Nyckeln till Teosofin Online - kapitel 8 - Om Reinkarnation och återfödelse av Helena Blavatsky

VAD ÄR MINNET ENLIGT DEN TEOSOFISKA UNDERVISNINGEN?

Frågeställaren: Att förklara och ge förnuftsenliga grunder för en sådan tro kommer att bli er svåraste uppgift. Ingen teosof har ännu lyckats framställa ett enda övertygande bevis för att rubba mitt tvivel. Först av allt har ni mot denna reinkarnationsteori det faktiska förhållandet att inte en enda människa ännu har påträffats som kunnat komma ihåg att hon levt förut och minst av allt vem hon var under sitt föregående liv.

Teosofen: Jag märker att ert argument tar fram samma gamla invändning; minnesförlusten hos oss alla av vår föregående inkarnation. Ni tror att det kullkastar vår lära? Mitt svar är att det gör det inte och att en sådan invändning i varje fall inte kan vara avgörande.

Frågeställaren: jag skulle gärna vilja höra era argument.

Teosofen: De är få och korta. Men om ni tar i beaktande (a) de bästa nutida psykologers totala oförmåga att för omvärlden förklara förnuftets [medvetandets] natur och (b) deras fullkomliga okunnighet om dess potentialer och högre tillstånd, måste ni medge att denna invändning är grundad på en apriorisk slutsats, hämtad mera från första intrycket och omständigheternas vittnesbörd än något annat. Nå, vad är då ”minnet” enligt ert begrepp, var så snäll och säg mig det?

Frågeställaren: Vad man i allmänhet antager: förnuftets förmåga att komma ihåg och kvarhålla kunskapen om föregående tankar, handlingar och händelser.

Teosofen: Var snäll och lägg till att det är en stor skillnad mellan minnets tre vedertagna former. Jämte minnet i allmänhet har vi Hågkomsten (remembrance), Återkallandet i minnet (recollection) och Reminiscensen (reminiscence) eller hur? Har ni någonsin tänkt på skillnaden mellan dessa? Kom ihåg att minnet är ett samlingsnamn.

Frågeställaren: Ja men alla dessa är bara synonymer.

Teosofen: Det är de inte – åtminstone inte inom filosofin. Minnet är helt enkelt en medfödd förmåga hos tänkande varelser och även hos djur att återskapa föregående intryck genom en idéassociation, i huvudsak föranledd genom intryck på våra yttre sinnesorgan av objektiva ting eller någon viss handling. Minnet är en förmåga, helt och hållet beroende av vår fysiska hjärnas mer eller mindre sunda och normala verksamhet; och hågkomsten och återkallandet är attribut och tjänare åt detta minne. Men reminiscensen är någonting helt annat. ”Reminiscensen” definieras av den moderna psykologin såsom någonting vilket ligger mitt emellan hågkomsten och återkallandet eller ”en medveten process av förflutna händelsers återkallande, men utan denna fulla och mångfaldiga hänsyn till särskilda ting som karakteriserar återkallandet. På tal om återkallande och hågkomst säger Locke: ”När en idé återigen inställer sig utan inverkan av samma objekt på de yttre sinnena, så är det hågkomst; om den återfinns och bringas i dagen igen först efter mycket och mödosamt letande i minnet, så är det är det en återkallad eller återuppväckt idé”. Men till och med Locke lämnar reminiscensen utan någon klar definition, eftersom den inte utgör någon förmåga eller något attribut hos vårt fysiska minne, utan är en intuitiv förnimmelse, skild från och utanför vår fysiska hjärna; en förnimmelse vilken härleder sig ur (vårt andliga Jags alltid befintliga vetande) och omfattar alla de visioner hos människan vilka betraktas som abnorma – från de minnesbilder snillet frammanar ned till feberyrselns och även vansinnets förvridna bilder – klassificeras av vetenskapen såsom inte ägande någon existens utanför vår fantasi. Ockultismen och teosofin betraktar emellertid reminiscensen i ett helt annat ljus. Medan minnet är fysiskt och försvinnande och beroende av hjärnans fysiologiska tillstånd – en fundamental grundsats för alla lärare i mnemoniken [minneskonsten], vilka har de moderna vetenskapliga psykologerna att stödja sig på – så kallar vi reminiscensen själens minne. Och det är detta minne, som ger nästan varje människa den fasta tillförsikten, antingen hon förstår det eller inte, att hon levt förut och skall komma att leva om igen. Wordsworth uttrycker det sålunda:

”Vår födelse är blott en sömn, en glömska,

vår själ, den livets stjärna som går upp med oss,

har annorstädes haft sin nedgång

och kommer fjärran ifrån.”

Frågeställaren: Om det är på detta slags minne – poesi och enligt ert eget erkännande abnorma fantasier – som ni grundar er lära, då är jag rädd för att ni bara kommer att övertyga ett litet fåtal.

