PLIKTEN
Frågeställaren:
Varför måste vi då återfödas, när ändå ingenting här på jorden kan
tillförsäkra oss en varaktig frid?
Teosofen: Därför att det slutliga målet inte kan uppnås på
annat sätt än genom livserfarenheter och största delen av dessa
erfarenheter består just av smärta och lidande. Det är endast genom det
sistnämnda som vi kan lära oss. Glädje och njutningar lär oss ingenting;
de är flyktiga och ger oss bara i det långa loppet en övermättnad.
Dessutom visar oss tydligt våra ständiga misslyckanden vid försöken att i livet
finna någon varaktig tillfredsställelse av vår högre naturs behov, att
dessa bara kan tillfredsställas på sitt eget plan – nämligen det
andliga.
Frågeställaren: Är inte den naturliga följden av detta en
önskan att på ett eller annat sätt lämna livet?
Teosofen: Om du med en sådan önskan menar ”självmord”, så säger
jag på det bestämdaste nej. Ett sådant följd kan aldrig vara
”naturlig”, utan beror alltid på en sjuk hjärna eller på
högst bestämda och starka materialistiska åsikter. Det är det
svåraste av brott och förfärligt till sina följder. Men om du med
denna önskan helt enkelt menar längtan att uppnå en andlig tillvaro, inte
en önskan att lämna jordelivet, då skulle jag verkligen kalla det en
mycket naturlig önskan. För övrigt skulle frivillig död innebära att vi överger
vår post och åsidosätter de plikter som vilar på oss, och dessutom
skulle det vara ett
försök att smita ifrån sitt karmiska ansvar, och därmed skapa ny karma.
Frågeställaren: Men om handlingar på det materiella planet är
otillfredsställande, varför skulle plikter, som utgör sådana handlingar,
vara nödvändiga?
Teosofen: Först och främst, därför att vår filosofi lär oss
att avsikten med att fullgöra våra plikter mot alla människor, och även
mot oss själva, inte går ut på att uppnå personlig lycka för egen del, utan
lycka för andras del; att göra det rätta för dess egen skull, inte för
den nytta det
kan medföra oss. Lycka, eller snarare tillfredsställelse, kan säkert
följa på utförandet av våra plikter, men är inte och får inte vara dess motiv.
Frågeställaren: Vad menar man egentligen inom teosofin med
begreppet ”plikt”? Det kan inte vara de kristna plikterna som predikades
av Jesus och hans apostlar, som ni ju inte erkänner.
Teosofen: Än en gång misstar du dig. Det du kallar ”kristna
plikter” inskärptes av varje moralisk och religiös reformator tidsåldrar
före den kristna eran. Allt det som var stort, ädelt och heroiskt
talades och predikades inte bara från predikstolarna i
de gamla tiderna liksom i vår tid, utan uttrycktes också i handling,
ibland av hela nationer. Den buddhistiska reformens historia är full av
de mest ädla och heroiskt osjälviska handlingar. ”Var alla av en och
samma tanke, ha medlidande med varandra; älska varandra som bröder, var
barmhärtiga och tillmötesgående; återgälda inte ont med ont eller
klander med klander; utan med dess motsats, välsignelse” var bud som
praktiskt fördes ut av Buddhas efterföljare åtskilliga århundraden före
Petrus. Den kristna Etiken är utan tvivel storslagen; men den är
onekligen inte ny och har sitt ursprung i ”hedniska” plikter.
Frågeställaren: Och hur skulle du definiera dessa plikter
eller ”plikt” i allmänhet, såsom du uppfattar termen?
Teosofen: Plikt är det vi är skyldiga
mänskligheten, våra medmänniskor, våra grannar, vår familj och
framförallt det vi är skyldiga alla dem som är fattigare och mer
hjälplösa
än vi själva. Detta är en skuld, som, om den inte betalas av under vår
livstid, lämnar oss på andligt obestånd och i moralisk konkurs i vår
nästa inkarnation. Plikten är teosofins innersta väsen.
Frågeställaren: Detta gäller också om kristendomen när den
uppfattas och förs ut på rätt sätt.
Teosofen: Utan tvivel är det så; men vore den inte en
läpparnas religion i praktiken, skulle teosofin ha mycket lite att
uträtta bland de kristna. Olyckligtvis är den bara en läpparnas etik. De
som gör sin plikt mot alla och för pliktens egen skull, är få; och ännu
färre är de som utför denna plikt och förblir nöjda med
tillfredsställelsen
i sitt eget hemliga medvetande. Det är –
”. . . . . . den lön, som dygden vinner
i allmänhetens lov och pris,”
som för alltid upptar tankarna hos de ”världsberömda” filantroperna.
Den moderna etiken är vacker att läsa om och att höra diskuteras; men
vad är ord om de inte omsätts till handlingar? Slutligen: om du frågar
mig hur vi i praktiskt och med hänsyn till karma uppfattar den teosofiska plikten, kan jag svara dig, att det är vår plikt att till sista droppen
utan ett knyst tömma livets bägare, vad den än har i beredskap åt oss.
Vi skall plocka livets rosor bara för den doft de kan sprida åt andra
och att själv nöja oss med törnena, såvida vi inte kan njuta av doften utan att beröva någon annan densamma.
Frågeställaren: Allt detta är mycket svävande. Vad är det som
ni gör mer än de kristna?
Teosofen: Det handlar inte om vad vi, medlemmar av Teosofiska
Samfundet gör – fastän några av oss gör vårt bästa – utan hur mycket
längre teosofin leder oss på vägen till det goda än vad den moderna
kristendom gör. Jag säger – handling, ovillkorlig handling,
istället för bara intentioner och tal. En människa kan vara vad hon
behagar, den mest världsliga, själviska och hårdhjärtade människa, ja en
riktig skojare, men det hindrar inte henne från att kalla sig kristen, och
inte heller andra från att betrakta henne som sådan. Men ingen teosof
äger rätt till detta namn, såvida hon inte är helt och hållet genomsyrad av
sanningen i Carlyles självklara sats: ”Människans mål är handling
och inte tanke, även om den är den mest ädla” – om hon inte
omfattar och utformar sitt dagliga liv efter denna sanning. Att bekänna
en sanning är inte detsamma som att förverkliga den; och ju vackrare och mer
storslaget det låter, ju mer högljutt man pratar om dygd och plikt
istället för att förverkliga dem, desto starkare påminner det mig om
frukterna vid Döda havet. Hyckleri är den avskyvärdaste av alla
laster; och hyckleri är det mest framträdande draget hos detta
århundrades största protestantiska land – England.
Frågeställaren: Vad anser du att vi är skyldiga mänskligheten
som helhet?
Teosofen: Fullt erkännande av lika rättigheter och förmåner
för alla, utan avseende på ras, hudfärg, samhällsställning eller börd.
Frågeställaren: När menar du att sådana skyldighet inte
fullgörs?
