Nyckeln till Teosofin Online - kapitel 11 - Om reinkarnationens mysterier? av Helena Blavatsky

PERIODISKA ÅTERFÖDELSER.

Frågeställaren: Du menar alltså att vi alla har levt på jorden tidigare i många förflutna inkarnationer och att vi kommer att fortsätta med det?

Teosofen: Ja det menar jag. Livscykeln eller snarare cykeln av medvetet liv börjar med den dödliga animala människans uppdelning i kön och kommer att upphöra med det sista människosläktet i sjunde runden och i mänsklighetens sjunde ras. Om vi betänker att vi bara är i fjärde runden i den femte rasen, är det lättare att föreställa sig dess längd än att uttrycka den.

Frågeställaren: Och fortsätter vi hela tiden att inkarnera i nya personligheter?

Teosofen: Helt säker är det så; därför att denna livscykel eller inkarnationsperiod lättast kan jämföras med människolivet. Liksom varje sådant liv består av dagar då man är verksam och nätter då man sover eller är overksam, så följs i inkarnationscykeln ett aktivt liv av en devachansk vila.

Frågeställaren: Och är det dessa successiva födelser som vanligen kallas reinkarnation?

Teosofen: Alldeles riktigt. Det är endast genom dessa upprepade födelser som de oräkneliga miljonerna Jagen ständigt utvecklas mot sin slutliga fullkomning och vila (som är lika lång som verksamhetsperioden) kan uppnås.

Frågeställaren: Och vad är det som reglerar dessa inkarnationers längd och speciella karaktär?

Teosofen: Det är Karma, den universella lagen om rättvis vedergällning.

Frågeställaren: Är det en intelligent lag?

Teosofen: För materialisten, vilken kallar periodicitetens lag, som reglerar de olika kropparnas ordningsföljd och alla andra lagar i naturen, blinda krafter och mekaniska lagar, skulle Karma utan tvekan vara en slumpens lag och ingenting mer. För oss kan inte något som är opersonligt och som inte är något väsen, beskrivas med hjälp av adjektiv eller några egenskaper utan enbart som en universell operativ lag. Om du frågar mig om den intelligens som ligger till grund för den, måste jag svara att det vet jag inte. Men om du ber mig att beskriva lagens verkningar och upplysa dig om vari dessa enligt vår mening består, kan jag säga att långa tidsåldrars erfarenhet har visat, att de är uttryck för en absolut och aldrig felande rättfärdighet, visdom och intelligens. För Karma är i sina verkningar en aldrig svikande gottgörare av mänsklig oräddfärdighet och alla naturens misstag; justerar strängt orättvisor; en vedergällande lag som belönar och straffar med samma opartiskhet. I striktaste betydelse kan man säga att den inte tar “hänsyn till person”, å andra sidan kan den varken försonas eller skjutas till sidan genom bön. Denna tro är gemensam för hinduer och buddhister, som båda tror på Karma.

Frågeställaren: Båda tillbakavisas i de kristna dogmerna och jag tvivlar på om någon kristen skulle godkänna denna lära.

Teosofen: Nej och skälet till detta framförde Inman för många år sedan. Han säger, eftersom ”de kristna godkänner vilket nonsens som helst, om det förkunnas av kyrkan som en trossak … så fasthåller buddhisterna att det som strider mot sunt förnuft inte kan vara en sann lära av Buddha”. De tror inte på syndernas förlåtelse, endast efter ett motsvarande rättvist straff i en kommande inkarnation för varje ond gärning eller tanke och en avpassad kompensation åt de förorättade parterna.

Frågeställaren: Var står detta skrivit?

Teosofen: I de flesta av deras heliga böcker. I ”Lagens Hjul” (s. 57) kan man finna följande teosofiska lära: – ”Buddhister tror att varje handling, ord eller tanke får sin konsekvens, som förr eller senare kommer att framträda i nuvarande eller kommande tillstånd. Onda gärningar kommer att frambringa onda följder, goda gärningar kommer att frambringa goda följder: lycka i denna värld eller födelse i himmelen (Devachan) … i kommande tillstånd”

Frågeställaren: Tror inte de kristna på samma sak?

Teosofen: Visst inte; de tror på förlåtelse och efterskänkning av alla synder. Man har lovat dem att om de enbart tror på Kristi blod (ett oskyldigt offer!), på det blod Han offrade för hela mänsklighetens synder, ska detta försona varje dödlig synd. Och vi tror varken på någon ställföreträdande försoning eller på möjligheten av att någon gud, inte ens ett ”personligt Absolut” eller ”Oändlig”, om ett sådant kunde finnas, skulle kunna förlåta någon ens den minsta synd. Vad vi tror på, är en strikt och opartisk rättvisa. Vårt begrepp om den ovetbara Universella Gudomen, representerad av Karma, är att det är en makt som inte kan misslyckas och som därför inte kan hysa vare sig vrede eller nåd, utan endast absolut rättvisa som lämnar varje orsak, stor eller ringa, att utarbeta sina oundvikliga verkningar. Jesus talesätt; “Med det mått I mäten med, ska också mätas åt eder” (Matt 7:2) hänvisar inte vare sig öppet eller underförstått på något hopp om en kommande nåd eller frälsning genom ställföreträdare. Det är på grund av rättvisan i denna sats som vi i vår filosofi erkänner och inte nog eftertryckligt föreslår kärlek, barmhärtighet och förlåtelse för ömsesidiga oförrätter. Stå inte emot en oförrätt och löna ont med gott är buddhistiska föreskrifter som först predikades med hänsyn till den oförsonliga Karmiska lagen. Att ta lagen i egna händer är i alla händelser för en människa en vanhelgad självöverskattning. Den mänskliga lagen kan använda sig av inskränkande men inte av straffande åtgärder; men en människa som tror på Karma, men dock kräver sin egen hämnd och vägrar att förlåta varje oförrätt och därmed ger betalt med samma mynt, är kriminell och skadar endast sig själv. Den som i stället för att helt och hållet överlämna straffet åt den stora Lagen som ofelbart kommer att hemsöka den som skapat obalans, och därtill lägger sin egen lilla hämnd, ska därmed endast alstra en orsak till kommande gottgörelse åt sin fiende och ett kommande straff åt sig själv. Den ofelbara Regulatorn danar i varje inkarnation karaktären av den efterföljande; och summan av förtjänster eller brister i de föregående utgör den avgörande faktorn vid den nya återfödelsen.

Frågeställaren: Kan vi alltså från en människas nuvarande tillstånd avgöra hennes förflutna?

Teosofen: Endast så till vida att vi kan anta att hennes närvarande liv är vad det med rätta borde vara, ett sätt att försona synder begångna i det föregående livet. Naturligtvis kan endast siare och stora adepter, men inte vi vanliga dödliga känna till vilka dessa synder var. På grund av de få data som vi har är det omöjligt att avgöra hur en gammal människas ungdom måste ha varit; inte heller kan vi av samma skäl dra avgörande slutsatser rörande en människas förra liv enbart av vad vi ser från hennes nuvarande.

VAD ÄR KARMA?

Frågeställaren: Men vad är Karma?

