Nyckeln till Teosofin Online - kapitel 10 - OM TANKEPRINCIPENS NATUR av Helena Blavatsky

JAGETS MYSTERIUM.

Frågeställaren: I ett tidigare framfört citat från Buddhistisk Katekes finns en brist på överensstämmelse som jag gärna skulle vilja få förklarad. Det sägs där att Skandhas – minnet inberäknat – ändras med varje ny inkarnation. Och likväl påstår man att återspeglingen av förflutna liv, som helt och hållet sägs bestå av av Skandhas, ”måste överleva”. För tillfället är jag inte helt klar över vad det egentligen är som överlever och jag vill gärna ha en förklaring. Vad är det? Är det bara den där ”återspeglingen”, eller de där Skandhas, eller är det alltid samma JAG –Manas?

Teosofen: Jag har tidigare förklarat att den reinkarnerande Principen, eller det vi kallar den gudomliga människan, är oförgänglig igenom hela livscykeln: oförgänglig som ett tänkande Väsen och till och med som eterisk form. Under den Devachanska perioden är ”återspeglingen” endast den förandligade hågkomsten av den före detta personligheten, herr A eller fru B – som Jaget identifierar sig med under denna period. Då det senare så att säga endast är en fortsättning på jordelivet, själva toppen och kulmen i en oavbruten följd av de få lyckliga ögonblick från det nyss förflutna existensen, måste Jaget identifiera sig med det livets personliga medvetande, om något av det skall bevaras.

Frågeställaren: Detta skulle innebära att Jaget i varje sådan period mellan två inkarnationer, trots sin gudomliga natur, övergår i ett tillstånd av mental förmörkelse eller tillfälligt vansinne.

Teosofen: Ni kan tyda det som ni vill. Eftersom vi menar, bortsett från den ENDA Verkligheten, att allt är en flyktig illusion – hela världsalltet inberäknat – så betraktar vi det inte som ett vansinne, utan som en ganska naturlig följd eller utveckling av jordelivet. Vad är liv? Ett knippe högst olikartade upplevelser, av dagligen skiftande idéer, känslor och åsikter. I unga år hänger vi oss ofta med entusiasm åt ett ideal, en hjälte eller hjältinna som vi försöker att följa och ge nytt liv åt; några år senare när våra ungdomliga känslor förlorat sin friskhet och vi nyktrat till, är vi de första att le åt dessa fantasier. Och likväl fanns det en tid då vi till den grad identifierade vår personlighet med det ideal vi hade i tankarna – isynnerhet om det var en levande människa – att den förra helt och hållet gick över i och förlorades i den senare. Kan man om en människa på femtio år säga att hon är densamma som hon var vid tjugo? Den inre människan är densamma; den yttre levande personligheten är totalt omgestaltad och förändrad. Skulle du också kalla dessa förändringar i människans mentala tillstånd vansinne?

Frågeställaren: Vad kallar ni dem och i synnerhet hur förklarar ni den enas beständighet och den andras förgänglighet?

Teosofen: Vår lära är tydlig utan att ge oss några svårigheter. Nyckeln finns i förnuftets dubbla medvetenhet och också i den mentala ”principens” duala natur. Det finns ett andligt medvetande, den Manasiska tankeprincipen upplyst av ljuset från Buddhi, det som subjektivt uppfattar abstraktioner; och ett förnimmande medvetande (det lägre Manasiska ljuset), som är oskiljbart från vår fysiska hjärna och våra fysiska sinnen. Detta sistnämnda medvetande är underställt hjärnan och de fysiska sinnena och då det i sin tur jämnt är beroende av dem så måste det naturligtvis blekna bort och slutligen dö vid försvinnandet av hjärnan och de fysiska sinnena. Det är enbart den tidigare sortens medvetande, vars rötter finns i evigheten, viket överlever och lever i evighet och kan därför anses vara odödligt. Allting annat hör till övergående illusioner.

Frågeställaren: Vad menar ni egentligen med illusion i detta fall?

