William Q Judges död – kap 18, ur boken Teosofiska Rörelsen 1875-1950

ALDRIG FÖRR, MEN EFTER HANS RESA till Sydamerika som en stark man började Mr Judge att svikta på hösten 1893, då attackerna på hans anseende och person blivit elakartade. Vid Bostonkonventet i april 1895 medgav hans tillstånd inte att han tog någon större aktiv del i dess förehavanden. Senare samma år hade han blivit så svag, att han på vänners och läkares insisteranden reste söderut i ett fåfängt försök till återhämtning. När detta mått visade sig fruktlöst och det blev allt tydligare att hans liv inte kunde förlängas återvände han norrut lite i sänder och tillbringade 14 dagar i Cincinatti med Dr J. D. Buck och andra teosofer. Han nådde New York i februari och därefter avtog hans krafter snabbt. Mr Judge dog på lördagen den 21 mars 1896. Enligt E. T. Hargrove som var närvarande löd hans sista ord: ”Det bör råda lugn och ro. Håll stadigt. Gå långsamt." [1]

Vi kommer nu till ett mellanspel i den Teosofiska Rörelsens historia, en period av ytterlig förvirring. Såsom i tidigare kriser i Samfundets liv återspeglade sådana yttre händelser som nu följde när Mr Judge hade dött bara oro och förvirring, med sina ursprung i dolda vankelmod och till och med förräderier. Allt detta kunde då inte undgå att skada de höga landvinningar som hade uppnåtts i USA. Första tecknet på vad som nu skulle uppkomma var i form av ett EST-meddelande av fredagen den 27 mars och som tillkännagav ett allmänt möte i EST söndagen den 29 mars vid högkvarteret 144 Madison Avenue, New York. Alla medlemmar som så kunde var närvarande vid det mötet och deltog passivt i vad som där ägde rum. Mötets främsta händelse var att E. T. Hargrove läste upp ett förberett ensidigt tillkännagivande, undertecknat av 8 av Mr Judge’s närmaste associerade — individer som var aktiva i Aryan-logens arbete i New York, i Amerikanska Samfundet som helhet, i skötseln av Path-tidskriften och i det ytterst viktiga arbetet i EST. Tillkännagivandet berättade om undertecknarnas omsorg om ESTs framtid och meddelade att en undersökning av Mr Judge’s ”privata dokument” visade:

att Skolans framtid icke hade överlämnats åt vare sig tillfälligheter eller blott våra egna bedömningar. De [dokumenten] innehåller förvånande avslöjanden beträffande vårt förre Yttre Överhuvud och bevisar med säkerhet att han var långt större än vad som framträdde ytligt. Vi tror att det är rätt att genast informera er om detta faktum och att hans ställning i Logen var högre och hans förbindelse med Mästarna mera intim och ständig än vad som i allmänhet antogs av Skolans flesta medlemmar. Hans skriftliga dokument visar vidare att han inte stod ensam i arbetet utan att, osett och okänt för alla utom de få, hade han assistans till hands och att han hade denna assistans bakom sig utan att den drogs tillbaka genom hans död. I denna sak måste vi för närvarande be er att komma ihåg att så som han litade på oss måste ni lita på oss. Men vi skall lämna vidare kommunikation så snart som möjligt till bevis för att hans dokument visar riktigheten i allt som har skrivits ovan. …

Undertecknarna var E. T. Hargrove, James M. Pryse, Joseph H. Fussell, H. T. Patterson, Claude Falls Wright, Genevieve Ludlow Griscom, C. A. Griscom, Jr., och E. August Neresheimer.

Vilka ”dokument” som skulle kunna göra William Q. Judges format större är svårt att föreställa sig, men ändamålet med detta meddelande behöver inte mycket för att kunna tolkas ut: det var för att etablera dess undertecknares ”auktoritet” och att därmed anses vara kompetenta till att antyda Mr Judge’s ockulta ”efterträdare”. Meddelandet postades till alla ES-medlemmar i USA och annorstädes. Inom en vecka åtföljdes det av en 19-sidig pamflett, daterad 3 april 1896, som innehöll en kommunikation undertecknad av samma 8 individer och som angavs vara en ”ordagrann rapport” över mötet den 29 mars. Den pamfletten framhöll att Mr Judge hade lämnat ”anvisningar” för ES’ framtida ledning, inklusive utnämningen av ett nytt ”Yttre Överhuvud”. Emellertid anger meddelandet att ”William Q. Judges ockulta arvinges och efterträdares namn och identitet skall förbliva okänt för medlemmarna under ett år.” Andra saker som det ordnades för i Mr Judge’s föregivna ”vägledning” innefattade bildandet av en Styrelse och en Rådsförsamling. Det återupprepades att det nya ”Yttre Överhuvudet” var ”praktiskt okänt i Teosofiska Samfundet, då Mr Judge hade anförtrott det till endast några få valda och förtrogna vänner”.