Teosofen: När även det minsta intrång görs i en annans rätt – det må
vara en annan människa eller nation; när vi på något sätt försummar att
visa andra samma rättvisa, vänlighet, hänsyn och barmhärtighet, som vi
önskar för egen del. Hela det nuvarande politiska systemet vilar på
glömskan av sådana rättigheter och på den våldsammaste och mest
egoistiska nationella självhävdelse. Fransmännen säger: ”Sådan herre, sådan dräng”; de
borde tillägga, ”Sådan nationalpolitik, sådan invånare”.
Frågeställaren: Tar ni någon del i politiken?
Teosofen: Som Samfund undviker vi det noggrant, av skäl
som jag strax skall redovisa. Att försöka åstadkomma politiska reformer
utan att reformera den mänskliga naturen, är som att hälla
nytt vin på gamla flaskor. Låt människorna känna och erkänna i sitt
innersta väsen, vad som är deras verkliga, sanna plikt mot alla
människor, och varje gammalt maktmissbruk, varje orättvis lag som rör den
nationella politiken som är baserad på mänsklig, social eller politisk
själviskhet, kommer att försvinna av sig själv. Dåraktig är den
trädgårdsmästare, som tror att han rensar bort det giftiga ogräset genom
att skära av det vid markytan istället för att dra upp det med rötterna.
Ingen varaktig politisk reform kan någonsin genomföras med samma
gamla själviska människor i ledningen som tidigare.
TEOSOFISKA SAMFUNDETS INSTÄLLNING TILL POLITISKA REFORMER.
Frågeställaren: Då är Teosofiska Samfundet inte någon politisk
organisation?
Teosofen: Visst inte. Samfundet är i högsta grad
internationellt i den meningen, att dess medlemmar – män som kvinnor – kommer från alla
raser, religioner och tänkesätt, som alla arbetar mot ett och samma mål,
att förbättra mänskligheten; men som Samfund tar den ingen som helst del
i vare sig nationell eller partipolitisk verksamhet.
Frågeställaren: Varför det?
Teosofen: Just av de skäl jag nämnt. För övrigt måste
politiskt arbete nödvändigtvis växla alltefter de olika tidsförhållanden
och individernas egenheter. Eftersom medlemmar i Teosofiska Samfundet
just i sina egenskaper av teosof är eniga om de teosofiska principerna –
annars skulle de inte tillhöra Samfundet – av detta följer inte att de
tänker lika i alla andra avseenden. Såsom Samfund kan de bara handla
tillsammans när det rör sig om det de har gemensamt – nämligen själva teosofin;
individuellt är däremot var och en fullkompligt fri att följa sin egen
speciella politiska övertygelse, så länge han eller hon inte står i konflikt med
teosofiska principer eller skadar Teosofiska Samfundet.
Frågeställaren: Men T.S. kan säkert inte helt
hålla sig borta från de sociala problem som nu tornar upp sig framför
våra ögon?
Teosofen: Själva grundprinciperna hos T.S. bevisar
att det inte står likgiltigt inför dessa frågor, eller rättare sagt att de flesta av dess medlemmar
inte gör det. Om mänsklighetens mentala och
andliga utveckling i första hand är beroende av ett strängt tillämpande
av goda vetenskapliga, fysiologiska lagar, så är det en ovillkorliga
plikt för alla som strävar
mot denna utveckling, att göra sitt yttersta för att dessa
lagar allmänt efterlevs. Alla teosofer vet endast alltför väl, att de
sociala förhållandena, under vilka större delen av befolkningen lever, i
synnerhet i västerlandet, omöjliggör någon ordentlig fysisk eller andlig
träning och att deras utvecklingen i bägge dessa avseenden hämmas. Då
denna träning och utveckling utgör ett av teosofins klart formulerade
mål, sympatiserar T.S. och är i samförstånd med alla
uppriktiga strävanden i denna riktning.
Frågeställaren: Men vad menar du med ”uppriktiga strävanden”?
Varje samhällsreformator har sin eget universalmedel och menar att hans
är det enda, som kan förbättra och rädda mänskligheten?
Teosofen: Alldeles riktigt och detta är den verkliga anledningen
till varför det utförs så lite tillfredsställande socialt arbete. I de
flesta av dessa universalmedel finns ingen verkligt ledande princip som
grund och säkerligen inte någon princip som sammanbinder dem alla. På
detta sätt går dyrbar tid och kraft till spillo; och istället för att samarbeta
så motarbetar människorna varandra. Och man anar ofta, att det är mer för
den egna
berömmelsen och belöningen än främjandet av den stora sak, som de påstår ligger dem
så varmt om hjärtat och som borde vara deras högsta livsuppgift.
Frågeställaren: Hur skall då de
teosofiska principerna tillämpas så att det sociala samarbetet befrämjas
och sanna strävanden för social förbättring blir genomförda?
Teosofen: Låt mig först i
korthet påminna dig om vilka dessa principer är – universell Enhet och
Orsakssamband; Mänsklig Solidaritet; Karmalagen; Reinkarnation. Det är
de fyra länkarna i den gyllene kedja, som skulle kunna sammanbinda
mänskligheten till en enda familj, ett universellt Broderskap.
Frågeställaren: Hur skulle det gå till?
Teosofen: Med nuvarande
samhällsordning ställs vi ständigt ansikte mot ansikte med det faktum,
att ett stort antal människor lever i elände, fattigdom och sjukdom.
Deras fysiska tillstånd är uselt, och i många fall ligger deras mentala
och andliga förmågor närmast i dvala. Å andra sidan finns det på den
motsatta änden av den sociala rangskalan många som lever ett liv i
sorglös likgiltighet, materiell lyx och själviska njutningar. Ingendera
av dessa två livsformer har uppstått av en slump. Båda är resultatet av
de förhållanden varunder de lever, och den ena gruppens åsidosättande av
sina sociala plikter står i nära förbindelse med den andras hämmade och
förkrympta utveckling. I sociologin liksom i alla sanna vetenskapsgrenar
så gäller det universella orsakssambandet [kausaliteten]. Men detta
orsakssamband innebär ovillkorligen, såsom logisk följd, just den
mänskliga solidaritet som teosofin så starkt betonar. När varje enskild
människas handlingar påverkar alla andras liv – och det är den sant
vetenskapliga uppfattningen – så kan den äkta mänskliga solidariteten,
som ligger till grund för släktets höjande, bara uppnås genom att alla
män blir bröder och alla kvinnor systrar och i vardagslivet utövar det
sanna broder- och systerskapet. Det är en sådan livshållning, ett sådant
äkta broder- och systerskap, i vilket en lever för alla och alla för en,
som är en av de teosofiska grundprinciperna och som det är varje teosofs
plikt att inte bara lära ut till andra utan också att själv förverkliga
i sitt eget dagliga liv.
Frågeställaren: Allt detta låter mycket bra som allmän regel,
men hur ska vi kunna tillämpa den rent konkret?