Teosofen: Det är mycket bra beskrivet i den tidigare nämnda uppsatsen över ”Det Högre Självet”. Dess författare säger:

”Den teori, som vi tar i betraktande (växlingen av idéer mellan det Högre Jaget och det lägre självet) överensstämmer mycket bra när vi tar upp till behandling den värld vi lever i som är en illusionens fenomenella värld, medan å andra sidan vår naturs andliga plan, den noumenella världen är verklighetens plan. Denna naturens region, i vilken, så att säga, den permanenta själen har sin rot, är mer verklig än den i vilken dess förgängliga blommor visar sig för en kort tid, vissnar och dör medan plantan åter hämtar energi för att skjuta fram en ny fräsch blomma. Om vi antar att blommor endast kan förnimmas av våra fysiska sinnen och att dess rötter existerar i ett Naturens tillstånd som är ouppnåeligt och osynligt för oss, så förutspår filosofer att i den sortens värld finns sådana rötter i ett annat existensplan och är benägna att säga om blommorna: Dessa är inte de verkliga plantorna; de är förhållandevis utan betydelse, blott ögonblickets illusoriska fenomen”.

Det är detta jag menar. Den värld, i vilken det personliga livet slår ut i sina flyktiga och försvinnande blommor, är inte den verkligt bestående världen; men endast i den världen – där vi finner roten till medvetandet – befinner sig denna rot bortom illusionen och har sin boning i evigheten.

Frågeställaren: Vad menar du med att dess rot har sin boning i evigheten?

Teosofen: Med denna rot menar jag det tänkande väsen, Jaget som inkarnerar, antingen vi betraktar det som en ”Ängel”, ”Ande” eller Kraft. Av det, som faller under våra sinnliga förnimmelser, kan endast det, som direkt från eller är fästat vid denna osynliga rot, bli delaktigt av dess odödliga liv. Följaktligen måste varje ädel tanke, idé och längtan hos den besjälade personligheten, som utgår ifrån och får näring av denna rot, bli bestående. Vad det fysiska medvetandet beträffar, såsom varande en egenskap hos den förnimmande men lägre ”principen”, (Kamarupa eller djurisk instinkt, upplyst av den lägre manasiska reflektionen), eller den mänskliga själen – måste det försvinna. Det som visar aktivitet, medan kroppen sover eller är paralyserad, är det högre medvetandet, under det att vårt minne endast svagt och ofullkomligt registrerar – eftersom det är automatiskt – dessa erfarenheter och missar ofta det ringaste intryck av dem.

Frågeställaren: Men hur kommer det sig att MANAS, fastän ni kallar det Nous, en ”Gud”, är så svag under dess inkarnationer, att det faktiskt besegras och fjättras av kroppen?

Teosofen: Jag skulle kunna svara med att ställa samma fråga: ”Hur kommer det sig att den som ni betraktar som ’gudarnas Gud’ och den enda levande Guden, är så svag, att han både när han är i himmelen eller när han inkarnerar här på jorden låter det onda (eller djävulen) ta överhand över sig själv och över nästan alla hans skapelser?” Du upprepar säkert: ”Detta är ett mysterium och vi får inte utforska Guds hemligheter”. Vår religionsfilosofi förbjuder oss inte att göra det och därför svarar jag, såvida inte en Gud nedstiger till människorna som en Avatar, kan ingen gudomlig princip undgå att bli hämmad och paralyserad av den oroliga, djuriska materian. På detta illusionens plan tar alltid det heterogena överhanden över det homogena och ju närmare ett väsen är sin rot-princip, Ursprunglig Homogenitet, ju svårare är det för den att göra sig gällande på jorden. I varje mänsklig varelse ligger andliga och gudomliga krafter slumrande; och ju mer vidsträckt hennes andliga vision är desto mäktigare blir Guden inom henne. Men blott få kan förnimma denna Gud och eftersom det gudomliga som genomsnittsregel alltid är bundet och begränsat i våra tankar av tidigare föreställningar, de idéer som vi fått oss itutade från barnsben, är det därför så svårt för dig att förstå vår filosofi.

Frågeställaren: Är det då detta Jag som är vår Gud?

Teosofen: Inte alls: “En Gud“ är inte den universella gudomen, utan endast en gnista från den Gudomliga Eldens enda ocean. Vår Gud inom oss, eller "vår Fader i det fördolda" är vad vi kallar det "HÖGRE SJÄLVET", Atma. Vårt inkarnerade Jag var en Gud till sitt ursprung, precis som alla de ursprungliga emanationerna från den Enda Okända Principen. Men efter sitt "fall i materien", då det måste inkarnera genom hela cykeln från början till slut, är det inte längre en fri och salig gud, utan en stackars pilgrim på väg att återvinna det den förlorat. Jag kan besvara er ännu bättre genom att upprepa vad som sagts angående den INRE MÄNNISKAN i ISIS UNVEILED (Vol II. 593):