Teosofen: Jag har inte “erkänt” att det var fantasi. Jag sa endast att fysiologer och vetenskapsmän i allmänhet betraktar sådana reminiscenser som hallucinationer och fantasier, till vars lärda slutsats jag gratulerar dem. Vi förnekar inte att sådana visioner ur det förflutna och glimtar från avlägsna tiders mörka gångar är abnorma, i den mening att det står i strid med våra vardagliga normala erfarenheter och det fysiska minnet. Men vi vidhåller med professor W. Knight att ”frånvaro av minne av någon som helst handling, utfört i ett föregående tillstånd, inte kan vara ett avgörande bevis emot påståendet, att vi levt i detta tillstånd”. Och varje opartisk motståndare måste medge vad som sägs i Butlers Lectures on Platonic Philosophy – ”Den känsla av orimlighet som den (pre-existensen) väcker hos oss, har sin hemliga källa i materialistiska och halvmaterialistiska fördomar”. Därtill vidhåller vi att minnet är, som Olympiodorus kallade det, helt enkelt fantasi och det mest otillförlitliga ting inom oss. [31] Ammonios Sakkas påstod att den enda förmåga hos människan som är direkt motsatt förutsägelsen eller skådandet in i framtiden är minnet. Kom dessutom ihåg att minnet är en sak och förnuftet eller tanken en annan; den ena är en anteckningsmaskin, ett register som lätt kan komma i oordning, den andra (tankarna) är evig och oförgänglig. Skulle ni vägra att tro på tillvaron av vissa ting eller personer, bara därför att era fysiska ögon inte sett dem? Är inte det samstämmiga vittnesbördet av förflutna generationer, som sett Julius Cesar en tillräcklig garanti för att han en gång har levt? Varför skulle inte ett och samma vittnesbörd från en mångfald människors psykiska sinnen också kunna tas i betraktande?

_______________

[31] “Fantasin”, säger Olympiodoros ( i Platons Faidon) ”är ett hinder för vår intellektuella uppfattning; och om därför fantasin, när vi sporras av Gudomlighetens inspirerande inflytande, träder emellan, upphör den entusiastiska energin – ty entusiasm och extas är varandra motsatta. Om någon frågar huruvida själen förmår utveckla energi utan fantasins hjälp svarar vi, att själens förnimmelse av universella grundsatser bevisar att den kan detta. Själen har också förnimmelser, oberoende av fantasin; men på samma gång är fantasin med i dess energier, alldeles som en storm följer seglaren på havet”

Frågeställaren: Men tror ni inte att dessa åtskillnader är alltför subtila för att godkännas av flertalet människor?

Teosofen: Säg snarare av flertalet materialister. Och till dem säger vi: märk, även under den korta tidsrymden av en vanlig existens är minnet alltför svagt för att registrera allt som händer under en livstid. Hur ofta ligger inte de viktigaste händelserna slumrande i vårt minne, tills de uppväcks av någon idéassociation eller uppeggas till funktion och verksamhet genom någon ny länk i tankekedjan. Detta är speciellt fallet med personer vid långt framskriden ålder, som ju alltid lider av svaghet i minnet. När vi därför sammanfattar vad vi vet om de fysiska och andliga principerna hos människan, är det inte den omständigheten att vårt minne inte mäktar bibehålla intrycket av ett eller flera av våra föregående liv, som bör förvåna oss, utan snarare borde detta vara fallet med motsatsen, om något sådant skulle inträffa.

VARFÖR MINNS VI INTE VÅRA FÖREGÅENDE LIV?

Frågeställaren: Ni har gett mig ett fågelperspektiv av de sju principerna; men hur kan de förklara vår totala förlust att kunna återkalla i minnet våra föregående liv?

Teosofen: Ganska enkelt. Eftersom de ”principer” som vi kallar fysiska – och ingen av dessa förnekas av vetenskapen fastän de ger dem andra benämningar [32] – disintegreras efter döden tillsammans med sina integrerande element liksom minnet tillsammans med hjärnan, och detta försvunna minne av en försvunnen personlighet kan sålunda varken minnas eller registrera nya intryck av någonting i JAGETS påföljande reinkarnation. Reinkarnation innebär att detta Jag blir försett med en ny kropp, en ny hjärna och ett nytt minne. Därför skulle det vara lika så absurt att förvänta sig att detta nya minne skulle komma ihåg vad det aldrig har erfarit, som det skulle vara gagnlöst att under ett mikroskop undersöka en skjorta, som aldrig burits av en mördare, för att på denna söka efter de blodfläckar som inte kan finnas annat än på de kläder han burit vid mordtillfället. Det är inte den rena skjortan som vi skall undersöka; utan de kläder som bars vid mordtillfället då brottet utfördes. Om dessa är uppbrända och förstörda, hur är det då möjligt att komma åt dem?