Teosofen: Som jag har sagt, vi betraktar Karma som Universums Yttersta Lag, upphovet, utsprunget och källan till alla andra lagar i hela naturen. Karma är den ofelbara lag som avpassar verkan efter orsaken på tillvarons fysiska såväl som andliga plan. Eftersom ingen orsak från den största till den minsta – från en rubbning av den kosmiska jämvikten ända ner till en rörelse av min hand blir utan sin väl avpassade verkan, så är Karma den osynliga och okända lag, som på ett vist, förnuftigt och rättvist sätt avpassar varje verkan efter dess orsak, och spårar orsaken tillbaka till dess upphov. Fastän själv ovetbar, förnimms den i sina verkningar.

Frågeställaren: Då är det åter frågan om det “Absoluta”, och det ”Ovetbara”, och det är väl inte av något större värde som förklaring på livets problem?

Teosofen: Tvärt emot. Fastän vi inte vet vad Karma är i sig och till sitt väsen, vet vi hur den verkar, och vi kan med noggrannhet bestämma och beskriva dess verkningssätt. Det är endast dess yttersta Orsak som vi inte känner, på samma sätt som den moderna filosofin allmänt medger, att den yttersta Orsaken till allt är ”ovetbart”.

Frågeställaren: Och vad har teosofin att anföra beträffande lösningen av mänsklighetens mera praktiska behov? Vilken förklaring kan den erbjuda angående det förfärliga lidande och den tvingande nödvändighet som råder bland de så kallade ”lägre klasserna”?

Teosofen: För att säga det kort och koncist, beror enligt vår undervisning alla dessa stora sociala missförhållanden, klyfterna mellan samhällsklasserna och mellan kvinnor och män, den ojämna fördelningen av kapital och arbete – alla har sin grund i vad vi kärnfullt men sanningsenligt benämner KARMA.

Frågeställaren: Men alla dessa olyckor som så urskillningslöst tycks drabba människomassorna kan säkert inte vara verkligt förtjänad och INDIVIDUELL Karma?

Teosofen: Nej, Karma kan inte så noga bestämmas till sina verkningar att vi skulle kunna beträffande varje person påvisa, att just hans individuella omgivning och de speciella levnadsomständigheter som han befinner sig i endast är den vedergällande Karma som individen alstrat i ett föregående liv. Vi får inte förlora ut sikte den faktiska omständigheten, att varje atom är föremål för den allmänna lag, som styr den kropp i dess helhet till vilken den hör; och här kommer vi in på ett bredare spår av den Karmiska lagen. Inser du inte att summan av alla individers Karma kommer att utgöra Karman för den nation som dessa individer tillhör och vidare kommer totalsumman av alla Nationers Karma att utgöra Världskarman? Olyckorna du talar om är inte specifika för individen och inte ens för nationen, de är mer eller mindre universella; och det är på detta breda område av människors ömsesidiga beroende som Karmalagen finner sin legitima och utjämnande funktion.

Frågeställaren: Ska jag då förstå det som att Karmalagen inte nödvändigtvis är en individuell lag?

Teosofen: Precis så menar jag. Det vore omöjligt att Karma skulle kunna återställa balansen i världens liv och framåtskridande, om den inte hade en omfattande och allmän verksamhetsplan. Bland teosofer håller man för sant att det förhållande av ömsesidigt beroende vari mänskligheten står i förhållande till varandra, utgör grunden för vad man kallar Fördelad Karma, en lag som erbjuder en lösning på den stora frågan om kollektivt lidande och dess avhjälpande. Det är dessutom en ockult lag, att ingen människa kan höja sig och övervinna sina egna brister utan att, om än aldrig så lite, höja hela den grupp, i vilken hon ingår som en integrerad del. I själva verket existerar ingenting sådant som ”avskildhet”, det är endast i fråga om strävan och motiv som livets lagar tillåter ett närmande av detta själviska tillstånd.

Frågeställaren: Men finns det inte någon metod genom vilken den fördelade eller nationella Karman skulle kunna så att säga koncentreras eller upptas och förd till sitt naturliga och rättmätiga förverkligande utan allt detta lidande?

Teosofen: Som en allmän regel och inom vissa gränser, som kännetecknar den tidsålder vi lever i, kan karma varken påskyndas eller fördröjas. Men jag är säker på att möjligheternas gräns i något av dessa fall ännu inte har uppnåtts. Lyssna till följande berättelse om ett skede av nationellt lidande och fråga sedan dig själv om den verkande kraften antar individuell, relativ eller fördelad Karma, om dessa olyckor är i stånd till omfattande variationer och allmän lindring. Vad jag står i begrepp att läsa för dig är skrivit av en Nationell Frälsare, en som har övervunnit Självet, och har valt av fri vilja att tjäna mänskligheten genom att axla åtminstone så mycket som en kvinnas axlar möjligen kan bära av Nationell Karma. Detta är vad hon säger: –

“Ja, tror du inte att naturen alltid talar till oss, fast vi vi ibland är så högljudda att vi dränker hennes röst. Därför är det så vilsamt att bege sig ut från stan och söka ro en stund i moder naturs famn. Jag tänker på den aftonen på Hampstead Heath när vi tittade på solnedgången; men oj, vilket lidande och elände denna sol hade iscensatt! En dam gav mig igår en stor korg med vilda blommor. Jag tänkte att några av mina East-end familjer hade mer rätt till den än jag, därför tog jag i morse med den till en mycket fattig skola i Whitechapel. Du skulle ha sett hur deras bleka ansikten lyste upp! Därefter gick jag till ett matställe för att betala några barns matportioner. Det låg på en trång bakgata, som var full av människor som knuffades; stanken från fisk, kött och andra matvaror var obeskrivlig, allt luktade illa och ruttet istället för att renas av solen i Whitechapel. Matstället innehöll kvintessensen av all denna lukt. Obeskrivliga köttpastejer för en penny, otäcka matbitar omsvärmade av flugor, ett riktigt Beelzebubs altare! Runt omkring små barn som snokade efter matrester; ett med en ängels ansikte, som samlade körsbärskärnor, som en lätt och närande form av diet! Jag kom från västra delen med varje nerv skälvande och vibrerande, och undrar ifall någonting kan göras med vissa delar av London utom att uppslukas av en jordbävning och låta invånarna börja på nytt, efter ett grundligt bad i en renande Lethe flod, ur vilket inget minne åter kan dyka upp! Och sedan tänkte jag på Hampstead Heath, och – funderade. Om man genom en uppoffring, vilken som helst, kunde vinna kraft att rädda dessa människor, till vilket pris som helst; men du förstår, DE måste förändras – men hur skall det ske? I deras nuvarande tillstånd skulle de inte ha behållning av att bli placerade i någon annan miljö, och i den miljö de befinner sig i kommer de att sjunka allt djupare. Det krossar mitt hjärta, detta ändlösa, hopplösa elände och den djuriska förnedring som på en gång är dess produkt och rot. Det är som banyan trädet; varje gren får rotfäste och skickar ut nya skott. Vilken skillnad det är mellan dessa känslor och den rofyllda anblicken vid Hampstead! Och likväl vi, som är bröder och systrar till dessa fattiga varelser, har endast rätt att använda Hampstead Heath för att samla styrka att rädda Whitechapels.” (Underskrivit med ett namn som är alltför respekterat och alltför välkänt för att ges till bespottare.)

