Teosofisk Ordbok - M - av Helena Blavatsky

Madyhamikas* (sk). En sekt som omnämns i Vishnu Purana. Orientalister anser detta vara en ”buddhistisk” sekt, en åsikt som är en anakronism. Det var troligen först en sekt med hinduiska ateister. En senare skola med detta namn har etablerat sig i Tibet och Kina, och de lär ut ett sofistikerat nihilistiskt system vilket reducerar varje antagande till en tes och en antites för att därefter förneka båda, . Den tar upp ett par principer från Nagarjuna som var en av grundarna av det esoteriska Mahayana systemet, men inte av de exoteriska travestierna. Allegorin betraktar Nagarjunas ”Paramartha” som en gåva från Nagas (Ormarna) vilket pekar på att han mottog sin lära från en hemlig skola av adepter och att de riktiga lärorna alltid hålls hemliga.

Maga (sk). Solens präster, omnämnda i Vishnu Purâna. De är Kaldéens och Irans yngre Magi, förfäder till de moderna parserna.

Magadha (sk). Ett forntida land i Indien som styrdes av buddhistkungar.

Mage eller Mager. Från Mag eller Maha. Ordet är roten till ordet magiker. Maha-atman (den stora Själen eller Anden) i Indien hade sina präster under den för-vediska tiden. Magerna var eld-gudens präster; vi finner dem bland assyrierna och babylonierna liksom hos de persiska elddyrkarna. De tre Mager, även benämnda kungar som sägs ha gett gåvor av guld, rökelse och myrra till Jesusbarnet, var elddyrkare precis som de andra och astrologer; för de såg hans stjärna. Parsernas överstepräst, vid Surat, kallas Mobed. Andra härleder namnet från Megh; Meh-ab betecknar någonting stort och nobelt. Zoroasters lärjungar kallades Meghestom, enligt Kleuker.

Mag(i) (lat). Namnet på de forntida prästarvtagarna och de lärda adepterna i Persien och Media. Ett ord som härstammar från Mâha, stor, vilket senare blev mog eller mag, en präst på Pehlevispråket. Porfyrios beskriver dem (Abst. IV. 16) såsom ”de lärda män som är verksamma bland perserna i Guds tjänst och säger att de kallas för Magi”, och Suidas informerar oss att ”bland perserna kallas Magi visdomsälskarna (philalethai)”. Zendavesta (II.171, 261) delar in dem i tre grader: (1) Herbeds eller ”Noviciates”; (2) Mobeds eller ”Mästare”; (3) Destur Mobeds eller ”Fullkomliga Mästare”. Kaldéerna hade liknande kollegium liksom egyptierna. Destur Mobeds är identiska med mysteriernas Hierofanter, som var verksamma i Grekland och Egypten.