Med denna utveckling gick den teosofiska rörelsen in i en fas, hotande för de noggranna planer som lagts av H. P. Blavatsky och det exempel som William Q. Judge utgjorde. ”Må Teosofiska Samfundet blomstra på bara sitt moraliska värde” hade en av de teosofiska Adepterna sagt. Men detta var just vad de fruktade att göra, de som fanns kvar efter Mr Judge’s frånfälle. De höll inte fast. De gick inte försiktigt framåt. Knappt en vecka hade gått efter hans död när hans närmaste i arbetet förenade sig för att lägga en ”efterträdare” på Teosofiska Samfundets medlemmar.

Den ställning som Judge upptog i Rörelsen hade kommit sig av vad han var och vad han gjorde. Om Judge åtnjöt en särskild plats i de många studerandenas sinnen så var det inte av några försäkringar som gjordes om honom, vare sig av honom själv eller hans stödjare, utan av hans omätbara tjänster för den teosofiska saken. Vad än kan sägas om honom i fråga om möjliga ockulta relationer med HPB och Mästarna gäller till förklaring av hans uppenbara storhet, och i överensstämmelse med densamma, snarare än som grund för att erkänna honom som en ”teosofisk auktoritet” eller ”andlig ledare”.

Dessa relationer vändes nu om i framställningar beträffande Mr Judge’s förmodade ”efterträdare”. Här fanns en person som var ”praktiskt okänd” i Teosofiska Samfundet och som nu skulle godtagas i att ha en hög ockult ”status” bara för att en liten grupp av teosofer sade så. Inte ”moraliska värden” utan ”anspråk” skulle nu erkännas, till alla frågors lösning om teosofiskt ledarskap. Det var en faktisk kränkning av minnet av Judge, att en procedur om ”efterträdarskap” så snart efter hans död etablerades och som kränkte allt han hade stått för i livet. Ofrånkomligen och på mindre än två år kastades Samfundet in i förvirring och ännu en splittring uppkom.

Förhandlingarna i ES-mötet i New York den 29 mars leddes av E. T. Hargrove. Mr Hargrove läste upp för de närvarande några utdrag från vad han uppgav vara från Mr Judge’s dagbok och som erbjöd ”bevis” på den senares ”ständiga förbindelse med Mästarna”. Vidare läste han från ett ”budskap” som angavs vara av HPB till Mr Judge (daterat 3 januari 1895) och där det hänvisades ”Promise” [”Löftet”], den chela som nu erbjöds som Mr Judge’s efterträdare. Det finns flera sådana budskap i framställningen av mötet den 29 mars och där inget av dem uttrycker den styrka och det moraliska djup som karaktäriserar HPBs skrivanden. Vad än ursprunget för dessa budskap kan ha varit kan Mr Hargroves och hans förbundnas användningar av dem knappast rättfärdigas. Efter att ha läst upp dessa ”budskap” avslutade Hargrove med att säga:

Tillit är vår enda räddning, men bara rimligt förnuft borde visa oss att han [Judge] inte kan ha lämnat den kroppen om han inte hade haft en ockult arvinge och efterträdare att ta hans plats, ty det är lagen i Logen. Denna ockulta arvinge är länken mellan oss själva och honom och så vidare från Rajan [en ”ockult” benämning av Judge] till HPB, till Mästarna och till den stora Logen. Det måste finnas denna länk, hans skriftliga dokument visade oss var den fanns, vi har funnit den, har prövat den och bestyrkt den bortom alla frågor, individuellt och gemensamt.

Andra medlemmar i Styrelsen som framträdde tillsammans med Mr Hargrove bekräftade nu vad han hade sagt. James M. Pryse lade fram ett skriftligt utlåtande där han skrev under på Hargroves uppdaganden. J. H. Fussell sade: ”Jag vet av min egen kunskap att vad vår broder Ernest T. Hargrove har uppgivit är sant, att vår chef… inte har lämnat oss genom sin utslitna kropps död… han arbetar fortfarande längs samma linjer som han hittills har arbetat längs och kommer att fortsätta att arbeta så och att leda oss.” H. T. Patterson gav ett liknande vittnesbörd och Claude Falls Wright deklarerade att han hade blivit utsänd av Judge för att se ”Promise” och att ”denna chela gick i trance och sade mig mycket om framtiden”. Mr Wright talade om det fortsatta ”direkta skyddet från Mästarna och Logen” och tillade att ”vi som sitter här har under de senaste få dagarna fått underbara bevis på detta.” Mr och Mrs Grissom lade sina stöd bakom Hargroves försäkranden och slutligen läste Mr E. A. Neresheimer ”en kommunikation från Mästarna” och som han sade han hade mottagit av ”Promise” i mars 1895. Sista meningen i detta budskap, ”under inga omständigheter får Mr Judge veta om detta”, talar inte alltför väl om dess autenticitet. Mr Neresheimer informerade också mötet om att Styrelsen skulle erhålla vidare instruktioner ”vad de än må vara, från Yttre Överhuvudet, med vilka, som jag redan uttalat, är bekant med och så är också de övriga”.

