Nyckeln till Teosofin Online - kapitel 7 - Om de olika tillstånden efter döden

DEN FYSISKA OCH DEN ANDLIGA MÄNNISKAN

Frågeställaren: Det gläder mig att höra att du tror på Själens odödlighet.

Teosofen: Inte på “Själens” men på den gudomliga Andens eller snarare det reinkarnerade Jagets odödlighet.

Frågeställaren: Vad är skillnaden?

Teosofen: Skillnaden är väldigt stor i vår filosofi, men frågan är alltför djup och svårförstålig för att behandlas flyktigt. Vi måste analysera dem var för sig och sedan i förbindelse med varandra. Låt oss börja med Anden.

Vi säger att Anden (Jesus ”Fader i det fördolda”), eller Atman, inte är någon människas individuella egendom, utan är den Gudomliga essens som är utan kropp och form, som är omätbar, osynlig och odelbar, det som inte existerar men likväl är, som buddhisterna säger om Nirvana. Den bara överskuggar den dödliga människan; det som går in i henne och genomtränger hela kroppen är enbart dess allestädes närvarande strålar eller ljus, som utstrålar genom Buddhi, dess vehikel och direkta emanation. Detta är den hemliga betydelsen av nästan alla de forntida filosofernas påståenden, när de sade, att ”den rationella delen av människans själ” [25] aldrig helt tog sin boning i människan, utan endast mer eller mindre överskuggade henne genom den irrationella andliga Själen eller Buddhi. [26]

_______________

[25] I sin generiska betydelse är ordet ”rationell” någonting som strömmar ut från den Eviga Visdomen.

[26] Irrationell i den meningen att den som en ren emanation från det Universella förnuftet inte kan ha något eget individuellt förnuft på detta materiella plan: utan på samma sätt som månen lånar sitt ljus från solen och sitt liv från jorden, så mottager Buddhi sitt visdomsljus från Atman och får sina rationella egenskaper från Manas. Per se såsom något homogent, saknar Buddhi bestämningar.

Frågeställaren: Jag har fått det intrycket att enbart den ”Animala Själen” var irrationell, inte den Gudomliga.

Teosofen: Du måste lära dig skillnaden mellan det som är negativt, eller passivt ”irrationellt” eftersom det är odifferentierat, och det som är irrationellt därför att det är alltför aktivt och positivt. Människan består av ett växelförhållande av andliga krafter såväl som av ett växelförhållande av kemiska och fysiska krafter, vilka sätts i verksamhet genom vad vi kallar ”principer.”

Frågeställaren: Jag har läst en hel del i detta ämne, och jag tycker att de äldre filosofernas föreställningar skiljer sig en hel del från de medeltida kabbalisternas, medan de stämmer överens i vissa detaljer.

Teosofen: Den mest betydande skillnaden mellan dem och oss är denna. Medan vi i likhet med neoplatonikerna och de österländska lärorna tror att anden (Atman) aldrig hypostatiskt nedstiger i den levande människan, utan endast mer eller mindre utgjuter sin strålglans över den inre människan (den psykiska och andliga föreningen av de astrala principerna), så håller kabbalisterna fast vid att den mänskliga Anden avskiljer sig från ljusets ocean och den Universella Anden och ingår i människans Själ, där den under hela livet förblir fängslad inom den astrala kapslen. Alla kristna kabbalister hyllar fortfarande samma åsikt, eftersom de är oförmögna att frigöra sig från sina antropomorfa och bibliska läror.

Frågeställaren: Och vad säger ni?

Teosofen: Vi säger att vi endast medger närvaron av utstrålningen från Anden (eller Atman) i den astrala kapseln, och endast så långt som det rör denna andliga strålglans. Vi menar att människan och Själen måste erövra sin odödlighet genom att höja sig mot den enhet med vilken de, om de lyckas, slutligen blir förenade och i vilken de slutligen, så att säga, blir absorberade. Människans individualiseringen efter döden beror på anden, inte på hennes själ och kropp. Fastän ordet ”personlighet”, i den betydelse den vanligtvis förstås, är en orimlighet om den bokstavligen används om vårt odödliga väsen, är likväl den senare, i egenskap av vårt individuella Jag, en särskild väsensenhet, odödlig och evig, per se. Enbart när det rör sig om svartmagiker eller brottslingar utan möjlighet till återlösning, som förblivit sådana under en lång följd av liv – avslits häftigt den lysande tråd, vilken från det ögonblick barnets föds förbinder anden med den personliga själen, och den ur kroppen frigjorda väsensenheten blir då skild från den personliga själen, som förintas utan att lämna det minsta intryck på den förra. Om denna förening mellan det lägre, eller personliga Manas och det individuella reinkarnerade Jaget inte har blivit verkställd under tillvaron i livet, lämnas den förra att dela de lägre djurens öde att gradvis upplösas i etern och få sin personlighet förintad. Men även då förblir Jaget ett särskilt väsen. Det (det andliga Jaget) förlorar bara ett devachanskt tillstånd – efter detta speciella och i sanning gagnlösa liv – som den idealiserade personligheten, och reinkarnerar nästan omedelbart efter att under en kort tid ha njutit sin frihet som en Planet-Ande.