Ända från den avlägsnaste forntid har mänskligheten som en helhet alltid varit övertygad om tillvaron av ett personligt andligt väsen inom den personliga fysiska människan. Detta inre väsen var mer eller mindre gudomligt allt efter dess närhet till kronan... Ju innerligare föreningen, desto ljusare människas öde, desto mindre farliga de yttre förhållandena. Denna tro är varken bigotteri eller vidskepelse, utan endast en ständigt närvarande instinktiv känsla av närheten till en annan, andlig och osynlig värld, vilken även om den ter sig subjektiv för den yttre människans sinnen, dock är fullkomligt objektiv för det inre jaget. Vidare trodde de, att det finns yttre och inre förhållanden som påverkar vår viljas beslutsamhet över våra handlingar. De förkastade fatalismen, därför att denna innebar en blind verkan av en ännu blindare kraft. Men de trodde på ödet eller karman, som varje människa spinner omkring sig från födelsen till döden, tråd efter tråd som spindeln sitt nät. Detta öde vägleds antingen av det inom oss, som av några kallas för skyddsängeln, eller av vår närliggande astrala inre människa, som alltför ofta är den köttsliga människans eller personlighetens onda genius. Båda dessa leder MÄNNISKAN, men en av dem måste ha övertaget. Ända från själva begynnelsen av den synliga striden inträder den stränga och obevekliga kompensationens och vedergällningens lag och har sin gång, troget följande konfliktens växlingar. När den sista tråden har spunnits och människan synes insvept i sitt eget nät, befinner hon sig fullständigt i detta självskapade ödes våld. Antingen sitter hon då likt den tröga musslan fast vid den orörliga klippan eller också förs hon likt en fjäder bort med den virvelvind hennes egna gärningar gett upphov till.

Sådant är MÄNNISKANS öde – det sanna Jagets, inte den Mekaniska människan, skalet som går under detta namn. Det är detta Jag som skall erövra materien.

MANAS SAMMANSATTA NATUR.

Frågeställaren: Men skulle du vilja säga något om Manas verkliga natur och i vilket förhållande den fysiska människans Skandhas står till denna princip?

Teosofen: Det är denna mystiska natur, Proteusartad, bortom räckhåll och nästan skugglik i förhållande till de andra principerna, som är svårast att förstå och ännu svårare att förklara. Manas är en ”princip, ”men likväl är det ett ”Väsen” och en individualitet eller Jag. Det är en ”Gud” men ändå är han dömd till en ändlös cykel av inkarnationer, och han måste ställas till ansvar och lida för var och en av dem. Allt detta verkar lika motsägelsefullt som det är förbryllande; ändå finns det hundratals personer till och med i Europa, vilka förstår detta fullt ut, eftersom de förstår Jaget inte bara i dess integritet utan också i dess många aspekter. Om jag till slut skall kunna göra mig förstådd, måste jag börja från början och på några rader ge detta Jags ursprung.

Frågeställaren: Fortsätt.

Teosofen: Försök att föreställa dig en “Ande”, ett himmelskt Väsen, antingen vi kallar det för det ena eller det andra namnet, gudomlig till sin innersta natur, men likväl inte tillräckligt ren för att vara ett med ALLTET, och som därför måste rena sin natur för att nå detta slutligen mål. Det kan den endast göra genom att både individuellt och personligt, det vill säga andligt och fysiskt, få genomleva alla de erfarenheter och känslor som finns i det mångfaldiga och differentierade universumet. Det måste därför, efter att ha samlat sådana erfarenheter i de lägre naturrikena, och efter att ha stigit högre och ännu högre på tillvarons stege, till sist genomgå varje erfarenhet på det mänskliga planet. Till sitt innersta väsen är det TANKE, och kallas därför i pluralis Manasa putras, ”det (Universella) förnuftets Söner”. Denna individualiserade ”Tanke” är vad vi teosofer kallar det verkliga mänskliga JAGET, det i kött och blod fängslade, tänkande Väsendet. Det är förvisso ett Andligt Väsen, inte Materia, och dessa Väsen är de inkarnerade JAGEN, som upplyser det knippe djuriskt stoff som vi kallar mänskligheten och vars namn är Manasa eller ”Förnuften”. Så snart de fängslats, eller inkarnerar, blir deras natur tvåfaldig: det vill säga strålarna från det eviga, gudomliga Förnuftet, betraktade som individuella väsen, antar en tvåfaldig natur vilket är a) det himmelssträvande förnuftet (högre Manas) som är deras innersta inneboende kännetecken och b) benägenheten mot Kama eller lägre Manas, den mänskliga tankekvaliten, eller animalisk reflexion, som blivit rationaliserad på grund av den mänskliga hjärnans överlägsenhet. Den ena dras mot Buddhi den andra tenderar mot sätet för passionerna och animala begär. För de senare finns ingen plats i Devachan inte heller kan de förena sig med den gudomliga triaden, vilken som ENHET uppstiger till mental salighet. Likväl är det Jaget, det Manasiska Väsendet, som görs ansvarig för alla de lägre egenskapernas försyndelser, på samma sätt som föräldrarna måste ta ansvar för sina barns överträdelser, så länge de anses vara utan ansvar.

