Kommentarer över Bhagavad Gita
(Sjunde kapitlet)

WILLIAM Q. JUDGE

© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

WILLIAM Q JUDGE 1851-1896
 

Detta kapitel är ägnat åt frågan om den andliga urskillning med vars hjälp den Högste Anden kan skönjas i allting, och vars frånvaro vållar en villfarelse, som ständigt återkommer och som är upphovet till sorg. Krishna säger att denna sortens kunskap lämnar ingenting övrigt att lära, men att hjärtat eller människan i sin helhet måste för att vinna denna kunskap helt inrikta sig på Anden; meditation måste ständigt pågå och Anden bli en tillflykt eller vilostad. Och han övergår sedan till att visa att den som nått upp till denna höjd blivit en Mahatma. 

Bland tusentals dödliga finns det måhända en enda som strävar efter fullkomning, och bland dem som strävar därhän finns det måhända blott en enda som känner mig sådan jag är.

Detta visar den svårighet som möter oss i varje liv men får inte ge anledning till missmod. Det klarlägger helt enkelt ett faktum och brännmärker också de skrytsamma anspråken hos dem som påstår sig ha nått fullkomning men inte visar det i handling. 

Sedan ger han en åttafaldig indelning av sin lägre natur eller den del av den Universella Enheten, som man kan vinna kunskap om. Här är inte fråga om den mänskliga naturen och detta strider inte mot den teosofiska läran om människans sju principer. Någon särskild teosofisk klassificering av naturens huvudprinciper har inte getts ut. Den skulle å ena sidan inte bli förstådd och å den andra ge upphov till meningslösa diskussioner. Han kunde likaväl ha framställt den tjugofemfaldiga indelningen, som några andra skolor tillämpar. Denna så kallade”lägre natur” är lägre endast relativt sett. Den utgörs av det fenomenella och tillfälliga som uppgår i den högre naturen vid slutet av en Kalpa. Den är den del av Gud eller Självet, som valde att ikläda sig den fenomenella och tillfälliga formen, men den är till sitt väsen lika stor som den högre naturen. Underlägsenhet är endast relativ. Så snart objektivt materiella och subjektivt andliga världar framträder måste de förstnämnda kallas lägre i förhållande till de andra, eftersom det andliga såsom varande den permanenta grundvalen i denna bemärkelse är högre, men som ett absolut helt är allt lika. 

Inneslutna i den lägre naturen är alla synliga och gripbara, osynliga och ogripbara världar, det vi kallar naturen. De osynliga och ogripbara är inte desto mindre verkliga. Vi vet att giftig gas fastän osynlig och ogripbar är på ett ödesdigert sätt verklig och laddad med kraft. Genom experiment och därav dragna slutsatser vinner man en hel del kunskap om Guds lägre natur. Det är längs denna väg som modern vetenskap i västerlandet går fram. Men innan man vet någonting om de ockulta, dolda, ogripbara rikena och krafterna – som ofta kallas andliga utan att verkligen vara det – måste man utveckla och använda de inre astrala sinnena och krafterna. Denna utveckling får inte forceras, som då man konstruerar en maskin för att utföra något arbete, utan den kommer i sinom tid, precis som skett med alla våra sinnen och krafter. Det är sant att ganska många försöker forcera förloppet men de kommer till slut att upptäcka att den mänskliga evolutionen är universell och inte individuell. Möjligheterna för en enstaka människa som är före sin tid att utvecklas snabbare än sitt släkte är ytterst begränsade. 

Krishna påpekar för Arjuna en klyfta mellan det lägre och det högre. Detta senare är Den Som Vet och uppehåller universum, och från denne emanerar den lägre naturen, så att varken den materialistiska och vetenskapliga forskaren eller blott alkemisten-guldmakaren, eller den som fördjupar sig i det ockulta, driven av begär efter egen vinning, skall kunna komma över denna klyfta, därför att de inte erkänner den inneboende Anden, Den Som Vet. 

