Nuet och Framtiden – kap 22 ur boken Teosofiska Rörelsen 1875-1950

OM DEN SÅ HÄR LÅNGT BEHANDLADE HISTORISKA BERÄTTELSEN om den Teosofiska Rörelsens första 75 år är förbryllande invecklad och fylld av motsägelser är samma tids större världshistoria inte mindre förvirrande. Så långt de år 1875 kunde förstå såg människorna i Europa och Amerika på världen såsom utlovande stabila framsteg för människosläktet. I Förenta Staterna hade inbördeskriget gjort slut på slaveriet och den industriella exploateringens kretslopp av den västerländska hemisfären hade just påbörjats. När det fransk-preussiska kriget hade avslutats i Sedan syntes ingen skugga av någon förväntad konflikt förmörka det kontinentala Europas horisont, medan England åtnjöt den viktorianska tidens praktfulla glans. Renässansens livfulla skapelse, den moderna vetenskapen, växte snabbt till mognad och hade redan bevisat sina praktiska möjligheter på upptäckternas områden, med likartade löften om nya kunskaper och förståelse av den naturliga världen. En livfull etisk anda låg också i luften. Den filantropiska socialismens ideal vann världsvid uppmärksamhet. Med fyllda medvetanden om att vara ”civiliserade” kunde västerlandets intelligenta människor inte se någon anledning till att stora och bestående reformer inte snart skulle kunna förvandla jorden till ett exemplariskt fördomsfritt och vidsynt samhälle.

Idag år 1950 kan vi se tillbaka på den optimistiska epoken med avundsjuka, blandad med krigstrött harm. När vi kan se hur svagt grundade 1800-talets hopp om gränslösa framsteg var, är vi kanske visare. Men vår dyrköpta visdom av erfarenheter har låga positiva värden. Vi vet bara att det nyss förflutnas teckengivande ideal har spelat oss spratt, att grundvalar som vi trodde var så stabila som marken under våra fötter har rämnat i olycksbådande sprickor och ersatt tidigare hopp med fruktan och ifrågasättanden. Trots de många framstegen i medicin har bara några få tillgång till fysisk hälsa och degenerationssjukdomars hemsökelser har i andra riktningar berövat den medicinska vetenskapen på triumfer. Vår tids psykiska och mentala oordning är ämnet för många böcker och artiklar och medan tänkandets doktorer är ordrika i sina diagnoser finns inte mycket som de kan hävda verkligt läkande. Politiskt står den moderna världen inför vad som tycks vara olösliga bryderier i rivaliserande ideologiers kompromisslösa kämpanden mot varandra, medan självstyrelsernas verkliga processer, i de länder där självstyrelse är en princip som man fortfarande tror på, lider av akuta begränsningar, som moderna krig har medfört.

Som om till att försvaga västerlandets vidare självförtroende tycks österlandets ”underordnade” folkslag ha sporrat sig själva till att möta den nya periodens historiska utmaningar. Efter århundraden av verkliga daglönanden åt europeiska erövrare har världens gula och bruna folkslag förklarat sig själva fria och likvärdiga andra människor, precis som Europas och Amerikas vanliga människor gjorde för mer än ett och ett halvt århundrade sedan. Vad skulle ske om dessa asiatiska miljoner skulle använda sina växande krafter så oansvarigt som de västerländska nationerna har använt sina? Världen är sannerligen fylld av okända storheter och oförenligheter, som den nyss uppfunna destruktiva kraften av ”atom”-vapen bara är ett enda exempel på. Inte heller är några särskilda orsaker som kan nämnas så ansvariga för den moderna världens förhärskande osäkerheter, som den grundläggande bristen på tro, som har drabbat oss. Vår värld är en utan religion, med en vetenskap som är mer mäktig till att förskräcka än att befria och med bara gårdagens intellektualiteter som stumpar till en livets filosofi. Det är inte för mycket att säga att i den teosofiska rörelsens samling av läror och åskådliggörande litteratur är delar till förklaringar av detta avskräckande och till synes obotliga öde klart närvarande. Till och med själva den rörelsens förlopp, trots dess åtskilliga mänskliga misslyckanden och förräderier, ger belägg för fattbara principer, som kastar ljus över de förödelser som har drabbat mänskligheten. Och ingen olycka som kan förstås är verkligen någon olycka. Med förståelsen av och meningen i vad som har hänt är det alltid möjligt att lansera en ny handlingsriktning som inte kommer att medföra någon olycka.

