tvetydigt att den förvirrar mitt förstånd. Välj därför en väg bland dem på vilka jag kan uppnå lyckan och förklara den för mig.

Tvivlet uppstod därför att den Välsignade Herren hade förklarat att Arjuna måste nå frälsning genom att rätt bruka sin förståelse och ändå utföra den fruktade handlingen att resa sig mot, kanske rentav döda sina vänner, lärare och släktingar. Bönen är densamma som nästan varje dag upprepas av allvarliga sökare, och som kräver ett svar.[1] Det gäller en metod, ett sätt att handla, en lära som låter den studerande uppnå det han är ute efter, vare sig han nu formulerar det som lycka eller bara som törst efter övernaturliga kunskaper och krafter.

________________________

[1] Se Lucifer, april och maj 1888, artiklarna Praktisk Ockultism och Ockultism i motsats till Ockulta Konster, som ingår i  H P Blavatskys Theosophical Articles.

Arjunas tvivel är det som helt naturligt uppstår hos den som för första gången ställs ansikte mot ansikte med den stora dualiteten hos naturen – eller hos Gud. Denna dualitet kan metafysiskt uttryckas med orden tanke och handling, ty de betyder här detsamma som ideation och manifestation. Brahman, som den omanifesterade guden, tänker fram Universum, som med ens uttrycker sig i det som de kristna kallar Skapelsen och vetenskapsmännen Evolution. Denna Skapelse eller Evolution är Guds handling. Hos Honom finns ingen tidsskillnad mellan tankens uppkomst och dess uttryck i manifesterade ting. När man så övergår till att betrakta de ”skapade” föremålen eller de plan på vilka Guds tanke uttrycker sig genom sina egna lagar, finner vi denna dualitet uttryckt i verkan och återverkan, attraktion och repulsion, dag och natt, utandning och inandning, och så vidare. När man står ansikte mot ansikte med allt detta, blir man först förvirrad av tingens mångfald och strävar efter att finna en enda enkel företeelse, någon lag eller lära, levnadsregel, dogm eller filosofi som borgar för lycka, om man bara lär känna denna företeelse. 

Även om det finns ett enda vehikel, för att använda en buddistisk term, så kan lärjungen inte fatta det till att börja med. Han måste genomgå tillräckligt med erfarenheter för att vinna ett större medvetande innan han kan förstå detta enda Vehikel. Om nybörjaren bara kunde förstå denna unika lag, om vi bara kunde med ett enda ord nå den kraftkälla som skänker förmågan att gagna vår nästa, skulle säkerligen De Vise med glädje uttala detta ord och ge oss denna enda metod. Men eftersom det enda möjliga sättet att vinna sann lycka är att bli och inte att med intellektet fatta det ena eller andra systemet, den enda eller andra dogmen, så måste väktarna av sanningens lampa höja människorna gradvis. Det var i en sådan attityd Arjuna befann sig när han uttalade de ord med vilka detta kapitel börjar. [2] 

________________________

[2] Det är att märka att Arjuna och Krishna ständigt tilltalar varandra med olika namn. När Krishna dröjer vid något ämne eller förhållande som berör en särskild sida av Arjunas natur ger han honom ett namn som syftar på detta ämne eller förhållande på samma sätt ändrar Arjuna vid behov Krishnas namn. I dessa första verser är till exempel det namn som den Välsignade Herren tilltalas med, Janardana, vilket betyder ”alla goda gåvors givare” och avser att antyda Krishnas förmåga att uppfylla alla önskningar. – B. 

Krishna fortsätter då med att tala om för Arjuna att, eftersom det är omöjligt för en människa att leva kvar i världen utan att handla, så är det rätta tillvägagångssättet att utföra de handlingar som måste utföras, livets plikter i krig eller fred med ett hjärta oberört av resultatet, tillfreds med att göra vad Herren inom henne fordrar, och utan annat skäl än att det bör göras. Han sammanfattar det i orden: 

Med den som tyglar sina sinnen med sitt hjärta och obunden av handlingens frukter ägnar sig åt verksam hängivelse genom handlingens organ, han är värd aktning.

