Teosofisk Ordbok - T - av Helena Blavatsky

Tafne (eg). En gudinna; solens dotter, representerad genom ett lejoninnas huvud. [TG:317]

Taijasi* (sk). Den strålande, flammande – från Tejas ”eld”; använd ibland för att beteckna Manasa-rupa, ”tankekroppen”, samt även stjärnorna. [TG:317]

Tanga-Tango (peru). En avgud som vördas högt av peruanerna. Det är symbolen för Trefalden eller Treenigheten. ”En i tre, och tre i en”, och existerade före vår tideräkning. [TG:319]

Tanha (pali) Livstörsten. Begäret att leva och fasthängandet vid livet på jorden. Detta fasthållande är det som orsakar återfödelse eller reinkarnation.[TG: 319]

Tanjur (tib). En samling buddhistiska verk som är översatta från sanskrit till tibetanska och mongoliska. Det är den mer omfångsrika kanonen, som innehåller 225 stora volymer av olika ämnen. Kanjur som innehåller budorden eller ”Buddhas ord”, består bara av 108 volymer.[TG:319]

Tanmatras (sk) De fem Elementens typ eller grund; dess subtila essens, i avsaknad av alla kvaliteter och identisk med de fem grundläggande Elementens egenskaper är – jord, vatten, eld, luft, och eter; tanmatras är i en av sina aspekter, lukt, smak, känsel, syn och hörsel. [TG:319]

Tantra (sk) Bostavligt ”regel eller ritual”. Vissa mystiska och magiska verk, vars huvudsakliga säregenhet är dyrkandet av den kvinnliga kraften, personifierad genom Sakti. Devi eller Durga (Kali, Shivas hustru) är den särskilda energi som är förbunden med sexuella riter och magiska krafter – den värsta formen av svart magi eller svartkonst. [TG:319]

Tantrika (sk) Ceremonier som är förbundna med ovannämnda dyrkan. Sakti har en tvåfaldig karaktär, vit och svart, bra och dålig, och Saktas indelas i två klasser, Dakshinâcharis och Vamachâris, eller den högra handens och den vänstra handens Saktas, dvs, ”vita” och ”svarta” magiker. Dyrkandet av de senare är i allra grad lössläppt och omoraliskt. [TG:319]

Tao-teh-king (kin). Bokstavligt ”Boken om Naturens Fullkomlighet, skriven av den store filosofen Lao-tze. Det är en slags kosmogoni som innehåller den Esoteriska Världsdaningens alla fundamentala läror. Sålunda säger han att i begynnelsen fanns det ingenting utom gränslös och obegränsad Rymd. Allt som lever och som finns till, föds inom det, från den ”Princip som existerar av Sig Själv, utvecklar Sig Själv genom Sig Själv”, dvs. Swabhâvat. Eftersom dess namn är okänt och dess väsen är ogripbart, har filosofer kallat det Tao (Anima Mundi), naturens oskapade, ofödda och eviga energi, som periodiskt manifesterar sig. Naturen liksom människan kommer då den når renhet att uppnå vila, och då blir allt ett med Tao, som är källan till all sällhet och lycka. Liksom i hinduisk och buddhistisk filosofi, så kan sådan renhet och sällhet och odödlighet endast uppnås genom utövandet av dygden och det fullkomliga stillandet av den världsliga anden. Människoförnuftet måste behärska och slutligen underkuva och till och med krossa den turbulenta verksamheten hos människans fysiska natur; ju tidigare hon når den behövliga graden av moralisk renhet, desto lyckligare blir hon. (se Annales du Musée Guimet, vol XI och XII; Etudes sur la Religion des Chinois, av Dr Groot.) Som den berömde sinologen Pauthier anmärker: ”Mänsklig visdom kan aldrig använda ett mer heligt och djupsinnigt språk.” [TG:320]

Taraka Raja Yoga* (sk). Ett av de brahminska yogasystemen för utvecklandet av rent andliga krafter och kunskap som leder till Nirvana. [TG:321]

Tashilhumpa (tib). Det stora centrat av kloster och kollegium, som ligger tre timmars väg från Tchigadze, Teshu Lamas residens, för mer detaljer se ”Panchen Rimboche”. Det byggdes 1445 på order av Tsong-kha-pa. [TG:321]