Frågeställaren: Detta “barn” är det “personligheten”?

Teosofen: Ja det är det, när man därför säger att ”personligheten” dör med kroppen har man således inte sagt allt. Kroppen, som endast var den objektiva symbolen för herr A eller fru B, försvinner med alla sina materiella Skandhas, vilka är personlighetens synliga uttryck. Men allt det som under livstiden utgjorde herr A: s eller fru B: s andliga knippe av erfarenheter, de ädlaste strävanden, de odödliga tillgivenheterna och osjälviska natur, ansluter sig under den Devachanska perioden till JAGET, vilket identifieras med den andliga delen av det jordiska väsen, som nu försvunnit ur sikte. SKÅDESPELAREN är så inne i den roll han nyss spelat, att han drömmer om den under hela den Devachanska natten, vars vision fortsätter tills timmen slår för honom att återvända till livets scen för att spela en annan roll.

Frågeställaren: Men hur kommer det sig att denna lära, vilken, efter vad ni säger, är lika gammal som den tänkande människan, inte har någon plats i till exempel den kristna teologin?

Teosofen: Där misstar ni er, för den har sin plats; men teologin har vanställt den helt till oigenkännlighet, såsom den gjort med många andra läror. Teologin kallar JAGET den Ängel som Gud ger oss i stunden för födelsen, för att ta vård om vår Själ. Istället för att göra denna ”Ängel” ansvarig för den stackars hjälplösa ”Själens” överträdelser, är det den senare, vilken enligt teologins logik straffas för både köttets och tankens alla synder! Det är Själen, Guds immateriella andedräkt och hans påstådda skapelse, vilken, genom det mest häpnadsväckande intellektuella taskspeleri, är dömd att brinna i ett materiellt helvete utan att någonsin förtäras, [49] medan ”Ängeln” kommer undan strafflös, efter att ha vecklat ihop sina vita vingar och fuktat dem med några tårar. Ja, dessa är våra ”skyddsänglar”, ”nådens budbärare”, vilka, såsom biskop Mant säger oss, är sända –

“. . . . . . . . .att verka gott

för den som skall ärva salighet;

för vår skull, när vi syndar, sörjer de

och gläds när vi ångrar oss;”

Men det är självklart, om alla biskopar i hela världen uppmanas en gång för alla att bestämma vad de menar med Själen och dess funktioner, skulle de vara lika oförmögna att göra detta som att visa ett uns av logik i den ortodoxa tron!

_____________________________

[49] Såsom varande av ”en asbest-liknande natur”, enligt det vältaliga och eldiga uttrycket hos en nutida engelsk Tertullianus.

LÄRAN FINNS I JOHANNESEVANGELIET.

Frågeställaren: Till detta skulle anhängarna av denna tro kunna svara, att om också den ortodoxa dogmen verkligen förebådar den förhärdade syndaren och materialisten en svår tid i ett närmast alltför realistiskt inferno, så ger den honom, å andra sidan, ett tillfälle till ånger i sista minuten. Inte heller lär den ut förintelse eller förlust av personligheten, som är samma sak.

Teosofen: Om inte kyrkan lär ut någonting av detta, så gör å andra sidan Jesus det; detta har åtminstone betydelse för dem som sätter Kristus högre än kristendomen.

Frågeställaren: Lär Kristus ut något sådant?

Teosofen: Det gör han; och varje välinformerad ockultist och även kabbalist bekräftar det. Kristus eller i varje fall det fjärde evangeliet undervisar om både reinkarnation och personlighetens utplånande, om du bortser från den döda bokstaven och behåller den esoteriska andemeningen. Tänk på Johannesevangeliets kap XV verserna 1 och 2. Vad syftar liknelsen på om inte den högre triaden i människan? Atman är Vinodlaren – det andliga Jaget eller Buddhi (Christos) är Vinstocken, medan den animala och vitala själen, personligheten, är ”grenen”. ”Jag är den sanna Vinstocken och min Fader är Vinodlaren. Varje gren i mig, som inte bär frukt skär han bort. . . Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, om den inte sitter kvar på Vinstocken, kan inte heller ni göra det, om ni inte finns i mig. Jag är Vinstocken, ni är grenarna. . . Den som inte finns i mig blir som grenen som kastas bort och vissnar, läggs på elden och bränns upp”.

