Efterverkningar i Amerika – kap 19 ur boken Teosofiska Rörelsen 1875-1950

INNAN vi går vidare till andra skeenden i 1900-talets teosofiska historia skall de allmänna efterverkningarna av Tingley’s efterträdarskap uppmärksammas. Anspråken på Mrs Tingley’s höga status vilade som vi har sett på anförda ”skrivna instruktioner” av Mr Judge och på ”psykiska” intryck eller kommunikationer, mottagna av de åtta framträdande medlemmar som leddes av E. T. Hargrove, vilken arrangerade och deltog i EST-mötet i New York den 29 mars 1896. Av dessa åtta var Hargrove den förste att ändra sig och vägra erkänna Mrs Tingley som Judge’s efterträdare. I sin ES-pamflett den 19 maj 1896, ”En ockultists liv”, hade han, underförstått och i respekt för hennes ”träning och förberedelse”, höjt Mrs Tingley, till och med ovan HPB och Judge. Han förklarade sig ha blivit ”beordrad” att utfärda dessa utlåtanden beträffande Mrs Tingley. Men två år senare blir han igen ”beordrad”, denna gång till att förkasta Mrs Tingley och ”avslöja” henne. Hans auktoritet i båda fallen var ”Mästaren”. Tillsammans med sina få närstående personer reformerade Mr Hargrove det ”ursprungliga” Teosofiska Samfundet och fortsatte att hålla små ”bevarande”-möten i New York City. Den tidskrift som utgavs av Mr Hargroves grupp, The Theosophical Quarterly [Den teosofiska kvartalstidskriften] ägnade sig aldrig mycket åt att sprida rent teosofiska läror och då åren gick antog den i allt högre grad en anglikansk ämbetston. Slutligen meddelade tidskriften i juli 1935 att den skulle sluta ges ut och detta med den uppgivna orsaken att det förelåg en period av att dra sig inåt. Mr Hargrove dog den 8 april 1939. Det skall till sist sägas att bland dem som uppfattade Mr Hargrove som ”mästares agent” fanns några av de högst kultiverade sinnen i rörelsen och några av dess mest kända författare. Bland dem Mr och Mrs C. A Griscom, Jr., Mr Charles Johnston (med förtjänstfulla översättningar av Upanishaderna och Shankaracharyas Crest Jewel of Wisdom), Dr Archibald Keightley och hans fru (”Jasper Niemand”), Dr J. D. Buck, och professor H. B. Mitchell. Med undantag för dr Buck, som slutligen förenade sig med den beryktade ”K.T.” och hans ”stora arbete”, förblev alla dessa individer trogna Hargrove och det samfund som han etablerade i Chicago 1898.

Av de åtta ”vittnena” till Tingley’s efterträdande har det nu redovisats för Hargrove och Griscoms. James M. Pryse, som dog i Los Angeles för flera år sedan förblev inte lojal mot Mrs Tingley utan förenade sig under en tid med ”Blue Star”-gruppen ”Temple of the People” som Mrs Francia A. La Due (”Blue Star”) etablerade i Halcyon, Kalifornien. Som alla de andra ”efterträdarna” gjorde Mrs La Due anspråk på den sanna linjen i ockulta inflytanden och läror och som hon i sin tur anses ha överlåtit åt sin efterföljare, Dr W. H. Dower. Den senare ersattes efter sin död 1937 av Mrs Pearl F. Dower. The Temple of the People fortsätter ännu i Halcyon, håller möten och ger ut en liten tidskrift The Temple Artisan. Mr Pryse övergav emellertid ”Blue Star” efter en tid, blev en oberoende ”ockultist” och gav ut böcker som efter hans död sprids genom hans gamle bror, John Pryse, som fortfarande bor i Los Angeles.

Claude Falls Wright drev bort från alla slag av teosofiska aktiviteter och är nu död, såväl som H. T. Patterson, vars inflytande var litet, jämfört med de andras.