Då de åtta personerna, som förenade sig i att försäkra att en ”efterträdare” hade blivit känd för dem, och detta både genom skriven instruktion från Mr Judge och genom ”ockult” upplysning och ”budskap”, alla var välkända teosofer var det naturligt att deras ord godtogs av nästan var och en i Samfundet. I själva verket var det en fråga om att antingen helt förkasta eller helt acceptera vad Mr Hargrove och hans understödjare sade och att förkasta vad de sagt skulle vara detsamma som att göra skam och misslyckande åt hela rörelsen i Amerika. Dessutom hade Mr Judge’s död utan tvekan upprört medlemmarnas känslor överallt till särskild oro och osäkra undringar om framtiden, så att pamflettens deklaration den 3 april lätt kan ha tagits som uttryck för en ny säkerhet för arbetet.

Det andra årliga Konventet i TS i Amerika hölls mot slutet av april 1896. Även om Mr Judge’s ”ockulta arvtagare och efterträdare” skulle ha varit okänd under loppet av ett år var det vid denna tid ändå en öppen hemlighet att det var Mrs Katherine Tingley, en person som Hargrove två veckor senare yrkade skulle ha gått igenom ”en träning och förberedelse ännu mer sträng och vittomfattande än vad som hade erfarits av vare sig HPB eller WQJ”. Detta senare yttrande framträdde i en sju-sidig rundskrivelse som utgivits av Hargrove den 17 maj för ES-medlemmarna och där han under titeln ”En Ockultists liv” lade fram vad som gick ut på att vara en redogörelse för betydelsefulla händelser i det nya ”Yttre Överhuvudets” liv. Mrs Tingley, som fortfarande kallades ”Promise” i denna rundskrivelse, beskrevs såsom under ledning av ”Mästaren” och Hargrove anförde att Mr Judge flera år innan han dog hade insett hennes ”sanna ockulta ställning” och samtyckt till hennes aktiviteter som ”psykometer”.

Dagen efter att detta rundbrev framträdde tryckte The New York Tribune en artikel om mer än två fulla kolumner, som avslöjade Mrs Tinleys identitet som ”efterträdaren” och som innehöll en lång auktoriserad ”intervju” med henne.[2] Detta öppna tillkännagivande förstärktes för ES-medlemmarna av ännu en konfidentiell rundskrivelse som utgavs den 21 maj och där ”Promise” blev identifierat som Mrs Tingley.

Hargrove, som konventet hade valt till president för TS i Amerika, tog redaktionellt ansvar för The Path, som nu fick namnet Theosophy, och utsåg J. H. Fussell till sin privata sekreterare. Claude Falls Wright kallades till ”viktigare arbeten” som Mr Judge’s ”efterträdares” privata sekreterare. Under Konventet hade Mr Wright vänt sig till medlemmarna beträffande ”Mästarnas” plan att grunda ”en Skola för Antikens Förlorade Mysterier” och Mrs Tingley talade glödande i samma ämne. Medlemmarna reagerade med entusiasm och detta med en stor summa pengar för att stödja det projektet.

Snart efter Konventet gjordes en appell till medlemmarna i ES för att fonder skulle erhållas för ett teosofiskt ”Korståg” runt världen, vilket hade anvisats av ”Mästarna”. Det bidrogs med tusentals dollar och efter stora möten i New York och Boston gav sig Mrs Tingley av till Europa med sina följeslagare, däribland Hargrove och Wright. Mrs Alice L. Cleather förenade sig med sällskapet i Europa. Från avfärden i juni 1896 till återkomsten i San Fransisco i februari 1897 försåg Mr Hargrove tidskriften Theosophy med extatiska månadsrapporter om ”Korstågets” framåtskridande. Som dessa och andra redogörelser klargör markerades ”Korståget” av åtskilliga tecken och underverk. Styrelsen avslöjade att korstågsfararna den 15 juni mitt ute på oceanen erhöll ynnesten av ett ”budskap” från HPB. En annan höjdpunkt på resan var att Mrs Tingley gjorde anspråk på ett möte med ”HPBs lärare, på bergssidan, nära Darjeeling”. Mrs Tingley återger att då hon mötte denna personlighet täljde han på en träplugg för att förbättra oket med rem om en oxe som en chela plöjde med på ett fält inte långt därifrån.[3]