Frågeställaren: Det uppges i Isis Unveiled att sådana Planet-Andar eller Änglar – ”hedningarnas gudar eller de kristnas Ärkeänglar” – aldrig blir människor på vår planet.

Teosofen: Alldeles riktigt, inte ”sådana”, utan vissa grupper av högre Planet-Andar. De kommer aldrig att bli människor på denna planet, eftersom de är frigjorda andar från en föregående tidigare värld, och kan därför inte bli människor igen på denna jord. Likväl kommer alla dessa åter att leva i nästa och mycket högre Mahamanvantara, sedan denna ”Stora tidsålder” och ”Brahma pralaya” (en liten period som uttrycks med omkring 16 siffror) är över. För du måste givetvis ha hört att den österländska filosofin lär, att mänskligheten består av sådana ”Andar”, fängslade i mänskliga kroppar? Skillnaden mellan djur och människor är denna: att de förra är potentiellt besjälade genom principerna, de senare aktuellt. [27] Förstår du nu skillnaden?

_______________

[27] Se ”The Secret Doctrine”, Vol II., Stanzorna

Frågeställaren: Ja, men denna skillnad har i alla tider varit en stötesten för metafysiken.

Teosofen: Det har den. Hela den esoteriska buddhistiska filosofin är baserad på denna mystiska lära, förstådd av så få personer och så totalt vantolkad av många av nutidens mest lärda forskare. Till och med metafysikerna är alltför benägna att förväxla verkan med orsaken. Ett Jag vilket såsom ande har vunnit sitt odödliga liv förblir samma inre själv genom alla sina återfödslar på jorden; men detta medför inte nödvändigtvis att det måste förbli den herr Smith eller den fru Brown han eller hon var på jorden eller förlora sin individualitet. Därför kan människans astrala själ och jordiska kropp i det tillkommande mörkret sugas upp i den kosmiska oceanen av sublimerade element och upphöra att känna sitt senaste personliga jag (om den inte gjort sig förtjänst av att nå något högre) emedan det gudomliga Jaget ändå förblir samma oförändrade väsensenhet, även om dess jordiska erfarenhet av dess emanation blir totalt utplånat från det ögonblick det avskiljs från sitt ovärdiga vehikel.

Frågeställaren: Om “Anden” eller den gudomliga delen av själen är pre-existerande som en särskild varelse, som Origenes, Synesius och andra halvkristna och halvplatonska filosofer lärde ut, och om den är samma metafysiskt objektiva själ och ingenting annat, hur kan den då vara något annat än evig? Och om så är fallet, vad har det för betydelse om människan i ett sådant fall lever ett rent liv eller ett djuriskt liv? Vad hon än kan tänkas göra, kan hon aldrig förlora sin individualitet?

Teosofen: Denna lära är, som du framlägger den, precis lika skadlig till sina konsekvenser som den om den ställföreträdande försoningen. Hade den senare dogmen tillsammans med den falska föreställningen att vi alla är odödliga, framställts för världen i sitt sanna ljus, skulle det ha bidragit till mänsklighetens förbättring.

Låt mig åter upprepa för dig: Pythagoras, Platon, Timaeus från Locris och den gamla alexandrinska skolan härledde människans Själ (eller hennes högre ”principer” och egenskaper) från den Universella Världssjälen och denna senare var enligt deras läror, Aether (Pater Zeus). Därför kan inte någon av dessa ”principer” vara den pythagoriska Monas eller vår Atma-Buddhis rena essens, eftersom Anima-Mundi är enbart verkan, den subjektiva emanationen eller snarare utstrålningen av den förra. Både den mänskliga Anden (eller individualiteten), det reinkarnerade Andliga Jaget och Buddhi, den Andliga själen, är pre-existerande. Och medan den förra existerar som en särskild väsensenhet, en individualisering, är den andliga själen en pre-existerande andning, en omedveten del av en intelligent helhet. Båda bildades ursprungligen från den eviga Ljus-oceanen; men såsom eldfilosoferna, medeltidens teosofer uttryckte det, så finns det en synlig såväl som en osynlig ande i elden. De skilde mellan anima bruta och anima divina. Empedocles trodde fullt och fast , att alla människor och djur hade två själar; och hos Aristoteles kallas den ena den förnuftiga själen, nous, och den andra den animals själen, psuche. Enligt dessa filosofer kommer den förnuftiga själen från den universella själens inre och den andre från dess yttre.

Frågeställaren: Skulle du kalla Själen, det vill säga, den mänskliga tänkande Själen eller det som du kallar Jaget – materia?

