Nyckeln till Teosofin Online - kapitel 5 - Teosofins grundläggande läror av Helena Blavatsky

OM GUD OCH BÖN.

Frågeställaren: Tror ni på Gud?

Teosofen: Det beror på vad ni menar med denna term.

Frågeställaren: Jag menar de kristnas Gud, den som Jesus kallade Fadern, Skaparen: kort sagt, Moses bibliske Gud.

Teosofen: På en sådan Gud tror vi inte. Vi förkastar föreställningen om en personlig eller utomkosmisk och antropomorfisk Gud, som blott är en gigantisk skugga av människan, och inte ens när hon är som bäst. Teologins Gud, säger vi – och bevisar det – är en samling av motsägelser och en logisk omöjlighet. Därför vill vi inte ha med honom att göra.

Frågeställaren: Var snäll och framför dina skäl.

Teosofen: Skälen är många och vi kan inte beröra dem alla. Men här är några skäl. Denna Gud kallas av sina tillbedjare oändlig och absolut, inte sant?

Frågeställaren: Så uppfattar jag det.

Teosofen: Om han är oändlig – det vill säga obegränsad – och särskilt om han är absolut, hur kan han då ha form och vara skaparen till något? Form innebär begränsning, och har såväl en början som ett slut; och för att kunna skapa måste en Varelse tänka och planera. Hur kan det ABSOLUTA förmodas tänka – det vill säga, stå i någon som helst relation till det som är begränsat, ändligt och betingat? Detta är en filosofisk och logisk orimlighet. Till och med den hebreiska kabbalan förkastar en sådan idé och gör därför av den enda och Absoluta Gudomliga Principen en oändlig Enhet, som kallas Ain-Soph.[14] För att kunna skapa måste Skaparen bli verksam; och då detta är omöjligt för ABSOLUTHETEN, måste den oändliga principen framställas såsom varande orsaken till evolutionen (inte skapelsen) på ett indirekt sätt ― det vill säga, genom en emanation från sig själv (ännu en orimlighet som översättarna av kabbalan denna gång gjort sig skyldiga till) av Sephiroth.[15]
_______________

[14] Ain-Soph, hebreiska 'eyn-sof = grekiska to pan = grekiska epeiros , det oändliga eller gränslösa, i och med naturen, det icke-existerande som ÄR, men som inte är en Varelse.

[15] Hur kan den icke-verksamma eviga principen emanera eller utsända? Vedantinernas Parabrahm gör ingenting av detta; inte heller den kaldeiska kabbalans Ain-Soph. Det är en evig och periodisk lag som åstadkommer en verksam och skapande kraft (logos) att emanera från den evigt dolda och obegripliga enda principen vid början av varje maha-manvantara eller ny livscykel.

Frågeställaren: Vad skall man då säga om sådana kabbalister, vilka fortfarande tror på Jehovah, eller Tetragrammaton?

Teosofen: De är fria att tro vad de vill, då deras tro eller icke-tro knappast kan påverka ett självklart faktum. Jesuiterna säger att det inte alltid är givet att två och två blir fyra, eftersom det beror på Guds vilja om 2 + 2 = 5. Skall vi därför acceptera deras ordklyverier?

Frågeställaren: Då är ni ateister?

Teosofen: Inte vad vi vet, såvida man inte tillämpar epitetet ”ateist” på dem som inte tror på en människoliknande Gud. Vi tror på en Universell, Gudomlig Princip, roten till ALLT, varifrån allt framträder och inom vilken allt skall absorberas vid slutet av Tillvarons stora cykel.

Frågeställaren: Detta är panteismens urgamla påstående. Om ni är panteister kan ni inte vara deister; och om ni inte är deister, då måste ni till namnet vara ateister?

Teosofen: Nej, inte nödvändigtvis. Ordet ”panteism” är återigen en av många missbrukade termer, vars verkliga och ursprungliga betydelse har blivit förvrängd av blinda fördomar och ett ensidigt synsätt. Om du accepterar detta mångtydiga ords kristna etymologi, och bildar det av Pan, ”allt” och theos, “gud” och sedan föreställer dig och lär ut, att det betyder att varje sten och träd i naturen är en Gud eller den ENDE Guden, då har du naturligtvis rätt, och gör förutom det rättmätiga namnet alla panteister till fetischdyrkare. Men du kommer knappast att lyckas så bra om du härleder ordet panteism esoteriskt, såsom vi gör.

Frågeställaren: Vad är då er definition av ordet?

Teosofen: Låt mig i min tur först ställa en fråga till dig. Vad menar du med Pan eller naturen?

Frågeställaren: Jag antar att naturen är den totala summan av tingen som finns omkring oss; mängden av orsaker och verkningar i den materiella världen, skapelsen eller universum.

Teosofen: Följaktligen den personifierade summan och systemet av kända orsaker och verkningar; totaliteten av alla begränsade verksamheter och krafter, som fullständigt är utan förbindelse med en eller flera intelligenta Skapare, och kanske ”uppfattad som en odelad och avskild kraft” – enligt era uppslagsböcker?