Man kan vinna kunskap om den högre naturen därför att den faktiskt är Den Som Vet och som dväljes i varje mänsklig varelse som inte sjunkit alltför djupt. Men detta måste accepteras innan man kan närma sig ljuset. Och blott ett fåtal är verkligen villiga och många är oförmögna att acceptera Självets universella natur. De tror ibland att de gör så genom att erkänna att Självet finns där, ja i omedelbar närhet, kanske till och med såsom ingripande part. Men detta är inte något verkligt erkännande, det lämnar dem fortfarande avskilda från Självet. Hela fenomenvärlden, alla de olika namnen och alla de otaliga levande varelserna är så att säga upphängda på Självet: 

Liksom dyrbara pärlor uppträdda på en tråd hänger alla ting på mig.

Ett antal högeligen stora och dyrbara ting och krafter uppräknas här och förklaras vara Självet, och i detta inbegrips även livets och människornas förvillelser och ofullkomligheter. Ingenting är utelämnat. Detta är säkert bättre än en ologisk religion som skiljer Gud från naturens förvillelser och grymheter och sedan uppfinner ett tredje ting i form av en djävul, som är källan till mänsklig ondska. Allt detta betonar ytterligare de svårigheter som dyker upp. Krishna säger att denna illusion är svår att övervinna men att framgång kan vinnas av den som tar sin tillflykt till Självet – ty han är Självet. Hela församlingen av rättskaffens tillbedjare vinner Självets vänskap, men de som är andligen visa befinner sig på den väg som leder till det högsta, vilket är Självet. 

Detta innebär enligt Krishnas ord att de som med den andliga visdomens öga ser att Självet är allt börjar reinkarnera med denna tro inplantad i sig. Hittills hade de återkommit till jorden utan denna enda övertygelse men behärskade av många begär och tankar som skilde dem från Självet. Nu börjar de återvända i ett tillstånd av djup vila i Självet och avverkar sin länge hopade karma. Och till sist blir de vad som nämndes i de första verserna en Mahatma eller stor själ. 

Men det finns ett stort antal människor som tillhör den klass som ”genom begärens mångfald” berövats andlig urskillning eller som av samma skäl ännu inte har fått denna urskillning. Versen lyder som följer:

De som, vilseledda av begärens mångfald är berövade den andliga visheten, lägger sig till med särskilda riter, underkastade deras egen natur och dyrkar andra gudar.

Fastän dessa ord fälldes i Indien till en hindu, liksom fallet var med samtalet i övrigt, är de fullt tillämpliga i västerlandet. Varje sätt att tänka och leva kan sägas vara en rit förrättad av var och en som hans medvetna eller omedvetna religion. Man väljer det som överensstämmer med eller är underkastat ens egen natur, och full av begär som man är tillber eller följer man andra gudar än det Högsta Självet. I Indien skulle orden snarare syfta på den avgudadyrkan som där är ganska vanlig bland dem som inte genom uppfostran fått andra seder, men de skulle också kunna innebära vad ovan sagts. I västerlandet utgörs dessa ”andra gudar” av de olika nöjen, föremål, strävanden, levnads- och tankemönster vare sig religiösa eller inte, som omfattas av människorna. De har inte det hinduiska panteons många tusen gudar, var och en för något särskilt ändamål, men det kommer på ett ut. Avgudadyrkan tillber den synliga guden så att han kan nå det eftertraktade mål som denne gud antas ha kontroll över. Västerlänningar dyrkar sina föremål som han strävar efter i sinne och hjärta och alltså dyrkar han någonting annat än den Högste Oförgänglige. Den enes gud är att göra politisk karriär, den andres – och detta gäller de flesta – är att äga stora rikedomar. En stor gud är att komma upp sig socialt, den mest dåraktiga, ihåliga och otillfredsställande av dem alla, och därmed är i Amerika penningguden sammankopplad, ty utan rikedom ingen status, utom då en officiell ställning skänker en tillfällig glans. Mödrar tillbringar ofta sömnlösa nätter med att fundera ut hur dottern skall kunna hjälpas fram till social framgång. Fäderna ligger vakna och grubblar över hur de skall tjäna mera pengar. De som ärvt rikedomar solar sig i glansen av sitt eget guld, medan de söker nya medel att om möjligt ta ännu ett steg framåt på den väg, som slutligen leder till graven och som kallas social framgång. Och ur all denna strävan spirar många olika begär så att deras brokiga mångfald helt kväver all andlig utveckling och skymmer all andlig urskillning. 