Teosofen: Inte materia, men visserligen substans; man behöver inte undvika ordet ”materia” om man använde prefixet ursprunglig som adjektiv. Denna materia är, säger vi sam-evig med Anden, och är inte vår synliga, konkreta och delbara materia utan dess yttersta sublimation. Ren Ande är endast ett steg från icke-Ande eller det absoluta alltet. Om du inte medger att människan utvecklades ur denna ursprungliga Ande-materia, och representerar en regelbunden progressiv skala av “principer” från meta-Ande ner till den grövsta materia, hur skall vi någonsin kunna betrakta den inre människan som odödlig, och samtidigt som en andlig Väsensenhet och en dödlig varelse?

Frågeställaren: Varför skulle ni då inte tro på Gud som en sådan varelse?

Teosofen: Därför att det som är oändligt och obetingat inte kan ha någon form och inte kan vara en varelse, åtminstone inte i någon österländsk filosofi, som är värdig detta namn. Men en ”väsensenhet” är odödlig endast till sin innersta essens inte till sin individuella form. När den är framme vid den sista punkten av sin cykel absorberas den i sin ursprungliga natur; och blir då ande och förlorar sin identitet som Väsensenhet.

Dess odödlighet som form är begränsad endast till dess livscykel eller Mahamanvantara; varefter det blir ett och identisk med den Universella Anden, och upphör att vara en avskild Väsensenhet. Vad beträffar den personliga Själen – vilken vi menar är den gnista av medvetande som i vårt Andliga Jag bevarar föreställningen om den sista inkarnationens personliga ”jag” – så varar denna som en avskild särskild hågkomst bara genom den Devachanska perioden; efter denna tid läggs den till serierna av Jagets andra oräkneliga inkarnationer, likt hågkomsten i vårt minne av en dag i en serie av dagar i slutet av året. Vill du binda den oändlighet du gör anspråk på för din Gud till ändliga förhållanden? Endast det som är oupplösligt sammanfogat med Atman (det vill säga Buddhi-Manas) är odödligt. Människans Själ (det vill säga personligheten) är i sig varken odödlig, evig eller gudomlig. I Zohar står det (volym iii, sidan 616) ”när själen sänds ner till denna jord, tar hon på sig en jordisk klädnad, för att skydda henne; på samma sätt mottager hon där ovan en lysande klädnad, för att utan fara kunna skåda in i den spegel, vars ljus utgår från Ljusets Herre”. Vidare lär Zohar att själen inte kan nå sällhetens boning, med mindre än att hon mottagit den ”heliga kyssen”, eller själens återförening med den substans från vilken hon utgått – anden. Alla själar är duala, och den senare är feminin princip medan anden är maskulin. Så länge människan är fängslad i kroppen är hon en treenighet, så vida inte hennes orenhet är så stor att hon avsöndrats från anden. ”Ve den själ som framför sin gudomliga make (anden) föredrar det jordiska äktenskapet med sin jordiska kropp ”, heter det i The Book of the Keys, en hermetisk skrift. Ja, ve henne, ty där kommer inte satt återstå något av denna personlighet, som kan upptecknas på Jagets oförgängliga minnestavlor.

Frågeställaren: Hur kan det som är av en substans, som är identiskt med det gudomliga, vilket du själv medger, även om det inte blåsts in i människan av Gud, vara annat än odödligt?

Teosofen: Varje atom och stoft inte bara av substans, utan även av materia, är oförgänglig till sin essens, men inte till sitt individuella medvetenhet. Odödlighet är inget annat än vår oavbrutna medvetenhet; och det personliga medvetenheten kan knappast existera längre än personligheten själv, eller hur? Och som jag redan sagt, en sådan medvetenhet fortlever endast genom Devachan, varefter det åter absorberas, först i det individuella och sedan i det universella medvetandet. Fråga hellre era teologer varför de på ett så bedrövligt sätt har blandat ihop de judiska skrifterna. Läs bibeln, om ni vill ha ett bra bevis på att författarna till Pentatueken [Moseböckerna], och speciellt Genesis [Första Mosebok] aldrig betraktade nephesh, det som Gud inblåste i Adam (Första Mosebok, 2:7), såsom den odödliga själen. Här ges några exempel: – ”Och Gud skapade… varje nephesh (liv) som rörde sig” (Första Mosebok, 1:21), här menas djuren; och i (Första Mosebok, 2:7) står det: ”Och människan blev en nephesh (en levande själ), vilket visar att ordet nephesh användes om vart annat både om den odödliga människan och på det dödliga djuret. ”Och förvisso skall jag utkräva ert blod av era liv (nepheshim); från varje djur skall jag utkräva det och från varje människan ” (Första Mosebok 9:5), ”Fly för nephesh” (fly för ditt liv, är det översatt med) (Första Mosebok 19:17), ”Låt oss icke döda honom”, står det i den engelska versionen (Första Mosebok, 37:21), och ”Låt oss icke döda hans nephesh”, har den hebreiska texten. ”Nephesh för nephesh”, står det i Leviticus, (Tredje Mosebok,17:8). ”Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med döden”, ordagrant ”den som dödar en människas nephesh” (Tredje Mosebok, 24:17) och i vers 18 och följande heter det: ”Och den som slår ihjäl ett boskapsdjur (nephesh) skall ersätta det… djur för djur”, då däremot originaltexten har ”nephesh för nephesh”. Hur skulle en människa kunna döda det som är odödligt? Och detta förklarar också varför sadduceerna förnekar själens odödlighet, dessutom ger det ännu ett nytt bevis för den stora sannolikheten att de mosaiska judarna – i alla händelser de oinvigda – aldrig någonsin trodde på själens överlevnad.