Frågeställaren: Ja, det menar jag.

Teosofen: Nåväl, vi tar varken i betraktande denna objektiva och materiella natur, vilken vi kallar en flyktig illusion, ej heller så menar vi med Pan naturen i betydelsen av ordets accepterade härledning från latinets Natura (att bliva, av nasci, att födas). När vi talar om Gudomen och gör den identisk och följaktligen samtidig med naturen, så menar vi den eviga och oskapade naturen och inte er samling av fladdrande skuggor och ändliga overkligheter. Vi lämnar till hymnskaparna att kalla den synliga skyn eller himlen för Guds Tron och vår jord av lera för Hans fotpall. Vår GUDOM finns varken i ett paradis eller i ett speciellt träd, byggnad eller berg: den finns överallt, i varje atom av det synliga som det osynliga Kosmos, i, över och omkring varje osynlig atom och delbar molekyl; ty DET är den mystiska evolutionens och involutionens kraft, den allestädes närvarande, allsmäktiga och till och med allvetande skapande potentialiteten.

Frågeställaren: Stopp! Allvetenhet är ett prerogativ för något som tänker, och ni förnekar att er Absoluthet har förmågan att tänka.

Teosofen: Vi förnekar den hos det ABSOLUTA, eftersom tänkande är någonting begränsat och betingat. Men du glömmer uppenbarligen att i filosofin är absolut omedvetenhet också absolut medvetenhet, eftersom det annars inte vore absolut.

Frågeställaren: Då tänker ditt Absoluta?

Teosofen: Nej, DET tänker inte, av den enkla anledningen att det själv är Absolut Tanke. Inte heller existerar det, av samma orsak, då det är absolut existens och Var-het, inte en Varelse. Läs den underbara kabbalistiska dikten av Salomon Ben Yehudah Gabirol i Kether-Malkuth, och du kommer att förstå: ― ”Du är ett, roten till alla tal, men inte som en beståndsdel i ett siffersystem; för enheten låter sig icke mångfaldigas, förändras eller omformas. Du är ett, och i Din enhets hemlighet går de visaste människor vilse för, de känner den ej. Du är ett, och Din enhet förminskas aldrig, utvidgas aldrig och kan ej förändras. Du är ett, och min tanke förmår ej sätta en gräns för Dig eller definiera Dig. Du ÄR, men icke som en existens, för de dödligas förstånd och vision kan inte nå upp till Din tillvaro, inte heller bestämma för Dig var, hur och varför”, etc. etc. Kort sagt, vår Gudom är den evige oavbrutet evolverande, icke skapande uppbyggaren av universum; och detta universum utvecklar sig själv ur sin egen essens; och skapas icke. Symboliskt är det en sfär utan omkrets, som har en enda ständigt verksam egenskap, som innesluter alla andra existerande eller tänkbara egenskaper – SIG SJÄLV. Det är den enda lagen, som ger impulsen till manifesterade, eviga och oföränderliga lagar, inom det aldrig-manifesterande, eftersom den är absolut LAG, som i sina manifestationsperioder är Det ständigt-blivande.

Frågeställaren: Jag hörde en gång av en av era medlemmar att den Universella Gudomen är över allt, finns såväl i vanärans bägare som i ärans, och finns därför närvarande i varje atom av min cigarraska! Räknas inte detta som hädelse?

Teosofen: Det anser jag inte, eftersom enkel logik knappast kan anses vara hädelse. Om vi utesluter den Allestädes Närvarande Principen från en enda matematisk punkt i universum, eller från en enda partikel materia, som upptar något tänkbart utrymme, kan vi då fortfarande anse den som oändlig?

ÄR DET NÖDVÄNDIGT ATT BE?

Frågeställaren: Tror ni på bönen och ber ni överhuvudtaget?

Teosofen: Vi ber inte. Vi handlar i stället för att tala.

Frågeställaren: Framför ni inte ens böner till den Absoluta Principen?

Teosofen: Varför skulle vi göra det? Eftersom vi är fullt sysselsatta personer, kan vi knappast tillåta oss att förlora tid på att rikta verbala böner till en ren abstraktion. Det finns inga förhållanden för det Ovetbara, bara för dess delar sins emellan; det är icke-existerande vad beträffar alla begränsande förhållanden. Det synliga universumet är för sin existens och sina fenomen beroende på sina ömsesidigt verkande former och deras lagar, inte på bön eller böner.

Frågeställaren: Tror ni inte alls på bönens kraft?

Teosofen: Inte på bönen som inlärts med si eller så många ord som upprepas utantill, och om du med bön menar det yttre anropandet av en okänd Gud som mottagare, vilket infördes av judarna och populariserades av fariséerna.

Frågeställaren: Finns det då någon annan slags bön?

Teosofen: Alldeles avgjort; vi kallar den VILJE-BÖN, och den är snarare en inre befallning än en begäran.

