Teosofiska Samfundet i Amerika – kap 17, ur boken Teosofiska Rörelsen 1875-1950

Den amerikanska sektionens konvent hölls i Boston 28 – 29 april 1895 med alla de 89 aktiva logerna representerade av personliga delegater eller genom ombud. Därtill fanns åtskilliga besökande medlemmar från hela Förenta Staterna och utlandet. Dr JD Buck valdes till ordinarie ordförande. Dr Archibald Keightly var närvarande från London som delegat för flera engelska grenar. Ett brev från några medlemmar i Australien lästes upp liksom ett officiellt brev från GRS Mead, europeiska sektionens generalsekreterare. Inte ett ord mottogs från den indiska sektionen. Ej heller från president-grundaren.

Mr Judge’s verksamhetsberättelse som generalsekreterare innehöll den vanliga informationen om det föregående årets arbete och återgav kortfattat anklagelserna mot honom, den rättsliga kommitténs möte i juli 1894, Westminster Gazett-artiklarna och de följande förehavandena i Adyar, vilka inbegrep besluten som krävde hans ”avgång” och en ”förklaring”. Beträffande allt detta säger hans berättelse:

…Jag har svarat med att vägra avsäga mig vicepresidentskapet. *) Och mot tidskriftsattacken har jag gjort ett provisoriskt och ofullständigt svar, så mycket som en ljugande och sensationell tidning förtjänade. … Men jag har en förklaring och jag förnyar min deklaration om oskuld beträffande de framlagda anklagelserna. Som jag har sagt i London och sedan dess är de meddelandena, som jag lämnat privat, genuina budskap från Mästaren, framställda genom mig som en kanal och att grunden för attacken på mig är otro på mig som kanal. 1)

_______________________

*) Han förklarar på annan plats att han betraktade avskedstagande som en skuldbekännelse.

När alla rutinmässiga punkter hade avslutats under konventet läste Mr C A Griscom Jr. upp en serie uttalanden med en inledning som återgav rörelsens fortsatta arbetes svårigheter under de då rådande omständigheterna. Det väsentliga i föresatserna var:

För det första att den amerikanska sektionen, som består av grenar av Teosofiska Samfundet i Amerika och nu är församlad i konvent, härmed antager och deklarerar sin fullständiga autonomi och att den från detta datum skall kallas ”Teosofiska Samfundet i Amerika”.

För det andra skulle handläggningen av dess ärenden sörjas för och skötas under en konstitution och förordning vilka i varje fall skulle tillåta, förordna och ombesörja följande: (a) En federation av grenar… (b) Att W Q Judge skall vara president på livstid…

Beslutades att Teosofiska Samfundet i Amerika härmed erkänner de långvariga och effektiva tjänster som lämnats till den teosofiska rörelsen genom överste H S Olcott och att den enastående hederstiteln president-grundaren för Teosofiska Samfundet tillkommer honom och att såsom i fallet HPB som korresponderande sekreterare han inte kan ha någon efterträdare i den tjänsten. 2)

Konventets första session ajournerade sig sedan. Den andra sessionen debatterade denna lösning. En historisk skiss över samfundet som utarbetats av L. F. Wade och Robert Crosbie framlades och spårade de huvudsakliga händelserna tillbaka till 1879. Tal hölls av Mr Fullerton och Dr J. W. B. LaPierre, Minneapolis-logens ordförande, och båda opponerade sig starkt emot att dessa lösningar skulle antagas. De oppositionella talen lyssnades till med noggrann uppmärksamhet och full respekt för talarna. Dr LaPierres tal innefattade en skriven protest. Det mesta av tiden upptogs i själva verket av de få talare som var i opposition mot besluten och deras anmärkningar återgavs till fullo i den officiella konvent-rapporten. Avslutningen skedde enligt en förteckning av grenarna och deltagarna och en formell omröstning gjordes. Sammanställningen visade 191 röster för förslagen och 10 emot.

Sålunda upphörde ”den amerikanska sektionen av TS” att existera, omorganiserad som ”Teosofiska Samfundet i Amerika”.

Vid avslutningen av denna andra session den 28 april läste Dr Keightly upp ett detaljerat svar av Mr Judge på anklagelserna om att ha missbrukat Mahatmornas namn och handstilar. Det blev sedan tryckt i form av en broschyr.

Två sessioner hölls den 29 april som TS i Amerika. En konstitution med stadgar antogs, funktionärer och styrelse valdes. Följande brev från styrelsen för det nyorganiserade samfundet i Amerika, undertecknat av Mr Judge som dess president, sändes till europeiska sektionens konvent:

Från Teosofiska Samfundet i Amerika till de europeiska teosoferna samlade i konvent som ”Teosofiska Samfundets europeiska sektion”.