OM EVIG BELÖNING OCH STRAFF; SAMT OM NIRVANA.

Frågeställaren: Det är väl knappast nödvändigt, skulle jag tro, att fråga dig om ni tror på de kristna dogmerna om paradiset och helvetet eller på kommande belöningar och straff så som de ortodoxa kyrkorna lär?

Teosofen: Som det framställs i era katekeser förkastar vi dem helt och hållet; minst av allt skulle vi acceptera deras evighet. Däremot tror vi fullt och fast på det vi kallar Vedergällningens lag, och på den absoluta rättvisa och visdom som styr denna lag eller karma. Därför vägrar vi bestämt att acceptera den grymma och ofilosofiska tron på evig belöning och evigt straff. Vi säger som Horatius:

”Må lagar stiftas som vår vrede hämma,
och brottets storlek straffets mått bestämma;
Men flå ej honom som förtjänar blott
ett piskrapp för det felsteg han begått.”

Detta är en regel för alla människor, och en rättvis sådan. Måste vi tro att Gud, vilken ni gör till förkroppsligad visdom, kärlek och barmhärtighet, är mindre berättigad till dessa attribut än människan?

Frågeställaren: Har ni några andra själ för förkastandet av denna dogm?

Teosofen: Vårt främsta skäl ligger i reinkarnationens faktum. Som vi sagt förut, förkastar vi tanken på att det skapas en ny själ för varje nyfött barn. Vi tror att varje mänsklig varelse är en bärare av eller ett vehikel för ett Jag som är samevig med varje annat Jag; eftersom alla Jag är av samma essens och tillhör den ursprungliga emanationen från ett universellt och oändligt Jag. Platon kallar det sistnämnda logos (eller den andra manifesterade Guden); och vi kallar det den manifesterade gudomliga principen, som är ett med det universella förnuftet eller själen, inte den antropomorfa, utomkosmiska och personliga Gud, som så många teister tror på. Jag ber er att inte blanda ihop detta.

Frågeställaren: Men vari ligger svårigheten, sedan ni en gång accepterat en manifesterad Princip, att tro att varje ny dödlig själ är skapad av denna princip, såsom alla de föregående själarna blivit skapade?

Teosofen: Därför att det som är opersonligt knappast kan skapa, planera och tänka enligt sin egen goda vilja och njutning. Eftersom det är en universell Lag, oföränderlig i sina periodiska manifestationer, genom att utstråla och manifestera sin egen essens i början av varje ny livscykel, så kan man inte anta att DET skulle skapa människor, bara för att några år senare ångra sitt skapande. Om vi överhuvudtaget måste tro på en gudomlig princip, så måste det vara en sådan, som på en gång är absolut harmoni, logik och rättvisa och absolut kärlek, visdom och opartiskhet; men en Gud som skulle skapa varje själ för det korta tidsmåttet av en livslängd, obekymrad om den skulle besjäla en rik, lycklig människas kropp eller i en fattig lidande uslings, olycklig från födelsen till döden, trots att hon inget ont gjort för att förtjäna detta grymma öde – skulle snarare vara en känslolös djävul än en Gud. (se nedan, ”Om Jagets Straff”.) Inte ens de judiska filosoferna, som förlitat sig på den mosaiska bibeln (i esoterisk mening naturligtvis), har inte någonsin hyst en sådan tanke; och för övrigt trodde de på reinkarnation liksom vi gör.

Frågeställaren: Kan du ge mig några exempel som bevis på detta?