Magin.* Den stora ”Vetenskapen”. Enligt Deveria och andra orientalister ”ansågs magin vara en helig vetenskap som inte kunde separeras från religionen” av de äldsta och mest civiliserade och lärda nationerna. Egyptierna, till exempel, var en av de mest uppriktigt religiösa nationerna, liksom hinduerna var och är än i dag. Platon sade att ”magi består av och är något man uppnår genom att man dyrkar gudarna”. Kan då en nation, på grund av de otaliga bevis som inskriptioner och papyrus ger oss, och som bevisligen har trott på magi i flera tusen år, ha blivit bedragen under en så lång tid. Och är det troligt att generationer efter generationer av en lärd och from hierarki, där många levde sitt liv i martyrskap, helighet och asketism, skulle ha bedragit sig själva och människorna (eller bara de senare) för nöjet att odla tron på ”mirakler” Fanatiker, har det sagts, gör vad som helst för att övertyga oss om en tro på deras gudar eller avgudabilder. På detta svarar vi: i så fall skulle inte brahminer, och egyptiska Rekhget-amens (se d. o.) eller Hierofanter ha populariserat tron på ”krafter” hos människan genom praktiserandet av magi för att tillvinna sig gudarnas tjänster, då dessa gudar i sanning är de ockulta krafterna eller potentialerna i naturen, som personifierats av de lärda prästerna eftersom de ärade endast attributen, av den enda okända namnlösa Principen. Som platonisten Proclus så kunnigt har uttryckt det: ”När de forntida prästerna reflekterade över att det fanns en viss allians och sympati hos alla naturliga ting i förhållande till varandra, och i ting som manifesterar ockulta krafter, och upptäckte att alla ting samexisterar i alltet, så fabricerade de en helig vetenskap från denna ömsesidiga sympati och likhet … och använde för ockulta syften både den celesta och jordiska naturen, och genom en särskild liknelse härledde de gudomliga dygder till denna lägre boning”.Magin är vetenskapen som behandlar kommunikationer med och riktandet av övernaturliga och överjordiska Potentialer, liksom att kommendera dem som kommer från en lägre sfär än vår egen; det är även en praktisk kunskap om naturens dolda mysterier, som endast de få känner till, eftersom de är så svåra att uppnå utan att hemfalla i synd gentemot naturen. Antika och medeltida mystiker delade upp magin i tre klasser – Teurgia, Goetia och naturlig Magi. ”Teurgia har sedan långt tillbaka varit tillägnad teosofers och metafysikers speciella sfär”; säger Kenneth Mackenzie. Goetia är svart magi, och ”naturlig (eller vit) magi har stigit tillsammans med healing som burit upp den på sina vingar till den stolta positionen av att bli ett exakt och progressivt studieobjekt” – andra kommentarer som adderats av vår lärda bortgångne Broder är slående. ”De veklighetsbetonade önskningarna som finns i det moderna tidevarvet har bidragit till att nedbringa magin till vanrykte och löje. … Tro (på sitt eget själv) är ett väsentligt inslag i magin och existerade långt innan andra liknande idéer dök vilka förutsätter dess pre-existens. Det har sagts att det krävs en vis man för att kunna skapa en dåre; och en människas idéer måste vara upphöjda nästan till gränsen till dårskap, det vill säga, hennes hjärnkapacitet måste höjas långt över den miserabla status som råder i dagens moderna civilisation innan hon kan bli en sann magiker; för ett utövande av denna vetenskap implicerar ett visst mått av isolering och ett förnekande av självet”. En mycket stor isolering är i sanning en prestation som utgör ett underbart fenomen, ett mirakel i sig själv. Ändå är magi inte något övernaturligt. Såsom Jamblikos förklarat ”de som genom helig teurgi tillkännager att de kan uppstiga till mer upphöjda och universella Essenser, och till dem som är erkända att stå ovan ödet, nämligen gud och demiurgen: som varken använder materian, och inte heller förutsätter andra saker vid sidan om, förutom iakttagelsen av den förnimbara tiden”. Några börjar redan att upptäcka existensen av subtila krafter och influenser i naturen av vilka de hitintills inte vetat något om. Men som dr Carter Blake så sanningsenligt påpekar ”det nittonde århundradet är inte århundradet som upptäckt uppkomsten av ett nytt tankesätt, eller sett slutet av ett gammalt”, till vilket mr Bonwick tillägger ”om de antika folken visste lite om våra undersökningsmetoder angående naturens hemligheter, så vet vi än mindre om deras.

Magi, ceremoniell.* Magi, enligt kabbalistiska riter praktiserades, såsom påpekats av rosencreutzare och andra mystiker, genom att åkalla högre andliga Krafter än Människan och kommendera Elementalerna som står mycket lägre än henne själv på tillvarons skala.

Magi, svart (ockult). Trolldom; nekromanti, eller uppväckandet av de döda eller andra själviska missbruk genom abnorma krafter. Detta missbruk kan vara oavsiktligt; likväl är det ”svart magi” varje gång något skapas fenomenellt bara för egen tillfredsställelse.

Magnes. Ett uttryck använt av Paracelsus och de medeltida teosoferna. Det är ljusanden eller Akâsa. Ett ord som flitigt användes av de medeltida alkemisterna.

Magnetisk Frimureri. Även kallad för Frimurerisk ”Iatrik” [läkekonst]. Det beskrivs som ett Broderskap av Helare (från det grekiska ordet iatrike som betyder ”läkekonst”, och används till stor del av ”Ljusets Bröder” såsom Kennet Mackenzie påstår i The Royal Masonic Encyclopedia. Det tycks vara en tradition inom vissa hemliga frimurarverk – så påstår i varje fall Ragon och han är den stora auktoriteten inom frimureriet – som i sak säger att det finns en frimurargrad som benämndes Oraklet från Kos, ”vilken instiftades arton århundraden f. Kr, på grund av det faktum att Kos var Hippokrates födelseplats”. Iatrike var ett tydligt karaktärsdrag hos prästerna som tog hand om patienterna i det antika Asclepia, templen där guden Asclepios (Æsculapius) sägs hela de sjuka och lama.

Magnetism, Animalisk. Medan den officiella vetenskapen kallar den för en ”inbillad” verkande kraft och fullständigt förkastar dess verklighet, tillkännager de myllrande miljonerna av antikens folk och de nu levande asiatiska nationerna, ockultisterna, teosoferna, spiritualisterna och mystikerna den som ett väl bevisat faktum. Animalisk magnetism är ett fluidum, en emanation. Somliga människor kan avge den genom sina ögon och fingertoppar för att bota, medan resten av alla varelser, mänskligheten, djuren och även alla livlösa föremål, avger den antingen i form av en aura eller ett skiftande ljus och detta antingen medvetet eller omedvetet. Då den verkar genom kontakt med en patient eller genom en mänsklig utövares vilja kallas det ”mesmerism”.