    Bröder och systrar: — Vi sänder er våra broderliga hälsningar och högsta sympatier för alla arbeten som allvarligt försöker utföras för mänsklighetens goda. Åtskiljda från er som vi är genom det mycket stora avståndet är vi icke desto mindre förvissade att ni och vi, såväl som alla andra församlingar som älskar broderskap, är delar av den stora teosofiska rörelsen som började långt tillbaka i tidens mörker och som sedan har rört sig genom många och varierande folkslag, platser och miljöer. Det stora arbetet beror inte på former, ceremonier, särskilda personer eller bestämda organisationer. — ”Dess enhet genom världen beror inte på någon särskild organisations existens och handlingar utan på arbetenas likheter och aspirationer hos dem i världen som arbetar för det.” Följaktligen måste teosofers organisationer variera och förändras i överensstämmelse med plats, tid, tvingande nödvändigheter och folk. Att anse att det bara är i och genom en enda organisation för hela världen som utgör det enda sättet att arbeta på skulle vara en barnslig uppfattning och inte i överensstämmelse med erfarenheter av naturens lagar.

    I erkänsla för det föregående har vi som en gång utgjorde den kår som kallades amerikanska sektionen av TS beslutat oss för att göra vår organisation, eller snarare den yttre formen för styrelse och förvaltning, fullständigt fri och oberoende av alla andra, men med bevarande av våra teosofiska ideal, aspirationer, syften och ändamål fortsätter detta att vara en del av den teosofiska rörelsen. Denna förändring var oundviklig och kanske kan det inom kort äga rum också hos er såväl som hos andra. Detta har blivit, och kommer att bli, framtvingat som genom naturen själv, under den mänskliga utvecklingens och framåtskridandets oemotståndliga lag.

    Men medan förändringen kunnat äga rum av oss under många år som en ofrånkomlig och logisk utveckling måste vi medge att det påskyndades på grund av vad vi betraktade som strävanden, bitterhet och förargelse som existerade i andra sektioner av den teosofiska världen och som förhindrade oss att göra vårt bästa arbete på fältet som tilldelats oss genom karma. Från att mera skyndsamt befria oss från dessa hinder gjorde vi förändringen i år i stället för om några senare år. Det är således en fråga om styrelse och har ingenting att göra med teosofiska anda eller etik, förutom att det kommer att möjliggöra för oss att göra mera och större arbeten.

    Därför vänder vi oss till er som medstuderande och arbetare på det teosofiska fältet och då vi sträcker ut våra kollegiala händer fastslår vi återigen alla teosofiska arbetares fullständiga enhet i varje världsdel. Detta kan ni säkerligen inte avvisa, inte genom upphetsade och snabbt beslutande rådslagningar eller utifrån personligheter som någon går in i eller av någon orsak, vilken som helst. Att avvisa erbjudandet skulle betyda att ni avvisar och annullerar det universella broderskapets princip som allt teosofiskt arbete bygger på. Och vi skulle inte kunna ge efter för dessa reflektioner och inte heller föra fram anledningen för dem, förutom med en kunskap, att vissa personer av tyngd och ledarställning i era led har givit hastiga yttranden av uppskattning över, att vår förändring av styrelse, som ovan hänvisats till, har befriat dem från nästan var och en av tusentals allvarliga studerande och entusiastiska arbetare i vår amerikanska grupp av teosofiska samfund. Denna omdömeslösa och oteosofiska attityd kan vi inte tillskriva hela eller någon majoritet av era arbetare.

    Låt oss då skjuta oss framåt i det stora arbetet i den verkliga teosofiska rörelsen som får hjälp genom arbetande organisationer men som står över dem alla. Tillsammans kan vi åstadkomma fler och bättre vägar för att sprida ljus av sanning över hela världen. Genom att ömsesidigt stödja och uppmuntra varandra kan vi lära oss hur vi skall utföra teosofin i praktiken, för att därmed kunna bli i stånd att undervisa och ge kraft genom exempel för andra. Vi kommer då alla att vara medlemmar i den universella och fria självständiga logen av teosofer som omfamnar varje vän bland alla människor. Och för allt detta ber vi om ert samfällda och officiella svar för vår mer bestämda och säkra information och för att detta och ert gynnsamma svar kan förbli ett bevisande stöd och monument mellan oss. 3)

