Fortsatta strömningar – kap 21 ur boken Teosofiska Rörelsen 1875-1950

HÄNDELSERNAS UTVECKLINGAR i den teosofiska världen efter Mr Judge’s död – eller efter 1898, som åtminstone i Förenta Staterna tycks ha varit ett kritiskt avgörande år av beslut, – reser hos sökaren en stor fråga om teosofisk historia. Vad är i sjäva verket den teosofiska rörelsen? Och kan den sägas ha någon verklig existens under 1900-talet? Om rörelsen är en pågående kraft i den moderna världen, var skulle yttringar av det kunna sökas? Hur kan de kännas igen?

Till och med innan bedrägeriet mot William Q. Judge, det första i hans liv, det av mrs Besant och överste Olcott, och sedan efter hans död av olika ”efterträdares” anspråk, hade det blivit tydligt att den teosofiska rörelsens historia inte alls är någon historia för ett eller flera samfund under det namnet. När HPB lämnade Indien 1885 sjönk tydligt Adyar-samfundet till en religiös organisations ställning med organisatoriska sekters alla svagheter och defekter. Sedan dess tycks Adyars huvudsakliga funktion ha varit att ofreda HPB, och hejda hennes arbete, och efter hennes frånfälle att göra detsamma mot William Q. Judge. Att i detalj gå vidare i Adyar-samfundets historia efter 1900 skulle vara att i namn av historisk ”fullständighet” utföra en melankolisk ritual, medan vitala strömmar av teosofiska inflytanden, om sådana fanns, och som uppstod ur andra källor, skulle komma att förbigås. Samma allmänna analys gäller för rörelsens andra organisatoriska delar. Om någonting i teosofisk historia skulle kunna läras av 1800-talets sista tio år, så är det att organisationer och organisatoriska yrkanden, vare sig ”exoteriska” eller ”esoteriska”, inte har något nödvändigt samband med den ursprungliga teosofiska rörelsens inspiration och mening.

Särskilt under 1898 började en livlig period i teosofiska sekters och kulters uppkomster. Kort efter det amerikanska samfundets splittring, i Hargrove-gruppen och samfundets större del som leddes av Mrs Tingley, bildades ett annat samfund i New York av dr J. H. Salisbury, som hade känt Mr Judge väl, och Donald Nicholson, ledande redaktör för New York Tribune och ännu en tidig vän till HPB och Judge. Den gruppen kallade sig för New Yorks Teosofiska Samfund. I lugn och ro var det aktivt i den staden under många år och bland de teosofiska tidskrifterna representerades det av The Word, som redigerades av Harold C. Percival. Till denna grupp var också Alexander Wilder ansluten, den platonske akademiker som hade hjälpt HPB att få fram en utgivare av Isis Unveiled, och mrs Laura Langford (tidigare mrs Laura Halloway, som nämndes i kapitel XX).

Ett annat sidoskott i det amerikanska samfundets uppdelning var ”The Temple of the People” [Folkets tempel] som började 1899 med ett cirkulär som utgavs från Syracuse, New York, undertecknat av dr W. H. Dower och Frances J. Meyers. Enligt ”tempel”-litteraturen besöktes ”två studerande i ockultism” av en ”Mästare” i en stad österut (Syracuse) och som instruerade dem, utifrån att deras ”astrala” utveckling var sådan, att de kunde komma till användning för att bilda ett ”sant centrum i ockultism”.

Sedan den tiden [fortsätter ett tempel-cirkulär] har då åren har gått en nästan ständig inbördes förbindelse pågått mellan några av dessa Mästare och de två ovan nämnda, såväl som med gruppen, som har bildats enligt deras anvisning. Ingen stor vetenskaplig upptäckt har gjorts sedan1898, utan att någon föregående kunskap om detsamma givits till nämnda gruppen. …[1]

Mrs Francia A. La Due var en ”chela” [lärjunge] i ”templet” och tidigt under 1900-talet blev hon ”beordrad” att etablera en koloni i Halcyon, Kalifornien. Mrs La Due’s ”budskap från Mästarna”, utgivna under pseudonymen ”Blue Star”, utgjorde ”templets” inspiration, fram till hennes död 1923. Under en tid erhöll ”templet” en avsevärd anhängarskara, före detta medlemmar av TS i Amerika etablerade avdelningar i olika städer, och avdelningar av det ”Universella Broderskapet” uppstod, men då konkurrerande ”initierade” på andra håll erbjöd ”nya budskap” från Mästarna förlorade templet den unika särställning det kan ha haft och är nu bara ett av de olika kvarvarande fragmenten av ”efterträdarskapens” bländverk. Bland det mer anmärkningsvärda i templets yrkande på att äga en ”ockult” betydelse var en pamflett som utgavs 1928 av dr W. H. Dower, Mrs La Due’s efterträdare, och som enligt dess undertitel innehöll ”mera Stanzas, öppnade ur Dzyans bok”. [2] (Dzyans Stanzas är de forntida strofer som Madame Blavatsky grundade Den hemliga läran på.) Detta något kusliga erbjudande talar om dagen när fåglar och bestrar skall utfordras med ”purpurfärgade brödsäden, gåvor direkt från Gudarna” och är förenat med en besynnerlig zoologisk fantasi som redogjorde för hur en vild vit tjur gav faderskap åt en vit hon-kalv (ur en stor röd ko), med tre horn, ett med en diamanttopp, som växte med många alnar om dagen.

