Nyckeln till Teosofin Online - kapitel 13 - Om missuppfattningar angående Teosofiska Samfundet av Helena Blavatsky

TEOSOFI OCH ASKES

Frågeställaren: Jag har hört folk säga att era stadgar kräver att alla medlemmar skall leva vegetariskt, leva i celibat och i sträng askes; men du har ännu inte sagt något sådant. Skulle du en gång för alla kunna säga sanningen om detta?

Teosofen: Sanningen är den att våra stadgar inte kräver något sådant alls. Teosofiska Samfundet förväntar sig inte ens en gång och kräver ännu mindre att någon enda av dess medlemmar skall leva asketiskt på något sätt – såvida du inte kallar det askes – att söka vara till nytta för sina medmänniskor och leva ett osjälviskt liv.

Frågeställaren: Men likväl lever många av era medlemmar strängt vegetariskt och bekänner öppet sina avsikter att förbli ogifta. Detta är dessutom ofta fallet med just dem som spelar en framstående roll i Samfundets arbete.

Teosofen: Detta är rätt naturligt, eftersom de flesta av våra verkligt allvarliga arbetare är medlemmar av den Inre Sektionen inom Samfundet, varom jag förut berättat för dig.

Frågeställaren: Åh! Då är det inom denna Inre Sektion som ni fodrar ett asketiskt levnadssätt?

Teosofen: Nej; inte ens där fodrar eller föreskriver vi det; men jag förstår att jag måste ge en förklaring till våra ståndpunkter på askes i allmänhet och därefter kommer du att förstå vår inställning till vegetarianism bättre och allt det övriga.

Frågeställaren: Var snäll och fortsätt.

Teosofen: Som jag redan sagt önskar de flesta, som verkligen uppriktigt studerar teosofi och blir aktiva medarbetare i vårt Samfund, att göra mer än att teoretiskt studera de sanningar vi lägger fram. De önskar lära känna sanningen genom direkt personlig erfarenhet och studera Ockultismen i avsikt att förvärva den vishet och kraft, som de känner att de behöver, för att verksamt och med urskillning, istället för blint och på måfå, kunna hjälpa andra. Därför kommer de förr eller senare att gå med i den Inre Sektionen.

Frågeställaren: Men du sa att ”asketiska levnadsvanor” inte ens är obligatoriska inom den Inre Sektionen.

Teosofen: Det är de inte heller; men det första medlemmarna får lära sig är en rätt uppfattning om förhållandet mellan kroppen, eller det fysiska höljet, och den inre, den sanna människan. Förhållandet och den ömsesidiga växelverkan mellan dessa båda aspekter av den mänskliga naturen förklaras och demonstreras för dem, så att de tidigt kommer till full insikt om den inre människans suveräna betydelse över det yttre höljet eller kroppen. De får lära att en blind, oförnuftig askes är ren dårskap; att ett uppträdande, såsom St. Labro som jag talat om tidigare, eller såsom den indiske fakiren och djungelasketerna, vilka, stympar, bränner och pinar sina kroppar på det mest grymma och förfärliga sätt, endast är självtortyr för själviska ändamål, det vill säga – utveckling av viljekraft – men är totalt gagnlöst för en sann andlig eller teosofisk utveckling.

Frågeställaren: Jag förstår, du betraktar bara den moraliska askesen som nödvändig. Den är ett medel att nå ett mål, och själva målet är en perfekt jämvikt i människans inre natur och uppnående av fullständigt herravälde över kroppen med alla dess passioner och begär?

Teosofen: Alldeles så. Men dessa medel måste användas på ett intelligent och vist sätt, inte blint och dåraktigt; utan som idrottsmannen som tränar och förbereder sig för en stor tävling, inte som girigbuken som svälter sig till ohälsa för att tillfredsställa sina begär efter guld.

Frågeställaren: Nu förstår jag er allmänna princip, men låt mig ta del av hur det tillämpas i praktiken. Hur är det med vegetarianismen till exempel?

Teosofen: En av Tysklands stora vetenskapsmän har visat att varje slag av animalisk vävnad, på vilket sätt det än tillagas, bibehåller fortfarande vissa speciella egenskaper som kännetecknar det djur den tillhört, och vars utmärkande egenskaper kan kännas igen. Bortsett från detta, så vet var och en genom smaken vilket slags kött han äter. Vi går ett steg längre och påvisar att när människan tillför kroppen kött som föda, så tar hon också fysiologiskt till sig något av det som är typiskt för det djur varifrån köttet kommer. Den ockulta vetenskapen lär och påvisar detta för sina lärjungar genom synliga bevis och visar dessutom att denna ”förråande” och ”animaliserande” verkan på människan är störst när det gäller större djur, mindre när det gäller fågel, ännu mindre med fiskar och andra kallblodiga djur, och allra minst när hon bara äter grönsaker.

Frågeställaren: Då vore det kanske allra bäst att inte äta alls?

Teosofen: Ja, det skulle det naturligtvis vara om man kunde leva utan att äta. Men som förhållandet nu en gång är så måste man äta för att leva och vi råder verkligt uppriktiga studeranden att äta den mat som är minst belastande och tyngande för hjärna och kropp, och som allra minst hämmar och fördröjer utvecklingen av deras intuition, inre förmågor och krafter.

Frågeställaren: Ni godtar alltså inte alla de argument som vegetarianer i allmänhet brukar anföra?

Teosofen: Givetvis inte. Några av deras argument är mycket svaga och ofta baserade på antaganden som är helt felaktiga. Men å andra sidan finns det mycket i det de säger som är riktigt. Vi tror till exempel att många sjukdomar och den stora mottagligheten för sjukdomar, som är så typisk för vår tid, till stor det beror på köttdieten, speciellt kött i konservburkar. Men det skulle ta alltför lång tid att dryfta vegetarism med alla dess förtjänster; så låt oss gå vidare till något annat.

Frågeställaren: Bara en fråga till. Vilken diet följer era medlemmar i den Inre Sektionen vid sjukdom?

Teosofen: De följer givetvis de bästa praktiska råd de kan få. Har du ännu inte förstått att vi aldrig ålägger någon rigida och absoluta förpliktelser i detta hänseende? Kom ihåg, en gång för alla, att vi har en förnuftig och aldrig en fanatisk inställning, i alla sådana här frågor. Om någon genom sjukdom eller lång vana inte kan vara utan kött, låt honom då för allt i världen äta kött. Det är inget brott; det kommer bara att fördröja hans utveckling lite grann; ty när allt kommer omkring är de rent fysiska handlingarna och funktionerna av långt mindre betydelse än vad man tänker och känner, vilka begär man uppmuntrar, låter slå rot och växa i tanken.

Frågeställaren: Jag utgår ifrån att ni avråder folk från att dricka vin och starksprit?

