Nyckeln till Teosofin Online - kapitel 9 - Om Kama Loka och Devachan av Helena Blavatsky

OM DE LÄGRE ”PRINCIPERNAS” ÖDE

Frågeställaren: Du nämnde Kama-loka, vad är det?

Teosofen: När människan dör, lämnar de tre lägre principerna henne för alltid; nämligen kroppen, livskraften och vehiklet [bäraren] för den senare, astralkroppen eller den levande människans dubblett. Hennes fyra återstående principer – den centrala eller mellersta principen, den animala själen eller Kama-rupa, med vad den har assimilerat från lägre Manas, och den högre triaden – befinner sig då i Kama-loka. Det sistnämnda är en astral lokalitet, den skolastiska teologins Limbus, antikens Hades, men strängt taget en lokalitet endast i relativ mening. Den har varken ett bestämt område eller gräns, utan existerar inom det subjektiva rummet; det vill säga, bortom de fysiska sinnenas räckvidd. Men likväl äger den existens och det är här som de astrala eidola av alla varelser som levt, inklusive djuren, inväntar sin andra död. För djuren börjar denna med desintegreringen eller upplösningen av deras astrala partiklar ända till den sista. För det människliga eidolon inträder den när triaden Atma-Buddhi-Manas sägs ”skilja” sig från sina lägre principer eller återspeglingen av sin förra personlighet, genom att sjunka in i det Devachanska tillståndet.

Frågeställaren: Och vad inträffar efter detta?

Teosofen: Då Kama-rupa-fantomen, blivit berövad sin besjälande tänkande princip, högre Manas, och då den lägre aspekten av denna senare, det animala förståndet, inte längre mottar något ljus från det högre förnuftet och inte längre äger någon fysisk hjärna att arbeta med, så kollapsar den.

Frågeställaren: På vad sätt?

Teosofen: Jo, den faller in i samma tillstånd, som en groda, när vissa delar av dess hjärna blivit borttagna av vivisektorn. Den kan inte längre tänka ens på det lägsta djuriska planet. Hädanefter är det inte ens det lägre Manas, eftersom detta ”lägre” är ingenting utan det ”högre”.

Frågeställaren: Och är det denna icke-entitet som vi ser materialiseras i mediernas seansrum?

Teosofen: Det är denna icke-entitet. En icke-entitet i avsaknad av förnuft och tankeförmåga, men likväl en Entitet, astralt och fluidiskt, såsom det visar sig i vissa fall, då det har attraherats magnetiskt och omedvetet av ett medium och för en tid, så att säga genom ombud, åter får liv i honom. Detta ”spöke”, eller Kama-rupa, kan jämföras med maneten, vilken har ett eteriskt geléartat utseende, så länge den befinner sig i sitt eget element, vattnet (här mediets specifika AURA), men som, så fort den tagits upp ur detta, genast upplöses i handen eller sanden, särskilt i solsken. I mediets Aura lever den ett slags ställföreträdande liv samt resonerar och talar genom mediets eller någon annan närvarande persons hjärna. Men detta skulle leda oss för långt och in på andra människors områden som jag inte önskar beträda. Låt oss hålla oss till ämnet reinkarnation.

Frågeställaren: Hur förhåller det sig med den senare? Hur länge blir det inkarnerade Jaget i det Devachanska tillståndet?

Teosofen: Detta har man sagt oss, beror på graden av andlighet och på förtjänst eller skuld under den senaste inkarnationen. Genomsnittstiden beräknas från tio till femton århundraden, vilket jag redan nämnt för dig.

Frågeställaren: Men varför skulle inte detta Jag kunna uppenbara sig för och meddela sig med de dödliga, som spiritualisterna påstår? Vad är det som hindrar en mor från att meddela sig med de barn hon efterlämnat på jorden, en make med sin maka och så vidare? Jag måste erkänna att detta är en högst trösterik tro; och jag förundras inte över att de som tror på det är så motvilliga att ge upp det.

Teosofen: De är inte heller tvungna att göra detta, såvida de inte föredrar sanningen framför en inbillning, hur ”trösterik” den än kan vara. Våra läror kan förefalla spiritualisterna motbjudande; likväl är inget av det vi tror på och lär ut hälften så själviskt och grymt som det de predikar.

Frågeställaren: Jag förstår dig inte. Vari ligger det själviska?

Teosofen: Deras lära med återvändande Andar, de verkliga ”personligheterna” som de säger; och jag ska säga er varför. Om Devachan – kalla det gärna ”paradiset”, om du vill, en ”plats för salighet och den högsta sällhet” – verkligen är en sådan plats (eller rättare ett tillstånd), säger oss sunda förnuftet, att ingen sorg eller ens den minsta antydan av smärta kan upplevas där. I ”de många löftens bok” läser vi, att ”Gud ska torka av alla tårar från deras ögon” som är i paradiset. Och vilken salighet skulle ”de avlidnas andar” ha att vänta sig, om de kunde vända tillbaka och se allt som försiggår på jorden, i synnerhet i deras egna hem?

VARFÖR TEOSOFER INTE TROR PÅ ETT ÅTERVÄNDANDE AV RENA “ANDAR”.

Frågeställaren: Vad menar du? Varför skulle detta kunna störa deras salighet?

Teosofen: Jag ska helt enkelt ge ett exempel. En mor dör och lämnar efter sig små hjälplösa barn – moderlösa som hon avgudar – kanske även en älskad make. Vi säger att hennes ”Ande” eller Jag – denna individualitet som under hela den devachanska perioden är genomsyrad av de ädlaste känslor som hystes av den senaste personligheten, såsom kärleken till sina barn och medkänsla för dem som lider och så vidare – vi påstår att den nu är helt och hållet skild från denna ”tårarnas dal”, att dess framtida salighet består i en lycklig okunskap om alla lidande den lämnat bakom sig. Spiritualisterna påstår däremot att den förnimmer dem lika livligt som förut, ja ännu livligare än tidigare, För ”andar ser mer än de dödliga i köttet kan göra”. Vi fasthåller att den Devakanska varelsens salighet består i dess fulla övertygelse, att den aldrig lämnat jorden och att det inte finns något sådant som död; att moderns andliga medvetande efter döden inger henne föreställningen, att hon lever omgiven av sina barn och alla dem hon älskat; att det inte finns någon lucka eller någon felande länk som skulle göra ett avbräck i hennes okroppsliga tillvaros perfekta och fullkomliga salighet. Denna punkt förnekar spiritualisterna helt. Enligt deras lära befrias den olyckliga människan inte ens genom döden från detta livs sorger. Inte en droppe ur smärtans och lidandets livsbägare ska undgå hennes läppar; och vare sig hon vill det eller inte, ska hon, då hon ser allting, tömma den till den sista bittra dräggen. Den älskade hustrun, som när hon levde var redo att ge sitt hjärteblod för att bespara sin make sorg, är nu i fullständig hjälplöshet dömd att se hans förtvivlan och alla de heta tårar han låter flyta över förlusten av henne. Värre än så, hon kan allt för snart få se dessa tårar borttorkas och ett nytt ansikte stråla mot honom, hennes barns far; se en annan kvinna inta hennes plats i hans hjärta; tvingas höra sina moderlösa ge det heliga namnet ”moder” åt en för dem likgiltig, och att se de små bli försummade om inte misshandlade. Enligt denna lära leder ”den fridfulla färden till odödligt liv” utan någon övergång till en ny period av lidande för själen! Och likväl är spalterna i ”Banner of Light”, de amerikanska spiritualisternas äldsta tidning, fyllda med budskap från de döda, ”de kära hädangångna”, som alla skriver för att säga hur sant lyckliga de är! Är ett sådant vetande förenligt med salighet? I detta fall så står ”lycksalighet” för den största förbannelse, och den ortodoxa lärans fördömelse är en lättnad i jämförelse med denna!