Tassissudun (tib) Bokstavligt, ”lärans heliga stad”; som trots detta bebos av mer Dugpas än Helgon. Det är bostaden i Bhutans huvudstad för det eklektiska Överhuvudet inom Bön-religionen – Dharama Raja. Den senare, som sägs vara en nordbuddhist, är helt enkelt en dyrkare av urinvånarnas gamla halvgudar, naturandarna eller elementalerna, som dyrkades i landet innan buddhismen introducerades. Alla främlingar är förhindrade att tränga in i Östra eller Stora Tibet, och de fåtal skolastiker som under sina resor har försökt komma till dessa förbjudna områden, har endast tillåtits att tränga in så långt som till gränstrakterna till Bod landet. De har rest omkring i Bhutan, Sikkim, och på andra ställen längs landets gränstrakter, men kan inte ha lärt sig något eller fått veta något om det verkliga Tibet; alltså inget om sann Nordbuddhism eller Tsong-kha-pas Lamaism. Och trots detta, så försäkrar de inför världen att de förmedlar den rena Nordbuddhismen, när de egentligen bara beskriver en del riter och trosuppfattningar inom Bönreligionen och av resande Shamaner, och kommenterar över detta stora förfall som om det vore den ursprungliga renheten!

Tattwa (sk) [Tattwor] Evigt existerande, ”Det”; även naturens olika principer i deras ockulta betydelse. Tattwa Samâsa är ett verk inom Sankhya filosofin som tillägnas självaste Kapila.

Även existensens abstrakta principer eller kategorier, fysiska såväl som metafysiska. De subtila elementen – fem exoteriskt, sju inom den esoteriska filosofin – vilka kan korreleras med de fem och de sju sinnena på det fysiska planet; de två sista sinnena är än så länge latenta inom människan, men kommer att bli utvecklade under de två sista rotraserna.

Taumaturgi. Mirakel eller ”undergörare”; förmågan att göra mirakel med hjälp av gudarna. Från det grekiska ordet thauma ”mirakel”, och theurgia, ”gudomligt arbete”. [TG:327]

Tchitta Riddhi Pada (sk) ”Minnessteget”. Det tredje villkoret inom den mystiska serie som leder till uppnåendet av adeptskapet; dvs, försakandet av det fysiska minnet, och av alla tankar som är förenade med världsliga eller personliga händelser i ens liv – fördelar, personliga njutningar eller associationer. Det fysiska minnet måste offras, och bör bara återkallas med viljans kraft då det är absolut nödvändigt. Riddhi Pada, bokstavligt, de fyra ”Stegen mot Riddhi”, är de fyra sätten att kontrollera och slutligen förinta begäret, minnet, och till sist själva meditationen – i den mån dessa är förenade med någon ansträngning hos den fysiska hjärnan – meditationen blir därefter absolut andlig.

Tchitta Smirti Upasthana (sk) En av de fyra målen med Smriti Upasthana, dvs, att ständigt hålla i minnet den tillfälliga karaktären hos människans liv, och den oupphörliga rörelsen av tillvarons hjul.

Tchertchen. En oas i Central-Asien, belägen omkring 4000 feet ovanför floden Tchertchen Darya; själva drivbänken och centrum för den forntida civilisationen, omgiven på alla sidor av otaliga ruiner, ovanpå och under marken, av städer och begravningsplatser av alla tänkbara slag. Den f d översten Prjevalski rapporterade, att oasen är bebodd av omkring 3000 människor som ”representerar kvarlevorna av ungefär hundra nu utdöda nationer och raser, där till och med själva namnen på dem för närvarande är okända för etnologerna. [TG:324]

Teantrofism. Ett tillvarotillstånd för både gud och människa; en gudomlig Avatar (se detta). [TG:327]

Teomanci. Förutsägelser genom orakel, från theos, en gud, och manteia, divination. [TG:327]

Teosofer. En benämning som många mystiker under olika perioder har kallat sig själva. Alexandrias neo-platoniker var teosofer, medeltidens alkemister och kabbalister gick under samma benämning och även martinisterna, kvietisterna och andra olika mystiker, antingen de verkade självständigt eller var upptagna som medlemmar i ett broderskap eller samfund. Alla verkliga älskare av gudomlig visdom och sanning har haft, och har fortfarande, rätten att kalla sig teosofer, snarare än de som lägger beslag på dessa kvaliteter men lever ett liv och utför handlingar som står i motsats till teosofins principer. Såsom broder Kenneth R Mackenzie beskriver, har gångna århundradens teosofer – ”helt och hållet spekulativa och utan att forma några skolor – dock utövat ett tyst inflytande på filosofin, och när tiden är mogen kan utan tvivel många av dessa idéer, som framställts på ett så tyst sätt ändå komma att ge den mänskliga tanken nya inriktningar. Ett av de sätt på vilket dessa läror inte endast har uppnått auktoritet utan även makt har förekommit bland vissa entusiaster inom frimurarnas högre grader. Denna makt har emellertid till stor del dött ut med grundarna, och den moderna frimurarrörelsen innehåller få spår av teosofiskt inflytande. Hur riktiga och sköna några av idéerna hos Swedenborg, Pernetty, Paschalis, Saint Martin, Marconis, Ragon och Chastanier än må ha varit, så har de haft väldigt litet direkt inflytande på samhället.” Detta är sant då det gäller de tre föregående århundradenas teosofer, men inte då det gäller de senare. För det nuvarande århundradets teosofer har redan utövat ett tydligt inflytande på den moderna litteraturen och introducerat hos de mest intelligenta delarna av mänskligheten en önskan och ett behov av en filosofi i stället för den forntida blinda, dogmatiska tron. Sådan är skillnaden mellan gångna tiders teosofi och den moderna TEOSOFIN. [TG:328]

