Nyckeln till Teosofin Online - kapitel 6 – Teosofiska läror angående naturen och människan

ENHETEN AV ALLT I ALLTET.

Frågeställaren: Du har talat om för mig vad Gud, Själen och Människan enligt era åsikter inte är, kan du nu informera mig vad de är enligt er undervisning?

Teosofen: I likhet med universum och allt som finns däri är dessa tre till sitt ursprung och i evighet ett med den absoluta Enheten, den ovetbara gudomliga essensen som jag talat om tidigare. Vi tror inte på någon skapelse, utan på universums periodiska och successiva framträdande från det subjektiva till det objektiva tillvarelseplanet, vilket äger rum med regelbundna intervaller och spänner över oerhörda tidsperioder.

Frågeställaren: Kan du utveckla ämnet närmare?

Teosofen: Låt oss ta såsom första jämförelse och som hjälp till en mer korrekt uppfattning solåret, och därefter de båda halvorna av detta år, vid nordpolen med en dag och en natt, som vardera varar sex månader. Försök nu, om du kan, föreställa dig EVIGHETEN istället för ett solår på 365 dagar. Låt solen representera universum och nordpolens dagar och nätter om vardera sex månader motsvara – dagar och nätter som varar 182 trillioner och kvadriljoner år, istället för 182 dagar. Liksom solen stiger upp varje morgon på vår objektiva horisont från sin (för oss) subjektiva och antipodiska rymd, så träder universum periodiskt fram på objektivitetens plan, utgående från det som är subjektivitetens plan – den förras antipod. Detta är ”Livscykeln”. Och liksom solen försvinner från horisonten så försvinner universum vid regelbundna perioder, när den ”Universella natten” bryter in. Hinduerna kallar sådana växlingar ”Brahmas dagar och nätter” eller perioder av Manvantara och av Pralaya (upplösning). Västerlänningar kan om de föredrar det kalla dem Universella dagar och nätter. Under de senare (nätterna) är Allt i Alltet; varje atom upplöses i en enda Homogenitet.

EVOLUTION OCH ILLUSION.

Frågeställaren: Men vem är det som varje gång skapar universum?

Teosofen: Det är ingen som skapar universum. Naturvetenskapen skulle kalla processen för evolution; de förkristna filosoferna och orientalisterna kallade den för emanation: vi, ockultister och teosofer, ser i detta den enda universella och eviga verkligheten som kastar en periodisk återspegling av sig själv ut i Rymdens oändliga djup. Denna återspegling, vilken ni uppfattar som det objektiva materiella universum, anser vi som en temporär illusion och ingenting annat. Endast det som är evigt är verkligt.

Frågeställaren: I så fall är du och jag också illusioner.

Teosofen: Såsom flyktiga personligheter, som idag är en person, imorgon en annan – är vi det också. Skulle du kalla det plötsligt frambrytande ljusblixtarna från Aurora borealis, norrskenet, en ”verklighet”, fastän det är nog så verkligt medan man betraktar det? Självfallet inte; om orsaken som framkallar det, är beständig och evig, då är det den enda verkligheten, medan det andra endast är en övergående illusion.

Frågeställaren: Allt detta förklarar inte för mig hur denna illusion som kallas universum uppstår; hur det medvetna att bli, övergår till att manifestera sig själv från den omedvetenhet som är.

Teosofen: Det är omedvetenhet endast för vårt begränsade medvetande. Vi kan med full rätt göra en omskrivning av femte versen i 1:sta kapitlet av Johannesevangeliet och säga ”och (det Absoluta) ljuset (som är mörker) lyser i mörkret (som är det illusoriska materiella ljuset); och mörkret förstår det inte”. Detta absoluta ljus är också absolut och oföränderlig lag. Genom utstrålning eller emanation – vi behöver inte tvista om termer – övergår nu universum från sin homogena subjektivitet och vidare till det första av sju manifestationsplan, har man lärt oss. På varje plan blir det mer förtätat och mer materiellt tills det når vårt plan, på vilket den enda värld befinner sig, som till sin fysiska sammansättning är någorlunda känd och förstådd av naturvetenskapen, nämligen den planetariska eller solsystemet – såsom man sagt oss, ett system sui generis [ensamt i sitt slag]

Frågeställaren: Vad menas med sui generis?