Teosofen: Låt oss för ett ögonblick betrakta det som du skulle
kalla konkreta fakta i det mänskliga samhället. Jämföra det liv, som
inte bara folkets stora massa utan även medelklassen och de besuttna
lever, med vad det skulle kunna vara under sundare och värdigare
förhållanden, där rättvisa, medmänsklighet och kärlek vore förhärskande
i stället för – som nu – själviskhet, likgiltighet och brutalitet,
egenskaper som i alltför stor utsträckning tycks sätta sin prägel på
samhällslivet. Allt gott och ont i mänsklig samlevnad har sin rot i den
mänskliga karaktären, och denna är och har varit betingad av den ändlösa
kedjan av orsak och verkan. Detta beroende gäller såväl framtiden som
nuet och det förflutna. Själviskhet, likgiltighet och brutalitet kan
aldrig vara ett normalt tillstånd hos människosläktet – att tro så vore
att helt ge upp hoppet, och det kan en teosof aldrig göra.
Framåtskridande kan uppnås, men endast genom utvecklande av de ädlare
egenskaperna. Sann evolution visar oss, att genom att förändra dess
miljö kan man förändra och förbättra en organism, och det gäller i
striktaste mening också beträffande människan. Varje teosof är därför
tvungen att efter all förmåga och med alla till buds stående medel
understödja varje klok och välbetänkt strävan, som går ut på att
förbättra de sämst lottades villkor. Syftet med sådana strävanden bör
vara deras slutliga frigörelse eller uppväckandet av pliktkänslan hos
dem, som nu så ofta försummar sin plikt i nästan alla livets skiften.
Frågeställaren: Javisst! Men vem avgör om sociala reformer är
goda eller förkastliga?
Teosofen: I detta avseende kan ingen enskild person eller
organisation ställa upp en fast och bestämd regel. Mycket måste med
nödvändighet överlämnas åt den enskildes omdöme. Men ett allmänt
kriterium kan lämnas: kommer den föreslagna åtgärden att främja det
sanna broderskap, som det är teosofins mål att förverkliga? Ingen
verklig teosof ska finna någon större svårighet i att tillämpa en sådan
måttstock, och sedan han en gång förvissat sig om dess giltighet,
handlar hans plikt om att påverka den allmänna opinionen. Och det kan
endast ske genom att man inskärper de högre och ädlare föreställningarna
om de allmänna och privata plikter som ligger till grund för allt
andligt och materiellt framåtskridande. I varje tänkbart fall måste han
själv utgöra ett centrum för andlig verksamhet och från honom själv och
hans egna dagliga liv måste de högre, andliga krafter utstråla som
allena kan pånyttföda hans medmänniskor.
.
Frågeställaren: Varför måste han göra det? Är inte han, och
alla andra, som du säger, avhängig av sin karma, och måste inte karma
nödvändigtvis få tid att arbeta ut hela sitt innehåll enligt vissa
linjer?
Teosofen: Det är just karmas lag som ger styrka åt allt jag
har sagt. Individen kan inte avsöndra sig från människosläktet, lika
litet som människosläktet från individen. Karmalagen gäller lika för
alla, även om inte alla är lika utvecklade. Teosofen tror att han genom
att främja andras utveckling inte blott hjälper dem att fullborda sin
karma, utan att han i det sammanhanget i striktaste mening också
fullbordar sin egen. Det är utvecklingen av mänskligheten, som både de
andra och han själv utgör integrerande delar av, som han alltid har för
ögonen, och när han inte är lyhörd för det högsta i sin egen natur, vet
han att det inte blott fördröjer hans eget framåtskridande utan också
alla andras. Genom sina handlingar kan han göra det antingen svårare
eller lättare för mänskligheten att nå nästa högre existensplan.
Frågeställaren: Vad har allt detta att göra med den fjärde av
de principer du nämnde, nämligen reinkarnation?
Teosofen: Det finns ett mycket nära samband. Om vårt nuvarande
liv är resultatet av utvecklingen av vissa principer, som har växt fram
ur "frön" från en tidigare existens, så måste denna lag också gälla
framtiden. När man väl har insett, att det universella
orsakssammanhanget inte bara gäller nutiden utan även förgången tid,
nutid och framtid, faller varje handling på vårt nuvarande plan lätt och
naturligt på sin rätta plats och framträder i sin rätta belysning för
oss själva och andra. Varje lågsinnad och självisk handling för oss inte
framåt utan tillbaka, under det att varje ädel tanke och osjälvisk
handling är trappsteg uppåt mot ett högre och härligare tillvaroplan. Om
detta liv vore det enda, då vore det i sanning både fattigt och eländigt
i många avseenden; men sett som en förberedelse till nästa tillvaro, bör
vi betrakta det som den gyllene port vi kan gå igenom – inte själviskt
och allena utan i sällskap med våra medmänniskor – till de palats som
ligger på den andra sidan.
OM SJÄLVUPPOFFRING.
Frågeställaren: Är rättvisa åt alla och kärlek till varje
skapad varelse teosofins högsta nivå?
Teosofen: Nej det finns ett ännu högre?
Frågeställaren: Och vad skulle det kunna vara?
Teosofen: Att ge mer åt andra än åt sig själv –
självuppoffring. Så ofattbart högt var det
ideal som kännetecknade mänsklighetens största Lärare och Mästare – det
vill säga den historiske Gautama Buddha och evangeliernas Jesus från
Nasaret. Enbart denna egenskap var nog för att tillförsäkra dem evig
vördnad och tacksamhet från efterkommande generationer av människor. Vi
säger, emellertid, att självuppoffring måste ske med urskillning; utan
rättvisa, i blindo och utan hänsyn till följderna kan ett sådan
självuppoffring ofta visa sig inte bara
meningslös utan också skadlig. En av teosofins grundregler är rättvisa
lika mycket mot en själv – betraktad som en enhet av den kollektiva
mänskligheten, inte som ett personligt själv – som mot andra; såvida man
inte genom uppoffring av det ena självet skapar en möjlighet att
gangna de många.
Frågeställaren: Kan du förtydliga denna tankegång genom att ge
ett exempel?
Teosofen: Där finns många exempel från historien som
illustrerar detta. Självuppoffring för det goda, att rent praktiskt
rädda många eller några människor, värderar teosofin högre än
självförsakelse för en sekteristisk idé, som till exempel den att
”frälsa hedningarna från evig fördömelse”. Enligt vår mening har
Fader Damien, den 30-årige unge man, som offrade hela sitt liv
för att bistå de leprasjuka på ön Molokai och lindra deras lidande – han
begav sig dit ensam för att leva med dem under 18 år och dog själv
slutligen av denna avskyvärda sjukdom – inte dött förgäves. Han
skänkte lindring i deras plågor och en relativ lycka till tusentals
förtvivlade människospillror. Han gav dem tröst både mentalt och
fysiskt. Han kastade en strimma ljus in i en svart och hemsk natt, en
hopplöshetens existens, som saknar motstycke i det
mänskliga lidandets historia. Han var en sann teosof och hans minne
kommer alltid att leva i våra annaler. I våra ögon står denna
belgiske präst omätligt högre än – till exempel – alla dessa uppriktiga men
beklagansvärda missionärer vilka offrat sina liv på
Söderhavsöarna eller i Kina. Vad gott har de gjort? De åkte i det ena
fallet till ett folk som inte var mogen för någon sanning; och i det
andra fallet till en nation vars filosofiska religionssystem är lika
storslaget som vilket annat system, om bara denna
nations människor kunde leva upp till de normer som framställdes av Confucius
och deras andra vise. Alla dessa missionärer dog, de blev offer för oansvariga kannibalistiska
vildar eller för folkopinionens fanatism och hat. Om de i stället hade
gått till Whitechapels slum eller till någon annan av dessa
platser som stagnerat rakt under vår civilisations strålande sol –
fyllda av kristna vildar och de som är mentalt spetälska – hade de kunnat uträtta något
verkligt gott och sparat sina liv för en bättre och värdigare sak.