_______________

[32] Nämligen, kroppen, livskraften, passionerna och de animala instinkterna, samt varje människas astrala eidolon (antingen såsom varsebliven av tanken, vår själs öga eller objektivt och skild från den fysiska kroppen), vilka vi kallar Sthula sharira, Prana, Kama rupa och Linga sharira. (se ovan)

Frågeställaren: Nåväl! Men hur kan ni komma till visshet om att brottet blivit begånget eller att ”mannen i den rena skjortan” någonsin levt förut?

Teosofen: Definitivt inte genom fysiska processer; inte heller genom att lita på ett vittnesbörd vilket härstammar från något som inte längre existerar. Men det finns något som kallas omständigheternas bevis; våra visa lagar godkänner även ett sådant, kanske mer än det borde. För att bli övertygad om den faktiska tillvaron av reinkarnation och tidigare liv måste man försätta sig i kontakt med sitt verkliga, permanenta Jag, inte sitt kortvariga minne.

Frågeställaren: Men människor kan väl inte tro på någonting som de inte känner eller någonsin har sett, än mindre sätta sig i kontakt med det?

Teosofen: Om människor och ibland några av de mest lärda, kan tro på tyngdkraft, eter, energi och andra av vetenskapens abstraktioner och ”arbetshypoteser”, som de aldrig har sett, vidrört, luktat, hört eller smakat – varför skulle inte andra människor så samma grund tro på det permanenta Jaget, en ”arbetshypotes” långt mer logisk och betydelsefull än någon annan?

Frågeställaren: Vad är då denna mystiska, eviga princip? Kan ni äntligen förklara dess natur så det blir begripligt för alla?

Teosofen: Det JAG som reinkarnerar, det individuella och odödliga – inte det personliga ”Jaget” – kort sagt bäraren av den Atma-Buddhiska MONADEN. Det som belönas i Devachan och straffas på jorden, det slutligen som av varje inkarnation endast upptager återspeglingen av dess skandhas eller attribut.[33]

_______________

[33] Det finns fem skandhas eller attribut enligt den buddhistiska undervisningen: ”Rupa (formen eller kroppen), materiella egenskaper; Vedana, sinnesförnimmelser; Sanna, abstrakta begrepp; Samkhara, förnuftets tendenser; Vinnana, mentala förmågor. Av dessa är vi danade; genom dem är vi medvetna om tillvaron; och genom dem kommunicerar vi med omvärlden”.

Frågeställaren: Vad menar ni med skandhas?

Teosofen: Just vad jag sagt: “attribut”, till vilket även minnet hör och som alla förgås liksom blommor, som endast lämnar efter sig en svag doft. Här följer nu en paragraf ur H.S. Olcott´s bok ”Buddhistisk Katekes” [34] som direkt berör ämnet. Den behandlar frågan på följande sätt: ”Den gamle människan kommer ihåg händelser från sin ungdom, trots att han fysiskt och mentalt förändrat sig. Varför återkallas då inte i minnet våra tidigare liv och överförs till vårt nuvarande liv från vårt föregående liv? Därför att minnet är inbegripet i våra skandhas, och då skandhas förändras under den nya existensen, utvecklas ett nytt minne för denna särskilda existens. Dock måste protokollet eller återspeglingen av alla de föregående liven överleva, ty då prins Siddharta blev Buddha såg Han hela följden av sina föregående liv… och var och en som uppnår Jhana-tillståndet kan sålunda skåda tillbaka över hela serien av sina tidigare liv”. Detta bevisar för dig, att emedan de odödliga egenskaperna hos personligheten – sådana som kärlek, godhet, barmhärtighet och så vidare – fäster sig vid det odödliga Jaget, och så att säga inpräntar i det ett fotografi, en permanent bild av den gudomliga aspekten av den människa som varit, så är hennes materiella skandhas (de som alstrar de mest utpräglade karmiska verkningarna) lika kortvariga som åskans blixtar och kan inte göra något intryck på den nya personlighetens hjärna; dock upphäver deras oförmåga att göra detta inte på något vis det reinkarnerade Jagets identitet.

_______________

[34] Av H.S. Olcott, President och Stiftare av det Teosofiska Samfundet. Att de framställda lärorna i denna bok överensstämmer med den södra buddhist-kyrkans Kanon bekräftas av Rev H Sumangala, överstepräst i Sripada och Galle samt rektor vid Widyodaya Parivena (College) i Colombo.

Frågeställaren: Vill ni med detta säga att vad som lever vidare endast är vad ni kallar Själens minne, denna Själ eller detta Jag som är ett och det samma, emedan ingenting av personligheten blir kvar.