Teosofiska Samfundet, eller ”Universella Broderskapet”. Grundat 1875 i New York, av överste H.S. Olcott och H.P. Blavatsky, tillsammans med W.Q. Judge och ett antal andra. Dess deklarerade syften var till en början att vetenskapligt undersöka de mediala eller såkallade ”spiritualistiska” fenomenen, enligt sina tre huvudsakliga deklarerade syften vilka var (1) att bilda ett Mänsklighetens Broderskap, utan att fästa avseende på ras, hudfärg, religion eller social ställning; (2) att seriöst studera de forntida världsreligionerna i avsikt att jämföra dem med varandra och därur välja ut dess universella etik; (3) att studera och utveckla de latenta gudomliga krafterna i människan. I nuvarande stund [1892] har den över 250 Avdelningar spridda över hela världen, där de flesta finns i Indien, där också dess förnämsta Huvudkvarter är etablerat. Den är sammansatt av flera olika stora Sektioner den Indiska, den Amerikanska, den Australiska och den Europeiska. [TG:328]

Teosofia* (gr). Visdomsreligion eller ”Gudomlig Visdom”. Underlaget och grundvalen för alla världsreligioner och filosofier, undervisat och praktiserat av ett fåtal utvalda ända sedan människan blev en tänkande varelse. I dess praktiska betydelse är teosofi ren gudomlig etik. Beskrivningarna i uppslagsverk är rent nonsens och är baserade på religiösa förutfattade meningar och okunnighet om den sanna andan hos de tidiga rosenkreutzarna och medeltidens filosofer som själva kallade sig för teosofer. [TG:328]

Teurgia eller teurgi (gr). En kontakt med och ett sätt att föra ned till jorden planetariska andar och änglar – ”Ljusets gudar”. Kunskap om den inre betydelsen av deras hierarkier och bara ett renlevnadsliv kan leda till förvärvandet av de krafter som är nödvändiga för gemenskap med dem. För att nå ett sådant upphöjt mål måste aspiranten vara fullständigt värdig och osjälvisk. [TG:329]

Teurgiker*. Den första skolan för praktisk teurgi [från theos god + ergon arbeta] under den kristna perioden grundades av Jamblikos bland vissa alexandrinska platoniker. De präster, emellertid, som var knutna till templen i Egypten, Assyrien, Babylonien och Grekland, vars arbete var att frambesvärja gudarna under firandet av Mysterierna, var kända under detta namn eller dess motsvarighet på andra språk sedan den tidigaste arkaiska perioden. Andar (men inte de dödas, vars åkallan kallades Nekromanti) gjordes synliga för de dödligas ögon. Sålunda måste en teurgiker vara en hierofant och en expert på helgedomarnas esoteriska lärdomar i alla länder. Neo-platonikerna i Jamblikos skola kallades teurgiker, för de utförde den så kallade ”ceremoniella magin” och frammanade simulcra eller avbilder av forntida hjältar, ”gudar” och daimonia ([....] gudomliga andliga väsen). I ovanliga fall när närvaron av en gripbar och synlig ”ande” var nödvändig, hade teurgikern att förse den egendomliga uppenbarelsen med en del av sitt eget kött och blod – han fick utföra teopaea eller ”gudarnas skapelse”, genom en mystisk process välkänd av de gamle och kanske hos några av de moderna tantrikerna och initierade indiska brahminerna. Detta är vad som sägs i Besvärjelsernas Bok i pagoderna. Det visar på den absoluta likheten mellan riter och ceremonier hos den äldsta brahmaniska teurgin och den hos de alexandrinska platonikerna.

