Nyckeln till Teosofin Online - kapitel 14 - De Teosofiska Mahatmorna av Helena Blavatsky

ÄR DE “LJUSANDAR “ ELLER “FÖRDÖMDA GOBLINER”?

Frågeställaren: Vilka är egentligen dessa, som du kallar era ”Mästare”? Några säger att de är ”Andar” eller en annan sorts övernaturliga varelser, andra åter kallar dem ”myter”.

Teosofen: De är inget av detta. En gång har jag hört någon utomstående säga till en annan att de var en sorts manliga sjöjungfrur, vad nu en sådan varelse kan vara. Men om ni lyssnar till vad folk säger, kommer ni aldrig att få en sann uppfattning om dem. Först av allt är de levande människor, födda som vi och dömda att dö likt varje annan dödlig människa.

Frågeställaren: Ja, men ryktet påstår att några av dem har en ålder på tusen år. Är detta sant?

Teosofen: Lika sant som det Meredith [*] berättar om den mirakulösa hårväxten på Shagpats huvud, som inte på något sätt lät sig stävjas. Så kan inte heller någon teosofisk rakkniv fått bukt på dessa rykten. Ju mer vi försöker att upplysa folket och ju mer vi förnekar dem, ju absurdare blir fantasierna. Jag har hört om Methusalah, [**] att han blev 969 år gammal; men eftersom jag inte var tvungen att tro på det, har jag skrattat åt påståendet, varför jag genast av många blev betraktad som en hädisk kättare.
________________________

[*] The Shaving of Shagpat , En arabisk Allegori, utgiven 1856 av George Meredith, 1828-1909. Ö. a.

[**] För Metusala/Metusalem, se 1 Mos 5:27. Ö. a.

Frågeställaren: Ärligt talat, överlever de inte den vanliga människoåldern?

Teosofen: Vad kallar ni en vanlig människoålder? Jag kommer ihåg att jag läst i Lancet om en mexikan som nästan blev 190 år; men jag har aldrig hört talas om någon, lekman eller Adept, som kunnat leva ens hälften av de år som tilldelats Methusalah. Några Adepter överskrider betydligt vad som anses vara en normal livsålder; likväl finns det inget mirakulöst i detta, och endast några få av dem är angelägna om att leva mycket länge.

Frågeställaren: Vad betyder egentligen ordet ”Mahatma”?

Teosofen: Helt enkelt en ”stor själ”, stor genom moralisk upphöjdhet och intellektuell insikt. Om benämningen stor kan ges till en supig soldat som Alexander, varför skulle vi då inte kalla dem ”Stora” som uppnått ännu större segrar när det gäller Naturens hemligheter, än vad Alexander någonsin vunnit på slagfältet? Dessutom är termen indisk och ett mycket gammalt ord.

Frågeställaren: Och varför kallar ni dem ”Mästare”?

Teosofen: Vi kallar dem ”Mästare” därför att de är våra lärare; och därför att det är från dem som vi fått alla de teosofiska sanningarna, hur ofullständigt än somliga av oss har framställt dem och andra åter förstått dem. De är män av stor lärdom och ännu större helighet i sin levnad, och vi benämner dem Invigda. De är inte asketer i vanlig mening, fastän de förvisso håller sig på avstånd från västvärldens oro och strid.

Frågeställaren: Men är det inte själviskt att isolera sig på detta sättet?

Teosofen: Vari ligger själviskheten? Visar inte Teosofiska Samfundets öde till fullo att världen varken är redo att erkänna dem eller att dra nytta av deras undervisning? Vad nyttar det till om professor Clerk Maxwell skulle undervisa en klass småpojkar i multiplikationstabellen? Dessutom isolerar de sig endast från västerlandet. I sitt eget land rör de sig lika öppet som andra människor.

Frågeställaren: Tillskriver ni inte dem övernaturliga krafter?

Teosofen: Som jag redan sagt er, så tror vi inte på övernaturliga krafter. Hade Edison levt och uppfunnit sin fonograf för två hundra år sedan, skulle han högst sannolikt blivit bränd tillsammans med den och alltsammans skulle tillskrivas djävulen. De krafter dessa män utövar är helt enkelt en utveckling av förmågor som ligger latent hos varje man och kvinna, och vars existens till och med den officiella naturvetenskapen börjar erkänna.

Frågeställaren: Är det sant att dessa män inspirerar några av era författare och att många, om inte alla av era teosofiska arbeten skrevs under deras diktamen?