Vi förklarar det således på detta sätt. Vi tror inte på helveteseldarna, vilka teologin förstår såsom ett underliggande hot mot grenarna. Liknelsen förklarar vi med att ”Vinodlaren” är Atma, Symbolen för den oändliga, opersonliga Principen [50], medan Vinstocken representerar den andliga själen, Christos och varje ”gren” en ny inkarnation.

_____________________________

[50] Under Mysterierna, är det Hierofanten, ”Fadern”, som planterade vinstocken. Till varje symbol finns det sju nycklar. Uppenbararen av Pleroma kallades alltid ”Fader”.

Frågeställaren: Men vilka bevis kan du anföra till stöd för en sådan godtycklig tolkning?

Teosofen: Den universella symboliken är en garanti för dess riktighet och det innebär ingen godtycklighet. Hermes säger om ”Gud” att han planterade ”Vingården”, det vill säga skapade mänskligheten. I Kabbalan skildras hur Den Gamle av dagarna eller ”Långansiktet” planterade en vingård, den senare symboliserar människosläktet; och vinstocken betyder Livet. ”Konung Messias” Ande sägs därför tvätta sina kläder i vinet från ovan, från världens skapelse. [51] Och Kung Messias är JAGET, som renas genom att tvätta sina kläder (det vill säga de återfödda personligheterna) i vinet från ovan eller BUDDHI. Adam eller A-Dam är ”blod”. Köttets liv är i blodet (nephesh – själ), Levictus, [Tredje Moseboken], XVII. Och Adam- Kadmon är den Enfödde. Noah planterade också en vingård – den allegoriska härden för det kommande människosläktet. Samma allegori finns upptagen och återgiven i Codex Nazareus. Där alstras sju vinstockar – dessa sju vinstockar är våra Sju Raser med sina sju Frälsare eller Buddhor – vilka härstammar från Iukobar Zivo och Ferho (eller Parcha) vattnar dem.[52] När de välsignade kommer att uppstiga tillsammans med Ljusets varelser, skall de se Iavar-Xivo, LIVETS Herre och den Första VINSTOCKEN. [53] Dessa kabbalistiska metaforer upprepas sålunda naturligt i Johannesevangeliet (15:1).

_____________________________

[51] Zohar XL., 10.

[52] Codex Nazareus, vol III, s. 60, 61

[53] Codex Nazareus, vol II, s. 281

Låt oss inte glömma att i det människliga systemet – även enligt de filosofiska läror som ignorerar vår sjufaldiga uppdelning – kallas JAGET eller den tänkande människan för Logos eller Själens och Andens Son. ”Manas är Konungens – och Drottningens adoptivson” (esoteriska uttryck för Atma och Buddhi), står det i ett ockult arbete. Han är Platons ”gudamänniska”, som korsfäster sig själv i Rymden (eller så länge livscykeln varar) för MATERIENS återlösning. Han gör detta genom att gång på gång inkarnera och leder på så sätt mänskligheten framåt mot fullkomning och bereder därigenom plats för lägre former att utvecklas till högre. Inte i ett enda liv upphör han att gå framåt och medverkar till den fysiska naturens framåtskridande; till och med när det någon sällsynt gång händer att han mister en av sina personligheter, då denna befunnits helt blottad på minsta gnista av andlighet, bidrar det till hans individuella utveckling.

Frågeställaren: Men om Jaget helt hålls ansvarig för sina personligheters överträdelser, så måste det också ansvara för förlusten, eller snarare det fullständiga utplånandet, av en av dem?

Teosofen: Inte alls, såvida det inte har gjort någonting för att förhindrade detta gräsliga öde. Men om, trots alla ansträngningar, dess röst, vårt samvetes röst, var oförmögen att genomtränga materiens mur, då blir den senares oemottaglighet, som beror på materialets ofullkomliga egenskap, klassad likt andra misslyckanden i naturen. Jaget straffas tillräckligt genom förlusten av Devachan och i synnerhet genom att det måste inkarnera nästan omedelbart.