___________________________
[*]
Fader Damien,
egentligen Joseph de Veuster, född 3 januari 1840
i Tremelo, Belgien, död 15 april 1889 på Molokai,
Hawaii. Belgisk katolsk missionär, som vigde sitt liv åt
att hjälpa de leprasjuka på ön Molokai. Fader Damien
saligförklarades av påven Johannes Paulus II år 1995.
Vatikanen meddelade den 21 februari 2009 att Fader
Damien kommer att helgonförklaras. Ö.a.
Frågeställaren: Men de kristna tänker nog inte på detta sätt?
Teosofen: Naturligtvis inte, eftersom de agerar utifrån en
vilseledande tro. De menar, att de genom att döpa en oansvarig vildes kropp
så kan de rädda hans själ från fördömelse. Den ena kyrkan glömmer bort
sina martyrer, den andra kanoniserar och uppreser statyer till sådana
män, såsom Labre, [*] som offrade sin kropp under
fyrtio års tid bara till
nytta för den ohyra han närde. Hade vi medel att göra det så skulle vi resa
en staty åt Fader Damien, det sanna, praktiska helgonet och föreviga
hans minne såsom ett levande exempel på teosofisk heroism och på
en barmhärtighet och självuppoffring liknande Buddha och Kristus.
___________________________
[*]
Benedetto
Giuseppe Labre,
född 25 mars 1748 i Amettes, Boulogne-sur-Mer,
Frankrike, död 16 april 1783 i Rom, Italien, är ett
romersk-katolskt helgon med minnesdag den 16 april.
Labre ägnade sig åt pilgrimsvandringar och att tigga
allmosor åt de fattiga. Han tillbringade ofta timmar i
tillbedjan inför Altarets allraheligaste sakrament.
Benedetto Giuseppe Labre har fått sitt sista vilorum i
kyrkan Madonna dei Monti i Rom. Ö.a.
Frågeställaren: Då betraktar du självuppoffring som en plikt?
Teosofen: Det gör vi; och förklarar det med att visa att
altruism är en integrerad del i självförverkligandet. Men vi måste lära
oss
urskilja. En människa har inte rätt att svälta sig till
döds för att en annan ska få mat, såvida inte den andra människans
liv är till nytta för många fler än hennes eget. Men det är hennes
plikt att offra sin egen bekvämlighet och att arbeta för andra, om dessa
inte kan försörja sig själva. Det är hennes plikt att ge bort allt
sådant
som hon helt och hållet äger själv, och som inte kan gagna någon annan, om hon
själviskt undanhåller det för andra. Teosofin
lär ut självförsakelse, men inte obetänksam och gagnlös
självuppoffring och rättfärdigar inte i heller fanatism.
Frågeställaren: Men hur skall vi uppnå ett sådant upphöjt
tillstånd?
Teosofen: Genom att upplyst tillämpa våra
föreskrifter i det praktiska livet. Genom att använda vårt högre
förnuft, vår andliga intuition och moraliska känsla och genom att följa
ingivelserna från vårt samvetes ”ännu svaga röst”, vilket är vårt JAG,
som i vårt inre talar högre och mäktigare än jordbävningar och Jehovas
tordön, däri
”Herren inte är”.
Frågeställaren: Om dessa är våra plikter mot mänskligheten i
stort, vad menar ni då med plikter mot vår omedelbara omgivning?
Teosofen: Alldeles de samma, med tillägg av av sådana
som familjebanden kräver.
Frågeställaren: Då är det inte sant som det påstås, att så
snart en man gått med i det Teosofiska Samfundet börjar han gradvis
lösgöra sig från sin fru, barn och familjeplikter?
Teosofen: Det är en grundlös falsk anklagelse i likhet
med så många andra. Den första av de teosofiska plikterna är att
uppfylla sin skyldighet mot alla människor och särskilt mot dem
man har speciellt ansvar för,
antingen man frivilligt påtagit sig ett sådant ansvar, genom till
exempel äktenskapsband, eller
därför att ens öde har förenats med dem; jag menar vår skyldighet
till våra föräldrar eller nära släktingar.
Frågeställaren: Och vad har teosofen för plikt mot sig själv?
Teosofen: Att genom det Högre kontrollera och behärska det
lägre självet. Att rena sig själv invärtes och moraliskt; att inte
frukta någon eller något förutom sitt eget samvetes tribunal. Att aldrig
handla halvhjärtat; det vill säga, om han anser det rätt att göra en
sak, så bör han göra det öppet och oförskräckt, och om
han anser det orätt, så bör han inte alls befatta sig därmed. Det är teosofens plikt att lätta sin börda genom att
tänka på Epiktetus visa
aforism: ”Låt ingen grundlös kritik, som dumma människor sprider om
dig, hindra dig från att göra din plikt, ty du har ingen makt att
hindra deras klander och behöver därför inte bry dig om det.”
Frågeställaren: Men antag att en medlem av ert samfund skulle
försvara sin oförmåga att utöva altruism gentemot andra människor, genom
talesättet ”man bör se om sitt eget hus först”; och förklarar att han varken har tid eller
pengar att utöva välgörenhet mot mänskligheten eller ens mot någon enda
enskild människa – vilka regler har ni i ett sådant fall?
Teosofen: Inga svepskäl överhuvudtaget kan ge en människa rätt
att säga, att hon inte kan göra något för andra. ”Genom att utföra rätt
handling på rätt plats kan en människa göra hela världen till sin
gäldenär”, säger en engelsk författare. Att ge en bägare friskt vatten i
rätt tid till en törstig vandrare är en ädel plikt och mer värd än att
ge ett dussin middagar i otid till folk som har råd att betala för sig.
Ingen människa kommer någonsin att bli teosof, om hon inte redan
är det inom sig; men hon kan ändå förbli en medlem i Samfundet. Vi har
inga regler som kan tvinga en person att bli en praktisk teosof, om han
själv inte önskar bli det.
Frågeställaren: Varför går han då överhuvudtaget in i
samfundet?