Teosofen: Några är det. Det finns ställen som fullständigt och ordagrant är dikterade av dem, men i de flesta fall har de bara inspirerat idéerna och lämnat den litterära formen till författarna.

Frågeställaren: Men detta är i sig själv mirakulöst; i själva verket är det ett mirakel. Hur kan de göra så?

Teosofen: Min bästa herre, ni har fallit offer för ett stort misstag, men det kommer inte att dröja länge förrän vetenskapen själv kommer att motbevisa era argument. Varför skulle det vara ett ”mirakel”, som ni kallar det? Ett mirakel antas betyda en övernaturlig verksamhet, då det däremot i verkligheten inte finns någonting över eller bortom NATUREN och Naturens lagar. Bland de många former av ”mirakel” som har blivit erkända av den moderna vetenskapen finns hypnotism, och en sida av denna kraft är känd som ”suggestion”, en form av tankeöverföring, som med framgång använts för att bekämpa vissa fysiska sjukdomar och så vidare. Inom en inte alltför avlägsen tid kommer den vetenskapliga världen tvingas erkänna att det existerar samma grad av växelverkan mellan ett förnuft och ett annat, oavsett avståndet, som mellan två kroppar i nära kontakt med varandra. När två förnuft står i sympatisk förbindelse med varandra, och de instrument genom vilka de verkar är i magnetiskt och elektriskt hänseende samstämda, finns det ingenting som hindrar överföring av tankar, från den ena till den andra, när de så önskar; och eftersom förnuftet inte är av vidrörbar natur, så att avståndet skulle kunna skilja det från föremålet för dess kontemplation, blir följden att den enda skiljemur som kan existera mellan två förnuft är en olikhet i TILLSTÅNDET. Så om detta senare hinder kan överbryggas, vart har då ”miraklet” i tankeöverföring tagit vägen, oavsett avståndet?

Frågeställaren: Men ni måste medge att hypnotism inte gör någonting så mirakulöst eller underbart som det vi nyss talade om.

Teosofen: Tvärtom, det är ett fullt konstaterat faktum att en hypnotisör kan påverka hjärnan hos sitt objekt genom sina tankar och till och med genom ord, som kommer till uttryck genom objektets organism; och fastän dessa fenomen, som framkallas genom denna metod av verklig tankeöverföring, hittills är få till antalet, förmodar jag att ingen kan uttala sig om, hur långt de lagar, som gör sig gällande vid deras framställande, skall kunna sträcka sina verkningar, då de i framtiden blivit mer vetenskapligt fastställda. Och om sådana resultat på detta sätt kan framställas av den som saknar kunskap i hypnotismens grunder, vad kan då hindra en Adept med psykiska och andliga krafter att frambringa sådana resultat, vilka ni med er nuvarande begränsade kunskap om dess lagar, därför skulle kallas ”mirakulösa”?

Frågeställaren: Men varför inte låta våra medicinare göra experiment och pröva om de kunde komma lika långt? [*]

Teosofen: Först och främst, därför att de inte är Adepter med fullkomlig kännedom om de Psykiska och Andliga rikenas hemligheter och lagar, utan materialister, rädda att gå utanför materiens smala hjulspår; och för det andra därför att de för närvarande måste misslyckas, faktiskt ända tills de bringas att erkänna att sådana krafter kan uppnås.
________________________

[*] Till exempel sådana som professor Bernheim och doctor C. Lloyd Tuckey i England; professorna Beaunis och Liegeois i Nancy; Delboeuf i Liege; Burot och Bourru i Rochefort; Fontain och Sigard i Bordeaux; Forel i Zurich, och doktorerna Despine i Marseilles; Van Renterghem och van Eeden i Amsterdam; Wetterstrand i Stockholm; Schrenck-Notzing i Leipzig och många andra framträdande medicinare och författare.

Frågeställaren: Och kunde de inte undervisas?

Teosofen: Inte förrän de först blivit förberedda, genom att låta det materialistiska slagget som de ackumulerat i sina hjärnor röjas ur vägen ända till sista atomen.

Frågeställaren: Detta är högst intressant. Säg mig, har Adepterna inspirerat många av era teosofer eller dikterat för dem?

