Teosofisk Ordbok - O - av Helena Blavatsky

Obeah. Trollkarlar och trollkvinnor från Afrika och Västindien. En sekt av svartmagiker, ormtjusare, besvärjare, etc.

Ockulta Vetenskaper.* Vetenskapen om naturens hemligheter – de fysiska, psykiska, mentala och andliga; kallad Hermetisk och Esoterisk Vetenskap. I västerlandet kan kabbalan omnämnas; i österlandet mysticism, magi och yoga-filosofi, där den senare ofta hänvisas till av chelor i Indien såsom den sjunde ”darshanan” (filosofiskolan). Det finns enbart sex darshanas i Indien kända för den oinvigda allmänheten. Dessa vetenskaper är och har under tidsåldrar varit dolda för den stora massan på goda grunder, eftersom de aldrig till fullo skulle uppskattas av de själviska bildade klasserna; ej heller bli förstådda av de obildade; då däremot de förra kunde missbruka dem till sin egen fördel, och på så vis omvända den gudomliga vetenskapen till svart magi. Det sägs ofta såsom en anklagelse emot den esoteriska filosofin och kabbalan att deras litteratur är fylld av ”en obildad och meningslös jargong” obegriplig för ett vanligt förnuft. Men gör inte de exakta vetenskaperna – medicin, fysiologi, kemi och resten – detsamma? Beslöjar inte vetenskapsmän på samma sätt sina fakta och upptäckter med en nymyntad och väldigt barbarisk greko-latinsk terminologi? Såsom riktigt påpekat av vår framlidna broder, Kenneth Mackenzie – ”Att jonglera med ord på det viset, när fakta är så enkla, är en konstart bland de moderna vetenskapsmännen, och det är en påfallande kontrast jämfört med dem som levde på sextonhundratalet, som kallade spadar för spadar och inte för 'jordbruksredskap'”. Dessutom, medan deras fakta skulle vara lika enkla och begripliga med vanligt språk, är den Ockulta Vetenskapens fakta av en sådan svårfattlig beskaffenhet, att det i de flesta fall inte finns något ord på europeiskt språk som kan uttrycka dem; lägger man därtill att vår ”jargong” är av en dubbel nödvändighet – a) med avsikt att klart beskriva dessa fakta till den som är bevandrad i den ockulta terminologin; b) att dölja dem för den oinvigde.

Ockulta Världen, Den.* Namnet på den första boken som behandlade teosofin, dess historia, och några av dess lärosatser. Den skrevs av A P Sinnett som var dåvarande redaktör för den ledande indiska tidningen the Pioneer, utgiven i Allahabad, Indien.

Ofiterna (gr). Ett gnostiskt Brödraskap i Egypten och en av de äldsta sekterna inom Gnosticismen, eller Gnosis (Kunskap, Visdom), kända som ”Ormens Brödraskap”. Det blomstrade tidigt under det andra århundradet, och fast de omfattade några av Valentinus principer hade de sina egna ockulta ceremonier och egen symbolik. En levande orm som representerade Christos-principen (dvs. den gudomliga reinkarnerande Monaden, inte människan Jesus), visades under deras mysterier och vördades som en visdomssymbol, Sophia, beteckningen för det all-goda och all-visa. Gnostikerna var inte en kristen sekt i termens allmänna betydelse, ty Christos enligt den förkristna tanken och Gnosis var inte ”gudamänniskan” Kristus, utan det gudomliga JAGET, förenat med Buddhi. Deras Christos var den ”Evigt Invigde”, Pilgrimen, symboliserad genom hundratals ofitiska symboler under flera tusentals år före den så kallade ”kristna” eran. Man kan se den på ”Belzoni-gravlämningar” från Egypten som en bevingad orm med tre huvuden (Atma-Buddhi-Manas), och fyra människoben, vilket symboliserar dess androgyna karaktär; på sluttningens murar till de gravlika Ramses V-kamrarna finns den som en orm med gamvingar – gamen och falken är solsymboler. ”Himlarna är överklottrade med oändliga ormar”, skriver Herschel om de egyptiska stjärnkartorna. ”Meissi (Messias?) som betyder det Heliga Ordet var en god orm”, skriver Bonwick i sin bok Egyptian Belief. ”Denna orm av godhet, med sitt krönta huvud, var infattat på ett kors och bildade ett heligt egyptiskt standar. Judarna lånade det i ”Moses koppar-orm”. Det är därför som ofiterna hänvisade till denna ”Helare” och ”Frälsare” – och inte till Jesus eller hans ord, ”Som Moses lyfte upp ormen i öknen, så tillkom det Människosonen att lyftas upp” – vid förklarandet av betydelsen av deras ofis. Tertullian, vare sig avsiktligt eller oavsiktligt. förväxlade de två. Den fyrvingade ormen är guden Chnufis. Den goda ormen bar livets kors runt sin hals, eller hängande från sin mun. De bevingade ormarna blev judarnas Serafimer (Seraf, Saraf). I det 87:e kapitlet av Ritualen (Dödsboken) säger människosjälen förvandlad till Bata, den allvetande ormen: ”Jag är ormen Ba-ta, till hög ålder stigen, Själarnas Själ, kläckt och född dagligen; Jag är Själen som nedstiger på jorden”, dvs. Jaget.