Teosofen: Jag menar att även om den grundläggande lagen och naturlagarnas allmänna funktion är likartade, så har likväl vårt solsystem (likt varje annat sådant system bland miljontals andra i kosmos) och till och med vår jord sitt eget manifestationsprogram, som skiljer sig från alla andras respektive program. Vi talar om invånarna på andra planeter och föreställer oss att de måste vara som vi om de är människor, det vill säga, tänkande varelser. I poeters, målares och skulptörers fantasi har till och med änglarna inte försummats att bli sköna kopior av människan – plus vingar. Vi säger att allt detta är en missbedömning och en villfarelse; för om man finner enbart på vår lilla jord så stora variationer inom flora, fauna och mänsklighet – från sjögräset till Libanons cedrar, från maneten till elefanten, från bushmannen och negern till Apollo Belvedere – och om man ändrar de kosmiska och planetariska förhållanden så måste det resultera i en helt annan flora, fauna och mänsklighet. Samma lagar kan gestalta helt olika uppsättningar av ting och varelser även på detta vårt plan, som i sig inkluderar alla våra planeter. Hur mycket större olikheter måste då inte finnas i andra solsystems yttre natur, och hur dåraktigt är det inte att döma om andra stjärnor och världar och mänskliga varelser efter vår egen planet, som den fysiska vetenskapen gör.

Frågeställaren: Men vilken information har du för detta påstående?

Teosofen: Något som vetenskapen i allmänhet aldrig kommer att acceptera som bevis – den samlade vittnesbörden från en ändlös följd av Siare som har intygat detta förhållande. Deras andliga visioner och verkliga utforskningar av och genom fysiska och andliga sinnen, som varit fria från köttets [materians] svagheter, har systematiskt blivit kontrollerade och jämförda med varandra och sovrade till sin natur. Allt som inte bekräftades genom samstämmig och kollektiv erfarenhet förkastades, medan enbart det som överensstämde och som för all framtid oupphörligt bekräftas, registrerades som vedertagen sanning, i olika tidsåldrar, i olika trakter och genom oräkneliga serier av oavbrutna observationer. Som du kan se avviker inte metoderna som används av våra forskare och studenter inom de psyko-andliga vetenskaperna från de som studenterna inom fysik och naturvetenskap använder. Men våra forskningsfält ligger på två olika plan, och våra instrument har inte skapats av människohänder, av den anledningen är de måhända ännu tillförlitligare. Kemistens och naturforskarens retorter, ackumulatorer och mikroskop kan fungera dåligt; astronomernas teleskop och tidmätningsinstrument kan bli förstörda; våra registrerings-instrument ligger bortom vädrets eller elementens inflytande.

Frågeställaren: Och därför tror du obetingat på dem?

Teosofen: Tro är ett ord som man inte finner i teosofiska ordböcker: vi säger kunskap baserad på iakttagelse och erfarenhet. Skillnaden är emellertid den, att medan den fysiska vetenskapens observationer och erfarenheter leder forskarna till nästan lika många ”arbetshypoteser” som det finns intellekt att utveckla dem, så tillåter vår kunskap att utöka läran endast med sådana fakta som blivit obestridliga, och som är fullständiga och absolut bevisade. Vi har inte två uppfattningar eller hypoteser om samma ämne.

Frågeställaren: Är det på grund av sådan information som ni kommit att anta de främmande teorier som finns i De Invigdes Lära?

Teosofen: Alldeles riktigt. Dessa teorier kan vara behäftade med en del obetydliga fel i fråga om underordnade detaljer och kan även vara felaktigt framställda av lekmanna elever; inte desto mindre är de fakta i naturen, och kommer närmare sanningen än någon annan vetenskaplig hypotes.