Frågeställaren: Vem ber ni då till, när ni gör det?

Teosofen: Till ”vår Fader i himlen” – i dess esoteriska betydelse.

Frågeställaren: Skiljer sig denna från den som anges i teologin?

Teosofen: Ja, helt och hållet. En ockultist eller teosof riktar sin bön till ”sin Fader i det fördolda” (läs och försök förstå, Matteus 6:6), inte till en utomkosmisk och därför ändlig Gud utan till den ”Fader” som finns inom människan själv.

Frågeställaren: Då gör du människan till en Gud?

Teosofen: Var god och säg ”Gud” och inte en Gud. Enligt vår uppfattning är den inre människan den enda Guden, som vi kan ha kännedom om. Och hur kan detta vara annorlunda? Tillmötesgå oss i vårt uttalande att Gud är en universell utbredd, oändlig princip; och hur skulle människan ensam undgå att vara direkt försänkt i, och genomträngd av Gudomen? Vi kallar vår ”Fader i himmelen” detta gudomliga väsen vilket vi är medvetna inom oss i vårt hjärta och andliga medvetande, och som inte har något gemensamt med den antropomorfa föreställning vi kan skapa om densamma i vår fysiska hjärna eller i dess fantasi: ”Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande (det absoluta) bor i er?”[16] Låt dock ingen människa förmänskliga denna essens inom oss. Låt ingen teosof, om han vill hålla sig till gudomlig, inte mänsklig sanning, säga att denne ”Gud i det fördolda” lyssnar till, eller är avskild från, vare sig den förgängliga människan eller det oändliga väsendet – ty allt är ett. En teosof bör inte heller, som jag nyss nämnde, säga att bönen är en begäran. Den är snarare ett mysterium, en ockult process varvid begränsade och betingade tankar och begär, som inte kan assimileras av den absoluta anden, som är obetingad, omsätts i andliga önskningar och vilja; en sådan process kallas ”andlig transmutation”. Intensiteten i vår brinnande längtan omskapar bönen till ”de vises sten”, eller det som förvandlar bly till rent guld. Den enda homogena essensen, vår ”viljebön”, blir till den aktiva eller skapande kraften som framkallar verkningar i enlighet med vår önskan.
_______________

[16] Man finner ofta i teosofiska skrifter motstridiga uttalanden om Christos-principen i människan. Några kallar Christos-principen för den sjätte principen (Buddhi) andra den sjunde (Atman). Om kristna teosofer önskar använda dylika uttryck, så bör de uttryckas på ett filosofiskt korrekt sätt genom att följa analogin från den gamla Visdomsreligionens symboler. Vi säger att Christos inte bara är en av de tre högre principerna, utan alla tre, betraktade som en Treenighet. Denna Treenighet representerar Den Heliga Ande, Fadern och Sonen, vilket motsvarar abstrakt ande, differentierad ande och förkroppsligad ande. I filosofisk mening är Krishna och Kristus samma princip sedd under dess trefaldiga manifestation. I Bhagavad-Gita kallar sig Krishna om vartannat för Atman, den abstrakta Anden, Kshetrajna, det Högre eller reinkarnerade Jaget, och det Universella SJÄLVET, alla namn vilka överförda från universum till människan, motsvarar Atma, Buddhi, och Manas. Anugita är uppfylld av samma lära.

Frågeställaren: Menar du därmed att bönen är en ockult process, som åstadkommer fysiska resultat?

Teosofen: Ja, det gör jag. Vilje-kraften blir en levande kraft. Men ve de ockultister och teosofer som i stället för att krossa begäret hos det lägre personliga jaget eller den fysiska människan, då de vänder sig till sitt Högre andliga JAG, som är försänkt i Atma-Buddhis ljus och säger: ”Ske Din vilja, icke min” etc., istället sänder ut vågor av vilje-kraft i själviska eller oheliga syften! Ty detta är svart magi, avskyvärt och andlig svartkonst. Olyckligtvis så utgör allt detta favorit sysselsättningen hos våra kristna statsmän och generaler, särskilt när de senare skickar ut två arméer för att mörda varandra. Båda ger sig hän före striden åt en verklig sådan svartkonst, genom att var för sig uppsända böner till samma Härskarornas Gud, bönfalla om hans hjälp för att skära av fiendens halsar.

Frågeställaren: David bad Härskarornas Herre att hjälpa honom att slå filistéerna och att slakta syrierna och moabiterna, och ”Herren skyddade David varhelst han gick”. I detta följer vi bara vad som står i Bibeln.