Av alla dem som överlevde Mr Judge var E. August Neresheimer som en oegennyttig medmänniska den mest älskade och respekterade. Han dog 1937. Tydligen attraherades han på något sätt av Mrs Tingley’s ockulta anspråk och imponerades av hennes ”psykiska” förmågor och att det var detta som, tillsammans med Hargrove’s framställningar, fick honom att stödja Tingley’s efterträdarskap. Men innan han dog kom han lyckligtvis med ett slutligt och edssvuret utlåtande om sina erinringar av händelser som följde på Judge’s död. Det är daterat 25 februari 1932 och innehåller följande försäkran:

Bland alla papper och andra dokument som Mr Judge lämnade efter sig fann vi ingenting i hans handskrift och som gällde samfundets fortsatta inriktning och handlingar efter hans död. Inte heller fann vi någonting i hans skrifter, vare sig direkt eller indirekt, som gällde Mrs Tingley eller någon annan som sin efterträdare i Teosofiska Samfundet i Amerika eller i dess Esoteriska sektions ärende, eller i någon riktning av något som helst slag och som skulle följas i händelse av hans död. …

Enligt min uppfattning kan Mr Judge inte hållas ansvarig för misstagen –som efter hans dödsfall åstadkoms av andra – eftersom han aldrig vare sig uttalade eller i skrivna ord nominerade eller ens föreslog någon efterträdare eller gav några instruktioner alls ifråga om samfundets eller den ”esoteriska sektionens” inriktning efter hans död. [1]

Med beaktande av att Mr Judge hade gjort Mr Neresheimer till sin testamentsexekutor och att denne som sådan tagit alla Judge’s handlingar i sin besittning, inklusive den så kallade ”Dagboken”, som antogs ha innehållit den skriftliga utnämningen av ”löftet”, borde detta, för dem som fortfarande hävdar att Mrs Tingley utnämndes av Mr Judge, kunna åstadkomma otvetydiga belägg för att bestrida vad Mr Neresheimer för fram. Det har sedan dess framhållits att Mr Neresheimer senare visades andra ”Dagboks”-anteckningar, att han medgav att de var i Judge’s handstil och att han också gick med på att följdriktigt revidera sitt utlåtande. [2] Men det gjorde han inte. Så hans utlåtande måste därför bestå. Åtminstone tills dessa ”andra” anteckningar kommer fram för opartisk undersökning.

Bland de åtta vittnena förblev Mr Joseph H. Fussell trogen sitt vittnesmål av den 29 mars 1896 och den outtröttlige försvararen av efterträdaryrkandet, både beträffande Mrs Tingley och Dr de Purucker. När Dr de Purucker kom med ett bud om alla teosofers återförening under Point Loma-högkvarterets beskydd försäkrade Mr Fussell [3] att ”efterträdarskap” utgör alla teosofiska landvinningars formliga essens och utropade

Tänk ett ögonblick, se logiken däri. Här är TS idag, en levande kropp under en levande lärares ledning och inriktning och som fortsätter att expandera sin stora företrädares HPB:s arbete. Varifrån kommer Teosofiska Samfundets liv idag? …

HPB sade för flera år sedan att hennes arbete skulle ges upprättelse under 1900-talet. Det har redan rättfärdigats och desto mera så av hennes efterträdares arbete och metoder, den nuvarande ledarens för TS. … Och logiken däri är: Efterträdarskap!

Till sin död 1942 fortsatte Mr Fussell att nästan tvångsmässigt argumentera för det giltiga med teosofiska ”efterträdare”. Han bedrev en omfångsrik korrespondens i ämnet och vidhöll oavbrutet att Mr Judge utnämnt Katherine Tingley att efterträda honom och med ihållande misslyckanden med att framställa mera än lösa beskrivningar av ”beviset” för denna Mr Judge’s handling. Mr Fussell’s korrespondens kännetecknas också av kraftiga attacker och förtal av andra teosofers karaktärer och detta medan han i sina offentliga skrifter påkallade ”enhet” och hälsade andra sammanslutningars medlemmar för ”bröder”. I ett brev hänvisade han vidare till Mrs Besant’s ”förräderi”. Detta medan han offentligt hemställde om vänskapliga relationer med hennes samfund och detta trots det faktum att ”bedrägeriet”, som det talades om, icke hade blivit vare sig erkänt eller försonat och upprepades om och om igen. Vilket värde med en ”enhet” som eftersträvas på så motstridiga grunder?