Teosofen: Nej, tvärtom bara några få. Sådana verksamheter kräver särskilda betingelser. En samvetslös men skicklig Adept från ”Det Svarta Brödraskapet” (vi kallar dem ”Skuggans Bröder” eller Dugpas) har mycket färre svårigheter att arbeta under. Eftersom han inte har några lagar av andligt slag som begränsar hans verksamhet, kan en sådan Dugpa (”trollkarl”) utan ceremonier skaffa sig makt över vilket förnuft som helst, och helt underkasta det sina onda krafter. Men våra Mästare gör aldrig någonsin detta. De har ingen rätt, såvida de inte förfaller till Svart Magi, att skaffa sig fullt herravälde över någon enda människas odödliga Jag, och kan därför endast påverka hennes fysiska och psykiska natur, vars fria vilja därvid lämnas helt opåverkad. Om därför en person inte förts i psykisk förbindelse med Mästarna och har fullkomlig tillit till och hängivenhet för sina Lärare, så får de senare varje gång stora svårigheter att överföra sina tankar till den som inte uppfyller dessa villkor, när de försöker genomtränga det kaotiska töcken som omger en sådan persons sfär. Men här är inte rätta platsen att behandla ett ämne av sådan natur. Det räcker att säga att om kraften finns, så finns det också intelligenser (kroppsliga eller okroppsliga), som leder denna kraft, och levande medvetna instrument, som överför och tar emot. Vi måste bara vara på vår vakt mot svart magi.

Frågeställaren: Men vad menar du egentligen med ”svart magi”?

Teosofen: Helt enkelt missbruk av psykiska krafter eller av någon naturhemlighet; det faktiska tillämpandet av ockulta krafter för själviska och syndfulla ändamål. En hypnotisör, som använder sig av ”suggestionens” makt för att tvinga en person att stjäla eller mörda, kallar vi en svart magiker. Den av doktor Brown-Sequard [*] i Paris uppfunna och omtalade ”föryngringsmetoden” genom en avskyvärd injektion av animal materia i människoblodet – en upptäckt som för närvarande diskuteras [detta skrevs 1889] i alla Europas tidskrifter – är, om sann, omedveten svart magi.
________________________

[*] 1889 publicerade fysiologen Charles E. Brown-Sequard den första artikeln om effekterna av ett preparat framställt ur testiklarna. Han berättade att han ur testiklarna från hund och guinea-gris framställt ett preparat som vid injektion ökat hans styrka, förbättrat hans intelligens, gjort så att han återhämtat sig från sin förstoppning och ökat hans förmåga att urinera. Detta preparat utvecklades under kommande år så att runt 1950 började idrottsmänexperimentera med AAS. I Sverige rapporterades i mitten av 1970-talet att det var mycket vanligt med AAS hos idrottsmännen. Anabola-androgena steroider är syntetiska derivat av det manliga könshormonet, testosteron, vilket gör att androgena receptorer producerar både en anabol (vävnadsuppbyggande) och en androgen (förmanligande) effekt. Testosteron syntiseras i Leyding cellerna i testiklarna hos män och hos kvinnor i binjuren och äggstockarna. Syntiniseringen styrs av lutiniserande hormon (LH) vilket produceras av hypotalamus och hypofysen som i sin tur retar testiklarna till att producera testosteron. Detta representerar den negativa feedback axeln som styrs av hypofys-hypotalamus-könskörtel. Det primära substratet för produktion av testosteron är cholesterol. En man producerar ungefär 7mg testosteron/dag och en kvinna ca 0.7mg/dag. Ö.a.

Frågeställaren: Men detta är medeltida tro på häxeri och trolldom! Till och med själva lagen har upphört att tro på sådana saker?

Teosofen: Så mycket värre för lagen, då den i brist på urskiljning i dessa frågor har blivit förledd och begått mer än ett juridiskt misstag eller brott. Det är bara uttrycket med sin ”vidskepliga” klang, som förskräcker er. Skulle inte lagen straffa ett sådant missbruk av hypnotisk makt, som det jag nyss nämnt? Jo, lagen har redan utdömt i Frankrike och i Tyskland; likväl skulle den indignerat förneka att straffet tillämpats på ett brott av uppenbar svartkonst. Ni kan inte tro på kraften och verkligheten av läkares och mesmeristers (hypnotisörers) suggestionsförmåga och sedan vägra att tro på samma kraft, när den brukas i onda avsikter. Och gör ni det, så tror ni på svartkonst. Ni kan inte tro på det goda utan att tro på det onda, inte medge att det finns äkta mynt och förneka tillvaron av falska mynt. Ingenting kan existera utan dess motsats, och varken dag, ljus eller det goda skulle kunna framträda som sådant i ditt medvetande, om det inte funnits natt, mörker eller det onda som motvikt och jämförelse.

