Adyar Samfundet – kap 20, ur boken Teosofiska Rörelsen 1875-1950

NÄR MR JUDGE DOG, mindre än ett år efter amerikanska sektionens separation från föräldrasamfundet, och Teosofiska Samfundet i Amerika hade bildats, lämnades Olcott i den unika situationen, att av de tre ursprungliga Teosofiska Samfundets grundare, så levde nu bara han. Överste Olcott var den teosofiska rörelsens ”store gamle man”, han var fortfarande samfundets överhuvud, och många som kan ha förblivit kallsinniga mot Mrs Besant’s anspråk på att vara HPBs ”efterträdare” blev utan tvekan påverkade av namnet ”Teosofiska Samfundet” och den vördnadsvärde president-grundarens förbindelse därmed. Alla medlemmarna i Indien, Australien och Asien var trogna det samfundet. I Storbritannien, på kontinenten och i någon grad i Förenta Staterna fick det ursprungliga samfundet en särskild fördel av Mrs Besant’s förmåga och anseende. Mr Sinnett och andra författare och ledare hade något lägre men ändå avsevärda inflytanden. I kontroversen med Mr Judge var dessutom Besant-Olcott-grenen anklagaren och inte den anklagade. Dessa faktorer vann och behöll allmän uppmärksamhet.

Men den inriktning som TS följde var knappast en som kunde attrahera allvarligt sinnade människor till att stödja den Teosofiska Saken. Den åldrande Olcott blev i ökad grad en blott och bar ledande figur medan Mrs Besant’s böjelser för dramatiska proklamationer och anspråk gradvis kom att dominera Adyar-samfundets aktiviteter. På sommaren 1899 drog Mrs Besant tillbaka HPBs löften, memorandum och instruktioner och ersatte detta med ett ”löfte” till hennes ”esoteriska” lärjungar. Det åtföljdes av ”studier” och ”instruktioner” från henne själv och genom att litterära resultat av ”ockulta undersökningar” som hade eftersträvats av Mr Leadbeater och henne själv spreds i hennes ”skola”. De senare blev slutligen publicerade som Occult Chemistry och Thought Forms [Tankeformer].

År 1906 framfördes anklagelser mot Mr Leadbeater för sexuellt dåligt uppförande med och skändliga läror till pojkar som han hade anförtrotts att ta hand om. [1] En undersökning av detta gjordes av Olcott i London. Efter att ha erkänt tillräckligt mycket av anklagelserna för att strängt chockera och väcka avsky hos medlemmarna i Olcott’s undersökningskommitte utträdde Leadbeater ur samfundet. Då överste Olcott hade kommit att uppfatta Mr Leadbeater som en ”Mästarnas agent” blev han mycket störd av denna utveckling och antagligen påskyndade det hans död.

Under tiden pågick frågan om vem som skulle efterträda honom som samfundets president. Mr Chakravarti med flera bemödade sig om att utverka överste Olcott’s godkännande av Bertram Keightley som samfundets näste president medan Mrs Besant’s anhängare gjorde detsamma för henne. Sedan Olcott hade dött tidigt 1907 framförde Mrs Besant att ”Mästarna” hade kommit till TS’ högkvarter i Adyar och ”inskärpt” för henne, att hon skulle vara ”Olcott’s efterträdare”, precis som hon redan ”efterträtt” HPB. Stödd i detta av ”klärvoajanta” vittnesbörd av två kvinnor, Mrs Hotchener (Mrs Marie Russak) och Miss Renda, skred Mrs Besant till seger och blev samfundets nya president. Redan i början avfärdade Mr Sinnett dessa ”Adyar-manifestationer”, förklarade dem vara något annat än de gjorde anspråk på, och GRS Mead revolterade också emot dem. Under striden som då följde, mellan anspråken för och emot, utgav Mrs Besant en liten skrift, HPB and the Masters of Wisdom [HPB och Visdomens Mästare] och som gav sig ut för att vara ett försvar av HPB mot anklagelserna från Coloumb-SPR, mer än 20 år tidigare, men i själva verket framställdes författaren inom ramen för HPBs martyrskap och förföljelser. Var nu inte Mrs Besant anklagad för att fabricera bevis för ”ockulta” relationer, som likaledes HPB hade blivit? Överväldigande valdes Mrs Besant till president av medlemmar som trodde hon blivit ”förordnad” av ”Mästaren”.