Frågeställaren: Men hur kan man undgå detta i er lära? Hur går teorin om Själens allvetenhet ihop med dess blindhet inför det som försiggår på jorden?

Teosofen: Därför att sådan är kärlekens och barmhärtighetens lag. Under varje Devachansk period ikläder sig Jaget, allvetande som det är i sig självt, så att säga, återspeglingen från den ”personlighet” som var. Jag har redan sagt er att den ideala blomman av alla abstrakta och därför odödliga och eviga kvalitéer eller attribut, sådana som kärlek och barmhärtighet, kärleken till det goda, sanna och sköna – vilka någonsin tagit sig uttryck i den levande ”personlighetens” hjärta, hänger fast vid Jaget efter döden och följer det därför in i Devachan. För tillfället blir alltså Jaget en perfekt återspegling av den människa det var sista gången på jorden, och detta är inte allvetenhet. Var den det skulle den aldrig befinna sig i det tillstånd vi kallar Devachan.

Frågeställaren: Vilka är dina skäl för detta?

Teosofen: Om ni önskar ett svar i sträng överensstämmelse med vår filosofi, så vill jag säga, därför att allting är illusion (Maya), utom den eviga sanningen, som varken har form, färg eller begränsning. För den som har höjt sig över mayas slöja – såsom de högsta Adepter och Invigda har – existerar ingen Devachan. Vad en vanlig dödlig beträffar är hans salighet i detta tillstånd fullkomlig. Det är en absolut glömska av allt som förorsakade honom smärta eller sorg i hans tidigare inkarnation, ja till och med en glömska av att någonting sådant som smärta och sorg överhuvudtaget finns till. Det Devakanska Väsendet genomlever sin mellanliggande cykel mellan två inkarnationer, omgivet av allt, som han förgäves önskat och av alla som han älskat på jorden. Han har nått uppfyllelsen av hela sin själsliga längtan. Och han genomlever således under långa sekler en tillvaro av renodlad sällhet, en belöning för sina lidanden under jordelivet. Kort sagt, han badar i ett hav av oavbruten lycka, endast omgivna av episoder som medför en ännu högre grad av lycka.

Frågeställaren: Men detta är mer än naivt bedrägeri; det är en tillvaro av sinnessjuka hallucinationer!

Teosofen: Kanske är det så från din ståndpunkt, men inte från filosofins. Är för övrigt inte hela vårt jordeliv fyllt av sådana illusioner? Har du aldrig mött män och kvinnor som i årtal lever i ett dårarnas paradis? Och om du händelsevis skulle få veta, att mannen till en hustru, som avgudar honom och tror sig älskad av honom, är henne otrogen, skulle du gå iväg och krossa hennes hjärta genom att grymt väcka upp henne till verkligheten ur hennes sköna dröm? Jag tror inte det. Jag säger det ännu en gång, en sådan glömska och hallucination – om du benämner det så – är endast naturens och den stränga rättvisans barmhärtiga lag. I alla händelser är den en långt mer fascinerande förespegling än den ortodoxa gyllene harpan med sitt vingpar. Övertygelsen om att “själen som lever ofta uppstiger till och hemvant vandrar genom det himmelska Jerusalems gator, besöker patriarkerna och profeterna, saluterar apostlarna och beundrar martyrernas härskara” kan för somliga synas vara av en mer from karaktär. Likväl är det en hallucination av en mer bedräglig karaktär, eftersom vi alla vet att mödrar älskar sina barn med en odödlig kärlek, medan de nämnda gestalterna i det ”himmelska Jerusalem” är dock av en ganska tveksam natur. Men likväl skulle jag hellre acceptera det ”nya Jerusalem”, med dess gator täckta likt skyltfönstret i en juvelerares affär, än att finna tröst hos spiritualisternas hjärtlösa lära. Enbart tanken på att ens faders, moders, dotters eller broders intellektuellt medvetna själar finner sällhet i ett ”Sommarland” – endast något mer naturtroget men lika löjligt beskrivet som det ”nya Jerusalem” – vore nog för att få en att förlora respekten för ens ”avlidna”. Det vore vanvettigt att tro att en ren ande kan känna lycka samtidigt som den är dömd att bevittna synder, misstag, svek och fram för allt de lidande som drabbar dem som döden har skiljt den från och som den älskar, utan att kunna hjälpa.

Frågeställaren: Det ligger något i dina argument. Jag erkänner att jag aldrig sett saken i detta ljus.

Teosofen: Alldeles riktigt och man måste vara självisk ända in i hjärteroten för att någonsin kunna föreställa sig någonting sådant och i högsta grad utan förståelse för vedergällande rättvisa. Vi är tillsammans med dem, som vi förlorat i materiell form och långt, långt närmare dem nu än då de var i livet. Och detta inte enbart i den Devachanska Väsendets fantasi, såsom några torde inbilla sig, utan i verkligheten. För den rena, gudomliga kärleken är inte bara människohjärtas blomma, utan den har sina rötter i evigheten. Andlig helig kärlek är odödlig och förr eller senare leder Karma alla som älskat varandra med en sådan andlig kärlek att än en gång inkarnera inom samma familjegrupp. Vidare hävdar vi att kärleken bortom graven, även om du kallar det en illusion, har en magisk och gudomlig kraft, som återverkar på de levande. En moders Jag är uppfyllt av kärlek till de imaginära barnen som det ser nära sig, lever ett liv i lycka lika verkligt för det som då det levde på jorden – denna kärlek kommer alltid att förnimmas av barnen i fysisk form. Det ska visa sig i deras drömmar och ofta i olika händelser – de beskyddas och räddas genom försynen, eftersom kärleken är en stark sköld och begränsas inte av tid och rum. Liksom med den Devachanska ”modern”, så verkar också alla andra släktskaps och tillgivenhetsförhållanden, utom de rent själviska eller materiella. Av analogin kan ni sluta er till resten.

Frågeställaren: Då medger ni inte i något fall möjligheten av kommunikation mellan de levande och den ur kroppen frigjorda anden?

Teosofen: Jo, det finns ett, ja till och med två undantagsfall från regeln. Det första undantaget inträffar under de få dagar som följer omedelbart efter en persons död och före Jagets övergång till det Devachanska tillståndet. Om någon levande varelse, med undantag av några få fall – (då styrkan i den döendes begär att återvända för något visst syfte tvingat det högre medvetandet att förbli vaket, och därför var det i realiteten individualiteten, ”Anden” som meddelade sig) – vunnit något på andens återkomst till det objektiva planet är en annan fråga. Anden är bedövad efter döden och faller mycket snart in i vad vi kallar den ”för-devachanska omedvetenheten”. Det andra undantagsfallet gäller Nirmanakayorna.

Frågeställaren: Hur förhåller det sig med dem? Och vilken betydelse har detta namn för er?

Teosofen: Det är ett namn som ges till dem, vilka, även om de har förvärvat rätt till Nirvana och cyklisk vila – (inte ”Devachan”, eftersom den är en illusion i vårt medvetande, en lycklig dröm, och de som är redo för Nirvana måste fullständigt ha förlorat varje begär eller möjlighet när det gäller världens illusioner) – har avstått från Nirvana av medkänsla för mänskligheten och dem som de har lämnat kvar på jorden. En sådan adept, eller Helgon, eller vad ni vill kalla honom, avsäger sig Nirvana och bestämmer sig för att förbli osynligt i andlig gestalt på denna jord, då det vore en yttring av själviskhet att vila i salighet medan mänskligheten stönar under bördan av det elände okunnigheten gett upphov till. Nirmanakayaorna äger ingen lekamlig kropp, eftersom de för alltid har lämnat den bakom sig; men i övrigt förblir de med alla sina principer i det astrala livet inom vår sfär. Dessa kan meddela sig, och gör det också, med några få utvalda, men absolut inte med vanliga medier.