Frågeställaren: Jag har faktiskt känt personer, vilka, medan de fullkomligt trott på det som ni kallar stora psykiska eller magiska krafter, skrattat vid blotta omnämnandet av Häxeri och Svartkonst.

Teosofen: Vad visar det? Helt enkelt att de inte tänker logiskt. Återigen så mycket värre för dem. Men vi, som vet att det existerar goda och heliga Adepter, tror lika mycket på existensen av onda och oheliga Adepter, eller – Dugpas.

Frågeställaren: Men om Mästarna existerar, varför träder de inte fram inför alla människor en gång för alla och motbevisar de många anklagelser som riktas mot Helena Blavatsky och Samfundet?

Teosofen: Vilka anklagelser?

Frågeställaren: Att de inte existerar och att hon har uppfunnit dem. Att de är halmdockor, ”Mahatmor av muslin och luftblåsor”. Skadar inte allt detta hennes rykte?

Teosofen: På vilket sätt kan en sådan anklagelse verkligen skada henne? Slog hon någonsin mynt av deras påstådda existens, eller vann hon fördel och ära av det? Mitt svar är att allt hon fått är hån, förtal och smädelser, vilket skulle ha känts mycket smärtsamt, om hon inte långt tidigare lärt sig att förbli fullkomligt likgiltig för sådana falska anklagelser. För vad leder det till, när allt kommer omkring? Jo till en indirekt komplimang, som dårarna, hennes baktalare, borde ha tänkt sig för två gånger innan de uttalat, om de inte hade låtit sitt blinda hat rusat iväg. Att säga att hon har uppfunnit Mästarna leder till följande: hon måste ha uppfunnit varenda del av den filosofi som någonsin har framställts i den teosofiska litteraturen. Hon måste vara författare till de brev som ligger till grund för Esoteric Buddhism [De Invigdas Lära av A P Sinnett]; den enda nedtecknaren av alla lärosatserna i the Secret Doctrine [Den Hemliga Läran], som, om världen vore rättvis, man skulle erkänna ha bragt i dagen många av vetenskapens felande länkar, något som kanske inte upptäcks förrän om hundra år. Genom sina uttalanden, låter de också henne framstå som vida överlägsen alla de hundratals människor (många mycket lärda och inte så få av dem är vetenskapsmän), som tror på vad hon säger – eftersom hon måste ha gjort dem alla till narrar! Om de talar sanning så måste hon inom sig rymma flera Mahatmor, lagrade likt kinesiska askar, i en och samma person; eftersom det bland de så kallade ”Mahatmabreven”, vilka alla påstås vara skrivna av henne, finns många brev med helt olika skrivstilar.

Frågeställaren: Det är precis vad de säger. Men är det inte väldigt smärtfullt för henne att offentligt utropas som ”tidsålderns mest fulländade bedragerska, vars namn förtjänar att gå till eftervärlden”, såsom det står i Psykiska Sällskapets rapport?

Teosofen: Det skulle vara smärtsamt om det vore sant eller om anklagelserna kom från mindre rabiatiska materialistiska och fördomsfulla personer. Som det nu är, betraktar hon personligen hela saken med förakt och Mahatmorna skrattar enbart åt det. Sannerligen, säger jag ännu en gång, det är den största komplimangen som kan ges till henne.

Frågeställaren: Men hennes fiender påstår att de har bevisat sin sak?

Teosofen: Ja, det är väldigt lätt att på stå något sådant, då man samtidigt utnämnt sig själv till domare, jury och åklagare, som de gjort. Men vem, förutom deras direkta efterföljare och våra fiender, tror på det?

Frågeställaren: Men skickade de inte en representant till Indien för att utreda saken, eller hur?

Teosofen: Det gjorde de, och deras slutresultat vilar helt och hållet på denna herres okontrollerade uppgifter och obevisade påståenden. En advokat som läst igenom hans rapport berättade för en vän till mig att han aldrig i sin verksamhet sett ”ett så löjligt och självfördömande dokument”. Det befanns vara fullt av antaganden och ”arbetshypoteser” vilka ömsesidigt upphävde varandra. Är detta en alvarlig anklagelse?