    Broderligen, eder
William Q. Judge
President

Det mottagande som det europeiska konventet beviljade detta brev visade att sprickan i samfundet skulle vara permanent. Överste Olcott var redan i London, hade varit närvarande vid allmänna rådsmötets möte den 27 juni och kunde vara ordförande vid konventets sessioner som började den 4 juli. Olcott informerade delegaterna om Mr Judge’s brev men avstod från att presentera det och detta på den grunden att dess ”oartiga tilltalssätt” innebar en ”förolämpning” mot samfundet. Just varför han uppfattade detta som en ”förolämpning” avslöjas inte i konventsrapporten. Sympatisörer till Mr Judge bestred härvid Olcott´s ledarskap och på förslag av Mrs Besant lästes brevet och ”lades till handlingarna” utan några vidare kommentarer. Efter detta förfarande lämnade delegaterna för de 8 europeiska loger som stödde Mr Judge konventsgolvet och, som protokollet anger, ”gick sakerna därefter lugnt vidare.” Mr Sinnett’s utnämning till vicepresidentskapet, att ersätta Mr Judge, godkändes. Vid det allmänna rådsmötet några dagar innan hade Olcott utnämnt Mr Sinnett och hade också utnämnt Alexander Fullerton, en av de få amerikanska teosoferna som nu motsatte sig Judge, att medverka vid bildandet av en ny amerikansk sektion. Den 5 juli gav Olcott officiellt sitt erkännande åt den reformerade ”lojala” amerikanska sektion med Fullerton som generalsekreterare. 4) Olcott deklarerade att den amerikanska sektionen hade utträtt ur Teosofiska Samfundet, därigenom upphävt sin stiftelseurkund och försäkrade att Teosofiska Samfundet i Amerika som bildats i Boston var ”en tillfällig och oegentlig kropp, en uppkomst av omständigheter, i avsaknad av någon verkligt samfälld auktoritet över sina sektioner och grenar”. Därefter talade och skrev överste Olcott, Mrs Besant, Mr Sinnett och alla som stod under deras inflytande kontinuerligt om den amerikanska sektionens ”utbrytning” och om sina tidigare associerade som ”utträdare”. Mr Judge beskrevs som att en gång ha varit en hängiven teosof men som hade ”gått fel” och som en ”förfalskare”. De som hade förtroende för honom var ”vilseledda”.

Den första halvan av 1895 var en tid då alla hittills dolda ämnen i Judge-saken blev allmänt kända. Det viktigaste av detta var frågan om ”Prayag-brevet”, som publicerades genom Mr Judge i The Path i mars. Det presenterades av Mr Judge som en kommunikation som sändes 1881 av en Mahatma genom Madame Blavatsky till A. P. Sinnett, som skulle återge det för de indiska medlemmarna i Teosofiska Samfundets Prayag-avdelning. Olcott, Sinnett och Mrs Besant hade emellertid den åsikten, att Prayag-brevet var ett bedrägeri, vilket då kom att tillskrivas HPB:s goda tro, god tro hos läraren för var och en av de tre. Genom att publicera brevet i The Path tvingade Mr Judge denna sak att komma ut i det öppna.

”Prayag’s psykiska TS” i Allahabad var bland de första avdelningarna som bildades sedan HPB och Olcott anlänt till Indien 1879. Gyanendra N. Chakravarti var en tidig medlem och både Sinnett och Hume var prominenta i dess affärer. Dess medlemmar bestod till stor del av brahminer av hög kast och var under flera år en av de mest inflytelserika av de indiska avdelningarna. Den hörde till de få – om inte den enda – av samfundets grenar som inte formellt antog föräldraorganisationens ”första syfte”. Dess antagna ändamål var ”psykisk forskning”. Under de första dagarna i Indien kom klagomål från brahmin-medlemmarna i Prayag-TS, att emedan ”lågkasts”-personer och ”mlechchhas” (utlänningar), sådana som Sinnett och Hume, och andra ”biffätande, vindrickande engelsmän”, mottog budskap från de teosofiska adepterna, så hade de – den indiska bildningens och lärdomens blomma – blivit negligerade. Svaret på dessa klagomål, nerskrivna genom HPB, på hennes Mästares diktamen, kopierades in i hennes brev till Sinnett och blev slutligen uppläst för Prayag-brahminerna. Budskapet var rättframt och rakt på sak:

Budskap som är adresserat till Mr Sinnett av en av Bröderna, skrivet genom Madame B [lavatsky], att förmedlas till de infödda medlemmarna i Teosofiska Samfundets Prayag-gren.