Efterträdarskapskontroversen blev igen öppet upplivad 1946 av en Covina-medlem, Mr Charles J. Ryan (sedan dess avliden), i ett brev till Canadian Theosophist. Den tidskriften utges i Hamilton, Ontario, och redigerades på den tiden av den avlidne A. E. S. Smythe, en gamla dagars teosof som under nästan ett halvt sekel hade fört en löpande kritik mot de olika skismatiska samfunden som kallade sig själva ”teosofiska”. Mr Ryan’s brev gick emot en artikel som Mr Smith hade återutgivit från The Theosophist från april 1946. [4] Den hade invänt mot ett uttalande av en icke-teosofisk skribent i Harper’s om att Mr Judge utnämnt Mrs Tingley till sin efterträdare.

I sitt brev till Canadian Theosophist (sept. 1946) försvarar Mr Ryan två argument: (1) Att sådant efterträdarskap som det yrkas på för Mrs Tingley stämmer med ockult lag och med vad som föregicks av och lärdes av H. P. Blavatsky och William Q. Judge, samt (2) att Mr Judge faktiskt avsåg att Mrs Tingley skulle vara hans ockulta efterträdare.

Mr Ryan bemödar sig om att avfärda Mr Judge’s uttalande beträffande Foulke-saken [5] genom att hävda att Mr Judge inte verkligen menade vad han sade — att han, Judge, skrev ”i slagets hetta” när han i sitt brev till Wilkesbarre Times deklarerade:

Madame Blavatsky har ingen ”efterträdare”, kunde inte ha någon, hon begrundade, utvalde eller underrättade aldrig någon … alla som åtnjöt hennes förtroende kommer att förena sig med mig i denna försäkran, att hon aldrig ens gav en vink om något efterträdarskap, …

Mr Ryan hävdar att Mr Judge antingen obetänksamt valde dessa ord ”eller för ögonblicket hade glömt vissa fakta”. Knappast så om Judge. Utmärkande för honom var lugna överväganden i alla situationer. Brevet ifråga innehåller ett kategoriskt förkastande av efterträdarskap och förmedlar också de teosofiska principer som Mr Judge grundar sina uttalanden på. Oavsett några försök att bortförklara förkastandet kvarstår det.

Från olika platser i den teosofiska litteraturen samlar Mr Ryan också ihop ett antal flyktiga referenser till ”efterträdarskap”. Ett sådant är hämtat från Old Diary Leaves (I, 462) där Olcott säger att HPB ofta talade med honom om olika ”efterträdare”. Slitet ur sitt sammanhang verkar detta slående. I verkligheten utgör det citerade stycket ett av Olcott’s typiskt bräckliga referenser till HPB och där han säger: ”Jag tror jag skulle kunna nämna ett antal kvinnor som har hennes [HPB:s] brev, sägande att de skulle vara hennes efterträdare i TS”. Och lite senare tillägger Olcott ”Jag såg att alla hennes lovtal var värdelösa”. För Mr Ryan’s argument är de förvisso värdelösa.

Det kan inte betvivlas att HPB ibland använde ordet ”efterträdare”, men ingenstans med den speciella betydelse som Mr Ryan yrkar på, och detta måste ha varit Judge’s synpunkt. Hur skulle han annars 1892 i brevet till Wilkesbarre Times kunnat uttala att ”hon aldrig ens gav en vink om efterträdare”? Alla referenser till HPB:s efterträdare som Mr Ryan gräver upp ur sidorna i The Theosophist är dessutom från dess utgåvor under 1884 och 1885 — åratal innan den esoteriska sektionen uppkom.

Från grevinnan Wachtmeister citerar Mr Ryan ett uttalande av HPB där hon nämner Annie Besant som hennes ”efterträdare” och ”enda hopp i England”. Kan vi anta att Judge, alltid lojal mot HPB:s beslut, skulle ha avsatt Mrs Besant som gemensamt yttre överhuvud för ES om en sådan användning av termen ”efterträdare” skulle tas i betydelsen andligt eller ”ockult” efterträdarskap?