Frågeställaren: Denna lära om möjligheten att förlora sin själ – eller som du säger personligheten – strider mot både kristnas och spiritualisters idealiska teorier, fastän Swedenborg i viss utsträckning ansluter sig till den i det han kallar Andlig död. De kommer aldrig att godta den.

Teosofen: Detta kan på inget sätt förändra ett förhållande i naturen, när det är ett faktum, eller förhindra att något sådant emellanåt inträffar. Världsalltet och allt som ryms i det, moraliskt, mentalt, fysiskt, psykiskt eller andligt, bygger på en fullkomlig lag om jämvikt och harmoni. Som tidigare nämnts (se Isis Unveiled), skulle inte den centripetala kraften kunna manifestera sig i sfärernas harmoniska omlopp utan den centrifugala kraften, och alla former och deras utveckling är resultatet av naturens duala utveckling. Nu är Anden (eller Buddhi) den centrifugala andliga energin och själen (Manas) den centripetala; och för att frambringa ett enda resultat måste de vara i perfekt förening och harmoni. Avbryt eller skada den jordiska själens centripetala rörelse, då den strävar mot den medelpunkt, som attraherar den; hejda dess fortskridande genom att belasta den med en tyngre materiell börda än den kan bära, eller som är förenligt med det Devachanska tillståndet, och helhetens harmoni kommer att förstöras. Personligt liv, eller rättare dess ideala återspegling, kan endast fortsätta om den upprätthålls av denna tvåfaldiga kraft, det vill säga genom den nära förening av Buddhi och Manas i varje återfödelse eller personligt liv. Den minsta avvikelse från harmonin tillfogar skada; och om skadan blivit ohjälplig skiljer sig de båda från varandra i dödsögonblicket. Under en kort period förs den personliga formen (omväxlande kallad för Kama-rupa och Mayavi-rupa) – vars andliga blomma fäster sig på Jaget och följer med det in i Devachan och ger den permanenta individualiteten dess personliga färg (för tillfället så att säga) – bort för att förbli i Kamaloka och för att gradvis förintas. För det är efter döden som det kritiska och avgörande ögonblicket inträffar för det som är fullständigt depraverat, oandligt och ont och utan möjlighet till frälsning. Om det INRE SJÄLVETS (Manas) yttersta och desperata ansträngningar under den jordiska existensen hindrats att förena något av personligheten med sig själv och det gudomliga Buddhis höga lysande stråle; om denna stråle mer och mer utestängs från den fysiska hjärnans ständigt förtätade skal, förblir det andliga JAGET eller Manas, efter frigörelsen från kroppen, fullständigt avskild från personlighetens eteriska kvarleva; och den senare eller Kama-rupan följer sina jordiska attraktioner, dras mot och förblir i Hades, som vi kallar Kamaloka. Dessa är de ”förtorkade grenarna”, avhuggna från Vinstocken, som Jesus talade om. Förintelsen är emellertid aldrig omedelbar och kan för sin fullbordan ibland sträcka sig över århundraden. Men där förblir personligheten tillsammans med resterna från andra lyckligare personligheters Jag och blir med dem ett skal och en Elementar. Som det står i Isis, det är dessa två klasser av ”andar”, skalen och Elementarerna, som utgör de ledande ”stjärnorna” på de ”materialiserade” andarnas stora scen. Och du kan vara säker på att det inte är dessa som inkarnerar; det är därför som så få av dessa ”kära hädangångna” inte känner till något om reinkarnation och missleder därigenom spiritualisterna.

Frågeställaren: Men är inte författaren till “Isis Unveiled” anklagad för att ha predikat mot reinkarnationsläran?

Teosofen: Av dem som har missförstått vad vi sagt, ja. På den tiden då den boken skrevs, trodde varken engelska och amerikanska spiritualister på reinkarnation, och vad som sägs där om reinkarnation riktades mot de franska spiritisterna, vars teorier är lika ofilosofiska och absurda som den Österländska läran är logisk och självklar i sin sanning. Anhängarna till reinkarnationsläran enligt Allan Kardecs skola tror på en godtycklig och omedelbar reinkarnation. Enligt dem kan den döda fadern inkarnera i sin egen ofödda dotter och så vidare. De har varken Devachan, Karma eller någon filosofisk teori som skulle bestyrka eller bevisa nödvändigheten av på varandra följande återfödelser. Men hur skulle författaren till ”Isis” kunna tala emot karmisk reinkarnation med långa mellantider, som varierar mellan 1000 och 1500 år, då det är den fundamentala tron i både den buddhistiska och hinduiska läran?

