yantra1.gif (2187 bytes)

Bhagavad Gita kommentarer Online

på KAPITEL XVII
Hängivenhet i förhållande till de tre slagen av Tro
av

ROBERT CROSBIE

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________
NOTES ON THE BHAGAVAD GITA page 215 KOMMENTARER PÅ BHAGAVAD GITA sidan 68

Det tolfte kapitlet behandlar Hängivenhet genom Tro som grundas på kunskap om den Högsta Anden. Det nuvarande kapitlet förklarar naturen i tron hos dem som, medan de förbiser Skrifternas föreskrifter (upptecknad helig kunskap), likväl dyrkar i tro.

Krishna säger att de dödligas tro är av tre slag och föds ur deras egen läggning, att denna tro har inslag av kvaliteterna av Sattva, sanning, Rajas, handling och Tamas, likgiltighet. Dessa tre kvaliteter behandlas speciellt i det fjortonde kapitlet och det nödvändiga visas där för sanningssökaren, så att han skall kunna höja sig ovan deras inflytanden. De tolfte, fjortonde och sjuttonde kapitlen bör studeras tillsammans, då de nära relaterar till varandra.

”Tron hos var och en fortskrider från kvaliteten sattva . . . den förkroppsligade själen är begåvad med tro, är varje människa av samma natur som det ideal som hennes tro är bestämd av.” [vers 3] Ordet sattva bör här ges sin högsta definition, ”förmågan att förstå”,

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________
NOTES ON THE BHAGAVAD GITA page 216 KOMMENTARER PÅ BHAGAVAD GITA sidan 69

som varje förkroppsligad själ besitter, i kontrast mot de begränsningar som läggs på den förmågan, av dem som bestämmer sin tro av något ideal av det till synes goda.

”De som har den läggningen, som uppstår ur det allmänna bruket av sattva eller god kvalitet, de tillber gudarna.” [vers 4] ”Gudar” är en sammanfattande benämning på många klasser osynliga varelser, men här står det för den klass av varelser som tillbedjaren tror är försedd med övernaturliga förmågor och dygder, och som det söks vägledning och fördelar av.

”De med rajas-kvalitet dyrkar de himmelska krafterna Yakshas och Rakshasas.” [vers 4] Det är de, hos vilka begär efter personliga och själviska ägodelar och uppnåenden råder, som söker bistånd av och drar till sig elementala varelser, som på oansvariga sätt bistår i sådana uppnåenden. Med andra ord, där rajas-kvaliteter råder söks och välkomnas vilken som helst extern kraft, som kan bistå i uppfyllelse av begär, oavsett dess natur eller onda verkningar för andra. Sådana krafter eller varelser tillhör naturens avskilda och destruktiva sida.

”Andra människor, i vilka den mörka kvaliteten av likgiltighet eller tamas dominerar, dyrkar

elementala krafter och döda människors spöken.” [vers 4] Här är de elementala krafterna de som hör till den lägsta klassen och bland dem finns de så kallade ”andarna” i seansrummet, galvaniserade genom ett medium och de medsittande till en konstlad framställning av liv och intelligens. Elementarernas och elementalernas lägsta klass tillhör den grövsta delen av osynlig natur, är närmast det fysiska och lättast att uppväcka. Att öppna dörrarna för den klassen, uppstår ur okunnighet om människans sanna natur och möjliggör självbedrägeri som sätter tro till obeständiga, oansvariga och vampyriserande inflytanden. Tamas dominerar också hos ”dem som utövar sträng själv-tukt . . . . är fulla av hyckleri och stolthet, längtar efter det förgångna och önskar sig än mera, fulla av självbedrägeri torterar de förmågorna och talangerna som finns i kroppen, och mig också, som är i det innersta hjärtats gömslen, känn att de har infernaliska tendenser.” [vers 5-6]

Det är allmänt känt att många slag av självvållade kroppsliga bestraffningar och tortyr råder bland vissa österländska hängivna, som ett medel för utveckling och att det till och med en gång rådde bland västerländska människor vitt och brett en liknande idé och kanske fortfarande existerar på vissa håll.

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________
NOTES ON THE BHAGAVAD GITA page 218 KOMMENTARER PÅ BHAGAVAD GITA sidan 71

Utan tvivel uppkom dessa bruk genom ett missförstånd av att frasen ”kroppens självtukt”, [vers 7] som ofta användes i forntida skrifter. I detta kapitel lägger Krishna mycket klart fram den sanna meningen i den frasen med dessa ord: ”Att hedra gudarna (varelser högre än människan), brahmanerna (de med gudomlig kunskap), lärarna (med kunskap) och de vise, med renhet, rättskaffenhet, kyskhet och oskadlighet, kallas kroppens självtukt.” [vers 14] Att detta är den sanna definitionen visas av det faktum, att kroppen i sig själv är ur stånd att handla och är bara en organiserad samling av fysisk materia som används och kontrolleras inifrån av tänkaren och aktören. Det är denna tänkare och aktör som måste förändra sina sätt att tänka och agera. I förändring från ett sätt att tänka och agera till ett annat av motsatt slag finner sig människan vara i krig med vanorna som hon själv har etablerat. De måste upphävas, genom att de vanor inarbetas, som står i samklang med hennes förändrade grund. På ett sant sätt är detta kroppens själtukt, men inifrån och utåt, inte genom något yttre medel.