Det följande är hämtat från Isis Unveiled: ”Den brahminska Grihastan (besvärjaren) måste vara i ett tillstånd av fullständig renhet innan han försöker sig på att framkalla Pitrierna. Efter att ha gjort i ordning en lampa, lite rökelse av sandelträ osv. samt uppritat de magiska cirklarna som hans överordnande Guru har lärt honom, i syfte att hålla borta dåliga andar, så upphör han att andas och tillkallar elden (Kundalini) för att hjälpa honom att upplösa sin kropp”. Han uttalar det heliga ordet ett visst antal gånger och ”hans själ (astralkroppen) flyr från sitt fängelse, hans kropp försvinner och den frammanande andens själ (avbilden) nedstiger i dubblettkroppen och besjälar denna”. Då ”återinträder teurgikerns själ (den astrala) i kroppen, vars subtila partiklar åter har blivit förenade (för den objektiva förnimmelsen) efter att ur sig själv ha format en eterisk kropp för den deva (gud eller ande) han frammanat” ... Och sedan ställer teurgikern frågor till den senare ”om tillvarons mysterium och om förvandlingen av det oförgängliga”. Den allmänt rådande idén är att teurgikerna liksom magikerna utförde underverk, såsom frambesvärjandet av själar eller hjältar och gudars skuggor samt andra undergörande verk genom övernaturliga krafter. Men så har det aldrig varit. De gjorde det helt enkelt genom ett frigörande av sin egen astralkropp som antog formen av en gud eller hjälte, vilken då tjänade som ett medium eller ett vehikel genom vilken denna speciella ström som bevarade hjältens eller gudens idéer och kunskap kunde nås och bli manifesterad. (Se ”Jamblikos”.) [TG:329]

Theiohel (heb). Den människoalstrande beboeliga globen, vår jord i Zohar. [TG:327]

Theodidaktos* (gr). Ordagrant ”Guds-lärd”. Använt om Ammonios Sakkas, grundaren av den neoplatonska eklektiska skolan av filaleterna i det fjärde århundradet i Alexandria. [TG:327]

Terapeutæ* (gr) eller Terapeuter. En skola av Esoteriker, en inre grupp som fanns inom den alexandrinska judendomen och inte, som det allmänt uppfattades en ”sekt”. De var ”healers” på samma sätt som en ”Kristen” eller en ”Mental” Vetenskapare [Christian Scientists], medlemmar av TS, också var healers, medan de på samma gång var goda teosofer och elever inom den esoteriska vetenskapen. Philo Judaeus kallar dem för ”de godas tjänare”. Såsom det korrekt visas i A Dictionary of........Litterarture, Sects and Doctrines (vol IV. art. ”Philo Judaeus”) då den omnämner Terapeuterna: ”Det finns ingen anledning att se dem som en särskild ”sekt”, utan snarare som en esoterisk krets av illuminati, ’visa män’....De var kontemplativa hellenistiska judar.” [TG:329]

Thero (pali). En buddhistisk präst. Även Therunnanse. [TG:329]

Thumos* (gr). Den astrala, djuriska själen; Kama-Manas; Thumos betyder passion, begär och förvirring och det användes också av Homeros. Ordet härstammar sannolikt från sanskritens Tamas, som har samma betydelse. [TG:334]

Tia-Huanaco (peru). De mest storslagna ruinerna från en förhistorisk stad i Peru. [TG:334]

Tishya (sk). Detsamma som Kaliyuga, den fjärde tidsåldern. [TG:335]

Tors hammare. Ett vapen som hade formen av en Svastika; kallades av de europeiska mystikerna och frimurarna för ”det hermetiska korset”, och även ”Jaina korset”, croix cramponée; den mest arkaiska, liksom den mest heliga och universellt respekterade symbolen. [TG:331]

Trailokya, eller Trilokya (Sk.) Bokstavligen de ”tre regionerna” eller världarna; den kompletterande triaden till den brahminiska fyrfaldiga indelningen av världar som kallas Bhuvanatraya. En buddhistisk världslig lekman nämner bara en indelning av världarna i tre delar, medan en icke-initierad brahmin håller fast vid att det finns fyra. Den fyrfaldiga indelningen hos den senare visar fram de rent fysiska och sinnliga världarna, medan buddhisternas Trailoyka är rent andlig och etisk. Den brahminska indelningen kan man finna fullt beskriven under rubriken Vyahritis, för närvarande visas skillnaden tillräckligt i följande jämförelse:

Den brahminska Indelningen av Världarna.

Den buddhistiska Indelningen av Regionerna.