Teosofen: Inte alls; någonting av varje personlighet, såvida inte den senare var en absolut materialist utan en enda springa i sin natur genom vilken en andlig stråle kunde passera, måste fortleva, eftersom det lämnar ett oförgängligt intryck på det inkarnerade, permanenta Självet eller andliga Jaget. [35] (Se Om medvetandet efter döden och före återfödelsen) Personligheten med sina skandhas förändras alltid med varje ny födelse. Det är som vi förut sagt, endast den roll som för en afton spelas av aktören (det sanna Jaget). Det är därför som vi inte på det fysiska planet bevarar något minne av våra förflutna liv, fastän det verkliga ”Jaget” genomlevt och känner dem alla.

_______________

[35] Eller det andliga i motsats till det personliga Självet. Eleven får inte förväxla detta Andliga Jag med det ”HÖGRE SJÄLVET” som är Atma, Guden inom oss, oskiljbar från den Universella Anden.

Frågeställaren: Hur kommer det sig då att den verkliga eller andliga människan inte inpräglar denna kunskap på sitt nya personliga “jag” ?

Teosofen: Hur kommer det sig att tjänsteflickan på en fattig lantgård kunde tala hebreiska och spela fiol under sina trance- eller somnambula tillstånd, utan att kunna någotdera under gängse förhållande? Eftersom det andliga Jaget i överensstämmelse med varje verklig psykolog av den gamla, inte av den nya skolan, endast kan agera då det personliga Jaget är paralyserat. Det andliga ”Jaget” i människan är allvetande och äger all kunskap inneboende i sig, emedan det personliga självet är beroende av sin omgivning och slav under det fysiska minnet. Kunde det andliga Jaget manifestera sig oavbrutet och utan hinder skulle det inte längre finnas människor på jorden, utan vi skulle då alla vara gudar.

Frågeställaren: Det borde dock finnas undantag och några borde väl minnas?

Teosofen: Det finns det också. Men vem tror på deras utsagor? Sådana sensitiva personer betraktas i allmänhet av den moderna materialismen såsom hemsökta av hysteriska hallucinationer, som förryckta entusiaster eller bedragare. Men låt dem läsa arbetet som behandlar detta ämne, då i första hand ”Reincarnation, a Study of Forgotten Truth” av E. D. Walker; de kommer där att finna en mängd bevis som den framstående författaren uppställer med hänsyn till denna omtvistade fråga. Hur många är det inte som på tal om själen frågar sig: ”Vad är själen?” ”Har ni någonsin kunnat bevisa dess tillvaro?” Med materialister är det naturligtvis lönlöst att tvista. Men även till en materialist skulle jag vilja ställa denna fråga: ”Kan ni minnas vad ni var och vad ni gjorde när ni låg i vaggan? Har ni bevarat den ringaste hågkomst av ert liv, era tankar eller era gärningar eller av att ni överhuvudtaget levt under de första arton månaderna eller två åren av er tillvaro?” Varför inte då på samma grund förneka att ni någonsin levt som ett litet barn. När vi sedan till allt detta lägger att det reinkarnerande Jaget, Individualiteten, under den Devachanska perioden egentligen bara kvarhåller essensen av erfarenheten av sitt föregående liv eller personlighet, under det att all fysisk erfarenhet drar sig inåt och övergår i ett potentiellt tillstånd eller blir så att säga överförd till en andlig kod; när vi vidare betänker att intervallen mellan två inkarnationer sägs utgöra mellan tio och femton århundraden, och att det fysiska medvetandet under hela denna tid är fullkomligt passivt, eftersom det inte har några organ att verka genom och därför heller ingen existens, ja, då är skälet till frånvaro av all hågkomst i det rent fysiska minnet helt uppenbar.

Frågeställaren: Du sa nyss att det ANDLIGA JAGET är allvetande. Var finns då denna prisade allvetenhet under dess Devachanska liv, som du kallar det?

Teosofen: Under den tiden är det latent och potentiellt, emedan, för det första det andliga Jaget (föreningen av Buddhi-Manas) inte är det HÖGRE SJÄLVET, vilket, såsom varande ett med den Universella Själen eller Förnuftet, ensamt är allvetande; för det andra, Devachan bildar den idealiserade fortsättningen på den föregående nyss avslutade jordiska tillvaron och en period av vedergällande utjämning och gottgörelse för oförtjänt skada och lidande som människan fått utstå under just detta särskilda liv. Det är endast potentiellt allvetande i Devachan och de facto allvetande uteslutande i Nirvana, när Jaget absorberas i den Universella Förnufts-Själen. Likväl blir Jaget till hälften allvetande under sådana tidpunkter på jorden, då vissa abnorma förhållanden och fysiologiska förändringar i kroppen frigör det från materiens bojor. Sålunda ger er de ovan anförda exemplen av somnambuler, en fattig tjänsteflicka som pratar hebreiska och en annan som spelar fiol, en illustration till nyssnämnda fall. Detta betyder inte att det inte finns någon sanning i de förklaringar över de båda fakta som framlagts oss av den medicinska vetenskapen, ty den ena flickan hade sedan flera år tillbaka hört sin husbonde, en präst, läsa hebreiska arbeten högt och den andra hade hört en artist spela fiol på deras lantgård. Men ingen av dem kunde så fulländat gjort vad de gjorde om de inte varit besjälade av DET, som på grund av dess naturs identitet med det Universella Förnuftet, är allvetande. I ena fallet påverkade den högre principen Skandhas och satte dem i verksamhet; i det andra manifesterade sig individualiteten medan personligheten var paralyserad. Jag ber er att inte sammanblanda dessa båda.