Frågeställaren: Det är ett dystert men vackert brev, och jag uppfattar att det visar med smärtsam tydlighet den förfärliga verksamheten av det du kallar ”Relativ och Fördelad Karma”. Men tyvärr, så verkar det inte finnas något hopp om en omedelbart lättnad med mindre att jorden öppnar sig och uppslukar oss alla!

Teosofen: Har vi verkligen rätt att tänka på det sättet när halva mänskligheten har möjlighet att ge omedelbar lindring av umbäranden åt sina lidande medmänniskor? När varje individ efter sin förmåga har bidragit till det allmännas bästa genom pengar, arbete och förädlande tankar, då, men först då, kan Nationell Karma komma i balans, och till dess har vi varken rätt eller anledning att säga att det finns mer liv på jorden än naturen kan försörja. Det är förbehållet heroiska själar, Släktets och Nationens Frälsare, att utforska orsaken till detta den vedergällande Karmans ojämnt fördelade tryck och genom uppbjudande av sina yttersta krafter återställa jämvikten och rädda människorna från att störta ned i en moralisk avgrund, som vore tusen gånger värre och långvarigare olycka än den fysiska katastrof, som du tycks se som den enda möjliga utväg att få slut på detta ackumulerade elände.

Frågeställaren: Säg mig då i allmänna ordalag hur du förklarar denna Karmas lag?

Teosofen: Vi framställer Karma som den utjämnande lag, vilken ständigt strävar att återställa den rubbade jämvikten inom den fysiska och den brutna harmonin inom den moraliska världen. Vi säger inte att Karma alltid verkar på det ena eller det andra sättet; men att den alltid verkar i ändamål att återställa den Harmoni och bevara den jämvikt, som är nödvändig för universums existens.

Frågeställaren: Ge mig en illustration.

Teosofen: Längre fram skall jag ge dig en fullständig illustration. Tänk er nu en damm. En sten faller i vattnet och sätter det i vågrörelse. Dessa vågor oscillerar fram och tillbaka, till dess de slutligen, på grund av den fysiska lagen om krafternas omsättning bringas till vila och vattnet återgår till sitt lugna tillstånd. På samma sätt åstadkommer all verksamhet på varje plan en rubbning i universums avvägda harmoni, och de så alstrade vibrationerna skall om deras område är begränsat fortsätta att svänga fram och tillbaka ända tills jämvikten är återställd. Men då varje sådan rubbning utgår från en viss speciell punkt, är det tydligt, att jämvikten och harmonin endast kan återställas genom en omkastning av alla utgående krafters rörelse från denna punkt i riktning tillbaka mot densamma. Här har ni ett bevis för att människans alla gärningar, tankar och så vidare måste återverka på henne själv med samma styrka, varmed den satts i rörelse.

Frågeställaren: Men jag kan inte se någon moralisk karaktär i denna lag. Den liknar, tycker jag, den enkla fysiska lag, som säger att aktion och reaktion är lika starka och varandras motsats.

Teosofen: Jag är inte förvånad att höra dig säga det. För européer har det blivit en ingrodd vana att betrakta rätt och fel, gott och ont, som en fråga om godtyckliga lagbud, antingen fastlagda av människor eller påtvingade av en Personlig Gud. Vi teosofer säger emellertid att ”det Goda” och ”Harmoni” samt ”det Onda” och ”Disharmoni” är synonyma begrepp. Vidare fasthåller vi att all smärta och allt lidande är resultatet av brist på Harmoni, och att den enda förfärliga orsaken till störningen av harmonin är själviskhet i en eller annan form. Därför ger Karma tillbaka till varje människa de faktiska konsekvenserna av hennes egna handlingar, utan någon hänsyn till deras moraliska karaktär; men eftersom hon får ersättning för allt, är det uppenbart att hon får betala för alla lidanden som hon har förorsakat, precis som hon i glädje och lycka får skörda frukterna av all den lycka och harmoni hon hjälpt till att skapa. Det bästa jag kan göra för att du skall förstå bättre är att citera några ställen från böcker och artiklar skrivna av våra teosofer – de som har rätt uppfattning om Karma.

Frågeställaren: Det önskar jag, eftersom er litteratur verkar ganska knapphändig när det gäller detta ämne.

Teosofen: Det beror på att det är den svåraste av alla läror. För en kort tid sedan dök följande utkast upp skriven av en kristen penna: –

”Om vi medger att den teosofiska undervisningen är riktig och att ‘människan måste vara sin egen frälsare, måste besegra självet och övervinna det onda som finns i hennes duala natur, för att uppnå själens frigörelse‘, vad kan människan göra sedan hon blivit väckt och till en viss grad blivit omvänd från det onda eller synd? Hur skall hon bli befriad eller få förlåtelse, eller få utplånat det onda eller synden som hon redan begått?”

Till detta svarar Mr. J. H. Conelly mycket träffande att ingen kan hoppas på att ”få det teosofiska tåget att gå på det teologiska spåret”. Han säger:

“Någon möjlighet för individen att undandra sig ansvaret ingår inte i teosofins begreppsvärld. Enligt denna finns inte något sådant som förlåtelse eller ‘utplåning av redan begången ondska eller synd‘, annat än genom syndarens rättvisa bestraffning och återställandet av världsalltets harmoni, som rubbats genom den brottsliga handlingen. Det onda var hans, och eftersom andra får lida för dess följder, kan ingen annan än han själv gottgöra det.

Begrunda denna omständighet... i vilken en människan blivit ‘väckt och till en viss grad blivit omvänd från ondska eller synd’, då hon kommit till insikt om att hennes handlingar är onda och förtjänar straff. I denna insikt ingår oundvikligen en känsla av personligt ansvar och känslan av detta förfärliga ansvarstagande är i proportion till omfattningen av hennes uppvaknande eller ”omvändelse”. Eftersom hon håller fast vid den, är det vid denna tidpunkt som hon övertalas att anta läran om en ställföreträdande försoning.”

Man säger henne, att hon också måste ångra sig, men ingenting är lättare än detta. Det finns en älskvärd svaghet hos människonaturen att vi är helt benägna att ångra det onda vi gjort när vi fäster vår uppmärksamhet på det och vi själva antingen lidit eller njutit dess frukter. Möjligen skulle en närmare analys av känslan visa oss att vad vi ångrar är snarare den nödvändighet som tycks fordra det onda såsom ett medel för att uppnå vårt själviska syfte än det onda själv.”

Hur tilldragande denna utsikt för det ordinära sinnet än må vara att få lägga ner syndabördan ”vid korsets fot”, så tilltalar den inte den teosofi studeranden. Han förstår inte, varför syndaren skulle förtjäna någon förlåtelse eller utplånande av sina gamla synder, när han kommit till insikt om det onda han gjort; eller varför ånger och ett framtida rättrådigt liv skulle kunna rättfärdiga tills hans förmån upphävandet av den universella lagens samband mellan orsak och verkan. Följderna av hans onda gärningar existerar likväl; det lidande hans ondska tillfogat andra är inte utplånat. Den teosofi studerande ser syndens verkan på den oskyldige som sitt problem. Han beaktar inte bara den skyldige, utan även hans offer.”