Genast påbörjade hon en kampanj för att återupprätta ryktet för sin kollega, Mr Leadbeater. Han blev snart inbjuden att återvända till samfundet och då åren gick blev han i allt högre grad ”kraften bakom tronen” i Mrs Besant’s falang av rörelsen. I sinom tid (1911) lanserade Mrs Besant ”The Order of the Star in the East” för att förebåda ”Kristi ankomst”. Det åtföljdes av ett antal tillhörande ordnar och organisationer, varav de mest kända är Samfrimureri [för både kvinnor och män], åtföljt av Liberala Katolska Kyrkan.

Vad som under åren hände med Teosofiska Samfundet under Mrs Besant’s ledning blev strålande klart under en ”Stjärn”-kongress som hölls i Ommen, Holland, 1925.[2]

Att den händelsen skulle ha ägt rum under det år som var 50 år efter den teosofiska rörelsens bildande, och den 11 augusti, på HPBs födelsedag, sätter bara det nästan omätliga avståndet i större relief, det mellan rörelsens ursprungliga anda och vad Mrs Besant hade lett sina trogna efterföljare till. Kongressens ändamål var att befrämja ”Krishnamurti”-kulten ty denne unge hindu hade blivit buren av Mrs Besant för uppgiften att ”rädda världen”. I sitt öppningstal, överflödande av över-naturalism och övernaturliga referenser till gestalter som ”den Namnlöse” och ”Eldens herrar” och som fick en att tappa andan, sade hon till sina lyssnare:

… och nu måste jag ge er, på Konungens kommando, … Hans budskap, och några av Herren Maitreyas och Hans Bröders stora budskap… vad jag säger ifråga om kungörelse är definitivt, och utan tvekan på Konungens kommando, som jag tjänar…

Hans tagande av sitt valda vehikel [kropp att uttrycka sig igenom, ö. a.] kommer att vara nära. Då kommer han som tidigare att välja sina 12 apostlar… och deras chef, Herren själv. Han har redan valt dem men jag har bara kommando att nämna sju som har nått arhat-skapets stadium. …

Vilka var ”arhaterna”?

De första två [fortsatte Mrs Besant] min broder Charles Leadbeater och jag själv, … C. Jinarajadasa, … George Arundale, Oskar Kollerström, … Rukmini Arundale, …

Jag utelämnade en och måste utelämna en annan. Naturligtvis var vår Krishnaji en, men han skall vara Herrens vehikel. Och den andre är en som är väldigt kär för oss alla såväl som för hela broderskapet: biskop James Wedgewood. Han hade burit sin korsfästelse innan arhat-skapets sigill sattes på honom av Konungen. …

Dessa är de första sju av de tolv som Han har valt, med sig själv som den trettonde. ”Ni kallar mig Mästare och Herre och det gör ni rätt i, ty sådan är jag.” …

Nu kan undret komma i era sinnen: HPB var den enda som verkligen tillkännagavs som Mästarens budbärare. Sedan dess har världen vuxit en hel del och det är möjligt att medan några få kan bli avvärjda och stå emot kommer många tusen att vara dragna till Kristus. … Hur resultatet än kommer att bli kommer det att så ske som Han har sagt. …