Maha Chohan (sk). Ledaren för en andlig Hierarki eller för en skola i ockultism; Överhuvudet hos de trans-himalayiska mystikerna.

Mahasura (sk). Den store Asura; exoteriskt Satan, esoteriskt den store guden.

Mahat* (sk). Ordagrant ”Den Store”. Den Universella Intelligensen och Medvetandets första princip. I Puranaböckernas filosofi är det den första skapelsen av rot-naturen eller Pradhana (detsamma som Mulaprakriti). Alstraren av Manas, den tänkande principen och av Ahankara, framhävandet av det egna jaget eller känslan av ”Jag är jag” (i lägre Manas).

Mahatma.* Ordagrant ”stor själ”. En adept av högsta rangen. Upphöjda väsen som har uppnått kontroll över sina lägre principer och därför lever fria från den ”köttsliga människan”, och är i besittning av kunskap och makt i proportion till det stadium de har nått i sin andliga utveckling. De kallas på palispråket Rahats och Arhats.

Mahatmya (sk). ”Storsinthet”, en legend om en helgedom eller någon helig plats.

Mahayana* (pal). En skola; bokstavligt ”det stora vehiklet”. Ett mystiskt system grundat av Nâgârjuna. Dess böcker blev skrivna under andra århundradet f Kr.

Mahoraga (sk). Maha uraga, ”stor orm” – Sesha eller någon annan.

Maitreya Buddha (sk.) Innebär detsamma som Vishnus Kalki Avatar (den ”Vita Hästen” Avataren), och Sosiosh och andra Messias. Den enda skillnaden ligger i datumen för deras framträdanden. Så medan Vishnu antas framträda på sin vita häst vid slutet av den nuvarande Kali Yuga-åldern ”för den slutgiltiga förstörelsen av de ondskefulla, och återupprättandet av skapelsen och återskapandet av renheten”, så anses Maitreya framträda vid ett tidigare tillfälle. Exoteriska och populära framställningar är endast en gradvis variant av den esoteriska läran som påstår att Sakyamuni (Gautama Buddha) besökte honom [Maitreya] i Tushita (en celest boning) och gav honom ett uppdrag att efterträda honom på jorden 5000 år efter hans (Buddhas) död. Detta skulle då inträffa inom mindre än 3000 år. Den esoteriska filosofin lär ut att den nästkommande Buddhan kommer att framträda under den sjunde (under) rasen av denna Rund. Faktum är att Maitreya var en anhängare till Buddha, en välkänd Arhat, om än inte en direkt lärjunge till honom och han var grundaren av en esoterisk filosofisk skola. Så som visats av Eitel´s (Sanskrit-Chinese Dict.) så var ”statyer uppresta till hans ära så tidigt som 350 f Kr”.

Manas* (sk). Ordagrant ”förnuftet”, den mentala förmåga som gör människan till en intelligent och moralisk varelse och särskiljer henne ifrån djuret; en synonym till Mahat. Esoteriskt sett betyder det emellertid när det står okvalificerat, det Högre JAGET eller den förnimmande reinkarnerande principen i människan. När det står kvalificerat kallas det av teosofer för Buddhi-Manas eller den Andliga Själen i motsats till dess mänskliga reflektion Kama-Manas.

Manas, Kama (sk.) Bokstavligen ”begärets medvetande” som hos buddhisterna är den sjätte Chadayatana (se d.o.) eller de sex kunskapsorganen, och därför det högsta av dessa, syntetiserat av den sjunde som kallas Klichta, den andliga förnimmelsen som uppfattar det som undgår detta (lägre) Manas, eller den ”Mänskliga-animala själen” som ockultisterna benämner den. Medan det högre Manas eller Jaget är direkt relaterat till Vijnana (den 10:e av de 12 Nidanas) – som är den fullkomliga kunskapen av alla former av kunskap, oavsett om vi relaterar till objekt eller subjekt i den Nidaniska kedjan av orsak och verkan; det lägre Kama Manas är enbart en av Indriya eller Sinnesorganen (rötterna). Väldigt lite kan sägas om Manas duala karaktär eftersom läran som behandlar den är endast korrekt framställd i de esoteriska verken. Dess omnämnande kan därför bara bli väldigt ytlig.

Manasaputra* (sk.) Bokstavligen ”Förnuftets Söner” eller de förnufts-födda Sönerna; även ett namn som getts till våra högre Jag innan dessa inkarnerade i människosläktet. Inom de exoteriska fastän allegoriska och symboliska Puranaböckerna (de heliga och forntida hinduiska skrifterna) så är detta titeln som ges till Brahmas förnuftsfödda Söner, Kumara.