Bröderna önskar att jag skall informera var av en av de infödda att såvida inte en man är beredd att bli en genomgående teosof, det vill säga att göra vad D[amodar] Mavalankar gjorde — att ge upp sin kast, sina gamla fördomar och visa sig vara en sann reformerare (särskilt i fallet om barnbröllop) kommer han bara att förbli en enkel medlem i samfundet, utan hopp någonsin att hör från oss. Samfundet, då det handlar i detta helt i överensstämmelse med våra order, tvingar inte någon att bli en teosof av den andra sektionen. Det lämnas till hans eget val. Det är meningslöst för en medlem att hävda ”jag är en med rent liv, helnykterist och avstår från kött, olater och lastbarheter, alla mina aspirationer är för det goda, etc.”, och om han på samma gång genom sina handlingar och bragder bygger en oöverstiglig barriär på vägen mellan sig själv och oss. Vad har vi, lärjungar till arhater av esoterisk buddisms och till Sang-gyas att göra med [the Shasters] och ortodox brahmanism? Det finns hundratals tusenden av fakirer, sannyasier eller saduer som lever de högst rena liven och ändå har de, så som de är, på vägen av fel, aldrig haft någon möjlighet att se eller ens höra av oss. Deras förfäder har drivit efterföljarna till de enda sanna filosofin på jorden bort från Indien och nu är det inte för de senare att inte komma till dem utan för dem att komma till oss, om de önskar oss. Vilken av dem är redo att bli en buddist, en Nastika, som de kallar oss? Ingen, de som har trott och följt oss har haft sin belöning. Mr Sinnett och Hume är undantag. Deras troenden är inga hinder för oss, ty de har inga. De må ha dåliga inflytanden omkring sig, dåliga magnetiska emanationer, resultat av drickande, samhälle och promiskuösa fysiska associationer (resultat t. o. m. av att skaka hand med orena personer) men allt detta är fysiska och materiella hinder som med en liten ansträngning vi kan motverka och t. o. m. klara bort, utan allt för mycket förfång för oss själva. Icke så med de magnetiska och osynliga resultaten som framkommer ur felaktiga och allvarliga troenden. Tro på gudar eller Gud och andra fördomar attraherar millioner av främmande inflytanden, levande enheter och kraftfulla Agenter runt dem, som vi skulle behöva mer än vanliga krafter för att driva bort. Vi väljer inte att göra så. Vi finner det varken nödvändigt eller lönsamt för oss att förlora vår tid i att föra krig med stillastående planet-andar som fröjdar sig i att porträttera gudar och ibland välkända personligheter som har levt på jorden. Det finns Dhyan-Chohans och Chohans av mörker. Inte vad de benämner djävlar, utan imperfekta intelligenser som aldrig blivit födda på denna eller någon annan sfär inte mera än Dhyan-Chohanerna har, och som aldrig kommer att tillhöra ”universums barn”, de rena planet-intelligenserna som presiderar vid varje Manvantara, medan de mörka chohanerna presiderar vid Pralayan. (5)

Till Prayag-brevets text lade Mr Judge följande kommentar i The Path:

Detta är nu ett genuint budskap från Mästaren och som naturligtvis medger några mindre fel i kopieringen. Dess filosofiska och ockulta hänvisningar är vidare bekräftade genom manuskriptet till den tredje volymen av Den hemliga läran, ännu inte tryckt. Vi vet också att Mästaren KH informerade Mr Sinnett och andra om att han var en esoterisk buddist, HPB förklarade sig själv vara buddist; på min förfrågan till henne 1875 om vad Mästarnas tro skulle kunna kallas sade hon mig att de kan betecknas som ”för-vediska buddister”; men att ingen skulle kunna medge att det fanns någon buddism före Veda-skrifterna, så jag fick som bäst tänka mig dem som esoteriska buddister.

Men jag har blivit informerad att Mrs Besant flera gånger privat angav att enligt hennes åsikt var brevet ovan, när det trycktes, ”ett bedrägeri eller en förfalskning” som HPB hade kommit upp med. Jag vet att Mr Chakravarti har sagt samma sak, ty han sade det till mig i New York. Det är nu för Mrs Besant att förneka det korrekta i min information ifråga om vad hon sagt: hon kan bekräfta sin tro i äktheten av brevet. Om hon gör det, skall vi alla bli glada att veta det. Om hon bara förnekar att hon någonsin kritiserade det, kommer det att bli nödvändigt för henne att bejakande säga vad hennes tro är, ty tystnad kommer att samtycka till dess äkthet. Jag bedyrar att det är från en av Mästarna och att om det skulle visas vara en förfalskning, då kommer alla HPB:s yrkanden på samband med och läror från Mästaren att falla till marken. Det är nu tid att denna viktiga punkt klaras upp.