En fortlöpande ström av denna sortens ”uppenbarelser” genomsyrar Teosofiska Samfundets krönikor under denna period. Medan 1925 Rukmini Arundale, George Arundale’s yngre fri, hade nått arhatens grad var hon exempelvis 1928 redo för upphöjelse till den nästan ouppnåeliga positionen av ”Världsmoder”, förkroppsligande krafterna hos ”Durga och Lakshmi och Sarasvati” — aspekter av den hinduiska trefalden Trimurti ”i dess feminina manifestation”. [3] Men Mr Jiddu Krishnamurti, som sedan 1909 antingen potentiellt eller i verkligheten hade blivit ”Världens Herre”, och sedan 1911 blivit öppet ansedd som sådan, blev till slut oförmögen att deltaga i dessa anspråksfulla påståenden, ty 1929 upplöste han ”Stjärnorden” och fortskred till att ignorera både Liberala Katolska Kyrkan och världsmodern. Han avskaffade helt och hållet sitt eget ämbete som ”herre” eller ”världsfrälsare” och drog sig tillbaka till en vanlig människas relativa obemärkthet. Sedan den tiden har han emellertid varit upptagen med föredragsresor och vunnit en avsevärd anhängarskara både i Förenta Staterna och Europa. Hans huvudsakliga maning till sina lyssnare är, att för andlig upplysning skall de lita på sig själva och ingen annan.

Mrs Besant må ha blivit något återhållen av Krishnamurtis avhopp men hon kunde knappast stoppas. Ett och ett halvt år senare publicerade hon en artikel som gav sig ut för att återge vad som pågått i överläggningar inom ”Hierarkien som är världens verkliga härskare”, inför ett beslut om vem som skulle bli världens budbärare. Mrs Besant förklarade att redovisningen om detta hade blivit ”sänd” till henne till en del löpte den så här:

Frågan tycks ha varit huruvida användning skulle ske av HPB eller Annie Besant . … Användning av HPB skulle inbegripa den ockulta sidans framhävande och en stark konflikt med materialism. Användning av Annie Besant skulle innebära att man allmänt framhävde broderskapet, vid den tiden med liten konflikt med den materialistiska attityden. HPB var omedelbart tillgänglig. Annie Besant skulle inte vara tillgänglig så tidigt. Om hon skulle vara samfundets huvudsakliga medium skulle samfundet således kunna bildas många år senare, i stället för 1875. Några av de äldre bröderna var uppriktigt bekymrade i den ockulta sidans betonande.

HPB var … inte mindre heroisk än den som skulle komma att bli hennes stora efterträdare. … Hon var en beundransvärd kanal för Mästarna och helt självlös — i högsta grad Deras tjänare, inte mindre än Annie Besant. …

I vilket fall som helst var världens behov överhängande. Skulle det med världskatastrofen (1914-1918) i sikte vara utom fara att vänta till 1891? Å andra sidan, skulle det vara vist att vänta, med det tvingande behovet i sikte, att förbereda världen, för att under 1900-talets första hälft mottaga sin Herre? … Häri ligger en risk, en risk som inte skulle ha tagits … inte utan den garanti som våra stora Mästare erbjöd … Dessa två Stora erbjöd att göra Sig själva personligt ansvariga för ett experiment, både farligt och önskvärt. De skulle vakta över det med yttersta omsorg och på alla sätt i Deras kraft skulle de värna emot att den ockulta sidan utvecklades till de fruktansvärda överdrifter som i det förgångna har medfört så stora olyckor.[4]

Vem som helst som gräver i The Theosophist’s arkiv för nästan vilket som helst år efter Olcott’s död finner tillräckligt material för att överbevisa Mrs Besant om antingen omedvetet bedrägeri eller en ”andlig” fåfänga och flärdfullhet som drog henne långt bortom det sunda omdömets gränser och till en punkt där hon var i stånd att själv tro vad hon sade om sig själv. I ovanstående ”kommunikationer” talas det om ”materialism”, men en ärligt tvivlande materialism av det ”vetenskapliga” slaget skulle förvisso ha varit mycket mera önskvärd, än de skrämmande psykiska fantasier, som i Mrs Besant’s samfund under nästan ett halvt århundrade har förlöpt under namnet ”teosofi”. Den moderna världens ”materialism” har åtminstone varit ett skydd för de många mot det sentimentala nonsens som Teosofiska Samfundet skönk till under Mrs Besant’s förmyndarskap.