Frågeställaren: Likväl har det skadat Samfundet mycket. Varför försökte hon då inte försvara sitt eget anseende, åtminstone inför en domstol?

Teosofen: Först därför att det är hennes plikt som Teosof att lämna alla personliga förolämpningar utan avseende. För det andra, varken Samfundet eller Helena Blavatsky har några pengar att slösa bort på en sådan rättegång. Och slutligen, därför att det skulle vara löjligt för båda att svika sina principer på grund av en attack från en flock inskränkta gamla brittiska kasterarde baggar, som har lockats att stånga dem genom en alltför upptågsrik australisk lammunge.

Frågeställaren: Detta är berömmande. Men tror du inte att det hade gjort verklig nytta för Teosofins sak, om hon officiellt hade motbevisat hela saken en gång för alla?

Teosofen: Kanhända. Men tror du att en engelsk jury eller domare verkligen skulle ha medgivit verkligheten av psykiska fenomen, även om de varit fullkomligt fria från förutfattade fördomar? Och med tanke på att de redan skulle vara emot oss genom den ”ryska spion” affären, genom anklagelsen för ateism och otro, och alla andra smädelser, som cirkulerar kring oss, måste man inse att ett sådant försök att uppnå rättvisa vid en domstol skulle ha varit mer än fruktlöst! Allt detta visste de Psykiska Forskarna mycket väl, och drog fördel på ett simpelt och ovärdigt sätt av vår ställning, för att höja sig själva över oss och rädda sig på vår bekostnad.

Frågeställaren: S. P. R. [Sällskapet för Psykisk Forskning] förnekar nu helt och hållet Mahatmornas existens. De påstår, att de från början till slut varit en romantisk berättelse, som Helena Blavatsky hopspunnit ur sin egen hjärna?

Teosofen: Gott, hon må ha gjort många mindre sinnrika saker än denna. I alla händelser så har vi inte den minsta invändning emot denna teori. Som hon alltid säger numera, så föredrar hon nästan att folk inte skulle tro på Mästarna. Hon deklarerar öppet att hon hellre skulle föredra att folk allvarligt skulle tro på den grå substansen i hennes hjärna som det enda Mahatmalandet och att hon kort och gott har utvecklat dem ur sitt eget inre medvetandes djup, än att deras namn och höga ideal skulle så skamligt vanhelgas som fallet för närvarande är. Till en början brukade hon protestera indignerat mot varje tvivel på deras existens. Nu försöker hon varken bevisa eller motbevisa det. Folk får tänka vad de vill.

Frågeställaren: Men givetvis existerar dessa Mästare, eller hur?

Teosofen: Vi försäkrar att de existerar. Ändå hjälper det oss inte mycket. Många människor, till och med några teosofer och före detta teosofer, säger att de aldrig fått några bevis på Mästarnas existens. Nåväl, då replikerar Helena Blavatsky med detta alternativa påstående: – om hon har uppfunnit dem då har hon också uppfunnit deras filosofi och den praktiska kunskap som några få har förvärvat; och vad har det i så fall för betydelse, om de existerar eller inte, då hon själv är här och hennes egen existens kan i varje fall knappast förnekas? Om den kunskap, som förmodats ha överförts av dem, till sitt innersta väsen är gott, och att den uppfattas så av så många människor med högre intelligens än medelnivån, varför då ett sådant rabalder kring denna fråga? Att hon skulle vara en bedragerska har aldrig blivit bevisat och kommer alltid att förbli sub judice; [*] däremot är det sant och ett obestridligt faktum att den filosofi, uppfunnen av vem det vara månde, som ”Mästarna” förkunnar är, när den en gång blivit rätt förstådd, ett av de mest storslagna och välgörande av alla filosofiska system. Sålunda tycks hennes baktalare, då de drivs av de mest lågsinnade känslor – såsom hat, hämndlystnad, illvilja, sårad fåfänga eller besviken äregirighet – vara fullkomligt omedvetna om att de ger det största erkännande till hennes intellektuella förmågor. Låt det vara så om de stackars tokarna vill ha det på det sättet. Helena Blavatsky har verkligen inget emot att framställas av sina fiender som en trefaldig Adept och en ”Mahatma” till på köpet. Det är enbart hennes motvilja att i sina egna ögon stå som en kråka, kråmande sig i sina påfågelfjädrar, som förmått henne att till denna dag oförtröttsamt framhålla sanningen.
________________________

[*] Oavgjort. Ö.a.