Teosofen: Naturligtvis gör ni det. Men då ni älskar att kalla er kristna, inte israeliter eller judar, så vitt vi förstår, varför följer ni inte hellre vad Kristus säger? Och han befaller er tydligt att inte följa ”de från gamla tider”, eller den mosaiska lagen, utan bjuder er att göra så som han säger, och varnar dem som dödar med svärd, att de i sin tur skall förgås med svärd. Kristus har givit er en bön, som ni har gjort till en läpparnas bön och till något att skryta med, och som ingen annan förstår utom den sanne Ockultisten. I den säger ni, i er döda bokstavsuppfattning: ”Förlåt oss våra skulder, såsom vi förlåter dem oss skyldiga äro”, vilket ni aldrig gör. Vidare, sade han till er att älska era fiender och göra gott mot dem som hatar er. Det är förvisso inte den ”milda profeten från Nazareth”, som lärde er att be till er ”Fader” för att slakta och ge er seger över era fiender! Därför förkastar vi det som ni kallar “bön”.

Frågeställaren: Hur vill du förklara det allmänt utbredda förhållandet att alla nationer och människor har bett till och dyrkat en Gud eller Gudar? Somliga har tillbett och blidkat djävlar och ondskefulla andar, men detta visar bara allmängiltigheten av tron på bönens makt.

Teosofen: Detta förklaras av ett annat faktum, att bönen har flera andra betydelser förutom den som de kristna ger. Den betyder inte bara en begäran eller en petition, utan betydde i gamla tider i långt högre grad en åkallan eller magisk rituell sång. Mantran eller hinduernas rytmiskt framsjungna bön, har just en sådan betydelse, eftersom brahminerna anser sig själva vara högre än vanliga devor eller ”gudar”. En bön kan vara en vädjan eller en besvärjelse för att framkalla en förbannelse eller en plåga (som i fallet med två arméer som samtidigt ber om varandras undergång), lika mycket som en välsignelse. Och eftersom den stora majoriteten människor är ytterst själviska, och bara ber åt sig själva, ber om att bli givna sitt ”dagliga bröd”, i stället för att arbeta för det, och bönfaller Gud att inte inleda dem ”i frestelse” utan frälsa dem (bara de ihågkomna) från ondo, så blir resultatet av bönen, som den numera förstås, i dubbel mening skadlig: (a) den dödar självtilliten hos människan. (b) den utvecklar inom henne en ännu brutalare själviskhet och egoism än den naturen redan förut begåvat henne med. Jag upprepar, att vi tror på ”communion” och en samtidig verksamhet i samklang med vår ”Fader i det fördolda”; och på sällsynta ögonblick av extatisk sällhet, då vår högre själ blandar sig med den universella essensen, eftersom den attraheras till sitt ursprung och sin medelpunkt, ett tillstånd, som under livstiden kallas Samadhi, och efter döden Nirvana. Vi vägrar att be till skapade ändliga varelser – det vill säga gudar, helgon, änglar, och så vidare, eftersom vi betraktar det som avguderi. Vi kan inte be till det ABSOLUTA av skäl som vi redan förklarat; därför försöker vi ersätta fruktlös och onyttig bön med förtjänstfulla och goda handlingar.

Frågeställaren: Kristna skulle kalla det högmod och hädelse. Har de fel?

Teosofen: Helt och hållet. Det är tvärtemot de, som visar ett sataniskt högmod, då de tror, att det Absoluta eller det Oändliga, även om det gavs en sådan möjlighet av ett förhållande mellan det obetingade och det betingade – skulle nedlåta sig att lyssna till varje dåraktig eller självupptagen bön. Och det är åter de, som i realiteten hädar, då de lär ut att en Allvetande och Allsmäktig Gud behöver uttalade böner för att veta vad han skall göra! Detta – uppfattat esoteriskt – bekräftas av både Buddha och Jesus. Den ena säger ”sök ingenting från hjälplösa Gudar ― be icke! Utan handla hellre; ty mörkret skall inte klarna. Begär ingenting från tystnaden, ty den kan varken tala eller höra.” Och den andra – Jesus – anbefaller: ”Vadhelst ni ber om i mitt namn (Christos namn) så skall jag utföra det.” Naturligtvis, går detta citat, om det tas bokstavligen, mot vårt påstående. Men om vi uppfattar det esoteriskt, med full kunskap om betydelsen av ordet ”Christos”, som för oss representerar Atma-Buddhi-Manas, ”SJÄLVET”, innebär det detta: den enda Guden vi bör erkänna och be till, eller hellre handla i samklang med, är den Guds ande, som har vår kropp till sitt tempel och bor däri.

BÖN DÖDAR SJÄLVTILLITEN.

Frågeställaren: Men bad inte Jesus själv och rekommenderade bön?

Teosofen: Så är det nedtecknat; men dessa ”böner” var just av det slag som vi nyss talat – communion med vår ”Fader i det fördolda”. I annat fall och om vi identifierar Jesus med den universella gudomen, skulle det ligga något mot all logik stridande orimlighet i den oundvikliga slutsatsen att han, ”Guden själv”, bad till sig själv, och skilde denna Guds vilja från sin egen!

Frågeställaren: Jag har ytterligare ett argument; ett argument som dessutom ofta framförs av några kristna. De säger, ”jag känner att jag inte av egen kraft har förmågan att besegra mina begär och svagheter. Men när jag ber till Jesus Kristus känner jag att han ger mig styrka och att jag genom Hans kraft har förmågan att segra.”