Teosofen: Det kan jag avgjort göra. Philo Judaeus säger (i ”De Somniis”, sidan 455) ”Rymden är full av dem (av själar); de som vistas närmast jorden, stiger ner för att bindas till dödliga kroppar, palindromousi authis, återvänder till andra kroppar ivriga att bo dem”. I Zohar tvingas själen att vädja för sin frihet inför Gud: ”Världsalltets Herre! Jag är lycklig i denna värld, och jag längtar inte till någon annan tillvaro, där jag skall bli tjänarinna och utsättas för alla sorters kränkningar”. [28] Läran om ödesbunden nödvändighet, den eviga oföränderliga lagen, gör sig gällande i Gudomens svar: ”Mot din vilja blir du ett embryo, och mot din egen vilja föds du.”[29] Ljuset skulle vara obegripligt utan mörker som får det att manifesteras genom sin motsats; det goda skulle inte längre vara gott utan det onda, som påvisar givmildhetens oskattbara natur; och likaså skulle personlig dygd vara utan förtjänst, om den inte varit utsatt för frestelsens prövning. Ingenting är evigt och oföränderligt, utom den gömda Gudomen. Ingenting som är ändligt – därför att det haft en början eller måste få ett slut – kan förbli orörligt. Det måste antingen gå framåt eller tillbaka; och en själ som törstar efter återförening med sin ande, som ensam tilldelar den odödlighet, måste rena sig genom cykliska transmigrationer framåt mot sällhetens och den eviga vilans verkliga land, som i Zohar kallas ”Kärlekens Palats”, Ahaba Hechal; inom den hinduiska religionen ”Moksha”; bland gnostikerna, ”det Eviga Ljusets Pleroma”; och av buddhisterna ”Nirvana”. Och alla dessa tillstånd är tidsbegränsade, inte eviga.
_______________

[28] ”Zohar”, volym 11, sidan 96.

[29] ”Mishna”, ”Aboth”, volym IV, sidan 29.

Frågeställaren: Ändå talas det inte om någon reinkarnation i allt detta.

Teosofen: En själ som bönfaller att få stanna där den är, måste vara pre-existerande, och kan inte ha blivit skapad för det tillfället. I Zohar (volym 3, sidan 61) finns det emellertid ett ännu bättre bevis. På tal om de reinkarnerade Jagen (de rationella själarna), de vilkas senaste personlighet måste helt försvinna, sägs det: ”Alla själar som i himlen har vänt sig bort från den Helige – välsignat vare Hans Namn – har störtat sig ner i tillvarons avgrund, och har påskyndat den tidpunkt då de än en gång skulle återvända till jorden.” Med ”Den Helige” menas här, esoteriskt, Atman eller Atma-Buddhi.

Frågeställaren: För övrigt är det mycket märkligt att höra Nirvana omtalas som synonymt med Himmelriket eller Paradiset, då enligt varje framstående orientalist så är Nirvana synonymt med förintelse.

Teosofen: Ja, taget efter bokstaven med hänsyn till personligheten och differentierad materia, inte annars. Dessa idéer om reinkarnation och människans treenighet omfattades av många av de tidiga kristna kyrkofäderna. Det är förväxlingen mellan själ och ande, som översättarna av nya testamentet och de forntida filosofiska skrifterna gjort sig skyldiga till, som har orsakat de många missförstånden. Det är också ett av de många själen till att Buddha, Plotinos och så många andra Invigda nu anklagas för att ha längtat efter sina själars totala utslocknande – ”absorbering i Gudomen” eller ”återförening med den universella själen”, vilket, enligt modern föreställning betyder förintelse. Den personliga själen måste, naturligtvis, upplösas i sina beståndsdelar, innan den är i stånd till att för alltid förena sin renare essens med den odödliga anden. Men översättarna av Apostlagärningarna och Epistlarna, lade grunden till läran om Himmelriket, och de moderna kommentatorerna till den buddhistiska Sutran om Grunden till Rättfärdighetens Rike, har både förfuskat den stora kristna apostelns såväl som den stora indiska reformatorns mening. Den förra har förvanskat ordet psychikos, så att ingen läsare kan föreställa sig att det står i någon förbindelse med själen; och med denna sammanblandning av själen och anden får läsarna av Bibeln enbart en förvrängd betydelse av allt i ämnet. Å andra sidan har Buddhas uttolkare inte lyckats att förstå betydelsen av och målet för buddhisternas fyra grader av Dhyana. Fråga pythagoréerna: ”Kan denna ande, som ger liv och rörelse och delar ljusets natur, reduceras till icke-tillvaro”? ”Kan även denna mottagliga själ hos djuren vilken är verksam som minne, en av de rationella förmågorna, dö och bli till intet?” anmärker ockultisterna. Inom buddhistisk filosofi betyder förintelse endast förskingring av materia, i vilken form eller skepnad den än må vara, ty allt som har form är förgängligt och är därför faktiskt en illusion. För i evigheten är den längsta tidsperioden som en blinkning av ögat. Så är det också med formen. Innan vi hinner fatta att vi har sett den, har den ögonblickligen försvunnit som en ljusblixt och är borta för alltid. När den Andliga väsensenheten för alltid frigör sig från varje partikel av materia, substans eller form och åter blir en andlig andning: endast då går den in i det eviga och oföränderliga Nirvana, som varar lika länge som livscykeln har varat – i sanning en evighet. Och då är denna andning, som existerar i Anden – ingenting – eftersom den är allt; som form, skepnad eller gestalt förintas den totalt; som absolut Ande är den fortfarande, ty den har blivit Var-heten själv. När man använder uttrycket, ”absorberad i den universella essensen”, betyder när det talas om ”själen” såsom ande, ”förening med”. Det kan aldrig betyda förintelse eftersom detta skulle betyda separation för evigt.