Frågeställaren: Då förkastar ni både spiritisternas och spiritualisternas teorier i sin helhet?

Teosofen: Inte i sin helhet, utan bara ifråga om deras respektive grundläggande övertygelser. Båda stödjer sig på vad deras ”Andar” berättar; och båda skiljer sig lika mycket från varandra som vi teosofer skiljer oss från båda. Sanningen är en; och när vi hör de franska spökena predika reinkarnation och de engelska spökena förnekar och fördömer läran, säger vi att varken de franska eller de engelska ”Andarna” vet vad de talar om. Vi tror liksom spiritualister och spiritister på tillvaron av ”Andar” eller osynliga Varelser, begåvade med mer eller mindre intelligens. Men, enligt vår undervisning finns arter och släkten av dem i stora skaror, medan våra motståndare godkänner enbart mänskliga okroppsliga ”andar”, vilka enligt vår kunskap för det mesta är Kama-loka SKAL.

Frågeställaren: Ni verkar mycket bitter mot Andar. Då du har gett mig er syn på och skäl för att inte tro på materialisering av och direkt kommunikation under séancerna med ickeförkroppsligade andar – eller ”de dödas andar” – skulle du kunna upplysa mig om ytterligare en sak? Varför tröttnar aldrig några teosofer på att berätta hur farligt umgänget med andar och mediumskap är? Har de något särskilt skäl för detta?

Teosofen: Vi måste anta att de har skäl för detta. Jag vet, att jag har det. På grund av min mer än femtioåriga nära bekantskap med dessa osynliga men likväl alltför påtagliga och obestridliga ”inflytanden” från medvetna elementaler, halvmedvetna skal, ner till fullkomligt omedvetna och inte specificerbara spöken av allehanda slag, gör jag anspråk på ett visst berättigande för mina synpunkter.

Frågeställaren: Kan du ge mig ett eller flera exempel, som visar, varför dessa övningar skulle anses som farliga?

Teosofen: Detta skulle kräva mer tid än jag kan avvara. Varje orsak måste dömas efter verkningarna den framkallar. Se tillbaka på spiritualismens historia under de sista femtio åren, allt sedan dess återinträde i detta århundrade i Amerika – och döm själv, ifall den har gjort sina anhängare mer gott än ont. Var vänlig och försök att förstå mig. Jag talar inte emot verklig spiritualism utan mot den moderna rörelse, som går under detta namn och den så kallade filosofi, som uppfunnits för att förklara dess fenomen.

Frågeställaren: Tror ni inte alls på dessa fenomen?

Teosofen: Det är för att jag på alltför goda grunder tror på dem och vet, att de (med undantag av några fall av uppsåtligt bedrägeri) är lika sanna som att du och jag lever, att hela min varelse uppreser sig mot dem. Än en gång så talar jag bara om fysiska, inte om mentala eller psykiska fenomen. Lika söker lika. Jag känner personligen flera högsinta, rena och goda kvinnor och män, som har tillbringat år av sina liv under höga, antingen okroppsliga eller planetariska, ”Andars” direkta ledning och till och med beskydd. Men dessa Intelligenser är inte av samma typ som John King och Ernest som figurerar i séancerummen. Det är enbart i sällsynta undantagsfall som dödliga ledes och kontrolleras av dessa intelligenser, till vilka de attraheras och dras magnetiskt i kraft av individens karmiska förflutna. Det är inte tillräckligt att sitta passivt ”för att bli utvecklad” i avsikt att attrahera dem. Detta förfaringssätt öppnar bara dörren för en svärm av ”spöken”, goda, dåliga och likgiltiga, under vilka mediet blir en slav för livet. Det är mot sådan urskillningslös mediumskap och samvaro med goblins, som jag höjer min röst, inte mot den andliga mystiken. Den sistnämnda är förädlande och helig; den förra är av ungefär samma natur som de fenomen som för två hundra år sedan så många häxor och trollkarlar fick lida för. Läs Glanvil och andra författare rörande häxkonst och ni skall hos dem finna nedskrivet de flesta parallella, om inte alla, fysiska fenomen, som framställts av artonhundratalets ”spiritualister”.

Frågeställaren: Vill du med detta påstående mena att det inte är någonting annat än trolldom?