Frågeställaren: Men om ni nu har så visa och goda medarbetare i Samfundets ledning, hur kan det då komma sig att det begåtts så många misstag?

Teosofen: Mästarna leder inte Samfundet, inte ens dess grundare; och ingen har någonsin påstått detta: de bara övervakar och skyddar det. Detta är till fullo bevisat genom det faktum att inga misstag har kunnat förlama det, och inga interna skandaler, inte ens de farligaste attacker utifrån, har förmått krossa det. Mästarna ser framåt i tiden, bortom dagens problem, och varje misstag nu ger så mycket mer samlad visdom för kommande dagar. Den ”Mästare” [*] som anförtrodde sin tjänare fem pund talade aldrig om för honom hur han skulle fördubbla deras värde, inte heller hindrade han den dåraktige tjänaren från att gräva ner sitt enda pund i jorden. Var och en måste skaffa sig visdom genom egen erfarenhet och efter egen förtjänst. De kristna kyrkorna, vilka åberopar en långt högre ”Mästare”, den Heliga Anden själv, har alltid gjort och gör sig fortfarande skyldiga till inte bara ”misstag”, utan till serier av blodiga brott genom åren. Dock skulle ingen kristen trots allt detta förneka sin tro på den ”Mästaren”, gissar jag? Trots att hans existens är mer hypotetisk än Mahatmornas; ingen har dessutom någonsin har sett den Heliga Anden, och hans ledning av kyrkan motsägs bestämt av kyrkans egen historia. Errare humanum est. [**] Låt oss återgå till vårt ämne.

________________________

[*] Lukasevangeliet, kap 19:11-26. Ö. a.

[**] "Att fela är mänskligt" (Hieronymus) Ö.a.

OM MISSBRUK AV HELIGA NAMN OCH UTTRYCK.

Frågeställaren: Då måste det jag ha hört vara fel, nämligen att många av era teosofiska författare påstår sig ha blivit inspirerade av dessa Mästare eller har sett dem och har samtalat med dem?

Teosofen: Det kan vara sant eller osant. Hur skulle jag kunna svara på det? Bevisbördan vilar på dem. Några av dem, några få – verkligen mycket få – har avgjort antingen ljugit eller också hallucinerat, när de skrutit med en sådan inspiration; andra har i sanning inspirerats av stora Adepter. Trädet känner man på dess frukter; och liksom alla teosofer måste bedömas efter sina gärningar och inte efter vad de skriver eller säger, så måste alla teosofiska böcker värderas efter sina förtjänster och inte efter något anspråk på auktoritet.

Frågeställaren: Men skulle Helena Blavatsky tillämpa detta även på sina egna arbeten – till exempel The Secret Doctrine [Den Hemliga Läran]?

Teosofen: Ja visst; hon säger uttryckligen i FÖRETALET att hon meddelar de läror som Mästarna delgivit henne, men hon gör inga som helst anspråk på inspiration rörande det hon skrivit på senare tid. Vad våra bästa teosofer beträffar, så skulle även de i detta avseende hellre ha sett att Mästarnas namn inte på något sätt blivit inblandade med våra böcker. Med några få undantag, är de arbeten, där något sådant ägt rum, inte bara ofullkomliga utan rent av falska och vilseledande. Två Mästares namn har i hög grad vanhelgats. Det finns knappast något medium som inte har påstått sig ha sett dem. I kommersiella syften gör numera varenda oseriöst sällskap anspråk på att ledas och styras av ”Mästare”, som ofta förmodas stå mycket högre i rang än våra! Många och svåra är deras försyndelser som fört fram dessa anspråk, drivna antingen av vinstbegär, fåfänga eller oansvarigt mediumskap. Många människor har plundrats på sina pengar av sådana sällskap, som erbjuder sig att sälja maktens, kunskapens och den andliga sanningens hemlighet för lumpet guld. Värst av allt, Ockultismens och dess väktares heliga namn har blivit nerdragna i denna orena dy, blivit förorenade genom att sammanblandas med låga motiv och omoraliska metoder, medan tusentals människor har hindrats att beträda sanningens och ljusets väg genom det dåliga anseende och rykte som sådana hycklerier, svindelaffärer och svek har givits åt hela saken. Jag upprepar, varje uppriktig teosof beklagar idag från djupet av sitt hjärta, att dessa heliga namn och ting har blivit nämnda för allmänheten, och önskar innerligt att de hade hållits hemliga inom en liten krets av pålitliga och hängivna vänner.