En synd är en kränkning av den harmonins lag, som styr universum, och straffet för det måste återfalla på den som, kränkt denna lag. Kristus yttrade varnande, ’Synda icke härefter, på det att icke något värre må vederfaras dig’, och Paulus sa, ’Arbeta på er frälsning. Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda’. För övrigt är detta en vacker metafor, som återger en sentens ur Puranaböckerna, tillhörande en tid långt före hans – att ”varje människa skördar följderna av sina egna gärningar”.

Detta är principen för Karmalagens som lärs ut av teosofin. I ’De Invigdes Lära’ framställer Sinnett Karma som ’lagen om etisk orsak och verkan’. ‘Vedergällningen lag‘ som Helena Blavatsky översätter dess mening med, är bättre. Det är den makt,

Fastän mystisk, så leder den oss framåt utan misstag
på dolda vägar från skuld till straff.

Men karma är mer. Den belönar förtjänster lika ofelbart och fullständigt som den straffar felaktigheter. Den är resultatet av varje handling, tanke, ord och gärning, och genom Karma formar människorna sig själva, sina liv och händelser. Österländsk filosofi förkastar idén om en nyskapad själ för varje barn som föds. Den tror på ett begränsat antal monader, som utvecklar och växer, samt blir mer och mer fullkomliga genom assimileringen av en mångfald successiva personligheter. Dessa personligheter är resultatet av Karma och det är genom Karma och Reinkarnation som den mänskliga monaden med tiden återvänder till sitt ursprung – den absoluta gudomen.”

E. D. Walker lämnar i sin bok “Re-incarnation” följande förklaring –

“Läran om karma innebär kortfattat att vi själva genom tidigare handlingar gjort oss till vad vi nu är, och att vi formar vår kommande evighet genom våra nuvarande handlingar. Vi bestämmer själv vårt eget öde. Det ges ingen frälsning eller fördömelse förutom den vi själv åstadkommer. . . Eftersom den inte ger något skydd åt brottsliga handlingar och nödvändiggör äkta manlighet, är den mindre tilltalande för svaga naturer än de bekväma religionslärorna med ställföreträdande försoning, förböner, förlåtelse och omvändelse på dödsbädden. . . Inom den eviga rättvisans område är förbrytelse och straff oskiljaktigt förenade såsom en och samma tilldragelse, eftersom det inte finns någon verklig skillnad mellan handlingen och dess verkan. . . . Det är Karma, eller våra gamla handlingar, som drar oss tillbaka till jordiskt liv. Andens boning förändras i enlighet med dess Karma, och denna Karma tillåter inte något långvarigt uppehåll inom ett tillstånd, eftersom det alltid förändras. Så länge handling leds av materiella och själviska motiv, lika länge måste resultatet av denna handling manifesteras i fysiska återfödelser. Endast en fullkomligt osjälvisk människa kan undgå det materiella livets dragningskraft. Några få har uppnått detta men det är målet för mänskligheten.”

Och sedan citerar författaren Den Hemliga Läran:

“De som tror på Karma måste även tro på ett öde, som varje människa väver omkring sig från vaggan till graven, tråd efter tråd, liksom spindeln sin väv, och detta öde leds antingen av den himmelske rösten från den osynliga urtypen utom oss, eller av vår mera förtrogna astrala eller invärtes människa, som blott alltför ofta är den förkroppsligade människovarelsens onda genus. Båda påverkar den utvärtes människan, men endera måste bli segrare; och från den osynliga tvekampens första begynnelse inskrider den stränga och omutliga vedergällningslagen och har sin gång, troget följande stridens växlingar. När den sista tråden är spunnen och människan till synes insvept i sina egna gärningars nät, befinner hon sig fullkomligt i detta sitt självskapade ödes våld. [SD I p. 639] . . . . Ockultisten eller filosofen talar inte om försynens godhet eller grymhet; men han identifierar den med Karma-Nemesis, så förkunnar han inte desto mindre den läran, att försynen skyddar den gode och vakar över dem i detta som i kommande liv; och att den straffar ogärningsmannen – vore det ända tills hans sjunde återfödelse – i själva verket ända tills den rubbning, han framkallat hos den allra minsta atom i harmonins oändliga värld, slutligen blivit återställd. För Karmas enda bud – ett evigt och oåterkalleligt bud – är harmoni i materiens liksom i andens värld. Det är således inte Karma, som belönar eller straffar, utan det är vi som belönar och straffar oss själva, allt efter som vi arbetar med, genom och i samma riktning som naturen, fasthållande vid de lagar, på vilka denna harmoni beror eller – bryter dem. Inte heller skulle Karmas vägar visar sig så outgrundliga, om människan handlade i endräkt och harmoni istället för att söndra sig i strid. För vår okunnighet om dessa vägar – vilka en del av mänskligheten kallar försynens dunkla och invecklade skickelse; under det en annan i dem ser verkan av ett oundvikligt öde; och en tredje okomplicerade tillfälligheter, med vilka varken gud eller demoner har något att skaffa – skulle förvisso försvinna, om vi blott ville hänföra dem till dess rätta orsak [SD I p. 643]. . . . Vi står häpna inför det mysterium, som vi själva skapat och de livets gåtor, som vi inte vill lösa, och anklagar sedan den stora sfinxen för att vilja uppsluka oss. Men i sanning det ges inte en händelse i våra liv, inte en misslyckad dag eller en motgång, som inte skulle kunna spåras tillbaka till våra egna handlingar i detta eller föregående liv [SD I p. 643-644]. . . . Karmas lag är oupplösligt sammanvävd med reinkarnationens lag [SD II p. 303]. . . . Det är endast denna lära, säger vi, som kan för oss tyda det godas och ondas hemlighetsfulla gåta och förlika människan med den fruktansvärda, skenbara orättvisa, varav livet är uppfyllt. Ingenting utom denna visshet kan lugna vår upprörda rättskänsla. För när vi, obekant med den nobla läran, blickar omkring oss och ser de stora olikheterna i börd och levnadsställning, i förståndsbegåvning och medfödda anlag; när vi ser den heder, som bevisas narren och den lastbara, på vilken lyckan slösat sina håvor blott av hänsyn till hans börd, under det att hans närmaste granne trots all sin begåvning och sina höga dygder – i alla avseenden bättre förtjänt – duka under av armod och brist på deltagande – när vi ser allt detta och måste vända oss bort, ur stånd att hindra det oförskyllda lidande, med hjärtat svidande och öronen genljudande av skrikens smärta omkring oss – då hindras vi endast av denna välsignade, allt förklarande kunskap om Karma från att förbanna livet och människorna så väl som deras förmenta skapare [SD II p. 303-304]. . . . Denna Lag – antingen medveten eller omedveten – bestämmer inte på förhand något eller för någon. Den existerar förvisso av och i evighet, ty den är EVIGHETEN själv; och såsom sådan, då ingen handling kan likställas med evigheten, kan den inte sägas handla, ty den är HANDLINGEN själv. Det är inte vågen som dränker människan, utan den personliga handlingen av den stackars varelse, som med berått mod ställer sig under det opersonliga inflytande av de lagar, som bestämmer oceanens rörelse. Karma skapar ingenting och inte heller planlägger den något. Den är människan som uppgör planer och skapar orsaker och karmiska lagar reglerar verkningarna. Men detta reglerande är inte en handling utan universell harmoni, som ständigt strävar att återuppta sitt ursprungliga läge, likt en gren som våldsamt nedböjd slår tillbaka med motsvarande kraft. Om denna till äventyrs skulle vricka den arm, som sökt böja den ur dess naturliga läge, skall vi då säga, att det var grenen som bröt vår arm eller att vår egen dårskap fört oss i olycka? Karma har aldrig sökt upphäva någons intellektuella och individuella frihet, i likhet med den Gud monoteisterna uppfunnit. Den har inte höljt sina dekret i mörker för att avsiktligt bringa oreda i människans begrepp, inte heller skall den straffa den, som vågar forska i dess mysterier. Tvärtom, den som genom studium och meditation utforskar dess invecklade vägar och sprider ljus över dessa mörka, buktande stigar, på vilka så många vandrare gått under till följd av sin okunnighet om livets labyrint, verkar för sina medmänniskors bästa. KARMA är en absolut och evig lag i manifestationens värld; och då det endast kan finnas en Absolut, liksom en Evig, städse närvarande Orsak, kan inte de, som tror på Karma betraktas såsom ateister eller materialister – än mindre som fatalister; ty Karma är ett med det Ovetbara, av vilket det är en aspekt i sina verkningar i fenomenvärlden.” [SD II p. 304-306]