Teosofen: Alkohol är skadligare för människans moraliska och andliga tillväxt än kött, eftersom alkohol i alla dess former har en direkt, märkbar och mycket skadligt inflytande på människans psykiska tillstånd. Att dricka vin och sprit är dock mindre destruktivt vid utvecklandet av de inre förmågorna, än det vanemässiga användandet av haschisch, opium och liknande droger.

TEOSOFI OCH ÄKTENSKAP

Frågeställaren: Och nu till en annan fråga; skall man gifta sig eller leva i celibat?

Teosofen: Det beror på vilken slags människa du menar. Menar du en människa som har för avsikt att leva i världen, även om han är en god och uppriktig teosof, som arbetar ivrigt för vår sak, men som fortfarande har band och önskningar som binder honom till världen och som kort sagt inte känner att han är helt och hållet färdig med det man kallar livet och som blott önskar en enda sak – att lära känna sanningen och att kunna hjälpa andra – då vill jag för en sådan människas räkning säga, att det inte finns någon anledning varför han inte skulle gifta sig, om han vågar dra en lott i detta lotteri där det finns fler nitlotter än vinstlotter. Du tror väl inte att vi är så absurda och fanatiska att vi totalt fördömer äktenskapet? Tvärtom, bortsett från några få undantag, när det gäller praktisk ockultism, är äktenskapet det enda botemedlet mot omoral.

Frågeställaren: Men varför kan man inte förvärva denna kunskap och kraft när man lever i äktenskap?

Teosofen: Min bästa herre, jag kan inte gå in på fysiologiska frågor med dig; men jag tror att jag kan ge dig ett klart och uttömmande svar, som förklarar de moraliska grunder vi anför. Kan en man tjäna två herrar? Nej! Då är det lika omöjligt för en man att dela sin uppmärksamhet mellan Ockultismen och en hustru. Om man försöker sig på det kommer man ganska avgjort till korta i båda fallen; och låt mig påminna dig om att praktisk Ockultism är ett alltför allvarligt och farligt studium att ge sig in på, såvida man inte på fullt allvar är beredd att offra allt, i första hand sig själv, för att uppnå målet. Men detta gäller inte medlemmar i vår Inre Sektion. Jag talar bara om dem som är beslutna att vandra den lärjungaskapets stig som leder till det högsta målet. De flesta, om inte alla som ansluter sig till den Inre Sektionen är nybörjare, vilka i detta liv förbereder sig att under kommande liv i verkligheten beträda denna stig

TEOSOFI OCH UTBILDNING

Frågeställaren: Ett av era starkaste argument för att bevisa otillräckligheten hos de existerande religionsformerna i Västerlandet liksom även till en viss grad mot den nu så populära materialistiska filosofin, som ni tycks betrakta som en avskyvärd ödeläggelse, är den stora utbredningen av fattigdom och misär, som onekligen existerar särskilt i våra storstäder. Men ni måste även medge allt det som har gjorts, och som görs för att råda bot på förhållanden genom utbredandet av undervisning och spridande av upplysning.

Teosofen: Kommande generationer kommer knappast att tacka er för en sådan “spridning av upplysning”, inte heller kommer er nuvarande utbildning att göra gott för de fattiga och de svältande massorna.

Frågeställaren: Ni måste ge oss tid. Det är bara några år sedan vi började vår folkutbildning.

Teosofen: Och vad har er kristna religion gjort, om jag får fråga, alltsedan 1400-talet, då ni erkänner att inga försök gjorts förrän nu med utbildning av massorna – just det arbete en kristen, det vill säga, en Kristus kyrka och nation borde utföra, vilken uppgift skulle de annars ha?

Frågeställaren: Nåväl, ni kan ha rätt. Men nu …

Teosofen: Låt oss bara betrakta denna fråga om utbildning från en bred utgångspunkt och jag skall bevisa för dig att många av era skrytsamma framsteg gör mer skada än nytta. Skolorna för de fattiga barnen är till mindre hjälp än de borde vara, men är dock bra i jämförelse med de usla omgivningar, till vilka ert moderna samhälle dömt dessa barn. Ingjutande av lite praktisk teosofi i livet till de lidande massorna skulle hjälpa hundrafalt mer än all denna spridning av (onyttig) upplysning.

Frågeställaren: Men i verkligheten –

Teosofen: Var snäll och låt mig få avsluta. Ni har fört fram ett ämne som ligger oss teosofer varmt om hjärtat, och jag måste få tala ut. Jag håller gärna med att det är en stor fördel för ett litet barn uppväxt i slummen, som leker i rännstenen och som lever mitt i en ständig råhet i både ord och gester, att dagligen få komma till ett ljust rent klassrum, med hängande tavlor och ofta med prunkande blommor. Barnet får där lära sig hygien, hövlighet och ordning; det får lära sig sjunga och agera; använda leksaker som väcker intelligensen; får lära sig fingerfärdighet; blir tilltalat med ett leende istället för rynkade ögonbryn; blir milt tillrättavisade eller med lämpor i stället för svordomar. Allt detta gör barnen humana, livar upp deras hjärnor och gör dem mottagliga för intellektuella och moraliska inflytelser. Dessa skolor är inte alltid vad de kunde och borde vara; men jämfört med hemmen är de paradisiska; och i sin tur återverkar de så småningom på hemmen. Fastän detta är sant för många av era internatskolor, så förtjänar ert system det värsta tänkbara omdöme.

Frågeställaren: Må så vara; fortsätt.

Teosofen: Vad är det verkliga målet för er moderna utbildning? Är det att odla och utveckla tänkandet i rätt riktning; att lära de arvslösa och olyckliga människorna att modigt bära livets börda (deras beskärda del av karma); att stärka deras vilja; att inskärpa kärleken till nästan och känslan av ömsesidigt beroende och broderskap; och på detta sätt träna och forma karaktären för det praktiska livet? Inte det ringaste. Och likväl är detta onekligen målet för all sann utbildning. Ingen förnekar det; alla era pedagoger medger det och talar vitt och brett om det. Men vad är det praktiska resultatet av deras verksamhet? Varje ung man och pojke, ja till och med varje lärare av den yngre generationen skulle svara: ”Målet för modern utbildning är att klara examen,” ett system som inte är ägnat att utveckla rätt tävlan, utan alstrar och när svartsjuka, avund, nära nog hat mellan de unga, och tränar dem på detta sätt för ett liv i grym själviskhet och ett strävande efter hedersbevisningar och fördelar i stället för att väcka människovänliga känslor.

Frågeställaren: Jag måste medge att du har rätt.