Teosofen: Det vet han bäst själv som gör det. Här
återigen har vi ingen rätt att på förhand döma en person, inte ens om
han skulle ha hela samhället emot sig och jag ska förklara varför. I våra
dagar är vox populi (så länge som vi menar de bildades röst
åtminstone) inte längre vox dei, [*] utan fördomens, de
själviska motivens röst och dömer ofta en människa på grund av
impopularitet. Vår plikt är att så frön så vitt och brett som möjligt
inför framtiden, och se
till så att utsädet är gott; inte att stanna och fråga varför vi
ska
göra så eller hur och varför vi är förpliktade att offra vår tid,
eftersom det inte blir vi själva som i kommande dagar får bärga skörden.
___________________________
[*] Det finns en klassisk
frågeställning från medeltiden som konstaterar vox populi vox Dei,
dvs att folkets röst är Guds röst.
(Från Homeros, Odysséen) Ö.a.
OM KÄRLEKSVERK
Frågeställaren: Hur ser ni teosofer på de kristnas plikt att
utöva kärlek?
Teosofen: Vilken kärlek menar du? Är det ett
kärleksfullt sinnelag eller en praktisk kärleksverksamhet på det fysiska
planet?
Frågeställaren: Jag menar praktisk kärleksverksamhet, eftersom
tanken om Universellt Broderskap i sig måste innefatta ett kärleksfullt
sinnelag.
Teosofen: Då tänker du på att praktiskt föra ut de budord som
gavs av Jesus i Bergspredikan?
Frågeställaren: Alldeles så.
Teosofen: Varför i så fall kalla dem ”kristna”? Trots er
Frälsare predikade och praktiserade dem, är deras utövande det som de kristna
i våra dagar minst av allt tänker på.
Frågeställaren: Och likväl finns det många som tillbringar
sina liv genom att göra kärleksverk?
Teosofen: Ja, med en liten del av sitt överflöd.
Men visa mig den kristne bland de mest människoälskande, som
skulle ge till den som skälver av sköld och utsvultne tjuven – vilken vill
stjäla hans jacka – även hans ytterrock; eller vänder sin högra kind
till åt den som slog honom på den vänstra, och aldrig känna sig sårad av det
i tanken?
Frågeställaren: Men ni måste komma ihåg att dessa föreskrifter
inte får tas bokstavligt. Tiden och omständigheterna har förändrats
sedan Kristus’ dagar. Dessutom talade han i liknelser.
Teosofen: Men varför lär inte era kyrkor ut att läran om
fördömelsen och helveteselden också skall förstås som en liknelse?
Varför insisterar några av era mest populära präster på
bokstavstolkningen av helveteseldarna och den ”asbestliknande” själens
fysiska tortyr, medan de i realiteten medger att dessa ”liknelser”
bör förstås såsom ni menar? Om den ena är en ”liknelse” så bör även den andre
vara det. Om helveteselden är en bokstavlig sanning, då måste
också Kristus’ budord i bergspredikan följas bokstavligen. Och jag säger
er att många – i likhet med greve Leo Tolstoj och mer än en teosof –
vilka inte tror på Kristus´ gudom, ändå bokstavligen lever efter dessa
universella budord; och många fler goda kvinnor och män skulle göra det
samma, om de inte vore förvissade om att en sådan livsväg mycket troligt
skulle få dem att hamna på dårhus – så kristna är era lagar!
Frågeställaren: Men säkerligen vet alla att miljoner och åter
miljoner årligen offras på både privata och allmäna välgörenhetsanstalter?
Teosofen: Jo för all del; hälften fastnar
hos mellanhänderna innan den kommer fram till de behövande; medan en
stor del eller återstoden hamnar hos yrkestiggarna, sådana som är för
lata att arbeta, och kommer på så sätt inte de behövande till godo, de
som verkligen lever i misär och lidande. Har ni inte hört att det första
resultatet av det
stora flödet av välgörenhet över East End i London
innebar att hyrorna i Whitechapel höjdes med omkring 20 procent?
Frågeställaren: Vad vill ni i så fall göra?
Teosofen: Handla individuellt och inte kollektivt; följ nordbuddhismens föreskrifter: ”Ge aldrig mat åt en hungrande
mun genom en
annans hand”; ”Låt aldrig din grannes (en tredje persons) skugga
komma i mellan dig själv och föremålet för din välgörenhet”; ”Ge aldrig
solen tid att torka en tår, innan du själv har torkat bort den”. Och vidare
”Ge aldrig pengar till den behövande eller mat till prästen, som tigger
vid din dörr, genom ditt tjänstefolk, så att dina pengar inte
förminskar tacksamheten och din mat förvandlas till galla”.
Frågeställaren: Men hur kan detta tillämpas praktiskt? ,
Teosofen: Det teosofiska begreppet om kärleksverk innebär
ett personligt bemödande för andra; en personlig
barmhärtighet och välvilja; ett personligt intresse för välfärd
hos dem som lider; en personlig medkänsla, omtänksamhet och
hjälpsamhet i deras bekymmer och behov. Vi teosofer tror inte på att ge
pengar (märk väl, om vi hade några) genom andra människors händer eller
organisationer. Vi tror oss ge en tusenfalt större kraft och verkan till
pengarna genom vår personliga kontakt och sympati med de behövande.
Vi tror på att lindra själens hunger lika
mycket, om inte mer än magens
tomhet, ty
tacksamhet gör mera gott åt den människa som känner den, än åt den
[människa] som den kändes för. Var finns tacksamheten eller de ädla känslor som era ”miljoner pund”
borde framkalla? Visar det sig i det hat, som de fattiga i East-End känner för de
rika, i oroligheterna och det anarkistiska partiets tillväxt eller hos
dessa tusentals olyckliga, arbetande flickor, offren för detta systems
svältlöner, vilka dagligen dessutom tvingas att gå på gatan för sitt
uppehälle? Tackar era hjälplösa, gamla män och kvinnor er för
fattighusen; eller era fattiga för de skadligt ohälsosamma bostäder, i
vilka de tillåts att föda upp nya generationer av sjukliga, skrofulösa
barn [barn med en sorts körteltuberkulos], behäftade med rakitis, enbart för att fylla fickorna på de
omättliga Shylocks som äger husen? Därför faller det sig så att varje
guldmynt av alla dessa ”miljoner” – vilka lämnats som bidrag av goda och så kallade
barmhärtiga människor – landar som en brännande förbannelse istället för
en välsignelse på de fattiga som dessa skulle hjälpa. Vi kallar detta
att generera nationell karma och dess resultat kommer att bli
förfärligt på räkenskapens dag.
TEOSOFI FÖR MASSORNA
Frågeställaren: Och ni tror att teosofin skulle kunna träda in
och hjälpa till att ta bort dessa onda inslag som existerar i vårt moderna livs
fientliga förhållanden?
Teosofen: Om vi hade mer pengar och om inte de flesta teosofer
måste arbeta för sitt dagliga bröd, tror jag fullt och fast att vi
skulle kunna göra det.
Frågeställaren: Hurdå? Förväntar ni er att era läror någonsin
kan få grepp om de olärda massorna, då de är så dunkla och svåra att
välutbildade människor knappast kan förstå dem?