Manasas (sk). De som förser mänskligheten med manas eller intelligens, de oförgängliga JAGEN i människorna. (se ”Manas”.)

Manasasrovara (sk.) Uttalas fonetiskt Mansoravara. Betecknar en helig sjö i Tibet uppe i Himalaya som även kallas Anavatapta. Manasasarovara är namnet på denna sjös skyddsgud, och enligt folktron sägs denna gud vara en naga, en ”orm”. Om ordet översätts esoteriskt betyder det en stor adept, en vis man. Sjön är en berömd plats för årliga hinduiska pilgrimer eftersom Vedaböckerna sägs ha skrivits där längs dess stränder.

Manas Sanyama (sk). Förnuftets fullkomliga koncentration och kontroll under yogautövning.

Manas Taijasi* (sk). Ordagrant det ”strålande” Manas; ett tillstånd av det Högre Jaget, vilket endast stora metafysiker är i stånd att förverkliga och förstå.

Manas Sutratma* (sk.) Två ord som betyder ”förnuftet” (Manas) och ”Tråd Själen” (Sutratma). Det är, som vi sagt, en synonym till vårt Jag eller det som reinkarnerar. Det är en teknisk term inom den vedantiska filosofin.

Manasa Dhyanier (sk). I Puranaböckerna de högsta Pitrierna, Agnishwattorna eller Människans Solfäder. De som gjorde Människan till en förnuftig varelse, genom att inkarnera i de förnuftslösa formerna av de semi-eteriska människorna av den tredje rasen vars hud till hälften var eterisk (se Vol II av The Secret Doctrine).

Mandéerna (gr.) Även kallade sabier och Johanneskristna. Det senare är absurt eftersom de inte har något att göra med kristendomen, vilken de avskyr enligt alla källor, även de egna. Den moderna mandéersekten är vida spridd över Mindre Asien, även annorstädes, och uppfattas korrekt av orientalister att vara en direkt överlevande kvarleva av gnostikerna. För som det förklaras i Dictionnaire des Apocryfhes av Abbé Migne (art. ”Le Code Nazaréan” vulgairement appelé ”Livre d´Adam) så ”betecknar Mandéerna, (som på franska skrivs Mandaïtes, och vars namn de uttalar Mandai) vetenskap, kunskap eller gnosis. Sålunda är det likvärdigt med gnostikerna” (Loc. cit. not. s 3). Och såsom det ovan citerade arbetet visar, fastän många resenärer har berättat om en sekt vars följeslagare varierande benämns sabier, johanneskristna och mandéer som är spridda runt om Schat-Etarab vid gränsen mellan Tigris och Eufrates (i princip vid Bassorah, Hoveza, Korna etc, så var det Norberg som var den första att peka ut en folkstam som tillhörde samma sekt som etablerats i Syrien. Och dessa är av allra största intresse. Denna stam innehåller 14 000 till 15 000 medlemmar som bor en dagsmarsch öster om berget Libanon, i princip vid Elmerkah (Lata-Kieh). De kallar sig själva utan åtskillnad för nazaréer och galiléer eftersom de ursprungligen kom till Syrien från Galiléen. De påstår att deras religion är densamma som Johannes Döparens och att den inte har ändrats ett enda dugg sedan hans dagar. Vid festivaldagarna klär de sig själva i kamelskinn och sover på kamelskinn och äter gräshoppor och honung, precis som deras ”fader” Johannes Döparen gjorde. Ändå kallar de Jesus Kristus för en bedragare, en falsk Messias, och Nebso (eller planeten Merkurius från dess onda sida) och påvisar att han är en skapelse av de ”sju illa disponerade stjärnorna (eller planeterna). Se Codex nazaraeus som är deras heliga skrift.

Manikeerna (lat.) En sekt från tredje århundradet som trodde på de två eviga principer, gott och ont; där den förra gav människosläktet deras själar och den senare deras kroppar. Sekten grundades av en halvkristen mystiker vid namn Mani som utgav sig för att vara den väntade ”Tröstaren”, Messias och Kristus. Många århundraden senare efter att sekten varit död, uppstod ett Brödraskap som kallade sig för ”Manikeer” som var av frimurarkaraktär med flera initiationsgrader. Deras idéer var kabbalistiska men blev misstolkade.

Manjusri (tib). Visdomsguden. I esoterisk filosofi en särskild Dhyan Chohan.

Manodhatu (sk). Ordagrant ”Förnuftsvärlden”, betyder inte bara alla våra mentala förmågor, utan också en av avdelningarna inom förnuftsplanet. Varje mänsklig varelse har sitt Manodhatu eller tankeplan i proportion till sin intellektuella grad och sina mentala förmågor, bortom vilken hon endast kan gå genom att studera och utveckla sina högre andliga förmågor i en av de högre tankesfärerna.