1. Bhur, jord.

1. Begärens värld, Kâmadhâtu eller Kâmalôka.

2. Bhuvah, himmel, himlavalvet.

2. Formernas värld, Rûpadhâtu.

3. Swar, atmosfär, skyn.

4. Mahar, evig lysande essens.

3. Den formlösa världen, Arûpadhâtu.

Alla dessa världar är lika med post mortem [efter döden] tillstånd. Så är till exempel Kâmalôka eller Kâmadhâtu, Mâras region, det vill säga den region som medeltida och moderna kabbalister kallar för astralljusets värld och ”skalens värld”. Kâmalôka har liksom varje annan region sina sju indelningar av vilken den lägsta börjar på jorden eller osynligt inom dess atmosfär; de andra sex höjer sig gradvis, den högsta är boningen för de som har dött genom en olycka, eller genom självmord under ett tillstånd av tillfälligt vansinne, eller som på annat sätt blivit offer för yttre krafter. Det är ett ställe för alla dem som har dött före slutet av sin utmätta tid, och vars högre principer därför inte genast går in i det Devachanska tillståndet – sover en drömlös ljuv sömn av glömska, i vars slut de antingen omedelbart återföds, eller gradvis passerar in i det Devachanska tillståndet.

Rûpadhâtu är den celesta formens värld, eller det vi kallar Devâchân. Hos icke-initierade braminer, kineser eller andra buddhister, är Rûpadhâtu uppdelad i arton Brahmâ eller Devalokas; inom dessa varar själens liv från en halv Yuga till 16, 000 Yugas eller Kalpas, och höjden på ”Skuggorna” sträcker sig från en halv Yojana till 16 000 Yojanas (måttet på en Yojana ligger mellan fem och en halv till tio eng miles!!), liksom liknande teologiskt svammel som utvecklats av prästernas hjärnor. Men den Esoteriska Filosofin lär trots allt att för Jagen för närvarande, så bevarar allting eller varje människa sin form (såsom i en dröm), och fastän Rûpadhâtu är en rent mental region och ett tillstånd, så har själva Jagen ingen form utanför sitt eget medvetande. Esotericismen delar upp denna “region” i sju Dhyânas, ”regioner” eller tillstånd av kontemplation, vilka inte är lokaliteter utan mentala representationer av dessa.

Arûpadhâtu: denna “region” är åter uppdelad i sju Dhyânas, ännu mer abstrakta och formlösa, ty denna “Värld” är utan någon form eller begär av något slag. Det är den högsta regionen av post mortem, Trailokya; och då det är vistelsen för dem som nästan är redo för Nirvâna och är i själva verket själva tröskeln till det Nirvânska tillståndet, så är det uppenbart att i Arûpadhâtu (eller Arûpavachara) kan det varken finnas form eller förnimmelse, eller någon känsla förbunden med vårt tre dimensionella universum.[TG:336]

Tre Eldar (ockult). Det namn som getts åt Atma-Buddhi-Manas, vilka blir en när de är förenade. [TG:333]

Treenighet.* Alla känner till den kristna dogmen om ”tre i en” och ”en i tre”; därför är det meningslöst att återupprepa det som går att finna i varje katekes. Kyrkofadern Athanasius som definierade treenigheten som en dogm, hade väldigt lite behov av att hämta inspiration eller andvända sin egen hjärna; han behövde bara vända sig till en av de många hedniska sekternas treenigheter, eller till de egyptiska prästerna, i vars land han hade levt i hela sitt liv. Han modifierade enbart obetydligt en av de tre ”personerna”. Alla hedniska treenigheter bestod av Fadern, Modern och Sonen. Genom att göra det till ”Fadern, Sonen och den Helige Ande”, ändrade han bara dogmen till det yttre, eftersom den Helige Ande alltid har varit kvinnlig och Jesus framställs tilltalande den Helige Ande som sin ”Moder” i varje gnostiskt evangelium. [TG:341]

Tre Grader (av Initiation). Varje nation hade sin exoteriska och esoteriska religion, den ena för massorna, den andra för de lärde och utvalda. Hinduerna hade till exempel tre grader med åtskilliga undergrader. Egyptierna hade också tre preliminära grader, personifierade inom Mysterierna såsom ”Eldens tre väktare”. Kineserna hade sitt mycket gamla Triad-Samfund: och tibetanerna har till dags datum sina ”tre steg”; vilket symboliserades i Vedaböckerna genom Vishnus tre steg. Överallt uppvisar forntiden en obegränsad vördnad inför Trefalden och Triangeln – den första geometriska figuren. De gamla babylonierna hade sina tre initiationsgrader till prästerskapet (som då var esoterisk kunskap); judarna, kabbalisterna och mystikerna lånade dem från kaldéerna, och den kristna kyrkan lånade dem från judarna. ”Där det finns två”, säger Rabbi Simon ben Jochai, ”i förening med En; blir det sålunda Tre, och om de är Tre, så blir de En.” [TG:333]

Treta Yuga (sk). Den andra av världens tidsåldrar, en period på 1.296.000 år. [TG:338]

Triguna (sk) Den differentierade matrians tre avdelningar av inneboende kvaliteter – det vill säga, av rent lugn (sattva), av aktivitet och begär (rajas), av stagnation och förfall (tamas). De korresponderar med Vishnu, Brahma och Shiva. (se ”Trimurti”).