Teosofen: Det är inte så underligt. Om ”Kristus Jesus” är Gud, och en som är oberoende av och avskild från den som ber, är naturligtvis allt möjligt och måste vara så för ”en mäktig Gud”. Men för resten, vari ligger då förtjänsten eller rättvisan av en sådan seger? Varför skulle den falske segraren bli belönad för ett resultat som enbart har kostat honom böner? Skulle du som vanlig dödlig människa betala en arbetare full dagslön, om du själv utförde det mesta av hans arbete medan han hela tiden sitter under ett äppleträd och och ber, att ni ska göra det? Denna tanke att tillbringa hela sitt liv i moralisk sysslolöshet och låta andra – vare sig Gud eller människa – utföra ens tyngsta arbete och plikter, är för oss i högsta grad upprörande och ytterst förnedrande för mänsklig värdighet.

Frågeställaren: Kanske det, men det är dock föreställningen att förlita sig till en personlig Frälsare, som hjälper och styrker oss i livets strid, vilket är grundtanken i modern kristendom. Det finns inget tvivel om att en sådan tro subjektivt sett är verksam; det vill säga att de som tror verkligen känner sig hjälpta och stärkta.

Teosofen: Inte heller finns det något tvivel om, att några sjuka personer ibland har blivit botade av ”Kristna Vetenskapare” och ”Anhängare till Viljekraftskuren” – de stora ”Förnekarna”[17] – inte heller att hypnotism och suggestion, psykologi och till och med mediumskap lika ofta frambringar liknande resultat, om inte oftare. Ni tar bara i betraktande och samlar i er bevisföring enbart de lyckade resultaten. Och vad säger ni om det tio gånger så stora antalet misslyckade fall? Säkerligen tillåter ni inte er att säga att misslyckande även med en tillräckligt blind tro är okänt bland fanatiska kristna?

_______________

[17] Den nya sekten av helare, vilka, genom att förneka existensen av allt utom anden, där anden varken kan lida eller blir sjuk, påstår sig kunna bota alla och varje sjukdom, förutsatt att patienten tror på att det som han förnekar inte kan ha någon existens. En ny form av självhypnos.

Frågeställaren: Men hur förklarar ni de fall som åtföljs av fullständig framgång? Vart vänder sig en teosof för att få kraft att kuva sina begär och sin själviskhet?

Teosofen: Till sitt Högre Själv, den gudomliga anden, eller Gud inom sig, och till sin karma. Hur länge ska vi om och om igen behöva upprepa, att trädet känns igen på sin frukt, och en orsaks natur på dess verkningar? Ni talar om att underkuva passioner och bli goda genom och med hjälp av Gud eller Kristus. Vi frågar, var någonstans finner man mer dygdiga, skuldfria människor, som avhåller sig från synd och brott, inom kristendomen eller buddhismen ― i kristna eller i hedniska länder? Statistiken ger oss svar som bekräftar våra påståenden. I enlighet med den senaste folkräkningen på Ceylon och i Indien, i en jämförande tabell över brott begångna av kristna, muslimer, hinduer, eurasier, buddhister, etc., etc., på två miljoner slumpvis valda invånare från var och en som täcker förbrytelser över flera år, så förhåller sig antalet begångna brott bland kristna till antalet begångna brott bland buddhister i populationen som 15 till 4. (Se artikel i tidskriften Lucifer från april, 1888, sidan 147.Artikeln Christian lectures on Buddhism.) Ingen orientalist, ingen betydelsefull historiker, eller resande i buddhistiska länder, från biskop Bigandet och abbé Huc till Sir William Hunter och varje rättsinnig ämbetsman, skulle försumma att ge dygdens pris till buddhisterna framför de kristna. Likväl tror de förra (i alla händelser den sant buddistiska sekten i Siam [Thailand]) varken på Gud eller en kommande belöning utanför denna jord. De ber inte, varken präster eller lekmän. ”Be!” skulle de utropa med förundran, ”till vem eller vad?”

Frågeställaren: Då är de sanna ateister?

Teosofen: Högst sannolikt, men de tillhör också de mest dygdälskande och dygdutövande människorna i hela världen. Buddhismen säger: Respektera andra människors religion och förbli sann mot din egen; men den kristna kyrkan stämplar andra nationers alla gudar såsom djävlar, skulle döma varje icke-kristen till evigt fördärv.

Frågeställaren: Gör inte det buddhistiska prästerskapet detsamma?

Teosofen: Aldrig. De håller alltför mycket fast vid den visa föreskriften i DHAMMAPADA för att göra detta, eftersom de vet att, ”Om en människa , vare sig lärd eller olärd, anser sig själv så hög att hon föraktar andra människor, liknar hon en blind man som håller ett ljus – själv blind men lyser upp andra.”

OM DEN MÄNSKLIGA SJÄLENS URSPRUNG.