Teosofen: Och vad innebär dessa examensprov – våra ynglingars och ungdomars fasa? Helt enkelt en klassificeringsmetod som innebär att resultateten av skolundervisningen sätts upp i tabellform. Med andra ord, de utgör en praktisk tillämpning av den moderna vetenskapsmetoden på det maskulina och feminina könet, betraktat som, [**] tankeverksamhet. Vidare så lär ”Vetenskapen” nu att intellektet är resultat av hjärnmolekylernas mekaniska växelverkan; därför är det helt logiskt att den moderna undervisningen bör vara nästan helt mekanisk – en slags automatisk maskin som tillverkar tonvis med intellekt. Mycket lite erfarenhet av examensprov är tillräckligt för att visa att den utbildning den skapar är helt enkelt bara en träning av det fysiska minnet, och förr eller senare skall alla era skolor sjunka ner till denna nivå. Vad varje sunt uppodlande av tankeförmågan och slutledningsförmågan angår, är en sådan helt omöjlig så länge som allt skall bedömas och prövas utifrån en examen i tävlingsform. Vidare är träningen i skolan av allra största vikt i bildandet av karaktären, särskilt i moraliskt hänseende. Men från början till slut är ert moderna system grundat på de så kallade vetenskapliga uppenbarelserna: ”Kampen för tillvaron” och ”överlevand av de mest livsdugliga”. Under hela sitt tidiga liv påtvingas varje människa detta, såväl genom praktiska exempel och erfarenhet som genom direkt undervisning, tills det blir omöjligt att utrota föreställningen från hennes medvetande att ”självet”, det lägre, personliga, animala självet, är summan av livet. Här finns den stora källan till allt elände senare i livet, kriminalitet och hjärtlös själviskhet, vilket ni precis som jag medger. Själviskhet är, vilket jag sagt om och om igen, mänsklighetens förbannelse och den fruktsamma alstraren av allt ont och alla brott i detta livet; och era skolor är grogrunden för denna själviskhet.

_________________________

[*] genus homo, qua. Ö.a.

Frågeställaren: Detta är mycket utmärkt som allmänna påståenden, men jag skulle vilja lära mig lite om hur det kan botas.

Teosofen: Nåväl, jag skall försöka att tillfredsställa er. Det finns tre stora indelningar av undervisningsanstalter, de högre läroverken, medelklass skolorna och folkskolan, vilka genomlöper hela skalan från det rent komersiella upp till det idealistiskt klassiska med många kombinationer och sammansättningar. Den praktiskt kommersiella ger upphov till den moderna inriktningen och det gamla och klassiskt ortodoxa återspeglar en tung värdighet så långt som till folkskollärarseminarierna. Vi kan tydligt se att det vetenskapligt och materiellt kommersiella systemet ersätter det försvagade ortodoxa och klassiska. Inte heller ligger orsaken till detta så långt borta. Syftet med denna utbildningsgren är alltså pund, shillings och pence, 1800-talets summum bonum [*]. På detta sätt koncentreras på en punkt alla de energier som alstras av dess anhängares hjärnmolekyler och utgör därför till en viss grad en organiserad armé av bildade och spekulativa intellekt, en minoritet, upplärda att strida mot de okunniga, godtrogna massorna, vilka är dömda att vampyriseras och förtryckas av sina intellektuellt starkare bröder. En sådan utbildning är inte bara oteosofisk, den är helt enkelt OKRISTLIG. Det direkta resultatet av denna del av utbildningen är ett överflödandet på marknaden av penningalstrande maskiner, hjärtlösa, själviska människor – djur – som blivit noggrant upplärda att plundra sina kamrater och utnyttja sina svagare bröders okunnighet!
_________________________

[*] Högsta goda. Ö.a.

Frågeställaren: Nåväl, men ni kan i varje fall inte påstå detta om våra högre offentliga skolor?

Teosofen: Inte helt och hållet, det är sant. Men även om formen är olika, så är den besjälade anden densamma: oteosofisk och okristen, vare sig Eton eller Harrow utbildar vetenskapsmän eller präster och teologer.

Frågeställaren: Det kan väl inte vara din mening att kalla Eton och Harrow ”kommersiella”?

Teosofen: Nej. Naturligtvis är det klassiska systemet framför allt respektabelt och framkallar i vår tid en hel del gott. Det favoriseras fortfarande vid våra stora offentliga läroverk, där inte bara en intellektuell, utan också en social utbildning går att uppnå. Det är därför av största vikt att de dumma sönerna till högadliga och rika föräldrar får komma till dessa skolor och möta övriga ungdomar av god familj och av penningklassen. Men olyckligtvis finns det en mycket stor konkurrens redan vid inträdet; ty de penningstarka klasserna är i tilltagande, och fattiga men begåvade pojkar kan ansöka till de offentliga läroverken genom de frikostiga stipendierna, dels till själva skolorna och därifrån till universiteten.

Frågeställaren: Enligt denna uppfattning måste de rikare “dumhuvudena” arbeta ännu mer än deras fattigare kamrater?

Teosofen: Så är det. Men egendomligt nog så tillämpar inte anhängarna av kulten ”överlevand av de mest livsdugliga” sin lära i praktiken; ty hela deras ansträngning går ut på att de naturligt mest livsdugliga utmanövreras av de mest livsodugliga. Sålunda mutas genom lockelser med stora penningsummor de bästa lärarna bort från deras naturligt mest lämpade elever för att maskinmässigt lära upp sin av naturen mest livsodugliga avkomma till yrken, som de till ingen nytta överbefolkar.

Frågeställaren: Och till vad tillskriver du allt detta?

Teosofen: Allt detta har sin grund i ett fördärvligt system, som så att säga levererar varor på beställning, utan hänsyn till de ungas naturliga fallenhet och begåvning. Den stackars lille kandidaten till detta progressiva lärdomsparadis kommer nästan direkt från barnkammaren till trampkvarnen i den förberedande skolan för herremanssöner. Här grips han omedelbart av arbetarna i den materialistiska och intellektuella fabriken och fullproppas med formlära i latin, franska och grekiska, årtal och tabeller, så ifall han äger någon naturlig begåvning, pressas den ur honom med de rullvalsar som Carlyle så träffande kallat ”döda glosor”.

Frågeställaren: Men säkerligen får han lära något annat förutom “döda glosor” och mycket sådant som kan leda honom direkt till teosofin, om inte helt och hållet till Teosofiska Samfundet?

Teosofen: Inte så säkert. Från historia förvärvar han endast kunskap om sin egen nation, tillräckligt för att förse honom med en stålrustning av fördomar gentemot alla andra folkslag och nedsänker honom i krönikerna av det förevigade nationalhatets och blodtörstens stinkande kloakbrunnar; och säkerligen vill ni inte kalla detta – teosofi?

Frågeställaren: Vilka invändningar har ni ytterligare?

Teosofen: Härtill kommer en ytlig kunskap i valda, så kallade, bibliska fakta, från vilket studium allt intellekt har avlägsnats. Det är enbart en minnesläxa, och lärarens ”varför” är bara ett omständigheternas ”varför”, inte det förståndets.