OM INDIVIDUALITET OCH PERSONLIGHET [36]

Frågeställaren: Men vad är skillnaden mellan de två? Jag erkänner att jag fortfarande svävar i okunnighet om det. Ni kan inte nog inprägla denna skillnad i våra begrepp.

_______________

[36] Redan i Buddhistisk Katekes kände sig överste Olcott med hänsyn till den Esoteriska filosofins logik tvungen att ändra misstag begångna av tidigare orientalister, som inte gjort någon skillnad mellan dessa, och förklarar orsaken till detta för sina läsare. Så här säger han: ”Det successiva uppträdandet på jorden, eller ’nedstigandet till fortplantning’ av en bestämd varelse genom de tanhaiska sammanhängande beståndsdelarna (skandhas), innebär en succession av personligheter. Vid varje födelse skiljer sig PERSONLIGHETEN från den tidigare födelsen eller den näst påföljande. Karma – DEUS EX MACHINA – maskerar (eller skall vi säga avspeglar ?) sig själv än i en vismans personlighet, än i en konstnärs, och så vidare igenom en hel sträng av födslar. Men fastän personligheterna alltid skiftar, så fortlöper dock utan avbrott denna livstråd, på vilken de är uppträdda som pärlorna på ett halsband; det är alltid denna speciella livstråd aldrig någon annan. Därför är den individuell, en individuell vital vågrörelse som började i Nirvana eller den subjektiva sidan av naturen – liksom ljusets eller värmets vågrörelse genom ætern utgår från sin dynamiska källa – så genomgår den objektiva sidan av naturen under impuls av Karma och den kreativa ledningen av Tanha (det otillfredsställda begäret för existens); och leds på så sätt genom många cykliska växlingar tillbaka till Nirvana. Mr. Rhys-Davids kallar detta – som övergår från personlighet till personlighet utefter den individuella kedjan – ’karaktär’ eller ’den som handlar’. Eftersom denna ‘karaktär’ inte bara är en metafysisk abstraktion, utan summan av ens mentala egenskaper och moraliska anlag, skulle detta kunna bidraga till att klargöra vad mr. Rhys-Davids kallar ’den förtvivlade utvägen av ett mysterium’ (Buddhism sidan 101) om vi betraktade denna livs-vågsrörelse såsom individualiteten, och var och en av dess manifestationer på jorden såsom en särskild personlighet? Den fullkomliga individen, sett ur en buddhistisk synvinkel, skulle jag vilja kalla en Buddha, ty Buddha är inget annat än den sällsynta blomman av mänskligheten, utan minsta övernaturliga inblandning. Och eftersom oräkneliga generationer (’fyra asankheyyas och ett hundra tusen cykler’, Fausboll och Rhys-Davids, Buddhist Birth Stories, sidan 13) krävs för att utveckla en människa till en Buddha, och järnviljan att bli en sådan genomlöper alla de successiva födslarna, vad skall vi kalla det som vill och framhärdar? Karaktär? Ens Individualitet: en individualitet som bara delvis manifesterar sig i varje särskild födelse, men som är uppbyggd av fragment från alla födslar?” (Buddhistisk Katekes Appendix A. 137.)

Teosofen: Jag försöker; men ack, detta är i fråga om vissa personer svårare än att få dem att känna vördnad inför barnsliga omöjligheter, enbart därför att de är ortodoxa, och ortodoxin är något respektabelt. För att rätt förstå dessa begrepp, måste du först studera den tvåfaldiga indelningen av ”principerna”: de andliga eller de som tillhör det oförgängliga Jaget; och de materiella eller de principer som bildar detta Jags ständigt växlande kroppar eller serier av personligheter. Låt oss ge dem bestämda namn och säga att:

I. Atma, det “Högre Självet” är varken din eller min Ande, för den skiner på alla liksom solljuset. Det är den universellt utbredda ”gudomliga principen”, och är oskiljaktig från sin enda och absoluta Meta-Ande, liksom solstrålen är oskiljaktig från solljuset.