En annan insiktsfull teosofisk skribent skriver (Purpose of Theosophy, av Mrs P. Sinnett) : –

”Varje individ skapar antingen god eller dålig Karma under sitt dagliga liv i varje gärning och tanke och bemöter samtidigt i detta livet den Karma som han själv orsakat genom sina handlingar och begär från tidigare liv. När vi ser personer som drabbats av medfödda lidanden, kan vi tryggt anta att dessa utgör ofrånkomliga följder av orsaker som dom själva har framkallat i tidigare liv. Man kan invända att då dessa lidande är ärftliga, kan de inte ha något att göra med tidigare inkarnationer; då måste man komma ihåg att Jaget, den verkliga människan, individualiteten, inte har sitt ursprung i föräldraskapet genom vilket det återförkroppsligas, utan det dras, genom det släktskap som dess tidigare levnadssätt samlat omkring sig, in i den ström som för det, när tiden för dess återfödelse är inne, till det lämpligaste hem för utvecklingen av dessa tendenser. . . . Denna lära om Karma, då den blir rätt förstådd, beräknas att leda och hjälpa dem, som inser dess sanning, till en högre och bättre levnadsnivå, för man får inte glömma att det inte bara är våra handlingar utan också våra tankar som helt säkert skapar en mängd omständigheter, som kommer att påverka på gott och ont vår framtid, och, vad som är ännu viktigare många av våra medmänniskors framtid. Om förövade synder och underlåtenhetssynder på något sätt blott kunde självanalyseras så skulle i verkligheten syndarens Karma ge upphov till mindre konsekvenser. Verkan som varje tanke och handling genom liv för med sig på gott eller ont lämnar en motsvarande influens på andra medlemmar i den mänskliga familjen och en sträng känsla av rättvisa, moral och osjälviskhet som är nödvändig för framtida lycka och framgång. Ett brott som en gång begåtts genom att förnuftet skickat ut en ond tanke, är oåterkalleligt – inget försök till ånger kan utplåna deras resultat i framtiden. Om ångern är uppriktig så kommer det att hindra människan från att upprepa felen; den kan inte rädda honom eller andra från verkningarna av de orsaker som redan satts igång, vilka helt ofelbart kommer att drabba honom antingen i detta liv eller i nästa återfödelse.”

J. H. Conelly fortsätter --

“De troende i en religion, som är byggd på denna lära, har inget emot att låta den jämföras med en i vilken människans öde för evighet bestäms av olyckshändelser i ett enda, kort jordiskt liv, i vilket hon uppmuntras av löftet, ‘att så som trädet faller skall det också ligga’; och i vilket hennes ljusaste förhoppning, när hon vaknar upp till kunskap om sin ondska, är läran om ställföreträdande försoning och där även detta skapar svårigheter enligt den presbyterianska trosbekännelsen.”

”Genom Guds förordning, som tecken på hans härlighet, är några människor och änglar predestinerade till evigt liv och andra förutbestämda till evig död.”

”Dessa predestinerade och förutbestämda änglar och människor, som på detta sätt är särskilt och oåterkalleligt skapade; och deras antal är så exakt bestämt att det varken kan ökas eller minskas. . . . Som Gud har fastställt till ära för de utvalda. . . . Inte heller blir några andra av Kristus återlösta verksamt kallade, rättfärdiggjorda, adopterade, heliggjorda och räddade, utan endast de utvalda.”

“För resten av mänskligheten har det behagat Gud, i enlighet med hans outgrundliga viljas rådslag, varigenom han efter behag ger eller vägrar ge nåd, till förhärligande av sin oinskränkta makt över sina skapade varelser, att förbigå och att döma dem till vanära och vrede för sina synder till lovprisande över hans förhärligade rättvisa.”

Detta är vad den kunnige försvararen säger. Inte heller kan vi avsluta ämnet på ett bättre sätt än han gör genom att citera från ett storslaget poem. När han yttrar: –

”Den utsökt vackra framställningen av Karma i Edvin Arnolds ”Asiens Ljus” är frestande att återge här, men att citera hela blir allt för lång. Här återges en del av den: –

Karma – själens totalsumma
för alla gärningar och tankar, “Jaget”,
den väv hon vävt – osynlig, med dess ränning
av tid och handlingarnas inslag .

* * * * * *

För all begynnelse och utan slut,
som rymden evig, vissast av allt visst,
det ges en gudomsmakt, till gott hon leder,
dess lagar blott består.

Hon vill ej gäckad bli; den henne motstår
förlora skall, den henne tjänar vinner;
det dolda godas lön blir salig frid,
det dolda ondas ve.

Hon allestädes ser och märker allt;
gör rätt – hon vedergäller; Men begår
en orättfärdighet – om och det dröjer,
dig Karma straffa skall.

Hon vredgas ej, tillgiver ej, på håret
dess måttstock mäter och dess vågskål väger;
och tiden ingår ej, dess dom skall falla
förr eller sent.

I kraft härav begravd i eget bröst
mandråparen sin kniv, den vrångvist dömt,
står själv försvarslös och den falska tungan
förråder egen lögn.

* * * * * *

Och tjuven återger sitt stulna gods.
Så är Rättfärdighetens Lag, den ingen
kan undgå eller hämma – Kärlek grunden,
dess mål fullkomning, frid.”

Och nu råder jag dig att jämföra vår teosofiska syn på Karma, vedergällningens lag, och säga om den inte både från en filosofisk och från en rättvis ståndpunkt står mycket högre än denna grymma och befängda dogm som gör ”Gud” till en sanslös plågoande; nämligen läran om att ”endast de utvalda” blir frälsta och de övriga dömda till evig förtappelse!