Frågeställaren: Hur vill du då förklara att människan är utrustad med ande och själ? Varifrån kommer de?

Teosofen: Från den Universella Själen. Visserligen inte skänkt av en personlig Gud. Varifrån kommer det våta elementet i maneten? Från den omgivande oceanen, i vilken den lever och andas och har sin varelse och dit den återvänder när den blivit upplöst.

Frågeställaren: Så ni förkastar läran att själen är given eller är inblåst i människan av Gud?

Teosofen: Vi måste göra detta. Den ”Själ” som det talas om i kapitel 2 av Första Mosebok (vers 7) är, som det står där, den ”levande Själen” eller Nephesh (den vitala, animala själen) som Gud (vi säger ”naturen” och den oföränderliga lagen) utrustar människan såväl som alla djur med. Men den är ingalunda den tänkande själen eller förnuftet; minst av allt den odödliga Anden.

Frågeställaren: Låt oss ställa frågan på ett annat sätt: Är det Gud som utrustar människan med en mänsklig rationell själ och en odödlig Ande?

Teosofen: Som du framställer frågan måste jag återigen ge ett nekande svar. Eftersom vi inte tror på en personlig Gud, hur skulle vi då kunna tro att han utrustar människan med någonting? Men om vi för diskussionens skull föreställer oss en Gud som påtager sig risken att skapa en ny själ för varje nyfött barn, då kan man bara säga, att en sådan Gud knappast kan anses besitta någon högre grad av visdom eller förutseende. Vissa andra svårigheter och det omöjliga i att förena detta med de anspråk på barmhärtighet, rimlighet, rättvisa, och allvetande som ställs på denne Gud, utgör lika många dödliga blindskär som denna teologiska dogm dagligen och stundligen krossas mot.

Frågeställaren: Vad menar du? Vilka svårigheter?

Teosofen: Jag tänker på ett oemotsägligt argument som en gång i min närvaro gavs av en singalesisk buddhistisk präst, en känd predikant, till en kristen missionär – denne var på inget sätt okunnig om eller oförberedd på den offentliga diskussion under vilken argumentet framfördes. Det utspelade sig i närheten av Colombo och missionären hade utmanat prästen Megattivati att ge sina skäl till varför ”hedningarna” inte kunde godta de kristnas Gud. Nåväl, missionären drog som vanligt det kortaste strået i denna minnesvärda diskussion.

Frågeställaren: Det skulle glädja mig att få veta på vilket sätt.

Teosofen: Helt enkelt på detta sätt: Buddhistprästen inledde med att fråga patern om de budord som hans Gud hade givit till Moses enbart skall hållas av människor, men kan brytas av Gud själv. Missionären förnekade indignerat hypotesen. Nåväl, sa hans opponent, ”ni säger att Gud inte gör några undantag från denna regel och att ingen själ kan födas utan hans vilja. Nu förbjuder Gud hor bland andra saker, och ändå påstår ni i samma andetag att det är han som skapar varje nyfött barn och det är han som förser det med en själ. Ska vi då förstå att alla miljoner barn, som föds i kriminalitet och hor, är er Guds verk? Att er Gud förbjuder och bestraffar brott mot sina lagar; men att han likväl, själv dagligen och stundligen skapar själar just för sådana barn? Enligt den enklaste logik, är alltså er Gud medskyldig till brottet, eftersom, utan hans hjälp och ingripande, skulle inga sådana lustans barn kunna födas. Vari ligger rättvisan i att straffa inte bara de skyldiga föräldrarna utan även det oskyldiga barnet för ett brott, som begåtts av denne Gud själv, vilken ni frikänner från all skuld?” Missionären såg på sin klocka och fann plötsligt, att det började bli för sent for vidare diskussion.

Frågeställaren: Du glömmer att alla sådana där oförklarliga saker är mysterier och att vår religion förbjuder oss att forska i Guds mysterier.

Teosofen: Nej, vi glömmer inte, utan förkastar helt enkelt sådana omöjligheter. Inte heller begär vi att du skall tro som vi. Vi svarar bara på de frågor du ställer. Vi har emellertid ett annat namn för era ”mysterier”.

BUDDHISMENS LÄROR ANGÅENDE DET OVAN SAGDA.

Frågeställaren: Vad lär buddhismen ut angående Själen?