Mrs Alice L. Clether, som under en tid understödde Mrs Tingley, drog sig 1899 helt bort från det Universella Broderskapet och på senare år samlade hon en grupp lärjungar som hon delgav sin egen version av teosofisk historia och lärdom. Efter att ha rest på kontinenten en tid flyttade hon om till Indien. När oenigheter beträffande Mr Leadbeater återupplivades i Adyar-samfundet i början av 20-talet publicerade Mrs Clether några småböcker till försvar av HPB. De innefattar H. P. Blavatsky: A Great Betrayal, H. P. Blavatsky: Her Work for Humanity och H. P. Blavatsky as I Knew Her. Alla utgivna i Calcutta 1922 och 1923. Olyckligtvis är dessa arbeten störda av antagandet att Mr Judge hade blivit vilseledd och dominerad av Mrs Tingley — en uppfattning som tydligen delades av H. N. Stokes, utgivare av O. E. Library Critic i Washington D. C., och av William Kingsland, författare av The Real H. P. Blavatsky som utgavs i London 1928. Under många år var Mr Basil Crump förenad med Mrs Clether och deltog i hennes aktiviteter, bland annat med att utge en omtryckning av originalupplagan av The Voice of the Silence [Tystnadens röst], enligt en överskrift då utgiven ”på begäran av the Tashi Lama” i Tibet. Mrs Clether och hennes associerade bildade också en Blavatsky-sammanslutning för att ”föreviga minnet och arbetet” av HPB och som medlemmar i Mrs Besant’s samfund förvägrades inträde i.

Också den moderna rörelsen känd som antroposofi kom från den teosofiska stammen och detta som en följd av olikheter mellan mrs Besant och Rudolf Steiner, som var den tyska sektionens generalsekreterare i Teosofiska Samfundet. Medan Steiner bildade Antroposofiska Sällskapet 1912 uppkom inte den verkliga brytningen med Adyar förrän 1913, när mrs Besant, som ogillade Steiners misslyckande att stödja ”Orden för Stjärnan i Öster”, drog tillbaka den tyska sektionens stiftelseurkund, uteslöt alla dess avdelningar och annulerade medlemsdiplomen för mer än 2.000 medlemmar.[3]

Inom några få månader tilltog förlusten av dessa medlemmar med att ytterligare ett tusental medlemmar i olika europeiska länder utträdde i protest mot mrs Besant’s egenmäktiga förfaranden. Det bör noteras att Steiner gav sina egna karaktäristiska ”läror” och att hans nuvarande anhängare hävdar att han alltid följde sin ”egen linje”, också medan han var i Adyar-samfundet. Hursomhelst fick det antroposofiska sällskapet avsevärt inflytande i Tyskland och betydande medlemstal i hela Europa. Det sällskapets inspiration har överlag berott på dr Steiners ”ockulta” kommunikationer och instruktioner. Han dog 1925. Ett inslag i dr Steiners inflytande som förtjänar uppmärksamhet är jordbruksreformer som han åstadkom. I Förenta Staterna är det känt som biodynamisk trädgårdsodling och har mycket gemensamt med den organiska trädgårdsrörelse som grundades av Sir Albert Howard. I New York City finns ett stort och inflytelserikt centrum i en Steinerinspirerad rörelse.

Sedan George R. S. Mead ställt sig vid mrs Besants sida i ”saken mot William Q. Judge” förblev han hennes hängivne medhjälpare fram till överste Olcotts död. Men de följande ”Adyar-manifestationerna”, som förklarade mrs Besant som president-grundarens efterträdare, var mer än han kunde finna sig i och han lämnade henne och bildade sedan the Quest Society för jämförande av religioner och psykisk forskning. Hans tidskrift the Quest utgavs mellan 1909 och 1930, fick en större spridning och förtjänade respekt för det samfundets aktiviteter och ändamål. Mr Mead dog 1934.

Max Heindel var först medlem i mrs Besants samfund, höll föredrag i dess amerikanska sektion, påverkades av Steiners arbeten, utvecklade efter en tid på sitt eget sätt ett nytt ”rosencreutz”-samfund och kom ut med en bok som hette The Rosicrucian Cosmo-Conception. Liksom dr Steiner betonade mr Heindel särskilt Jesu mission, dessutom med den förtrollande idén om rosencreutz-”mysterierna”. Han förlade sitt huvudkvarter vid Oceanside i Kalifornien och byggde upp en livskraftig sammanslutning med medlemmar i världens alla delar. Efter mr Heindels död fortsatte hans hustru med att leda den gruppens verksamheter men efter hennes frånfälle har den grenen av moderna rosencreutsare visat liten aktivitet.

Allt eftersom åren gick hänvisade lyckligtvis ”ockultismens” nya apostlar och uppenbarare allt mindre till teosofi, om än det var den teosofiska rörelsens böcker som de vände sig till, för att få material för att konstruera sina ”läror” med. Teosofin hade inte längre något ”nymodighetens” intresse och mrs Besant och mrs Tingley hade redan uttömmande använt sensualismens metoder. Ett register över dem som skiljde sig från de befintliga teosofiska samfunden under 1900-talets första årtionden skulle behöva innefatta massor av indvider och grupper, alltifrån ärliga ansträngningar att föra rörelsens arbeten vidare till nästan skrälliga bemödanden för att exploatera människors svagheter och känsligheter. Två medlemmar i Besant-samfundet i Förenta Staterna, Alice A. Evans och Foster Bailey, förenade sina krafter i äktenskap och bildade ”Arcane-skolan” och under många år höll de studiegrupper och korrespondenskurser under påstådd ledning av en ”Tibetan”-lärare. Anhängare till mrs Baileys kommunikationer, frukter av automatisk skrift, belönades med ”profetior” som sträckte sig över olika tider av år och detta med ökande betoningar av ”bön” och ”Guds plan av kärlek och ljus”. Mrs Bailey dog 1949 vid 70 års ålder. Följande utdag är från en bulletin av mrs Bailey till sina studerande i Arcane-skolan och uttrycker hennes aktiviteters finansiella aspekter:

Var goda och fortsätt med att upprätthålla meditationen för rätta riktlinjer med pengar för hierarkiens arbete, så som ni har gjort. … Jag noterar … att lärjungar som under flera år givit 10 dollar i månaden nu ger 15 … Vi måste alla göra vårt yttersta genom meditation och genom att göra andra intresserade och genom självuppoffring förbereda för Kristi ankomst. [4]

En av de bättre gestalterna på vad som kan kallas den teosofiska rörelsens marginaler är Manly P. Hall, som föreläst i ”ockulta” ämnen i Los Angeles sedan i början av 20-talet. Mr Hall har skrivit ett antal böcker som behandlar mystika kulturer och i förhållanden som rörelsens grundare aldrig talade eller skrev om offentligt visar hans verk en märklig frånvaro av förtegenhet. Kanske är det mr Halls verksamheter som hypnotisör som starkast bevisar hans likgiltighet för de arbetslinjer som HP Blavatsky etablerade. För några år sedan gavs han avsevärd publicitet, då en skådespelare som han hypnotiserat rev sönder föremål i vanföreställningen att hålla på att dö i brist på luft.[5] På senare tid har mr Hall varit förenad med andra teosofer i utgivningen av HP Blavatskys samlade verk.

Den mest grälla av alla pseudo-ockulta rörelser på senare år var Ballards ”Jag är”-rörelse. Den hade sitt huvudkvarter i Los Angeles. Med skräniga anspråk på krafter som mr Ballard besatt (då han för övrigt sade sig vara en reinkarnation av George Washington) och genom att försäkra att de stod i kommunikation med ”Den Uppståndne Mästaren Saint Germain”, ”Mästaren Jesus” och olika andra personligheter, vann mr och mrs Ballard med sonen Donald många efterföljare mellan åren 1936 och -40 på amerikanska västkusten och annorstädes. [6] De hävdade att de psykologiska krafter som utövades av dem själva och deras anhängare förhindrade att hela Kaliforniens kust gled ner i Stilla havet. Under en tid var Ballards i stånd att fylla Shrine-konserthuset i Los Angeles med förvirrade och mirakelsökande entusiaster. Deras böcker innehåller förvanskade och förvirrade fragment av teosofiska doktriner och åtskilliga ”uppstigna mästares budskap”. Som ”budbärarna” reste Ballards omkring i landet, utfärdade åkallanden samt ”påbud” mot sina fiender och utlovade utomordentliga förmåner som deras arbeten skulle medföra. Mr Ballard dog i december 1939 och medan mrs Ballard och sonen Donald fortsatte ”hans arbete” så medförde, efter anklagelser om bedrägeri genom brevpost, två utslag i federala domstolar betydande nedslagenheter för både Ballards och deras anhängare. Även om inga fällande domar uppkom är sedan dess ”Jag är”-rörelsen relativt obemärkt.

För dem som de traditionella religiösa organisationerna har upphört att kunna attrahera tycks det inte finnas något slut på lockelsernas förgreningar i det ”ockulta” och ”mystiska”. Rosenkorsarna AMORC i San Jose i Kalifornien erbjuder en imponerande litteratur och instruerande kurser i ”The Secret Heritage” [Det hemliga arvegodset]. Deras reklamprogram är så omfångsrikt att det även innefattar vetenskapliga tidskrifter. Inviterna vänder sig i mycket hög grad till individens begär efter kraft. En broschyr säger att ”rosenkorsarna vet hur man skall uppnå underbara ting med denna naturliga kraft men inte för var och en kan ämnet kommas fram med. Man måste vara redo för denna kunskap, vara redo att gå bortom vad man redan vet.” För betalningar erbjuder rosenkorsarna kurser i personlig utveckling som leder från grad till grad och slutligen till rosenkorsarnas slag av ”adeptskap”.

The Lemurian Fellowship [Den lemuriska gemenskapen] tillägnad ”The Lemurian Theo-Christic Philosophy” [Den lemuriska teo-kristna filosofin] uppkom i Wisconsin 1936 och förlades 1942 till Kalifornien. Den gruppen upprättade ett ”Temple of the Jewelled Cross” [Det juvelprydda korsets tempel] i Los Angeles och kallar sig ”den direkta representanten och kanalen för offentliggörandet av information och alla råd och planer för Den Nya Civilisationens och Ordningens Integration”. Det sägs att det lemuriska kamratskapet är ansvarigt för ”spridningar av de äldre brödernas planer och förslag”. Medlemskapets energi har följande slogan ”var lemurisk och räkna dig själv till rasen som strävar efter att vara kunglig”. [7]

Ännu ett inslag på den psykiska scenen i Förenta Staterna beror indirekt på den teosofiska rörelsen och det är besök från österlandet av ”swamis” och ”yogis”. [8]

Den kanske bäst kända av dessa företagssamma orientaler är ”Paramahansa Yogananda” vars självbiografi nyligen gavs ut här i landet. 1940 stämdes Yogananda på $ 500.000 av en tidigare bundsförvant, Nirad Ranjan Chowdhury, som yrkade på att de två ursprungligen varit kompanjoner i Self-Realization Fellowship Church, Inc., [Det självförverkligande kamratskapets kyrka AB] med överenskommelse att dela lika på vinsten. [9] Swami Yogananda hade tidigare stämts av en annan av sina partner, Dhirananda, som 1935 vann ett domstolsutslag om $ 7.900 mot Yogananda för en revers på $ 8.000 som den senare inte betalat. [10]

Sådana finansiella kivanden bland swamis har emellertid haft liten effekt på deras trogna anhängare. Yoganandas ”Yogoda”-kult ger fulla belägg för fortsatt välstånd, med ett utvecklat ”ashram” med utsikt över havet vid Encinitas i Kalifornien, och erbjuder åtskilliga böcker och tidskrifter till försäljning.