Om H. P. Blavatsky verkligen ägde den vision och det förutseende som hennes stora verk Isis Unveiled och Den Hemliga Läran låter förstå var hennes, måste hon haft klart för sig att 1900-talet skulle bringa kris efter kris i mänsklighetens affärer. I hennes skrifter finns omfattande både underförstådda och bestämda belägg för att hon förutsåg inte bara de nuvarande störningarnas yttre former utan också deras subtila ursprung på de psykiska och moraliska orsakssammanhangens plan. I en artikel publicerad i Lucifer skrev hon ”om några få år kommer mänsklighetens psykiska egenheter att gå in i en stor förändring”. Hon tillade att under denna förändringsperiod kommer psykologer att ha ”en del extra arbete att utföra”.[1] Kanske det mest uppenbara faktum i samband med den nuvarande tidens tilltagande psykiska utveckling är den västerländska människans progressiva självmedvetande. Aldrig förut i västerländsk historia har det förekommit ett sådant sysslande med mentala och emotionella erfarenheter som varit typiska för det senaste 50 åren i både Europa och Amerika. Om H. P. Blavatskys analys av människans psykiska principer tas i beaktande framstår denna utveckling som icke tillfällig, utan som gensvar i medvetandets naturliga utveckling på människosläktets uppväckta psykiska förmågor. Den ockulta läraren och healern Mesmer på 1700-talet försökte förutse detta uppvaknande och leda de sökande sinnena vid den tiden till principerna för praktisk psykologi, som på en gång var både filosofiskt och terapeutiskt värdefulla. Västerlandets materialism gjorde sig emellertid kort med Mesmers strävanden, som emellertid överlevde mellan ortodoxa områden, men bara i moderna hypnotisörers försämrande utövningar.

_______________________________

[1] “Esoteric Character of the Gospels,” Lucifer (November, 1887) I, 174 fn. (Omtryckt i Theosophy {November, 1915}, IV, 33 fn.) I svensk översättning De Esoteriska Evangeliernas Innebörd Online, Teosofiska Kompaniet, 2004.

Genom avvikande kanaler på 1800-talet beblandades Mesmers inflytanden med spiritualism, olika aspekter av ”New Thought” och med Kristen vetenskap [Christian Science]. 1875 strävade då HPB energiskt för att fördjupa världens förståelse av det mänskliga livets psykologiska mysterier och närmade sig den uppgiften genom att först arbeta med spiritualisterna. Hur de tog emot hennes bemödanden med att få in deras fenomen i rationella förklaringars ramar är nu historia — den teosofiska rörelsens tidiga historia. Och såsom charlataner och exploatörer slog följe bakom Mesmer och förvandlade hans doktriner till halvförstådda slagord och formuleringar – i stil med kvacksalvarens försäljningsknep i medicin, psykologi och religion – så har den teosofiska rörelsens efterdyningar framkallat mycket av samma slags medlöpare och köpmän i ”ockulta” saker. De mörka skuggor som åtföljer varje förnyelse drabbade den stora moraliska reform som det Teosofiska Samfundets grundare bemödade sig om och medan rörelsens genomsyrande inflytande nu kan kännas överallt har också korruptioner av dess höga etik och psykologiska insikter sina verkningar.

Men precis var kan belägg för tilltagande psykiska känsligheter och sårbarheter sökas och upptäckas? Vi behöver bara se oss omkring. För det första, och kanske som det mest farliga, har vi den nya hypnosens popularitet. Ingen större stadskärna saknar flera ”lärare” i hypnotism och som kamouflerade med högljudda ändamål lovar eventuella elever att förvärva psykologiska krafter över andra människor. Detta moderna tillhåll för svartkonsters tekniker svarar mot människors växande mottagligheter för suggestioner. Denna tid har kallats kraftens tidsålder men kunde bättre kallas propagandans tidsålder. ”Psykologisk krigföring” är nu ett alldagligt uttryck bland dagens essäförfattare och kommentatorer och det är ingen överdrift att säga att mänsklighetens stora massor i världen är mer beroende av sina känslor för att ha det bra av konstgjort beredda psykologiska och emotionella kosthåll än av att få sina normala fysiska behov tillfredsställda. Individen har förlorat sitt politiska oberoende, tillsammans med att ha förlorat ekonomisk och psykologisk självständighet. Den ekonomiska utvecklingen under 1900-talets första år klargjorde att marknadsföring utgjorde affärslivets väsentliga problem — inte produktion utan distribution, ständigt tillväxande distribution. Så snart tekniska färdigheter för att kontrollera människans uppförande upptäcktes och utvecklades av vetenskapsmän i psykologiska laboratorier studerades och tillämpades detta i den moderna marknadsföringens tjänst. Reklamverksamhet blev affärslivets kult, med tusentals anhängare, ivriga att lära sig hemligheterna i att med vissa syften manipulera mänskliga tankar och känslor.