Teosofen: Vad jag menar är att allt detta sysslande med de döda, antingen medvetet eller omedvetet, är nekromanti och något ytterst farligt. Långt före Moses betraktades av alla intelligenta nationer ett sådant frambesvärjande av de döda som syndigt och grymt, eftersom det stör själarnas ro och ingriper i deras utveckling mot högre tillstånd. Alla gångna seklers samlade visdom har alltid högljutt förkastat sådant utövande. Till slut upprepar jag vad jag under femton år aldrig upphört att påpeka både muntligt och i tryck: Då några av de så kallade ”Andarna” inte vet vad de pratar om, endast upprepar – papegojlikt – vad de snappat upp i mediets och andras hjärnor, finns det andra som är ytterst farliga, som endast kan leda till ondska. Dessa är två självklara sakförhållanden. Gå till spiritualistiska kretsar av Allan Kardecs skola och ni finner ”Andar”, som bekräftar reinkarnationen och talar som romerska katoliker. Vänd er sedan till ”till de dyra hädangångna” i England och Amerika och ni skall höra dem ståndaktigt förneka reinkarnation, kritiserar starkt dem som lär ut den och hyser protestantiska åsikter. Era bästa och starkaste medier har alla skadat sin hälsa till kropp och själ. Tänk på Charles Fosters sorgliga öde, vilken dog som en förvirrad galning på ett dårhus; på Slade som epileptiker; på Elington – det bästa mediet för närvarande i England – som går samma öde tillmötes. Se tillbaka på D. D. Homes liv, en man vars sinne var fyllt med galla och bitterhet, som aldrig hade ett gott ord att säga om någon som han misstänkte äga psykiska krafter och förtalade alla andra medier ända till sin sista stund. Denna spiritualismens Calvin led i årtal av en ryggradssjukdom, som han ådragit sig genom sitt umgänge med ”Andar” och dog i total ödeläggelse. Tänk vidare på stackars Washington Irving Bishops sorgliga öde. Jag kände honom i New York, när han var fjorton år och han var utan tvivel ett medium. Det är sant att den stackars mannen överlistade sina ”andar” och döpte dem till ”omedveten muskelverksamhet”, till stort gaudium för höglärda och vetenskapliga dårars alla sammanslutningar och till påfyllnad av sina egna fickor. Men de mortuis nit nisi bonum; han fick ett sorgligt slut. Han hade nitiskt dolt sina epileptiska anfall – det första och starkaste symtom på verklig mediumskap – och vem vet om han var död eller i trans när efter-döden examinationen framfördes? Hans släktingar insisterade på att han levde om vi skall tro telegrammen från Reuters. Betrakta slutligen mediumveteranerna, grundarna av den moderna spiritualistiska rörelsen – systrarna Fox. Efter mer än fyrtio år umgänge med ”Änglarna”, har det senare lett dem till att bli obotliga fyllbultar, vilka nu i offentliga föreläsningar förkunnar sitt eget livsverk och filosofi såsom ett bedrägeri. Jag frågar er, vilken sorts andar kan det vara som sufflerat dem?

Frågeställaren: Men är din slutledning korrekt?

Teosofen: Vilken slutsats skulle du dra om de bästa eleverna i en viss sångskola fick sina strupar fördärvade genom överansträngning? Att man hade följt en dålig metod. Jag tror så här, att slutledningen är lika rättvis vad beträffar spiritualismen, när vi ser att deras bästa medium faller offer för ett sådant öde. Det enda vi kan säga: – Låt dem som är intresserade av frågan, döma spiritualismens träd efter dess frukter och begrunda läxan. Vi teosofer har alltid betraktat spiritualisterna som bröder, eftersom de har samma mystiska anlag som vi, men de har alltid sett oss som sina fiender. Vi, som har tillång till en äldre filosofi, har försökt att hjälpa och varna dem; men de har gett tillbaka genom att smäda och förtala oss och våra motiv på alla möjliga sätt. Trots detta säger de bästa engelska spiritualister samma sak som vi, varhelst deras behandling av sin tro är seriös. Hör ”M. A. Oxon”, när han bekänner denna sanning: ”Spiritualister är alltför mycket benägna att uteslutande uppehålla sig i denna vår värld genom intervenering av yttre andar, och att ignorera den inkarnerande andens kraft”. [54] Varför då förtala och skymfa oss, när vi säger precis detsamma? Framdeles kommer vi inte mer att sysselsätta oss med spiritualismen. Och låt oss nu istället återvända till reinkarnationen.

_____________________________

[49] Second Sight, “Introduction”.

Översatt från The Key to Theosophy (1889 års originalutgåva) av Helena P Blavatsky, kapitel 11, sid. 177-196. Utgiven i faksimilutgåva av The Theosophy Company 1973, Los Angeles.