Detta illustrerar han genom att hänvisa till dem som han kallar ”hycklare med förvirrad ande”, vilka förblir overksamma med kroppen och tyglar handlingsorganen men ändå i tanken dröjer vid sinnesföremål som de skenbart övergett. Han pekar alltså på hur felaktigt och gagnlöst det är att överge den yttre verksamheten om samtidigt förnuftet förblir fäst vid den, ty en sådan förnuftets bundenhet kommer att tvinga jaget att om och om igen inkarnera på jorden. Litet längre fram i kapitlet talar han om en stor yogi, en viss Janaka, som fastän han var en helig man utrustad med fullkomlig kunskap, som han uppnått under utövning av ett statligt ämbete, ändock utförde handlingar. 

Sedan kommer dessa egendomliga verser: 

Alla handlingar vilka utförs som annat än offer till Gud gör den handlande bunden av handlingen. Lägg därför av alla själviska motiv, o Kuntis son, och utför i handling din plikt för honom ensam. När i det förgångna varelsernas herre hade skapat mänskligheten och samtidigt fastställt dyrkan av honom, talade han och sade: ”Bed med denna dyrkan av förökning och låt den för er bli Kamadhuk, ymnighetskon på vilken uppfyllelsen av alla era önskningar skall bero. Ge gudarna näring med denna, så att gudarna må nära er. Genom att så stärka varandra skall ni nå den högsta saligheten. Stärkta av dyrkan med offer skall gudarna uppfylla era önskningar. Den som njuter av det som han fått av dem utan att offra något till dem, han är som en tjuv.” 

Jag måste först tillstå att dessa och närmast följande verser inte tycks vara lätta att förklara för västerlänningar. Fastän jag har en viss förtrogenhet med västerländska tankegångar som grundar sig på kännedom om västerländskt vetande, verkar det hopplöst i vår tid att belysa en stor del av det som står i detta kapitel. Det är åtskilliga saker Krishna berör som jag inte kan finna någon motsvarighet till i västerländskt tänkande. Dit hör verserna om offer. Om jag skulle uttrycka allt det jag tänker om offer skulle jag bara utsätta mig för beskyllningen att vara galen, vidskeplig eller okunnig. Det skulle med säkerhet överallt mötas med misstro. Och även om sarkasmer och misstro inte kan skrämma mig, är det meningslöst att beröra vissa punkter i kapitlet. När jag förbigår dem känner jag ändå ett visst vemod över att en hög kultur skall vara så oemottaglig och oupplyst i dessa stycken. Trots att Moses införde offer för judarna, har de kristna efterföljarna avskaffat dem både till ande och bokstav med en egendomlig inkonsekvens som tillåter dem att bortse från Jesu ord att ”icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen skall förgås, förrän det allt har fullbordats”. I och med att den mörka tidsåldern [3] kulminerade var det emellertid helt naturligt att det sista spåret av offer skulle försvinna. På offeraltarets ruiner har man rest det lägre jagets tempel, personlighetens helgedom. I Europa har individualismen i någon mån dämpats genom olika monarkiska styrelseformer, vilket emellertid ingalunda är någon bot mot det onda, men i Amerika, där den är helt och hållet otyglad och i själva verket utgör grundvalen för oberoendet, har den nått sin höjdpunkt. Dess onda verkningar – som ännu bara dunkelt avtecknar sig vid horisonten – skulle kanske ha kunnat undvikas, om republikens grundare också hade trott på Vsdomsreligionens läror. Och nu då de fjättrar som smiddes av prästernas dogmer och kungarnas makt sopats bort står vi inför en vidskepelse som är långt värre än den som vi har vant oss att beteckna med det namnet. Det är materialismens vidskepelse, som knäböjer för en vetenskap som bara leder till intet.

________________________

[3] Mina läsare kanske inte delar min åsikt att detta är den Mörka Tidsåldern, eftersom detta uttryck används för att beteckna en viss förgången tid. Men denna tid var en del av den nuvarande, som t o m är ännu mörkare enligt vår uppfattning. 

Det finns emellertid många beredvilliga sinnen här som intuitivt fattar att man trots allt kan få ut mer ur dessa urgamla hinduiska skrifter än vad man finner om man bara läser dem som utslag av den första mänsklighetens barndomsjoller – professor Max Müllers ursäkt för att han alls har översatt dem. Det är till sådana naturliga teosofer jag vänder mig. De kommer nämligen att inse att vi, just därför att vi gör så snabba framsteg i vår materiella civilisation, behöver de rena filosofiska och religiösa läror som finns i Upanishaderna. 