Vid återkomsten till Amerika lades hörnstenen till ”Skolan till Förnyelse av Antikens Förlorade Mysterier” av Mrs Tingley och hennes medhjälpare vid Point Loma, nära San Diego, Kalifornien — en plats som genom en något ”ockult” tillfällighet hade blivit uppenbarad för Mrs Tingley när hon var utomlands. Under sommaren 1897 nådde prisandet av Mrs Tingley som Mr Judge’s ”efterträdare” och som ”Ledare för den Teosofiska Rörelsen över världen” en sådan entusiastisk höjd, att alla mindre ljus förmörkades eller sken som blotta satelliter.

När året framskred började emellertid tecken på missnöje att visa sig. E. T. Hargrove avgick som president och drog sig tillbaka från sin redaktionella plikter i tidskriften Theosophy. August Neresheimer och Mrs. Archibald Keightly (tidigare Mrs Julia Campbell Verplanck, som såsom ”Jasper Niemand” hade skrivit för The Path under Judge’s livstid), och till vilkas förenade vårdnad Mr Judge hade tillägnat The Path, avföll, på grund av redaktionella förhållanden och där Mrs. Keightly stödde Hargrove och Mr Neresheimer stod vid Mrs Tingleys sida. I ett ES-cirkulär av den 3 september 1897 lät Mrs Tingley förstå att hon hade ”föreslagit” Mr Hargrove till president, ty, förklarade hon, ”jag visste att vid denna kris var han den enda möjliga mannen att fylla den platsen”. Några månader senare skulle Mr Hargrove göra ett liknande medgivande, av ett mycket grövre slag, och detta vid tiden för Konventet 1898.

Atmosfären av rivalitet mellan Mr Hargrove och Mrs Tingley var nu så spänd att det påverkade hela EST och TS-medlemskapen i Amerika. Konventets datum flyttades till februari istället för april, den vanliga tiden under alla tidigare år. En ny organisation som skulle kallas ”Universella Broderskapet” planerades och till att presenteras vid Konventet. TS i Amerika skulle införlivas i det ”Universella Broderskapet”. Andra planer lades fram av Mr Hargrove och hans följeslagare. En rundskrivelse sökte underskrifter till stöd för Mr Hargrove som Samfundets president och där Mr Neresheimer angavs som kassör och att Mrs Tingley skulle återuppliva HPBs förutvarande tjänst som korresponderande sekreterare. Lotten förkastades genast av Neresheimer. Hargrove gensvarade med ett cirkulär som deklarerade att allvarliga och uppenbara brister existerade i Samfundet skötsel och utan att nämna Mrs Tingley pläderade han emot hennes överväldigande auktoritet. I sin tur utgav Mrs Tingley ett ES-cirkulär som varnade för ”absolut trolöshet” och för planer som skulle vara ”skadliga för Teosofiska Samfundets intressen”.

Konventet 1898 samlades i Chicago den 18 februari. Delegaterna gavs tryckta kopior av programmet att skapa ”Universella Broderskapet”. Nästan enhälligt antog de planen för den nya organisationen, och som TS i Amerika ingick i, som en del av det ”Universella Broderskapet”.[4] Mrs Tingley blev ledare och ”officiellt Överhuvud” av båda organisationerna, med vetorätt till och med i tillägg till konstitutionen, vilket försåg henne med varje upptänklig kraft. Under den nya konstitutionen kunde hon utse eller avlägsna vilken tjänstehavare som helst i det ”Universella Broderskapet” och åtnjöt högsta kontroll över alla avdelningar och loger som den nya organisationen styrde över. Hargrove och hans efterföljare drog sig nu tillbaka från Konventet och begav sig till en annan hall för att hålla ett eget Konvent. De antog resolutioner som kallade Chicago-konventet illegalt, återbekräftade 1895 års konstitution för TS i Amerika och valde A. H. Spencer till verkställande president. [5] Så långt det gällde antal människor stod Mr Hargrove i ledningen för ett förlorat hopp. Mer än 95 % av medlemmarna stadfäste Chicago-konventets handlingar och endast 200 av totalt omkring 6000 medlemmar förende sig med Hargrove och hans närstående. Men Mr Hargrove hade inte med sina protester agerat mot handlingarnas riktning inom Samfundet under Mrs Tingleys ledning. Den 1 mars 1898 publicerade han en dokumentär framställning av ett möte han hade kallat till och ledde i Chicago den 19 februari och i vilket han läst upp kopior av en serie brev från honom till Mrs Tingley. Tyngden i denna korrespondens gäller att han, Hargrove, hade gjort Mrs Tingley till Yttre Överhuvud och att han nu insåg att han hade gjort ett allvarligt fel. Han skiljde henne därvid från hennes tjänst och sade att han gjorde detta ”på Mästarens order”. Han tillade att ”det Yttre Överhuvudet som skall följa har redan blivit utsett av Mästaren”. Särskilt beträffande Mrs Tingleys upphöjelse till ställningen av Judge’s ”efterträdare” skrev Hargrove den 30 januari 1898:

Min käre vän, du har nu gjort en fruktansvärd röra av detta — detta är den enkla sanningen. Du fördes in som Y[ttre] H[uvud] såsom den enda person i sikte, redo och till hands vid den tiden. Vi var alla hjärtligt glada att välkomna dig, för du löste problemet som ställde sig för oss — vem som skulle vara YH. Du var ett slags neutralt centrum som vi kunde samla oss omkring och de flesta av oss hejade med glädje på rätt bra, för du löste vår svårighet och vi hade rikliga tecken på att några medlemmar av Logen arbetade genom dig, att du hade höga och sällsynta mediumistiska och psykiska förmågor och att du var lärjunge i Logen. Så saker och ting flöt vidare, under en tid.

Vår entusiasm och önskan att se allt gå väl förde en del av oss alltför långt – förde mig för långt, till den grad att … leda mig till att använda mitt personliga inflytande med människor för att få dem att godtaga dig som YH. Jag tänkte att det var för arbetets bästa, men sedan dess har jag lärt mig bättre. [Kursiveringar tillagda.]

Korrespondensen som publicerades av Mr Hargrove och hans kommentarer till privata möten i Styrelsen och som hölls efter Mr Judge’s död gör det tämligen tydligt att Hargroves inflytande, snarare än någon skriven instruktion från Mr Judge, förde Styrelsen till att deklarera att ”Promise” eller Mrs Tingley var Judge’s ”ockulta efterträdare”. Vidare belägg för något slags fantastiskt fifflande med fakta – huruvida med falsarier genom psykisk glamor eller avsiktliga, om än plikttrogna, sådana, – vilket, eller hur, antagligen aldrig kommer att slutgiltigt avgöras – finns i ett brev av Joseph H. Fussell till en medlem i Nya Zeeland, prästen S. J. Neill.[6] Detta brev är i Mr Fussells egen handstil och daterat 28 mars 1896 — dagen innan Mr Fussell med sex andra högtidligen samtyckte till allt som E. T. Hargrove försäkrade beträffande ”instruktionerna” från Mr Judge. Brevet lyder som följer:

28 mars -96
144 Madison Ave. New York

Det var denna densamme Fussell som den 29 mars 1896 högtidligen försäkrade vid ES-mötet i New York: ”Jag önskar först säga att jag av min egen kunskap vet, att vad vår broder Ernest T. Hargrove har uppgivit är sant. …” Hargrove hade entydigt hävdat att Mr Judge’s ”dokument” hade upptäckts, att dessa anvisade Styrelsens bildande och antydde det nya ”Yttre Överhuvudets” identitet. Men den 28 mars uppger Mr Fussell att Styrelsen framställts som ett ”förslag” att underställas ES-medlemmarna för deras samtycke!

Vem säger sanningen och när säger han sanningen? Sade Fussell sanningen för Neill? Varför undertecknade han i så fall pamfletten daterad 23 april med försäkran om att Mr Judge hade beordrat Styrelsens bildande? Om Hargrove säger sanningen i sitt brev av den 30 januari 1898 till Mrs Tingley, då använde han blott och bart sitt ”inflytande”, med stöd av sju andra medlemmar i Styrelsen, till att förskansa Mrs Tingley i att vara ”ockult” efterträdare åt Judge, när det härvid ändå inte alls fanns några klara anvisningar från Judge.

Vad gäller Mr Judge’s effekter är så här mycket känt: Nästan genast efter tjänsterna vid begravningen tog sig E. A. Neresheimer och C. A. Griscom till Mrs Judge och begärde och erhöll av henne nycklarna till Mr Judge’s skrivbord och till det skåp där han förvarat sina personliga dokument. När Mrs Judge senare besökte högkvarteret fann hon inga av Mr Judge’s privata dokument i hans skrivbord och då hon gick till hans förvaringsskåp fann hon det tomt. Vilka dokument som än kan ha tagits från dessa platser har aldrig klargjorts och blivit identifierade. I varje fall visste Mr Fussell flera dagar senare ingenting om några ”anvisningar” när han den 28 mars skrev till Rev. S. J. Neill.