Frågeställaren: Jag frågade om Nirmanakayaor därför att jag i några tyska böcker och andra verk läst, att det enligt den nordbuddhistiska skolan var namnet på de jordiska gestalter eller kroppar vilka antogs av Buddhor.

Teosofen: Så är fallet, men orientalisterna har förvirrat begreppen om denna jordiska kropp genom att förstå den som objektiv och fysisk i stället för rent astral och subjektiv.

Frågeställaren: Och vad gott kan de uträtta på jorden?

Teosofen: Inte mycket vad gäller individer, då de inte äger någon rätt att blanda sig i Karmas verksamhet och de kan enbart råda och inspirera dödliga för det allmännas bästa. Likväl gör de fler välsignelsebringande handlingar än du kan ana.

Frågeställaren: Detta skulle naturvetenskapen aldrig medge, inte ens den moderna psykologin. De hävdar att ingen del av intelligensen kan överleva den fysiska hjärnan. Vad skulle ni svara dem?

Teosofen: Jag skulle inte ens besvära mig med att svara, utan endast upprepa ”M. A. Oxens” ord, ”Intelligensen fortlever efter kroppens död. Men det handlar inte bara om hjärnan. . . . Det är rimligt, från det vi vet, att hävda människoandens oförstörbarhet.” (Spirit Identity, s. 69)

Frågeställaren: Men ”M. A. Oxen” är ju spiritualist?

Teosofen: Alldeles riktigt, och den enda verkliga spiritualist jag känner, även om vi inte är helt överens med honom i många mindre viktiga frågor. Oavsett detta kommer ingen spiritualist så nära de ockulta sanningarna som han. I likhet med var och en av oss talar han ständigt om ”de yttre faror som redan vid tröskeln ansätter dem, vilka lättsinnigt och illa rustade fuskar i det ockulta och överskrider tröskeln utan att räkna med dess faror”. [40] Vår enda skiljaktighet finns i frågan om ”Andens Identitet”. I övrigt instämmer jag för min del nästan helt och hållet med honom och godkänner de tre satser, som han utformade i sitt framförande i juli 1884. Det är snarare denna framstående spiritualist som har en annan åsikt än oss än vi med honom.
_________________________________

[40] ”Något som jag vet om spiritismen och något som jag inte vet”.

Frågeställaren: Vilka är dessa satser?

Teosofen:

”1. Att det finns ett liv samtidigt med, och självständigt i förhållandet till den fysiska kroppens liv.”

”2. Att, såsom en naturlig följd, detta livet sträcker sig bortom kroppens liv (vi säger att det sträcker sig genom Devachan).”

”3. Att det ges en förbindelseled mellan dem som tillhör detta existenstillstånd och dem som tillhör den värld, i vilken vi nu lever.”

Du förstår allt beror på de underordnade och sekundära faserna av dessa grundläggande propositioner. Allting beror på vårt sätt att se på Ande och Själ, eller Individualitet och Personlighet. Spiritualisterna rör ihop de två ”till en”, vi skiljer dem och säger, att med ovan uppräknade undantag, ingen Ande åter besöker jorden, även om den animala själen kan göra det. Men låt oss ännu en gång återvända till vårt egentliga ämne, Skandhas.

Frågeställaren: Nu börjar jag förstå förhållandet bättre. Det är så att säga dessa Skandhas andliga element, de mest förädlade, som binder sig till det inkarnerade Jaget, överlever och fogas till dess massa av himmelska erfarenheter. Och de egenskaper, som är förbundna med de materiella Skandhas, med själviska och personliga motiv, försvinner från handlingsfältet mellan två inkarnationer för att åter inträda vid den följande inkarnationen som Karmiska resultat, som måste försonas; och därför lämnar Anden inte Devachan. Är det riktigt?

Teosofen: Ja nästan. Om du lägger till, att vedergällningens lag eller Karma, belönar för de högsta och mest andliga egenskaperna i Devachan och aldrig försummar att belöna om igen på jorden genom att utveckla dem ytterligare och förser Jaget med en lämplig kropp för detta, då har du helt rätt.

NÅGRA ORD OM SKANDHAS.

Frågeställaren: Vad händer med våra lägre Skandhas hos personligheten, efter kroppens död? Blir de helt och hållet tillintetgjorda?

Teosofen: Både ja och nej – ett klart metafysiskt och ockult mysterium för dig. De förstörs som personlighetens arbetsmaterial; de förblir såsom Karmiska verkningar, som frön svävande i det jordiska planets atmosfär, färdiga att väckas till liv och likt hämnande demoner ansluta sig till Jagets nya personlighet, när det reinkarnerar.

Frågeställaren: Detta övergår verkligen mitt förstånd och är mycket svårt att begripa.

Teosofen: Inte när man en gång har införlivat alla detaljer. För då ska du inse, i logisk konsekvens, filosofiskt djup, gudomlig barmhärtighet och rättvisa, att denna reinkarnationslära inte har sin like på jorden. Det är tron på ett beständigt framåtskridande för varje inkarnerande Jag eller gudomlig själ, under en utvecklingsprocess, fortskridande från det yttre till det inre, från det materiella till det Andliga, som vid slutet av varje stadium uppnår en absolut förening med den gudomliga Principen. Att övergå från styrka till styrka, från det ena planets skönhet och fullkomlighet till den ännu högre skönheten och fullkomningen på ett annat plan under förvärvandet av ny härlighet, nytt vetande och nya förmågor inom varje cykel, sådant är varje Jags bestämmelse, som på så sätt blir sin egen Frälsare i varje värld och inkarnation.

Frågeställaren: Men kristendomen lär samma sak. Den predikar också framåtskridande.

Teosofen: Jo, det gör den men lägger till någonting annat. Den förkunnar omöjligheten av att uppnå frälsning utan hjälp av en övernaturlig Frälsare varför de dömer alla dem som inte accepterar dogmen till evig fördömelse. Detta är just skillnaden mellan den kristna teologin och teosofin. Den förra hävdar tron på det Andliga Jagets Nedstigande i det Lägre Självet; den senare inskärper nödvändigheten av att söka höja sig själv till Christos- eller Buddhi-tillståndet.

Frågeställaren: Genom att ni lär medvetandets förintelse och då detta misslyckas, tror ni inte, att detta kan uppfattas av en icke-metafysiker som förintelse av Självet?

Teosofen: Från deras ståndpunkt, vilka tror på kroppens uppståndelse i bokstavlig mening och som påstår att varje ben, varje pulsåder och fysik atom kroppsligen ska uppväckas på den yttersta dagen – gör det naturligtvis det. Om ni fortfarande påstår att det är den förgängliga formen och de ändliga egenskaperna som utgör den odödliga människan, då har vi svårt att förstå varandra. Och om du inte inser det, då ni begränsar varje Jags tillvaro till ett enda liv på jorden, att ni gör gudomen till en ständigt drucken Indra enligt den döda puranska bokstaven, en grym Molok, en gud som lägger oövervinnliga svårigheter i människans väg på jorden och dessutom kräver tacksägelse för det, då avslutar vi samtalet ju förr desto bättre.