WILLIAM Q. JUDGE

Mr Judge sände provtryck på sin artikel, som innefattade Prayag-brevet, till Lucifer och The Theosophist. Mrs Besant svarade: ”Jag anser inte att brevet är genuint, men jag har aldrig framfört detta emot HPB.” **) Hon tryckte detta uttalande i Lucifer i juli 1895, tillsammans med någon korrespondens med Mr Judge, den senare för att visa att han tidigare hade misslyckats med att framhålla att brevet var ”genuint”. Tyngden i denna korrespondens som skrevs till Indien var att innehållet i Prayag-brevet var fullständigt konsistent med de teosofiska adepternas läror. (6)

_______________________

**) Brevet från HPB till Sinnett och som innehöll Prayag-brevet, framträder i fullo i The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, som först publicerades 1923 (se tillägget, punkt 461). I detta uppger HPB att hon tog ner budskapet på sin Mästares diktamen. Ett annat av hennes brev, daterat 25 november 1881, diskuterar den oreda som skapades bland alla Allahabad-brahminerna genom Prayag-kommunikationen och korrigerar missuppfattningar därom. I detta andra brev, som trycktes i The Theosophist i januari 1909 (XXX, 368), säger HPB att Prayag-budskapet var ”några få ord som skulle läsas av __________ vid mötet, om jag kommer ihåg det riktigt. …” Hon slutar sin kommentar till de förbittrade Prayag-brahminerna genom att säga: ”Det är bara trångsynta eller ateister som skulle kunna invända mot vad som sagts av Mahatman.”

Olcott förfäktade i The Theosophist:

Prayag-budskapet är ett av de mest genomskinligt icke övertygande i den Mahatmiska litteraturens historia. Det har en stämpel i sitt ansikte om sin egen fördömelse. Det är en okynnig attack … den undertecknade förklarar att budskapet är falskt och om detta sannolikt förstör HPB:s högst deklarerade ofelbarhet, som den som överförde endast genuina budskap från Mästarna, så må det så vara: ju snarare den monstruösa förespeglingen bryts, desto bättre för hennes minne och för en nobel sak. … Det följer icke härav att HPB medvetet falsifierade: den enkla teorin i mediumskap har förklarat många likvärdigt bedrägliga och t.o.m. ännu mer förargande budskap från den osynliga världen. … (7)

Mr Sinnett bibehöll en allmän tystnad till 1896 då aprilnumret av Theosophy (Mr Judge ändrade namnet från The Path till Theosophy, från det 11:e numret), en månad efter Mr Judge’s död, tryckte WCJ’s sista artikel ”HPB övergavs aldrig av Mästare” i vilken han anklagade Mr Sinnett för att ha yrkat att ”innan Den hemliga läran skrevs … övergavs hon [HPB] av Mästarna och var ett elementalers byte och … var bedräglig i andra riktningar”. [8] När denna artikel av Mr Judge hade kommit sände Mr Sinnett en kategorisk förnekelse till Theosophy och som trycktes i juli. ”Aldrig”, skrev han, ”sade jag något av det slaget och aldrig i mitt liv kallade jag Madame Blavatsky ’bedragerska’.” Detta uttalande trycktes av redaktören för Theosophy med en anmärkning som uppgav att enligt redaktörens personliga kunskap ”hade Mr Judge för sin ursprungliga position Madame Blavatsky själv som auktoritet”. (9)

Svaret från Mr Sinnett på Mr Judge’s artikel var ett öppet förnekande av anklagelsen. Kort efter publiceringen i The Path av Prayag-brevet skrev han privat 1895 till Alexander Fullerton en fullständig redogörelse för sina ”misstankar” mot HPB. Detta brev, som The Boston Herald erhöll och tryckte den 27 april 1895, var som följer:

…Jag har under många år känt att många brev i Mahatmornas handstil och som kom genom Madame Blavatsky själv var något annat än vad de tycktes vara. Problemen i detta avseende började omkring år 1887 när Madame Blavatsky var i detta land [England] och önskade fortsätta många arrangemang med samfundet i London och som jag personligen ogillade. Till min förvåning mottog jag genom hennes brev i den bekanta handstilen av Mahatma KH att hennes synpunkter bifölls och att mitt samtycke önskades. Dessa förhållanden gav mig stor betryckthet vid den tiden fastän jag inte i förstone bona fides [i goda tro] misstänkte deras ursprung.

    Aromen i deras stil var olik mot vad jag blivit van vid under mina tidigare korrespondensers långa förlopp med Mahatman och gradvis tvingades mitt sinne till den förvissningen att de inte kunde vara verkligt autentiska. Ett eller annat år senare, när Coloumb-skandalen för tillfället nästan övermannade Madame Blavatsky’s inflytande här, besökte jag henne vid hennes avskildhet i Wurzburg och vid den intima konversationen som följde erkände hon uppriktigt för mig att breven som jag ovan har refererat till inte hade producerats från Mahatman alls.