Frågeställaren: Ja; men jag har hört er lyckönska er själv över det ständigt växande antalet agnostiker och ateister i våra dagar, så visar det sig att till och med personer tränade i det system ni så hjärtligt fördömer verkligen lär sig att tänka och resonera självständigt.

Teosofen: Ja; men det har snarare sin orsak i en hälsosam reaktion mot systemet än på grund av det. Vi föredrar ofantligt mycket hellre agnostiker och till och med rena ateister i vårt Samfund framför trångsynta personer av vilken religion som helst. En agnostikers tanke är alltid öppet för sanningen; medan det senare förblindar den trångsynte personen liksom solen förblindar ugglan. De bästa – det vill säga de mest sanningsälskande, filantropiska och ärliga – bland våra medlemmar var och är agnostiker och ateister (de tror inte på en personlig Gud). Men det finns inga fritt tänkande pojkar och flickor, och en tidig träning i allmänhet lämnar märken efter sig i form av ett förkrympt och förvrängt medvetande. Ett lämpligt och sunt utbildningssystem borde skapa det mest kraftfulla och frisinnade medvetande, strängt övat i logiskt och exakt tänkande, inte i blind tro. Hur kan ni någonsin förvänta er goda resultat, då ni förvränger era barns tankeförmåga genom att på söndagen befalla dem att tro på de bibliska underverken medan ni under de andra sex dagarna i veckan lär dem att sådana underverk är vetenskapligt omöjliga?

Frågeställaren: Hur skulle du då vilja ha det?

Teosofen: Om vi hade pengar skulle vi grunda skolor avsedda att skapa något annat än läsande och skrivande svältkandidater. Barnen skulle lära sig framför allt självtillit, kärlek till alla människor, altruism, ömsesidig barmhärtighet och mer än något annat att själv tänka och dra slutsatser. Vi skulle minska ner det rent mekaniska minnesarbetet till ett absolut minimum och ägna tiden åt att utveckla och träna de inre sinnena och de latenta förmågorna. Vi skulle sträva efter att se på varje barn som en enhet och ge det en utbildning som bäst frambringar en harmonisk och jämn utveckling av dess krafter, så att dess speciella fallenhet skulle komma till sin fulla naturliga utveckling. Vår målsättning skulle vara att skapa fria män och kvinnor, fria i intellektuellt hänseende, fria i moraliskt hänseende, fördomsfulla i alla avseende och framför allt osjälviska. Och vi tror att mycket, om inte allt, av detta skulle kunna uppnås genom en lämplig och sann teosofisk utbildning.

VARFÖR FINNS DET SÅ MYCKET MOTVILJA MOT T.S?

Frågeställaren: Om bara hälften av vad du sagt är teosofi, varför finns det en sådan oerhörd fientlig stämmning mot det? Det här är mer än någonting annat ett problem.

Teosofen: Det är det; men du måste komma ihåg hur många mäktiga motståndare vi har väckt till liv alltsedan vi bildades. Som jag tidigare sagt, om Teosofiska rörelsen var en av dessa talrika modeflugor, som till sist är lika harmlösa som de är flyktiga, skulle man bara skratta åt det – såsom de gör nu som ännu inte förstår dess verkliga andemening – och lämna den helt och hållit ifred.. Men så förhåller det sig inte. I verkligheten, på grund av sitt eget värde, är teosofin vår tidsålders allvarligaste rörelse; en rörelse som dessutom utgör ett livsfarligt hot mot våra traditionella bluffmakare, fördomar och sociala missförhållanden – dessa missförhållanden som göder och gynnar överklassen och deras efterapare och smickrare, några dussinstals välbärgade i medelklassen, medan de faktiskt trampar ner och svälter ut miljoner fattiga. Tänk på detta, och ni skall lätt förstå orsaken till en sådan ihärdiga förföljelse av de som, mer vakna och klara ser teosofins sanna natur, och därför fruktar henne.

Frågeställaren: Vill du verkligen påstå, att det på grund av några få som har förstått vad teosofin leder till, just därför försöker undertrycka rörelsen? Men om teosofin endast leder till gott, borde väl inte ni yttra en sådan förfärlig anklagelse av svekfull hjärtlöshet och trolöshet mot dessa få?

Teosofen: Tvärtom, så är jag redo för detta. Jag kallar inte dessa fiender vi kämpat mot under de första nio eller tio åren av Samfundets existens vare sig mäktiga eller ”farliga”; utan enbart de som rest sig mot oss under de sista tre eller fyra åren. Och dessa varken talar, skriver eller predikar mot teosofin utan arbetar i det tysta och bakom de dåraktiga dockor, vilka agerar som deras synliga marionetter. Även om de är osynliga för det flesta medlemmarna i vårt Samfund, så är de väl kända för de verkliga ”Grundarna” och beskyddarna av vårt Samfund. Men de måste av vissa skäl få bli onämnda för närvarande.

Frågeställaren: Och är de kända av många bland er eller enbart av dig?

Teosofen: Jag sa aldrig att jag kände dem. Jag kanske eller kanske inte känner dem – men jag vet om dem, och det är tillräckligt; och jag trotsar dem att göra sitt värsta. De kan åstadkomma stor skada och sprida förvirring i våra led, särskilt bland de klenmodiga och de som enbart kan döma efter yttre ting. Vad de än gör, så kommer de inte att krossa Samfundet. Bortsett från dessa verkligt farliga fiender – vilka bara är ”farliga” för de teosofer som inte är värdiga namnet, och vars plats snarare är utanför än innanför T.S. – är antalet av våra motståndare ganska betydande.

Frågeställaren: Kan du åtminstone namnge dessa om du inte vill tala om de andra?

Teosofen: Naturligtvis kan jag det. Vi måste kämpa mot (1) spiritualisternas hat i Amerika, England och Frankrike; (2) den konstanta oppositionen av prästerskapet från alla kyrkosamfund; (3) särskilt de de indiska missionärernas oförsonliga hat och förföljelse; (4) detta ledde till den omtalade och skamliga attacken på vårt Teosofiska Samfund av Sällskapet för Psykisk Forskning, en attack, vilken sattes igång, genom en regelrätt konspiration organiserad av missionärerna i Indien. Slutligen måste vi räkna med flera avhopp av framstående(?) medlemmar, av orsaker jag redan förklarat, som alla har gjort sitt yttersta för att öka fördomarna mot oss.

Frågeställaren: Kan du inte ge mig lite fler detaljer, så att jag vet vad jag skall svara när någon frågar mig – kortfattat en sammanfattning av Samfundets historia: och varför världen tror på allt detta?