Frågeställaren: Men låt oss nu, sedan vi klarat av ämnet Skandhas, återvända till frågan om medvetandet som överlever döden. Denna fråga intresserar de flesta människor. Äger vi mer kunskap i Devachan än i livet på jorden?

Teosofen: I ett avseende kan vi förvärva mer kunskap; det vill säga vi kan ytterligare utveckla någon förmåga, som vi älskat och strävat att utveckla på jorden, förutsatt att det rör sig om abstrakta och ideella ting som musik, måleri, poesi och så vidare, eftersom Devachan endast är en idealiserad och subjektiv fortsättning på jordelivet.

Frågeställaren: Men om Anden i Devachan är fri från materian, varför är den då inte allvetande?

Teosofen: Därför att Jaget, såsom jag tidigare sagt, är så att säga i förening med hågkomsten av sin senaste inkarnation. Om du begrundar vad jag sagt och sätter ihop all fakta inser du att Devachan inte är ett tillstånd av allvetenhet utan en transcendental fortsättning av det nyss avslutade personliga livet. Det är själens vila efter livets mödor.

Frågeställaren: Men de vetenskapliga materialisterna påstår att ingenting av människan återstår efter döden; att människokroppen helt enkelt upplöses i sina beståndsdelar; och det vi kallar själ, bara är ett tillfälligt självmedvetande, framfört som en biprodukt av den organiska verksamheten och kommer att förflyktigas likt ånga. Är det inte en besynnerlig uppfattning?

Teosofen: Det är inte alls besynnerlig enligt min uppfattning. Om de säger att självmedvetandet upphör med kroppen, så uttalar de endast en omedveten profetia om sig själva, om de för en gång skull är fast övertygade om vad de påstår, är ingen medveten tillvaro efter livet möjlig för dem. Det finns undantag från varje regel.

OM MEDVETANDET EFTER DÖDEN OCH EFTER FÖDELSEN [41]

Frågeställaren: Men om det mänskliga självmedvetandet som regel överlever döden, varför finns det då undantag?

Teosofen: När det gäller den andliga världens fundamentala principer är inga undantag möjliga. Men det finns regler för dem som ser och regler för dem som föredrar att framhärda i blindhet.

Frågeställaren: Helt riktigt, jag förstår. När den blinda mannen förnekar solens existens, eftersom han inte ser den, beror det enbart på en defekt. Men efter döden kommer hans andliga ögon utan tvivel tvinga honom att se. Är det detta som du menar?

Teosofen: Han tvingas inte att se och inte heller ser han någonting. Då han under livet ihärdigt förnekat livets kontinuitet och existens efter döden, blir han oförmögen att förnimma det, eftersom hans andliga förmåga har förkrympts under jordelivet, kan den inte utvecklas efter döden och därför förblir han blind. Genom att insistera på att han måste se, menar du tydligen en sak och jag en annan. Du talar om anden från anden eller lågan från lågan – kort sagt om Atma – och förväxlar den med den mänskliga själen – Manas. . . . Du förstår mig inte; låt mig försöka att förtydliga. Hela kärnan i det du vill veta är, om en total förlust av självmedvetande och uppfattningsförmåga är möjlig efter döden, när det gäller en ren materialist? Eller hur? Jag svarar att det är möjligt. Eftersom jag fullt och fast tror på vår esoteriska lära, säger jag, när det avser perioden efter döden eller intervallet mellan två liv eller födelser som endast är ett övergångstillstånd, vare sig detta avbrott mellan två akter av det illusoriska livsdramat varar ett år eller en miljon år, kan detta tillstånd efter döden, utan att bryta mot den grundläggande lagen, visa sig vara identiskt med det tillstånd som en avsvimmad människa befinner sig i.

_________________________________

[41] Några delar av detta och föregående kapitel publicerades i Lucifer, januarihäftet 1889, i form av ”En Dialog om Mysterierna i Livet efter Döden”, [”Dialogue on the Mysteries of After Life”]. Artikeln var osignerad, som om den var skriven av utgivaren, men kommer från samma författares penna som föreliggande arbete.

Frågeställaren: Men du sa nyss att den grundläggande lagen för tillstånd efter döden inte medger några undantag. Hur hänger det ihop?

Teosofen: Inte heller säger jag att den medger undantag. Men den andliga lagen om kontinuitet tillämpas endast på sådant som i sann mening är verkligt. För den som läst och förstått Mundakya Upanishad och Vedanta-Sara är allt detta mycket tydligt. Jag tillägger: Det är tillräckligt att förstå vad vi menar med Buddhi och Manas dualitet för att vinna klar insikt i varför materialisten kan gå miste om en självmedveten fortlevnad efter döden. Då Manas i sin lägre aspekt är säte för det jordiska medvetandet, kan den därför endast ge en uppfattning om universum, som är baserad på vittnesbörd av detta medvetande; den kan inte skänka andlig syn. I den Österländska skolan säger man att det i verkligheten inte är större skillnad mellan Buddhi och Manas (Jaget), eller mellan Iswara och Prajna [42] än mellan skogen och dess träd, en sjö och dess vatten, enligt läran i Mundakya. Ett eller hundratals träd, som dött i avsaknad av livskraft, eller uppryckta med rötterna, kan omöjligen hindra skogen från att fortfarande vara en skog.

_________________________________

[42] Iswara är det kollektiva medvetandet hos den manifesterade gudomen, Brahmâ, det vill säga, det kollektiva medvetandet hos Dhyan Chohanernas härskara (se DEN HEMLIGA LÄRAN); och Prajna är deras individuella visdom.

Frågeställaren: Som jag förstår det i denna liknelse så motsvaras Buddhi av skogen och Manas-taijasi [43] av träden. Och om Buddhi är odödligt, hur kan det som liknar Buddhi, det vill säga Manas-taijasi helt och hållet förlora sitt medvetande ända till den dag, då det inkarnerar på nytt? Det kan jag inte förstå.

_________________________________

[43] Taijasi betyder den strålande på grund av dess förening med Buddhi; det vill säga Manas, den mänskliga själen, upplyst av strålglansen från den gudomliga själen. Manas-taijasi kan därför betecknas som det strålande tankesinnet; det mänskliga förnuftet genomstrålat av andens ljus; och Buddhi-Manas är uppenbarelsen av det gudomliga plus det mänskliga förnuftet och självmedvetande.

Teosofen: Du förstår det inte eftersom du blandar ihop en abstrakt framställning av helheten med dess tillfälliga förändringar av formen. Kom ihåg om det kan sägas att Buddhi-Manas är ovillkorligt odödligt, så kan inte det samma sägas om lägre Manas och än mindre om Taijasi, som endast är en egenskap. Ingen av dessa, varken Manas eller Taijasi, kan existera avskilt från Buddhi, den gudomliga själen, För den första (Manas) är i sin lägre aspekt en egenskapsbestämning till den jordiska personligheten, och den andra (Taijasi) är identisk med den första, eftersom det är samma Manas bara med återskenet av Buddhis ljus över sig. I sin tur skulle Buddhi bara förbli en opersonlig ande utan detta element, som det lånar från den mänskliga själen, vilken betingar den och i detta illusoriska Universum gör det till något, som vore det avskilt från världssjälen under hela inkarnationscykeln. Säg hellre, att Buddhi-Manas varken kan dö eller förlora sitt sammansatta medvetande i evigheten eller hågkomsten av sina tidigare inkarnationer, i vilka dessa två, – det vill säga den andliga och den mänskliga själen – har varit nära förbundna med varandra. Men så förhåller det sig inte med en materialist, vars mänskliga själ inte tar emot någonting från den gudomliga själen, och som till och med vägrar att känna igen dess existens. Man kan inte tillämpa detta axiom på den mänskliga själens egenskaper och kvalifikationer, För det skulle vara detsamma som att säga att eftersom den gudomliga själen är odödlig, måste rodnaden på din kind också vara det; alldenstund denna rodnad i likhet med Taijasi helt enkelt är ett övergående fenomen.