Det mysteriösa österlandet har också betjänat västerländska framställare av förmodade ”ockulta” hemligheter. Alltifrån Paul Brunton med sin romantiska version av orientaliska hemligheter och krafter till Edwin J. Dingle och hans institut för mentalfysik i Los Angeles tycks det inte finnas någon gräns för fascinationernas mångfald i vad som betitlats ”österländskt” har att erbjuda naiva och mirakelsökande västerlänningar. En tripp till Indien, eller Tibet, som var fallet med Theos Bernard, räcker för att försätta den resande i en atmosfär av ockulta förtrollningar. Han kan sörja för underhållning åt uttråkade intellektuella och sofistikerade människor i Europa, på den märklige ryssens Gurdijeffs sätt, eller klä upp sig i turban och sidenjacka och flankerad av glödande rökoffer framträda inför en mer proletär publik — i vilket som helst fall är anhängarskap tillförsäkrat.

En följd av denna gradvisa ”assimilering” av teosofiska och pseudo-teosofiska idéer i 1900-talets allmänna kultur har varit att teosofin sekulariserats, eller till och med ”gjorts hednisk”. Under den teosofiska rörelsens ledning av H P Blavatsky och Mr Judge var rörelsen i sitt förhållande till det religiösa, intellektuella och sociala status quo om inte revolutionär, så i varje fall stridande. Den utmanade det västerländska vardagslivets religiösa dogmer, vetenskapliga materialism och hycklande moral. Men då en atmosfär av detta sekulära så sakta smög sig tillbaka in i organisationerna som själva kallade sig teosofiska tog prästerliga yrkanden och ”ockulta” poseranden de moraliska modens plats, medan nya teosofiska ”uppenbarelsers” auktoriteter reducerade individuella reflektioners och teosofiska principers tillämpningars livskrafter. När medlemmarna i teosofiska samfund började vördnadsfullt tala om ”Gud” och ”Guds plan” eller tillgripa liknande former av religiösa människoliknanden utgjorde rörelsen inte längre något hot mot kyrkornas säkerhet – den hade blivit blott en kyrkornas imitatör – och den kritik som både vetenskap och teosofi en gång hade riktat mot organiserad religion blev nu logiskt tillämpbar mot de teosofiska samfunden själva. Ingen vetenskapsman behövde därför ta teosofin seriöst, så länge den presenterades för honom genom sådana samfund. 1700-talets skepticism och 1800-talets agnosticism hade effektivt och tillräckligt behandlat sådana slag av supernaturalism. I motsats till sådan ”teosofi” var det vetenskapsmännen – eller många bland dem – som stod för moraliskt mod i sökande av sanning, medan teosoferna hade blivit en sekt av milda konformister, kanske med en ny teologisk vokabulär, men utan att erbjuda någon verklig utmaning mot tidens sinnen.

Spridningen av rörelsens inflytande slog emellertid igenom i andra och mer konstruktiva avseenden. Efter splittringen mellan Annie Besant och Mr Judge drog sig till exempel på Irland poeten George Russel, bättre känd som ”Æ”, bort från någon öppen anknytning till teosofiska organisationer, men fortsatte att genomsyra sina skrifter med en mystisk kvalitet som tydligt var teosofiskt inspirerad, även om han sällan om ens någonsin talade direkt om teosofi. [*] Æ ingick i en grupp av irländska teosofer som förblev trogna Judge, vilket sidorna i The Irish Theosophist klargör, och den lojaliteten kan ha medverkat till den poetens arbetes välgörande effekt för den irländska lantbruksrörelsen och för en allmän renässans av irländsk kultur på senare år. En annan irländsk poet, W. B. Yeats, var också teosof i sin ungdom men då han blev äldre förföll han till spiritualism och med sin ryktbarhet i litterära cirklar medverkade han därmed till några olyckliga missuppfattningar om teosofins natur. Också James Stephens var påverkad av teosofiska idéer, som hans berättelser, särskilt The Demi-Gods, utvisar. Men hos honom är det fantasier, irländska folksagor och legender av magi och trolldom som så dominerar, att teosofins inflytanden i hans arbeten är verbala, eller mekaniska, snarare än filosofiska.

En annan verkan av rörelsen blev att moderna lärdomar, vetenskap och litteratur öppnades för ockulta idéers inflytanden. Sedan George R. S. Mead blivit desillusionerad med Annie Besant ägnade bland annat han sig åt forskningar i orientalisk litteratur och Wiiliam Kingsland skrev en bok med syfte att återge teosofiska idéer i form av en spekulativ syntes av vetenskap och modern filosofi. Engelsk litteratur och kritiska journaler visar till en del att teosofi – eller i vart fall några av de teosofiska idéerna – gradvis kom att ingå i en kultiverade individers bakgrund i England. Genom filtrerande tankeprocesser började till och med teosofiska termer och doktriner att dyka upp i 1900-talets litteratur – som till exempel Algernon Blackwoods sagor eller berättelser och J. B. Priestleys böcker och pjäser. På den bildade forskningens område publicerade dr W. Y. Evans-Wentz en engelsk översättning av Bardo Thödol, eller Den tibetanska dödsboken, ett arbete som utövat ett betydande inflytande i modernt tänkande. Även om dr Evans-Wentz inte må tillstå att ha blivit påverkad av teosofiska läror har hans arbete utgjort en del i den allmänna ström av ockulta efterforskningar som den teosofiska rörelsen påbörjade. Kanske är det på grund av att många engelsmän hade offentliga positioner i Indien som det i England uppkommit flera böcker om ”yoga”, varav några uttrycker en teosofisk bakgrund, andra av att ha samband med instruktioner från indiska swamis. Yeats-Browns populära volym i detta ämne är ett exempel på de mer bekymmerslösa och något oförsynta försöken i denna riktning.