Manomaya Kosha (sk). En vedantisk term, som betyder Manomayas Hölje (Kosha), närmast motsvarande fjärde och femte ”principerna” i människan. I esoterisk filosofi motsvarar denna ”Kosha” det duala Manas.

Mantra perioden (sk). En av fyra perioder som den vediska litteraturen har blivit uppdelad i.

Mantras* (sk.) Verser från Vedaböckerna använda som åkallanden och förtrollningar. Med mantra anses alla de avsnitt ur Vedaböckerna som är åtskilda från Brahmanas eller deras tolkningar.

Manu* (sk.) Den store indiske lagstiftaren. Namnet kommer från sanskritroten, man, ”att tänka”– egentligen mänskligheten, men står för Swayambhuva, den förste manu som utgick från Swayambhu, ”den Självexisterande”, sålunda Logos och mänsklighetens Skapare. Manu är den förste Lagstiftaren, nästan en Gudomlig Varelse.

Manu Swayambhuva (sk). Den himmelska människan. Adam-Kadmon, syntesen av de fjorton Manuerna.

Manuer (sk). De fjorton Manuer som är rascyklernas beskyddare eller väktare under en Manvantara eller Brahmas Dag. De ursprungliga Manuerna är sju och de blev fjorton i Puranaböckerna.

Manushi eller Manushi Buddhorna (sk). Mänskliga Buddhor, Bodhisattvor eller inkarnerade Dhyan Chohaner.

Manvantara* (sk.) En manifesteringsperiod, i motsats till Pralaya (upplösning eller vila) som appliceras på olika cykler, speciellt på Brahmâs Dag, 4320 000 000 solår – men även på manus regeringsperiod 308 448 000 år (se vol II av The Secret Doctrine, s 68 et. seq.). Bokstavligen, Manuantara – mellan Manuer.

Mara (sk). Frestelsens gud, Förföraren som försökte vända Buddha bort från hans VÄG. Han kallas ”Förstöraren” och ”Den som Dödar” (Själen). En av namnen på Kama, kärlekens Gud.

Markioniter. En forntida gnostisk sekt som grundades av Markion som var en from kristen så länge som ingen mänsklig dogma förstörde de rent transcendentala och metafysiska koncepten och den ursprungliga tron hos de tidiga kristna. Sådan var Markion’s primitiva tro. Han förnekade de historiska fakta (som nu finns i Evangelierna) om Kristus födelse, inkarnation och lidande, samt Jesu kropps återuppståndelse, eftersom han ansåg att sådana påståenden endast var mänskliga förkroppsliganden av metafysiska allegorier och av symbolism, och en degradering av den sanna andliga idén. Tillsammans med alla andra gnostiker anklagade Markion ”kyrkofäderna”, vilket Irenaeus själv beklagar, för att ha ”format deras (kristna) lära i enlighet med åhörarnas förmågor, fabulerat ”blinda” saker åt de blinda i enlighet med deras blindhet; och till de slöa gavs i enligt med deras slöhet: och till dem som felat gavs i enligt med deras felande.

Maruter (sk). Enligt orientalisterna Storm-gudar, men i Vedaböckerna någonting mycket mystiskt. Inom de esoteriska lärorna är de, allteftersom de inkarnerar i varje rund, helt enkelt identiska med några av Agnishwatta-Pitrierna, de mänskliga intelligenta Jagen. Härav också allegorin där Shiva förvandlar stycken av kött till pojkar och kallar dem Maruter, för att visa hur förnuftslösa människor förvandlas till Pitriernas Farkoster eller Eld-Maruternas, och sålunda förnuftiga varelser. [TG:208]

Mash-Mak. Inom traditionen ett atlantidiskt ord av den fjärde Rasen för att beteckna en mystisk Kosmisk eld eller snarare Kraft, varom det sägs att den är i stånd att på några sekunder pulverisera hela städer och att disintegrera världen. [TG:208]