Genom masspridningarnas möjligheter med tidningar, tidskrifter och sedan radio och nu television [plus nu också internet] blev nya och mer genomträngande kanaler tillgängliga för att suggerera med. En hel ståndsklass av marknadsförare som arbetar genom dessa medier har blivit professionellt förmögna att exploatera mänskliga svagheter. Samtidigt medförde utgivningsföretagens tillväxt en status av ”stora affärer”, de tryckta orden standardiserades och på tidningarnas och de populära tidskrifternas områden upphörde i verkligheten originalitet och redaktionella oberoenden. Med tiden togs reklammakarnas suggestionstekniker över av politiska propagandamakare och påtryckningsgrupper av varje slag – även i en del fall av kyrkorna. Att syssla med allmänna förhållanden i termer av påståendens och yrkandens psyko-emotionella verkningar har blivit en stadgad ordning och detta med liten hänsyn till verkliga sanningsinnehåll i vad som försäkras.

I ett tidigare kapitel har en del anmärkningar gjorts om flerfaldiga religiösa kulter som växt upp som gensvar mot tidens frustrationer och på grund av traditionella religioners otillräckligheter. En illavarslande sida hos dem är deras ibland politiska övertoner. Medan sådana grupperingar har bildats, upplösts och återuppkommit avslöjar tidens aggressiva politiska rörelser en motsvarande ton av att exploatera massornas religiösa känslor. Varje seriös forskare i modern politik har i både fascismens och kommunismens ”revolutionära” rörelser lagt märke till typiska element av religiös fanatism. Analogierna mellan modern nationalism och politiskt drivande krafter som är aktiva i religiösa organisationer är alltför talrika för att behöva närmare omnämnas.

Det finnas ringa tvivel om att mörka underjordiska krafter, slumrande möjligheter som knappast någon tänkte längre existerade bland ”civiliserade” människor, finner sina uttrycksvägar, förfärande och fördärvande känsliga människor, förråande, förhärdande och brutaliserande andra och skrämmande ytterligare andra till kuvade undergivenheter. Och att dessa krafter är psykologiska kan det råda ännu mindre tvivel om. Människor lever i sina sinnen och sina känslor och vad de fruktar och hoppas på bestäms av vad de tror om sig själva, vad de tror är möjligt för dem att göra och vara — eller att bli. Vad är ”totalitarism” om inte miljoner människors monolitiska politiska utsida, som deras psykologiska mästare gjutit till psykisk konformitet — nästan psykisk identitet? Vad är modernt krig – den totalitära andens kvintessens och sociala ordningsform – om inte till all mänsklig individualitets tillintetgörelse och ett slags förhållande som dessutom planerats och finslipats för den fysiska mänsklighetens destruktion?

Men om dessa förhållanden i sina rötter erkänns vara av psykologisk natur – om det nyss förflutnas katastrofer, såväl som annalkande, erkänns ha sina begynnelser i mänskliga varelsers tankar och känslor – vad så? Svaret som den teosofiska filosofin erbjuder är tillräckligt klart. Det är att precis som oordningens element har strömmat ut ur den mänskliga naturens Pandoras ask så finns i människan en kontrollprincip av förståelse och mästarskap över alla hotande händelser, öden och svåra olyckor, som sinnet kan föreställa sig. Vad människan har släppt lös kan hon också återfånga, kontrollera och återrikta. Det var H. P. Blavatskys föresats att uppväcka det goda – man kan rent bokstavligt säga det ”gudomliga” – i människan, såväl som att förklara, hur dolda förmågor och krafter, missförstådda och tillåtna att skena iväg, har så stört, förvirrat till och med torterat mänsklighetens vanliga liv. Hon lärde mänskliga varelsers likställdhet inför alla deras problem och lidanden. Inte som en formel för sekteristers flaggviftanden eller sentimentaliteter, utan i förhållande till psykologiska lagar och etiska principer. Hennes syfte var att för alla som skulle vilja lyssna – och för dem som kunde lyssna senare – öppna upp för perspektiv på mänskliga möjligheters riken och att ge sådana uttryck som fanns i hennes kraft för de löften som moralisk och intellektuell evolution har i lager för människan.