Frågeställaren: Utsätter du inte dig själv för anklagelsen att predika förintelse genom det språk du använder? Du har nyss talat om att människans Själ återgår till sina ursprungliga element.

Teosofen: Men du glömde att jag har förklarat skillnaden mellan de olika betydelserna av ordet “själ”, och påvisat det vårdslösa sätt på vilket man hittills översatt ordet ”Ande”. Vi talar om en animal, en mänsklig och en andlig själ, och vi skiljer mellan dem. Det Platon till exempel kallar ”den rationella SJÄLEN” är det som vi kallar Buddhi, men lägger emellertid till adjektivet ”andlig”; men det vi kallar det reinkarnerade Jaget, Manas, kallar han Ande, Nous och så vidare, när ordet Ande står ensamt och utan någon kvalifikation avser vi enbart Atman. Pythagoras återger vår arkaiska lära, då han påstår att Jaget (Nous) är evigt med Gudomen; att det endast är själen som passerar genom olika stadier för att nå fram till gudomlig höghet; emedan thumos återvänder till jorden, då även phren, lägre manas blivit utplånad. Vidare definierar Platon Själen (Buddhi) som ”den rörelse som är i stånd att röra sig själv”. ”Själen” tillägger han (Lagarna X), ”är det äldsta av allt och rörelsens begynnelse”, sålunda kallar han Atma-Buddhi för ”Själ” och Manas för ”Ande”, vilket vi inte gör.

“Själen frambringades tidigare än kroppen, som är senare och sekundär och enligt naturen styrs av den härskande själen.” ”Den själ som styr allt, som lever och rör sig, styr också himlarna.”

“Själen styr sålunda allt i himlen, på jorden och i vattnet genom sina rörelser – vars namn är att vilja, att begrunda, att sörja för, att rådslå, att forma sanna och falska åsikter, att vara i ett tillstånd av glädje, sorg, förtroende, fruktan, hat, kärlek jämte alla sådana ursprungliga rörelser som är besläktade med dessa….Själv en gudinna tar hon alltid Nous, en gud till bundsförvant, och styr allting rätt och lyckosamt; men när hon är i förbindelse men annoia – icke nous – blir resultatet det motsatta”.

I detta språk, liksom i de buddhistiska texterna, behandlas det negativa som verklig existens. Förintelse får en liknande exeges. Det positiva tillståndet är väsentlig existens och som sådan ingen manifestation. När anden, enligt buddhistiskt talesätt, träder in i Nirvana, förlorar den objektiv existens men har kvar sin subjektiva tillvaro. För det objektiva tänkandet betyder detta att bli till absolut ”ingenting”; för det subjektiva tänkandet att bli INGET-TING, ingenting förnimbart för sinnlig varseblivning. Sålunda betyder Nirvana visshet om individuell odödlighet i Anden, inte i Själen, vilken även om den är ”det äldsta av allt”, så är den ändå – tillsammans med alla de andra Gudarna – en ändlig emanation, till form och individualitet, om än inte i substans.

Frågeställaren: Jag kan ännu inte riktigt förstå tankesystemet och jag vore tacksam om du vill förklara för mig med några belysande exempel.

Teosofen: Utan tvivel är det mycket svårt att förstå, i synnerhet för den som blivit uppfostrad med den kristna kyrkans vedertagna ortodoxa föreställningar. Men jag måste säga dig en sak; och det är att, inte förrän du grundligt studerat de särskilda funktioner som tillskrivs alla de mänskliga ”principerna” och alla dessas tillstånd efter döden, så kommer du knappast att förstå vår österländska filosofi.

OM DE OLIKA “PRINCIPERNA” I MÄNNISKAN.

Frågeställaren: Jag har hört en hel del om det du kallar den ”inre människans” konstitution, men jag har aldrig fått riktigt klart för mig vad det handlar om.

Teosofen: Naturligtvis är det mycket svårt, och som du säger ”förbryllande” att korrekt förstå det verkliga JAGETS olika aspekter eller det som vi kallar ”principer” och att skilja mellan dem. Detta så mycket mer eftersom det råder en anmärkningsvärd skillnad mellan de olika österländska skolornas läror i antalet principer, fastän de i grunden har samma identiska underlag.

Frågeställaren: Tänker du till exempel på vedantinerna? Delar de inte in era sju ”principer” i enbart fem?