Den säregna förklaring av de mosaiska offren som lämnats av mystikern greve Saint-Martin [4] behöver jag bara omnämna i förbigående. De intresserade kan fundera över den och själva bilda sig en uppfattning om dess sanningshalt. Han anser att offrens verkan berodde på magnetiska lagar, ty enligt honom samlade prästen i sin person de onda följderna av folkets synder och överförde sedan genom att lägga händerna på syndabocken (som skedde vid vissa offer) dessa dåliga inflytelser på det stackars djuret, som därefter utandades dem så långt ute i öknen att folket inte kunde påverkas av dem. Man har menat att Moses visste något om ockulta lagar, eftersom han hade blivit uppfostrad hos egypterna och initierad av dem. Men Saint-Martin säger vidare att: 

judarna anbefalldes att döda även djuren i landet, därför att dödandet av djur som var besmittade med de orena inflytelserna från dessa folk skyddade judarna för giftet. Medan i offer däremot dödandet av rena djur attraherade hälsosamma, skyddande inflytelser, samt att rena och regelbundna inflytelser var knutna till vissa djur och att man genom att förstöra underlaget för dessa inflytelser kan göra dem nyttiga för människan. Det är så vi bör läsa 3 Moseboken 17:11: ”ty blodet är det som bringar försoning genom själen som är däri”. 

________________________

[4] Se Man: His Nature and Destiny (1802). 

Han säger sedan att offrens verkan bottnar i det förhållande i vilket människan står till djuren och naturen, och att:  

om judarna troget hade följt föreskrifterna om offren, skulle de aldrig ha blivit övergivna, utan dragit till sig allt det goda som de var i stånd att ta emot .... De speciella brännoffren vid de tre stora högtiderna var ämnade att bringa ner över folket de verksamma inflytelser som svarade mot tidpunkten för respektive högtid, ty vi finner alltid att tjurar, vädurar och lamm har lagts till brännoffren .... Vissa ämnen inom mineral-, växt- och djurrikena bevarar en större mängd av de livgivande och kraftfulla egenskaperna i sina första tillstånd. 

Det ligger en viss sanning i Saint-Martins synpunkter. Men Moses föreskrev vissa offer som en religiös plikt fastän i realiteten av hälsoskäl, eftersom de tanklösa stammarna villigt skulle utföra troshandlingar som de kanske skulle försumma, om de bara förelades dem av hygieniska skäl. [5] Brännoffren var emellertid grundade på andra hänsyn, snarlika dem som låg till grund för de hinduiska offren, för vilka lagen är beskriven i följande ord ur vårt kapitel: 

Varelser närs av föda. Födan frambringas av regn. Regnet är frukten av offer. Offret sker genom handling. [III:14]

________________________

[5] I Indien finns många religiösa bruk för sanitära ändamål. Så t ex koleradansen, en religiös ceremoni, där man bränner stora kvantiteter av smittorenande kamfer och utför en egendomlig blomsterparasolldans med religiösa sånger och musik. – B.

Varken brahminerna eller deras anhängare gör gällande att föda bara kan framställas genom offer enligt Veda-ritualen, men påstår att den rätta födan, den som i den fysiska organismen åstadkommer de lämpliga betingelserna för att en människa skall kunna leva upp till sina högsta möjligheter, endast frambringas i en tidsålder då de verkliga offren utförs på rätt sätt. Föda produceras också på andra platser och i andra tider, men den når inte i alla avseenden upp till den erforderliga kvaliteten. I vår tid får vi underkasta oss dessa svårigheter, men kan övervinna dem genom att följa Krishnas föreskrifter, så som de meddelas i denna bok. I en nyss citerad vers görs skillnad mellan den föda som tillkommit på vanligt sätt utan offer och sådan som erhållits genom offer. Han säger nämligen: ”Ty eftersom gudarna näres av offer, skall de ge dig den önskade födan.” Fullföljer vi resonemanget kommer vi till den slutsatsen att dessa ”gudar” måste dö eller bege sig till andra sfärer, om de offer som när dem, försummas. Och eftersom vi vet att offer numera helt har kommit ur bruk måste ”gudarna” för länge sedan ha lämnat denna sfär. Det är nödvändigt att fråga vad och vilka de är. De är ingalunda de avgudar och fantasifoster som missionärerna ständigt talar om i sina anklagelser mot Indien, utan vissa krafter och egenskaper i naturen som lämnar jorden vid Kali-Yuga, eller som det heter, den mörka tidsålderns fulla genombrott. Därför skulle det vara meningslöst för oss att offra just nu.