Teosofen: Ni glömmer en sak, att det just är er moderna,
mångomskrutna utbildning, som försvårar er förståelse för teosofin. Ert
förnuft är så fullt av intellektuella småsaker och förutfattade meningar
att er naturliga intuition och förnimmelse av sanningen inte kan
agera. Människan behöver ingen metafysik eller utbildning för att förstå
de stora sanningarna om Karma och Reinkarnation. Se på de miljoner
fattiga och outbildade buddhister och hinduer, där Karma och
Reinkarnation är hållbara verkligheter, helt enkelt därför att deras
förnuft aldrig har slagits i bojor och förvridits genom att bli
intvingade i onaturliga hjulspår. Deras mänskliga inneboende känsla av
rättvisa har aldrig blivit perverterad genom att de har fått höra att
deras synder skulle förlåtas dem därför att en annan människa har gått i
döden för deras skull. Och buddhisterna, märk väl, lever upp till sin
tro utan att gnälla på karma eller det de betraktar som en rättvis
bestraffning; medan den kristna befolkningen varken lever upp till sitt
moraliska ideal eller förnöjsamt accepterar sin lott. Av detta följer
gnäll och otillfredsställelse och en intensivare i kamp för tillvaron i
västerlandet.
Frågeställaren: Men denna förnöjsamhet, som ni prisar så
mycket, skulle rycka undan all motivation för att anstränga sig och leda
framstegen till ett stillastående.
Teosofen: Och vi teosofer säger att ert skrytande med framsteg och er civilisation inte är ett dugg bättre än en hop
irrbloss fladdrande över ett kärr, som utdunstar en giftig, dödande
miasma. Och detta därför att vi ser själviskhet, brott, omoral och alla
tänkbara olyckor slår ner på det olyckliga människosläktet från denna
Pandoras ask, som ni kallar en framstegens tidsålder, och som ökar
pari passu [i jämna steg] med er materiella civilisations tillväxt.
Till ett sådant pris så är det bättre med trögheten och inaktiviteten i
de buddistiska länderna, vilka har uppstått enbart som en följd av
århundraden av politiskt slaveri.
Frågeställaren: Då är alltså all denna metafysik och
mysticism, som ni sysselsätter er så mycket med, helt betydelselös?
Teosofen: För massorna, som enbart behöver praktisk ledning
och stöd har den inte så stor betydelse; för de bildade, de naturliga
ledarna för massorna, de vars tankesätt och handling förr eller senare
kommer att bli antagna av dessa massor, är de av den största betydelse.
Det är endast med hjälp av filosofin som en intelligent och bildad
människa kan undvika det intellektuella självmordet genom att tro på det
blinda ödet; och det är endast genom att assimilera den strikta
kontinuiteten och det logiska sammanhanget i de österländska – för att
inte tala om de esoteriska – lärorna som hon kan inse deras sanning. Övertygelse
föder entusiasm, och ”entusiasm”, säger Bulwer Lytton, ”är ärlighetens
genius och sanningen vinner inga segrar utan henne”; medan Emerson
anmärker mycket sanningsenligt att ”varje stor och ingripande rörelse i
världens annaler är entusiasmens triumf”. Och vad frambringar en sådan
känsla mer än en filosofi så stor, så konsekvent, så logisk och så
allomfattande som våra Österländska Läror?
Frågeställaren: Och likväl är dess fiender ganska talrika och
för var dag skaffar sig teosofin nya motståndare.
Teosofen: Och detta bevisar precis dess inre förträfflighet
och värde. Människor hatar enbart det som de fruktar och ingen viker av
på sin väg för att angripa det som varken är hotfullt eller höjer sig
över det medelmåttiga.
Frågeställaren: Hoppas ni en dag kan överföra denna entusiasm
till massorna?
Teosofen: Varför inte? Eftersom historien beskriver att
massorna antog buddismen med entusiasm, emedan, som förut nämnts den
praktiska konsekvensen av denna etiska filosofi fortfarande visar sig i
den låga procentsatsen brott bland buddistiska befolkningar jämfört med
varje annan religion. Huvudpunkten är att rycka upp denna så
fruktbara rot till all brottslighet och omoral – tron på möjligheten att
man kan undkomma följderna av sina egna handlingar. Lär dem en gång för
alla den största av alla lagar, Karma och
Reinkarnation, och de kommer inom sig förnimma känslan av människonaturens
sanna värdighet; de kommer att vända sig bort från ondskan och fly från det
precis som de skulle göra om det gällde en fysisk fara.
HUR MEDLEMMAR KAN
HJÄLPA SAMFUNDET.
Frågeställaren: Hur tänker du dig att medlemmarna i ert
Samfund skall kunna hjälpa till i arbetet?
Teosofen: För det första, genom att studera och förstå de teosofiska
lärorna, så att de kan lära andra, särskilt de unga. För det andra, genom
att utnyttja varje tillfälle att tala med folk och förklara för dem vad
teosofi är och vad det inte är; genom att undanröja missförstånd och
väcka ett intresse för ämnet. För det tredje, genom att medverka till att
sprida vår litteratur, köpa böcker om de har råd, låna ut och ge bort
dem och förmå sina vänner att göra det samma. För det fjärde, att med
varje medel som står till buds försvara Samfundet mot de orättvisa
beskyllningar som utslungas mot det. För det femte, det viktigaste av
allt, genom sina egna liv, som levande exempel..
Frågeställaren: Men all denna litteratur, som du tycker är så
viktig att sprida, finner jag inte har så stort praktiskt värde när det
gäller att hjälpa mänskligheten. Litteratur är väl ingen praktisk
kärleksverksamhet?
Teosofen: Där tänker vi annorlunda. Vi menar att en god bok
ger näring åt folks tankar, får deras förnuft att bli starkare och
renare och hjälper dem att förstå sanningar, som de förut dunkelt anat
men inte kunnat formulera – vi framhåller att en sådan bok har en
påtaglig, äkta inverkan för det goda. Angående det du kallar praktisk
välgörenhet, till nytta för våra medmänniskors fysiska välfärd, gör vi
det lilla vi kan; men som jag tidigare sagt, många av oss är fattiga,
medan Samfundet själv inte ens har pengar att betala dess arbetande
personal. Alla vi som arbetar för Samfundet gör det gratis och skänker
dessutom i många fall pengar. De få som har medel att bedriva vad man
kallar för välgörenhet följer de buddhistiska föreskrifterna genom att
själv utföra gärningarna, inte genom ombud eller genom att offentligt
skänka till välgörenhetsfonder. Vad teosofen framför allt måste
göra är att glömma sin personlighet.
VAD EN TEOSOF INTE BÖR GÖRA.
Frågeställaren: Har ni inom ert Samfund några förbudslagar eller
regler för teosofer?
Teosofen: Ja, många, men ingen av dem är påtvingade. De ger
uttryck för vår organisations ideal – men den praktiska tillämpningen av
dessa regler måste vi överlåta till medlemmarnas egen omdömesförmåga.
