yantra1.gif (2187 bytes)

Bhagavad Gita kommentarer Online

på KAPITEL XVI
Hängivenhet genom urskillning av gudalika och demoniska naturer
av

ROBERT CROSBIE

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________
NOTES ON THE BHAGAVAD GITA page 207 KOMMENTARER PÅ BHAGAVAD GITA sidan 60

I detta kapitel börjar Krishna med en uppräkning av de ”gudalika” kvaliteterna. Det skall noteras att dessa kvaliteter eller dygder inte är så många, som de är vittomfattande och kompletterande, och tas de i sin helhet så uttrycker de fullt titeln som de samlas under — en gudalik natur.

När vi börjat undersöka dessa kvaliteter ur modern synpunkt, och jämför den ena med den andra, kan vi finna det svårt att jämföra till exempel ”förmåga” och ”oräddhet” med ”frihet från fåfänga”. Våra individualistiska tendenser gör oss benägna att tänka att en känsla av överlägsenhet är med nödvändighet närvarande hos förmågan och en frånvaro av rädslan. Därtill, om vi tar det enklaste, det mest bestämda och lättaste att förstå, att ”inte tala om felen hos andra”, så ser vi bara bleka och negativa värden. Men att finna fel, det är det högst universella, lömska och försåtliga uttrycket för inbilskhet och självhävdelse. Att tala om och påpeka felaktigheter hos andra är en synd som maskerar sig i många slag av dygder, men

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________
NOTES ON THE BHAGAVAD GITA page 208 KOMMENTARER PÅ BHAGAVAD GITA sidan 61

i verkligheten används de för att gömma våra egna fel och lägga fram ett framträdande av rättfärdighet som vi inte besitter — en brist som förlänger självbedrägeri och som är negativ för varje märkbar dygd. Paulus, den initierade, säger beträffande detta i Första brevet till korintierna, kapitel 13:

”Även om jag talade med människors och änglars tungomål, och inte hade medkänsla och människokärlek, vore jag ett ljudande mässingsinstrument och en klingande cymbal. Och även om jag har profetians gåva och förstår alla mysterier, och all kunskap, och även om jag har all tro och förtröstan, så att jag skulle kunna förflytta berg, och inte har kärleksfull medkänsla, är jag ingenting. Och även om jag skänker all min egendom för att föda de fattiga, och även om jag ger min kropp till att brännas, och inte har medkänsla, skulle det ge mig ingenting.”

Människokärlek inbegriper att ha alla dygderna, för de innefattas alla däri. Det innebär frånvaro av felfinneri och fördömelser. Men det förnekar inte på något sätt någonting. Det som gör medkänslan verksam är kunskap, inte känslan, därav behovet av diskriminering, mellan vad som här kallas ”gudalika” och ”demoniska” naturer.

Vi måste därför undersöka vad Diskriminering betyder. Det är ett kritiserande, en förmåga, vars räckvidd och värde helt beror på den utövande individens kunskap och förståelse. Alla människor använder den förmågan, men i så många olika grader, som finns mellan

grövsta okunnighet och högsta intelligenta visdom. Det kan kallas förmåga att göra det rätta, vid rätt tid, och på rätt plats, i varje slag av handling. Då är det nödvändigt med ett universellt synsätt, en förståelse som sträcker sig över hela naturen och en universell tillämpning av dem båda.

Gitans universella visdom börjar med de universella aspekterna och sänker sig ner till de särskilda delarna. Detta är också evolutionens förlopp. Den postulerar En Ande, såsom besjälande alla varelser och alla former och visar att universum består av en samling evolverade varelser av oräkneliga grader, var och en med sin egen form och tendenser och var och en agerande i enlighet med sin egen förvärvade natur. Vad som än stämmer med varje varelses förvärvade natur kommer att framstå för densamma som gott, vad än som söker förhindra eller motsätter sig detta kommer att framstå som ont. Med detta som sanning är det självklart att gott och ont inte är sådana i sig själva, utan är framträdanden, som alla beror på förnimmarens attityd vad det gäller saker, former, förhållanden och omständigheter.

Inga sådana här överväganden skulle kunna vända sig till någon varelse lägre än Människan, för av alla dem med fysiska former är det bara hon, som har nått en sådan utvecklingspunkt i sin förvärvade natur som förmår henne att fatta

det som är ovanför, såväl som det som är nedanför, och låter henne sträcka ut sina förnimmelser åt alla håll. Hon har nått till den punkten där hon kan känna sig själv som Odödlig och, om hon så vill, få sin förvärvade natur att harmoniera med sin egen andliga natur. Alla hennes förnimmelser hör till ”motsatsernas par”. Utan dem skulle hon aldrig kunna lära känna sig själv, inte heller förstå deras natur, som kämpar för att befria sig från de själv-identifierade bindande krafterna i former och förhållanden.

Det måste förstås att Människan, den Evige Pilgrimen, inte är sina förnimmelser, för de är alltid relativa. I alla förnimmelser hittas ”mosatsernas par”, för ingen förnimmelse skulle kunna finnas utan dem. Utan mörker skulle ingen förnimmelse av ljus kunna finnas. Utan smärta ingen förnimmelse av njutning, utan sorg, ingen förnimmelse av glädje, utan synd, ingen förnimmelse i helighet. Att alla dessa förnimmelser är relativa till Förnimmaren, det visas av det faktum, att vad som för några är ljus är mörker för andra, njutning för några är smärta för andra, glädje för några är sorg för andra, helighet för några är synd för andra.