Det finns emellertid en annan innebörd i det ”hjulets kretslopp” som Krishna talar om. Han säger tydligt att han syftar på ömsesidighets- eller Broderskapsprincipen. Och denna måste ständigt tillämpas, förklarar han, det vill säga: var och en måste leva i enlighet med denna regel, annars lever han ett liv i synd och till ingen nytta. Men det är inte lätt att tro att denna princip i våra dagar skulle utgöra människornas drivfjäder, även om den beundras som en vacker teori. De sporras däremot av det personliga, själviska begäret hos var och en att bli bättre, större, rikare än sin nästa. Om detta begär fick verka ohämmat skulle vår nation bestå av idel Svarta Magiker. Och det var för att motverka detta som Teosofiska Samfundet grundades i syfte att förmå människorna att än en gång driva fram detta Broderkärlekens hjul, som först sattes i rörelse av Skapelsens herre när han i tidens begynnelse danade människosläktet”

Krishna fortsätter sedan att på nytt uppmana Arjuna att utföra de plikter som åligger honom och manar honom att så göra därför att han är en stor man och borde föregå med gott exempel som de lägre klasserna skulle följa, sägande: 

Den som förstår hela världsalltet borde inte låta dessa människor, som är tröga och okunniga om världsalltet, att slappna i sin plikt. [III:29]

I vetskap om att det under de stora cykliska lagar som styr oss kommer perioder även i de värsta tidsåldrar, då goda exempel inpräglade i astralljuset medför verkningar av allt större styrka, tills slutligen de nämnda ”gudarna” i sina avlägsna sfärer börjar känna kraften av dessa goda gärningar och återvänder för att hjälpa mänskligheten till en bättre tidsålder – ja, väl vetande detta bönfaller han Arjuna att föregå alla med ett sådant gott exempel. 

I en tid som denna blir en annan tidsålders rituella offer, som verkligen hade magisk effekt, ett offer som måste utföras av varje människa i hennes egen natur på hennes eget hjärtas altare. Och detta gäller i synnerhet för uppriktiga teosofer. Födda som vi är i denna tid, i släkter som bara har ett litet arv att erbjuda i fråga om härstamning från obefläckade förfäder, saknar vi förmånen av stora naturliga andliga böjelser och vissa krafter och tendenser som tillhör en annan cykel. Men själva kraften och snabbheten som utmärker den tid vi lever i ger oss möjlighet att uträtta mera nu under färre inkarnationer. Låt oss då inse detta och lära oss vad som är vår plikt och utföra den. Denna del av kapitlet avslutas med en berömd vers: 

Bättre att göra sin egen plikt, om också ofullkomligt genomförd, än att väl utföra en annans. Bättre att förgås medan man fullgör sin egen plikt, ty en annans plikt är fylld av faror.[III:35]

____________________________________

Krishna hade sagt till Arjuna att en viss kategori människor, som saknar tro och hånar den sanna läran, kommer att till slut förgås, förvirrade trots sitt myckna vetande, och Arjuna finner det då genast svårt att föreställa sig vad, om något, det är som förleder dessa människor till synd, så att säga mot sin egen vilja. Han ser häri verkan av en okänd kraft som formar människorna på ett sätt som de inte skulle tillåta om de vore medvetna om det, och han säger: 

Vad är det, o ättling av Vrishni, som driver en människa till att begå brott, synbarligen mot sin vilja, som om hon tvingades av någon hemlig kraft? [III:36]

På detta svarar Krishna: 

Det är begär som eggar henne. Det är passionen, framsprungen ur egenskapen Rajas, som är omättlig och syndig. Vet att den är fiende till människan på jorden. Som lågan är inhöljd i rök, en spegel i rost [6] och fostret i sin hinna, så är alltet omvärvt av denna passion. Av denna – den vises ständige fiende, formad av begäret som rasar som eld och aldrig låter sig stillas ¬ är urskillningsförmågan omvärvd. Den råder över sinnena och organen, tänkandet och vetandet. Med hjälp av dessa fördunklar den omdömet och vilseleder kroppens herre. Därför skall du, o bäste av Bharatas ättlingar, genom att från allra första stund tygla dina sinnen, betvinga denna synd som undergräver andlig kunskap och andlig urskillningsförmåga. 

Sinnena och organen är högt skattade, men själva tänkandet är större. Urskillning är större än tänkandet självt, och större än urskillningen är Han. I vetskap om vad som är större än urskillningen skall du med de starka armarna, med det lägre jaget stärkt av det högre, nedslå denna fiende som är skapad av begäret och svår att gripa. 