Olympiodorus.* Den sista berömda av de välkända neoplatonikerna från Alexandriaskolan. Han levde i det sjätte århundradet under kejsar Justinian. Det fanns åtskilliga författare och filosofer med detta namn i den förkristna såväl som i den efterkristna perioden. En av dessa var Proclus lärare, en annan en historiker från det åttonde århundradet, osv.

Om eller Aum (s.k.). En mystisk stavelse, den mest högtidliga av alla ord i Indien. Det är ”en invokation, en välsignelse, en affirmation, och ett löfte”; och den är så helig att den sannerligen är det ockulta ursprungliga frimureriets ord med en låg andning. Ingen får vara i närheten när denna stavelse uttalas med ett avsiktligt mål. Detta ord sätts ofta i början av heliga skrifter och är något som inleder böner. Det är en förening av bokstäverna a, u, m, som i den populära framställningen refererar till de tre Vedaskrifterna och till de tre gudarna A (Agni), V (Varuna) och M (Maruts), eller Eld, Vatten och Luft. Inom den esoteriska filosofin är dessa de tre heliga eldarna, eller den ”trefaldiga elden” i universum och människan, liksom en mängd andra ting. Ockult sett så är denna ”trefaldiga eld” även en symbol för den högsta Tetraktys eftersom den symboliseras av den Agni, som benämns Abhimanin och hans transformation till de tre sönerna Pavana, Pavamna och Suchi, ”som sägs dricka upp vatten”, det vill säga förgör de materiella begären. Denna enstavelse kallas Udgitha och hålls helig av både brahminer och buddhister.

Orlog (skand). Ödet, bestämmelse, vars ombud var de tre nornorna, de nordiska Parcae.

Orfeus (gr.) Bokstavligen den ”solbrände”. Mytologin beskriver honom som en son till Æager och musan Kalliope. Den esoteriska traditionen identifierar honom med Arjuna, Indras son och Krishnas lärjunge. Han åkte världen runt och lärde nationerna visdom och vetenskap och etablerade mysterierna. Berättelsen där han förlorar sin Eurydike för att sedan finna henne i underjorden, eller Hades, är något som liknar berättelsen med Arjuna, som beger sig till Patala (Hades eller helvetet, men i verkligheten Antipodlandet eller Amerika), och finner där Ulupi och gifter sig med henne; hon var dotter till en Naga kung. Detta är lika suggestivt som det faktum att han ansågs vara mörk till utseendet till och med av grekerna, som själva aldrig var så ljushyade.

Orfiska Mysterierna eller Orphica (gr.). Dessa följde, men varierade ändå kraftigt från Bacchus mysterierna. Orfeussystemet är ett av de mest moraliskt rena och innehåller stor asketism. Teologin som lärs ut av honom är återigen rent indisk. Hos honom är den gudomliga Essensen icke-avskild från vad som än är i det oändliga universumet, då alla former har dolts inom Det från all evighet. Vid bestämda perioder så manifesterar dessa former sig, antingen från den gudomliga Essensen, eller genom sig själv. Och genom denna emanationslag (eller evolutionslag) så deltar alla ting i denna Essens, och är delar och medlemmar besjälade med den gudomliga naturen som är allestädes närvarande. Alla ting som har utgått ifrån det måste nödvändigtvis återvända till det; och därför behövs oändliga transmigrationer, reinkarnationer och reningar innan den slutgiltiga fullbordan kan ske. Detta är ren vedantafilosofi. Ingen inom det Orfiska Brödraskapet åt animalisk föda; de bar vita linnedräkter och hade många ceremonier likt de hos brahmanerna.