Trikaya (sk). Bokstavligen, de tre kropparna eller formerna. Detta är en mycket svår lära men när den väl är förstådd så förklarar den mysteriet med varje triad eller treenighet och är en sann nyckel till varje trefaldig metafysisk symbol. I dess mest enkla och begripliga form ser vi det i det mänskliga Väsendets uppdelning i ande, själ och kropp, och applicerar man det på universums struktur så består den av en Gudomlig rent andlig Princip, Gudomliga Varelser – dess direkta strålar – och Mänskligheten. Ursprunget till denna lära finns i den förhistoriska Visdomsreligionen, eller den Esoteriska Filosofin. Det storslagna panteistiska idealet där den okända och ovetbara Essensen först transformeras till subjektiv och sedan till objektiv materia är roten till alla dessa triader och trippletter. Sålunda finner vi i den filosofiska nordbuddhismen (1) Adi-Buddha eller Ursprunglig Universell Visdom); (2) Dhyani-Buddhorna (eller Bodhisattvorna); (3) Manushi (de mänskliga) Buddhorna. I den europeiska förståelsen av detta begrepp finner vi samma uppdelning: Gud, Änglar och Mänskligheten, teologiskt symboliserat genom Guda-Människan. Det brahmanska Trimurti och Shivas tredelade kropp inom shivaismen har båda uppfattats på samma sätt och är helt i linje med den Esoteriska undervisningen. Därför är det inte förvånande att man finner föreställningen om den trefaldiga kroppen – eller Nirmanakaya, Sambhogakaya och Dharmakaya klädnaden, vilken är den mest storslagna läran inom den Esoteriska Filosofin – helt accepterad men i en mer eller mindre förvrängd form inom varje religiös sekt, och förklarad på ett helt felaktigt sätt av orientalisterna. I dess allmänna tillämpning så symboliserar den trefaldiga kroppen Buddhas staty, hans lära, och hans stupas; och i den prästerliga uppfattningen så hänvisar den till den buddhistiska trosbekännelsen som benämns Triratna, vilken är formeln som betyder att ”ta sin tillflykt till Buddha, Dharma och Sangha”. Den populära föreställningen gör Buddha allestädesnärvarande och placerar honom därmed i linje med en antropomorf gud, och sänker honom till en nivå av en stamgud; och resultat blir raka motsatsen till den som råder i Tibet och Kina. Därför verkar de exoteriska doktrinerna lära ut att när Buddha i sin Nirmanakaya kropp (som på jorden hade passerat genom 100 000 kotis transformationer) så var han samtidigt en Lochana (en himmelsk Dhyani-Bodhisattva) i sin Sambhogakaya ”dräkt av absolut fulländning”, och i Dhyana eller i ett tillstånd som måste ha avskärmat honom från världen och alla dess förbindelser; och slutligen så är han förutom att vara en Nirmanakaya och en Sambhogakaya även en Dharmakaya ”av absolut renhet” en Vairochana eller Dhyani Buddha i total Nirvana! (se vidare i Eitels Sanskrit-Chinese Dictionary.) Detta är en motsägelsefull röra, omöjliga att förena, som ges ut av missionärer och vissa orientalister för att vara nordbuddhismens filosofiska dogmer. Om detta inte är en avsiktlig förvirring av en filosofi som vördas av upprätthållarna av en religion som baseras på ofrånkomliga motsägelser och vaktade ”mysterier, då är den en produkt av ignorans. Då Trailokya, Trikaya och Triratna är tre aspekter av ett och samma begrepp, och att dessa måste så att säga bli förenade i ett, så är detta ämne ytterligare förklarat under respektive term. (se även i detta sammanhang termen ”Trisharana”.)