På liknande sätt består inte ”självtukt i ord” [vers 15] av vare sig stränghet i ton och sätt eller puritansk ringaktning av den vanlige dödlige

och dennes intressen, ett tillstånd av invuxen självrättfärdighet, utan praktiseras och visas i ” milt tal som inte bringar någon oro, som är sanningsenligt och vänligt, samt i flitiga studier av Skrifterna”. [vers 15]

”Sinnets tukt eller späkning” har inget att göra med pålagda böner och botgöringar, inte heller av offer till någon antagen gudom, utan genom ”fridfullhet i sinnet, milt temperament, tystnad, självbehärskning och absolut rättframt uppförande”. [vers 16] Kapitlet fortsätter med att säga ”Denna trefaldiga självtukt eller späkning, utövad genom högsta tro, och genom dem som inte längtar efter belöning, hör till sattva-kvaliteten”. [vers17] ”Men den späkning som utövas med hyckleri, för att vinna respekt för sig själv, eller för rykte och fördel, och som är osäker och helt hör till denna världen, har kvaliteten rajas.” [vers 18] ”De späkningar som praktiseras blott genom att skada sig själv, eller med att falskt klandra, genom osann bedömning, eller genom att skada andra, hör till kvaliteten tamas.” [vers 19]

Bland västerländska människor råder den idén, att en gåvas värde ligger i dess inneboende värde. Krishna lägger fram det motsatta, att gåvans värde ligger helt i sinnets attityd,

som är förenat med gåvan, respektive för välgärningar av varje slag, vare sig säsongbetonade eller ej, oavsett till vänner, släktingar, eller fattiga bekanta eller främmande, och detta borde kommas ihåg i tider för Jul och andra helger.

Krishna specificerar och betecknar de olika attityderna så här: ”De gåvor som utdelas vid rätt tid till rätt person, och av människor som inte har begär efter något i gengäld, har kvaliteten sattva, de är goda, och i enlighet med sanningens natur. Men den gåva som ges med förväntan om något tillbaka från mottagaren, eller med åsikten att andlig fördel flödar ur den, eller med motsträvighet, har kvaliteten rajas, dålig, och är präglad av osanning. Gåvor som ges vid olämplig tid och plats och till ovärdiga personer, utan rätt uppmärksamhet och föraktfullt, hör till kvaliteten tamas, helt dåliga och är av mörkrets art.” [vers 20- 22]

Vilken kommentar detta är på våra västerländska idéer om välgörenhet som de i allmänhet utövas, särskilt av våra välgörenhetsorganisationer! Hur många gåvor och barmhärtighetsverk skänks utan tanke på andliga fördelar som följer av dem? Hur många insamlingar görs för välgörenhet med motviljor eller av

önskningar att verka generösa i andras ögon? Hur mycket ges ”vid olämplig tid och plats och till ovärdiga personer, utan rätt uppmärksamhet och föraktfullt?” [vers 22] Var och en måste svara för sig själv. Det behövs en mycket vis människa för att göra goda gärningar utan fara att åstadkomma oförutsebara skador. Med sina stora intuitiva krafter kan en sådan människa veta vem som skall understödjas och vem som skall lämnas i sitt träsk, som är dennes största lärare. De som är fattiga och själva gjort sig förtvivlade berättar för varje människa som kan vinna deras förtroende vilka olycksaliga misstag som gjorts av dem som kommit från en annan kategori och bemödat sig om dem. Vänlighet och behaglig behandling kan ibland framkalla de värsta egenskaperna hos män eller kvinnor som haft ganska presentabla liv, när de hållits nere av smärta och förtvivlan. Gitan lär att lidandets orsaker inte ligger i villkor och omständigheter, utan i missuppfattningar hos människan själv beträffande idéer och handlingar. Hon skördar vad hon i okunnighet har sått. Det behövs en bättre kunskap om människans natur och livets syfte. Då detta förvärvas elimineras gradvis orsakerna till lidandet. Ingen större välgörenhet och människokärlek kan skänkas den lidande mänskligheten än rätt kunskap som leder till rätt handling. Den människa som har den kunskapen kommer att fyllas

av gudomlig sympati med alla lidande personer, hon kommer att lindra bara sådana nödlägen och trångmål som borde avhjälpas i vart och ett särskilt fall, medan hon samtidigt vidarebefordrar så mycket av sin större kunskap som den lidande kan ta emot och tillämpa. Men hon kan inte låta sin vänstra hand veta vad den högra handen gör, hon kan inte ha någon tanke på belöning, inte ens tacksamhet, helt enkelt gör hon bara allt hon kan, på det bästa sätt hon vet om att höja den lidande till ett högre plan av tanke och handling, medan hon erbjuder tillräckligt fysiskt bistånd för ett fotfäste.