Vilka hopp, kan man då fråga, kan det finnas för framtiden? Vilket slags ”profetia” erbjuder det teosofiska perspektivet och vilka skäl har vi att tro att århundradets strävanden som HPB påbörjade inte skall komma att se sina inflytanden helt och hållet förlorade och bortglömda av människor? Så många ”rörelser” har framkommit i förgångna tider, bara för att omärkligt beblanda sig med andra mänskliga aktiviteter. Deras moraliska inspirationer dog och deras syften blev tomma ekon.

Det är sant att den teosofiska rörelsens energier har blivit vitt spridda, att de har trätt in i andra slag av strävanden, men då nog så ofta mist kontakt med sin ursprungliga rörelseenergi och källa. Teosofiska principers väsentliga genomslagskraft har dock inte förlorats. Snarare kan den upptäckas på oräkneliga platser, där den fått anspråkslösa men mycket verkliga inflytanden på sinnena i tiden. Att med någon säkerhet mäta den teosofiska rörelsens effekter i världen vore naturligtvis en omöjlig uppgift, ty ju mindre specificerade de teosofiska idéernas former är, desto mer långtgående och omfattande är deras krafter. Hur skall man till exempel uppskatta hur mycket Den Hemliga Lärans fundamentala lärosatser har försvagat de västerländska antropomorfiska religionernas makter? Ändå kan det inte finna något tvivel om att den personliga och utanförstående guden i traditionell kristendom idag bara är en relik av primitivt troende. På mänskliga relationers områden utgör idealet om mänskligt broderskap utan åtskillnader mellan folkslag, hudfärg och trosuppfattningar ett nästan vardagligt mål. Dagens humanitära och sociala tänkare förutsätter helt enkelt att inga lägre ideal kan övervägas. Vem kan säga i vilken utsträckning det ursprungliga Teosofiska Samfundets Första Syfte – att bilda en kärna av Universellt Broderskap inom mänskligheten – slog an en grundton, i denna nu universellt accepterade strävan? Detta är etiska och filosofiska inflytanden. Såvitt gäller särskilda doktriner har lärorna om Karma och Reinkarnation gradvis trängt in i varje slag av tänkande och samhällsskikt, så att troenden som påverkats av dessa idéer framträder med ständigt ökande talrikhet.

Men om, som teosofer hävdar, teosofins spridning kommer att äga rum långt mera som en uppvakningsprocess än genom idéers pålägganden genom propaganda, så kan inget möjligt sätt upptäckas för att skilja mellan den Teosofiska Rörelsens direkta och indirekta inflytanden och de djupare upplivanden av sinnen och hjärtan som kan förväntas i denna period av förvirring och oro. I en vidare bemärkelse utgör varje historisk tendens till självtillit och moraliskt oberoende ett uttryck för en teosofisk strömstyrka. På de praktiska ekonomiska aspekternas områden finns redan åtskilliga små begynnelser i riktning mot mer naturliga liv. Rörelsen tillbaka till naturen utgör en reform i jordbruk men är också något av större betydelse – en strävan att återställa harmoniska relationer mellan människan och naturen. De nya intressena för obearbetade naturliga födoämnen i naturliga immuniteter mot sjukdomar, samt spontana glädjefulla och självpåhittade tidsfördriv – allt det är delar av den mänskliga familjens medlemmars allmänna och intuitiva strävanden att återvinna den grundläggande integritet, som de känner saknas i tillvarons praktiska sidor. I politik och sociala förhållanden har en liknande beslutsamhet att finna grundprinciper för den mänskliga gemenskapens organisation medfört nya begrepp i social ordning. Människor som för flera år sedan skulle ha tagits in i ”radikala rörelsers” led ägnar nu sina liv åt ”gemenskapens” ideal, såsom det goda samhällets grundläggande enhetsmiljö. Andra som har sett hur 1800-talets revolutionära rörelser har slutat i 1900-talets bistra totalitära fiaskon vänder i sociala ämnen om på sina vägar längs anarkistiska linjer, med begrepp om moraliska individer, som sina reflektioners startpunkt.