Triratna eller Ratnatraya (Sk) [Tiratana, Pali] De Tre Juvelerna, som är den tekniska termen för den välkända formulan “Buddha, Dharma och Sangha” (eller Samgha), där de två senare termerna i modern tolkning betyder ”religiös lag” (Dharma) och ”prästerskapet” (Sangha). Inom Esoterisk Filosofi skulle man emellertid betrakta detta som en mycket fri översättning. Orden “Buddha, Dharma och Sangha” borde förklaras som de gjordes under Gautamas, Herren Buddhas dagar, nämligen ”Bodhi, Dharma och Sangha” och uppfattas i betydelsen: ”Visdomen, dess lagar och prästerskapet”, den senare termen i betydelsen av andliga representanter eller adepter. När Buddha på jorden blev betraktad som personifierad ”Bodhi”, en sann avatar av Adi-Buddha, så kom Dharma gradvis att betraktas som hans egen särskilda lag, och Sangha som hans eget särskilda prästerskap. Inte desto mindre är det den senares världsliga undervisning (nu den moderna) som har uppvisat en större grad av ursprunglig intuition än de nu rådande uttolkarna av Dharma, de buddhistiska prästerna. Folket ser i Triratna de tre statyerna Amitabha, Avalokitesvara och Maitreya Buddha, det vill säga, “det Gränslösa Ljuset eller Universell Visdom, en opersonlig princip vilket är den korrekta betydelsen av Adi-Buddha; i Avalokiteshvara ser de”Bodhisattvornas Högste Herre”; och i Maitreya Buddha symbolen för den jordiska och mänskliga Buddhan, ”Manushi Buddha”. Även om de icke-initierade kallar dessa tre statyer för Buddhorna av det Förflutna, det Närvarande, och det Framtida”, så skulle likväl varje anhängare av sann filosofisk buddhism – av Eitel benämnd “ateistisk”‘ förklara termen Triratna korrekt. En filosof inom Yogacharyaskolan skulle säga – så gott han nu kan – ”att Dharma inte är en person utan ett obegränsat väsende utan härstamning, som i sig själv sammanfattar universums andliga och materiella principer, då däremot Buddha [eller snarare Bodhi] fortskrider genom sin emanation från Dharma, som den kreativa energi i vilket samverkan med Dharma alstrar den tredje faktorn i treenigheten, nämligen ‘Samgha’, som är totalsumman av allt verkligt liv”. Sålunda varken är eller kan Samgha vara det som det uppfattas vara i våra dagar, nämligen själva ”prästerskapet”; ty det senare är inte totalsumman av allt verkligt liv, utan bara av det religiösa livet. Den verkliga ursprungliga innebörden av ordet Samgha eller “Sangha” bör bara tillämpas på Arhaterna eller Bhikshus, eller de ”initierade”, det vill säga, de verkliga representanterna av Dharma – den gudomliga lagen och visdomen, som kom till dem som ett reflekterat ljus från det enda “gränslösa ljuset”. Sådan är den filosofiska betydelsen. Dock är det långt ifrån tillfredsställande för de lärda ibland de västerländska raserna och verkar enbart irritera dem; ty E. J. Eitel från Hongkong yttrar sig vad beträffar texten ovan: ”Således härstammar Triratnas dogmer från trons tre ursprungliga huvudpunkter och kulminerar samtidigt i föreställningen om tre personer, en treenighet i förening, som har urartat till en metafysisk evolutionsteori med tre abstrakta principer!”. Och om en av Europas kunnigaste forskare vill offra varje filosofiskt ideal åt grov antropomorfism, vad kan då buddhismen med dess subtila metafysik förväntas bli i händerna på okunniga missionärer?