Materialisationer.* Inom spiritualismen betecknar ordet det objektiva framträdandet av de avlidnas så kallade ”Andar” som tillfälligtvis åter ikläder sig materien; dvs de bildar åt sig en kropp av material som står till buds, vilket finns i atmosfären och hos de närvarandes emanationer och uppträder sedan tillfälligt lika mänskligt som den avlidne gjorde då denne levde. Teosoferna accepterar fenomenet ”materialisation”; men förnekar teorin att de framkallas av ”Andar”, dvs de icke-förkroppsligade personernas odödliga principer. Teosoferna påstår att när det rör sig om ett genuint fenomen – och det är ett faktum som är mera ovanligt förekommande än man vanligen tror – så är det framkallat av larvaen, eidolan eller av de döda personligheternas kamalokiska ”spöken”. (se ”Kamadhatu”, ”Kamaloka” och ”Kamarupa”). Eftersom Kamaloka är på jordeplanet och enbart skiljer sig från dess grad av materia genom dess grad av medvetande och därigenom är förseglad för vår normala syn, så är de tillfälliga spökbilderna av sådana skal lika naturliga som elektriska kulblixtar och andra atmosfäriska fenomen. Elektricitet såsom ett fludium eller atomär materia (ty teosoferna anser såsom Maxwell att det är atomärt), dock osynligt, finns alltid i luften och manifesterar sig under olika skepnader, men detta fludium ”materialiserar” sig enbart under vissa rådande omständigheter, då de passerar från sitt eget till vårt plan och gör sig synligt. På liknande sätt är det med de dödas eidola. De är närvarande runtomkring oss, men eftersom de är på ett annat plan så ser de oss inte mera än vad vi ser dem. Men närhelst de starka begären av levande människor och de förhållanden som tillhandahålls av de abnorma mediernas konstitutioner kombineras, dras dessa eidola – nej, rentav neddrages dessa från sitt plan till vårt och görs synliga. Detta är nekromanti; det leder inte till något gott för de döda och leder till stor skada för de levande, förutom det faktum att det hindrar en naturlag. Enstaka materialisationer av levande människors ”astralkroppar” eller av levande personers dubbletter är en helt annan sak. Dessa ”astraler” blir ofta av misstag tagna för de dödas spökbilder, eftersom våra egna ”Elementarer” kamelontlikt tillsammans med de icke förkroppsligade och kosmiska Elementalerna, ofta antar skepnaden av de avbilder som är starkast i våra tankar. I korthet, vid de så kallade ”materialisations” seanserna är det de närvarande och mediet som skapar den egendomliga likheten hos spökbilderna. Oberoende ”spökbilder” tillhör en annan sort av psykiska fenomen. Materialisationer kallas också för ”bild-materialisationer” och ”porträtt-bildstoder”. Att kalla dem för materialiserade andar är inte godtagbart, ty de är inte andar utan i sanning besjälade porträtt-bildstoder.

Matris (sk). ”Mödrar”, de gudomliga mödrarna. Deras antal är sju. De är de kvinnliga aspekterna och krafterna hos gudarna.

Matsya Purana (sk). Den skrift eller Purana handlar om just den inkarnationen.

Maya* (s k). Illusion; den kosmiska kraft som orsakar den fenomenella existensen, och gör dess förnimmelser möjliga. Inom den hinduiska filosofin är endast det som är oföränderligt och evigt som kallas verkligheten; allt som är relaterat till förändring genom söndring eller differentiering och som har en början och ett slut klassas därför som maya – illusion.

Mayavi Rupa (sk). ”Illusorisk form”; ”dubletten” inom esoterisk filosofi; döppelganger eller perisprit, på tyska och franska.

Mazdiasnian. Zoroastrisk; ordagrant ”tillbedjande gud”.

M’Bul (heb). ”Flodens vatten”. Esoteriskt det periodiska utflödet av astrala föroreningar till jorden; perioder av psykiska brott och orättfärdigheter eller av regelbundna moraliska katastrofer.

Mediumskap*. Ett ord som nu accepteras att beteckna det abnorma psyko-fysiologiska tillstånd som leder en person att ta sina fantasier och hallucinationer – verkliga eller articifiella – för verkliga. Ingen helt frisk person på det fysiska eller psykiska planet kan någonsin bli ett medium. Det som medier hör, ser och känner är ”verkligt” men osant; det är antingen upplockat från astralplanet som är så illusoriskt i dess vibrationer och suggestionskraft, eller från rena hallucinationer som inte har någon verklig existens utom för dem som mottager dem. ”Mediumskap” är ett slags populariserat förmedlarskap där någon som är drabbad av denna förmåga antas bli en agent i kommunikationen mellan en levande person och en avliden persons ”ande”. Det finns regelrätta metoder för att träna sig att utveckla denna icke önskvärda förmåga.

Medialitet [Psykism]. Från grekiskans psyche. En term som nu används för att i vidare bemärkelse beteckna varje slag av mentalt fenomen, till exempel mediumskap, högre sensibilitet, hypnotisk receptivitet, inspirerande profetior, enkel klärvoajans i astralljuset och verkligt gudomligt siarskap; kort sagt, orden täcker varje fas och manifestation av krafterna och potentialerna hos de mänskliga och de gudomliga själarna.

Mensambulism (lat). Ett ord som myntades av några franska kabbalister för att beteckna fenomenet ”bordsflyttning”, från latinets mensa, ett bord.