Teosofen: Det gör de; men fastän jag inte gärna på den punkten skulle inlåta mig i en diskussion med en lärd vedantin, kan jag ändå uttrycka min privata åsikt att de har ett uppenbart skäl för sin ståndpunkt. Hos dem är det bara den andliga föreningen som består av olika mentala aspekter och som överhuvudtaget kallas människa, den fysiska kroppen är enligt deras synsätt något som är under deras värdighet och blott en illusion. Vedantafilosofin är inte heller det enda system som räknar på detta sätt. Lao-Tze nämner i sin Tao-te-King bara fem principer, eftersom han liksom vedantinerna låter bli att ta med två principer, nämligen, anden (Atman) och den fysiska kroppen, som han förövrigt kallar ”kadavret”. Sedan finns det Taraka Raja Yoga skolan. Dess undervisning erkänner faktiskt bara tre ”principer”; men i realiteten är Sthulopadhi, den fysiska kroppen i sitt vakna medvetna stillstånd; Sukshmopadhi, samma kropp i Swapna eller drömtillståndet och Karanopadhi eller ”kausalkroppen”, som övergår från en inkarnation till en annan, samtliga duala i sina aspekter och ger tillsammans sex. Lägg till dessa Atman, den opersonliga gudomliga principen eller det odödliga elementet i människan, som är oskiljbar från den Universella Anden, och du har samma sjutal igen. [30] De får gärna behålla sin indelning; vi behåller vår.

_______________

[30] För en tydligare förklaring se The Secret Doctrine del I, sidan 157.

Frågeställaren: Denna indelning ser då ut att vara nästan densamma som gjordes av de kristna mystikerna: kropp själ och ande?

Teosofen: Precis den samma. Vi skulle lätt kunna göra kroppen till bäraren av livet av den ”vitala Dubbletten”; och denna till bärare av livet eller Prana; och Kamarupa eller den (animala) själen till bärare av det högre och lägre förnuftet, och tillsammans ger det sex principer vars helhet krönes av den odödliga anden. I ockultismen ger varje kvalitativ förändring i vårt medvetenhetstillståndet människan en ny aspekt, och om den vinner utbredning och blir en del av hennes levande och aktiva Jag, måste den få (och får också) ett särskilt namn, så att man kan skilja människan i detta speciella tillstånd från den människa hon är när hon befinner sig i ett annat tillstånd.

Frågeställaren: Det är just detta som är så svårt att förstå.

Teosofen: Jag tycker tvärtom att det är ganska enkelt, om man en gång har fattat huvudtanken, det vill säga att människan verkar på det ena eller andra medvetenhetsplanet i strikt enlighet med hennes mentala och andliga tillstånd. Men sådan är vår tidsålders materialism, att ju mer vi förklarar desto mindre verkar folk förstå vad vi säger. Om du vill, kan vi indela den jordiska varelsen som vi kallar människan i tre huvudaspekter, färre är otänkbart såvida man inte betraktar henne som enbart ett djur. Tag hennes objektiva kropp; den tänkande principen i henne – som bara står litet högre än det instinktiva elementet hos djuret – eller den vitala medvetna själen; och den som placerar henne mycket högre än djuren – det vill säga, den resonerande själen eller ”anden”. Nåväl, om vi indelar dessa tre grupper eller representativa väsensenheter och underindelar dem enligt den ockulta läran, vad får vi då?

Först och främst Anden eller Atman (i betydelsen av det Absoluta och därför det odelbara ALLTET). Då denna i filosofin varken kan lokaliseras eller begränsas, utan är helt enkelt det som ÄR i Evighet, och som därför inte kan vara frånvarande ens i den minsta geometriska eller matematiska punkt i det substantiella eller materiella världsalltet, borde den i sanning inte alls betecknas som en ”mänsklig” princip. I metafysiken utgör den snarare och i bästa fall den punkt i rummet som den mänskliga Monaden och dess bärare, människan, intar under varje livsperiod. Nu är denna punkt lika imaginär som människan själv, och är i realiteten en illusion, en maya; men för oss själva och för andra personliga Jag, utgör vi trots allt en realitet så länge den illusion vi kallar livet varar, och vi måste räkna med oss själva, åtminstone i vår föreställningsvärld, även om ingen annan gör det. För att göra det mer begripligt för det mänskliga intellektet, när man först börjar studera ockultism och försöker lösa det mänskliga mysteriets ABC, så kallar ockultismen denna sjunde princip syntesen av de sex övriga, och ger åt den dess vehikel och andliga själ, Buddhi. Nu döljer den senare ett mysterium, som aldrig ges till någon, med undantag för oåterkalleligt löftesbundna chelor, eller i vart fall till dem som är absolut pålitliga. Givetvis skulle mindre förvirring uppstå om det bara kunde avslöjas; men eftersom detta står i direkt samband med förmågan att medvetet och efter egen vilja projiciera sin dubblett, och eftersom denna gåva i likhet med ”Gyges ring” skulle visa sig mycket olycksbringande för mänskligheten i stort och till ägaren av denna förmåga i synnerhet, vaktas hemligheten noga. Men låt oss fortsätta med ”principerna”. Denna gudomliga själ eller Buddhi är alltså bäraren för anden. I förening är dessa två ett, opersonliga och utan några attribut (på detta plan naturligtvis), och utgör två andliga ”principer”. Om vi fortsätter med den Mänskliga Själen, Manas eller mens, så måste var och en medge att människans intelligens minst sagt är tvåfaldig: så kan till exempel en högsinnad människa knappast bli lågsinnad; det finns en avgrund mellan en utpräglad intellektuell och andlig människa och en trögtänkt, slö och materialistisk om än inte djurisk sinnade människan.