Teosofen: Det beror på om du menar exoterisk, folklig buddhism, eller dess esoteriska läror. Den förstnämnda förklarar det på följande sätt i ”Buddhistisk Katekes”: ”Själen som ord betraktat används av de okunniga för att uttrycka en felaktig föreställning. Om allting är underkastat förändring, då är även människan inbegripen, och varje materiell del i henne måste förändras. Det som utsätts för förändring är inte permanent, därför kan ett ting i förändring inte ha någon odödlig kvarleva.” Detta förefaller klart och tydligt. Men när det blir tal om att den nya personligheten i varje kommande återfödelse är en samling av ”skandhas” eller den gamla personlighetens egenskaper, kan vi fråga oss om denna nya samling av skandhas också är ett ny varelse, i vilket inte något av det förra bevarats, vi läser att: ”I en betydelse är det en ny varelse, men inte i en annan. Under detta liv genomgår våra skandhas en kontinuerlig förändring, och fastän den fyrtioåriga mannen A. B. är identisk vad personligheten beträffar med den artonårige ynglingen A. B., så är han ändå en annan människa genom kroppens kontinuerliga tärande och omsättning, och genom förändringar i förnuftet och karaktären. Inte desto mindre skördar han på äldre dar rättvist belöning eller straff som en följd av sina tankar och handlingar från varje tidigare skede av sitt liv. Sålunda är den nya varelsen från återfödelsen samma individualitet som tidigare (men ej samma personlighet), blott med en förändrad form, eller en ny samling av skandhas, och skördar rättvist följderna av sina handlingar och tankar från föregående liv.” Detta är djup metafysik, men uttrycker tydligen inte något vis tvivel på själens existens.

Frågeställaren: Står det inte någonting liknande i De Invigdes Lära?

Teosofen: Jo, ty denna lära tillhör både den esoteriska buddhismen, eller den Hemliga Visdomen, och den exoteriska buddhismen, eller Gautama Buddhas religionsfilosofi.

Frågeställaren: Men man har uttryckligen sagt oss att de flesta buddhister inte tror på själens odödlighet?

Teosofen: Det tror inte vi heller, om du med själ menar det personliga Jaget eller livs-Själen – Nephesh. Men varje lärd buddhist tror på det individuella eller gudomliga Jaget. De som inte tror, har gjort fel i sin bedömning. De gör i det avseendet samma misstag som de kristna, som förväxlar senare utgivares teologiska skriftförfalskningar av Evangelierna angående fördömelse och helveteselden med ordagranna yttranden av Jesus. Varken Buddha eller ”Kristus” skrev någonsin ner någonting själv, men talade i allegorier och använde ”mörkt tal”, som alla sanna Invigda gjorde, och kommer att göra ännu en lång tid framöver. Heliga skrifter hos båda behandlar alla sådana metafysiska frågor med stor försiktighet, och både buddhistiska såväl som kristna urkunderna, syndar genom denna överdrivna exotericism; den bokstavliga betydelsen skjuter i båda fallen långt över målet.

Frågeställaren: Vill du med detta antyda att varken Buddhas eller Kristus läror hittills har blivit rätt förstådda?

Teosofen: Vad jag menar är precis vad du säger. Båda evangelierna, buddhistiska och kristna, predikades med samma mål i syfte. Båda reformatorerna var nitiska filantroper och praktiska altruister – predikar alldeles omisskännligt en Socialism av dess ädlaste och mest upphöjda slag, självuppoffring till det bittra slutet. ”Låt all världens synder falla över mig, på det att jag må frälsa människan från hennes elände och lidanden!” utropar Buddha... ”Jag vill inte låta en enda gråta, som jag skulle kunna frälsa!” ropar tiggarprinsen, klädd i kasserade trasor från likbränningsplatserna. ”Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade, så skall jag ge er vila”, är uppmaningen till de fattiga och till de som blivit arvlösa från ”Sorgernas Man”, som inte hade något ställe där han kunde vila sitt huvud. Bådas läror andas obegränsad kärlek till mänskligheten, barmhärtighet, förlåtelse av oförrätter, självförsakelse och medlidande med de vilseförda massorna; båda visar samma förakt för rikedom och gör ingen skillnad på meum och tuum [mitt och ditt]. Deras önskan var, utan att avslöja för alla invigningens heliga mysterier, att ge till de okunniga och vilseledda, vars börda i livet var alltför tung for dem, det hopp de behövde, och en inblick i sanningen, tillräcklig för att stödja dem i deras svåraste stunder. Men båda reformatorernas avsikt blev omintetgjord, beroende på överdriven nit hos deras efterföljare. Mästarnas ord har blivit missförstådda och vantolkade och vi ser resultaten!

Frågeställaren: Men helt säkert måste Buddha ha förnekat själens odödlighet, om alla orientalisterna och hans egna präster gör det!

Teosofen: Arhaterna började med att följa sin Mästares system och majoriteten av efterföljande präster var inte initierade, precis som i kristendomen, och steg för steg så gick den stora esoteriska sanningen nästan förlorad. Ett bevis som klargör detta är, att av de två existerande sekterna på Ceylon, tror den siamesiska att döden är den absoluta förintelsen av individualiteten och personligheten och den andra förklarar Nirvana precis som vi teosofer gör.

Frågeställaren: Men hur kommer det sig i så fall att buddhismen och kristendomen representerar de två motsatta polerna ifråga om en sådan tro?