Frågeställaren: Ja, jag förstår vad du allmänt menar; men jag vill gärna att du ger mig något konkret exempel på Karmas verksamhet?

Teosofen: Det kan jag inte göra. Det enda vi kan vara säkra på, såsom jag tidigare sagt, att våra nuvarande liv och omständigheter är de direkta följderna av våra gärningar och tankar från tidigare liv. Men vi, som inte är Siare eller Invigda, kan inte känna till något om detaljerna av Karmalagens verksamhet.

Frågeställaren: Kan någon, även en Adept eller Siare, i detalj följa den karmiska processens justeringar?

Teosofen: Säkert: De som “vet” kan göra det genom användandet av de krafter vilka också finns latenta inom alla människor.

VILKA ÄR DE SOM VET?

Frågeställaren: Gäller detta lika mycket oss själva som andra?

Teosofen: I lika hög grad. Som jag nyss sa, har vi alla samma begränsade syn, med undantag av dem som i innevarande inkarnation nått högsta graden av andligt seende och clairvoyance. Vi kan bara förnimma detta, om våra sakförhållande hade varit annorlunda, då hade förnimmelserna varit annorlunda; så vi är vad vi själva gjort oss till och vi har endast uppnått det vi förtjänat.

Frågeställaren: Jag är rädd att en sådan föreställning enbart skulle göra oss bittra.

Teosofen: Jag tror att det är raka motsatsen. Det är tvivlet på en rättvis vedergällningslag, som gör det mer troligt att uppväcka varje upprorisk känsla i människan. Barnet såväl som den vuxna människan blir mer förbittrad över ett straff eller till och med en tillrättavisning, som det tror är oförtjänt, än över ett strängare straff, som det känner att det förtjänat. Tron på Karma är det högsta skälet för människan att försona sig med sin lott i livet och den kraftigaste drivfjäder för en kraftansträngning att förbättra efterföljande återfödelse. Båda dessa skulle i själva verket gå förlorade om vi antog att vår lott bestämdes av någonting annat än en orubblig Lag, eller att vårt öde låg i andra händer än våra egna.

Frågeställaren: Ni har nyss påstått att detta reinkarnationssystem under den Karmiska lagen appellerar till förnuftet, rättvisan och den moraliska känslan. Men om det är så, är det inte på bekostnad av sympatins och medlidandets mildare egenskaper och följaktligen en tilltagande hårdhet av människonaturens finare instinkter?

Teosofen: Det är bara skenbart, inte i verkligheten. Ingen människa kan mer eller mindre ta emot vad hon förtjänar utan en motsvarande orättvisa eller partiskhet för andra; och en lag som skulle förhindras genom medkänsla skulle frambringa mer elände än lindring och mer irritation och förbannelse än tacksägelse. Kom dessutom ihåg att det inte är vi som leder lagen, även om vi skapar orsakerna för dess verkningar; den administrerar sig själv; och vidare att den rikligaste ombesörjande manifestation tillhandahålls i det devakanska tillståndet där rättvis medkänsla och barmhärtighet manifesterar sig.

Frågeställaren: Ni talar om Adepter att de utgör ett undantag från regeln angående vår allmänna okunnighet. Vet de verkligen mer än vi om reinkarnation och efterdöden tillstånd?

Teosofen: De gör de verkligen. Genom träning av förmågor som vi alla äger, men som enbart de har utvecklat till fullkomning, har de andligen beträtt dessa olika plan och tillstånd som vi tidigare diskuterat. Under långa tidsåldrar har den ena generationen efter den andra av Adepter studerat tillvarons, livets, dödens och återfödelsens mysterier och alla har i sin tur meddelat en del av de kunskaper, som de på detta sätt införskaffat.

Frågeställaren: Och är teosofins mål att frambringa Adepter?

Teosofen: Teosofin betraktar mänskligheten som en emanation från gudomen och att den befinner sig på sin väg tillbaka till denna. Vid en långt framskriden punkt på denna väg nås Adeptskapet av dem, som ägnat åtskilliga inkarnationer för att uppnå det. För märk väl, att ingen människa någonsin har uppnått Adeptskap i de Hemliga Vetenskaperna i ett liv; för detta fodras många inkarnationer, sedan hon fullt medveten om vad som gäller, slagit in på denna väg. Det bör finnas många män och kvinnor mitt i vårt Samfund, vilka för många inkarnationer sedan har börjat detta mödosamma arbete mot inre upplysning och som likväl, beroende på personlig villfarelse i detta liv, antingen är okunnig om detta faktum eller är på väg att förlora varje möjlighet till vidare framåtskridande i denna existens. De känner en oemotståndlig dragning till ockultismen och det Högre Livet; och likväl är de alltför personliga och egenkära, för mycket förälskade i det jordiska livets bedrägliga lockelser och världens kortlivade glädjeämnen för att kunna försaka dem; och förlorar på så vis sin chans i detta liv. Men för vanliga människor, i det dagliga livets praktiska plikter, är ett sådant avlägset resultat inte tillämpligt som mål och alldeles otillräckligt som motiv.

Frågeställaren: Vilket mål eller speciell mening har man då för att gå med i det Teosofiska Samfundet?

Teosofen: Många är intresserade av våra läror och känner instinktivt att de är sannare än någon av de dogmatiska religionerna. Andra har formulerat ett orubbligt beslut att uppnå den människliga pliktens högsta ideal.

SKILLNADEN MELLAN TRO OCH KUNSKAP; ELLER BLIND OCH FÖRNUFTIG TRO.

Frågeställaren: Ni säger att de erkänner och tror på de teosofiska lärorna. Men då de inte tillhör dessa Adepter, du nyss nämnde, så måste de acceptera era läror på blind tro. På vilket sätt skiljer sig detta från de konventionella religionerna?

Teosofen: Eftersom den skiljer sig på nästan alla andra punkter så skiljer den sig också på denna. Vad ni kallar ”tro” och vad som i själva verket med hänsyn till de kristna religionernas dogmer är blind tro blir hos oss ”kunskap”, den logiska följden av saker som vi vet om fakta i naturen. Era läror är baserade på tolkningar och därför på vittnesbörd i andra hand av siare; våra på siares ständiga och oföränderliga vittnesbörd. Den vanliga kristna teologin anser till exempel att människan är en skapelse av Gud, bestående av tre delar – kropp, själ och ande – alla oumbärliga som ett helt i hennes konstitution, antingen i den fysiska jordens grova existensform eller från erfarenheten i den eteriska formen efter återuppståndelsen ifrån de döda, behövliga för att konstituera henne för evigt och på detta sätt har varje människa en permanent tillvaro skild från andra människor och från det gudomliga. Å andra sidan anser teosofin att människan är en emanation ur det Okända, likväl en alltid närvarande och evigt Gudomlig Essens och att hennes kropp och allt annat är föränderligt, sålunda en illusion; den enda varaktiga substansen i henne är Anden och till och med den förlorar sin avskilda individualitet i det ögonblick den fullständigt återförenas med den Universella Anden.

Frågeställaren: Om vi även förlorar vår individualitet då blir vi helt enkelt förintade?