Frågeställaren: Ja, det är sant att dessa namn förekommer rätt ofta nuförtiden och jag kan verkligen inte påminna mig att jag hört talats om ”Mästare” förrän ganska nyligen.

Teosofen: Så är det; och hade vi handlat efter den kloka principen att iaktta tystnad, istället för att rusa iväg och offentliggöra allt vad vi visste och hade hört, så skulle ett sådant vanhelgande aldrig ha inträffat. Märk väl att för endast fjorton år sedan, innan Teosofiska Samfundet bildats, talade man endast om ”Andar”. De fanns överallt i var mans mun; och ingen hade ännu ens drömt om levande ”Adepter”, ”Mahatmor” eller ”Mästare”. Man hade knappast hört talas om namnet Rosenkreutzare, medan bara ett litet antal hade en aning om en sådan sak som ”Ockultism”. Nu har allt detta förändrats. Vi teosofer var olyckligtvis de första, som talade om dessa saker, och bekantgjorde den faktiska existensen i Österlandet av ”Adepter” och ”Mästare” och Ockult vetande; och nu har dessa uttryck blivit allmän egendom. På grund av konsekvenserna av vanhelgandet av heliga namn och ting har vi nu drabbats av karma. Allt detta kan man nu läsa om i dagen litteratur – och det är inte lite – kan spåras tillbaka till den impuls, vars riktning angetts av Teosofiska Samfundet och dess grundare. Våra fiender drar än idag fördel av våra misstag. Den allra senaste boken, som riktats mot våra läror, påstås vara skriven av en adept, som varit adept sedan tjugo år tillbaka. Detta är en påtaglig osanning. Vi känner sekreteraren och dem som inspirerat honom (eftersom han själv är alltför okunnig att ha kunnat skrivit något sådant). Dessa ”inspiratörer” är levande personer, hämndgiriga och samvetslösa i direkt proportion till deras intellektuella krafter; och dessa oäkta Adepter är inte en utan flera. Denna cykel av ”Adepter”, vilka begagnas såsom släggor för att krossa de teosofiska huvuden, började för tolv år sedan, med Mrs. Emma Hardinge Britten’s ”Louis” i Art Magic och Ghost-Land och slutar nu med ”Adepten” och ”Författaren” till The Lights of Egypt, ett arbete skrivit av spiritualister mot teosofin och dess undervisning. Men det är lönlöst att sörja över vad som är gjort och vi kan bara bära vårt lidande i förhoppningen, att vår oförsiktighet ändå gjort det lite enklare för andra att hitta vägen till dessa Mästare, vilkas namn nu överallt missbrukas och under vilkas täckmantel så mycket orättfärdigt redan begåtts.

Frågeställaren: Förnekar ni “Louis” som en Adept?

Teosofen: Vi fördömer ingen utan lämnar denna ädla uppgift till våra fiender. Den spiritualistiska författarinnan till Art Magic, etc, kan både ha varit eller inte varit bekant med en sådan Adept – och när jag säger detta, så jag säger långt mindre om denna dam än vad hon själv sagt och skrivit om oss och teosofi under de sista sju åren – detta är hennes egen affär. Men när någon utger sig för att vara en ”Adept”, under en högtidlig scen av mystisk vision i Greenwich, England, ser ”Andar” genom Lord Rosses teleskåp, som sattes upp och aldrig blivit flyttad från Parsonstown, Irland, [*] må jag tillåta mig att undra över denna ”Adepts” okunnighet i vetenskapliga saker. Detta överträffar alla de fel och misstag, som blivit begångna av våra Lärares chelor! Och det är denna ”Adept” som nu används för att kullkasta våra Mästares undervisning!
________________________

[*] se Ghost Land, del I, sidan 133 och så vidare.

Frågeställaren: Jag förstår helt och hållet era känslor i denna fråga, vilket är helt naturligt. Då jag betraktar allt ni sagt och förklarat för mig, finns det nu ännu ett område om vilket jag gärna skulle vilja ställa några frågor.

Teosofen: Om jag kan besvara dem kommer jag att göra det. Vad handlar det om?

Översatt från The Key to Theosophy (1889 års originalutgåva) av Helena P Blavatsky, kapitel 14, sid. 288-303. Utgiven i faksimilutgåva av The Theosophy Company 1973, Los Angeles.