Mrs Besant dog i Adyar, Madras, Indien, den 20 september 1933. Hennes död följdes snart av C. W. Leadbeater’s, han som sedan 1895 haft bestämmande inflytande över hennes karriär och i det Teosofiska Samfundet som hon var president i, och i dess ”esoteriska sektion”, vars överhuvud hon var. George S. Arundale blev samfundets president, med Mr C. Jinarajadasa som den esoteriska sektionens överhuvud. Varken Mr Arundale eller Mr Jinarajadasa åtnjöt något av Mrs Besant’s ryktbarhet och berömmelse, en omständighet som knappast kan anses olycklig, med hänsyn til den kusliga samling av antaganden och förklaringar, som de hade ärvt av henne. Hur som helst hade varje möjligt anspsråk förekommit under Mrs Besant’s livstid så att vad som helst som sades beträffande Mr Arundale skulle uppfattas som ett anti-klimax. Under den senares tid uppkom sporadiska uttryck för ett förnyat intresse för HP Blavatsky’s skrifter. Under Besant-Leadbeater-regimens glansdagar hade ”biskop” Leadbeater utgivit en lista av böcker som sades vara lämpliga för utbildning i spikrak och rättfram teosofi. Av omkring 30 volymer som rekommenderades hade alla utom en publicerats av ”Arhat” Leadbeater och ”Arhat” Besant. Ändå till sina karriärers slut fortsatte de två med tillägg till sina uppenbarelser, så att deras samfunds medlemmar knappast hade någon kunskap alls om den teosofiska filosofins ursprungliga framställning. 1934 tillkännagav emellertid Mr Arundale att ha förnyat sin bekantskap med Den Hemliga Läran, en erfarenhet som han därpå rekommenderade för andra.

Den Hemliga Läran [skrev han] är en utmaning till ansträngning och aldrig pålägger det någon auktoritet. Varje sida är en anmaning till en upptäcksresa och bara den som påbörjar sina resor kan hoppas börja förstå boken. [5]

Det uppkom andra indicier på att Mr Arundale tänkte över sakerna. I The Theosophist’s ledaravdelning berättade han om en konversation med en kvinna som nyligen hade lämnat samfundet. När han frågat henne varför svarade hon, att de flesta föredragen i logen hon deltagit i hade handlat om allting, utom teosofi. Mr Arundale beskrev denna kvinnas erfarenhet:

Vad hon förväntade sig var ett allvarligt studium av teosofi … och sedan studiegrupper för att få ett mer eller mindre sammanfattande grepp om vår vetenskap. Hon sade att hon fann kursplanen full av anföranden om astrologi, finansiella förhållanden, Indien, arkeologi, osv. – allt intressant, men för det mesta att mer kunnigt behandlas av dem som är specialiserade i sådana ämnen. Vad hon önskade var teosofi och en allt klarare riktning däri. Varför annars, frågade hon, skulle hon ansluta sig till Teosofiska Samfundet? Jag måste erkänna att jag var böjd att hålla med henne och jag undrar hur mycket hon representerar den genomsnittlige sökaren och vårt misslyckande att erbjuda honom det som han kommer för. [6]

Mr Arundale dog i Adyar den 12 augusti 1945 vid 66 års ålder. Han efterträddes i tjänsten av Mr C. Jinarajadasa som är samfundets nuvarande president. Än så länge har Mr Jinarajadasa’s styrande markerats av en märklig ”estetiskt” betoning i hans framförda skrifter och talrika referenser till ”gud”. En trycksak som nyligen kom från TS innehåller till exempel en kortfattad framställning av ”Den Teosofiska Himmelen”, och hur man skall komma dit. Enligt Mr Jinarajadasa är ett av villkoren att vara ”konstnärlig”. Så som han framställer det:

… varför skulle jag utkräva konstnärlig människonatur som en av de kvalifikationer som behövs för att inträda i Den Teosofiska Himmelen?