Osiris (eg.) Den största guden i Egypten, Son av Seb (Saturnus), himmelsk eld, och av Neith, ursprunglig materia och oändlig rymd. Detta visar honom såsom själv-existerande och självskapad gud, den första manifesterade guden (vårt tredje Logos), identisk med Ahura Mazda och andra ”Första Orsaker”. För precis som Ahura Mazda är ett med, eller syntesen av Amshaspends, så är Osiris, den kollektiva enheten, och när han differentieras och personifieras så blir Typhon hans broder, Isis och Neftys hans systrar, Horus hans son, och hans andra aspekter. Han föddes på berget Sinai som i Gamla Testamentet (se Exodus 17.15) kallas Nyssa, och begravdes vid Abydos efter att ha dödats av Tyfon vid åldern 28 år, enligt allegorin. Enligt Euripides är han samma som Zeus och Dionysos eller Dio-Nysos ”guden från Nysa”, för Osiris sägs ha blivit uppfostrad vid Nysa i Arabien ”den Glade”. Fråga: Hur mycket influerade den senare traditionen, eller hade något gemensamt med, påståendet i bibeln att ”"Moses byggde ett altare och kallade Jehova för Nissa, eller kabbalistiskt ”Dio-Iao-Nyssi” (se Isis-Unveiled, vol II, p. 165). Osiris fyra huvudsakliga aspekter var ”Osiris-Phtah (Ljus), den andliga aspekten; Osiris-Horus (Förnuftet), den intellektuella manasiska – aspekten; Osiris-Lunus, ”den Månaktiga”, eller den medial astrala aspekten; Osiris-Tyfon, Demonisk, eller fysisk, materiell, därför passionerad turbulent aspekt. I dessa fyra aspekter symboliserar han det duala JAGET ”det gudomliga och det mänskliga, det kosmo-andliga och det jordiska kosmiskt andliga”. Utav de många höga gudarna så är denna egyptiska uppfattning om dem den mest suggestiva och storslagna eftersom den omfattar hela skalan av tankegods som beskriver den fysiska och metafysiska tanken. Som en solgud hade han tolv mindre gudar under sig: ”zodiakens tolv tecken”, och trots att hans namn är det ”Outsägliga” så bars var och ett av hans fyrtiotvå attribut hans namn , och hans sju duala aspekter fullbordade de 49 eller 7 x 7; det förra symboliserat av de 14 delarna av hans kropp eller 7 x 2. Sålunda är denna gud införlivad i människan och människan är upphöjd till gud. Han hälsades som Osiris-Eloh. Mr Dunbar T Heath talar om en ”fenicisk inskription som, när den läses uppgav följande gravhögs inskription till mumiens ära. ”Välsignad vare Ta-Bai, dotter till Ta-Hapi, präst av Osiris-Eloh. Hon gjorde inget emot någon av ilska. Hon talade inte falskt mot någon. Upprättad framför Osiris, välsignad vare du från tiden före Osiris! Frid vare med dig”. Och därefter tillägger han följande anmärkning: författaren till denna inskription borde kallas en hedning eftersom upprättelse framför Osiris är hans religiösa aspiration. Vi finner hursomhelst att han ger Osiris tilltalsnamnet Eloh. Eloh är namnet som används av Israels Tio Stammar på Elohims Två Stammar. Jehova-Eloh (Genesis 3.21) korresponderar i den version som användes av Efraim med Jehova Elohim i det att det användes av Juda, och görs så än i dag. Om så är fallet så kommer frågan med all säkerhet att ställas, och borde ödmjukt besvaras. ”Vad var det för mening som avsågs att förmedlas med de två fraserna Osiris-Eloh och Jehova- Eloh? För egen del kan jag bara tänka på ett svar: Osiris var Egyptens nationella gud, Jehova Israels gud, och att Eloh är liktydigt med Deus, Gott, Dieu”. Vad beträffar hans mänskliga utveckling så är han om man skall tro författaren till Egyptian Belief ...”En av människosläktets Frälsare och Förlösare”... och som sådan var han född in i denna värld. Han kom som en välgörare för att frigöra människan från alla bekymmer …. och i sin strävan att göra gott möter han det onda …. och blir tillfälligt överrumplad. Han dödas.... Osiris blir begraven. Hans grav var ett pilgrimsmål iunder flera tusen år, men han vilade inte i sin grav, för efter tre dagar, eller fyrtio, återuppstod han och uppsteg till himmeln. Detta är berättelsen om hans mänskliga tillvaro (Egyptian Belief). När Mariette Bey talar om den Sjätte Dynastin säger hon att namnet Osiris...börjar att användas igen... Formulan om Rättvisa bemöts såhär: och tillägger ”att detta bevisar att namnet (på den Rättvise eller Makheru) inte bara gavs till de döda”. Men det bevisar även att legenden om Kristus fanns tillgänglig i alla dess detaljer flera tusen år innan den kristna eran, och att kyrkofäderna inte hade större svårighet än att applicera den på en ny person.