Meru (sk). Namnet på ett påstått berg i mitten (eller vid ”naveln”) på jorden där Swarga, indiernas Olympus är placerat. Det innehåller gudarnas största ”städer ” och är boningen för olika Devor. Geografiskt allmänt erkänt att vara ett okänt berg norr om Himalaya. Inom traditionen var Meru ”Sällhetens Land” under den tidigaste vediska perioden. Det åsyftar även på Hemâdri, ”det gyllene berget”, Ratnasânu, ”juveltoppen”, Karnikâchala, ”lotusberget” och Amarâdri och Deva-parvata, ”gudarnas berg”. Den ockulta läran placerar det i själva nordpolens centrum, utpekar det som platsen för den första kontinenten på vår jord efter klotets stelnande.

Meshia och Meshiane (zend). Zoroasternas Adam och Eva inom det tidiga persiska systemet; det första människoparet.

Mesmer, Friedrich Anton. Den berömde läkaren som återupptäckte och praktiskt använde det magnetiska fluidum i människan som vi kallar animal magnetism och alltsedan dess mesmerism. Han föddes i Schwaben 1734 och dog 1815. Han var en initierad medlem av Brödraskapen Fratres Lucis och Lukshoor (eller Luxor) eller den egyptiska grenen av den sistnämnda. Det var Rådet av ”Luxor” som utvalde honom i enlighet med det ”Stora Brödraskapets” befallning – att verka i det XVIII:de århundradet som deras vanliga pionjär, utsänd i det sista kvartalet av varje århundrade för att upplysa en liten del av de västerländska nationerna i ockult kunskap. Det var S:t Germain som övervakade händelseutvecklingen i detta fall; och senare blev Cagliostro förordnad att hjälpa till, men efter att ha gjort ett antal misstag, mer eller mindre ödesdigra blev han återkallad. Av dessa tre män, som till en början betraktades som kvacksalvare, har Mesmer redan blivit rättfärdigad. Rättfärdigandet av de andra två kommer att ske under det tjugonde århundradet. Mesmer grundade ”Den Universella Harmonins Order” år 1783, där man antog att endast animal magnetism lärdes ut, men som i själva verket förklarade Hippokrates läror, de forntida metoderna från Asklepieia, dvs Healing Templen, och många andra ockulta vetenskaper.

Mesmerism*. Termen kommer från Mesmer som återupptäckte denna magnetiska kraft och dess praktiska applikation i Wien 1775. Det är en vital kraft som en person kan överföra till en annan; och genom vilken han sätter igång ett abnormalt tillstånd i nervsystemet som tillåter honom att ha direkt inflytande på medvetandet och viljan hos subjektet eller den mesmererade personen.

Metafysik*. Från grekiska orden meta, bortom, och physica, saker från den externa materiella världen. Man glömmer lätt dess andemening och betonar den döda bokstaven om man översätter det med bortom naturen eller det övernaturliga, då det egentligen är lika med, bortom det naturliga, synliga och konkreta. Metafysik, inom ontologi och filosofi är termer som betecknar den vetenskap som behandlar det verkliga och permanenta i motsats till det, overkliga illusoriska eller fenomenella.

Migmar (tib). Planeten Mars.

Mikrokosm*. Det ”lilla” universum som avser människan som skapats till avbild av sin skapare Makrokosm, eller det ”stora” universum, och som innehåller allt det som det senare innehåller. Dessa termer används inom ockultismen och teosofin.

Mobeder (zend). Parsiska eller zoroastriska präster.

Moksha* (sk). ”Frigörelse”. Detsamma som Nirvana; ett efterdöden tillstånd av vila för den Själsliga Pilgrimen.

Monogenes* (gr). Bokstavligen ”den enfödde”; ett namn som används till Proserpine och andra gudar och gudinnor.

Mu (senzar). Ett mystiskt ord (eller snarare en del av det) inom nordbuddhismen. Det betyder ”frestelsens förstörelse” under yoga utövandets förlopp.

Mulil (kald). Ett namn för kaldéernas Bel.

Mundaka upanishaden* (sk). Bokstavligen ”Den esoteriska läran Mundaka”; ett arbete av hög ålder. Det har översatts av Raja Rammohun Roy.

Murari (sk). Ett epitet för Krishna eller Vishnu; bokstavligt Muras fiende – en Asura.

Murti (sk). En form, ett tecken eller ett ansikte, t ex ”Trimurti”, de ”tre Ansiktena” eller Avbilderna.