Teosofen: Förklaringen är enkel. De flesta utomstående vet absolut ingenting om själva Samfundet, dess motiv, mål och trossatser. Ända från första början har världen inte sett annat i teosofin än vissa underbara fenomen, på vilka två tredjedelar av icke-spiritualisterna inte tror. Mycket tidigt började man betrakta Samfundet som en grupp människor som påstod sig äga ”mirakulösa” förmågor. Folk har aldrig förstått att Samfundet förkunnade total förnekelse av mirakel eller till och med möjligheten av sådana; att det i Samfundet endast fanns några få som hade sådana psykiska förmågor och att endast ett fåtal fäste vikt vid dem. Vad man heller inte förstått var att fenomenen aldrig utfördes offentligt utan enbart privat inför vänner och i ett underordnat syfte att klart och öppet bevisa, att sådana saker kan framställas utan mörklagda rum, andar, medier eller något av de vanliga tillbehören. Olyckligtvis, bestyrktes detta missförstånd i hög grad och förvärrades genom den första bok som kom ut i ämnet och som väckte stort uppseende i Europa – Mr. Sinnets bok ”Occult World” [*]. Om detta arbete i hög grad bidrog att göra Samfundet känt, så bidrog den ännu mera att över de olyckliga hjältars och hjältinnors huvuden skapa förtal, åtlöje, och missförstånd. För detta blev författaren mer än varnad i Occult World, men brydde sig inte om denna profetia – ty en sådan var den, fastän halft beslöjad.

_________________________

[*] Den Dolda Verlden av A P Sinnett. Ö. a.

Frågeställaren: Varför ogillar spiritualisterna er och när började det?

Teosofen: De har ogillat oss ända sedan den dag då Samfundet instiftades. Knapp hade sakförhållandet blivit känd att T.S. inte trodde på förbindelsen med de dödas andar, utan betraktade de så kallade ”andarna” till största delen som astrala avspeglingar av disinkarnerade personligheter, skal och så vidare, förrän spiritualisterna fattade ett häftigt hat mot oss och särskilt till Grundarna. Detta hat kom till uttryck i olika sorters förtal, hårda personliga angrepp och absurda framställningar av den teosofiska undervisningen i alla spiritualistiska tidskrifter i Amerika. Under en följd av år blev vi förföljda, fördömda och smädade. Detta började 1875 och har fortsatt fram till dags datum.1879 flyttades T.S. huvudkvarter från New York till Bombay i Indien och senare permanent till Madras. När den första grenen av vårt Samfund, T.S. i England, grundades i London, så bekämpade de engelska spiritualisterna oss, liksom de amerikanska hade gjort; och de franska spiritualisterna följde deras exempel.

Frågeställaren: Men varför är det kristna prästerskapet så fientligt inställt mot er, när allt kommer omkring går den teosofiska läran i sina huvuddrag emot materialismen, som är den stora fienden till varje form av religion i dag?

Teosofen: Prästerskapet blev motståndare till oss enligt den generella principen ”Den som inte är med mig är emot mig”. Då teosofin inte stämmer överens med någon Sekt eller Troslära, betraktades den som fiender till alla, eftersom den lär ut att alla har mer eller mindre fel. Missionärerna i Indien hatade och försökte krossa oss eftersom de såg att kärnan av den bildade hinduiska ungdomen och braminerna, som är nästan omöjliga att få kontakt med, gick med i Samfundet i ett stort antal. Och bortsett från detta allmänna klasshat, så räknar T.S. med att i sina led så finns det många präster och till och med en eller två biskopar.

Frågeställaren: Och vad föranledde S. P. R. [Society for Psychic Research] att dra i fält mot er? Båda organisationerna bedrev i vissa avseende sina forskningar efter samma linjer, och flera av de psykiska forskarna tillhörde ert samfund.

Teosofen: Till en början var vi mycket goda vänner med ledarna för S. P. R.; men då angreppet mot fenomenen dök upp i Christian College Magazine, understött av falska avslöjanden från en lakej, fann S. P. R. att de hade äventyrat sin ställning genom att i sina ”Förhandlingar” publicera alltför många av fenomenen vilka hade förekommit i samband med T.S. Deras ambition är att framstå såsom en strängt vetenskaplig auktoritativ organisation; gjorde att de hade att välja mellan att bibehålla denna position genom att kasta T.S. över bord och till och med försöka störta det, eller att i sadducéernas och den stora världens ögon se sig tillsammans med ”lättrogna” teosofer och spiritualister. Det fanns ingen annan utväg för dem, inte ens två val, och de valde att kasta oss överbord. Det var absolut nödvändigt för dem. Men så svårt var det för våra fiender att finna något skenbart motiv för de båda stiftarnas hängivenhet och otröttliga arbete, eftersom lockelsen av pekuniär vinst eller andra fördelar totalt saknades, att de måste ta sin tillflykt till den trefalt absurda, i högsta grad löjliga och numera ryktbara ”ryska spionaffären”för att förklara denna hängivenhet. Men det gamla ordspråket, ”martyrernas blod är kyrkans utsäde”, besannades ännu en gång. Efter första chocken från detta angrepp, fördubblades och tredubblades T.S. sitt medlemstal, men det dåliga intrycket som då uppstod kvarstår ännu. En fransk författare hade rätt då han sa: "Calomniez, calomniez toujours et encore, il en restera toujours quelque chose." Detta är orsaken till att de gängse orättvisa fördomarna och allt som är förbundit med T.S., speciellt med dess grundare, så lögnaktigt förvrängs, och detta bara på grund av illvilligt skvaller.

Frågeställaren: Men under de fjorton år [*] som Samfundet har funnits till, måste ni haft gott om tid och möjlighet att framställa er själv och ert arbete i den rätta dagern?

