Nyckeln till Teosofin Online - kapitel 4 - Teosofiska Samfundets förhållande till Teosofin av Helena Blavatsky

Fråga: Är då moralisk lyftning huvudsyftet inom ert samfund?

Svar: Utan tvekan! Den som vill bli en sann teosof måste lära sig att leva som en sådan.

Fråga: Då strider i så fall åtskilliga medlemmars uppförande, såsom jag förut anmärkt, på ett märkligt sätt mot denna grundregel.

Svar: Ja, visserligen. Men det kan inte undvikas bland oss, lika lite som det kan undvikas bland dem som kallar sig kristna och uppträder som djävlar. Det är inte i samfundets regler eller principer som felet ligger, utan i den mänskliga naturen. Till och med inom några exoteriska offentliga grenar avlägger medlemmarna ett löfte vid sitt ”Högre Själv” att leva det liv som teosofin föreskriver. De måste låta det Gudomliga Självet leda dem i varje tanke och handling, varje dag och i varje ögonblick av deras liv. En sann teosof bör ”handla rättvist och vandra i ödmjukhet”.

Fråga: Vad menar du med det?

Svar: Helt enkel detta: den enskilde måste glömma sig själv för de mångas skull. Låt mig svara med orden från en verklig Sanningsälskare [Philaletheian], medlem av. T. S., som har uttryckt det storartat i The Theosophist: ”Vad varje människa först behöver är att finna sig själv och sedan göra en ärlig inventering av sina subjektiva ägodelar, och hur illa eller bankrutt hon än må vara, så är hon inte utan utsikt till försoning om hon griper sig an saken på fullt allvar.” Men hur många gör det? Alla är villiga att arbeta för sin egen utveckling och framåtskridande; väldigt få för andras. Jag citerar igen samma författare: ”Människorna har tillräckligt länge blivit bedragna och vilseledda; de måste krossa sina avgudar, sluta hyckla och börja arbeta åt sig själv – nej, det är ett eller några ord för mycket, för hon som arbetar åt sig själv gör klokast i att inte alls arbeta; låt henne snarare arbeta för andra, för alla. För varje blomma av kärlek och tillgivenhet som hon planterar i sin grannes trädgård så skall ett avskyvärt ogräs försvinna från hennes egen, och därför skall denna gudarnas trädgård – mänskligheten – blomma likt en ros. Detta är tydligt framställt i alla biblar, alla religioner – men beräknande personer har först misstolkat och slutligen stympat, materialiserat och förblindat hela läran. Det behövs ingen ny uppenbarelse. Låt varje människa vara sin egen uppenbarelse. När man väl en gång låter människans odödliga ande ta hennes kropps tempel i besittning, driva ut penningmånglarna och alla orena ting, då skall hennes egen gudomliga natur förlösa henne; för när hon på så sätt är ett med sig själv kommer hon att lära känna ’templets byggmästare’”.

Fråga: Detta är ren altruism, vill jag påstå.

Svar: Ja det är det. Och om bara en Medlem av tio i T. S. kunde leva på detta sätt, så skulle vårt samfund sannerligen vara en skara av utvalda. Men bland utomstående kommer det alltid att finnas de som vägrar inse väsensskillnaden mellan teosofi och det Teosofiska Samfundet, mellan idén och dess ofullkomliga förkroppsligande. Dessa kommer att belasta varje synd och ofullkomlighet hos bäraren, det mänskliga organet, och gå ut över den rena anden som däröver sprider sitt gudomliga ljus. Är detta rättvist mot båda parter? De kastar sten på ett sällskap som strävar att arbeta sig upp till sitt ideal och sprida kunskap om detta, vilket sker med de mest fruktansvärda oddsen emot sig. Några nedvärderar Teosofiska Samfundet bara för det vågar försöka göra det som andra system – i allra högsta grad kyrkan och statskristendomen – på det mest framstående sätt har misslyckats; andra därför att de är måna om att bevara sakernas bestående tillstånd: likt fariséer och sadducéer i Moses högsäte och frossande publikaner och syndare på höga positioner under det romerska imperiets förfall. Rättsinniga människor bör under alla omständigheter komma ihåg att den som gör allt han kan, gör lika mycket som den som har uppnått mest i denna värld av relativa möjligheter. Detta är en enkel sanning, ett axiom för dem som tror på evangelierna bekräftad genom liknelsen om talenterna, som gavs av deras Mästare: tjänaren som dubblade sina två talenter belönandes med lika mycket som den andre tjänaren som fördubblade fem. Åt varje människa är det givet “efter hennes särskilda förmåga”. [Matteusevangeliet 25:15-30]

Fråga: Ändå är det ganska svårt i detta fall att dra en gränslinje mellan det abstrakta och det konkreta, eftersom vi bara har det senare som underlag för vårt omdöme.