Frågeställaren: Förstår jag dig rätt, när du säger, att vi inte får förväxla i våra tankar noumenon med phenomenon, orsaken med dess verkan?

Teosofen: Ja det säger jag och upprepar att, enbart begränsad till Manas eller den mänskliga själen blir Taijasis strålglans bara en fråga om tid; eftersom både odödlighet och medvetande efter döden endast är betingade egenskaper för den jordiska personligheten, eftersom de helt och hållet beror på de förhållanden och uppfattningar den mänskliga själen själv har skapat när den levde i kroppen. Karma är alltid i verksamhet: i tillvaron efter livet skördar vi bara frukterna av det vi själva har sått medan vi levde.

Frågeställaren: Men om Jaget efter kroppens upplösning kan sjunka ner i ett tillstånd av total medvetslöshet, var kan det då straffas för de synder som begåtts under den senaste inkarnationen?

Teosofen: Vår filosofi lär, att Karmiska straff inte når Jaget förrän i dess nästa inkarnation. Efter döden mottar den endast gottgörelse för det oförtjänta lidande den fått utstå under sin senaste inkarnation. [44] Hela straffet efter döden, även för materialisten, består därför i frånvaro av belöning och fullständig förlust av medvetenhet om sin sällhet och vila. Karma är ett barn av det jordiska Jaget, handlingarnas frukt av ett träd, som är den för alla synliga objektiva personligheten, i samma grad frukten av alla tankar och till och med det andliga ”Jagets” drivkraft; men Karma är också den ömma modern, som läker de sår hon varit vållande till under föregående liv, innan hon åter börjar plåga det genom att tillfoga nya sår. Även om man kan säga att det i en dödlig människas liv inte förekommer något fysiskt eller mentalt lidande som inte är en direkt frukt och konsekvens från en eller annan synd, utförd i en tidigare tillvaro; det förhåller sig å andra sidan så, att hon inte har det ringaste minne av det i sitt nuvarande liv och känner inte att hon förtjänar ett sådant straff utan tror att hon lider oförskylt, och enbart detta är tillräckligt för att berättiga den mänskliga själen fullständig tröst, vila och sällhet i tillståndet efterdöden. Döden kommer alltid till våra andliga jag såsom en befriare och vän. För materialisten, oavsett sin inställning, som inte var någon dålig människa, kommer tiden mellan två jordeliv att vara som ett barns ostörda och lugna sömn, antingen fullkomligt drömlös eller fylld med bilder som han inte har någon klar uppfattning om; då däremot för genomsnittsmänniskan utgör denna period en dröm, lika livligt som livet självt, uppfylld av verklig lycksalighet och verkliga visioner.

_________________________________

[44] En del teosofer har anmärkt på denna formulering, som skrivit av en mästare och med den betydelse som ordet ”oförtjänta” har angivits ovan. I skriften T. P. S. nr. 6 användes ett uttryck, senare kritiserat i LUCIFER, vilket var avsett att meddela samma tanke. Emellertid var det klumpigt formulerat och förtjänade den kritik som riktades mot det; men grundtanken var den, att människor ofta lider till följd av verkningar från andras handlingar, verkningar, vilka sålunda inte i egentlig mening tillhör deras egen Karma – och för dessa lidanden förtjänar de givetvis kompensation.

Frågeställaren: Måste då den personliga människan alltid fortsätta med att blint lida de Karmiska straff som Jaget ådragit sig?

Teosofen: Inte riktigt. Vid det högtidliga dödsögonblicket, även om döden kommer plötsligt, ser varje människa hela sitt förflutna liv passera förbi sig i dess minsta detaljer. För ett enda kort ögonblick blir det personliga Jaget ett med det individuella och allvetande. Men detta ögonblick är nog för att visa den döende hela kedjan av de orsaker, som varit verksamma under hans liv. Han ser och förstår nu sig själv sådan han är, avklädd alla smickrets och självbedrägeriets prydnader. Han tyder nu sitt liv, där han som åskådare dröjande kastar blicken tillbaka på den arena han lämnar; han känner och inser rättvisan av alla de lidanden som träffat honom.

Frågeställaren: Sker detta med alla?

Teosofen: Det sker med alla utan undantag. Vi har lärt att mycket goda och heliga människor ser inte bara det liv de håller på att lämna, utan också flera tidigare liv, då de orsaker skapades som gjort dem till det de var under det nyss avslutade livet. De känner igen Karmas lag i hela dess majestät och rättvisa.

Frågeställaren: Finns det något motsvarande detta före återfödelsen?

Teosofen: Ja, det finns det. På samma sätt som människan vid dödsögonblicket får en retrospektiv inblick i det liv hon just levt har Jaget vid det ögonblick då han återföds till jorden, uppväckt från det Devakanska tillståndet, en framtidssyn över det liv som väntar och fattar de orsaker som lett därtill. Han fattar dem och överskådar framtiden, därför att Jaget på gränsen mellan Devachan och återfödelsen återvinner sitt fulla Manasiska medvetande och blir för en kort tid den gud han varit, innan han i överensstämmelse med den karmiska lagen först nedsteg i materien och inkarnerade i den första köttsliga människan. Den ”gyllene tråden” ser alla sina ”pärlor” och saknar ingen av dem.

VAD SOM EGENTLIGEN MENAS MED FÖRINTELSE.

Frågeställaren: Jag har hört några teosofer tala om en gyllene tråd på vilken deras liv var uppträdda. Vad menar de med detta?

Teosofen: I hinduernas heliga skrifter sägs att det som undergår periodiska inkarnationer är Sutratma, som bokstavligen betyder ”trådsjälen”. Det är synonymt med det reinkarnerade Jaget – Manas förenad med Buddhi – som absorberar den manasiska erinringarna från alla våra föregående liv. Det kallas så, likt pärlor på en tråd, eftersom denna enda tråd håller samman hela den långa serien av mänskliga liv. I några Upanishader liknas de återkommande återfödelserna med de periodiska växlingarna mellan sömn och vakenhet i en människas liv.

Frågeställaren: Jag måste säga, att detta inte alls verkar klart för mig och jag ska förklara varför. För en människa som vaknar, börjar en ny dag, men hon är till själ och kropp densamma, som hon var dagen förut; då däremot vid varje inkarnation en fullständig förändring äger rum inte bara till det yttre höljet, kön och personlighet utan även till mentala och psykiska förmögenheter. Liknelsen verkar inte helt korrekt för mig. En människa, som vaknar från sömnen minns helt klart vad hon gjorde i går och dagen före denna och till och med för månader och år sedan. Men ingen av oss har den minsta hågkomst av någon omständighet eller händelse från föregående liv . . . Jag kan ha glömt på morgonen vad jag drömt under natten, likväl vet jag att jag sovit och är förvissad om att jag levde under sömnen; men vilken hågkomst har jag av min förra inkarnation fram till dödsögonblicket? Hur får du detta att gå ihop?

Teosofen: Det finns personer, som under livet verkligen minns sina tidigare inkarnationer; men dessa är Buddhor och Initierade. Detta är vad yogis kallar Samma-Sambuddha eller kunskapen om hela serier av ens förflutna inkarnationer.

Frågeställaren: Men vi vanliga dödliga, som inte uppnått Samma-Sambuddha, hur ska vi förstå denna liknelse?