I Förenta Staterna förutsåg William James de moderna akademiska intressena i österländska yoga-krafter och var också engagerad i spiritualisternas fenomen. Han skrev essäer i båda ämnena: i en som kallades ”The Energies of Men” återgav han erfarenheter av en Vivekanandas europeiska efterföljare, en som gick igenom en kurs i yogaövningar, och i den andra gick han efter 25 års sporadiska undersökningar av medier och seanser i borgen för ”närvaron mitt ibland all humbug av verkligt supernormal kunskap”. [11]

Vivekananda var lärjunge till den indiske reformatorn Ramakrishna och sedan Vivekanandas besök i Förenta Staterna 1893, för att vara med i Världsreligionernas parlament i Chicago, har Vedantasamfundet och Ramakrishnas mission försökt instruera västerlandet i den hinduiska religionen, som den kan uppfattas i Sankaracharyas kommentarer och i Ramakrishnas senare verk.

Det är kanske mer än en tillfällighet att dessa österländska ”missioner” i västerlandet har sammanfallit med västerlandets framsteg i psykisk forskning och med tilltagande intressen i västerlandet för mystik eller pietism [sinnesro]. Med det romerska rikets fall blev i den tidens hellenistiska samhällen stoicism och neoplatonism kultiverade medborgares ”religioner”. Men när oro och ängslan härjade på 1900-talet hade det moderna Europa och Amerika bara den medeltida kristendomens mystik som delar av sina kulturella arvegods och till att svara mot den forntida världens inre filosofiska religiositet. Efter första världskriget uppkom ett klart återupplivande av kristen mystik, vilket framträdde i intressen för sådana forskningar som i Evelyn Underhills böcker. Hur de moderna forskningarna i psykiska krafter, den kristna mystikens inflytanden och de nya kunskaperna i filosofi och yoga har blivit kombinerade i det västerländska sinnet illustreras väl i böcker av Aldeus Huxley, i hans Ends and Means och The Perennial Philosophy. Medan Huxley på den nya mystikens fält i västerlandet varit mera av författare än utövare har en annan engelsman, Gerald Heard, utvecklat sig till i ett slags religiös ledare på Stilla havs-kusten i Förenta Staterna. Han var en gång kommentator i vetenskap för British Broadcasting Company (BBC), hans erfarenheter inbegriper en bakgrund av intresse för, och tydligen experiment med, spiritualistiska fenomen och han är författare till ett antal böcker som behandlar den västerländska civilisationens problem. I en av dessa, The Third Morality, underrättade mr Heard sina läsare att ”av alla fysiska metoder för att påverka, förändra och utvidga medvetandet är andningsövningar det mest ögonblickliga och kraftfulla”. Medan han medger farorna i ”hatha” eller ”kroppslig” yoga – i vilka andningsövningar spelar en huvudroll – och varnar att ”ingen kan säga vad farorisken kan vara” försäkrade mr Heard att ”det är en risk vi måste ta”. Senare kan mr Heard ha reviderat sin åsikt om önskvärdheten i att utöva Hatha Yoga och tagit hänsyn till den höga förekomsten av besattheter och andra slag av villfarelser som kan drabba den nyfikne och överivrige västerlänning som sysslar lite med hatha yoga-övningar.

Heards rådgivningar i hur att meditera har blivit vitt spridda bland kristna grupper i Förenta Staterna, där missnöje känts med traditionella sätt av ”tillbedjanden”, och har gjorts reklam för, till och med i The American Theosophist, Adyar-samfundets amerikanska månadstidskrift. Han upprätthåller också ett nära samband med Ramakrishna-missionen och vid ett tillfälle då en grupp unga amerikaner blev införda i en munk-orden höll mr Heard ett anförande som en del i ceremonin. Också den engelske poeten Christoffer Isherwood har förenat sig med Ramakrishnas eller Vedantas rörelse. Han är en av redaktörerna för Vedanta and the West [Vedanta och västerlandet] och samarbetade med Swami Prabhavananda i Hollywoods Ramakrishna Mission i att framställa en engelsk översättning av Bhagavad Gita och som gavs ut under kriget.

Av ett intresse som inte bara går förbi är en artikel 1895 där Mr Judge varnade de amerikanska teosoferna att —

Dagens hindu är en talare och hårklyvare och när han inte blivit förändrad genom kontakt med västerländsk kultur är han vidskeplig. Sådana vill vi inte ha som lärare. Vi kan hylla dem som bröder och samarbetare men inte som våra magistrar. Och de hinduer som kommer här är inte lärare. De har kommit hit för något personligt syfte och de lär inte ut mera och inte heller bättre än vad som kan finnas i vår egen teosofiska litteratur: deras yoga är blott halva eller en kvarts yoga, ty om de kände den skulle de inte undervisa en barbarisk västerlänning. Den lilla yoga de lär ut kan till stor del lära kännas i våra böcker och översättningar. [12]

Ämnet ifråga var att även om Indiens religioner och religiösa sekter är långt mer ”metafysiska” i många avseenden än Amerikas och Europas traditionella kristendom, så är de icke desto mindre religioner och inte det självtillitsfulla filosofiska utforskande i tingens natur som den teosofiska rörelsen strävat efter att inleda. Som Judge höll fast vid på många ställen i sina skrifter förstod Madame Blavatsky västvärldens behov och sökte lägga fram materialen för moralisk självbildning i västerlandet, medan Swamis, om de än i någon mån har gemensam vokabulär med teosofin, representerar österländsk traditionalism, och till och med österländskt prästvälde — inte de ockultismens och broderskapets dynamiska principer som kan upptäckas i Den hemliga läran och Nyckeln till teosofi.