OM VÅR PLANETS SJUFALDIGA KONSTITUTION.

Frågeställaren: Enligt er beskrivning skulle vår jord vara en länk i en kedja av jordklot?

Teosofen: Ja, så är det. Men de andra sex “jordkloten” eller globerna, befinner sig inte på samma objektivitetsplan som vår jord; därför kan vi inte se dem.

Frågeställaren: Beror detta på det stora avståndet?

Teosofen: Inte alls, för vi ser med blotta ögat planeter och även stjärnor på ett omätbart större avstånd; utan det beror på, att dessa sex glober befinner sig bortom vår fysiska förnimmelseförmåga, eller bortom vårt existensplan. Det är inte bara att deras materiella densitet, massa eller struktur är helt och hållet olik från vår jords och andra kända planeters; utan de är (för oss) på ett helt annat skikt av rymden, så att säga; ett skikt som inte kan förnimmas eller kännas av våra fysiska sinnen. Och när jag säger ”skikt” så var snäll och föreställ inte era skikt som lager eller bolster lagda det ena ovanpå det andra, för detta skulle endast leda till en annan absurd missuppfattning. Vad jag menar med ”lager” är det plan av det oändliga rummet, som vi på grund av dess natur inte kan uppfatta vare sig mentalt eller fysiskt i vårt vanliga vakna tillstånd; men som existerar i naturen utanför vårt normala mentala tillstånd eller medvetande, utanför vårt tredimensionella rum och utanför vår tidsindelning. Vart och ett av rummets sju huvudplan (eller skikt) – givetvis som en helhet, likt Lockes definition av det rena rummet, inte som vårt ändliga rum – har sin egen objektivitet och subjektivitet, sin egen rymd, sin egen tid, sitt eget medvetande och sin egen uppsättning av sinnen. Men allt detta kan knappast förstås av den som uppfostrats i vårt moderna sätt att tänka.

Frågeställaren: Vad menar du med en annan uppsättning av sinnen? Finns det på vårt mänskliga plan någonting med vilket du kan illustrera vad du säger, enbart för att förtydliga vad du menar med denna mångfald av sinnen, rymd och med sina respektive förnimmelseförmågor?

Teosofen: Inte någonting; förutom kanske det, som för naturvetenskapen snarare skulle bli en bekväm krok, att hänga upp ett motargument på. Vi har en annan uppsättning av sinnen i drömlivet, eller hur? Vi känner, pratar, hör, ser, smakar och fungerar i allmänhet på ett annat plan; förändringen i vårt medvetenhetstillstånd visar sig däri, att en serie av handlingar och händelser som spänner över flera år, enligt vår uppfattning, passerar översinnligt genom vårt förnuft på ett ögonblick. Ja, den extrema hastigheten hos våra mentala funktioner i drömmen och den fullkomliga naturligheten hos alla de övriga funktionerna, visar att vi för närvarande befinner oss på ett annat plan. Vår filosofi lär oss, att liksom det finns sju grundläggande krafter i naturen och sju tillvarelseplan, så finns det sju tillstånd av medvetande i vilka människan kan leva, tänka, minnas och ha sin tillvaro. Att räkna upp dessa här är omöjligt och man måste för detta ägna sig åt studiet av österländsk metafysik. Men i dessa två tillstånd – det vakna och det drömmande – har varje vanlig dödlig, från den lärde filosofen ner till den fattiga obildade vilden, ett bra bevis för skillnaden i sådana tillstånd.

Frågeställaren: Då accepterar ni inte de välkända biologiska och fysiologiska förklaringarna angående drömtillståndet?

Teosofen: Nej och vi förkastar även era psykologers hypoteser och föredrar den österländska visdomens undervisning. Vi tror på sju kosmiska tillvaro- och medvetenhetsplan, och när det gäller universum eller makrokosmos stannar vi på det fjärde planet eftersom vi finner det omöjligt att med någon grad av visshet tala om förhållanden bortom dessa. Men när det gäller mikrokosmos eller människan spekulerar vi obehindrat över hennes sju tillstånd och principer.