    Hon hade i själva verket framskaffat deras produktion i syfte att betjäna vad hon uppfattade som samfundets riktiga väg vid den tiden — hon föll i det fatala felet att göra ont så att något gott skulle komma. Det finns inte rum för att anta att jag misstagit mig i mina minnen av vad som hände. De är klara och definitiva och var ämnen för mycken konversation mellan mig själv och teosofiska vänner vid den tidn.

    Dessutom, vid något senare datum, när Madame Blavatsky uppehöll sig i Ostende, hänvisade jag igen till saken och sade att jag ansåg mig själv att med svårigheter ha blivit brukad, så långt mina djupaste lojalitetskänslor för Mästaren hade använts i syften som han inte hade någonting att göra med. Madame Blavatsky, kommer jag ihåg, svarade: ”Nå, du skadades inte mycket, ty när allt kommer omkring trodde du aldrig att breven var genuina. …” (10)

Med utgivningen av dessa uppfattningar var det tydligt att av de fyra teosoferna som var mest högtstående i världen efter HPB:s död – HS Olcott, AP Sinnett, William Q Judge och Annie Besant – så var det bara en, Judge, som var trogen mot henne och hennes ideal. Både Olcott och Mrs Besant avvisade ett brev som HPB själv hade överfört till Sinnett, såsom från hennes Mästare. Sinnett anklagade henne innan hon dog för förfalskning och bedrägeri. Endast Judge fortsatte HPB:s arbete i den anda med vilken det hade börjat och fortsatt genom henne. På grund av fåfänga eller ambition, och på grund av andra personliga faktorer som är svåra att fastställa, förringade de andra tre HPB:s historiska del i den teosofiska rörelsen och höjde sig till sina egna piedestaler i den teosofiska världen. Om attacken mot Judge behöver vidare förklaring måste det vara, att Judge’s fortsatta kompanjonskap med HPB på två sätt var hotande för hans opponenter. För det första var hans lojalitet till den enda som varit deras gemensamma instruktör en direkt förebråelse mot dem för att inte längre hålla henne i respekt. Om de hade stunder av ängsliga samveten över hur de undanträngde HPB som läraren och bröt ner hennes position som adepternas agent kunde Judge’s hållning bara förlänga en inre smärta i dessa stunder och förstärka en självkritik de hemligen kände.

Judge’s stöd för HPB var också otrevligt för Olcott, Sinnett och Mrs Besant av det skälet att så länge HPB förblev i allra högsta grad läraren, kunde de själva blott åtnjuta en återspeglad ära. Olcott’s presidentskap utgjorde hans rätt till ryktbarhet men det är uppenbart ur Old Diary Leaves och andra av Olcott’s framställningar att han kände sig överskuggad av varje hågkomst av HPB:s ockulta status och kämpade emot detta under många år. Vidare yrkade både Sinnett och Mrs Besant på ”ockult status” för sig själva och till stöd för detta inbegreps de i nedvärderingar av HPB. Källan för Mrs Besant’s ”ockulta” inspiration har visats vara brahminen Chakravarti som, då han spelade Svengali till Mrs Besant Trilby [mjuka filthatt], i Judge såg en rival som måste nedgöras. Stegen som togs i denna riktning utgör Mrs Besant’s ”saken mot WQJ”.

Sinnett’s självuppenbarelser i sin bok The Early Days of Theosophy in Europe [De tidiga dagarna för teosofin i Europa] visar naturen i hans särskilda insikter i ”ockultism”, både före och efter HPB:s död. I korthet blev han ett slags teosofisk spiritualist, erhöll ”budskap” som han antog vara från adepten med vilken han tidigare hade korresponderat i Indien, men nu genom C. W. Leadbeater — hans ”medium”. (11)

Charles W. Leadbeater var ursprungligen pastorsadjunkt i en engelsk landsbygdsförsamling (The Church of England). Sedan han hade varit intresserad i spiritualism under många år läste han Mr Sinnett’s två tidigaste böcker. Därefter höll han seanser med Mr W. Eglinton, ett berömt medium vid den tiden och som hade varit i Adyar medan HPB var där. Liksom Mr W. Stainton Moses (M. A. Oxon) hade Eglinton blivit hjälpt genom HPB och sedan han mottagit olika bevis genom henne för Mästares existens gick han in i London-logen 1884. I en seans med Mr Eglinton tidigt under året 1884 bemödade sig Mr Leadbeater, genom den senares ”kontroll”, ”Ernest”, att få ”kommunikation med Mästarna”. Detta hänvisas till i brev VII i Letters from the Masters of the Wisdom [Brev från visdomsmästarna] (12), ett brev som Leadbeater mottog genom HPB många månader senare, sedan han hade försäkrat sin önskan att komma med henne till Indien.