Den senare historiska tiden för ”Universella Broderskapet” och Teosofiska Samfundet vilka grundades av Mrs Tingley [*] ger inte uttryck för mycket, utom i liknande anspråk på att vara hennes ”efterträdare”, och detta i liknande ockult betydelse. Mrs Tingley dog i Point Loma den 11 juli 1929. [**] I ett tryckt brev av den 29 juli 1929 till både de ”exoteriska” medlemmarna i Point Loma-samfundet och till ”medlemmarna i ES” yrkade Dr Gottfried de Purucker, som länge hade varit förbunden med Mrs Tingley, på ockult efterträdarskap för sin egen räkning. Det brevet sade delvis:

Alla kamrater här känner en enastående tillit inför framtiden, ty de vet att arbetet är helt säkerställt, och varde tack åt de odödliga gudarna! för att de litar på den, som nu tar Styrelsetömmarna i sin hand, i efterträdarelinjen från HPB, WQJ och KT. …

När jag tar på mig den tunga bördan av ansvar som ålagts mig av KT’s förordnande av mig till att efterträda henne … inser jag att på grund av arbetet och vår vördade KT, och ännu mera av mina två tidigare stora företrädares arbete, har våra medlemmar blivit tränade, lärda att reflektera över, och inta en intuitiv förståelse av, vad den Teosofiska Rörelsen betyder, inte bara för oss själva utan för mänskligheten.

I sin information till medlemmarna om sin egen ockulta status och vissa av sina relationer uppnår Dr de Purucker utan annan ”efterträdares” motstycke en höjdpunkt:

Tre gånger nyligen, före och efter KT’s frånfälle, har en av våra Stora Ledare varit med mig här i Lomaland. Jag skall öppna mitt hjärta för er och berätta något för er. De två Mästarna som ursprungligen grundade Teosofiska Samfundet och som är ES-ledare arbetar fortfarande med Samfundet både i det inre och yttre och för Samfundet. … Var och en av dessa har sedan HPBs dagar gjort stora framsteg på initieringsvägen …

Jag har sett och konverserat med Mästare M under senaste månaden och två gånger har Mästaren KH varit på mitt kontor, en gång ensam och en gång med en chela, …

Senare samma år den första september skrev Dr de Purucker ett annat brev till medlemmarna och bad om en ny konstitution för att bättre kunna använda ”krafterna” som nu fokuserades på hans ödmjuka person. I beskrivning av dem sade han: ”De andliga och intellektuella krafter som ibland strömmar genom mig från den Stora Logen tycks nästan slita min varelses stomme i stycken, så starka är de. …” Medlemmarna gensvarade med att förse den nye ‘Ledaren‘ med oreserverade krafter till att ordna med Samfundets program och principer, ”att ta sådana steg och mått som enligt hans bedömning skall vara nödvändiga för att trygga Teosofiska Samfundets bästa intressen” och ”att ta bort vilken tjänstehavare som helst från sin ställning i Teosofiska Samfundet, när Ledaren bedömer sådan handling ligger i Samfundets bästa intresse.”

Det andra brevet innehöll också följande försäkranden:

…då jag är mellanhanden eller medlaren mellan den Stora Logen av Medkänslans och Visdomens Mästare och TS:s allmänna medlemskap och särskilt så beträffande ES, och varande kanalen genom vilken logekrafterna strömmar, så utgör jag också Läraren och kommer att föra vidare vad jag får och kan till dem som visar sig själva vara lämpliga och redo till att mottaga.

Följaktligen kommer det att vara min plikt, så snart tid och styrka låter mig göra så, att utfärda nya ES-läror, av mycket djupare och esoteriskt slag, än de som blev utgivna till och med av HPB eller WQJ eller genom vår älskade Katherine Tingley. Detta kan jag göra av den enkla anledningen att dessa, mina tre stora företrädare, aldrig hade möjlighet att göra vad Karman nu ålägger och förmår mig att göra: att bestorma Ödets Portar och öppna en väg in i Mysterierna, ty genom vår KT:s livsarbete är medlemmarna nu redo att höra och därför att mottaga vad jag kan ge dem — en möjlighet av oräkneligt strålande löfte, som varken HPB eller WQJ och inte ens KT hade.