Teosofen: På vilket sätt eller när har vi fått en sådan möjlighet? Våra mest framstående medlemmar hade en bestämd motvilja mot allt som liknade ett offentligt rättfärdigande av dem själva. Deras policy har alltid varit: ”Vi måste slå ner falska anklagelser med vårt levnadssätt”; och ”vad spelar det för roll vad tidningarna skriver eller folk tänker?” Samfundet är alltför fattigt för att sända ut offentliga föredragshållare och därför blev framställningen av vårt synsätt och våra läror begränsade till några få teosofiska arbeten, vilka var framgångsrika men som folk ofta missförstod, eller enbart kände till genom hörsägen. Våra tidskrifter var och är ännu bojkottade; våra litterära verk ignoreras och än i dag verkar ingen att känna sig helt säker på om teosofer är en sorts orm- och djävulsdyrkare eller helt enkelt ”esoteriska buddhister” – vad nu detta kan betyda. Det vore lönlöst för oss att fortsätta dementera, dag efter dag, år efter år, alla slags obegripliga dumma historier som var i omlopp om oss; ty så fort en hade avfärdats, så dök en annan upp, ännu mer absurd och ondskefull, född ur askan av den förre. Olyckligtvis är människonaturen så inrättad att allt gott som yttrats om en person, glöms omedelbart bort och upprepas aldrig. Men man behöver endast yttra en falsk anklagelse eller sätta igång en historia – oavsett hur absurd, falsk eller otrolig den än är, bara den handlar om en impopulär person – för att den skall göra lycka och genast tas emot som ett historiskt faktum. Som i Don Basilio's “CALUMNIA” uppstår ryktet, ingen vet varifrån, till en början som en mild, stilla vindfläkt, som knappast sätter gräset under era fötter i rörelse och tilltar i styrka och ingen vet hur; sen, inom kort har den växt till en stark vind, börjar dra ihop sig och övergår till rytande storm! En falsk anklagelse bland nyheterna är som en bläckfisk bland fiskar; den suger sig in i ens tanke, fäster sig i vårt minne, får näring av det och lämnar outplånliga märken efter sig även sedan dess kroppsliga liv har förstörts. En baktalande lögn är den enda huvudnyckel som öppnar alla hjärnor. Den kan vara förvissad om att få ett välvilligt mottagande och gästfrihet i varje mänsklig tanke, i den högsta som i den lägsta, om det bara finns en gnutta av förutfattade meningar och det betyder ingenting, från hur lågt håll eller motiv det har i sin upprinnelse.

_________________________

[*] Detta skrevs 1889. Ö.a.

Frågeställaren: Tycker du inte att ditt påstående på det hela taget är alltför överdrivet? Engelsmannen har ingen benägenhet att tro på allt som sägs och vår nation är allmänt känd för sin kärlek till rent spel. En lögn har inga ben att stå på i längden och –

Teosofen: Engelsmannen är lika benägen att tro på det onda som vilken annan människa som helst oavsett nation; ty det tillhör människonaturen, inte dess nationalitet. Enligt ordspråket har lögner som inte har några ben att stå på ytterst snabba vingar; och de kan verkligen färdas längre och vida omkring än någon annan sorts nyhet, i England såval som någon annanstans. Kom ihåg att lögner och falska anklagelser är den enda slags litteratur som vi alltid kan få gratis utan att betala prenumerationsavgift. Vi kan göra ett försök om ni vill. Vill du som är så intresserad av teosofiska ämnen och har hör så mycket om oss, ställa frågor till mig på så många av dessa rykten och ”hörsagor” som du någonsin kan komma på? Jag skall till svar ge er sanningen och ingenting annat än sanningen, som ni kan underkasta den strängaste prövning.

Frågeställaren: Innan vi byter ämne, låt oss få hela sanningen ifråga om detta. En del författare har kallat era läror ”omoraliska och fördärvliga”; andra påstår att ni lär ingenting annat än än fallosdyrkan, emedan många så kallade ”auktoriteter” och orientalister har hävdat att de indiska religionerna inte rymmer annat än en sexualdyrkan, under många olika former. De säger att den moderna teosofin är så nära förbunden med den österländska och speciellt den indiska tankevärlden, att den inte kan undgå att bli färgad av den. De går ibland så långt att de anklagar europeiska teosofer för att återuppliva de sedvänjor som är förbundna med denna kult. Hur förhåller det sig med detta?

Teosofen: Jag har hört och läst om detta tidigare; och jag svarar att en grundlösare och mer lögnaktig anklagelse aldrig har uppfunnits och spritts ut. ”Dumt folk drömmer bara dumma drömmar”, säger ett ryskt ordspråk. Det får ens blod att koka, när man hör sådana usla anklagelser utan ringaste grund och genom att stödja sig på enkla slutsatser. Fråga de hundratals hederliga engelska män och kvinnor som i åratal varit medlemmar av det Teosofiska Samfundet om de någonsin fått någon omoralisk föreskrift eller en skadlig lära. Slå upp Den Hemliga Läran och ni skall sida upp och sida ner finna fördömelser över judarna och andra nationer som hänger sig åt fallos-ceremonier, grundade på en död bokstavstolkning av natursymboliken och en grov materialistisk uppfattning av dess dualism i alla exoteriska trosläror. Denna oupphörliga och illvilliga förvanskning av vår undervisning och trossatser är verkligen skamlig.

Frågeställaren: Men du kan inte förneka att fallos elementet verkligen existerar i Österlandets religioner?

Teosofen: Det förnekar jag inte heller; jag vidhåller bara att det inte bevisar någonting mer än vad dess förekomst inom kristendomen, Västerlandets religion, bevisar. Om ni vill övertyga er om detta läs då Hargrave Jenning's Rosicrucians. I Österlandet är fallossymboliken kanske grövre, därför att den är mera naturtrogen, eller rättare sagt mera naiv och ärlig än i Västerlandet. Men den är inte fräckare, inte heller väcker den hos det Österländska medvetandet samma grova och råa föreställningar som hos det Västerländska, kanske med en eller två undantag, såsom den skamlösa sekt, som är känd under namnet ”Maharajah” eller Vallabhacharya sekten. [*]
_________________________

[*] Vallabha (Vallabhacarya, d.v.s. "profeten Vallabha"), en berömd vishnuitisk sektstiftare i norra Indien från början av 1500-talet, född omkr 1479, skall ha varit en lärd man och författare till åtskilliga teologiska och filosofiska skrifter. Centrum för hans verksamhet och förkunnelse var byn Gokula vid Yamuna, alltså en trakt, dit legenderna förlägger Krishnas ungdomsliv bland herdar och herdinnor. Hans anhängare fanns företrädesvis i nordvästra Indien och räknas bland de Vishnuanhängare, som dyrkar Vishnu i hans uppenbarelseform som Krishna, särskilt av Krishna som barnet vid sin moders bröst efter hans födelse i stallet eller hans hustru Radha. Sekten karakteriseras av en blandning av storslagen teologisk spekulation och låg sinnlighet. Vallabha själv förkunnade livsnjutningen och tillfredsställelsen av drifterna som livets mål, men höll sig själf fri från ytterligheter. Så icke hans efterföljare som sektens överhuvud, som kallas gosain. De lät sig dyrkas som gudar, antogo titeln maharaja, fordrade sina anhängares underkastelse till "liv, själ och förmögenhet", något, som resulterar i, att kvinnorna som "herdinnor" (gopìer) hänger sig åt dem. Den på detta sätt uppväxande korruptionen inom sekten har framkallat åtskilliga reformförsök, till exempel av Caran Das på 1700-talet och Svami Narayana i begynnelsen av 1800-talet, som båda kämpade för sektens höjande. Resultatet har emellertid blivit en uppdelning i två sekter. Ö.a.

Frågeställaren: En skribent i Agnostic journal – en av era anklagare – har just antytt att anhängare till denna vanhedrande sekt är teosofer och ”gör anspråk på sann teosofisk insikt”.