Frågeställaren: Men varför skulle inte människan lika gärna kunna representeras med två principer eller aspekter?

Teosofen: Varje människa bär dessa två principer inom sig, den ena aktivare än den andra, och i sällsynta fall har den ena av dessa så att säga helt och hållet stannat i växten eller paralyserats genom styrkan och övermakten av den andra aspekten, i vilken riktning det än är. Dessa är sålunda vad vi kalla Manas två principer eller aspekter, det högre och lägre; den förra, högre Manas eller det tänkande, medvetna JAGET, som dras mot den andliga Själen (Buddhi); och den senare eller dess instinktiva princip, attraheras till Kama, sätet för människans djuriska begär och passioner. Sålunda har vi redovisat fyra ”principer”; de sista tre är (1) ”Dubbletten”, som vi har kommit överens om att kalla den Proteus-artade eller Pastiska Själen; bäraren av (2) livs-principen; och (3) den fysiska kroppen. Naturligtvis kommer ingen fysiolog eller biolog acceptera dessa principer, inte heller kan de se dem i sitt sammanhang. Och detta är kanske skälet till varför ingen av dem till dags datum förstått funktionen av mjälten, bäraren för den Proteus-artade Dubbletten, eller dem som tillhör av ett visst organ på människans högra sida, sätet för de ovannämnda begären, inte heller vet han ännu någonting om tallkottkörteln, som han beskriver som en hornartad körtel innehållande lite sand, denna körtel är i sanning det verkliga sätet för människans högsta och mest gudomliga medvetande, hennes allvetande, andliga och allomfattande förnuft. Och detta visar ännu tydligare att vi varken har uppfunnit dessa sju principer eller att de utgör en nyhet inom filosofins värld, som vi lätt kan visa.

Frågeställaren: Men vad är det som reinkarnerar enligt er tro?

Teosofen: Det Andliga, tänkande Jaget, den permanenta principen i människan eller det som utgör sätet för Manas. Det är inte Atman eller ens Atma-Buddhi, betraktad som den duala Monaden, som är den individuella eller gudomliga människan, utan det som reinkarnerar är Manas; för Atman är det universella ALLTET och blir människans HÖGRE SJÄLV enbart i förening med Buddhi, dess bärare, som förenar DET med individualiteten (eller den gudomliga människan). Det är nämligen Buddhi-Manas som kallas Kausalkroppen, (föreningen av 5:te och 6:te principen) och vilket är medvetenheten, som förbinder det med varje personlighet som det verkar genom på jorden. Själen är därför ett samlingsnamn, då det finns tre aspekter av Själen i människan – den jordiska eller animala; den Mänskliga Själen; och den Andliga Själen; dessa är strängt taget en själ med sina tre aspekter. Vad den första beträffar blir ingenting kvar efter döden; av den andra (nous eller Manas) överlever endast dess gudomliga essensen om den förblivit obefläckad, medan den tredje, förutom att den är gudomlig, blir medvetet gudomlig genom assimileringen av högre Manas. Men för att klargöra detta, måste vi först och främst säga några ord om reinkarnationen.

Frågeställaren: Det gör ni rätt i, eftersom det är just mot denna lära som era fiender uppträder som häftigast.

Teosofen: Ni menar spiritualisterna? Jag vet det; och det är många absurda protester som de mödosamt kokat ihop i tidskriften Light´s spalter. Några av dem är så dumma och elaka att ingenting stoppar dem. En av dem fann nyligen från Sinnett´s föreläsningar en motsägelse i två uttalanden, och som han alvarligt diskuterar i ett brev till denna tidning. Han upptäcker denna svåra motsägelse i dessa två meningar: ”För tidiga återgångar till jordelivet, borde i de fall då de inträffar, bero på karmiska komplikationer. . .”; och ”det finns ingen slump i den gudomliga rättvisans allenarådande verksamhet då den vägleder evolutionen.” En så djup tänkare skulle säkert se en motsägelse gentemot tyngdlagen om en människa sträckte ut sin hand för att hindra en fallande sten från att krossa huvudet på ett barn!

Översatt från The Key to Theosophy (1889 års originalutgåva) av Helena P Blavatsky, kap V, sid. 101-122. Utgiven i faksimilutgåva av The Theosophy Company 1973, Los Angeles.