Den allmänna revolten mot krig har också utvecklat sig under de senaste 50 åren till en betydande rörelse. Gandhis inflytande i den riktningen har naturligtvis varit omätligt. I Asien finns ett slags internationellt kamratskap mellan Gandhis beundrare och de räknas i miljoner, inte bara i Asien utan hela världen. I Europa avslöjade ett utomordentligt gillande av Garry Davis – den unge amerikan som för en tid avstod från sitt medborgarskap i Förenta Staterna för att dramatisera idén om en världsgemenskap – att hundratusentals människor, och till och med hela städer, var beredda att stödja en gräsrortsrörelse för världsfred. En rörelse som uppsteg ur den vanliga människans hopp och längtan, snarare än ur diplomatiska bekymmer för ”nationella intressen”. Rörelsen anmärkningsvärda framskridande i England och Amerika för motstånd mot krig, och i mindre utsträckning på andra håll, ger också belägg för den växande tron att moderna krig är nationernas kollektiva vansinne och att om inte nationerna vet hur man slutar skära varandras halsar måste folken själva påkalla stopp.

Liknande rörelser kan märkas i västerländska människors psykiska och emotionella liv. Den evolutionära materialismens prestige har förlorat mycket av sin kraft — kanske förminskad av allmänna besvikelser med ”vetenskap”, som skulle skänkt vägar till en lycklig och fridfull värld. När ortodoxier [renlärigheter, rättrogenheter] har visat sina otillräckligheter finns möjligheter för människor att lära av sina egna primära intuitioner och återvinna den självtillit i tankar, som alla genuina tillväxter beror av. Även i den akademiska världen har nya inbrytningar gjorts i tidens egenkära och självbelåtna materialism. Antropologer sådana som Henry Fairfield Osborn och Fredric Wood Jones i England har visat, att det mänskliga släktet borde uppfattas som en särskild evolutionslinje, oberoende av de människoliknande aporna. Arbeten på områden för ESP, extra-sensory perception, [utomsinnlig varseblivning, extrasensorisk perception], påbörjat av William McDougall, och som förts vidare till dramatiska och avsevärt godtagna slutsatser av J. B. Rhine vid Duke University har öppnat framtidsutsikter i vetenskap och psykologi för en ny och icke-djurisk teori om den mänskliga naturen. Det är även tänkbart att begreppet ”själ” inom två eller tre decennier kan börja återinföras i vetenskaplig vokabulär, där det kommer att representera det mänskliga jagets disciplinära begrepp som en enhetsvarelse av medvetande och med krafter, förmågor och varaktighet som är oberoende av den yttre fysiska organismen. När dessa utvecklingar äger rum i modern forskning har samtidigt framsteg ägt rum i kliniska aspekter av psykologi och resulterat i nya arbetsbegrepp för det mänskliga psyket. Trots förtegenheter och försagdheter i gruppen psykiatriker och analytiker har en del av dem uppriktigt talat emot religiösa dogmers försvagande verkningar. Psykiatriker framhåller behovet för psykiskt handikappade att lära sig tänka själva och medan modern klinisk psykologi länge verkat under freudska överdrifters skuggor kan värdet av psykiatrisk kritik mot både personliga och kulturella missuppfattningar som i stor utsträckning härrör ur traditionella religioner knappast överskattas.

Genom en period av spiritualistiska undersökningar förbereddes för ett århundrade sedan den teosofiska rörelsens uppsving. Men i detta århundrade har psykisk utveckling och sådana intressen att göra med problem i modern psykiatri och med nya intressen för telepati och andra former för utomsinnliga varseblivningar, samt med framträdande attraktioner som idéer om ”yoga”-krafter står för hos oräkneliga människor, särskilt de unga, för självutveckling och självkontroll. I allmänhet kan det sägas att det finns mycket mindre ”supranaturalism” [övernaturligheter] i 1900-talets psykism och medan spridning av hypnosutövningar är olycksbådande aspekter av denna utveckling är många doktorer väl medvetna om hypnosens faror och gör vad de kan för att motverka dess missbruk.

Också i utbildning finns en trend bort från materialism och mot ny självtillit och förnuftets ordnade bruk. De progressivas stora bidrag, som leddes av John Dewey, var att stimulera självständiga tänkanden och självuttryck och underströk att kunskap alltid måste relatera till individers omedelbara erfarenheter. Medan de progressiva försökte få rigida utbidningsauktoriteters och nedärvda formalismers förhärskanden att komma till ett slut har Dr Hutchins vid universitetet i Chicago arbetat med att upprätta ett sökande av första principer som en nyckel till all genuin undervisning och utbildning. De Stora Böckernas seminarier som nu hålls igång av utbildningsvolontärer, och som använder Sokrates’ metod i hundratals städer i Förenta Staterna, bidrar till att återuppliva filosofiskt tänkande. Det arbetet hjälper till med att på nytt avtäcka den föregående stora litteraturens odödliga filosofiska värden.