I Isis Unveiled framträder HPB:s egna lära om efterträdare i andlig auktoritet och där fördömer hon den apostoliska successionen som ”ett stort och påtagligt bedrägeri”. [6] Mr Ryan förfäktar att detta utlåtande inte har någon tillämpning ”utanför den romerska kyrkan”. Han anför att den romerska successionen från Petrus är falsk men att andra kan vara sanna. Om detta är den enda betydelsen av HPB:s förkastande av ”apostolisk succession”, med vilket olyckligt val plockade Dr Gottfried de Purucker 1929 ut analogin med ”den kristna kyrkans” efterträdarskap, för att därmed belysa sin rätt till ”Ledarens” status och auktoritet i Point Loma-samfundet, sedan Mrs Tingley hade dött? Dr de Purucker jämförde med den tidiga kyrkans ecklesiastiska samhälle och utvecklade parallellen ”lärare efterträder lärare eller ledare efterträder ledare”. Han tillade att emedan ”den andliga aspekten av detta sanna system mycket hastigt dog bort i den kristna kyrkan … har det inte dött bort ibland oss.” [7]

Men HPB har ingenting att säga om det ”gudomliga ljus” som G. de Purucker uppger kastade glans över den kristna kyrkans tidiga år. Enkelt säger hon att den apostoliska successionen är ”ett stort och påtagligt bedrägeri”. Det skulle i varje fall varit enkelt för henne att säga att det finns en sann apostolisk succession såväl som en falsk. Men det gjorde hon inte. Sådana uttalanden lämnades osagda, tills Dr de Purucker och Mr Fussell kom fram för att göra dem. Som Judge anmärkte gav HPB inte ens en ”vink” om teosofiskt efterträdarskap.

HPB talade verkligen om faktorer som skulle avgöra den teosofiska rörelsens framtid. I den avslutande delen av Nyckeln till teosofin hänvisade hon till det ”fördomsfria och klara omdömet” som ”efterträdarna i samfundets ledning” skulle behöva. Hon fortsatte:

Varje sådant försök som Teosofiska Samfundet har hittills slutat i ett misslyckande, ty förr eller senare har det degenererat till en sekt, satt upp sina egna hårda och bestämda dogmer och på så sätt gradvis och omärkligt förlorat den vitalitet som bara levande sanning kan förläna. [8]

Det ursprungliga samfundet har verkligen i stort sett degenererat, inte bara till en utan flera sekter, och den dogm som varit huvudansvarigt för sekterianism bland teosofer är den om efterträdarskap i andlig auktoritet. Inget annat hävdande splittrade samfundet så mycket som denna och ingen annan självöverskattning har så förrått rörelsens stor opersonliga väsen.

Mr Ryan’s försäkran att Judge i sitt EST-cirkulär av den 3 november 1894 ”helt accepterade efterträdarskapets princip och faktum” behöver undersökas. Som det där sägs återupptog Mr Judge, sedan han avsatt Mrs Besant, ”funktioner och krafter” som givits honom innan HPB:s frånfälle och vilka potentiellt var hans från 1888. Han ”återupptog” dessa ”funktioner och krafter” under ett ”ordnat efterträdande” efter HPB:s död och utövade dem som befullmäktigad ”representant för HPB”. Detta är inte apostolisk succession. Mr Judge gör inga anspråk på, att på grund av det faktum att HPB hade lämnat scenen, så skulle ”gudomligt ljus” ha blivit hans källa för andlig auktoritet. Det ljus han hade var hans eget och, för att låna orden från hans Wilkesbarre-Times-brev, förtjänat ”genom individuella uppnåenden genom långvarig disciplin och erövranden”. Om han hade varit HPB:s efterträdare, i den betydelse som Mr Ryan hävdar, eller på det sätt som Mrs Tingley fördes fram på, som Judge’s efterträdare, skulle då inte Mr Judge själv ha lämnat något yttrande därom? Varken Mrs Tingley eller Dr de Purucker misslyckades med att göra så.