Frågeställaren: Hur förklarar du dessa?

Teosofen: För det första finner vi två skilda varelser i människan; den andliga och den fysiska, den människa som tänker och den som försöker att ta till sig så mycket av dessa tankar som hon är i stånd till att assimilera. Därför delar vi in människan i två olika naturer, den högre eller den andliga varelsen, bestående av tre ”principer” eller aspekter; och den lägre eller fysiska fyrfalden bestående av fyra – tillsammans sju.

OM MÄNNISKANS SJUFALDIGA NATUR.

Frågeställaren: Är det vad vi kallar ande, själ och människan i köttet?

Teosofen: Nej, vad du talar om är den gamla platonska indelningen. Platon var en Invigd och kunde därför inte gå in på förbjudna detaljer; men den som känner till den uråldriga läran kan känna igen de sju principerna i Platons olika kombinationer av Själ och Ande. För honom bestod människan av två delar – den ena evig, danad av samma essens som Absolutheten, den andra dödlig och förgänglig, som härleder sina beståndsdelar från de mindre ”skapande” gudarna. Han visar att människan består av (1) en dödlig kropp, (2) en odödlig princip och (3) en ”särskild sorts dödlig själ”. Detta motsvarar det som vi var för sig kallar den fysiska människan, den Andliga Själen eller anden och den animala Själen (nous och psuche). Denna indelning antogs av Paulus, en annan Invigd, som vidhåller att det finns en psykisk kropp som uppstår i det förgängliga (astrala själen eller kroppen) och en andlig kropp som är fostrad i en oförgänglig substans. Till och med i Jacobs brev (3:15) bekräftas detta, där det står att (vår lägre själs) ”visdom” inte nedstiger från ovan utan är jordisk (”psykisk”, ”demonisk”, se den grekiska texten); medan den andre är himmelsk visdom. Det framgår väldigt tydligt att när Platon och även Pythagoras talar om dessa tre ”principer”, så ges de sju separata funktioner genom olika kombinationer av dessa, och om vi ställer upp våra läror kommer detta att klart framgå. Låt oss ta en hastig överblick av dessa sju aspekter genom att göra två tabeller.

DEN TEOSOFISKA INDELNINGEN

SANSKRITTERMER.

ESOTERISK BETYDELSE.

FÖRKLARING.

DEN LÄGRE FYRFALDEN

(a) Rupa eller Sthula-Sarira

(a) Fysiska kroppen.

(a) Vehikel för alla de andra ”principerna”
under livstiden.

(b) Prana

(b) Livet eller den Vitala principen

(b) Endast nödvändig för a, c och d och funktionerna av lägre manas, vars omfattning är begränsad till den fysiska hjärnan.

(d) Kama-rupa

(d) Sätet för djuriska begär och passioner.

(d) Detta är den animala människans centrum, där det går en skiljelinje som skiljer den dödliga människan från det odödliga väsendet.

_______________________________________________________________________________________________________

DEN ÖVRE OFÖRGÄNGLIGA TRIADEN.

(e) Manas – en dual princip i sina funktioner.

(e) Förnuftet, Intelligensen: som är det högre, mänskliga förnuftet, vars ljus eller utstrålning under livstiden förenar MONADEN med den dödliga människan.

(e) Människans kommande tillstånd och karmiska öde beror på om Manas dras nedåt mot Kama-rupa, sätet för djuriska passioner, eller uppåt mot Buddhi, det andliga Jaget. I det senare fallet kommer det högre medvetandet som utgörs av förnuftet (Manas) individuella andliga strävanden att assimileras av Buddhi, och införlivas i den och bildar det Jag, som går in i den Devachanska saligheten. [19]

(f) Buddhi

(f) Den Andliga Själen.