Teosofen: Därför att de förhållanden under vilka de predikades var olika. I Indien hade brahminerna, svartsjukt bevakat sin högre kunskap och uteslutit varje annat kast än sin egen, drivit miljoner människor in i avguderi och nära nog fetischdyrkan. Buddha tvingades att ge dödsstöten åt ett övermått av sjuklig fantasi och fanatisk vidskepelse som växt fram ur okunnighet, av ett sådant slag som sällan skådats före eller efter Buddha. Bättre en filosofisk ateism än en okunnig gudsdyrkan för dem –

”Som ropar till sina gudar och inte får svar,
Eller som inte bryr sig –”

och som lever och dör i mental förtvivlan. Han måste först av allt hejda denna vidskepelsens grumliga störtflod, att rycka upp felaktigheter med rötterna innan han meddelade sanningen. Och då han inte kunde meddela allt, av samma goda skäl som Jesus, som påminner sina lärjungar att Himlens Mysterier inte är till för de obegåvade massorna, utan endast för de utvalda, och därför ”talade till dem i liknelser” (Matt. 13:11) – så drevs Buddha av sin försiktighet att dölja allt för mycket. Han vägrade till och med att yppa för munken Vacchagotta om det fanns eller inte fanns ett Jag i människan. Då han enträget ombads att svara, ”iakttog den Upphöjde fortfarande tystnad”. [18]
_______________

[18] Buddha ger till sin invigde lärjunge Ananda, som frågar om orsaken till Mästarens tystnad, ett klart entydigt svar i dialogen från Samyuttaka Nikaya, i översättning av Oldenburg – ”Om jag, Ananda, när den kringvandrande munken Vacchagotta frågar mig: ’Finns det ett Jag?’ hade svarat ’Det finns ett Jag,’ då, Ananda, skulle detta svar ha bekräftat den lära som omfattas av samanerna och brahminerna, som tror på beständighet. Om jag, Ananda, när den kringvandrande munken Vacchagotta frågar mig: ’Finns det inte ett Jag?’ hade svarat ’Det finns inte ett Jag,’ då, Ananda, skulle detta svar ha bekräftat den lära som omfattas av dem som tror på utplåning. Om jag, Ananda, då den kringvandrande munken Vacchagotta frågar mig: ’Finns det ett Jag?’ hade svarat ’Det finns ett Jag,’ skulle detta ha tjänat mitt syfte, Ananda, genom att framkalla inom honom kunskapen: att alla existenser (dhamma) är icke-jag? Men om jag, Ananda, hade svarat, ’Jaget finns inte’, då, Ananda, skulle det bara ha orsakat att den vandrande munken Vacchagotta att bli förd från en förvirring till en annan: ’Mitt Jag, har det inte existerat förut? Men nu existerar det inte längre!”’ Detta visar bättre än något annat, att Gautama Buddha undanhöll sådana svåra metafysiska läror från massorna för att inte förvirra dem mer. Vad han menade var skillnaden mellan det personliga temporära jaget och det Högre Självet, som sprider sitt ljus på över det oförgängliga Jaget, det andliga Jaget i människan.

Frågeställaren: Detta avser Gautama, men på vad sätt berör det evangelierna?

Teosofen: Läs historien och begrunda den. Vid den tid man gör gällande att händelserna som skildras i evangelierna lär ha hänt, ägde en likartad intellektuell jäsning rum inom hela den civiliserade världen, men med olika resultat i öst och väst. De gamla gudarna höll på att dö ut. Medan de bildade klasserna hamnade i de icke troende saducéernas släptåg i materialistiska förnekanden och en ren form av mosaisk bokstavstolkning i Palestina, och i en moralisk upplösning i Rom, så jagade de lägsta och fattigare klasserna efter svartkonst och främmande gudar eller blev hycklare och fariséer. Än en gång var tiden inne för en andlig reform. Judarnas grymme, förmänskligade och svartsjuke gud med sina blodfläckade lagar genom ”öga för öga och tand för tand”, genom blodutgjutelse och djuroffer, måste förvisas till en underordnad plats och ersättas av den barmhärtige ”Fadern i det fördolda”. Den senare måste visa sig, inte som en utomkosmisk Gud, utan som den köttsliga människans gudomlige Frälsare, gömd i hennes eget hjärta och själ, hos fattig som rik. Lika lite här som i Indien kunde invigningens hemligheter avslöjas, och genom att ge det som är heligt åt hundarna och kasta pärlor för svinen, så skulle både Uppenbararen och de uppenbarade tingen blivit trampade under fötterna. Sålunda ledde både Buddhas och Jesus förtegenhet – antingen den senare, som likaledes tydligt avstod från att avslöja livets och dödens mysterier, levde under den historiska perioden som uppgivits för honom eller inte – i det ena fallet till den sydliga buddhismens tomma förnekanden, och i det andra fallet till tre oförenliga former av den kristna kyrkan, och till trehundra sekter som finns enbart i det protestantiska England.

Översatt från The Key to Theosophy (1889 års originalutgåva) av Helena P Blavatsky, kap V, sid. 61-82. Utgiven i faksimilutgåva av The Theosophy Company 1973, Los Angeles.