Svar: Varför då göra ett undantag för T. S.? Rättvisa liksom människokärlek bör börja i hemmet. Vill ni smädar och håna ”Bergspredikan” därför att era sociala, politiska och till och med religiösa lagar än så länge misslyckats med att förverkliga dessa föreskrifter, inte blott efter deras anda, utan till och med efter den döda bokstaven? Avskaffa eden vid domstolarna, parlamentet, armén och på andra ställen och gör som kväkarna om ni vill kalla er kristna. Avskaffa själva domstolarna, för om ni vill följa Kristi bud, måste du ge bort din rock till honom som berövade dig din mantel, och vända din vänstra kind till mot den som slog dig på den högra. ”Stå inte emot det onda, älska era fiender, välsigna dem som förbanna er, gör gott mot dem som hatar er,” för ”den som bryter mot ett av de minsta av dessa bud, och som lär andra att göra så, han skall kallas den minste i himmelriket” och ”den som säger ‘du dåre’, han skall dömas i helvetets eld.” Och varför skulle ni döma, om ni inte själva i er tur vill bli dömda? Om du påstår att det inte finns någon skillnad mellan teosofi och Teosofiska Samfundet, så lämnar du hela kristendomens system och det som är mest väsentligt fritt för samma beskyllningar, fast bara i en mer seriös form.

Fråga: Varför mer seriös?

Svar: Därför, att medan ledarna för den teosofiska rörelsen fullständigt inser sina brister, och försöker göra allt de kan för att förbättra sig själva och rycker upp det onda som finns i Samfundet; och medan reglerna och stadgarna har utformats i teosofins anda, så gör lagstiftarna och kyrkorna inom de nationer och länder som själv kallar sig kristna det motsatta. Våra medlemmar, även de värsta bland dem, är inte värre än genomsnittet bland de kristna. Om västerlandets teosofer dessutom upplever så många svårigheter med att leva det sanna teosofiska livet, så beror det på att de alla är barn av sin egen tid. Var och en av dem var kristna, uppfostrade och uppväxta med kyrkans ordklyveri, dess sociala sedvänjor liksom med dess paradoxala lagar. Detta var han innan han blev teosof, eller snarare en medlem av Samfundet med detta namn, eftersom det inte kan upprepas ofta nog att det är en mycket viktig skillnad mellan det abstrakta idealet och dess redskap.

DET ABSTRAKTA OCH DET KONKRETA

Fråga: Var god och precisera denna skillnad lite mer.

Svar: Samfundet är en stor grupp av män och kvinnor, vars sammansättning har många heterogena inslag. Teosofi i dess abstrakta mening är Gudomlig Visdom eller den samlade kunskap och visdom som uppbär världsalltet – det evigt GODAS homogenitet – och i dess konkreta mening är det samma som den totala summan av det som naturen tilldelat människan här på jorden, varken mer eller mindre. Några medlemmar strävar allvarligt att förverkliga och så att säga objektivera teosofin i sina liv; emedan andra bara vill lära känna den utan att praktisera den; och andra åter kan ha gått med i Samfundet bara av nyfikenhet, eller ett övergående intresse, eller kanske för att ta ännu ett exempel, därför att en god vän tillhör det. Hur kan man då bedöma systemet efter kvaliteten på de personer som kallar sig ”teosofer” utan att ha någon rätt till det? Skall poesi eller dess musa endast bedömas efter de så kallade poeter som plågar våra öron? Bara om man ser till Samfundets abstrakta motiv kan det betraktas som ett förkroppsligande av teosofin; det kan aldrig göra anspråk på att vara dess konkreta redskap, så länge som alla mänskliga ofullkomligheter och svagheter är representerade inom dess grupp; annars skulle Samfundet endast upprepa den stora villfarelse och de gudlösheter som flödar ut från Kristus kyrkor. Om en österländsk jämförelse kan tillåtas, så är teosofin den universella sanningens, kärlekens och visdomens strandlösa ocean, vars strålglans reflekteras på jorden, medan Teosofiska Samfundet blott är en synlig bubbla i denna reflektion. Teosofin är den gudomlig naturen, synlig och osynlig, och dess samfund är den mänskliga naturen, som strävar efter att uppstiga till sin gudomliga källa. Slutligen är Teosofin den orörliga, eviga solen, och dess Samfund en försvinnande komet som försöker slå sig ner i en bana för att bli en planet, ständigt roterande inom den sanna solens attraktion. Det bildades i avsikt att visa människor att någonting sådant som teosofi existerar och för att hjälpa dem att höja sig genom att studera och assimilera dess eviga sanningar.

Fråga: Jag tyckte du sa att ni inte hade några egna trossatser eller läror?

Svar: Det har vi inte heller. Samfundet har ingen egen visdom att värna om eller lära ut. Det är helt enkelt ett förråd som innehåller alla de sanningar som uttalats av stora siare, invigda och profeter i historisk och till och med förhistorisk tid; åtminstone lika många sanningar som det kan få reda på. Det är därför bara den kanal varigenom den sanning, som finns i de samlade uttalandena från mänsklighetens stora lärare, mer eller mindre strömmar ut i världen.