(f) Vehikel för den rena universella anden.

(g) Atman

(g) Anden.

(g) Den är ett med det Absoluta i dess utstrålning..

______________________________________________________________________________________________________

_______________

[19] Detta stämmer dessutom bra med “De Invigdes Lära” av Sinnett som kallar respektive d, e och f för den Animala, den Mänskliga och den Andliga själen. Även principerna i De Invigdes Lära är numrerade, detta är strängt taget onödigt. Enbart den duala monaden (Atma-Buddhi) kan medges svara mot de två högsta numren (6:e och 7:e). Som en allmän regel beträffande alla de övriga är ingen numrering möjlig, eftersom det är enbart den ”princip” som dominerar i människan som kan anses vara hennes första och främsta. Hos några människor är det den högre Intelligensen (manas eller den 5:te) som styr de övriga; hos andra härskar och dominerar den Animala själen (Kama-rupa) och uppvisar de mest bestiala instinkter, osv.

Vad lär nu Platon? Han talar om den inre människan som är sammansatt av två delar – en som är oföränderlig, alltid den samma och formad av samma substans som Gudomen och en annan som är dödlig och förgänglig. Dessa ”båda delar” finns i vår övre Triad och i den lägre Fyrfalden (se tabellen). Han förklarar att när Själen, Psuche, ”förenar sig med Nous (gudomlig ande eller substans [20] ), gör hon allting rätt och lyckosamt”; men förhållandet blir annorlunda när hon förenar sig med Anoia, (dårskapen eller den oförnuftiga djuriska Själen). Här har vi Manas (eller Själen i allmänhet) i sina två aspekter: när det förbinder sig med Anoia ( vår Kama rupa eller den ”Animala själen” i ”De Invigdes Lära”) går det mot total förintelse vad det personliga Jaget beträffar; när det förenar sig med Nous (Atma-Buddhi) uppgår det i det odödliga oförgängliga Jaget, och då blir personlighetens andliga medvetandet som var – odödligt.

_______________

[20] Paulus kallar Platons Nous för “Ande”, men eftersom denna ande är “substans” så är det givetvis inte Atman som menas, eftersom den senare inte under några omständigheter i filosofiskt mening kan kallas ”substans”. Vi upptar Atman bland de mänskliga ”principerna” för att inte skapa ytterligare förvirring. I verkligheten är den ingen ”mänsklig” utan en universell absolut princip vars bärare är Buddhi – Ande-Själen.

SKILLNADEN MELLAN SJÄL OCH ANDE.

Frågeställaren: Lär ni verkligen ut, som ni anklagas för av några spiritualister och franska spiritister, att varje personlighet förintas?

Teosofen: Det lär vi inte ut. Men eftersom frågan om dualiteten – det Gudomliga Jagets individualitet och den animala människans personlighet – involverar frågan om en möjlighet för det verkliga odödliga Jaget att visa sig i seans rummen som en ”materialiserad ande”, vilket vi förnekar, som tidigare förklarats, så har våra motståndare kommit med denna meningslösa beskyllning.

Frågeställaren: Ni har just talat om att Psuche går mot total förintelse om hon förenar sig med Anoia. Vad menade Platon och vad menar ni med detta?

Teosofen: Jag menar att den totala förintelsen av det personliga medvetandet är en ovanlig och sällsynt företeelse. Den vanligaste och nästintill bestående regeln är att det personliga medvetandet går samman med Jagets individuella eller odödliga medvetande, en transformation eller gudomlig omgestaltning, och en total förintelse enbart av den lägre fyrfalden. Skulle du förvänta dig att den fysiska människan eller hennes temporära personlighet, hennes skugga, det ”astrala”, hennes djuriska instinkter och till och med den fysiska livskraften skulle leva vidare med hennes ”andliga Jag” och bli evig? Naturligtvis upphör allt detta att existera, antingen vid den kroppsliga döden eller strax efter. Den blir med tiden upplöst och försvinner ur sikte och förintas som en helhet.