Alltigenom sitt innehav av ”Ledarens” tjänst i Point Loma Teosofiska Samfundet skulle detta yrkande på ockult efterträdarskap komma att vara Dr de Puruckers tema. Förutom hans allvarliga försök 1931, vid den årliga minnesdagen av HPBs födelse, att föra samman medlemmarna av andra Teosofiska Samfund och in i det ”sanna” Point Loma-samfundet – en gest av ”broderskap” och ”återförening” som knappast kunde lyckas så länge som Mrs Besant i Adyar och Dr de Purucker i Point Loma båda yrkade på att representera den ”sanna” teosofiska successionen – var Dr de Puruckers regim händelselös. I brist på Mrs Tingleys kapaciteter för artisterier drevs Point Loma– ledaren till skilda metoder för att få fram pengar för att hålla organisationen samman. I sitt tredje brev tillkännagavs samfundsavgifterna till att vara 12 dollar årligen och senare försök gjordes att överföra ett lån på 400 000 dollar genom kreditattester som såldes till hängivna medlemmar. Tidigt 1943 sålde slutligen Samfundet sina landinnehav i Point Loma och flyttade i juni till Covina i Kalifornien. Den Point Loma-egendom som förvärvades på Mrs Tingleys tid hade från början uppgått till 330 tunnland [1,3 kvadratkilometer] och där ett antal byggnader hade uppförts för att husera Samfundets aktiviteter – vilket inkluderade ett ”Teosofiskt Universitet” – och för att förse arbetande tjänstemän och boende medlemmar med bostäder. Vid tid för försäljningen hade dessa besittningar minskat till 78 tunnland [0,3 kvkm]. Nästa plats var en 41 tunnlands egendom nära Covina, men Samfundet har nyligen [dvs. 1950] tillkännagivit att flytta högkvarteret till en annan plats. [***]

Snart efter flytten av högkvarteret till Covina dog Dr de Purucker den 27 september 1942 av ett hjärtslag vid 68 års ålder. Efter några dagar gavs det till känna att Samfundets affärer skulle ledas av ett ”kabinett” av fem medlemmar och den 8 oktober utgav kabinettets ordförande Iverson L. Harris följande förklaring:

Ända sedan dess grundande har Teosofiska Samfundet stått under ledning av en obruten succession av ledare och den nuvarande situationen av att vara ställd under den senare ledarens kabinett är enbart temporär, den normala processen av intervallet mellan en ledares frånfälle och en nästas tillträde.

Dr Gottfried de Purucker lämnade fulla och detaljerade instruktioner till sitt kabinett vad gäller att utföra hans önskningar i händelse av hans frånfälle. Dessa utföres nu med fullt samtycke och förtoende av Samfundets medlemmar här och annorstädes.[7]

Tre år senare tillkännagav Samfundets officiella organ the Theosophical Forum att överste Arthur L. Conger hade valts att efterträda Dr de Purucker som ledare.[8] Yrkandena som blev gjorda för överste Conger var, om än mera dämpade, inte på något betydande sätt annorlunda än de som gjordes tidigare, vare sig av Mrs Tingley eller Dr de Purucker. Ett prov på den sortens ting som uttrycktes av överste Conger lämnas genom en återblick i Theosophical Forum i februari 1948, där den skrivande G. F. Knoche förklarar varför varken Mrs Tingley, G. de P. och icke heller överste Conger, före deras ”utnämningar” till ”Yttre Överhuvuden”, var vare sig långvariga eller ständiga medlemmar i Point Loma-ES. [9] Förklaringen är denna:

Vad uppenbarar allt detta? För det första att så nära som det dolda bandet är mellan en lärare och hans efterträdare kan läraren själv vara eller inte vara fullt medveten om vem som skall efterträda honom. För det andra och nog så betecknande har ingen av våra lärare någonsin formellt utnämnt sin efterträdare. Om vi tror, så som vi muntligen bekänner, att TS lyder under Mästarnas skyddande vård, är det då inte uppenbart att endast de utövar rätten till utnämnanden? Är det inte lika klart att var och en som är till att bli efterträdare måste de facto ha stått under en Mästares direkta träning?