Teosofen: Genom att vi studerar den och försöker att få en mer korrekt uppfattning om karaktärerna till de tre typerna av sömn. Sömnen är en allmän och oföränderlig lag för såväl människan som djuret, men det finns olika sorters sömn och ännu fler slags drömmar och visioner.

Frågeställaren: Men detta för oss in på ett annat ämne. Låt oss återvända till materialisten som däremot inte förnekar drömmar, vilket han knappast kan göra, men likväl förnekar odödligheten i allmänhet och överlevnaden av sin egen individualitet.

Teosofen: Och utan att veta det har materialisten rätt. När man inte har någon inre förnimmelse av och tro på själens odödlighet, kan hennes själ aldrig bli Buddhi-taijasi, utan förblir helt enkelt Manas och för Manas ensamt är ingen odödlighet möjlig. För att kunna leva ett medvetet liv i den kommande världen måste man först av allt tro på detta liv medan man lever på jorden. Hela filosofin om medvetandet efterdöden och om själens odödlighet vilar på dessa två aforismer från den hemliga vetenskapen. Jaget får alltid lön efter förtjänst. Efter kroppens upplösning kommer för Jaget en period av fullt vaken medvetenhet eller ett tillstånd av kaotiska drömmar eller en fullständigt drömlös sömn, som inte kan skiljas från utplåning, och dessa är de tre olika slagen av sömn. Om fysiologerna anser att orsaken till drömmar och visioner omedvetet förbereds under de vakna timmarna, varför kan inte det samma medgivas för drömmarna efterdöden? Jag upprepar: döden är en sömn. Efter dödsögonblicket utspelar sig för själens andliga ögon ett drama enligt ett inlärt program, som vi mycket ofta själva omedvetet ställt samman: det praktiska förverkligandet av korrekta föreställningar eller illusioner, som vi själv har skapat. Metodisten blir en metodist, muslimen en muslim, åtminstone för en tid – varje människas skapelse och tillverkning av en perfekt dåres paradis. Dessa är efterdöden frukterna från livets träd. Naturligtvis kan vår tro eller icke-tro ifråga om medveten odödlighet inte utöva något inflytande på den obetingade verkligheten av detta faktum själv, när det nu en gång existerar; men tron på eller förnekelsen av denna odödlighet såsom en egenskap hos oberoende eller åtskilda väsen, kan inte undgå att ge färg åt detta faktum i sin tillämpning på var och en av dessa väsen. Nu börjar ni kanske förstå det?

Frågeställaren: Jag tror att jag börjar förstå. Materialisten som inte tror på annat än det de får bevisat genom sina fem sinnen eller genom vetenskaplig slutledning, vilka uteslutande är baserade på information genom de fem sinnena trots deras otillräcklighet och förkastat varje andlig manifestation, menar att detta liv är den enda medvetna tillvaron. I enlighet med deras tro så kommer det följaktligen att bli för dem. De förlorar sitt personliga jag och försjunker i en drömlös sömn tills ett nytt uppvaknande inträder. Är det rätt?

Teosofen: I det närmaste är det rätt. Behåll i minnet den praktiska universella undervisningen om de två slagen av medveten existens: den jordiska och den andliga. Den senare måste betraktas som verklig av det tydliga faktum att det bebos av den eviga, oföränderliga och odödliga monaden; under det att det inkarnerande Jaget ikläder sig nya dräkter, som är helt annorlunda än de från tidigare inkarnationer och i vilka alla med undantag av deras andliga urbild är dömda till en sådan radikal förändring att inga spår lämnas kvar.

Frågeställaren: På vilket sätt kan mitt medvetna jordiska ”Jag” förgås inte bara för en tid som materialistens medvetande, utan så totalt att inga spår lämnas kvar?

Teosofen: Enligt läran måste det försvinna i all sin fullständighet, bortsett från den princip som genom att ha förenat sig med Monaden och har blivit en rent andlig och oförgänglig essens, som är ett med det Eviga. Men i fallet med en som efter konstens alla regler är en materialist, i vars personliga Jag ingen Buddhi någonsin har avspeglat sig, hur kan den senare föra med sig en enda partikel av den jordiska personligheten in i evigheten? Ditt andliga ”Jag” är odödligt; men av ditt nuvarande själv kan det endast föra med till evigheten det som har blivit värdigt odödlighet, nämligen endast doften av den blomma som har mejats ner av döden.

Frågeställaren: Hur går det med blomman, det jordiska ”Jaget”?

Teosofen: Den, liksom alla blommor som har blommat och kommer att blomma på moderträdet, Sutratma, alla de barn av en enda rot eller Buddhi – blir åter till stoff. Ditt nuvarande ”Jag” är, som du själv vet, inte din kropp, som nu sitter framför mig och inte heller det som kallas Manas-Sutratma utan Sutratma-Buddhi.

Frågeställaren: Men detta förklarar inte alls varför du kallar livet efter döden odödligt, oändligt och verkligt, och det jordiska livet en okomplicerad skenbild eller illusion; eftersom också denna tillvaro efterdöden har begränsningar, hur mycket vidare än det jordiska livet det än må vara.

Teosofen: Utan tvekan. Människans andliga Jag rör sig i evighet likt en pendel mellan födelsens och dödens timmar. Men om dessa timmar, som markerar det jordiska livets och det andliga livets perioder är av begränsad varaktighet, och om själva antalet av sådana skeden i evighet mellan sömn och vakenhet, illusion och verklighet, har sin begynnelse och sitt slut, så är å andra sidan den andlige pilgrimen evig. Därför är den enda verkligheten, enligt vårt sett att se, de stunder av liv efterdöden, då han frigjord från kroppen står ansikte mot ansikte med sanningen, och inte de hägringar, som hans övergående jordiska existenser utgör under den pilgrimsfärd vi kallar ”återfödelsens cykel”. Trots sina begränsningar hindrar inte sådana intervaller Jaget, medan det alltmer fullkomnar sig, från att följa vägen orubbligt, om än gradvist och långsamt, ända till den slutliga omgestaltningen, då detta Jag nått sitt mål och blir ett gudomligt väsen. Dessa intervaller och skeden utgör inga hinder för det slutliga resultatet, utan bidrar till det; och utan dessa begränsade intervall skulle det gudomliga Jaget aldrig uppnå sitt slutmål. Jag har redan en gång använt en välkänd illustration och jämfört Jaget, eller individualiteten, med en skådespelare och dess många och växlande inkarnationer med de roller han spelar. Skulle du benämna rollerna eller deras kostymer för skådespelarens egen individualitet? Liksom skådespelaren tvingas Jaget att under nödvändighetens cykel och ända fram till Paranirvanas tröskel spela många roller, som inte alls är angenäma. Precis som biet samlar honung från varje blomma och lämnar resten till föda åt maskarna, så gör vår andliga individualitet, vare sig vi kallar den Sutratma eller Jaget. Uppsamlar från varje jordisk personlighet, i vilken Karma tvingar den att inkarnera, endast de andliga egenskapernas och självmedvetandets nektar, och smälter samman allt till ett helt och lämnar sin puppa likt en förhärligad Dhyan Chohan. Så mycket sämre för de jordiska personligheter från vilka det inte kunnat uppsamla någonting. Sådana personligheter kan utan tvivel inte medvetet överleva sin jordiska tillvaro.

Frågeställaren: Det ser alltså ut som om odödligheten för den jordiska personligheten ändå är betingad. Är då odödlighet i sig själv inte betingad?