Teosofen: Jag säger att den inte blir det eftersom jag talar om vår enskilda inte om den universella individualiteten. Den senare blir transformerad som en del till det hela; daggdroppen dunstar inte bort utan blir havet. Förintas den fysiska människan när hon från ett foster blir en gammal man? Vilket sataniskt högmod har vi inte om vi sätter vårt oändligt lilla medvetande och individualitet högre än det universella, oändliga medvetandet!

Frågeställaren: Av detta följer att det i själva verket inte finns någon människa utan allt är ande?

Teosofen: Ni misstar er. Av detta följer, att andens förening med materien enbart är tillfällig; eller ännu tydligare, emedan ande och materia är ett, då de utgör de motsatta polerna av den universella manifesterade enheten – så äger denna ande inte rätten till detta namn, så länge den minsta partikel och atom av dess manifesterade substans fortfarande är bunden till någon form, ett resultat av differentieringen. Att tro annorlunda är blind tro.

Frågeställaren: Sålunda grundar du ditt påstående på kunskap och inte på tro, att den permanenta principen, Anden, enbart passerar genom materien?

Teosofen: Jag skulle vilja framställa saken annorlunda och säga – vi påstår att framträdandet av den permanenta och enda principen, Anden, såsom materia är förgänglig och är därför inget annat än en illusion.

Frågeställaren: Låt gå; och detta uttalande grundar sig på kunskap och inte på tro?

Teosofen: Rätt. Men då jag mycket väl ser vart ni vill komma, kan jag lika gärna säga er att den tro, ni förespråkar, ser vi som en mental sjukdom, och verklig tro, det vill säga grekernas pistis, som den ”tro grundad på kunskap”, vare sig den tillhandahålls genom vittnesbörd från de fysiska eller andliga sinnena.

Frågeställaren: Vad menar du?

Teosofen: Jag menar, skillnaden mellan dessa två som du vill veta, att det är mycket stor skillnad mellan auktoritetstro och tro på ens egen andliga intuition.

Frågeställaren: Vilken är skillnaden?

Teosofen: Den ena är mänsklig lättrogenhet och vidskepelse, den andra mänsklig tro och intuition. Såsom professor Alexander Wilder säger i ”Inledningen till de Eleusinska Mysterierna”. ”Det är okunnighet som leder till vanhelgd. Människor förlöjligar vad de inte rätt förstår. . . . Underströmmen i denna värld är riktad mot ett bestämt mål; och inom den mänskliga lättrogenheten . . . finns en nästan oändlig makt, en helig tro i stånd att förstå all tillvaros högsta sanningar” De som begränsar denna ”lättrogenhet” till enbart mänskliga auktoritära dogmer, kommer aldrig att mäta djupet av denna makt eller ens förnimma dess tillvaro inom sig. Den har satt sig fast på det yttre planet och förmår inte att föra fram till verksamhet det inre väsen som behärskar det; för att kunna göra detta måste de göra anspråk på sin rätt till eget omdöme och detta vågar de aldrig göra.

Frågeställaren: Och är det denna “intuition” vilken får er att förkasta Gud som en personlig Fader, Härskare och universums Ledare?

Teosofen: Alldeles riktigt. Vi tror på en evig Princip, som ligger utanför vårt vetande, för endast blind villfarelse kan få en att hävda att universum, den tänkande människan och alla de underverk som finns, till och med i materiens värld, skulle ha kunnat utvecklas utan några intelligenta krafter som fått till stånd den utomordentligt visa anordning av alla dess delar. Naturen kan begå misstag, och gör det ofta i sina detaljer och i sina yttre kroppsliga manifestationer, men aldrig när det gäller inre orsaker och verkningar. Forntida hedningar hyste i denna fråga långt mer filosofiska åsikter än de moderna filosoferna, vare sig de är agnostiker materialister eller kristna; och ingen hednisk författare har ännu någonsin framkastat påståendet, att grymhet och barmhärtighet inte är ändliga känslor, och således kan göras till attribut åt en oändlig gud. Deras gudar var därför alla ändliga. Den siamesiska [thailändska] författaren till Lagens Hjul, uttrycker samma tanke som vi om er personliga gud; då han säger (sidan 25) –

”En buddhist skulle kunna tro på existensen av en gud, upphöjd över alla mänskliga egenskaper och bestämningar – en fullkomlig gud, höjd över kärlek, hat och avundsjuka, lugnt vilande i en stillhet, som ingenting kan störa, och om en sådan gud skulle han inte yttra något nedvärderande, inte av begär att behaga eller av fruktan att förarga honom utan av naturlig vördnad; för han kan inte förstå en gud med en människas egenskaper och kvaliteter, en gud som älskar och hatar och som visar vrede; en Gud, som antingen skildras av kristna missionärer, mohammedaner, braminer* eller judar, vars nivå ligger långt under en vanlig god människas.”

_______________________________

*Här menas sekteristiska braminer. Vedantinernas Parabrahm är den Gud vi antar och accepterar.

Frågeställaren: Tro som tro, är inte tron hos den kristne, som i sin mänskliga hjälplöshet och ödmjukhet tror på en barmhärtig Fader i himlen, som skyddar honom från frestelser, hjälper honom i livet och förlåter honom hans överträdelser, bättre än den kalla och stolta, nästan fatalistiska tro, som hyllas av buddhister, vedantister och teosofer?

Teosofen: Framhärda i att kalla vår övertygelse “tro” om ni så vill. Då vi ännu en gång kommit in på denna ständigt återkommande fråga, så vill jag i min tur fråga: tro som tro, är inte den tro, som är grundad på sträng logik och förnuft bättre än den, som endast är grundad på mänsklig auktoritet eller – hjältedyrkan? Vår ”tro” har hela den logiska kraften av den aritmetiska självklarhet, att två och två är fyra. Er tro liknar logiken hos vissa känslosamma kvinnor, om vilka Tourgenyeff yttrade, att för dem blev två och två i allmänhet fem med ett talgljus på köpet. Er tro är dessutom sådan, att den inte bara strider mot varje tänkbar uppfattning om rättvisa och logik, utan måste, om den analyseras, leda människan till moraliskt fördärv, hindra mänsklighetens framåtskridande och fullt och fast gör makt till rättvisa – förvandlar varannan människa till en Kain gentemot sin broder Abel.

Frågeställaren: Vad hänsyftar ni på?

HAR GUD RÄTT ATT FÖRLÅTA?

Teosofen: På Försoningsläran; jag syftar på denna farliga dogm på vilken ni tror och som lär att det spelar ingen roll hur stora våra förbrytelser än är mot gudomliga och mänskliga lagar, bara vi tror på Jesus självuppoffring till mänsklighetens frälsning och att hans blod skall tvätta bort varje fläck. I tjugo år har jag predikat mot detta och jag vill fästa er uppmärksamhet på ett stycke i Isis Unveiled, skriven år 1875. Detta är vad kristendomen lär ut och som vi tillbakavisar: –

“Guds nåd är gränslös och ofattbar. Det är omöjligt att föreställa sig en mänsklig synd så fördömd att det på förhand erlagda priset för syndarens frälsning inte skulle utplåna den även om den vore tusenfalt värre. Och vidare är det aldrig för sent att ångra sig. Trots att syndaren väntar till sista timmens sista minut på sista dagen av sitt jordeliv innan hans vitnade läppar uttalar trosbekännelsen, så kommer han till paradiset; den döende rövaren gjorde det och på samma sätt kan alla andra lika usla göra det. Dessa är kyrkans och prästerskapets himmelsfärder; himmelsfärder slungade i huvudet på era landsmän av Englands favorit präster mitt i ’ljuset av det artonde århundradet’”, det mest paradoxala av alla tidevarv. Nåväl vart leder det?