Detta kapitel är det nästsista av Bhagavad-Gita, och kanske är det som kapitel ett av de mest vittomfattande, för det lägger fram den Enda Sanna Tron, som bygger på kunskap om den Högsta Anden, Självet inombords, Det som vet i varje dödlig kropp, och tre slag av falska troenden som är bestämda av externa, utvändiga, förhållanden. Det tar hänsyn till sann praktik som den naturliga följden av sann tro, i kontrast mot att felaktiga slag av praktik bygger på falska troenden. Det visar klart att andlig förtröstan som bygger på någon extern varelse, någon yttre sak eller praktik, förhindrar rätt kunskap och sant framåtskridande och kan inte undgå att medföra skadliga karmiska resultat.

Kunskap om och handling för allas Själv,

det inre Självet, är nödvändigt i varje tanke, ord och handling, till och med i att skaffa föda för kroppen.

Krishna anbefaller inte något särskilt slag av föda, han säger att det slaget av föda för var och en ”som förlänger dagarnas längd, hälsa och styrka, som håller en fri från sjukdom, medför ett stillsamt sinne och förnöjsamhet och som ger smak, är närande, beständigt nyttig och tilltalande för kroppen. Det är det som är attraktivt för dem hos vilka den inre kvaliteten av sattva råder.” [vers 8]

Det finns många människor som fäster sin tro vid ett särskilt slag av föda och som bemödar sig om att omvända andra till deras speciella slag av tro. Som alla andra som bestämmer sin tro av yttre förhållanden är de ”förvirrade själars falska pietister”. Frågan är aldrig om vilken slags föda utan om lämplighet i varje särskilt fall, ty när allt är sagt och gjort drar varje kropp till sig från vilket slags föda som helst det som överensstämmer med naturen hos ägarens kropp och den naturen är underkastad att förändras inifrån. Huvudsaken att uppmärksamma är att hålla kroppen, som instrument för själen som bebor den, effektiv, med vilka medel och slag av föda som kan befinnas nödvändig för det syftet. Här läggs gillanden och ogillanden åt sidan och endast själens syften och mål beaktas.

”Maten som gillas av dem med kvaliteten rajas är mer än besk, alltför sur, överdrivet salt, het, skarp och frän, torr och brännande och förorsakar obehag, smärta och sjukdom.” [vers 9]

Tron som uppehålls av att önska personliga egendomar och nöjen får tron att bli ackumulerad, den växer till, allt som vinns stimulerar bara begäret efter mera, vilket framkallar motsvarande och kumulativa tendenser i kroppen. ”Vilken som helst mat är sådan som gjordes i ordning dagen innan, vilket betyder smaklös eller rutten, det vill säga orent är det som föredras av dem hos vilka kvaliteten tamas eller likgiltighet dominerar.” [vers 10] Där tamas råder finns en tendens och anknytning till de lägre elementalerna och naturens element, den destruktiva och sönderdelande sidan.

Den sista delen av detta kapitel hänvisar till den Högsta Andens trefaldiga beteckning, som Om, Tat, Sat — den tre-eniga Gudomligheten i sina trefaldiga aspekter som korresponderar till skapelse, bevarande och förstörelse, i syfte att återskapa Ordet Om eller Aum är genast en åkallan till det högsta inre — en välsignelse, en åkallan och ett löfte. Dess riktiga användande sägs leda till förverkligande av det inre Självet. Aum innehåller i sig självt alla aspekterna och inbegriper Universum kontrollerad

av den Högsta Anden. Det representerar meditationens ständiga ström som borde bäras vidare av varje människa, till och med när hon uppfyller livets nödvändiga plikter. För varje betingad varelse finns ett mål mot vars ändamål det ständigt riktas mot. I Mundakya Upanishaden står följande ”Om är bågen, Självet är pilen, Brahman kallas deras måltavla. Den träffas av en människa som inte är tanklös, och när sedan pilen blir ett med målet, blir hon ett med Brahman.” ”Känn honom ensam som Självet och lämna alla andra ord. Han är det Odödligas bro. Meditera på Självet som Om.”

ROBERT CROSBIE

____________________________________________________

Här nedan finner du kommentarer på de första sju kapitlen av Bhagavad Gita gjorda av William Q Judge

| till ULTs hemsida |

_____________________________________________________________________

Copyright © 1998-2017 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2017-01-28

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________ NOTES ON THE BHAGAVAD GITA page 215 KOMMENTARER PÅ BHAGAVAD GITA sidan 68

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________
NOTES ON THE BHAGAVAD GITA page 215 KOMMENTARER PÅ BHAGAVAD GITA sidan 68