Dessa varierande utvecklingar, som knappast är märkbara för dem som bara har dagspressen för att bli bekanta med vad som pågår i världen, återspeglar förståeligt preliminära formanden av en omfattande matris för mänsklig evolutions framtida kretslopp. Till och med de jättelika krigens strider under detta århundrade, de åtföljande nihilistiska revolutionerna och några nationers återvändanden till det glömda förflutnas barbarier kan uppfattas som symptom på en mycket djupare revolt i människans ande mot kristendomens skenheligheter och bedrägligheter. Oräkneliga millioner människors planlösheter och hopplösheter i dagens värld representerar åtminstone en besvikelse som kan vara nödvändig för ett genuint uppvaknande.

Världen ropar på en själens filosofi som är fri från prästers smicker, inställsamheter och lockelser och från förtryck av trosauktoriteter i känslolösa dogmatiska institutioner. Människor söker någon troskälla inom sig själva. De längtar efter att kunna tro på sig själva och kunna förverkliga äkta kärlek och självrespekt. Kanske, som den teosofiska filosofin låter förstå, ligger en stor psykisk mutation för handen för mänskligheten — förvisso inte något slag av någon trevlig gudomlighets mirakulösa ”ingripande”, utan en naturlig övergång, liksom pubertetens förändring från pojkår till mansålder. Om evolution är mer än bara fysisk kan sådan förändring mycket lätt anses vara möjlig. Men i alla händelser, vad än framtiden kommer att medföra kommer det att vara till välsignelser eller gissel, beroende på de grader av självmedvetanden och förståelser som människorna själva tar emot det med. Den teosofiska rörelsens budskap är att kunskap är nyckeln till mänskliga framsteg och lyckor och att sådan kunskap är möjlig.

Den teosofiska rörelsens berättelse går tillbaka över århundradena. Dess begynnelse är förlorad i mörkret som föregick mänsklig minnesförmåga. Dess representanter, lärare och talespersoner har alla sagt samma sak — att dess ursprung är den stora naturens evolutionära ingivelse och dess ändamål att upplyfta och frigöra allt levande på jordens yta från lidande och okunnighet. Den lär om själens odödlighet, det mänskliga jagets varaktighet, och om den eviga pilgrimen, som reser från liv till liv, och går igenom civilisation efter civilisation, ibland med framsteg, ibland med misslyckande, men alltid med en rörelse framåt, i enlighet med sitt självgjorda öde. För den själen finns inget mörker, utan att också det ljus finns, som kastar skuggan. Ingen vånda och ångest utan gottgörande glädje och uppvägande frid. Målet med alla dessa strävanden är växt till större självkännedom, som betyder att hungern efter kärlek och vänskap till sist kommer att tillfredsställas i den andliga identitetens förverkligande, som förenar varje människa med medmänniska och som gör oss alla till delar av varandra, alla bröder och barn till det stora upphovsliga, moderliga och faderliga livet.

Detta var drömmen som själen modig som ett lejon, H. P. Blavatsky, arbetade för. Under hennes levnad fanns de som kände sig berörda av hennes ande, hennes oövervinneliga viljas magi, och som sedan levde för alltid i värmen av den eld som då upptänts inom dem. Sedan dess har det funnits andra som känt samma flod av längtan och strävande och som i sina liv införlivat sig med denna ständigt flödande ström. Den verkliga teosofiska rörelsen är inte en fråga om organisationer. Medan den kan använda organisationer, som själar använder kroppar, bestämmer eller begränsar organisationers liv inte på något sätt den teosofiska rörelsens liv. H. P. Blavatsky brydde sig lite eller inte alls och teosofiska organisationers institutionella former. Som hon skrev till överste Olcott skulle hon kvickt släppa Teosofiska Samfundet om det slutade vara ett användbart verktyg för de levande idéers spridning, som hon uteslutande var engagerad i. Men för dessa idéers skull lade hon all omsorg och Judge, med henne och efter henne, kände som hon gjorde och följde hennes exempel. Den teosofiska rörelsens sanna historia är av nödvändighet en idérörelsens historia. Tankens befruktade groddar får den mänskliga intelligensen att blossa upp och sporrar den framåt till fattningsförmågors vidare höjder och ett sinnenas vidsträcktare brödraskap.

SLUT