Nu behöver vi då återkomma här till de grundidéer och ändamål som Madame Blavatsky redan i starten av sin mission tillkännagav och som hon som känd människa återkom till under sina arbetsår. Ty utan hennes verkan i världen skulle det inte ha funnits någon teosofisk rörelse och ingen dess historia att skildra. Enligt de termer hon använde i beskrivning av sitt arbete är teosofiska rörelsen en medveten stimulans för moralisk och intellektuell evolution. Dess ursprung har samband med det främsta ledet i mänsklig evolution på vår planet – fulländade människors broderskap, adept-bröderna, som var hennes lärare, och vilka hon representerade som deras agent i världen. Därtill framstår den teosofiska rörelsen som ett tidsvattenfenomen i mänsklig historia. I det förflutna har den varit den bakomliggande orsaken för varje stor moralisk och religiös reform och inspiration för varje stor ansträngning för människors befrielser från okunnigheters bojor, vare sig okunnigheterna kommer sig av blind religiös tro eller andeförnekande materialism. Slutligen utgörs den rikedom som den teosofiska rörelsens verksamheter kommer sig av av de samlade filosofiska principerna och idéerna som är kända som visdomsreligionen. Som alla tiders initierades eller invigdas gemensamma egendom finner denna ”lära” eller ”gnosis” sin väg in i världen, genom ockulta broderskaps representanter, vilka då kommer som religiösa lärare, reformatorer, eller läkare, patrioter eller utbildare, och detta då genom vilken som helst kanal som kan vara gynnsam i tiden när deras arbeten bedrivs. 1800-talets teosofiska rörelse kan därför uppfattas som en bland detta broderskaps cykliska ansträngningar. Och med strävandena då, att med klara metafysiska läror möta den tidens vaknande självmedvetande, kan detta särskiljas från föregående sådana ansträngningar att stimulera mänskligheten till att uppnå vidare evolutionära landvinningar.

Att H P Blavatsky avsåg att rörelsen på hennes tid skall förstås på så sätt framgår av åtskilliga avsnitt rakt igenom hennes skrifter och från åtskilliga vinkar och tillfälliga rättframma meddelanden om en annan budbärares ankommande, en som HPB själv, när hennes hundraåriga cykel har löpt sitt lopp, vilket är 1975. Hennes slutliga rättfärdigande som allmän uttolkare av den mänskliga evolutionens större strömmar ligger därför i framtiden och kan tryggt lämnas åt framtiden.

För dem som tillstår ockultismens verklighet står naturligtvis för närvarande den fråga främst, som gäller den cykels verkliga fortsättning, som började genom HPB. Om rörelsens liv inte står att finna bland de olika ”efterträdarna”, med deras anspråk och försäkranden, var kan det då finnas?

Analogi med naturen låter förstå, att när en lärare lämnar fältet äger en omfördelning av ansvar rum och det är det sanna efterträdarskapet, ett efterträdande i ansvar, inte i ”auktoritet”. När både HPB och Judge lämnat den fysiska scenen ligger ansvaret för rörelsens framtid hos dem som finns kvar. När då individer som var mest framträdande i arbetet gav omisskännliga belägg för att ha förlorat sin balans blev igen huvudansvaret skiftat, denna gång till teosofers djupa led, världen över. Det var nu inte längre en fråga om ”medlemskap” eller anknytningar till det ”sanna” samfundet, i den organisatoriska betydelsen fanns inga ”sanna” samfund, utan bara mer eller mindre sanna individer, kvinnor och män, som insåg att teosofins spridning betydde teosofiska idéers spridning och inte någon teosofisk organisations numeriska tillväxt. Precis som i andra historiska perioder – när en stor rörelse förfallit till sekterism och döda bokstävers troenden överförs dess livskraft till dess kättare och oliktänkande – så gick den teosofiska rörelsens livskraft över i händerna på individer som lämnade sina organistoriska band, några fullständigt, några bara delvis. En av de mest uppmuntrande aspekterna hos teosofiska rörelsen på 1900-talet har varit hur talrikt individer förklarat sig oberoende av organisatorisk teosofis anspråk och personliga dyrkanden och bemödat sig om att återvända till arbetets ursprungliga inspiration och linjer. Ett annat beaktande som man lätt får ur sikte är den saken, att i varje samfund, och oberoende av ledarskap och organisatoriska påståenden, finns medlemmar som attraheras av själva lärorna och som gör vad de kan för att ge vidare gehör åt grunddoktrinerna om karma och reinkarnation. De är den teosofiska filosofins befriande idéer och då de sprids ut i världen jäser rörelsens surdeg, med inslag som får sina subtila verkningar. Gradvis utsträcks det teosofiska infytandets radie och öppnar människors sinnen för att ta emot föreställningarna om moralisk självtillit och individuellt ansvar.

1875 var teosofiska rörelsen en sak som var fristående från världen. Den var ett centrum av energi som fick uttryck genom ett litet antal beslutsamma individer. Idag ingår teosofiska rörelsen som en del i världens erfarenheter. Hundratals eller tusentals om inte miljoner har direkt eller indirekt påverkats av de idéers krafter som frigjordes genom H P Blavatsky.

En ny tro på människan, på den mänskliga själens krafter, har fötts i världen. Teosofiska attityder, lärosatser, begrepp och termer har silat in i tidens sinnen, berikat volabulärer, utvidgat författares resurser, fördjupat essäisters och poeters perspektiv. I många fall återställs också ett filosofiskt sätt att närma sig den magi och de ockulta krafter som en gång bara var ämnen att skratta åt.