Vi kommer nu till ”bevisen” för att Judge avsåg att Mrs Tingley skulle vara hans ockulta efterträdare. Mr Ryan säger att ”Mr Judge lämnade noteringar i ämnet som är så klara och utvisade sådant förtroende för Katherine Tingley, att om det inte här funnits något annat skäl för deras handling kunde rådet inte skäligen ha gjort annat än godta henne som berättigad efterträdare i EST.” ”Noteringarna” som det hänvisas till är inget mer än utskrifter av ”psykiska” budskap som erhölls genom Mrs Tingley som medium och som anfördes bara till Judge från den diskarnerade HPB. Själva tonen i dess ”noteringar” är tillräcklig som förklaring för att deras nuvarande besittare inte vill göra dem så lätt tillgängliga. Om än uppklädda i en dunkel imitation av HPB:s vardagliga stil påminner de starkt om seansens dravel. Mr Judge’s bedömning av ”dokumentära bevis” av denna sort framgår av hans svar på Foulke’s yrkande att HPB kommunicerade med honom från bortom graven. Mr Judge skrev att ”Han [Foulke] kan försäkra att han har korgar fulla med brev från Madame Blavatsky, skrivna före hennes död, och vi är inte intresserade vare sig att förneka försäkrandet eller att önska se dokumenten.” Om teosofer som tror på ”efterträdare” och ”ledare” skulle vara lika ihärdiga i att studera The Path-tidskriften, som Mr Judge redigerade, som de har varit i att söka efter kryptiska meningar i en förment ”ockult dagbok” kan de i The Path finna ett uttalande av Mr Judge ifråga om officiella samfundets ”ledare”. Han kommenterar där en styrelse-notering av överste Olcott genom att säga att ett av dess ändamål, och som han (Judge) godtar, var att ”förhindra någon sådan fixering av samfundet till H. P. Blavatsky som kan uppkomma genom användning av ordet ’ledare’.” [9]Ändå fortskred Mrs Tingley’s anhängare i en motsatt riktning, bortseende från Judge’s tydliga mening, eller okunniga om detta hans utlåtande, med att skandera ordet ”ledare”, tills det blev en teosofisk fetisch.

Flera år efter Mrs Tingley’s död kom 1932 några av dessa ”noteringar” eller sidor från ”ockulta dagboken” fram i ljuset och detta i O. E. Library Critics sidor.[10] Dr H. N. Stokes, redaktör för Critic, uttryckte då sin egen åsikt att ”noteringarna” var med Judge’s handstil men överlät åt läsaren att slutleda att denna identifiering inte bevisar, att Mrs Tingley var den riktigt utvalda, såsom Judge’s ockulta efterträdare i rörelsens ”sanna linje”, utan snarare att Judge var bedragen till att tänka att han mottagit spiritualistisk kommunikation från HPB! Om nu Dr Stokes misstänkte att Judge var ett bräckligt rö eller svagt käril, ett offer för sådana psykiska tokerier, hur kunde då Mr Ryan citera Stokes till stöd för Mrs Tingley’s efterträdarskap? Mr Ryan välkomnade tydligen Stokes omdöme att de psykiskt mottagna noteringarna var med Judge’s handstil men priset han betalade för detta belägg var att reducera Judge till en fuskare i spiritualism, ett blott och bart psykiskt offer. Judge, som HPB kallade ”en del av mig själv sedan förgångna eoner” behövde ett medium, en ”hjälpare”, för att komma i förbindelse med HPB! Vad kan efterträdarskap till en sådan ”ledare” vara värt?