II. Buddhi (den andliga själen) är endast Andens vehikel. De två, varken var för sig eller tillsammans, är till mer nytta för människokroppen än solljuset och dess strålar är för en under ett jordlager dold granitklippa, såvida inte den gudomliga Duaden assimilerats av och återspeglats i något medvetande. Varken Atma eller Buddhi berörs någonsin av Karma, eftersom den förra är den högsta aspekten av Karma, som ur en aspekt är dess aktiva sida av SIG SJÄLV, och den andra principen är omedveten på detta plan. Detta medvetande eller förnuft är,

III. Manas, [37] en härledning eller återstrålning av Ahamkara, ”Jag-begreppet” eller JAG-SKAPET. När det är oskiljaktigt förenad med de första två kallas det därför det ANDLIGA JAGET och Taijasi (den strålande). Detta är den verkliga Individualiteten eller den gudomliga människan. Det är detta Jag vilket – ursprungligen har inkarnerat i den förnuftslösa mänskliga formen, vilken fick liv av, men omedveten (eftersom den inte hade något medvetande) om, den duala monadens närvaro i sig själv – gjorde denna människolika form till en verklig människa. Det är detta Jag, denna ”Kausala Kropp”, som överskuggar varje personlighet, som Karma tvingar den att inkarnera i; och detta Jag hålls ansvarig för alla de synder, som begås genom och i varje ny kropp eller personlighet – de förgängliga masker, som döljer den sanna Individualiteten genom den långa raden av återfödslar.

_______________

[37] MAHAT eller det “Universella Förnuftet” är källan till Manas. Det senare är Mahat, det vill säga, förnuftet i människan. Manas kallas också Kshetrajna, ”förkroppsligad Ande”, eftersom det enligt vår filosofi är Manasa-putrorna, eller ”den Universella Förnuftets Söner”, som skapade eller hellre producerade den tänkande människan, ”manu” genom att inkarnera i den tredje rasens mänsklighet i vår Rund. Det är därför Manas, som är det verkliga inkarnerande permanenta Andliga Jaget, INDIVIDUALITETEN, och våra olika oräkneliga personligheter är bara dess yttre masker.

Frågeställaren: Men är detta rättvist? Varför skulle detta Jag lida straff såsom en följd av gärningar vilka det glömt bort?

Teosofen: Det har inte glömt bort dem; det vet och minns sina ogärningar lika väl som du minns vad du gjorde igår. Är det därför, att detta knippe av fysiska beståndsdelar som kallas ”kroppen” inte bevarar minnet av vad dess föregångare (den personlighet som var) gjort, som ni föreställer er att det verkliga Jaget har glömt dem? Kalla det gärna en orättvisa, att de nya kängor, vilka en pojke, som får stryk därför han stulit äpplen, bär på sina fötter, straffas för något som de inte har vetskap om.

Frågeställaren: Men finns det inga sätt att kommunicera mellan det andliga och mänskliga medvetandet eller minnet?

Teosofen: Naturligtvis finns det sådana; men de har aldrig blivit upptäckta av era moderna vetenskapliga psykologer. Till vad hänför ni intuition, ”samvetets röst”, föraningar, dunkla obestämda reminiscenser och så vidare om inte till sådana meddelanden? Man önskar åtminstone att majoriteten av bildade människor ägde samma fina uppfattningsförmåga som Coleridge, som i några av sina utläggningar visar hur intuitiv han är. Hör här vad han säger beträffande sannolikheten för att ”alla tankar i sig är oförgängliga”. ”Om den intelligenta förmågan (då minnet plötsligt ’återupplivandes’) skulle bli ännu mer omfattande, skulle det bara behövas en annorlunda anpassad organisation, den himmelska kroppen istället för den jordiska, för att inför varje mänsklig själ ge bilden av dess samlade erfarenheter från hela dess tidigare existens (snarare existenser)” Och denna himmelska kropp är vårt Manasiska JAG.

OM JAGETS BELÖNING OCH STRAFF.

Frågeställaren: Jag har hört dig säga att Jaget, aldrig drabbas av någon bestraffning efter döden, hur livet än har varit på jorden för den person det inkarnerat i.

Teosofen: Aldrig, utom i mycket exceptionella och sällsynta fall, vilka vi inte skall tala om här, eftersom ”straffets” natur på inget sätt närmar sig något av era teologiska begrepp om fördömelse.

Frågeställaren: Men om Jaget bestraffas i detta liv för missgärningar som begåtts i ett föregående liv, då bör också detta Jag belönas antingen här eller när det disinkarnerat.

Teosofen: Så ligger det också till. Om vi inte medger några bestraffningar utanför denna jord, så beror det på att det enda tillstånd det Andliga Självet erfar efter detta är ren sällhet.