Följaktligen reste Mr Leadbeater och HPB sent 1884 till Indien och var i Adyar under tiden för Mr Hodgson’s undersökningar där. Från Adyar sändes Mr Leadbeater av överste Olcott till Ceylon [Sri Lanka] medan han var där började han ge uttryck för en tendens att bli bedårad av unga pojkar. C. Jinarajadasa, nu [1950] president för Teosofiska Samfundet, var en som blev tilldrog sig Leadbeater’s särskilda intresse.

Mr Leadbeater återvände till England 1889 och tog pojken C. Jinarajadasa med sig. I London kom han att bli väl bekant med Mr Sinnett vars som han var privatlärare för, tillsammans med Jinarajadasa och George Arundale. Han blev också den ”psykiske” med vilken Mr Sinnett höll upp sina förmenta kommunikationer med ”HPB:s Mästare”.

Mr Leadbeater var aldrig medlem i ES, hade ej heller på något sätt förbindelse med HPB efter sin återkomst till England. När han kom till England 1889 gjorde Mr Sinnett honom till sekreterare för London-logen, vars inriktning och förlopp allmänna och slutna, helt skiljde sig från den ockulta disciplin som HPB lärde och var i själva verket identiska med mediumskap, psykisk forskning och hatha yoga. Under HPB:s liv skedde ingen öppen brytning mellan London-logen och Blavatsky-logen men deras relationer var de ringaste och rent formella.

Den första brytningen i harmonin mellan Mrs Besant och Mr Judge berodde inte bara på Chakravarti’s inflytande utan såväl på Mr Sinnett’s. Medan hon var medlem i ES och ett av dess överhuvuden förenade sig Mrs Besant med London-logen, deltog i Sinnett’s och Leadbeater’s experiment, och med resten av deras kotterier. Hon bröt således mot sina löften och eftersträvade två absolut motsatta system för ”ockult utveckling”. När Chakravarti kom till London hade grunden för Mrs Besant’s tubbanden därför redan väl förberetts. Det hör till situationens ironier, att Mr Sinnett 1907 till sist avvisade ”Adyar-manifestationerna” (***), som Mrs Besant stod bakom, men tvingades förena sig med ”vit-tvättningen” av Mr Leadbeater, vars bruk med pojkar hade kommit till uttryck hösten 1906, att Mrs Besant i sin situations kritiska läge tvingades vända sig emot Sinnett, Chakravarti och Leadbeater, för att försvara sig mot den senares skamfläck, mildra tvivlen som kastades över ”Adyar-manifestationerna” och säkerställa sin åtrådda position som samfundets president efter överste Olcott’s död.

_______________________

(***) ”Adyar-manifestationerna” var de påstådda ”klärvoajanta visionerna” 1907 av Mrs Besant, Mrs Marie Russak (Mrs. Hotchener) och Miss Renda och som i själva verket påstod att Mrs Besant hade blivit utsedd av ”Mästarna” att efterträda Olcott som president (Olcott dog tidigt 1907). Dessa anspråk reste vild hänförelse i samfundet, men bestreds av Sinnett, GRS Mead och till och med Alexander Fullerton, och ämnet avgjordes genom röstning, överväldigande för Mrs Besant.

Senare fick vidare nödvändigheter Annie Besant att justera brytningen med Mr Sinnett genom att göra honom till vicepresident och Mr Leadbeater genom att säkerställa hans återkomst till samfundet, som han hade lämnat under undersökningarna 1906. Tvingad att välja mellan två konkurrerande teckentydare valde hon Mr Leadbeater, snarare än Chakravarti, som hon inte längre hade användning för, och från den tiden var Mr Leadbeater ”kraften bakom tronen” för Mrs Besant’s esoteriska och exoteriska suveränitet.

När det gäller antipatin mot Mr Judge skall det observeras att det fanns en tredje faktor som verkade för att reta upp Olcott och Mrs Besant, och antagligen Sinnett likaså. Det var Mr Judge’s lugna försäkran, då han tvingades till en öppen dekalration, då han uppgav att han var i kommunikation med Mästarna och att han i själva verket var deras agent. (13)

Det är uppenbart att när ett sådant uttalande görs är den som gör det antingen en samvetslös lögnare eller det som han eller hon yrkar på att vara. Det finns inget däremellan, förutom sinnessjukdom. Då de genom sina anklagelser mot honom tvingade Mr Judge till denna öppna deklaration hade hans fiender att antingen ge rum för det anspråket eller att fullständigt fördöma honom.