Olyckligtvis är människornas förnuftstillstånd i det nuvarande
århundradet sådant, att om vi skulle yrka på dessa
reglers tillämpning skulle ingen man eller kvinna våga inträda i det
Teosofiska Samfundet. Det är just detta som tvingar mig att betona
skillnaden mellan den sanna teosofin och dess hårt kämpande och
välmenande, men fortfarande ovärdiga redskap, det Teosofiska Samfundet.
Frågeställaren: Får man fråga, vilka dessa farliga rev är i teosofins öppna hav?
Teosofen: Ja, du får gärna kalla dem rev, då mer än en annars
så ärlig och välmenande medlems teosofiska kanot slagits till spillror
mot dessa rev! Och likväl borde det vara den lättaste sak i världen att
undvika vissa saker. Till exempel, här finns en rad sådana negativa
plikter, bakom vilka de positiva teosofiska plikterna döljer sig: –
Ingen teosof bör stillatigande lyssna till elaka rykten eller
skvaller som sprids om det Teosofiska Samfundet, eller oskyldiga
människor, oavsett om de är medlemmar eller utomstående.
Frågeställaren: Men tänk om det man får höra är sant, eller
skulle kunna vara det utan att man vet om det?
Teosofen: Då måste du skaffa dig säkra bevis för
påståendet och opartiskt höra båda sidor innan du låter anklagelsen
passera
oemotsagd. Du har ingen rätt att tro något ont tills du fått obestridliga
bevis på uttalandets riktighet.
Frågeställaren: Och vad skulle du göra sedan?
Teosofen: Medlidande och överseende, människokärlek och
fördragsamhet, bör alltid göra oss benägna att ursäkta våra bröder som
syndat och inte allt för hårt döma dem som gått
vilse. En teosof bör aldrig glömma att ta hänsyn till människonaturens brister och svagheter.
Frågeställaren: Bör han i sådana fall förlåta allt?
Teosofen: Ja, särskilt om han själv är föremål för
försyndelsen.
Frågeställaren: Men om han i det sammanhanget riskerar att
skada andra eller medverkar till att andra blir skadade, hur bör
han då handla?
Teosofen: Han bör göra sin plikt, det som hans samvete och
högre natur intalar honom att göra; men först efter moget övervägande.
Rättvisa består i att inte skada någon levande varelse; men rättvisan
bjuder oss också att aldrig tillåta att några oskyldiga, ja inte ens en
enda, skadas genom att vi låter den skyldige slippa undan.
Frågeställaren: Har du några fler negativa förbehåll?
Teosofen: Ingen teosof bör vara tillfreds med ett onyttigt och
ytligt liv, vilket inte är bra för honom själv och än mindre för andra.
Om han är oförmögen att arbeta för mänskligheten, så kan han arbeta för
de få i hans omgivning som behöver hans hjälp och på så sätt göra en
insats som främjar teosofins sak.
Frågeställaren: För detta fordras en exceptionell läggning och
många skulle i det avseendet stå sig slätt.
Teosofen: I så fall borde de stanna utanför det T.S. i stället för att segla under falskt flagg. Man begär inte mer
av någon än han kan ge, det må gälla hängivenhet, tid, arbete eller
pengar.
Frågeställaren: Har du fler regler?
Teosofen: Ingen aktiv medlem bör fästa alltför stor vikt vid
sin egen personliga utveckling eller färdighet i teosofiska studier;
utan måste snarare vara beredd att utföra så mycket altruistiskt arbete
som står i hans makt. Han borde inte låta hela den tunga arbetsbördan
och ansvaret för den Teosofiska Rörelsen vila på ett fåtal hängivna
medarbetares axlar. Varje medlem bör känna som sin plikt att ta sin
beskärda del i det gemensamma arbetet och stödja det med alla medel som
står i hans makt.
Frågeställaren: Detta verkar rimligt. Vad finns mer att säga?
Teosofen: Ingen teosof får sätta sin personliga fåfänga eller
sina känslor framför Samfundets anseende som helhet. Han som offrar den
senare eller andra människors rykte på sin egen fåfängas, sina
världsliga intressens eller sitt högmods altare, bör inte tillåtas att
kvarstå som en medlem. En enda cancerskadad lem sprider ohälsa i hela
kroppen.
Frågeställaren: Är det varje medlems skyldighet att lära och
förkunna teosofi åt andra?
Teosofen: Ja, det är det verkligen. Ingen medlem har rätt att
förbli passiv under förevändningen att han vet för lite för att undervisa.
Han kan alltid vara säker på att hitta andra som vet ännu mindre än han
själv. Och det är inte förrän man försöker undervisa andra som man också
upptäcker sin egen okunnighet och vill avhjälpa den. Men detta är en
mindre klausul.
Frågeställaren: Å andra sidan, vilken anser du själv är den
viktigaste av dessa negativa teosofiska plikter?
Teosofen: Att alltid vara beredd att känna igen och erkänna
sina fel. Att hellre göra fel genom överdrivet beröm än genom för låg
uppskattning av sin nästas ansträngningar. Att aldrig baktala eller
skvallra om en annan människa. Att alltid öppet och direkt tala om för
en annan människa, vad du har emot henne. Att aldrig föra vidare
ofördelaktiga yttranden som du hört riktats mot andra och aldrig ruva på
hämnd mot dem som skadat dig.
Frågeställaren: Men tycker du inte, att det ofta är farligt att
säga folk sanningen rakt i ansiktet? Jag känner till en av era medlemmar, som
blev djupt förnärmad, lämnade Samfundet och blev dess bittraste fiende,
bara därför att man sagt honom några obehagliga sanningar rakt i
ansiktet, och klandrat honom för dessa..
Teosofen: Sådana har vi haft många. Ingen medlem, vare sig
framstående eller obetydlig har någonsin lämnat oss utan att bli en
bitter fiende.
Frågeställaren: Hur förklarar du det?
Teosofen: Saken är högst enkel. Efter att i de flesta fall har varit Samfundet
varmt hängivna till en början och
överöst det med de mest överdrivna lovord, är den enda möjliga ursäkt en
sådan avfälling kan anföra för sitt senare handlingssätt och sin tidigare
kortsynthet att framstå som ett oskyldigt och vilselett offer,
och på så sätt kasta sin egen skuld på Samfundet i allmänhet och på dess
ledare i synnerhet. Sådana personer påminner oss om den gamla myten om
mannen som hade ett vanställt ansikte och som krossade sin spegel under
förevändningen att den återspeglade hans ansiktsuttryck på ett förvridet
sätt.
Frågeställaren: Men vad är det som får dessa människor att
vända sig mot Samfundet?
Teosofen: Nästan i varje fall är det sårad fåfänga i en eller
annan form. I allmänhet därför att deras utlåtande och råd inte
blivit upptagna såsom slutlig auktoritet; eller därför att de tillhör
dem som hellre skulle vilja styra i helvetet än att tjäna i himmelen.