Som ”ett av de viktigaste bevisdelarna” citerar Mr Ryan ett brev av Mrs Archibald Keightly som publicerades i Searchlight i maj 1898 och där hon försäkrade att Mrs Tingley’s utnämning ”kom ifrån och leddes av Mästaren”. Men snabbt ”förändrade” Mrs Keightly antingen sitt sinne eller sin mästare, vilket de dräpande orden, som hon i Chicago-konventet i februari 1898 hänvisade till Mrs Tingley med, rikligen klargör. Mr Ryan nämner också ett brev av Mr Neresheimer och som sades vara i Covina-arkiven och i vilket skrivaren informerar Mrs Alice Clether att ”ockulta instruktioner” har kommit igenom från Judge och vilka utser Mrs Tingley till yttre överhuvud och ger anvisning om att Mrs Clether skulle vara ytterligare en ledamot i styrelsen.” Mrs Clether, som slog följe med Mrs Tingley under ”krusaden”, började som en entusiastisk stödjare av den nya Ledaren men efter några år gav hon en mycket reviderad värdering av Mr Judge’s ”efterträdare”. Frågor från Eleanor H. Dunlop i januari 1900 fick följande svar från Mrs Cleather:

”Hörde du ’Ledaren’ [Mrs Tingley] nedvärdera HPB?”
”Ja, upprepade gånger.”
”Har du något belägg för att Mr Judge utnämnde en efterträdare?”
”Nej. Jag såg aldrig några av de dokumenten som sades existera.”
”Du godtog då ’Ledaren’ bara på tro?”
”Helt och hållet och blev ytterligt besviken på resultatet. Så långt jag kunnat observera med ganska nära förbindelse visade hon ingen verklig kunskap i den esoteriska filosofin och bröt konstant mot den ockulta läran.”

Det är en del av en intervju med Mrs Clether som publicerades i The Lamp i februari 1900, en teosofisk journal som då sköttes av Mr A. E. S. Smythe, senare redaktör för The Canadian Theosophist. Mycket material som hör till alla dessa frågor framkom i the Lamp 1899 och 1900.

Mr Ryan’s sista vittne, Mr Neresheimer, citeras på så sätt, att det gör det klart att till och med innan Mr Judge’s död erhöll han tillsammans med andra personer budskap genom Mrs Tingley. Det är inte anmärkningsvärt att dessa ”ockulta” budskap skulle hållas hemliga för Mr Judge. Mr Neresheimer och de andra hade givit löften att undvika alla sådana förbindelser.

En sållning av bevisen som använts till stöd för att Mrs Tingley var den ockulta efterträdaren till William Q Judge framkallar några få enkla faktauppgifter:

Strax efter Mr Judge’s död den 21 mars 1896 samlades privat en grupp personer som hade varit nära förbundna med honom. De kom fram till att en ”ledare” eller ”efterträdare” behövdes eller önskades. De personerna blev överens om Katherine Tingley som ledaren och vid ett EST-möte den 29 mars informerade de de närvarande att de ”visste” vem den nya ledaren och efterträdaren var. Papper som sades ha varit skrivna av Mr Judge och andliga vittnesbörd av den gruppens medlemmar erbjöds som bevis för successionens sanna ”ockulta” karaktär.

Med hänsyn till dessa fakta är det tydligt att de flesta om än inte alla av de ”dokumentära bevisen” hade uppkommit ur ”psykisk” inspiration. Det är registrerat att den ledande figuren i ”uppenbarelsen” den 29 mars, E. T. Hargrove, förnekade Mrs Tingley's efterträdarskap mindre än två år efter att han högtidligt framlagt det, varvid han sade att hon hade ”stegats in” som yttre överhuvud för ES ”som den enda person i sikte som var till hands vid den tiden”. E. August Neresheimer uppgav under ed 1932 att inget bevis för denna utnämning blev funnet bland Judge’s ägodelar. James M. Pryse är registrerad för att ha karaktäriserat Mrs Tingley som Mr Judge's ”favorit-ande-medium” och för att ha sagt att den berömda ”ockulta dagboken” för honom var alltför ”sentimental, mjäkig och spiritualistisk … för att kämpa sig igenom”. Mr Joseph H. Fussell är registrerad för att den 28 mars 1896 ha skrivit till Rev. S. J. Neill i Nya Zeeland: ”Så långt det för närvarande känns till har W. Q. Judge inte lämnat några instruktioner beträffande att föra skolans arbete vidare.”