Teosofen: Inte alls. Men odödlighet kan inte beröra det icke-existerande: för allt som existerar som SAT, eller strömmar ut från SAT, odödlighet och evighet är absolut. Materia är den motsatta polen till ande, och likväl är de två ett. Essensen av allt detta, det vill säga Ande, Kraft och Materia, eller de tre i ett, har varken början eller slut; men formen som denna treenighet förvärvat under sina inkarnationer, dess yttre sida, är förvisso bara en illusion för vår personliga uppfattning. Därför kallar vi bara Nirvana och det Universella livet för en verklighet, och förpassar jordelivet, och även den jordiska personligheten och till och med dess Devachaniska existens till illusionens spökvärld.

Frågeställaren: Men varför i sådant fall kalla sömnen verklighet och det vakna tillståndet en illusion?

Teosofen: Det är en enkel jämförelse gjord för att underlätta uppfattningen av ämnet, och från de jordiska begreppens ståndpunkt är det ganska korrekt.

Frågeställaren: Och likväl, om det kommande livet är grundat på rättvisa och en välförtjänt vedergällning för alla våra jordiska lidanden, kan jag inte förstå, när det gäller materialisterna, av vilka många är verkligt ärliga och medmänskliga personer, inget annat än skräpet från en vissnad blomma skulle bli kvar av deras personlighet.

Teosofen: Ingen har någonsin påstått någonting sådant. Ingen materialist, dock utan tro, kan dö för evigt i fullheten av sin andliga individualitet. Vad som sades om materialisten var att medvetande kan försvinna antingen helt eller delvis, så att ingen medveten återstod av hans personlighet överlever.

Frågeställaren: Men detta måste väl vara förintelse?

Teosofen: Visst inte. Man kan sova en djup sömn och missa åtskilliga stationer under en tågresa, utan den minsta hågkomst eller medvetenhet och vakna upp på en annan station och fortsätta resan förbi otaliga andra hållplatser till resans slut eller till dess målet är uppnått. Jag nämnde för dig tre slags sömn: drömlös sömn, kaotisk drömsömn och verklig drömsömn, som för den sovande människan blir full realitet. Om du kan tro på den senare varför kan du inte tro på den förra; varje människa kommer att få just det liv efterdöden, som är i överensstämmelse med vad hon trott på och förväntat sig. Den som inte förväntar sig ett kommande liv, för honom ska mellantiden, mellan de två återfödelserna, bli absolut innehållslös, det samma som förintelse. Detta är precis i enlighet med det program vi talade om, ett program uppgjort av materialisterna själva. Men det finns, som du säger, olika slag av materialister. En självisk, hjärtlös egoist, som aldrig fällt en tår för någon annan än sig själv, lägger alltså till sin icke-tro en total likgiltighet för hela världen, måste på dödens tröskel lägga av sin personlighet för alltid. Då denna personlighet saknar deltagande för världen runt omkring och har därför ingenting som kan haka fast vid Sutratman, så resulterar det i, att varje förbindelse mellan dem bryts vid det sista andetaget. För en sådan materialist ges det ingen Devachan och Sutratman ska reinkarnera nästan omedelbart. Men de materialister, som enbart felar i sin icke-tro ska endast sova över en station. Och den tid ska komma då denna före detta materialist ska förnimma sig själv i Evigheten och kanske ångra att han förlorat till och med en dag, en station, av det eviga livet.

Frågeställaren: Likväl, vore det inte mer korrekt att säga att döden är födelsen till ett nytt liv, eller en ny återgång till evigheten?

Teosofen: Det kan man om man vill. Men kom bara ihåg att födelserna är olika och att det föds ”dödfödda” varelser, naturens misslyckade försök. Dessutom kan ni, med era inrotade västerländska begrepp om materiellt liv, inte applicera orden ”leva” och ”vara” till det rent subjektiva tillståndet efterdöden. Det är just på grund av att de västerländska begreppen om liv och död – utom hos några få filosofer, vilka inte läses av många och som dessutom är alltför oklara för att kunna ge en klar framställning av det – slutligen har blivit så trånga, att det å ena sidan lett till krass materialism, och å andra sidan till den ännu mer materialistiska uppfattningen om det kommande livet, som spiritualisterna formulerat i sitt sommarland. Där äter, dricker, gifter sig och lever människosjälen i ett paradis lika sinnligt som Mohammeds, men ännu mindre filosofisk. Inte heller är genomsnitts begrepp hos de obildade kristna bättre, utan är om möjligt ännu mer materialistiska. Den kristna himmeln förefaller som en trollscen i en julpantomim, allt mellan stympade änglar, mässingstrumpeter, gyllene harpor och materiella helveteseldar. Det är på grund av dessa trånga begrepp som gör det så svårt för er att förstå. Det är därför som de österländska filosoferna har jämfört det med visionerna under sömnen eftersom den okroppsliga själens liv är i avsaknad av jordelivets grova objektiva form och på samma gång i likhet med vissa drömmar äger verklighetens fulla livlighet.

BESTÄMDA ORD FÖR BESTÄMDA TING.

Frågeställaren: Tror du inte att den begreppsförvirring som råder beträffande de olika ”Principernas” respektive funktioner kan bero på att det inte finns några bestämda ord för varje ”Princip” i människan?

Teosofen: Det har jag själv tänkt på. Hela oredan har sin grund i följande: ursprungligen använde vi sanskritnamn vid våra framställningar och diskussioner om ”Principerna”, istället för att omedelbart söka finna den engelska motsvarigheten för teosofernas räkning. Det måste vi råda bot på nu.

Frågeställaren: Det är bra, då kan man undvika ytterligare förvirring; det förefaller som om det hittills inte funnits två teosofiska författare som använt samma namn för samma ”princip”.

Teosofen: Förvirringen är likväl mer skenbar än verklig. Jag har hört några av våra teosofer uttrycka sin förvåning över och kritisera åtskilliga avhandlingar som nämner dessa ”principer”; men vid undersökning har inga värre misstag begåtts än att ordet ”själ” använts om tre olika principer utan att skillnaden angetts. Den förste, den absolut tydligaste av våra teosofiska författare, Alfred Percy Sinnett har några omfattande och utmärkt skrivna avsnitt om det ”Högre Självet” [45]. Hans verkliga begrepp har också blivit missuppfattat av några, på grund av att han använder ordet ”själ” i en allmän mening. I alla fall här är några avsnitt som visar dig hur tydligt och omfattande allt är som han skriver över ämnet:

“När väl en gång den mänskliga själen utslungats i evolutionens ström som en mänsklig individualitet [46], passerar den omväxlande genom perioder av fysisk och relativt andlig existens. Under ledning av dess karmiska släktskap passerar den från ett plan, skikt eller tillstånd i naturen till ett annat; lever i inkarnationer som är förutbestämda av Karma; inom omständigheternas begränsningar förändrar den sitt framåtskridande – utvecklar ny Karma genom att bruka eller missbruka möjligheter – och återvänder till andlig existens (Devachan) efter varje fysiskt liv – genom den mellanliggande Kamaloka regionen – för vila och återhämtning och för den gradvisa absorptionen till sitt innersta väsen just så mycket kosmiskt framåtskridande, som livets erfarenheter förvärvat på ”jorden” eller genom fysisk existens. Dessutom måste många motsvarande slutledningar ha väckts hos var och en som begrundar denna framställning av materian; till exempel måste förflyttning framåt nödvändigtvis ske gradvis vid denna överföring av medvetande från Kamaloka till perioden i det Devachanska tillståndet [47]; att utan tvivel inga bestämda och fasta gränser skiljer de varierande andliga tillstånden från varandra, att till och med de andliga och fysiska planen, såsom de psykiska förmågorna hos levande människor visar, inte är så hopplöst avskiljda från varandra som de materialistiska teorierna skulle vilja påstå; att samtliga naturens tillstånd samtidigt är runt om oss alla och vädjar till olika varseblivningsförmågor; och så vidare . . . Det är tydligt att människor som äger psykiska förmågor förblir i förbindelse med det superpsykiska medvetandeplanet under den fysiska existensen; och fastän de flesta människor kanske inte är begåvade med sådana förmågor, visar vi alla, likt fenomenen under sömn, även, och i synnerhet. . . de, som har benägenhet för sömngång eller mesmerism, kan komma in i medvetandetillstånd som inte har att göra med de fem fysiska sinnena. Vi – själarna inom oss – är inte så att säga helt på drift i materiens ocean. Vi behåller klart några intressen eller rättigheter, som överlevt från den strand vi under en tid har drivit iväg från. Inkarnationsprocessen är därför inte helt beskriven, då vi talar om alternerande existenser på de fysiska och andliga planen och sålunda ger bilden av själen likt en fullständig varelse som helt glider iväg från det ena existenstillståndet till det andra. En korrektare beskrivning av inkarnationsprocessen, när den äger rum på detta naturens fysiska plan, skulle sannolikt vara framställningen grundad på en emanerande utströmning från själen. Det andliga riket är hela tiden den rätta livsmiljön för Själen, som helt och hållet aldrig lämnat det; och den icke-materialiserbara delen av Själen som permanent vistas på det andliga planet må kanske mer lämpligt, omtalas som det HÖGRE SJÄLVET.”

_________________________________

[45] Se Transactions of the “LONDON LOGE of the Theo. Soc.”, Nr. 7, October, 1885.

[46] Det “reinkarnerade Jaget”, eller den ”mänskliga Själen”, som han benämner det, är Kausalkroppen hos hinduerna.

[47] Dock beror längden av denna “överföring” på den andliga nivån hos det okroppsliga Jagets förra personlighet. För dem som levt ett mycket andligt liv går denna överföring mycket snabb, om än gradvis. För den materialistiskt benägna individen tar det längre tid.

Det ”Högre Självet” är ATMA och kan naturligtvis ”inte materialiseras”, som Sinnett säger. Än mer, det kan aldrig under några som helst förhållanden framträda ”objektivt” ens för den högsta andliga förnimmelseförmågan. För Atman eller det ”Högre Självet” är i verkligheten Brahma, det ABSOLUTA, och oskiljbart från detta. I stunder av Samadhi är den Invigdes högre andliga medvetande helt och hållet absorberat i den ENDA essensen, som är Atman, och är således ett med det hela, viket innebär avsaknad av objektiv tillvaro. Nu för tiden har några teosofer tagit för vana att använda orden ”Självet” och ”Jaget” som synonyma, genom att associera termen ”Självet” enbart med människans högre Individualitet eller till och med personliga ”självet” eller Jaget då däremot denna benämning (”Självet”) aldrig bör användas utom till det Enda Universella Självet. Av detta har det uppstått förvirring.

Då vi talar om Manas, ”kasualkroppen”, bör vi kalla den – då den är förbunden med Buddhis stråle – det ”HÖGRE JAGET”, aldrig det ”Högre Självet”. För även Buddhi, den ”Andliga Själen” är inte SJÄLVET utan endast dess vehikel. Alla andra ”Själv” – sådana som det ”Individuella” självet och det ”personliga” självet – borde inte omtalas eller beskrivas utan deras behöriga och karakteristiska adjektiv.

I denna mycket förträffliga avhandling över det “Högre Självet” har alltså denna term tillämpats på den sjätte principen eller Buddhi (givetvis i förbindelse med Manas, då det utan en sådan förening inte skulle finnas någon tänkande princip eller element i den andliga själen); och har till följd av detta gett upphov till just sådana missförstånd. I uttalandet att ”ett barn inte får sin sjätte princip – eller blivit en moraliskt ansvarstagande varelse kapabel att skapa Karma – förrän vid sju års ålder”, visar vad som menas med det HÖGRE SJÄLVET. Därför är den kunniga författaren helt fritagen från skuld, då han förklarar att efter det ”det Högre Självet” har passerat in i människan och genomsyrat personligheten – endast i dess finare strukturer – med sitt medvetande, då ”människor med psykiska förmågor sannerligen då och då kan motta detta Högre Själv genom sina finare känsloförmågor”. Men de som begränsar termen det “Högre Självet” till den Universella Principen är också ”fråntagna skuld” eftersom de har missförstått honom. För, när vi läser, utan att vara förberedda på denna omkastning av metafysiska termer, [48] att medan ”fullständigt manifesterar sig på det fysiska planet. . . förblir det Högre Självet likväl ett medvetet andligt Jag på Naturens korresponderande plan” – är vi böjda att se i detta citat det ”Högre Självet” som ”Atma”, och det andliga Jaget som ”Manas” eller hellre Buddhi-Manas, och genast kritisera det hela som oriktigt.

_________________________________

[48] “Omkastningen av metafysiska termer” tillämpas här endast på omkastningen av motsvarande översättningar av uttryck från Österlandet; För hittills har det aldrig existerat sådana engelska termer, varje teosof måste skapa sina egna termer för att återge sina tankar. Det är hög tid att omedelbart besluta sig för en bestämd terminologi.

För att hädanefter undvika sådana missförstånd avser jag bokstavligen översätta från Österlandets Ockulta termer deras motsvarigheter till engelska, att använda dessa för framtida bruk.

DET HÖGRE SJÄLVET är, Atma, den oskiljaktiga strålen av det Universella och ENDA SJÄLVET. Det är Gud ovan, snarare än inom oss. Salig den människa som lyckas genomsyra sitt inre Jag med detta!

DET ANDLIGA gudomliga JAGET är, den Andliga själen eller Buddhi, i nära förening med Manas, förnuftsprincipen, utan vilken det inte alls är något JAG, utan endast vehiklet (bäraren) för Atma.

DET INRE eller HÖGRE ”Jaget” är, Manas, den så kallade ”Femte” principen oberoende av Buddhi. Förnuftsprincipen blir det Andliga Jaget endast då det sammansmält i och blivit ett med Buddhi. – Ingen materialist kan anses ha ett sådant Jag, hur stora hans intellektuella förmågor än kan vara. Det är den permanenta Individualiteten, eller det ”Reinkarnerande Jaget”.

DET LÄGRE eller PERSONLIGA ”Jaget” är, den fysiska människan i samband med hennes lägre Jag, det vill säga, hennes animala instinkter, passioner, begär och så vidare.

Det kallas för den ”falska personligheten” och består av lägre Manas i förening med Kama-rupa samt verkar genom den Fysiska kroppen och dess fantom eller ”dublett”.

Den återstående ”Principen”, ”Prana” eller ”Livskraften”, är strängt taget en kraft eller Energi som utstrålar från Atma – såsom det Universella Livet och ENDA SJÄLVET, – DESS lägre eller snarare (i sina verkningar) mera fysiska sida, eftersom det är den manifesterade aspekten. Prana eller Livskraften genomsyrar hela det objektiva Universum; och kallas ”princip” endast på grund av att den är en oumbärlig faktor för den levande människan och utgör hennes deus ex machina.

Frågeställaren: Denna indelning, som är mer förenklad i sina kombinationer, tror jag fungerar bättre. Den andra är alldeles för metafysisk.

Teosofen: Om utomstående såväl som teosofer ville instämma i detta, så skulle saker och ting bli mycket mer begripliga.

Översatt från The Key to Theosophy (1889 års originalutgåva) av Helena P Blavatsky, kap IX, sid. 143-176. Utgiven i faksimilutgåva av The Theosophy Company 1973, Los Angeles.