Efter Boston-konventet 1895 utmärkte sig förhållandena för TS i Amerika av en frånvaro av elaka förtal av de andra samfunden som det hade varit förbundet med. Under hela den storm som pågick från början av 1894 till mitten på 1895 fortsatte den teosofiska rörelsens arbete faktiskt som vanligt i Förenta Staterna, därtill med nya loger, och teosofiska talare spred lärornas budskap till alla delar av landet. Trots den enorma förlusten av sina energier som attacken mot honom förorsakade fortsatte Mr Judge själv att skriva många artiklar för The Path, och visade sin utomordentliga förståelse av filosofin och sin allvarliga anda i att bemöta sina tidigare kollegors svek. Det var under denna allmänna period, eller något tidigare, som boken The Ocean of Theosophy[Teosofins Ocean] skrevs – den som användes som lärobok av många studiegrupper och fick särskilt värde som ett sammandrag av Den hemliga läran.

Bara en uppteckning av hans tjänster till rörelsen före, under och efter ”Judge-saken” utgör en tillräcklig vederläggning av anklagelserna mot honom, en sådan behövs. De amerikanska teosoferna kände väl till detta vilket förklarar den nästan enhälliga stödet han mottog vid Boston-konventet. Uppskattning av Mr Judge, som skrevs strax efter hans död av en hans närmaste vänner och medarbetare, J. D. Buck, kastar ljus över de amerikanska teosofernas attityd. Dr Buck skrev:

Människor på andra sidan havet förstod aldrig Mr Judge’s ställning i Amerika, där han var välkänd i samband med sitt arbete, inte heller hur omöjligt det skulle vara att rubba förtroendet för honom. Det är sant att ämnena som restes tycktes allt vara helt personligt och det tog någon tid att klargöra dess verkliga natur för hela samfundet. När emellertid dessa ämnen blev tydliga och människor hade tid att betrakta dem var beviset överväldigande och de som var närvarande vid Boston senaste april [1895] kommer aldrig att glömma bilden av vad som där utspelade sig [när TS i Amerika bildades]. Det har blivit mitt öde att presidera över många konvent, både medicinska och teosofiska, men jag kunde aldrig tidigare bevittna en sådan uppvisning och aldrig förvänta mig att göra det igen. Det fanns inga bullrande demonstrationer utan själva luften vibrerade av sympati och uppskattning.

Han var aldrig smal, aldrig självisk, aldrig egenkär. Han skulle släppa sin egen planering i det ögonblicket en bättre föreslogs och var förtjust om någon kunde fortsätta arbetet och därmed omedelbart öppna för andra arbetsvägar. Att fortsätta med arbetet och befrämja rörelsen tycktes vara hans enda syfte i livet. … För min egen del, efter att ha känt Mr Judge som jag gjorde, och varit tillsammans med honom dag efter dag – hemma, i arbetenas rusning, under långa dagars resor som över ökenvidder eller den spårlösa oceanen, resesträckor som motsvarar två gånger runt globen med honom – finns det inte minsta tvivel på hans samband med och tjänst för Den Stora Logen. (14)

I detta kapitel om den teosofiska rörelsen har höjderna i personlig hängivenhet och lojalitet mot Mr Judge bevittnats. Men detta var inte tillräckligt. När hans opersonliga trohet mot rörelsen och mot sina kollegor inte längre var närvarande till ledning, kunde misslyckanden att klara ut samfundets problem längs filosofins väletablerade principer, såsom Mr Judge själv gjorde, endast leda till divergerande riktningar, snarare än gemensamma och lugna handlingar,

— o —

Fotnoter:

1) 1. Report of Proceedings, nineth annual convention, American Section T.S., and First Convention, Theosophical Society in America, Boston, April 28-29, 1895, p. 12.

2)Ibid., pp. 16-17.

3)Path (July, 1895), X, 135. (Omtryckt som "Another 'Important Letter'," Theosophy {March, 1944}, XXXII, 226.)

4)Lucifer (July and August, 1895), XVI, 358, 415, 514.

(5)Path (March, 1895), IX, 430-31.

(6)Lucifer (July, 1895), XVI, 375.

(7)Theosophist(April, 1895), XVI, 475.

[8] "H.P.B. Was Not Deserted by Masters," Theosophy (April, 1896), XI, 14. (Omtryckt i Theosophy {May, 1950}, XXXVIII, 293.)

(9)Theosophy (July, 1896), Xl, 122.

(10)Theosophy (October, 1922), X, 394-95.

(11)Early Days ofTheosophyin Europe (London: Theosophical Publishing House, 1922), pp. 94, 112.

(12)Letters from the Masters of the Wisdom, 1881-1888, (Adyar: Theosophical Publishing House, 1919), p. 32.

(13)Lucifer (August, 1891), XIV, 462.

(14)Letters That Have Helped Me (Los Angeles: 1946), pp. 284-85.

— o O o —