Trisharana (Sanskrit). Detsamma som ”Triratna” och accepterat av både den norra och södra buddhistkyrkan. Efter Buddhas död antogs ordet av den religiösa rådsförsamlingen som en sorts formula fidei med betydelsen ”att ta tillflykt till Buddha”, ”att ta tillflykt till Dharma”, och ”att ta tillflykt till Sanga”, eller hans kyrka, i den betydelsen som det tolkas idag; men det är inte i den betydelsen som ”Asiens Ljus” skulle han lärt ut formulan. Om Trikaya skriver Mr E. J. Eitel från Hongkong i sin handbok Handbook of Chinese Buddhism att denna ”trikotomism lärdes ut med hänsyn till alla Buddhors natur. Bodhi är det karaktäristiska hos en Buddha – men en åtskillnad gjordes mellan ”essentiell Bodhi” såsom Dharmakayas attribut, det vill säga ”essentiell kropp”; ”reflekterad Bodhi” såsom Sambhogakayas attribut; och ”praktisk Bodhi” såsom Nirmanakayas attribut. Buddha som i sig själv kombinerar dessa tre existensvillkor sägs ha levt i tre olika sfärer samtidigt. Detta visar hur mycket den rent panteistiska och filosofiska läran är missförstådd. Utan att ens stanna upp och undersöka hur en Dharmakaya kropp kan ha några ”attribut” i Nirvana, vars tillstånd enligt den filosofiska brahmanismen och buddhismen visas vara fullständigt tom på attribut, så som det uppfattas av den begränsade mänskliga tanken – det kommer att vara alldeles tillräckligt att peka på följande: (1) Nirmanakaya klädnaden föredras av ”Medkänslans Buddhor” istället för Dharmakaya tillståndet just därför att det senare utesluter för den som uppnår detta tillstånd varje kommunikation eller relation med det begränsade, det vill säga, med mänskligheten; (2) det är inte Buddha (Gautama den dödliga människan, eller någon annan personlig Buddha) som lever allestädesnärvarande i de ”tre olika sfärerna samtidigt”, utan Bodhi den universella abstrakta principen av den gudomliga visdomen, som inom filosofin symboliseras av Adi-Buddha. Det är den senare som är allestädesnärvarande eftersom det är den universella essensen eller principen. Det är Bodhi eller Buddhaskapets ande som har upplösts i sin ursprungliga homogena Essens och gått upp i denna, liksom Brahma (universum) går upp i Parabrahm, ABSOLUTHETEN – vilket avses med namnet ”essentiell Bodhi”. För en Nirvani eller en Dhyani Buddha måste anses – emedan den lever i Arupadhatu, det formlösa tillståndet, och i Dharmakaya – i sig själv vara ”essentiell Bodhi”. Det är Dhyani Bodhisattvorna, de ursprungliga strålarna av universell Bodhi som lever i ”reflekterad Bodhi” i Rupadhatu eller den subjektiva världens ”former”; och det är Nirmanakayorna (plural) – vilka frivilligt stannar kvar i Kamadhatu (begärens värld) oavsett om det är i objektiva former på jorden eller i subjektiva tillstånd inom sin sfär (det andra Buddhakshetra) – när deras liv upphör som ”praktisk Bodhi” i den ”upplysta” eller såkallade Buddha formen. Detta gör de för att kunna vaka över, försvara och hjälpa människosläktet. Därför är det varken en viss Buddha som avses eller någon specifik avatar bland de kollektiva Dhyani Buddhorna som avses utan Adi-Bodhi – det första Logos vars ursprungliga stråle är Mahabuddhi, den Universella Själen, ALAYA, vars flamma är allestädesnärvarande och vars influens har sin egen sfär i var och en av de tre formerna av existens, på grund av att den återigen är den Universella Existensen själv eller reflektionen av det Absoluta. Om det sålunda anses vara filosofiskt – att tala om Bodhi, vilken ”såsom Dhyani Buddha härskar i den andliga domänen” (den fjärde Buddhakshetran eller Buddhas region); och om Dhyani Bodhisattvorna ”såsom härskande i den tredje Buddhakshetran” eller ideationens domän; liksom om Manushi Buddhorna som befinner sig i den andra Buddhakshetran som Nirmanakayor – och att tillämpa ”enhetstanken på treenigheten” såsom tre personligheter anser vi är högst ofilosofiskt.

Trishula (sk). Shivas treudd. [TG:344]

Triyana (sk.). ”De tre farkosterna” som färdas över samsara – oceanen av födslar, död och återfödslar – är de som kallas, Sravaka, Pratyeka Buddha och Bodhisattva, eller Yogaskapets tre grader. Termen Triyana används även för att beteckna de tre mysticismskolorna – Mahayana, Madyimayana och Hinayana skolorna; där den första är ”den Större”, den andra ”den Mellersta” och den sista ”den Mindre” farkosten. Vart och ett av systemen mellan den Större och Mindre farkosten anses ”oandvändbara”. Därför anses Pratyeka Buddha korrespondera med Madhyinmayana. För som det förklaras, ”detta ( Pratyeka Buddha tillstånd), hänvisar till den som bara lever för sig själv och väldigt lite för andra, och upptar mitten av farkosten och fyller den helt och hållet och lämnar inget utrymme åt andra”. Så beter sig den själviska kandidaten som aspirerar till Nirvana.[344]

Trolldom. Häxeri, trollkraft, konsten att rikta förbannelser och utövande av svart magi. [TG:371]

Tsien-Tchan (kin). Formens eller det materiella universum. [TG:345]

Turiya (sk.) Ett tillstånd av djupaste trans – det fjärde tillståndet inom Taraka Raja Yoga, ett som korresponderar med Atma, och på denna jord med drömlös sömn – ett kausalt tillstånd.

Turiya Avastaha (sk.) Ett nästan nirvanskt tillstånd inom Samadhi, vilket i sig själv är ett lyckligt tillstånd inom den kontemplativa Yogan bortom detta plan. Ett tillstånd hos den högre Triaden, helt distinkt (fastän dock oskiljbart) från Jagrat (vaket) tillstånd, Swapna (drömmande), och Sushupti (sovande).

Tzelem (heb). En avbild, en skugga. En skugga av människans fysiska kropp, även astralkroppen – Linga Sharira (se ”Tzool-mah”). [TG:348]