Mrs Tingley's teosofiska ”efterträdarskap” går således förlorat i ett träsk av psykiska bländverk, med krav och motkrav. Om ”beviset” godtas gör man därmed Judge till en aningslöst psykisk person och till en faktisk ”lärjunge” till Mrs Tingley. Om beviset förkastas framstår Mrs Tingley som bäst som en självförledd kvinna, som värst charlatan, och därmed likaså också hennes nära anhängare. Under senare år har talesmän för Tingley's efterträdarskap medgivit att det inte existerar några dokumentära bevis för det. I september 1929 skrev Dr de Purucker, som tidigare det året hade ”efterträtt” Mrs Tingley som ledare för Point Loma-samfundet:

Judge utsåg aldrig K. T. genom något legalt dokument. Bevisen som K. T. gav för sin mission och det verkliga i att hon var en Logens budbärare var samma som Blavatsky och Judge gav. [11]

Dr de Purucker hade tydligen kommit att inse det fruktlösa i att lägga tyngd på dokumentära bevis. Men anspråken på det slag av bevis användes 1896 i syfte att förbereda både ES och TSA:s allmänna medlemmar för Mrs Tingley's efterträdarskap. Den damen var vid den tiden faktiskt okänd för samfundet och hennes bidragande medverkanden för rörelsen var så ”ockulta” att de hade måst hållas gömda för alla utom några få psykiskt förtrogna. Tillvägagångarna som följdes av Mrs Tingley och hennes supportrar, för att för henne vinna tusentals amerikanska teosofers tillit och stöd, var precis motsatsen till exemplet som gavs av HPB och Judge. Den tillit som dessa två lärare fick hade vuxit upp av erkänsla för deras livslånga arbeten för teosofin. Deras ockulta kunskapers och ansvars meriter var tydliga av sig själva och berodde inte på några yrkanden eller ”utnämningar”, som säkerställts genom psykiska kommunikéer och privata uppenbarelser.

Om Mrs Tingley's beundrare nu föredrar att låta ämnet vila, såsom varande å hennes sida, må det vara så väl, och det kan då ingen teosof vända sig emot. Om det vid tiden för Judge’s frånfälle hade varit ledarnas ledande hållning i Teosofiska Samfundet i Amerika skulle teosofin ha ett mycket renhårigare namn i den moderna världen och forskare blivit mindre förvirrade av rörelsens splittringar, de personliga kontroverserna och anspråken på speciella auktoriteter.

— 0 —

FOTNOTER:

1. Some Reminiscences of William Q. Judge, E. August Neresheimer, February, 1932.

2. Ett uttalande av Mr. C. J. Ryan i the Canadian Theosophist (September, 1946), XXVII, 212.

3. Theosophical Forum (April 15,, 1930), I, 5.

4. Theosophy är en oberoende teosofisk månadstidskrift, utgiven av The Theosophy Company of Los Angeles, California, och redigerad av detta verks författare.

5. Henry B. Foulke i Philadelphia, en medlem av TS, framförde efter HPBs död anspråk på att hon före sin bortgång hade utnämnt honom till sin ”efterträdare”. Foulke försäkrade också att han hade ”kommunikation” med den diskarnerade HPB. The Wilkesbarre Times publicerade en redogörelse över Foulke's anspråk, vilket förorsakade, att Mr. Judge skriftligen och kategoriskt förnekade att HPB hade utnämnt någon ”efterträdare”. Hans två brev till the Wilkesbarre Times blev återgivna i Lucifer (March, 1892) X, 82–3.

6. Isis Unveiled, II, 544.

7. Theosophical Forum (September, 1929), I, 15.

8. The Key to Theosophy, p. 305. (Original and Theosophy Co. edition.)

9. Path (June, 1894), IX. 100. Innehållet i detta uttalande av Mr. Judge återges i kapitel XV, sid. 215.

10. Utdrag ur den påstådda ”Dagboken [Diary]” trycktes i O. E Library Critic i september, 1932. James M. Pryse's åsikter om ”Dagboken” citeras i juli-numret 1932 och Dr Stokes presenterar sina egna slutsatser i Critic, december 1932. (”O.E.” är en förkortning för ”Oriental Esoteric.”)

11. Citerad i Theosophy (July, 1935), XXIII, 395, från ett brev av Dr. de Purucker.

— o O o —