Inte heller är Madame Blavatsky själv en glömd gestalt. Hon är idag alltför levande i människor sinnen för att glömmas. Det går knappast ett årtionde utan att någon ny artikel eller bok dyker upp om henne. Vanligen som något baktalande återupplivande av de gamla smädelser och falska anklagelser som riktade sig mot henne på 1800-talet. Men långt ifrån att göra hennes minne någon verklig skada är dessa attacker blott ägnade den fortsatta livskraften i rörelsen hon grundade och detta genom de livfulla försvar som de uppväcker från dem som vinnlägger sig om att fortsätta hennes arbete. När åren fortlöper får Madame Blavatsky fler istället för färre förkämpar och hennes böcker och artiklar har många fler läsare idag än de åtnjöt när hon levde. [13]

Med vördnad för sjäva den teosofiska rörelsen finns ännu de som arbetar i världen och som har rörelsens ursprungliga syften i sina hjärtan och är lojala mot H P Blavatskys avsikter och i några fall också mot William Q. Judges arbete och minne. I Australien bedriver The Independent Theosophical Society of Sydney [Fristående Teosofiska Samfundet i Sydney] utbildningsarbeten för teosofiska idéers spridning och detta med litet om ens något beaktande av ”organisationers” eller ”efterträdarskaps” huvudsakliga sysselsättningar. Med sitt nu 31:a nummer har The Canadian Theosophist under många år stått för teosofiska idéers integritet, såsom skiljda från organisatoriska anspråk och krav.

Trots dess organisatoriska anslutning till Adyar-samfundet upprätthåller detta organ för Teosofiska Samfundet i Kanada ett skarpt kritiskt synsätt mot alla former av sekterism i teosofi. Den hållningen etablerades av A. E. S. Smythe, som under många år till sin död i oktober 1947 var redaktör för The Canadian Theosophist och tidskriften bedriver ännu denna konstruktiva verksamhet.

En liknande strävan för opartiskhet har gjorts av the Peace Lodge i Teosofiska Samfundet (Adyar) i Hyde, Cheshire, England. Under kriget började Peace Lodge utge en tidskrift varannan månad, Eirenicon, för att som det sades ”upprätthålla och utvidga våra länkar, när logemötena var upphävda under kriget”. Eirenicons vänliga öppenhjärtlighet och frispråkighet vann snart respekt av alla som bevarar intressen för teosofins ursprungliga budskaps spridning och autentisk teosofisk historia. En officiell förklaring i the Peace Lodge försäkrar att medan the Peace Lodge tillhör och har sin stiftelseurkund i Adyar-samfundet ”ser det inte någon loge i Adyar-samfundet som över- eller underlägsen … någon annan loge eller samfund som ingår i den teosofiska rörelsen… En teosofisk loges förtjänst härrör från dess medlemmars kvaliteter i sina liv och av hur starkt en anda av teosofisk integritet och intelligens blir förkroppsligad därav”.[14]

Det finns också en teosofiska studerandes sammanslutning, känd som the United Lodge of Theosophists, bildad 1909 i Los Angeles, Kalifornien, under Robert Crosbies inspiration och ledning. Mr Crosbie var en Boston-teosof under William Q. Judges tid. Han arbetade mycket nära Judge och åtnjöt hans förtroende. När Judge hade dött och de mest aktiva medlemmarna i högvarteret i New York höjde Mrs Tingley till Judges efterträdares ställning gav mr Crosbie henne sin lojalitet och sitt stöd. Omkring 1900 reste han till Point Loma för att vara till den tjänst han kunde där. Men efter några få år började han känna att ingenting konstruktivt kunde utföras genom att vara kvar i Point Loma – att genom de metoder och uppseendeväckande program, som Mrs Tingley upprättade, teosofins läror och filosofi faktiskt kommit att förmörkas – och stillsamt lämnade han 1904 Point Loma-samfundet och kom till Los Angeles. Efter att ha givit alla sina världsliga ägodelar till rörelsens arbete saknade han egendom och tillgångar. Han fick arbete i Los Angeles och började gradvis samla en grupp studerande omkring sig – de flesta av dem helt nya i teosofin – för att än en gång åtaga sig uppgiften att förkunna teosofi i samma form som rörelsens grundläggare ursprungligen hade givit den. När han 1909 hade blivit förenad med en liten kärna av människor som delade detta ideal bildades the United Lodge of Theosophists för att fullfölja dessa ändamål. Här följer den ideologiska plattform som då formulerades genom mr Crosbie – till stor del från Mr Judges ord – och som omfattas av ULT:s associerade medlemmar:

Denna logens ledande principer är oberoende hängivenhet för teosofins sak och utan att bekänna sig till någon böjelse för någon teosofisk organisation. Den är lojal mot den teosofiska rörelsens grundare men sysslar inte själv med individuella åsikters missämjor eller olikheter.

Dess arbete och syftena i sikte lägger så beslag på uppmärksamhet och är så upphöjda att det inte ger tid eller benägenheter för delaktigheter i sidoämnen. Arbetet och syftet är den teosofiska filosofins fundamentala principers utbredande, att de blir belysta och exemplifierade genom att utövas och genom ett sannare förverkligande av Självet, ur en djupare övertygelse av universellt broderskap.

Den förklarar att den obestridliga grunden för enhet bland teosofer, var och hur de än är belägna, är ”likheter i syften, ändamål och läror” och därför har den varken konstitution, stadgar eller formella funktionärer. Det enda bandet mellan dess associerade är den grunden. Och till befrämjande av enhet syftar den till att sprida denna idé bland teosofer. Den betraktar alla som teosofer som deltar i mänsklighetens sanna tjänst, utan åtskillnader mellan raser, trosformer, kön, tillstånd eller organisation, och till sin sammanslutning välkomnar den alla som är ense med dess förkarade ändamål och som genom studier och på annat sätt önskar göra sig allt bättre i stånd att hjälpa och lära andra.

Den sanna teosofen har inte sin plats i någon sekt eller kult men är ändå med i var och en av dem alla.

Följande är det formulär som associerade i United Lodge of Theosophists undertecknar:

Då jag är i sympati med denna loges ändmål, som det framställs i dess ”Deklaration”, undertecknar jag härmed min önskan att bli införlivad som associerad med den och varvid det förstås att det inte påkallar någon förpliktelse för mig, förutom sådan som jag själv beslutar.