Teosofen: Det han skrivit är lögn och det är allt. Det har aldrig funnits och inte heller finns det för närvarande en enda vallabhacharya i vårt samfund. Beträffande deras anspråk på att äga eller påstå sig äga något teosofiskt vetande, är detta ett annat påhitt, grundat på djup okunnighet om de indiska sekterna. Deras ”maharaja” gör enbart anspråk på sina dåraktiga anhängares pengar, fruar och döttrar och ingenting mer. Denna sekt är föraktad av alla andra hinduer.

Men hela detta ämne har utförligt behandlats i Den Hemliga Läran och jag hänvisar dig därför till detta verk för mer detaljerad förklaring. Avslutningsvis, så står teosofins hela anda i ren opposition till fallosdyrkan; och i ännu högre grad dess ockulta eller esoteriska sida än dess exoteriska lära. Aldrig har ett mer lögnaktigt påstående än det ovan anförda gjorts. Och ställ nu några andra frågor.

ÄR TEOSOFISKA SAMFUNDET EN LUKRATIV RÖRELSE?

Frågeställaren: Ska ske. Nåväl, har någon av grundarna, överste H. S. Olcott eller H. P. Blavatsky, någonsin tjänat pengar, fått fördelar eller vunnit världslig förmåner från T.S., som några tidningar skriver?

Teosofen: Inte en penny. Tidningarna ljuger. Tvärtom så har de båda gett bort allt de äger och har bokstavligen gjort sig själva till tiggare. Vad beträffar ”världsliga förmåner”, tänk på de falska anklagelserna och förtal som de varit utsatta för och ställ sedan frågan!

Frågeställaren: I ganska så många missionstidskrifter har jag likväl läst att inträdesavgifterna och insamlingarna mer än väl täcker alla utgifter; och i en tidskrift stod det att Grundarna tjänade tjugotusen pund om året!

Teosofen: Detta är lögn, precis som mycket annat. I de offentliga räkenskaperna från januari 1889 finner ni exakta redovisningar av alla penninggåvor som någonsin erhållits från olika källor sedan 1879. Det som totalt mottagits, allt inberäknat, (inträdesavgifter, donationer och så vidare) under dessa tio år, är mindre än 6 000 pund, och en stor del av dessa donerades av Grundarna själva från deras privata tillgångar och inkomster från författarskap. Vi har oförbehållsamt och offentligt gett tillträde till allt detta, även till vår fiende, Sällskapet för Psykisk Forskning i England. Och för närvarande är de båda Grundarna utan pengar: den ena, alltför gammal och sjuk för att arbeta som hon gjort förut, kan endast skriva för teosofins sak, och är oförmögen att på fritiden tjäna ihop pengar till Samfundet genom sin allmänna litterära verksamhet; den andra fortsätter som förut med sitt arbete och får mycket lite tack för sin insats.

Frågeställaren: Men helt visst har de behov av pengar för att leva?

Teosofen: Inte alls. Så länge de har mat och husrum – och även detta har de att tacka några få hängivna vänner för – behöver de inte mer.

Frågeställaren: Men Helena Blavatsky, i synnerhet, kan väl tjäna tillräckligt för att leva på sitt skrivande?

Teosofen: När hon vistades i Indien tjänade hon några tusen rupies i genomsnitt per år genom att skriva artiklar för ryska och andra tidskrifter, men skänkte allt till Samfundet.

Frågeställaren: Var det politiska artiklar?

Teosofen: Aldrig. Allt hon skrev, över hela sjuårperioden av hennes vistelse i Indien, finns tillgängligt där. Det handlar enbart om religion, etnologi, sedvänjor i Indien och om teosofi – aldrig om politik, varom hon kan så lite och bryr sig ännu mindre. För att ta ännu ett exempel, för två år sedan tackade hon nej till flera kontrakt som tillsammans uppgick till 1 200 rubler i guld per månad; för hon kunde inte anta dessa erbjudanden utan att överge sitt arbete för Samfundet, som behövde all hennes tid och kraft. Hon har dokument som bevisar detta.

Frågeställaren: Men varför kan inte både hon och överste Olcott göra som alla andra – i synnerhet många teosofer – arbeta i sina respektive yrken och ägna resten av sin tid åt arbete för Samfundet?

Teosofen: Genom att tjäna två mästare samtidigt, får antingen det yrkesverksamma eller det filantropiska arbetet lida. Varje sann teosof är moraliskt bunden att offra det personliga för det opersonliga, hans nuvarande goda liv till förmån för andra människor i framtiden. Om Grundarna inte föregår med gott exempel, vem skall då göra det?

Frågeställaren: Och finns det många som följer detta?

Teosofen: Jag är förbunden att svara er sanningsenligt. I Europa finns omkring ett halvt dussin allt som allt, vilket är mera än det totala antalet grenar.

Frågeställaren: Då är det inte sant att Teosofiska Samfundet är ägare till ett stort kapital eller egna donationer?

Teosofen: Det är falskt, eftersom det över huvudtaget inte äger något. Då inträdesavgiften på 1 £ och den lilla årsavgiften nu har avskaffats, är det tveksamt om inte personalen vid huvudkvarteret i Indien snart kommer att svälta till döds.

Frågeställaren: Varför då inte starta en insamling?

Teosofen: Vi är inte Frälsningsarmén; vi kan inte tigga och har aldrig tiggt; inte heller har vi följt kyrkans och andra religiösa sekters exempel med att ”ta upp kollekt”. De medel, som då och då skickas till Samfundet, den lilla summa pengar några hängivna medlemmar ger i bidrag, är alla frivilliga donationer.

Frågeställaren: Men jag har hört att Helena Blavatsky har fått en stor summa pengar. För fyra år sedan sa man att hon fått 5 000 £ från en rik, ung “medlem”, som sedan åkte till Indien och anslöt sig till medlemmarna där, och 10 000 £ från en annan välbärgad och välkänd amerikansk gentleman, en av era medlemmar som dog för fyra år sedan i Europa.

Teosofen: Säg till dem som sagt detta till er, att de själv antingen yttrat eller upprepat en stor osanning. ”Helena Blavatsky” har aldrig bett om eller mottagit EN PENNY från de ovan nämnda herrarna, inte heller något liknande från någon annan sedan det Teosofiska Samfundet grundades. Det vore lättare att bevisa att Bank of England är bankrutt än att försöka få någon levande individ att bestyrka denna lögn, att den nämnda ”Grundaren” tjänat pengar på teosofin. Dessa båda falska anklagelser har satts i omlopp av två högättade damer som tillhör aristokratin i London; deras ursprung spårades genast upp och de blev motbevisade. De är de döda lämningar efter två lögner, vilka efter att ha blivit begravda i glömskans ocean, ännu en gång uppstigit till ytan på förtalets stinkande vatten..