Frågeställaren: Vad menar du?

Teosofen: Helt enkelt detta: brott och synder begångna på ett objektivt plan och i en materiell värld, kan inte bestraffas i en värld av ren subjektivitet. Vi tror inte på något helvete eller något paradis såsom platser; inte på några objektiva helvetes eldar eller maskar som aldrig dör, inte heller på något Jerusalem med safir och diamantbeströdda gator. Vad vi tror på är ett efter-döden tillstånd eller mentalt tillstånd, likt det som vi befinner oss i under en livlig dröm. Vi tror på en omutlig lag av absolut Kärlek, Rättvisa och Barmhärtighet. Vi tror på det och säger: Vilka försyndelser och gräsliga resultat de nu inkarnerade Jagens [38] ursprungliga karmiska överträdelser än består av kan ingen människa (eller det Andliga Väsendets yttre materiella eller periodiska form) med någon grad av rättvisa göras ansvarig för konsekvenserna för sin födelse. Hon ber inte att bli född, inte heller kan hon välja de föräldrar som gav henne liv. I varje avseende är hon ett offer för sin miljö, ett barn av omständigheter som hon inte har makt över; och om alla hennes överträdelser granskades opartiskt skulle hon i nio fall av tio befinnas vara ett offer för synden snarare än den som syndar. Livet är i bästa fall en hjärtlös lek, ett stormigt hav att överfara och ofta är det en alltför tung börda att bära. Förgäves har de största filosofer försökt utforska och finna dess raison d'etre, och har alla misslyckats med undantag av de som har nyckeln därtill, nämligen de vise i Österlandet. Livet är som Shakespeare skildrar det:

. . . en skugga blott, som vankar kring, – en stackars aktör,

Som struttar fram och pöser för en stund på scen.

Och hörs sen ej mer av. Det är en saga

Förtäljd av en idiot, full av ljud och vanvett,

Betydande ett intet. . . .

Ett intet, var del för sig, likväl är den av den största betydelse i dess kollektiva tillvaro eller hela serien av liv. I alla händelser är nästan varje individuellt liv i sin fulla utveckling en sorg. Och skall vi tro att denna arma, hjälplösa människa, efter att ha blivit kringkastad som ett stycke murken drivved på livets vreda böljor, skall bli straffad om hon befunnits alltför svag att motstå dem, med evig fördömelse eller ens ett övergående straff? Aldrig! Antingen människan är en stor eller en vanlig syndare, god eller ond, skyldig eller oskyldig, en gång befriad från det fysiska livets börder, har denna trötta och utslitna Manu (”det tänkande Jaget”) förvärvat rätt till en period av fullkomlig vila och salighet. Samma ofelbart visa och rättvisa, snarare än barmhärtiga lag, som på det inkarnerande Jaget tillämpar det karmiska straffet för varje synd, begånget under det föregående jordelivet, förser också det ur kroppen frigjorda Väsendet med en lång tillvaro av andlig vila. Detta innebär en total glömska av varje sorglig händelse, ja ända till den minsta smärtsamma tanke, som tillhörde dess senaste liv som personlighet, som lämnar kvar i själens minne endast remniscensen av vad som var sällhet eller ledde till lycka. Plotinius, som sade att vår kropp var Lethes sanna flod, ty ”de själar som sänktes ner i denna flod glömmer allt”, menade mer än vad han sa. Om våra jordiska kroppar kan liknas vid Lethe, så gäller det i högre grad vår himmelska kropp i Devachan.

_______________

[38] Det är på denna överträdelsesynd som den grymma och ologiska dogmen om de Fallna Änglarna vilar. Det förklaras i Den Hemliga Läran, Volym II. Alla våra ”Jag” är tänkande och rationella varelser. (Manasa-putrorna) som har levt antingen i mänsklig gestalt eller andra former i den föregående livscykeln (Manvantaran), och vars karma det var att inkarnera i denna livscykels människa. Det lärdes i MYSTERIERNA, att, sedan de uppskjutit att fullgöra denna lag (eller ”vägrat att skapa” som hinduismen säger om Kumarorna och den kristna legenden om ärkeängeln Mikael), det vill säga underlåtit sig att i rätt tid inkarnera, i de för dem förutbestämda kropparna, hade dessa till följd av detta blivit orena (Se Stanzorna VIII. och IX. i ”Dzyans Slokas,” Vol. II. Secret Doctrine, [original edition 1888] sidorna 19 och 20). Dessa förnuftslösa, och därför otillräkneliga människogestalter begick nämligen en synd, för vilken deras förnuftiga ”Jag” måste straffas. Vad som menas med att de upproriska änglarna nedstörtades i helvetet förklaras helt enkelt med att dessa rena Andar eller Jag blivit fängslade i kroppar av oren materia, i kött.