Då ingen mening med denna bok ligger i någon diskussion om the United Lodge of Theosophists’ arbete och framsteg behöver inte mycket mera sägas om den sammanslutningen, förutom noteringen att under de 48 åren sedan dess bildande har den vuxit till en världsvid rörelse med loger eller studiegrupper i många länders stadskärnor. ULT har inga ”ledare”, av det slag som någon personlig auktoritet betyder, och inga ”lärare”, förutom rörelsens litteratur och själva filosofins principer. Som i alla mänskliga strävanden märks också i arbeten i the United Lodge of Theosophists inflytanden av individer, men det framträder i människors gemensamma arbetens naturliga förlopp, människor som är mer eller mindre erfarna, mer eller mindre hängivna och skolade i filosofin mot ett gemensamt syfte. När Robert Crosbie satte United Lodge of Theosophists i verksamhet – och han levde till 1919, tio år efter the Parent Lodge i Los Angeles hade bildats –var det hans bestämda insats, att betoningen alltid skulle ligga på idéer, principer och syften och aldrig på levande personers anspråk eller påståenden, även om erkännande av H P Blavatsky och William Q. Judge, genom deras läror, var grundläggande för förståelse. Tidskriften Theosophy som startade 1912 innehöll inga undertecknade artiklar, förutom dem som återtrycktes från rörelsens ursprungliga periodiska litteratur – från The Theosophist, Lucifer och The Path – och den är fortfarande ledd av denna redaktionella hållning. [15] För övrigt är ULT’s starka utbildningsprogram för barn unik i teosofiska rörelsen.

Emedan de studerande som stod förenade med mr Crosbie från början gjorde enastående bidrag för rörelsen eftersträvade de aldrig några personliga erkännanden och de som kom senare följde också mr Crosbies exempel i att rikta uppmärksamhet bara till de ursprungliga lärorna och lärarna och teosofiska principer. Robert Crosbies samlade brev och tal i boken som heter The Friendly Phiolosopher representerar denna rörelses tillblivelse och de riktlinjer som då gavs och sedan bevarats.

Då mr Crosbie aldrig yrkade något för egen räkning finns inget behov att försvara hans ”status” i rörelsen. Den ”status” som tillhör honom är den som naturligen kan tillskrivas mannen som blåste nytt liv i lärorna och det ursprungliga samfundets grundares metoder och arbetsprogram och som var i stånd att inspirera andra till att gå vidare och göra sammaledes. Slutligen må sägas att varje loge i the United Lodge of Theosophists har lokal självständighet. Uttrycket ”Parent Lodge” [Föräldralogen] är ett hedersutryck, utan organisatorisk betydelse. Alla logerna är fria och självständiga, om än alla delar den gemensamma principdeklarationen och gemensamt överlägger i arbetenas behov och framsteg.

— 0 —

1. “The Path of Light,” ett häfte utgivet av The Temple of the People, Halcyon, Calif.

2. Theogenesis, William H. Dower, The Temple of the People, 1928, Halcyon, Calif.

3. The Central Hindu College and Mrs. Besant, Bhagavan Das (Chicago, Ill.: Divine Life Press, 1913).

4. Ett stencilerat brev till studerande, daterat februari 1948.

5. Los Angeles Herald–Express, 19 januari 1940.

6. Se Psychic Dictatorship in America, Gerald B. Bryan (Los Angeles: Truth Research Publications, 1940), för en Ballard-rörelsens historia, skrivet av en engångs-anhängare.

7. The Lemurian Ambassador, januari–februari 1945, Los Angeles.

8. Se Hinduism Invades America, Wendell Thomas (New York: The Beacon Press, 1930).

9. Los Angeles Times, 8 april 1940.

10. Los Angeles Herald–Express, 21 augusti 1935.

*. Som grundare av The Hermetic Society för studier av Madame Blavatskys läror var det Æ som anmodade P G Bowen att skriva en bok i vägen för självutveckling, vilket blev The Occult Way, tillägnad minnet av ”AE” och utgiven 1936 och 1978. Ö. a.

11. Båda essäerna är återutgivna i James's Notes and Studies (New York: Longmans, Green & Co., 1917).

12. Theosophical Forum, New Series (June, 1895), I, 18. (Återutgiven som “Questions about India,” i Theosophy {March, 1916}, IV, 237.)

13. Bland de olika publicerade försvaren av Madame Blavatsky finns böcker av Mrs. Alice L. Cleather, en serie småskrifter av Beatrice Hastings, utgivna av the Hastings Press, Worthing, Sussex, England (I937) och The Truth About Madame Blavatsky av Walter A. Carrithers, Jr., en obunden studerande av Theosophical history (ett häfte utgivet av the Theosophical University Press, Covina, Kalifornien, 1947).

14. Eirenicon, maj och juni 1946, Peace Lodge, Hyde, Cheshire.

15. Tidskriften Theosophy bildades 1912 av Robert Crosbie som ett oberoende teosofiskt månadshäfte, utan samband med något teosofiskt samfund eller annan organisation. Det utges nu av The Theosophy Company, Inc., ett företag utan vinstsyfte i Kalifornien, ägnat åt att den teosofiska rörelsens litteratur i original skall hållas bevarad i tryck. The Theosophy Company har gjort faksimilutgåvor av originalupplagorna av Isis Unveiled, The Secret Doctrine, The Key to Theosophy och Theosophical Glossary, alla av H. P. Blavatsky. Därtill finns upplagor av The Voice of the Silence och Transactions of the Blavatsky Lodge. Theosophy Company’s utgivningar av William Q. Judges böcker innefattar The Ocean of Theosophy (Teosofins Ocean), Letters That Have Helped Me (Brev som hjälpt mig), The Bhagavad–Gita (en återutgivning), Notes on the Bhagavad–Gita och Patanjali's Yoga Aphorisms. Det finns också omfattande småskrifter om teosofi och den teosofiska rörelsen.

— o O o —