För att den teosofiska himmelen är inte bara en godhetens och hängivenhetens plats. Det är också en plats där det Gudomliga Sinnet manifesterar sig i sin fullhet. Det är en sådan himmel som Platon drömde om när han framställde den yttersta verkligheten som ett trefaldigt förkroppsligande av det goda, det sanna och det vackra. … Om du därför när du inträder i himmelen bara var from och ömsint och inte intellektuell och konstnärlig skulle din förståelse av livet vara begränsad och din evolution ensidig. Ty det finns evolution också i himmelen, annars skulle himmelen vara en tråkig plats och efter ett slag skulle dess glans och storslagenhet skulle sluta påverka dig. [7]

På andra ställen hade Mr Jinarajadasa tillkännagivit att ”livets flödande heta strömmar som svallar genom konstnärens hjärta och hjärna ”uppenbarar den skönhetens kvalitet, som blivit planerad för alla av Gud”. Mr Jinarajadasa förtäljer att inte bara om ”skönhetens gjutformar” utan också att ”teosofins alla idéer är Guds idéer.”[8] Teosofiska Samfundets president borde lyssna till sin företrädares råd, Mr Arundale’s, och vinna ”en klar och otvetydig bekanstskap åtminstone med Den Hemliga Lärans anda” ty han skulle i den boken finna Madame Blavatsky’s kategoriska förklaring att ”initierade aldrig använder epitetet ’Gud’ för att ange den blott enda principen i universum; …” [9] Som en som 1925 inte bara var ”initierad” utan enligt Mrs Besant’s Ommen-uppenbarelse en första rangens ”Arhat” röjer Mr Jinarajadasa en förbluffande okunnighet om sin ”grads” skick och bruk.

Med en tillbakablick över Annie Besant’s och hennes samfunds utveckling – ty Teosofiska Samfundet Adyar blev verkligen ”hennes”, att göra vad hon ville med – synes två ännu onämnda händelser vara värdiga att lyfta fram. Den första var att mrs Besant tog emot ett brev från en ”adept” och vilket varnade henne för den riktning som samfundet rörde sig i. Trots alla publikfriande klyschor som Mrs Besant spred ut i ”Mästarnas” namn tycks denna kommunikation ha en autentisk klang. Följande stycke har tagits ur en tryckt version av brevet som framkom i TS-publikationen Letters from the Masters of the Wisdom, first Series, och beskrevs i den boken som ”det sista brevet, skrivet 1900, mottaget 9 år efter HPBs död”:

TS och dess medlemmar tillverkar sakta en trosbekännelse. Ett tibetanskt ordspråk säger ”Lättrogenhet skapar lättrogenhet och slutar med skenhelighet”. Hur få de är som kan veta någonting om oss. Skall vi blidkas med och göras idoler av …

… ingen har rätt att göra anspråk på auktoritet över en lärjunge eller dennes samvete. Fråga honom inte vad han tror. … Det intellektuella framåtskridandets högsta vågkam måste tagas omhand och ledas mot andlighet. Den kan inte tvingas till trosuppfattningar och emotionella dyrkanden. Essensen av medlemmarnas högsta tankar tillsammans måste styra alla handlingar i TS. Vi försöker aldrig skaffa herravälde över någon annans vilja. … Jargongen om ”Mästare” måste tyst och stadigt läggas ner. Låt hängivenheten och tjänsterna vara till bara den allenarådande anden, som var och en är en del av. Namnlöst och stillsamt arbetar vi och de ständiga referenserna till oss … skjuter upp en förvirrad aura som förhindrar vårt arbete. … TS avsågs att bli mänsklighetens framtida religioners hörnsten. För att uppnå detta syfte måste de som leder sätta åt sidan sina svaga förkärlekar för former och ceremonier i någon särskild troslära och visa sig vara sanna teosofer, både i inre tankar och yttre efterlevnad. …[10] {läs hela brevet här}

Även med de strykningar som Mr Jinarajadasa gjorde av delar i det brevet, och som han säger ”hänför sig till Dr Besant’s ockulta liv”, är innebörden beträffande TS’ felaktiga kurs klar och tydlig. Oavsett detta brevs källa, om Mrs Besant hade varit i stånd att ta den maning till sitt hjärta och som det erbjöd henne kunde hon ha räddat sig själv och sina många anhängare från några av de löjligaste ytterligheter hon uppnådde under senare år och också undvikit ringaktning och förakt som hon för termen teosofi förtjänat bland dem som inte såg längre i den teosofiska rörelsen än rapporter i massmedia om vad som pågick i Teosofiska Samfundet.