Frågeställaren: Skall jag förstå det så att mördare, som överträder varje form av gudomlig och mänsklig lag, slipper straff?

Teosofen: Vem har någonsin sagt det? I vår filosofi finns en lära om straff, lika hård som den strängaste kalvinska, blott mycket mer filosofisk och i överensstämmelse med absolut rättvisa. Ingen handling, inte ens en syndfull tanke skall förbli ostraffad; den senare mycket mindre än den förra, eftersom en tanke är mycket starkare att skapa onda resultat, än till och med själva handlingen. [39] Vi tror på en ofelbar Vedergällnings lag, kallad KARMA, som gör sig gällande i ett naturligt sammanlänkande av orsaker och deras oundvikliga följder.

_______________

[39] “Sannerligen säger jag eder, att var och en som med åtrå ser på en annans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta”. (Matteusevangeliet 5:28)

Frågeställaren: Och hur eller var verkar denna lag?

Teosofen: Varje arbetare är värd sin lön, säger Visdomen i Evangeliet; varje handling, god eller ond, är en livgivande moder, säger Tidsåldrarnas Visdom. Sätt dessa två tillsammans och ni ska finna ”varför”. Efter att ha tillåtit Själen som flytt undan det personliga livets smärtor en tillräcklig, ja en hundrafaldig kompensation, väntar Karma med sin här av Skandhas vid Devachans tröskel, varifrån Jaget återuppstår för att ikläda sig en ny inkarnation. Det är i detta ögonblick som det utvilade Jagets framtida öde darrar i Vedergällningens rättvisa skålar, eftersom det nu ännu en gång faller in under den verksamma Lagens herravälde. Det är i detta nya liv, som står i beredskap för detsamma – en återfödelse vald och förberedd av denna hemlighetsfulla, obevekliga LAG, ofelbart rättrådig och vis i sina domslut – som Jagets synder från föregående liv bestraffas. Men det är inte i något inbillat helvete med teatraliska lågor och löjliga besvansade och behornade djävlar, som Jaget kastas, utan just på denna jord, planet och skådeplatsen för dess synder, där han kommer att få sona för varje dålig tanke och handling. Så som han har sått, så får han också skörda. Reinkarnationen kommer att samla omkring honom alla dessa andra Jag, som direkt eller indirekt fått lida under den forna personlighetens händer eller till och med endast genom dess omedvetna förvållande. De kommer av Nemesis att kastas i den nya människans väg, som döljer det gamla, det eviga JAGET, och . . .

Frågeställaren: Men var är rättvisan som du talar om eftersom de här nya ”personligheterna” inte är medvetna om att de har syndat eller att någon har syndat mot dem?

Teosofen: Kan en rock som slits i trasor från ryggen på en karl som stulit den, från en annan karl från vilken den blivit stulen och som igenkänner sin egendom, sägas vara rättvist behandlad? Den nya ”personligheten” är inget annat än en ny omgång kläder med sina speciella kännetecken, vad gäller färg, form och egenskaper; men den verkliga människan, som bär dem är samma gamla syndare som förr. Det är Individualiteten som lider genom sin ”Personlighet”. Och det är detta, och endast detta, som kan förklara den hemska, likväl blott skenbara, orättvisan i fördelningen bland människorna av livets lotter. När det lyckats era moderna filosofer att visa oss ett gott skäl, varför så många till synes oskyldiga och goda människor föds till ett helt liv av enbart lidande; varför så många föds till fattigdom och svält i storstädernas slum, övergivna av ödet och människorna; varför, medan några föds i rännstenen och andra får skåda ljuset i palats; medan ädel börd och rikedom ofta verkar att hamna hos de sämsta människorna och endast i sällsynta fall hos dem som är värdiga; medan det finns tiggare vilkas inre jag kan mäta sig med de ädlaste av människor; när detta, och mycket annat, förklaras tillfredsställande av era filosofer eller teologer, bara då, men först då, kan ni tillåta er att förkasta reinkarnationsteorin. De högsta och största poeterna har dunkelt förnummit sanningarnas sanning. Shelley trodde på den, Shakespeare måste ha tänkt på den, då han skrev om bördens ringa värde. Kom ihåg hans ord:

“Varför skall min börd min andes vingar hejda?

Är inte tiden härskaren över alla?

Det ges på jorden legioner nu

Av tiggare, från kungligt stamträd sprungna,

Och många kungar vilkas fäder vore

Sitt tidevarvs avskum. . .”

Ändra ordet “fäder” till ”jag” – och ni träffar sanningen.

Översatt från The Key to Theosophy (1889 års originalutgåva) av Helena P Blavatsky, kap V, sid. 122-142. Utgiven i faksimilutgåva av The Theosophy Company 1973, Los Angeles.