________________________

 [6] Här syftas på den forntida spegeln, som var av metall och starkt blankpolerad. Den var naturligtvis alltid utsatt för rost. Även vår kvicksilverbelagda spegel kan bli matt till följd av beläggningens oxidering. – B.

Djup begrundan av detta svar från den Store Herren över Människor visar att det välde över vilket passionen sträcker sitt inflytande är mycket större än vi först antog. Många lärjungar tror att det går fort att vinna frigörelse så snart de börjar studera ockultism eller utforska sitt eget inre, som bara delvis röjer sig i ens yttre. De ger sig in i studiet fulla av förhoppningar och tror att segern nästan är vunnen, eftersom de upplever stor lättnad och en ny sinnets spänst. Men fienden som det har talats om, hindret, besmittelsen, finns där bland de faktorer som i ett större antal än som kan synas, tillsammans bildar en varelse. 

Krishna syftar på de tre egenskaperna Sattva, Rajas och Tamas. Den första är av sanningens natur, ren och klar; den andra äger sanningen i mindre grad, är av handlingens natur och innehåller också egenskapen ondska; den tredje, Tamas, är alltigenom ond, och dess egentliga kännetecken är likgiltighet, svarande mot mörker, i vilket ingen handling av ren beskaffenhet är möjlig. 

Dessa tre stora avdelningar – eller, som de heter på sanskrit, Gunas – innefattar alla kombinationer av vad vi kallar ”egenskaper” såväl moraliska och mentala som fysiska. 

Den passion eller det begär som det talas om i detta kapitel är sammansatt av de båda sista egenskaperna, Rajas och Tamas. Som Krishna säger är den svår att komma till rätta med. Det är inte möjligt att, såsom somliga lär, ta begär av detta slag i vår tjänst. Det måste nedkämpas. Det är meningslöst att försöka använda det som hjälpare, därför att det lutar mer mot Tamas, det vill säga, nedåt, än åt det andra hållet.  

Det har visat sig dväljas till och med i kunskap. Det finns mer eller mindre i varje handling. Härav kommer den svårighet som möter alla dem, som ger sig in på att odla det högsta inom sig. 

Vi är till en början benägna att anta att denna egenskap har sitt verksamhetsfält enbart i sinnena, men Krishna lär att dess välde sträcker sig därutöver och även omfattar hjärtat och intellektet. Den inkarnerande själen som längtar efter kunskap och frigörelse finner sig ständigt snärjd av Tamas, som därför att den härskar också i hjärtat och förnuftet kan färga kunskapen och sålunda förvirra den kämpande. 

Denna kraft har stort inflytande i synnerhet över sinnena. Och sinnena omfattar alla de psykiska krafter som i så hög grad eftersträvas av dem som studerar ockultism. Det är inte alls givet att en människa är andlig eller känner sanningen därför att hon är fjärrskådande, kan uppfatta invånarna i astralvärlden eller höra med sitt inre öra. Inom detta område av den mänskliga organismen är den mörka egenskapen särskilt mäktig. Misstag förekommer lättare där än annorstädes, och om inte siaren kan behärska sig själv vinner han ingen värdefull kunskap utan kommer sannolikt till slut att falla offer inte bara för långt farligare misstag utan också för svår ondska. 

Vi måste därför följa Krishnas råd och börja med det som ligger oss närmast, det vill säga våra sinnen. Vi kan till en början inte övervinna fienden där, eftersom han är bofast också i hjärtat och förnuftet. Men genom att gå från det näraliggande till det mer avlägsna kan vi gå fram regelmässigt och i förvissning om att segra till slut. Därför sade han: ”Först och främst skall du tygla dina sinnen.” Om vi försummar dem och helt ägnar oss åt hjärtat och förnuftet, vinner vi i själva verket ingenting, ty fienden förblir ostörd i sinnena. Med hjälp av dessa kan han, när vi har använt mycken tid och omsorg åt förnuftet och hjärtat, så förmörka och försvåra vägen att allt arbete som nedlagts på dem blir utan nytta. 

Det är genom de yttre sinnena och deras inre motsvarigheter som stor oro uppstår i hela organismen, en oro som sprider sig till hjärtat och därifrån till förnuftet, och som det heter på ett annat ställe: ”Det oroliga hjärtat rycker bort omdömet från dess fasta plats.” 