Frågeställaren: Sedan har jag hört om åtskilliga stora gåvor testamenterade till Teosofiska samfundet. En – på omkring 8 000 £ – testamenterades av en excentrisk engelsman, som inte ens tillhörde Samfundet. En annan – på 3 000 £ eller 4 000 £ – testamenterades av en australiensare F. T. S. Är detta sant?

Teosofen: Jag har hört talas om den första; och jag vet också, vare sig formellt donerad eller inte, att Teosofiska Samfundet aldrig har fått någon avkastning från den, inte heller har Grundarna officiellt underrättats om detta. För på den tiden var vårt Samfund ännu inte ett konstituerat Samfund och hade ingen formell existens, så domaren vid Arvsdomstolen, har det berättats oss, tog ingen hänsyn till donationen utan överlämnade summan till arvingarna. Så mycket om den första och när det gäller den andra, är det fullkomligt sant. Testatorn var en av våra hängivna medlemmar och testamenterade allt han ägde till Teosofiska Samfundet. Men när presidenten, överste Olcott närmare undersökte saken upptäckte han att testatorn hade barn som han av några familjeskäl gjort arvslösa. Därför sammankallade han ett råd, och det beslöts att gåvan skulle ogiltig förklaras och pengarna fördes över till de rättsliga arvingarna. Teosofiska Samfundet skulle inte vara sitt namn otroget om det profiterade på pengar, vilka andra i realiteten är berättigade till, i varje fall efter teosofiska principer, om än inte formellt.

Frågeställaren: Vidare – och jag säger det med stöd av er egen tidskrift, the Theosophist, där det står om en indisk Raja som donerade till Samfundet 25 000 rupier. Har ni inte tackat honom för denna stora gåva i januarinumret av Theosophist, 1888?

Teosofen: Det har vi med dessa ord, ”Konventets tack överbringas till Maharajan H. H. … för hans löfte om den frikostiga gåvan på 25 000 rupier till Samfundets Fond”. Tacket blev vederbörligen framfört, men pengarna är fortfarande ett ”löfte” och har aldrig nått huvudkvarteret.

Frågeställaren: Men säkerligen skall Maharajan om han lovade och fick ett tack för sin gåva publicerat i tidskriften, också hålla det?

Teosofen: Det gör han kanske, fastän löftet är 18 månader gammalt. Jag talar om den tid som är och inte om framtiden.

Frågeställaren: Hur tänker du då fortsätta?

Teosofen: Så länge T.S. har några få hängivna medlemmar som är villiga att arbeta för detsamma utan ersättning och utan tack, så länge några få goda teosofer stöder det med tillfälliga donationer, så länge kommer det att existera och inget kan krossa det.

Frågeställaren: Jag har hört många teosofer tala om en ”kraft bakom Samfundet” och om vissa ”Mahatmor”, också nämnda i Mr. Sinnett´s arbete, vilka sägs ha grundat Samfundet, och som vakar och beskyddar det.

Teosofen: Du kanske skrattar, men så är det.

TEOSOFISKA SAMFUNDETS ARBETANDE STAB

Frågeställaren: Jag har hört att dessa män är stora Adepter, Alkemister och jag vet inte vad. Om de kan förvandla bly till guld och tillverka så mycket pengar som de önskar, förutom att göra alla slags mirakel, som omtalas i Mr. Sinnett’s bok ”Occult World,” varför kan de då inte ge er pengar och ordentligt understödja Grundarna och Samfundet?

Teosofen: Därför att de inte har grundat en ”mirakelklubb”. Därför att Samfundet har för avsikt att hjälpa människor att utveckla de latenta krafterna inom dem genom deras egna ansträngningar och förtjänster. Därför att vad de än kan eller inte kan frambringa när det gäller fenomen, så är de inga falskmyntare; inte heller vill de på medlemmarnas och kandidaternas väg införa en ytterligare mycket stark frestelse: Teosofin går inte att köpa. Hittintills har under de senaste fjorton åren inte en enda arbetande medlem någonsin tagit emot ersättning eller lön varken från Mästarna eller Samfundet.

Frågeställaren: Då får inga av era arbetare någon ersättning?

Teosofen: Fram till nu har ingen fått någon ersättning. Men eftersom alla de som är utan egna medel och som ägnar hela sin tid åt att arbeta för Samfundet måste äta, dricka och klä sig blir de som arbetar vid högkvarteret i Madras i Indien försedda med livets nödvändigheter, fastän dessa ”nödvändigheter” i sanning är ganska så blygsamma! (Se våra Regler i slutet.) Men nu när Samfundets arbete har ökat avsevärt och fortsätter att öka (N. B., med anledning av förtalare) i Europa, behöver vi fler arbetande händer. Vi hoppas hädanefter att kunna avlöna några få medlemmar – om ordet avlöna kan användas i de aktuella fallen. För var och en av dessa Medlemmar, som är beredda att ge all sin tid åt Samfundet, lämnar goda officiella anställningar med förträffliga framtidsutsikter, för att arbeta för oss med en lön som är mindre än hälften av sin tidigare lön.

Frågeställaren: Och vem vill släppa till medel för detta?

Teosofen: Några av våra medlemmar som endast är lite rikare än resten. Den som vill spekulera eller göra pengar på teosofin är inte värdig att finnas kvar i våra led.

Frågeställaren: Men ni måste säkert tjäna pengar på era böcker, tidskrifter och andra publikationer?

Teosofen: The Teosophist i Madras är den enda bland tidskrifterna som ger överskott och detta har regelbundet, år efter år, förts över till Samfundet, som de publicerade räkenskaperna visar. Lucifer växer sakta och har aldrig betalt sina utgifter och slukar stadigt pengar – på grund av att den bojkottats av religiösa bokförsäljare och finns inte på diskarna vid järnvägskioskerna. Lotus i Frankrike – startade för inte så stora medel privat av en teosof, som arbetade hängivet hela sin tid – har upphört att existera på grund av samma orsaker! Inte heller betalar sig Path i New York , medan Revue Theosophique i Paris har precis nyligen startat med privata medel av en kvinnlig medlem. Vidare, närhelst några av upplagorna från Theosophical Publishing Company i London betalar sig själv, kommer vinsten att tillföras Samfundets medel.

Frågeställaren: Och vill du nu vara så snäll och berätta allt ni vet om Mahatmorna. Så många absurda och motsägande saker har sagts om dem, och så många löjliga historier är i omlopp, att man inte vet vad man skall tro

Teosofen: Nåväl, du kan ju kalla dem ”löjliga”!

Översatt från The Key to Theosophy (1889 års originalutgåva) av Helena P Blavatsky, kapitel 13, sid. 258-287. Utgiven i faksimilutgåva av The Theosophy Company 1973, Los Angeles.