Fråga: Men är en sådan sanning bara möjlig att uppnå utanför samfundet? Gör inte varje kyrka anspråk på detsamma?

Svar: Inte alls. Den obestridligen tillvaron av stora invigda – sanna ”Guds söner” – påvisar att isolerade individer ofta har uppnått sådan visdom, fast aldrig till en början utan vägledning av en mästare. Men de flesta av deras efterföljare har, när de i sin tur själva blivit mästare, förkrympt universaliteten av dessa läror och plöjt ner dem i sina egna sekteristiska dogmers trånga fåror. Man antog och följde en enda utvald mästares budord och uteslöt alla andra – om man nu följde dem alls, som fallet var med Bergspredikan. Varje religion är sålunda en del av den gudomliga sanningen som har gjorts till brännpunkt för ett stort panorama av mänskliga fantasier som gör anspråk på att representera och ersätta denna sanning.

Fråga: Men du säger att teosofin inte är någon religion?

Svar: Givetvis är den inte det, eftersom den är alla religioners och den absoluta sanningens essens, varav endast en droppe ligger till grund för varje troslära. För att än en gång ta till en metafor. Teosofin här på jorden kan liknas vid det vita ljusets stråle och varje särskild religion är bara en av prismats sju färger. Varje stråle ignorerar alla de andra och fördömer dem som falska, ja kanske till och med förbannar sin egen skala av nyanser från ljust till mörkt, och gör bara inte anspråk på att utgöra den förnämsta av färgade strålar, utan också att själv vara den vita strålen. Men allteftersom sanningens sol stiger högre och högre på den mänskliga förnimmelsens horisont och varje färgad stråle gradvis förbleknar tills den slutligen i sin tur blir reabsorberad, så kommer mänskligheten till slut att vara löst från de konstgjorda polarisationernas förbannelse och kommer att finna sig själv badande i den eviga sanningens rena färglösa solljus. Och detta ljus är Theosophia.

Fråga: Du påstår alltså att alla stora religioner härstammar från teosofin och att det är genom att assimilera den som världen slutligen kommer att räddas från sina stora illusioners och villfarelsers förbannelse?

Svar: Precis så. Och vi tillägger att vårt Teosofiska Samfund är det anspråkslösa frö, vilket, om det vattnas och får leva slutligen kommer att bli det kunskapens träd på gott och ont, som är inympat på det eviga livets träd. För det är bara genom att lugnt studera mänsklighetens olika stora religioner och filosofier, och med ett fördomsfritt sinne jämföra dem med varandra, som människorna kan hoppas på att nå fram till sanningen. Det är särskilt genom att upptäcka och framhålla flera av de punkter där religionerna överensstämmer, som vi kan nå detta resultat. Så snart vi antingen genom egna studier eller genom att undervisas av någon som vet kommit fram till deras innersta mening – inser vi nästan i varje fall, att det ger uttryck för någon djup sanning i naturen.

Fråga: Vi har hört att det en gång fanns en guldålder, och det du har skildrat skulle väl vara en guldålder i framtiden. När inträffar den?

Svar: Inte förrän mänskligheten som helhet känner behov av den. En sats i den persiska skriften ”Javidan Khirad” lyder: ”Det finns två slags sanningar – den ena uppenbar och självklar; den andra måste ständigt hävdas och bevisas.” Först när denna senare sanning blivit lika klar för alla som den nu är dunkel – och därför riskerar att bli förvanskad genom ordklyveri och spetsfundigheter – först då när de två slagen av sanning åter blivit en enda kommer alla människor att att se tingen på samma sätt.

Fråga: Men de få som känt nödvändigheten av sådana sanningar måste väl ha beslutat sig för att tro på något bestämt? Du säger att Samfundet inte har några egna läror och att varje medlem kan tro på det han själv vill och acceptera det som passar honom. Det verkar som om Teosofiska Samfundet skulle vilja återuppliva det gamla Babeltornets språk- och trosförbistring. Har ni inga gemensamma trosföreställningar?

Svar: När jag säger att Samfundet inte har några egna trossater eller läror menar vi att inga speciella läror eller trosföreställningar är obligatoriska för medlemmarna; men naturligtvis gäller detta för gruppen som en helhet. Som jag tidigare sagt så är Samfundet uppdelat i en yttre och en inre krets. De som tillhör den senare har givetvis en filosofi eller – om ni så föredrar – ett eget religionssystem.

Fråga: Är det tillåtet att lära känna detta??

Svar: Det gör vi ingen hemlighet av detta. Dess allmänna drag framställdes för några år sedan i The Theosophist och i ”De Invigdes Lära” och den finns ännu mer utarbetad i the “Den Hemliga Läran”. Den har sin grund i världens äldsta filosofi, kallad Visdomsreligionen eller den Arkaiska Läran. Om ni vill, kan ni ställa frågor och få dem besvarade.

Översatt från The Key to Theosophy (1889 års originalutgåva) av Helena P Blavatsky, kap IV, sid. 52-60. Utgiven i faksimilutgåva av The Theosophy Company 1973, Los Angeles.