Men många som inte förletts av dessa dårskaper har anslutit sig till någon religion som de antingen har valt eller blivit uppfostrade i. I ytterst få fall har de emellertid valt sin religion, den är i allmänhet medfödd hos barnet, den finns i familjen och hängs regelmässigt på som ett klädesplagg. Om det i denna religion och kult finns tro, så gör det Högsta Självet i sin rättvisa och barmhärtighet denna tro stark och fast, så att den vinner sitt mål. Vilken tillbedjan förenad med tro som än väljes är det Den Högste som, om än okänd, frambringar trons resultat. 

En sällsam tanke uppstår här, den må vara sann eller inte. Man kan konstatera att det varje månad i hela kristenheten riktas miljontals böner till den Ende Guden om olika förmåner. Miljontals böner sänds upp för att omvända prinsen av Wales till ett bättre liv men förgäves. Regnet upphör och böner uppsänds men torkan fortsätter. Ljus tänds och böner läses för att stoppa jordbävningen som håller på att förstöra staden – skalven fortsätter tills stötarna ebbat ut och staden ligger där i ruiner. Det är alldeles omöjligt att bevisa bönhörelse i tillräckligt många fall för att övertyga tvivlaren. Nu har man resonerat som så att böner som riktas till en omanifesterad Gud kanske är utan verkan därför att den Varelse som man åkallar måste existera fristående för att kunna ingripa i fråga om fristående manifesterade ting. De kristna har ingen statistik över resultaten av de böner som riktas till gudarna i de orientaliska länderna. De vanligaste fallen i fråga om bönhörelse som dras fram i västerlandet är sådana som till exempel hem för föräldralösa barn, som existerar endast tack vare böner. Men i Indien finns liknande institutioner dock inte i något större antal – som får understöd och där man inte ber böner utom till den särskilde skyddsguden. Det är den starka ihärdiga tron som överför bönens innehåll till andra människors mottagliga sinnen, som då av den tanke som undermedvetet ingjutits i bönen förmår att uppfylla vad som begärts. Om nu bönen ställs till en osynlig och okänd Gud är bedjarens tro inte så stark, medan kanske för en avgudadyrkare eller en romersk katolik som ber till Guds moder med hennes bild framför sig, själva närvaron av det föremål som föreställer guden är en hjälp att nå fasthet i tron. Allt detta gäller naturligtvis böner för personliga eller själviska syften. Men den bön eller strävan vars mål är andligt ljus och visdom är den högsta av alla, till vem eller vad den än riktas. Alla religioner lär detta slags bön, alla andra är själviska och värdelösa ur andlig synvinkel. 

_____________________________

Fastän kraften av en människas hängivenhet och hennes tro på Gud, eller något föremål, är helt och hållet beroende av det Högsta Självet, även om denna tro är dåraktig och guden falsk, så sägs dock den erhållna belöningen vara tillfällig och övergående och förvisso komma till ett slut. Men i motsats till förhållandet inom de västerländska religionssystemen förklaras detta vara uttryck för lagbundenhet i stället för nyck eller godtycke. Detta framgår av följande ord: 

Sådana kortsynta människors bön är dock av kort varaktighet. De som offrat till gudarna går till gudarna; men de som tillber mig kommer till mig.