En punkt av intresse i denna artikel av Miss Knoche relaterar vidare till den omnämnda boken som har titeln The Dialogues of G. de Purucker [G. de Puruckers dialoger] och som för sitt innehåll återger ”de privata uppteckningarna i Katherine Tingleys Memorial Group [KT:s Minnesgrupp], en esoterisk kropp formad av G. De Purucker, snart efter det upptagna Teosofiska Samfundets huvudmannaskap år 1929”. Enligt anmälaren överste Conger var den efterträdande ledaren ”auktoriserad att öppet och vitt sprida” denna uppteckning av ”esoteriska läror”. Anmälaren hävdar att dessa uppenbarelser offentliggjordes i enlighet med vad som påstås vara bruket bland historiens initierade. Hon förklarar att ”TS troget har följt den arkaiska regeln”. Recensionen citerar sedan ur Mr Judge’s ES-handlingar beträffande vad som skall hållas exoteriskt och vad som inte skall uppenbaras och fortsätter med att återvända till att Dr de Purucker lärde ”öppet” vad Judge hade anvisat skulle hållas hemligt. Man antar att detta erbjudes som bevis på att Dr de Purucker hade samma auktoritet, eller snarare mera auktoritet än Judge, i att bestämma vad som kan göras till ”offentliga” läror. Och i publiceringen av de Puruckers hemliga läror var den näste i linjen, överste Conger, priviligierad att göra ännu vidare avslöjanden.

Här uppkommer en naturlig fråga om allt detta och Miss Knoche frågar så helt riktigt:

…om allt som var esoteriskt publiceras, vad skall då ES bestå av? Vad finns kvar för de studerande, vars hjärtan längtar efter mera än vad de exoteriska verken förmedlar?

Det svar som ges är att de ”högre graderna” fortfarande håller större hemligheter och medan KT:s minnesgrupp var de Purucker’s ES ”kan det ha funnits en ännu hemligare grupp av individer, vilka erbjöd en möjlighet att stärka och inspirera KTMG [KT:s Minnesgrupp]”. Men det påstås att dessa grupper ”dör” med varje ”efterföljares” död. Således är den verkliga läraren en person, och inte ”budskapet” som den läraren förmedlar. Efter en ledares död kan studerande hoppas att bli ledda av en ”stark karmisk guide in i den nya esoteriska kanalen som öppnas av den efterträdande Läraren”.

I fråga om ockult lärjungaskap och esoteriska instruktioner kommer till och med en blott ”exoterisk” studerande av H. P. Blavatsky och William Q. Judge att vara i stånd att inse och erkänna den vida klyfta som skiljer de nu berörda novelliknande doktrinerna från den ursprungliga undervisningen.

Det finns inte mycket mer att återge beträffande Covina-samfundets aktiviteter, kanske förutom att säga att de blev mycket försvagade och förminskade efter Mrs Tingley’s lednings praktfulla dagar och att ett eller annat år efter kriget en del av de äldsta och mest trofulla inneboende medlemmarna blev förpliktade att lämna högkvarteret i Covina, tydligen för att ge vidare utrymme för yngre medlemmar. Bland de som lämnade fanns Iverson L. Harris, ovan citerad som ordförande för de Puruckers kabinett, Mr W. Emmet Small, länge förbunden med arbetet i att utge Theosophical Forum, och flera andra.

Överste Arthur L. Conger, den tredje av ledarna i Covina-samfundets ”efterträdare”, dog av ett hjärtslag den 22 februari 1951 under hans 79:e år. Sju dagar senare den 1 mars tillkännagavs att James A. Long, en tidigare rådgivare och konsult i Förenta Staternas utrikesdepartement, är Samfundets ”nya Överhuvud”, efterträdande överste Conger. Mr Long sade till pressen att Samfundets huvudkvarter skall flyttas till Altadena där egendom förvärvas.[10]

— * —

Fotnoter:

(1) Theosophy (The Path, May, 1896), XI, 40. (Se även Letters That Have Helped Me (1946 års uppl.}, p. 274.)

(2) New York Tribune, May 18, 1896.

(3) The Gods Await, Katherine Tingley (Point Loma: Woman's International Theosophical League, 1926), p. 155.

(4) See Report of fourth annual convention of T.S.A. in Universal Brotherhood (March, 1898), XIl, 313.

(5) The Theosophical Forum, New Series (February, 1898), III, 14–22. Also contains new constitution of the “Universal Brotherhood.”

(6) Originalet till Mr Fussell’s brev av den 28 mars 1896 till S. J. Neill är i detta verks redaktörers besittning.

*) ”Universella Broderskapet”, den delen av Samfundets namn, övergavs efter Mrs Tingleys död.

**) Katherine Tingley dog på Visingsö i Sverige, den 11 juli 1929, 82 år gammal.. (Ö. a.)

***) Pasadena i Kalifornien. (Ö. a.)

(7) The Los Angeles Times, October 9, 1942.

(8) The Theosophical Forum (December, 1945), XXIII, 551.

(9) The Theosophical Forum (February, 1948), XXVI, 73.

(10) Pasadena Star–News, Feb. 24 and March 1, 1951.

— o O o —