Den andra händelsen att ta upp hänför sig till anklagelserna som Mrs Annie Besant hade fört mot William Q. Judge. Under 1920-talet vände sig en man till Mrs Besant för att intervjua henne i detta. Han var en respekterad medlem i Adyar-samfundet och en man som i Judge-saken noga hade studerat båda sidors uppgifter, yrkanden och bevismaterial. [11] Under ett allvarligt samtals förlopp medgav Mrs Besant, att vad som hade frambringats för henne – nämligen att Judge var oskyldig till de anklagelser som gjorts mot honom – i det stora hela var riktiga och hon sade, att hon något tidigare hade kommit till slutsatsen att Judge inte hade begått något falsarium och att budskapen som mottagits av honom var genuina. När hon då begärdes säga så mycket, om inte mera, så bara detta, inför den teosofiska allmänheten världen över, hyste hon betänkligheter och anmärkte, att det var en gammal och glömd sak — ”varför återuppliva det?” När den frågande, som också var en långvarig vän till Mrs Besant, sökte tillåtelse att själv göra hennes synsätt känt, vägrade hon det, uttryckligen och bestämt. Det blev en chock för den frågande, ty han hade helt förväntat sig, att av intresse för den historiska sanningen och trovärdigheten så skulle Mrs Besant gå med på att säga offentligt vad hon så gärna och beredvilligt kom att medge för honom i privat konversation och i vilket hon fullständigt rentvådde Mr Judge från anklagelsen att ha framställt falska Mahatma-meddelanden.

I allt som kan sägas förmildrande i detta är att hon helt möjligt verkligen trodde att Mr Judge’s oskuld inte längre var någon betydelsefull sak. Så långt hade hon lämnat den teosofiska rörelsens väsentliga verksamhet och betydelse.

I rättvisa mot Mrs Besant som aktiv i världen bör det sägas, att hon under många år arbetade för Indiens befrielse och genom detta arbete vann hon indiska patrioters respekt och beundran. Hon deltog aktivt i den indiska nationalkongressen och startade The Home Rule League [hemlands-styrelsens förbund] som bedrev kampanj för att Indien skulle vinna ställning som jämnbördig partner i det brittiska samväldet. På grund av sin politiska aktivitet spärrades hon in av brittiska regeringen i början av 1917, under första världskriget, men släpptes snart. Samma år valdes hon som första kvinna till indiska nationalkongressens president. Efter massakern i Amritsar 1919 motsatte hon sig emellertid det cilvila olydnadsprogram, som Gandhi ledde, vilket fick henne att förlora mycket av den popularitet som hon hade fått hos de indiska massorna. Icke desto mindre blev hon med respekt ihågkommen av den indiska självständighetsrörelsens ledare såsom en som oförbehållsamt gav sin tid och energi för den sak som låg dem närmast i deras hjärtan.

Liksom Mrs Besant reviderade också överste Olcott sin uppfattning om Mr Judge men, återigen liksom Mrs Besant, uttryckte han sig därom endast i ett privat samtal. Tillfället var en konversation med Laura Holloway (en av ”chela”-författarna till Man: Fragments of Forgotten History) i New York City, under Olcott’s sista vistelse i Förenta Staterna, ett år innan han dog. Mrs Holloway (då Mrs Langford) hade känt Olcott sedan länge och hade också blivit bekant med hans syster, Belle, som sedan dess hade dött. Olcott skrev till Mrs Holloway från Boston och bad henne besöka honom då han anlänt till New York för att ge ett föredrag i Carnegie Hall. Det gjorde hon och konversationen kom att röra den teosofiska rörelsens verksamheter. Snart insåg Mrs Holloway att Olcott var ensam, längtade hem och storligen saknade sitt gamla samband med HPB. Han talade om sin ”kära gamla kollega” och med ”händelsernas utveckling i Teosofiska Samfundet efter hennes död” insåg han omfattningen av att ha förlorat henne. Därtill, även om Olcott fortfarande var ”president-grundaren”, sade han att andra och yngre arbetare hade kontroll över samfundets affärer. Mrs Holloway påminde honom att det fanns en tredje samarbetare som hade varit med honom och HPB i början och som Olcott senare blev fientlig emot. Olcott visste att hon talade om Judge och uppmuntrad av sin besökare tog han hennes hand och sade ”på ett betvingande och högst eftertryckligt sätt”:

”Vi lär oss mycket och växer ifrån mycket och jag har genomlevt mycket och lärt mera, särskilt beträffande Judge. … Jag vet nu, och det kommer att trösta dig att höra det, att jag felbedömde Judge, inte av vilja eller elakhet men icke desto mindre har jag gjort detta och jag beklagar det.”

När Mrs Holloway uttryckte glädje för detta erkännande svarade Olcott: ”Till ingen annan har jag någonsin sagt så mycket och då du är så nöjd är jag glad jag kunde göra det för dig.”

Rapport om den intervjun publicerades av Harold W. Percival i The Word i oktober 1915, som en del i en serie hågkomster om den teosofiska rörelsens ledande personer.[12] I ett kompletterande brev till redaktören förklarade Mrs Holloway, att hon ”inte hade sökt någon bekännelse av överste Olcott” och inte heller önskat ”någon förtrolighet från honom som inte kom självmant”. Hennes egen djupa vänskap med Judge, och som var känd av Olcott, hade, tänkte hon, fått honom att vid slutet av sitt liv uppdaga sitt hjärtas känslor. Hennes redogörelse för Olcott’s hållning och uppförande under den konversationen är av intresse:

Efter denna långa tids förlopp och med en känsla av rättvisa i minnet av både honom och Mr Judge känner jag mig göra rätt i att samtycka till dess publicering. Jag kan inte återge hans allvarliga, ångerfulla och botfärdiga sätt, inte heller kan jag förmedla åt er den atmosfär av frid och harmoni som utmärkte detta tillfälle … när jag påminde honom, som jag gjorde, om hur länge och hur oföränderligt hon [HPB] hade älskat Mr Judge, satt han som en som lyssnade till en osedd talare. Men dessa saker kan inte framställas i den här berättelsen om de få ord han talade i att rättfärdiga Mr Judge.

— 0 —

1. Leadbeater-saken undersöktes i detalj i Theosophic Voice i maj 1908, augusti 1908 och november–januari 1908–09.

2. En fullständig rapport om vad som förlöpte under Stjärn-kongressen i Ommen finns i The Theosophist, November, 1925, XLVII.

3. Theosophist (June, 1928), XLIX, 278a.

4. Theosophist (January, 1930), LI, 386–8.

5. American Theosophist, December, 1934. (Citerat i Theosophy {June, 1935}, XXIII, 348.)

6. Theosophist (December, 1934), LVI, 209.

7. Bombay Theosophical Bulletin (Adyar) December, 1947.

8. American Theosophist (December, 1947), xxxv, 267.

9. Den Hemliga Läran, II, (Engelskt original. s. 555).

10. Letters from the Masters of the Wisdom, redigerade av C. Jinarajadasa, fjärde uppl. (Adyar: Theosophical Publishing House, 1948), pp. 111–12

11. Mr. B. P. Wadia, Bombay, Indien, var under flera år aktiv medlem och talare i Adyar-samfundet och har försett denna boks redaktörer med en undertecknat utsago och där han ger denna redogörelse för sin intervju med Annie Besant.

12. H. W. Percival stod i förbindelse med Dr. J. H. Salisbury och Mr. Donald Nicholson, båda tidigt vänner med Judge när Teosofiska Samfundet bildades 1899 i New York. The Word, som Percival redigerade, var det samfundets organ men det föll i dvala när utgivningen av The Word upphörde.

— o O o —