Människan som är gjord av tanke och som endast då och då tar sin boning i jordiska kroppar, är en ständigt tänkande varelse. Hennes bojor är smidda av tankar, endast genom tankar når hon frigörelse. Hennes sinne färgas omedelbart eller förändras av vilket föremål det än riktas mot. På detta sätt fångas själen i samma tanke eller tankebanor som förnuftet. Om nu föremålet är någonting som är skilt från det Högsta Självet, blir förnuftet med ens förvandlat till, identiskt med, färgat av detta. Detta är ett av förnuftets naturliga egenskaper. Det är av naturen ofärgat och klart, såsom vi skulle se om vi kunde finna en människa som inte hade gått igenom alltför många erfarenheter. Det är rörligt och har en benägenhet att snabbt förflytta sig från det ena till det andra. Det kan karaktäriseras på många sätt. Som kameleonten skiftar det färg, som svampen suger det upp det som det har kommit i beröring med; det ändrar färg och form i samma stund det mottar nya intryck. Från en översvallande glädje uppkommen av någon viss anledning kan det sålunda plötsligt övergå till en dyster eller mörk stämning inför någonting dystert eller bekymmersamt som är i annalkande. Vi kan därför säga att förnuftet blir det som det hänger sig åt. 

Nu föreställer de här ”gudarna” inte bara avgudadyrkarnas gudabilder utan alla de föremål och andra ting som människor traktar efter. Ty gudabilderna representerar bara det eftertraktade föremålet. Men alla dessa gudar är förgängliga. Om vi erkänner existensen av Indra eller någon annan gud, så är även han obeständig. Någon annanstans sägs att alla gudar är underkastade dödens och återfödelsens lag – vid den stora upplösningen försvinner de. De fåfängliga ting människorna fäster sig vid och traktar efter är till sin natur högst illusoriska och förgängliga. Ty vare sig förnuftet är inriktat på gudabilder eller traktar efter föremål eller andra ting, har det – dvs de som handlar så – bara en timlig belöning att vänta sig därför att föremålet självt är timligt. Detta är lag och inte godtycke. 

Detta utvecklas mera i detalj när det litet längre fram sägs att människan efter döden fixeras vid än det ena än det andra föremålet eller tillståndet, därtill driven av de tankar hon hyst under sitt liv. Det är därför mellantillståndet i kama-loka är nödvändigt. I detta tillstånd blir människorna vad de tänkt. De var ofördragsamma och pinade andra: nu pinar dessa tankar dem. Inre eld förtär dem tills de blivit renade. Olikheterna i deras tillstånd och förhållanden är lika oräkneliga som de tallösa olikheterna i tankar. Jag skulle inte kunna beskriva dem. 

Men de som tillber eller tror på Självet såsom allomfattande, inte skilt från någon, det högsta, det allt omfattande, det hela – de går till Det, och sedan de blivit ett med Det, vet de allt på grund av Dess kunskap, och upphör att vara underkastade förändring eftersom Det är oföränderligt. Även detta är lag och inte godtycke. 

Kapitlet slutar med att visa hur de okunniga som tror på ett Högsta Väsende iklätt form, råkar i villfarelse och mörker vid tiden för sin återfödelse på grund av den hållhake som minnen från tidigare reinkarnationer har på deras förnuft. Hit hör inverkan från Skandhas eller summan av de sinnesförnimmelser och begär som hopats under föregående liv. Dessa som är en naturlig beståndsdel av oss själva dras till oss när vi återföds och vi till dem, så att en ny förening bildas för ännu ett liv. Om vi i det föregående livet inte har betraktat Självet såsom allomfattande utan dyrkat många gudar är förnimmelserna av sympati och antipati så starka att återfödelsens mörker är oemotståndligt. Men den vise lämnade sitt forna liv med full kännedom om Självet i dödsögonblicket och hindrade därigenom att hans natur präglades av en mängd sinnesförnimmelser och begär, som annars skulle ha bringat honom i villfarelse vid återfödelsen. 

Detta är kapitlet om Enheten, och det lär att Självet är allt, eller, om man hellre så vill, Gud: att Gud är allt och inte utanför naturen och att vi måste erkänna alla tings och varelsers stora enhet i Självet. Detta och nästa kapitel avhandlar samma ämne och skils endast åt av en fråga som Arjuna ställer. 

 

slut

___________________________________________________________________

 | till Helena Blavatsky  Online | till William Q Judge Online  | till Robert Crosbie Online |  till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

 

Copyright © 1998-2016 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2017-03-07