Vi måste alltså systematiskt odla själen och aldrig försumma en del på bekostnad av någon annan. Krishna råder sin vän att tygla sinnena och sedan ”stärka sig själv genom sig själv”. Meningen är här att han måste lita på det Enda Medvetandet som, differentierat i en människa, är det Högre Självet. Med hjälp av det högre självet skall han stärka det lägre eller det som han är van att kalla ”mig själv”. 

Det kan vara lämpligt att här citera några anteckningar från ett samtal med en av mina vänner. 

”Vårt medvetande är ett och inte många, inte heller olikt andra medvetanden. Det är inte vaket medvetande eller sovande medvetande eller något annat utan medvetandet självt. 

Nåväl, det som jag har kallat medvetande är Varat. Den urgamla indelningen var:

Sat eller Varat,                                                       

Chit eller Medvetandet eller Förnuftet           Dessa tre kallas tillsammans Satchitananda.

Ananda eller Sällhet.                                            

Men Sat – eller varande – det första av de tre, är självt både Chit och Ananda. När Varat och Medvetandet är i full harmoni med varandra är det sällhet eller Ananda. Därför kallas denna harmoni Satchitananda. 

Men det ”Enda Medvetandet” hos var och en är Vittnet eller Åskådaren till handlingar och erfarenheter inom vart och ett av de tillstånd där vi befinner oss. Därav följer att det vakna förnuftstillståndet inte är något separat medvetande. 

Det enda medvetandet banar sig väg uppåt och nedåt genom Varats alla tillstånd eller plan och tjänar till att vidmakthålla minnet – fullständigt eller ofullständigt – av varje tillstånds erfarenheter. 

Sat erfar och känner sålunda allt i det vakna livet. I drömtillståndet känner och ser Sat likaså vad som försiggår där, trots att det kanske i hjärnan inte finns ett fullkomligt minne av det just lämnade vakna tillståndet. I Sushupti-tillståndet – bortom drömtillståndet och vidare i oändlighet – känner Sat fortfarande allt som görs eller hörs eller ses. 

Vägen till frälsning måste beträdas. Att ta det första steget skapar möjlighet till framgång. Därför heter det: ”När det första målet är vunnet, är Moksha (frälsningen) vunnen.” 

Det första steget består i att uppge dåliga förbindelser och längta efter kunskap om Gud. Det andra består i att knyta goda bekantskaper, lyssna till deras lärdomar och tillämpa dem. Det tredje består i att stärka dessa båda, vilket sker genom tro och förblivande däri. Den som dör på detta sätt har lagt grund för att uppnå adeptskap eller frälsning. 

___________________________________

Vi har kommit till slutet av tredje kapitlet, som handlar om Hängivelse genom Handling eller på sanskrit Karma-Yoga. Lärdomen i dessa tre kapitel går tydligt ut på att man måste vinna hängivelse, söka efter den, längta efter den och odla den. Lärjungen måste lära sig att utföra varje handling med det Gudomliga i sikte, och det Gudomliga i allt. Som det heter i Brihad Nandikesvara-Purana: 

När man intar medicin bör man tänka på Vishnu, den allt genomströmmande; när man äter – på Janardana, allgivaren; när man lägger sig  på Padmanbha; när man gifter sig – på Prajapati, varelsernas Herre; när man kämpar – på Chakradhara; när man reser i främmande land – på Trivikrama; i dödens stund – på Narayana; vid återförening med vänner – på Sridhara; när man har drömt onda drömmar – på Govinda; i farans stund – på Madhusudana; långt inne i skogen – på Narasinha; omgiven av eld – på Jalasaya, den som ligger på vattnet; omgiven av vatten – på Varaha; på berget – på Raghunandana; när man går – på Varuna, och när man utför alla handlingar – på Madhava.

Alla dessa namn betecknar Vishnu i hans olika krafter och manifestationer. Det är att se Krishna i allt, och allting i honom. Detta måste vi till sist göra, ty Iswara, anden i var och en av oss, är ingen annan än Krishna. Låt oss därför tänka på Honom och kämpa; insnärjda som vi är i detta tillvarons täta snår låt oss tänka på Honom, lejonet – vårt beskydd, den Vise – vår vägledare, Krigaren – vårt säkra försvar, vår sköld. 

 
___________________________________________________________________

till kapitel 4

 | till Helena Blavatsky  Online | till William Q Judge Online  | till Robert Crosbie Online |  till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

 

Copyright © 1998-2016 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2017-03-07