Frågeställaren: Då förkastar du också kroppens uppståndelse ?

Teosofen: Alldeles avgjort gör vi det! Varför skulle vi, som tror på de Forntidas arkaiska och esoteriska filosofi, acceptera den senare kristna teologins ofilosofiska spekulationer, som är lånade från gnostikernas egyptiska och grekiska exoteriska system?

Frågeställaren: Egyptierna dyrkade Naturandar och upphöjde till och med lökar till gudar: era hinduer är än i dag avgudadyrkare; Zoroasters anhängare dyrkade solen och gör så än idag; och de bästa grekiska filosoferna var antingen drömmare eller materialister – om detta vittnar Platon och Demokritos. Hur kan ni göra en sådan jämförelse!

Teosofen: Det må vara så enligt era nutida kristna katekes och till och med vetenskapens katekes; det förhåller sig inte så för fördomsfria tänkare. Egyptierna vördade ”Den-Allena-Rådande” som Nout; och det är från detta ord som Anaxgoras fick namnet Nous, eller som han benämner det, Nous autokrates, “det själv-alstrande Förnuftet eller Anden”, archetes kinedeos, alltings ledande motor eller primum-mobile. Hos honom var Nous Gud och logos var människan, hans emanation. Nous är anden (såväl i kosmos som i människan) och logos, såväl Universum eller astralkroppen, är emanationen från den förra, medan den fysiska kroppen endast är animal. Våra yttre förmågor förnimmer fenomen; vårt Nous kan enbart känna igen deras noumena. Det är endast logos eller noumenon, som lever vidare eftersom den är odödlig till själva sin natur och innersta väsen, och logos i människan är det Eviga JAGET, det som reinkarnerar och finns i evighet. Men hur kan den försvinnande och yttre skuggan, den gudomliga emanationens tillfälliga beklädnad som återvänder till källan varifrån den utgick, vara det, som upphöjes i oförgänglighet?

Frågeställaren: Likväl kan du knappast undgå beskyllningarna av att ha hittat på en ny indelning för människans andliga och psykiska beståndsdelar; för inga filosofer talar om dem, fastän du tror att Platon gör det.

Teosofen: Och jag står fast vid detta synsätt. Jämte Platon har vi också Pythagoras som anammat samma idé. [21] Han beskrev Själen som en rörlig självständig Enhet (monad), sammansatt av tre element, Nous (anden), Phren (förnuftet) och Thymos (livet, andedräkten eller kabbalisternas Nephesh). Dessa tre motsvarar vår ”Atma-Buddhi” (den högre Ande-Själen), Manas (JAGET) och Kama-rupa i förbindelse med den lägre återspeglingen av Manas. Det som de Forntida grekiska filosoferna kallade Själ, kallar vi i allmänhet Ande eller Andlig Själ, Buddhi, såsom bäraren av Atma (Agathon, eller Platons högsta Gudom). Det faktum att Pythagoras och andra påstår, att vi delar Phren och Thymos med djuren, bevisar att man i detta fall menar den lägre Manasiska återspeglingen (instinkten) och Kama-rupa (de levande djuriska passionerna). Och eftersom Sokrates och Platon tog upp denna ledtråd och följde den, kan vi till dessa fem, nämligen Agathon (Gudom eller Atman), Psyche (Själ i dess kollektiva mening), Nous (Anden eller Förnuftet), Phren (fysiskt förnuft) och Thymos (Kama-rupa eller passionerna) också lägga Mysteriernas Eidolon, den skugglika formen eller mänskliga dubbletten och den fysiska kroppen, blir det lätt att visa, att såväl Pythagoras som Pythagoras idéer är identiska med våra. Till och med egyptierna höll fast vid den Sjufaldiga indelningen. De lärde att Själen (JAGET) vid döden måste passera genom sina sju kammare, eller principer, dem som de lämnade bakom sig och dem som de tog med sig. Den enda skillnaden är den, att då de ständigt bar på tanken på bestraffning, vilket var döden om de avslöjade Mysterie-lärorna, förmedlade de bara de allmänna dragen av sin lära medan vi utarbetar och förklarar den i detalj. Men även om vi ger ut till allmänheten så mycket som är tillåtet, så undanhålls också i vår lära mer än en viktig detalj, vilka enbart de är berättigade att få kännedom om, som studerar den esoteriska filosofin och som avlagt tysthetslöfte.