Därför att de, i kort, inte kan nöja sig med att stå tillbaka för någon
eller något. Så exempel var det en medlem – en verklig ”herr Orakel” –
som kritiserade och förtalade nästan varje medlem i T.S. både inför utomstående och teosofer, under förevändning att de
var oteosofiska och han klandrade dem för just det som han hela
tiden själv gjorde. Slutligen lämnade han Samfundet och uppgav som skäl
sin djupa övertygelse att vi alla vore (särskilt Grundarna) – BEDRAGARE!
En annan, som på alla möjliga sätt skapat intriger för att komma i
spetsen för en stor sektion av Samfundet, vände sig, då han fann att
medlemmarna inte ville ha honom, emot grundarna och T.S.
och blev deras bittraste fiende, kritiserade en av dem närhelst han kom
åt, därför att den senare inte kunde och inte ville tvinga honom
på medlemmarna. Detta var helt enkelt ett fall av överdriven, sårad
fåfänga. Åter en annan ville utöva svart magi, och gjorde det
faktiskt – det vill säga han utövade ett obehörigt, personligt
psykologiskt inflytande på vissa medlemmar, under
hängivenhetens och alla teosofiska dygders täckmantel. När detta förhindrades, bröt denne
medlem med teosofin, och förtalar och beljuger samma olyckliga ledare på
det mest giftiga sätt och strävar efter att upplösa Samfundet genom att
nedsvärta ryktet hos dem, vilka denne värdige ”medlem” inte lyckades
bedra.
Frågeställaren: Vad kan ni göra med sådana karaktärer?
Teosofen: Lämna dem åt deras karma. Bara för att en person gör
ont, är detta inget skäl för andra att göra det.
Frågeställaren: Men om vi återvänder till förtalet, var går
skiljelinjen mellan att baktala och befogad kritik? Är det
inte ens plikt att varna sina vänner och grannar mot dem som man vet är
farliga att umgås med?
Teosofen: Om vi tillåter dem att fortsätta ohämmat kan andra
människor bli skadade av detta, då är det helt säkert vår plikt att
undanröja faran genom att i enskildhet varna dem. Men ingen anklagelse,
sann eller falsk, mot en annan människa borde någonsin spridas ut. Om
ryktet är sant, och felet inte drabbar någon annan än syndaren, bör
man lämna honom åt hans karma. Om det är falskt, har ni undvikit att öka
orättvisan i världen. Håll därför tyst om sådana saker för alla
som inte är direkt berörda. Men om din försiktighet och tystnad kan
skada andra eller sätta dem i fara, då säger jag: Tala sanning,
kosta vad det kosta vill! Och tillägger med Annesley: ”Rådfråga plikten,
inte följderna.” Det finns fall, då man tvingas utropa, ”Bort med
försiktigheten, hellre än att låta den hindra plikten.”
Frågeställaren: Jag kan tänka mig, om ni fullföljer denna
grundsats, så får ni också skörda rätt mycket bekymmer!
Teosofen: Det gör vi också. Vi måste medge att vi nu är
utsatta för samma hån som de första kristna. ”Se hur dessa teosofer
älskar varandra!” Skulle kunna sägas om oss utan en skymt av orättvisa.
Frågeställaren: Då ni själv medger att det finns åtminstone
lika mycket om inte mer förtal, skvaller och gräl inom T.S. som inom de kristna kyrkorna, för att nu inte tala om
vetenskapliga samfund – vad är då detta för slags Broderskap, om jag får
fråga?
Teosofen: För närvarande av ett mycket miserabelt slag, och
tills det blivit omsorgsfullt siktat och
omorganiserat, inte bättre än alla andras. Men kom ihåg, att människonaturen är densamma inom
som utom det Teosofiska Samfundet. Dess medlemmar är inga helgon:
de är i bästa fall syndare, som strävar efter att bli bättre och är
utsatta för återfall till följd av personlig svaghet. Lägg till detta
att vårt ”Broderskap” inte är någon ”erkänd” eller etablerad
organisation och står så att säga utanför juridikens råmärke. Dessutom
befinner den sig i ett kaotiskt tillstånd och är orättvist mer
impopulärt än något annat samfund. Är det då så underligt att
medlemmar, som misslyckas i att förverkliga Samfundets ideal, träder ur
det, söker sympati och skydd hos våra fiender, och utgjuter all sin galla
och bitterhet i deras alltför villiga öron! Medvetna om att de kommer
att finna stöd, sympati och en villighet att tro på varje anklagelse, om
än aldrig så absurda, och då det tilltalar dem så hastar de iväg, och talar
vitt och brett om Teosofiska Samfundet, och utgjuter sin vrede mot den
oskyldiga spegeln, vilken alltför troget reflekterar deras egna
ansiktsdrag. Människor förlåter aldrig dem som de skadat.
Känslan av den välvilja de rönt, återbetalas med otacksamhet som driver
dem till förtvivlade försök att rättfärdiga sig inför världen och sina egna
samveten. Den förra är blott alltför beredd att tro på allt som sägs mot
ett Samfund som hon hatar. De senare – men jag vill inte säga mer, jag
fruktar att jag sagt alltför mycket.
Frågeställaren: Er ställning verkar inte vara så avundsvärd.
Teosofen: Det är den inte heller. Men tycker ni inte att det måste
finnas något mycket ädelt, mycket upphöjt och mycket sant bakom
Samfundet och dess filosofi, då ledarna och grundarna av rörelsen likväl
fortsätter att arbeta för det med hela sin kraft? De offrar för det all
sin bekvämlighet, all världslig lycka och framgång, ja till och med sitt
goda namn och rykte – ständigt sin heder – för att i gengäld ta emot
oavbrutna och ändlösa smädelser, oförsonlig förföljelse, outtröttligt
förtal, ständig otacksamhet och missuppfattningar angående deras bästa
bemödanden, hugg och stötar från alla håll – när de genom att helt
enkelt lägga ner sitt arbete omedelbart skulle känna sig befriade från
allt ansvar, skyddad från varje ytterligare anfall.
Frågeställaren: Jag erkänner att jag är förvånad över en sådan
ihärdighet och jag undrar varför ni gjort allt detta.
Teosofen: Tro mig, inte är det för eget nöjes skull; endast i
hopp om att kunna utbilda några få individer så att de kan föra vidare
vårt arbete för mänskligheten genom det ursprungliga programmet när
Grundarna är döda och borta. De har redan funnit några få sådana ädla och hängivna
själar, som kan efterträda dem. Tack vare dessa få, skall kommande
generationer finna vägen till frid något mindre törnbeströdd och lite
bredare, och på så sätt kommer allt detta lidande att ge goda resultat
och självuppoffringarna har inte varit förgäves. För närvarande är
Samfundets viktigaste uppgift att så frön i människornas hjärtan, frön
som
så småningom kan spira och under mer gynnsamma omständigheter leda till
hälsosamma reformer som ger mer lycka för massorna än vad de
hittills fått uppleva.