Frågeställaren: Gör det inte de kristna lyckligare än buddhisterna eller braminerna?

Teosofen: Nej; i varje fall inte de bildade, eftersom majoriteten av dessa sedan länge i praktiken förlorat all tro på denna omöjliga dogm. Men den leder dem, som fortfarande tror på den, lättare till tröskeln av varje tänkbart brott, än några andra som jag känner till. Låt mig än en gång citera för dig från Isis (del II, sidorna 542 och 543). –

“Om vi träder utanför troslärans lilla krets och betraktar universum som ett helt, i jämvikt genom alla dess delars förträffliga anordning, hur uppreser sig inte allt sund logik, den svagaste gnista av rättskänsla mot denna Ställföreträdande Försoning! Om brottslingen endast syndade mot sig själv och förorättade ingen annan än sig själv; om han genom uppriktig ånger kunde utplåna förflutna händelser, inte bara från människans minne utan också från den oförgängliga uppteckningen, vilken ingen gudom – inte ens den Högsta bland de Högsta – kan förstöra, då skulle denna dogm inte vara så svår att förstå. Men att hävda att man kan förorätta eller döda sin medmänniska, rubba samhällets jämvikt och tingens naturliga ordning och sedan – genom feghet, hopp eller tvång, lika gott vilket – få förlåtelse genom tron på att det ena utgjutna blodet tvättar bort det andra – detta är absurt! Kan följderna av ett brott utplånas även om brottet självt blir förlåtet? En orsaks verkningar begränsas aldrig av orsakens gränslinjer, inte heller kan följderna av ett brott begränsas till förbrytaren och hans offer. Varje god såväl som varje ond handling har sina verkningar, lika påtagligt som när man kastar en sten i lugnt vatten. Liknelsen är utnött men den bäst begripliga någonsin så låt oss använda den. Rörelsen av ringarna blir större och snabbare när det störande föremålet är större eller blir mindre av den minsta kiselsten, ja till och med det finaste sandkorn framkallar krusningar. Och denna rubbning är inte den enda synliga och på vattenytan. Under ytan, osedd, i alla riktningar – utåt och neråt – skjuter droppe undan droppe till dess kraftyttringen träffat både sidor och botten. Även luften över vattnet sätts i rörelse och denna rubbning fortplantar sig, såsom fysikerna säger oss, från lager till lager för evigt ut i rymden; en impuls har givits till materien, denna går aldrig förlorad och kan aldrig återkallas! . . .

“På samma sätt är det med ett brott och dess motsats. Handlingen må vara ögonblicklig, effekterna är eviga. Om vi, sedan stenen en gång blivit kastad i dammen, kan återkalla den till vår hand, driva tillbaka krusningarna på vattnet, avlägsna kraften som verkat, bringa etervågorna tillbaka till deras tidigare tillstånd av icke-vara och sudda ut varje spår av den handling, när stenen kastades, så att tidens minnestavla inte längre visar att den ägt rum, inte förrän då kan vi tåligt höra de kristna anföra skäl för denna försoningskraft”

och – upphöra att tro på den Karmiska lagen. Som det nu förhåller sig, uppmanar vi hela världen att avgöra, vilken av de två lärorna som är mest mottaglig för gudomliga rättvisa och som är mer förnuftig, också på en enkel människas logiska bevisnivå.

Frågeställaren: Likväl tror miljoner på den kristna dogmen och är lyckliga.

Teosofen: Det är ren känslosamhet som övermannat deras tankeförmåga, vilket ingen sann filantrop eller altruist skulle acceptera. Det är inte ens en själviskhetens dröm utan det mänskliga förnuftets mardröm. Se vad det leder till och ge mig ett hedniskt land, där det är lättare att begå brott och dess antal är högre än i kristna länder. Betrakta de långa och hemska årsberättelserna över brott i Europas länder; se på det protestantiska och bibliska Amerika. Där är omvändelserna som utförts i fängelserna större till antalet än de som åstadkommes på de allmänna väckelser och predikmötena. Se hur det kristna rättsväsendets balans (!) visar sig i bokslutet: Mördare med blodiga händer, vilka drivna av lustens, hämndens, snikenhetens, fanatismens demoner eller bara av en djurisk blodtörst, dödar sina offer, i de flesta fall utan att ge dem tid att ångra sig eller att åkalla Jesus. Dessa offer dog kanske syndfulla och har följaktligen – i enlighet med den teologiska logiken – mött vedergällningen för sina grova eller mindre grova förseelser. Men mördaren, drabbad av den mänskliga rättvisan, sätts i fängelse, känslosamma människor gråter över honom, man ber med och för honom, han uttalar omvändelsens trollformel och går till schavotten, ett barn återlöst av Jesus! Om han inte mördat, skulle man inte ha bett med honom, han skulle inte ha blivit frälst eller fått förlåtelse. Tydligen gjorde denna man väl då han mördade eftersom han uppnådde evig salighet! Men offret, hans eller hennes familj, släktingar, de som var beroende av eller hade sociala förbindelser med honom; har rättvisan ingen ersättning för dem? Måste de lida i denna värld och den nästa, medan han som förorättade dem sitter vid sidan av Golgatas ”heliga rövare” i evig salighet? På denna fråga iakttar prästerskapet en försiktig tystnad. (Isis Unveiled.) Och nu vet ni varför teosofer – vilkas fundamentala tro och hopp är rättvisa för alla, i himmelen såväl som på jorden och med Karma – förkastar denna dogm.

Frågeställaren: Människans slutliga bestämmelse är då inte en himmel över vilken Gud härskar utan materiens gradvisa transformering till sitt ursprungliga element, Ande?

Teosofen: Det är mot detta slutliga mål som allt i naturen strävar.

Frågeställaren: Anser inte några av er att denna förening eller ”andens fall i materien” är ond och återfödelsen är sorglig?

Teosofen: Några gör det och strävar därför efter att förkorta sin prövotid på jorden. Dock är det inte en ren ondska, eftersom den tillförsäkrar oss den erfarenhet, genom vilken vi höjer oss till kunskap och visdom. Jag menar denna erfarenhet, som lär oss, att vår andliga naturs behov aldrig kan tillfredställas annat än med andlig lycka. Så länge vi är i kroppen är vi utsatt för smärta, lidande och sorgliga händelser, som drabbar oss i livet. Och för att lindra detta, förvärvar vi oss därför slutligen kunskap som ensamt kan skänka oss lättnad och hopp om en bättre framtid.

Översatt från The Key to Theosophy (1889 års originalutgåva) av Helena P Blavatsky, kapitel 11, sid. 195-226. Utgiven i faksimilutgåva av The Theosophy Company 1973, Los Angeles.