Mysterierna*. Det grekiska teletai eller fulländande, firande av initieringarna eller mysterierna. Det var ceremonier som generellt sett hölls hemliga för de profana och icke-initierade, inom vilka de lärde ut genom dramatiska teaterframställningar och andra metoder, ursprunget till alla ting, den mänskliga andens karaktär och dess relation till kroppen, metoder för rening och återuppbyggnad till ett högre liv. Naturvetenskap, medicin, musikens lagar och divination, lärdes alla ut på samma sätt. Den Hippokratiska eden var endast en mystisk förpliktelse. Hippokrates var präst i Asklepios, där några av dess skrifter av en händelse råkat bli offentliga. Men asklepiaderna var initerade av Æsculapisk orm-dyrkan, liksom backanterna var av Dionysia; och båda riterna införlivades slutgiltligen med de i Eleuseiska. De Heliga Mysterierna uppfördes i de forntida templen av de initierade Hierofanterna till kandidatens förmån och instruktion. De mest högtidliga och ockulta Mysterierna var de som utfördes i Egypten av ”en skara hemlighets-hållare” som mr Bonwick kallar Hierofanterna. Maurice beskriver deras karaktär väldigt grafiskt på några få rader. När han talar om Mysterierna som utfördes i Philae (Nilens ö) säger han ”att det var i dessa dunkla grottor som gudinnan Isis storslagna och mystiska arcana utvecklades för den beundrande aspiranten, medan de högtidliga initiationshymnerna ekade längs den stora ytan av sten nischer. Ordet ”mysterier” är härlett från det grekiskans muô, ”att sluta munnen”, och varje symbol som sammankopplades med den hade en dold innebörd. Såsom Plato och många andra från antiken bekräftar så var mysterierna synnerligen religiösa, moraliska och välgörande sett såsom en etisk skola. De grekiska mysterierna Ceres och Bacchus var endast imitationer av de egyptiska; och författaren till Egyptian Belief and Modern Thought informerar oss att vårt eget ord kapell eller capella sägs komma från Caph-El eller El’s kollegium, där El symboliserar Solguden. De välkända Kabiri associerades med Mysterierna. Kort sagt var Mysterierna i varje land en serie med dramatiska uppvisningar i vilka kosmos och naturens mysterier i allmänhet personifierades av prästerna och neofyterna som agerade de olika gudarna och gudinnorna, och upprepade förmodade (allegorier) ur deras respektive liv. Deras dold betydelse förklarades till kandidaten som skulle initieras, och införlivades i filosofiska läror.

Mysteriespråket.* Den prästerliga hemliga jargongen som användes av de initierade prästerna och brukades enbart då man diskuterade heliga ting. Varje nation hade sitt eget ”mysteriespråk” okänt för alla utom de som var antagna i Mysterierna.

Mystes (gr.) I forntiden så var det namnet på de nyligen Initierade; och i dag så är det namnet på romerska kardinaler som har lånat alla sina andra riter och dogmer från aryanska, egyptiska och hellenistiska ”hedningar”, och hjälpte sig själva till neofytens musiz. De måste hålla sina ögon och sin mun stängd under deras invigning och benämns därför Mystæ.

Mysticism*. Beteckning på varje lära som är involverad i mysterierna och i metafysik, och den behandlar mera de ideala världarna än vårt materiella påtagliga universum.

Mystiker*. Från det grekiska ordet mysticos. I forntiden så betecknade detta dem som var upptagna i de forntida mysterierna; och i vår tid betecknar det en som praktiserar mysticism, och som har mystiska och det transcendentala åsikter.

Månen. Jordens satellit har figurerat väldigt flitigt som emblem i alla forntida religioner; och den har nästan uteslutande framställts som Feminin, men då inte universellt, för i de germanska och arabiska myterna liksom i föreställningsvärlden hos Rajpoots i Indien (se Tod, Hist), och i Tartariet så var månen manlig. Romerska författare talar främst om Luna, och också om Lunus, men det är extremt sällan. Det grekiska namnet är Selene, det hebreiska Lebanah och Yarcah. I Egypten associerades månen med Isis, i Fenicen med Astarte och i Babylonien med Ishtar. Från vissa synvinklar ansåg de antika författarna att månen var Androgyn. Antika astrologer ansåg att månen influerade flera delar av människans kropp, enligt de zodiak tecken som hon passerar; hon influerades även av det speciella inflytande som alstras av just det hus som hon ockuperar i en stjärnbild.

Uppdelningen av zodiaken i 28 olika boningar tycks vara äldre än uppdelningen i 12 tecken. Koptiker, egyptier, araber, perser och hinduer använde uppdelningen i 28 delar sedan århundraden tillbaka och kineserna använder den än i dag.

Hermetikerna ansåg att månen gav människan hennes astrala form, medan teosofin lär ut att Lunar Pitrierna är skaparna av våra mänskliga kroppar och lägre principer (se The Secret Doctrine, vol I, sp 386).[w.w.w.]