_______________

[21] Plutarkos säger att ”Platon och Pythagoras indelade själen i två delar, den rationella (Noetiska) och den irrationella (Agnoia); att den delen av människosjälen som är rationell är evig; ty trots den inte är Gud, så är den likväl produkten av en evig gudom, under det att den delen som är berövad förnuftet (Agnoia) dör”. Det moderna termen Agnostiker kommer från Agnosis, ett befryndat ord. Vi undrar varför Huxley, upphovsmannen till ordet, velat förbinda sitt stora intellekt med ”den på förstånd blottade själen” som dör? Är det en överdriven ödmjukhet hos den moderne materialisten?

DE GREKISKA LÄRORNA.

Frågeställaren: Vi har duktiga forskare i grekiska och latin, sanskrit och hebreiska. Hur kommer det sig att vi inte finner något i deras översättningar, som ger oss en ledtråd till vad ni säger?

Teosofen: Därför att era översättare, trots deras stora lärdom, har gjort filosoferna, speciellt de grekiska, till dimmiga istället för mystiska skildrare. Ta som exempel Plutarchos och läs vad han säger om människans ”principer”. Vad han beskriver har uppfattats bokstavligt och hänförts till metafysisk vidskepelse och okunnighet. Låt mig illustrera med ett exempel. Plutarchos säger: ”Människan är sammansatt; och de tar fel som tror att hon enbart är sammansatt av två delar. Ty de föreställer sig att förståndet (hjärnintellektet) är en del av själen (den övre Triaden), men de misstar sig inte mindre i detta än de som gör själen till en del av kroppen, det vill säga gör triaden till en del av den förgängliga dödliga fyrfalden. Ty förståelsen (nous) är lika mycket höjd över själen, som själen är bättre och gudomligare än kroppen. Denna förening av själen (psyche) med förståelsen (nous) bildar förnuftet; och med kroppen (eller thymos, den animala själen) passionerna; där denna är begynnelsen eller principen för njutning och smärta och den andra för dygd och last. Av dessa tre med varandra förenade och sammanfogade delarna har jorden givit kroppen, månen själen och solen förståelsen vid bildandet av människan.”

Denna sista mening är rent allegorisk; och kan endast förstås av dem som är förtrogna med den esoteriska korrespondensläran och som känner till vilken planet som är relaterad till varje princip. Plutarchos delade in principerna i tre grupper och framställde kroppen sammansatt av fysisk form, astral skugga och livsfläkten, eller den lägre trefalden, vilken ” kommen från jord och skall till jord åter varda”; den mellersta principen och den instinktmässiga själen, den andra delen, härledd från och genom månen och ständigt påverkad av denna [22]; och endast den högre delen eller Andliga Själen med i henne befintliga Atmiska och Manasiska element gör han till en direkt emanation från solen, som här står för Agathon den Högsta Gudomen. Detta bevisas av vad han säger i följande:

”Nu, av de dödar vi dör, så görs den ene människan till en tvåfald från tre, och den andra görs till en enhet från två. Den förra sker i Demeters region och rättskippningsområde, härav det namn som gavs åt Mysterierna, telein, vilket liknar det som gavs åt döden, televtan. Atenarna kallade också tidigare de avlidna ”helgade åt Demeter”. Vad den andra döden beträffar så sker den i månens eller Persefones region”.

[22] De kabbalister, som känner till Jehovas, livs- och barngivarens förhållanden till månen och den senares inflytande på alstringen, skall förstå detta, så även en del astrologer.