Det är bristen på förståelse av dessa fakta i

naturen, som framkallar varje slag av ”demoniska naturer” och det finns många slag av dem. Det finns de som ”inte vet om naturen i handling, inte heller om att upphöra med handling”, de som ”förnekar att universum har någon sanning i sig, säger att det inte styrs av lag, förklarar att det inte har någon Ande”, de som ”genom orättvisa och ökad välfärd vill befrämja sina egna lustar och böjelser” [vers 12]. Det finns de som uppskattar ”sig själva mycket högt, är självstyrande och fulla av stolthet, alltid strävande efter rikedomar, de är skenheliga i sin dyrkan, inte ens enligt någon ritual (den som är känd), utan bara för uppvisning, hänger sig åt stolthet, själviskhet, skrytsamt uppträdande, kraft, lust och vrede, de avskyr mig (den Enda Anden) som är i deras kroppar och i andras kroppar”. Vilken anklagelse detta är mot dagens religioner och tankesystem! Alla sekter lägger fram formler som måste godtas på tro, men som inte kan bevisas vara sanna. Många tankesystem håller fast vid det obevisade, och det icke bevisbara, bara på vissa erfarenheters fakta, och förbigår därmed lagar och rättvisa i universum. De förbiser verkningarna som de förnimmer på den ena naturens sida och försäkrar andra verkningar som de förnimmer såsom självexisterande, bedrar sig själva med att en verkan

utjämnar en annan och förnimmer aldrig Orsaken till båda verkningarna. Inte med någon av dessa religioner och tankesystem, som deras anhängare uppvisar, finns minsta aning om att de blott upprepar gamla tiders och folks fel. Men sådant är det faktum som alla som studerar den forntida litteraturen med religioner och vetenskap känner till och som vunnit urskiljning genom ”motsatsernas par”.

Som sagts förut uppkommer sann diskriminering ur en universell synpunkt, en förståelse av Hela Naturen, och med universell tillämpning av dem båda. Den universella synpunkten är att all manifesterad Natur, inklusive allt nedanför Människan, Människan själv, och allting ovanför Människan, såväl som alla former, grader, ämnen och element har uppkommit och framträder ur en Källa, den Enda Anden. Förståelsen kommer från förverkligandet att var och en, från atomen till den högsta varelsen, är uttryck för den Enda Anden, och att från den minsta glimmande förnimmelsen, i det lägsta riket, till det högsta med Gudomlig Kunskap, är vägen densamma för alla under allomfattande Lag. Då uppkommer tillämpningen av den vunna kunskapen.

Den studerande måste själv höja sig bortom ”motsatsparens inflytande”. Han måste

se att dessa bara är sätt och medel som är nödvändiga för att ge honom allt vidare förnimmelser och han måste inse att han bara är den som Förnimmer och inte något av hans förnimmelser, ingenting av dem. Och då han höjer sig ovan det inflytandet kommer han att finna andra som honom själv och även andra bortom som är av gudalik natur — som älskar och förstår, som besitter vad för andra verkar som dygder, men som för dem själva bara är aktiviteter med handledande andlig kunskap, som förstår att människors laster och olater beror på bristande kunskap och inte på medfödd ondskefullhet, och som har ödmjukhet, förmåga och själsstyrka, universell medkänsla, anspråkslöshet och stillhet. De vet, att det som medför ondska kan vändas till annat som gör gott, det som medför destruktivitet kan vändas till annat som medför konstruktivitet, det som medför separation och själviskhet kan vändas till vad som medför enhet och osjälviskhet. När de alltså vet att all natur är deras, är varje förmåga och element i naturen deras instrument. Inte så att det relativa med gott och ont vare sig kan eller borde förstöras, utan att alla varelsers andliga identitet borde inses på varje stadium och att bara sådan tanke och handling består, som bringar harmoniska framsteg mot fullkomlighet.

Sann Diskriminering särskiljer mellan gott, ont och blandade drag. Det vet att alla mänskliga varelser till sin natur är utvecklinsbara och att deras bristfälligheter existerar bara i deras lägre förvärvade natur, att medan denna förvärvade natur uttrycker sig i handlingar, ligger dettas rötter i tendenser som fostrats i begränsade och felaktiga föreställningar. Strävanden läggs därför inte ner på att klassificera gott och ont. Inte heller finns någon fördömelse av någon varelse på grund av det tillstånd som denne ses att vara på. Orsakerna som lett upp till varje stadium visas. Rätt grund för tanke och handling ges. Landmärkena på den ”smala gamla vägen”, som leder långt bortom jämförelserna mellan gott och ont, påpekas, och tålmodigt hjälps pilgrimen, varje steg på vägen

ROBERT CROSBIE

____________________________________________________

Här nedan finner du kommentarer på de första sju kapitlen av Bhagavad Gita gjorda av William Q Judge

| till ULTs hemsida |

_____________________________________________________________________

Copyright © 1998-2017 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2017-02-18

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________ NOTES ON THE BHAGAVAD GITA page 207 KOMMENTARER PÅ BHAGAVAD GITA sidan 60

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________
NOTES ON THE BHAGAVAD GITA page 207 KOMMENTARER PÅ BHAGAVAD GITA sidan 60